När Socialdemokratiska kvinnoförbundet vid sin kongress
1984 uppmärksammade problemet med sexuella trakasserier
inom arbetslivet förnekade de flesta företeelsen och
förbundet utsattes för härskartekniken förlöjligande.
I dag tio år senare erkänns företeelsen av de flesta.
Jämställdhetslagen § 6 och § 22 behandlar arbetsgivarens
ansvar i denna fråga.
I § 6 fastslås att arbetsgivaren skall verka för att inte någon
arbetstagare utsätts för sexuella trakasserier eller för
trakasserier på grund av en anmälan om könsdiskriminering.
Arbetsgivaren har alltså ett i lagen fastlagt ansvar för att det
på arbetsplatsen klart markeras att ett sådant beteende ej är
tillåtet samt att det finns regler för hur en överträdelse skall
hanteras.
När det gäller situationer där arbetsgivaren själv utsätter
en arbetstagare för sexuella trakasserier regleras detta i § 22.
I § 22 fastslås att en arbetsgivare inte får utsätta en
arbetstagare för trakasserier på grund av att arbetstagaren har
avvisat arbetsgivarens sexuella närmanden eller anmält
arbetsgivaren för könsdiskriminering.
§ 22 begränsas till att arbetsgivaren ej får trakassera på
grund av att arbetstagaren avvisat närmandet. Däremot
skyddar lagen ej mot själva behandlingen.
När en arbetstagare i dag utsätts för sexuella trakasserier
från sin arbetsgivare finns enbart möjligheten att anmäla
händelsen till polisen för att få sitt ärende prövat enligt
brottsbalkens bestämmelser. Om den som utsatts orkar ta
detta steg är det oftast en lång och för individen svår process.
Behandlingen av ärendet kan dra ut på tiden med
polisutredning, åtal, domstolsförhandling, dom,
överklagande. Under tiden kanske personen måste vara kvar
på arbetsplatsen för sin försörjning.
Som ett alternativ till denna process bör det vara möjligt
att hantera situationen inom jämställdhetslagens ram. Detta
förutsätter ett tillägg i lagen som slår fast att en arbetsgivare
ej får utsätta en arbetstagare för sexuella trakasserier. Detta
skulle ge JämO och arbetstagarens fackliga organisation
möjlighet att agera.
Det skulle innebära flera fördelar för den som utsatts för
sexuella trakasserier från sin arbetsgivare. En snabbare
hantering blir det troliga resultatet. Detta på grund av att hög
kompetens om sexuella trakasserier finns hos dessa och att
möjligheten till förlikning är ett första steg. Vid förlikning
får den utsatte arbetstagaren bekräftelse på att händelserna
skett samt får möjlighet till skadestånd. Om ärendet går till
Arbetsdomstolen är även det en snabbare process.
Att komplettera jämställdhetslagen med detta förbud
skulle dessutom klart markera att detta inte är en privat fråga
utan är starkt kopplad till relationen arbetstagare--
arbetsgivare.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett tillägg i jämställdhetslagen.
Stockholm den 25 januari 1995
Inger Segelström (s)
Susanne Eberstein (s)
Siv Wittgren-Ahl (s)
Agneta Brendt (s)