Propositionen föreslår ett antal ändringar i plan- och bygglagen som syftar till att förstärka den kommunala översiktsplaneringen. Avsikten med flera av förslagen, att integrera miljöarbetet i den lokala infrastrukturplaneringen, är bra. Det är av stor betydelse att ansvarstagandet för miljön blir en naturlig del av all verksamhet som har miljöpåverkan. Trots det goda syftet med förslaget så finns det ett antal brister i propositionen som bör åtgärdas och några förslag som innebär en detaljstyrning av kommunernas verksamhet som bör avslås.
Översiktsplanens roll
Inledningsvis vill vi betona att vi står fast vid vår åsikt att översiktsplaner bör vara frivilliga och utformas så att flera utvecklingsalternativ skisseras. Härigenom undviks bl.a. olyckliga låsningar i felaktiga planer. I de fall reglering av byggande skall ske bör detta göras i form av detaljplaner vari det klart och entydigt skall framgå kommunens och den enskilde fastighetsägarens rättigheter och skyldigheter.
Otydlighet
Den fysiska planeringen är av naturliga skäl i första hand ett kommunalt ansvar. Därför är det viktigt att eventuell statlig reglering lämnar utrymme för lokalt ansvarstagande med beaktande av de skilda förutsättningar och behov som finns. Därav följer att lagstiftningen måste ange ramar och vara generell. Detta får dock inte leda till att lagstiftningen blir otydlig och att utrymme lämnas för senare tolkningar och tillkommande föreskrifter som leder till en detaljstyrning av det kommunala arbetet. Lagstiftningen måste vara tydlig och förutsägbar, annars riskerar den att leda till oanade konsekvenser för kommunerna.
Ett flertal remissinstanser har gjort anmärkningar på att förslagen är otydligt formulerade och att deras konsekvenser måste klargöras. Vi delar denna uppfattning och anser att riksdagen bör uppdra åt regeringen att se över propositionen i dessa delar och återkomma med förslag vars innebörd är klargjord och tydligt formulerad.
Ekonomiska konsekvenser
Många kommuners ekonomi är idag ansträngd och utvecklingen tyder på att de ekonomiska förutsättningarna för kommunerna kommer att försämras ytterligare. Långtidsutredningen bedömer att det under de närmaste fem åren, med nuvarande förutsättningar, uppstår ett behov av effektiviseringar som motsvarar närmare tio procent av de kommunala utgifterna. Av den anledningen är det viktigt att staten inte vidtar några åtgärder som lägger ytterligare bördor på kommunerna.
Propositionen saknar analys av vilka ekonomiska konsekvenser förslagen får för kommunerna. Eftersom det föreligger tolkningsmöjligheter av de otydligt formulerade förslagen och ett par förslag som onekligen leder till en ökad detaljstyrning av kommunernas verksamhet finns det en överhängande risk för att åtgärderna kommer att leda till ett ökat kommunalt utgiftsbehov. Även om det skulle visa sig att förslagen inte får dessa konsekvenser, så är det rimligt att redovisa en ekonomisk konsekvensanalys för att upprätthålla en trovärdighet i relationen mellan stat och kommuner.
Regeringen bör därför få i uppdrag att återkomma med förslagen först efter det att en sådan analys är genomförd.
Ekonomiska konsekvenser för hushållen
Boendekostnaderna utgör en betydande del av hushållens utgifter, och dagens situation med en ansträngd samhällsekonomi, höga räntekostnader och inflationstendenser sätter ytterligare ekonomisk press på hushållsekonomierna. Av dessa anledningar är det viktigt att i samband med beslut som påverkar boendekostnaderna analysera och beskriva konsekvenserna för hushållen. Regeringen bör därför ges i uppdrag att även utföra en sådan konsekvensbeskrivning inför det att förslaget på nytt behandlas av riksdagen.
Överflödig detaljstyrning
Förslagen om att kommunfullmäktige minst en gång per mandatperiod bör ta ställning till översiktsplanens aktualitet och införandet av krav på att kommunerna skall se till så att samlad bebyggelse skall utformas med hänsyn till behovet av parker och andra grönområden är exempel på den form av detaljstyrning av kommunernas verksamhet som måste avstyrkas.
Förutsättningarna för kommunernas arbete med översiktsplanen skiljer sig väsentligt mellan olika kommuner. I de kommuner som präglas av befolkningsminskning torde inte behovet av att uppdatera översiktsplanen vara lika stort som i tillväxtregioner där arbetet med översiktsplanens anpassning till nya krav förmodligen innebär en kontinuerlig process. Kravet på att kommunfullmäktige minst en gång per mandatperiod skall ta ställning till översiktsplanen leder endast till ökade utgifter för kommuner där behovet av justeringar av översiktsplanen är uppenbart litet. Kommunerna måste tilltros förmågan att själva avgöra hur man vill utforma arbetet med översiktsplanerna.
Beträffande kravet på hänsynstagande till behovet av parker och grönområden kan man enkelt konstatera det överflödiga i en sådan reglering. Kommunerna och deras föregångare, städer och samhällen, har alltid lagt sig vinn om att skapa attraktiva miljöer med parker och grönområden som viktiga inslag. I ett historiskt perspektiv har kommunerna endast under uppförandet av 1960-talets miljonprogramsområden begått misstaget att bortse från människors behov av parker, grönområden och natur. Detta var dessvärre inte det enda misstaget som begicks beträffande boendemiljön, men vid det här laget torde de flesta ha lärt sig läxan. Från de senaste åren finns det dessutom en mängd exempel på kommuner som genomfört förbättringar av sina stadskärnor och bostadsområden i syfte att göra dessa mer attraktiva genom upprustning och anläggande av parker och grönområden.
Riksdagen bör besluta att avslå propositionen i dessa delar.
Rivningsplaner
Införandet av rivningsplaner är bra för att det understryker behovet av ett integrerat ansvarstagande för miljön. Däremot bör man undvika onödig byråkrati och i stället låta rivningsplanen utgöra en del av rivningsanmälan och se till att lovgivning ges inom en viss tid om inga invändningar finns. Utredningen som ligger till grund för förslaget förordar inte heller den lösning som regeringen valt.
Skrivningarna om utformningen av rivningsplanen är otydliga och behöver justeras så att det kan förutsägas efter vilka kriterier byggnadsnämnden skall bedöma planerna. En objektiv bedömning av varje ärende måste kunna garanteras.
I förslaget anges vidare att kommunerna i enlighet med 6 § renhållningsförordningen kan reglera omhändertagandet av avfall. Detta gör det möjligt för kommunerna att tillskansa sig ett monopol på restprodukthanteringen, vilket riskerar leda till ökade kostnader, att privata entreprenörer inom miljöområdet slås ut och att utvecklingen av ny teknik och nya metoder för restprodukthantering hämmas. Denna del i förslaget bör därför utgå.
Miljökonsekvensbeskrivning
Det är positivt att regeringen föreslår en bredare användning av miljökonsekvensbeskrivningar. Däremot är förslaget även på denna punkt otydligt i sina formuleringar. I synnerhet bör det förtydligas vad som avses med begreppet ''betydande påverkan''. Detta är nödvändigt för att garantera rättssäkerheten för fastighetsägaren, som skall bekosta miljökonsekvensutredningen, och för att kraven på omfattningen skall kunna förutsägas. Särskilt viktigt är detta eftersom detaljplanebeslutet kan komma att upphävas om miljökonsekvensbeskrivningen inte godkänns.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den kommunala översiktsplanens roll,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en ny och tydlig lagstiftning i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär en analys av de ekonomiska konsekvenserna av den föreslagna lagen,
4. att riksdagen hos regeringen begär en konsekvensbeskrivning av hur den nya lagen påverkar hushållsekonomin i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen avslår regeringens förslag till reglering av hur ofta kommunfullmäktige skall besluta om översiktsplaner i enlighet med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen avslår regeringens förslag om reglering av anläggande av parker och grönområden i enlighet med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen avslår regeringens förslag om kommunernas möjligheter att reglera omhändertagandet av avfall i enlighet med vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rättssäkerheten för fastighetsägaren i samband med miljökonsekvensutredningar.
Stockholm den 14 juni 1995 Inga Berggren (m) Ulla Löfgren (m)