Det råder i dag bred enighet om de övergripande målen för
jämställdhetsarbetet, nämligen att kvinnor och män skall ha
samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla
väsentliga områden i livet. Betydelsefulla förändringar i
riktning mot jämställdhet mellan könen har ägt rum under
senare år. Detta arbete har varit framgångsrikt i många
avseenden, i vart fall om man ser till kvinnors och mäns
formella rättigheter.
Fortfarande finns emellertid betydande olikheter i
kvinnors och mäns reella villkor. Lång väg återstår att gå
innan vi i praktiken uppnått en jämnare fördelning av makt,
inflytande och möjligheter till ekonomisk självständighet.
Sedan de rent diskriminerande lagarna och reglerna nu har
avskaffats återstår den svåraste delen av
jämställdhetsarbetet, nämligen att finna vägar att påverka
människors attityder.
Jämställdhetsarbetet kräver insatser inom många delar av
samhället. Den attitydpåverkan som nu förestår uppnås dock
inte främst genom politiska beslut utan genom att enskilda
individer tar ett personligt, praktiskt och moraliskt ansvar.
Jämställdhetsarbetet måste bedrivas långsiktigt. Vi måste
acceptera att det tar tid att i grunden förändra människors
attityder. Mycket av det jämställdhetsarbete som på sistone
blivit följden av politiska beslut har skett i form av olika
projekt. Utvärderingen av dessa projekt har emellertid ofta
givit vid handen att verksamheterna har klingat av när
projekttiden och projektpengarna har tagit slut. I realiteten
blir effekterna därför ofta kortvariga och ytliga.
Jämställdheten berörs av en mängd olika faktorer. Den
socialdemokratiska familjepolitiken har utformats för att
gynna en viss livsform som har ansetts jämställd.
Arbetsmarknaden för kvinnor har utformats på ett sätt som
ansetts jämställt. Vid en närmare granskning finner man
dock att systemen skapat stelbenthet och snarare hämmat
kvinnorna än öppnat möjligheter för dem.
Ett aktuellt exempel på ovan nämnda fenomen är det
missnöje som länge pyrt bland sjuksköterskorna och nu
håller på att explodera. Sjuksköterskeyrket har av hävd
ansetts vara ett ''kall'' och belönats därefter. Tack vare att
sjukvården i princip har varit ett offentligt monopol har den
ende arbetsgivaren på området kunnat förhindra en rimlig
löneutveckling för denna stora grupp som till alldeles
övervägande delen består av kvinnor. Sjuksköterskorna
säger sig nu med spänning emotse svaret på frågan om
''världens mest jämställda regering'' avser att göra något
konkret åt vad de anser vara en pågående lönediskriminering
eller om det som vanligt skall stanna vid fagert tal.
Det är inte bara sjuksköterskorna som har fått en sämre
löneutveckling än de skulle ha kunnat ha om det funnits mer
än en arbetsgivare. Resonemanget ovan är applicerbart även
på bibliotekarier, förskollärare och en mängd andra
yrkesgrupper som är kvinnodominerade. Problemet är den
offentliga sektorns monopolställning. Den har byggt upp en
bomb som nu ligger och tickar.
I bilaga 6 till årets budgetproposition finns ett talande
exempel på regeringens jämställdhetsstrategi. Regeringen
framhåller att lönediskriminering av kvinnor är en av de
viktigaste jämställdhetsfrågorna framöver. För att lösa detta
problem överväger regeringen att införa möjligheter till
grupptalan för kvinnor som vill föra en
lönediskrimineringsprocess utan att själva behöva stå i
förgrunden. Tanken kan ju i och för sig vara god. En
majoritet av Sveriges förvärvsarbetande kvinnor är
emellertid anställd inom den offentliga sektorn och det är
där, i de traditionellt kvinnodominerade yrkena, som
problemet med lönediskriminering är som mest utbrett.
Motpart i diskrimineringsprocessen kommer alltså i de flesta
fallen att vara staten, landstingen och kommunerna. Om
socialdemokraterna hade någon substans bakom talet om
åtgärder mot lönediskriminering skulle de naturligtvis visa
en vilja till konkreta åtgärder och inte hänvisa kvinnorna till
att gå till domstol och processa för att få sin rätt.
Enligt vårt sätt att se saken måste den framtida
jämställdhetspolitiken utgå från ett konstruktivt tänkande
med öppenhet för olika lösningar. Dagens verklighet måste
vara grunden för en ny debatt och den skall präglas av respekt
för olika människors egna, fria val. Utgångspunkten för
politiken måste vara att dagens kvinnor och män vet sitt eget
bästa och kan fatta förnuftiga beslut. Politikerna har inte rätt
att förtiga vissa människors uppfattningar eller tillrättalägga
deras argument. Man måste utgå från att en person som säger
sig ha en viss åsikt faktiskt också har den -- även om den av
vissa inte skulle anses ''politiskt korrekt''. Att lägga livet och
debatten till rätta är en politik som förtrycker stora grupper
i samhället.
Familjen skall inte vara föremål för politikernas styrning.
Familjepolitiken bör utformas så att man tar hänsyn till olika
familjers behov och prioriteringar. I den mån vi har bidrag
skall dessa vara neutrala och inte innefatta någon form av
styrning. Så länge det finns subventioner till barnomsorgen
skall de utgå lika för alla barn oavsett vilken tillsynsform
deras föräldrar har valt. De skall också vara kombinerade
med en rätt till avdrag för styrkta barnomsorgskostnader.
Sedan socialdemokraterna nu har avskaffat vårdnadsbidraget
är vi tillbaka i det djupt orättvisa system som innebär att 50
procent av barnfamiljerna får 100 procent av stödet till
barnomsorgen.
Många anser att kvotering av kvinnor på manligt
dominerade områden gynnar jämställdheten. Vi tror inte på
kvotering. Den bygger på bristande tilltro till kvinnors
förmåga och övertro på regleringar. Vi är övertygade om att
verklig, långsiktig jämställdhet förutsätter det
självförtroende som det ger kvinnorna att skapa sig en
ställning grundad på egen kraft och duglighet. Detta är
skillnaden mellan formell och reell jämställdhet.
Vi anser att den viktigaste jämställdhetsfrågan just nu,
utöver långsiktig attitydpåverkan, är att bryta upp de
offentliga monopolen inom vård och omsorg. Det tjänar två
syften. Dels får kvinnor en alternativ arbetsmarknad, vilket
kommer att framtvinga en rimligare lönesättning, dels
öppnas också nya utvecklingsmöjligheter för kvinnor med
ökat egenföretagande som ett resultat.
Den moderata grundsynen är att vi alla är olika men lika
mycket värda. Det betyder att ingen får diskrimineras t ex på
grund av sitt kön. Vi ser varje människa som en individ och
inte en del av ett kollektiv. Detta är det perspektiv ur vilket
vi betraktar jämställdheten.
2. Jämställdheten i lagstiftningen
Kampen för kvinnors frigörelse och ökad jämställdhet
mellan könen har en lång historia. Våren 1994 högtidlighöll
riksdagen 75-årsminnet av införandet av den kvinnliga
rösträtten, vilket var den första viktiga milstolpen.
1976 infördes en ändring i 2 kap 16 § regeringsformen av
innebörd att lag eller annan föreskrift inte får innebära att
någon medborgare missgynnas på grund av sitt kön om det
inte utgör ett led i jämställdhetssträvandena. Sedan dess har
i princip alla yrken öppnats för kvinnor.
År 1979 antogs en särskild lag om jämställdhet mellan
kvinnor och män i arbetslivet. Lagstiftningen var främst av
arbetsrättslig och offentligrättslig karaktär. Lagen försågs
med ett principuttalande om att arbetsmarknadens parter
hade ansvaret för att förverkliga jämställdhetsmålen.
Tillsynen över efterlevnaden av dessa bestämmelser
fördelades mellan jämställdhetsombudsmannen (JämO) och
de fackliga organisationerna.
Under 1980-talet drevs utvecklingen mot jämställdhet
mellan kvinnor och män vidare. Bl.a. slöts nya
jämställdhetsavtal mellan SAF och LO-PTK, på kommun-
och landstingsområdet och inom den statliga sektorn.
Riksdagen fattade 1988 beslut om ett femårigt nationellt
handlingsprogram för jämställdhet. En nordisk
handlingsplan har tillkommit i samma syfte.
Trots denna aktivitet konstaterar regeringen i prop
1990/91:113, Olika på lika villkor, att utvärderingen av de
10 åren med jämställdhetslagen ger vid handen att de
förväntningar som ställdes vid lagens tillkomst bara kunde
anses ha infriats i mindre utsträckning. Jämställdhetsarbetet
hade inte blivit den prioriterade fråga vare sig på arbetsgivar-
eller arbetstagarsidan som lagstiftarna hade hoppats.
1992 trädde en ny jämställdhetslag i kraft. Den innebär
betydande skärpningar, bl a som en följd av EG-direktiv på
området. Även den nya lagen utgår från att
arbetsmarknadens parter skall samverka för att jämställdhet
i arbetslivet skall uppnås. Lagen innebär att reglerna om
arbetsgivarens aktiva jämställdhetsarbete byggts ut, bl a
genom en skyldighet att underlätta för både kvinnor och
män att förena förvärvsarbete och föräldraskap samt
skyldighet att motverka att arbetstagare utsätts för sexuella
trakasserier. Det föreskrivs också att arbetsgivare som har
minst tio anställda varje år skall upprätta en plan för sitt
jämställdhetsarbete. Frågan om lönediskriminering vid lika
eller likvärdigt arbete lyfts också fram.
Riksdagen behandlade senast jämställdhetsfrågorna våren
1994 med anledning av proposition 1993/94:147 Delad
makt -- delat ansvar (1993/94:AU 17). De beslutade
ändringarna rörde fördelningen av kvinnors och mäns makt
och inflytande i beslutande församlingar, i ekonomin och i
familjen. Särskilda satsningar skulle göras för att öka
andelen kvinnor på chefsnivå i näringslivet och för att
stimulera ett utvecklingsarbete om lönebildning och
löneskillnader i ett könsperspektiv. Riksdagen beslutade
också att det på varje länsstyrelse skulle inrättas en funktion
som expert för jämställdhetsfrågor i syfte att föra ut den
nationella politiken på området till lokal och regional nivå.
3. Jämställdhetsarbete i EU
Inom EU som organisation har i alla år bedrivits en aktiv
jämställdhetspolitik. Till grund för detta ligger artikel 119 i
Romfördraget, där man slår fast principen att kvinnor och
män skall ha lika lön för lika arbete.
FN:s internationella kvinnoår ledde till att
jämställdhetsarbetet inom EU intensifierades. Sedan 1975
har EU beslutat om fem jämställdhetsdirektiv samt
ytterligare två direktiv som tar sikte på kvinnors
arbetsmarknad. Utöver direktiven har ministerrådet antagit
ett antal rekommendationer, yttranden och resolutioner.
Ett viktigt inslag i EU:s jämställdhetsarbete är de tre
handlingsprogram som kommissionen utarbetat. Det senaste
av dessa omfattar åren 1991--1995 och lägger tonvikten på
att utveckla lagstiftningen på jämställdhetsområdet, att
förbättra kvinnornas villkor i arbetslivet och att öka deras
inflytande i beslutande församlingar.
EU:s jämställdhetslagstiftning utgör minimiregler.
Enskilda länder kan alltså hålla en högre ambitionsnivå än
vad EU föreskriver. För samtliga medlemsländer har EU
dock bidragit till att kvinnornas juridiska ställning har
förbättrats. Detta gäller också för Sverige redan som en följd
av EES-avtalet.
Av särskild betydelse är att EU-domstolen har utvecklat en
omfattande praxis när det gäller likabehandling av kvinnor
och män, särskilt i fråga om lika lön för lika arbete.
Härigenom har Romfördragets princip om lika lön fått direkt
effekt i medlemsländerna. Att märka är att artikel 119 inte
bara grundar rättigheter och skyldigheter för EU:s stater utan
också ger rättigheter till enskilda individer, som kan åberopa
bestämmelsen direkt inför en nationell domstol.
4. Familjen, ekonomin och samhället
Samhället skall byggas nedifrån med utgångspunkt från
individernas och familjernas behov i stället för uppifrån med
utgångspunkt i en abstrakt politisk doktrin. Familjen är
samhällets grund. Vi vill redan här framhålla att vi, när vi
talar om familjen, åsyftar ett vidare begrepp än den klassiska
kärnfamiljen. En ensamstående förälder med barn är
naturligtvis också en familj, liksom vi anser att det finns goda
skäl att se t ex mor- och farföräldrar som en viktig del av
familjen.
Statens uppgift är att stödja familjernas och individernas
möjlighet att fungera på det sätt som de själva anser rätt och
riktigt. Statens och de statliga strukturernas uppgift blir med
detta sätt att se sekundär. Uppgiften blir att ge individerna
och familjerna förutsättningarna för ett självständigt liv och
ge stöd på de områden där de inte klarar av detta själva.
Med denna princip om en rågång mellan det enskilda och
det offentliga är det självklart att politiker skall avhålla sig
från att försöka styra hur den enskilda familjen organiserar
sitt liv. I stället bör man sträva efter en politik som ger var
och en möjlighet att hitta lösningar som passar i hans eller
hennes vardag. Ett friare och öppnare samhälle gynnar
jämställdheten.
På senare tid har jämställdhetsfrågorna i Sverige tyvärr allt
mer tenderat att bli ett vänsterprojekt. Att låta de socialistiskt
färgade feministerna få behålla
problemformuleringsprivilegiet är förmodligen
kontraproduktivt eftersom många kvinnor inte känner någon
samhörighet med, eller rent av tar avstånd från, den
kollektivistiska och militanta samhällssyn som dessa
personer företräder. Ytterligheter, som drar ett löjets
skimmer över hela frågan, gagnar inte jämställdheten. Det
behövs en bredare debatt som inte alltid får ha socialistiska
förtecken.
Med en aningslöshet som gränsar till omdömeslöshet har
utbildningsministern och vice statsministern knäsatt den
rådande fundamentalistiska feminismen, upphöjt den till
statsfeminism och låtit dess verklighetsbeskrivning bli
allmän dogm. En dogm som varken kan eller bör ifrågasättas.
Åtminstone tycks ingen göra det. Kvinnoforskningsinstitut,
könskvoterade professurer, jämställdhetsstab,
kvinnomaktutredning (som till feministernas stora ilska
skulle ledas av en man) är exempel på denna skrämmande
opportuna anpasslighet till det som i dag betraktas som
''politiskt korrekt'' (Fil dr Anita Ankarcrona, SvD 941218)
Citatet ovan beskriver också det dilemma som
socialdemokraterna nu har hamnat i bl.a. när det gäller
familje- och jämställdhetspolitiken. De drivs av ett behov av
att visa politisk handlingskraft för att skyla över att de saknar
visioner för den verklighet som råder nu och framöver. De
är kvar i den sociala ingenjörskonstens tankegods från 30-
talet. De tilltror inte heller individen förmågan att själv förstå
sitt eget bästa utan vill uppifrån styra människornas liv
utifrån vad en liten elitistisk grupp för närvarande anser vara
''politiskt korrekt''.
Sverige har en kvinnlig förvärvsfrekvens som ligger högst
bland alla OECD-länder. Framför allt småbarnsmammornas
förvärvsintensitet är hos oss mycket hög i ett internationellt
perspektiv.
Kvinnligt förvärvsarbete har en lång tradition i vårt land.
Redan i och med att skråväsendet avskaffades började ett
antal starka, driftiga kvinnor att bedriva näringsverksamhet.
Detta blev måhända tidigare socialt accepterat i Sverige än i
andra länder. Härigenom kom även kvinnorna att lämna ett
väsentligt bidrag till Sveriges unika välståndsökning under
åren 1870--1970.
Det förhållandet att även småbarnsmammor har en hög
förvärvsfrekvens i Sverige är naturligtvis till en del ett
resultat av kvinnornas eget val. Det finns en sådan tradition
i vårt land, och i takt med att kvinnorna blivit allt mer
välutbildade faller det sig naturligt för dem att vilja försöka
förena föräldraskapet med ett yrkesliv.
Till betydande del är den höga förvärvsfrekvensen också
ett resultat av målmedveten politisk styrning. En SCB-
undersökning visar att 30 procent av alla småbarnsföräldrar
om det vore möjligt skulle vilja vara hemma med sina barn
när de är små. Det är emellertid en ekonomisk omöjlighet för
de allra flesta. Skatte- och bidragssystemen har byggts upp
på ett sådant sätt att även föräldrarna till små barn tvingas
förvärvsarbeta för att familjens ekonomi skall gå ihop.
Kvinnornas höga förvärvsfrekvens och stigande
utbildningsnivå har på ett avgörande sätt bidragit till att
Sverige har kommit jämförelsevis långt mot målet om
jämställdhet mellan kvinnor och män. Egna inkomster ger
ett större oberoende. Det visar sig också att välutbildade
kvinnor med kvalificerade arbetsuppgifter ställer betydligt
större krav på sina män att de skall ta sin andel av ansvaret
för barnen och hemmet än vad lågutbildade kvinnor gör.
Samtidigt ger alla undersökningar vid handen att det
fortfarande i de flesta familjer är kvinnan som bär
huvudansvaret för det praktiska arbetet med hem och barn.
Kvinnor arbetar därför i genomsnitt betydligt fler timmar per
vecka än män. Något paradoxalt blir resultatet att samtidigt
som 600.000 personer går arbetslösa är det många, särskilt
kvinnor, som dignar under dubbelarbete.
Medaljen har alltså även en baksida. Alarmerande
rapporter börjar dyka upp om kvinnors hälsa.
Skilsmässofrekvensen är också vid en internationell
jämförelse hög i Sverige. Det finns en rad orsaker till detta,
men en orsak är de påfrestningar på familjelivet som det
innebär att slitas mellan hemmet och förvärvsarbetet.
Barnens behov av och rätt till båda sina föräldrar är något
som man tenderar att förtränga i jämställdhetsdebatten. Ändå
är flertalet forskare nu överens om föräldrarnas betydelse för
att ge en god och trygg start i livet, liksom för överföringen
av kunskap om grundläggande samlevnadsregler. Om
föräldrarna inte klarar att överföra goda förhållningsregler
till barnen, bäddar det för sociala svårigheter senare i livet.
Våldskommissionen framhåller i sitt betänkande ''Våld och
brottsoffer'' från hösten 1990 att det finns en tydlig
korrelation mellan det ökande ungdomsvåldet och den
ökande ''professionaliseringen'' av barntillsynen i Sverige.
Detta står i bjärt kontrast mot den sociala ingenjörskonstens
idéer, enligt vilka barnuppfostran är en alltför svår och viktig
uppgift för att kunna anförtros åt föräldrarna.
Till en betydande del ser vi svårigheten att nå reell
jämställdhet mellan könen och kvinnors nuvarande problem
som någonting som det socialistiska samhället har skapat. Ett
system som ser kvinnor och män endast som delar av ett
kollektiv, underordnade den traditionella produktionens
krav, binder människor och hindrar dem från utveckla sina
idéer. Ett sådant system är i grunden omänskligt.
Vi anser att politikernas roll måste vara att inspirera, inte
att dirigera. Vi anser också att familjepolitiken skall läggas
om så att den skapar förutsättningar för enskilda individer
och för familjer att bli fria och oberoende och att hitta sina
egna lösningar. Familjepolitikens roll är inte att vara
styrande. Det skall finnas valfrihet.
Vårdnadsbidraget som infördes av den borgerliga
regeringen och som socialdemokraterna nu avskaffat var ett
steg på vägen mot valfrihet. Det innebar större rättvisa i och
med att åtminstone något offentligt bidrag till barnomsorg
utgick till alla barn oavsett barnomsorgsform. Det öppnade
möjligheter för föräldrarna att anordna sin barnomsorg i
andra former än dem, som den kommunala barnomsorgen
erbjuder. Det gav också större möjlighet för den som så ville
att själv vara hemma och ta hand om sina egna barn. Då en
kommunal daghemsplats är den i särklass dyraste
tillsynsform som tänkas kan hade vårdnadsbidraget på litet
sikt också blivit samhällsekonomiskt lönsamt.
Vi anser att vårdnadsbidraget bör återinföras.
Möjligheterna till alternativ i barnomsorgen är en
förutsättning för jämställdheten. Om kvinnor skall kunna bli
fullt ut konkurrenskraftiga på arbetsmarknaden krävs både
individuella, flexibla arbetstider och flexibla
barnomsorgstider. Den kvinna som alltid måste springa från
arbetet i sådan tid att hon hinner till daghemmet före kl
18.00, då det stänger, får problem att avancera i jobbet.
De individuella lösningarna kommer att krävas i det
framtida arbetslivet, som vi beskriver i den moderata
partimotionen ''Förutsättningar för nya arbeten''. Det måste
ges ett större utrymme för att olika individer har olika behov
och prioriteringar, liksom till att en och samma person kan
ha olika önskemål under olika skeden i livet.
Vi anser att det är dags för föräldrarna att ta tillbaka
makten över familjen.
5. Skolans betydelse för jämställdheten
Skolan utbildar morgondagens kvinnor och män. Det är ett
viktigt samhällsuppdrag. Vad behöver dagens flickor och
pojkar med sig i bagaget för att de på bästa möjliga sätt skall
fungera i sina framtida livsroller -- som partner, som förälder,
som yrkesarbetande och som samhällsmedborgare? Vilken
kompetens kommer att behövas och efterfrågas? Svarar
dagens skola mot de krav som ett framtida samhälle ställer?
Skolan måste fungera flexibelt och kunna möta olika krav
för att flickor och pojkar skall kunna bygga upp sin
kompetens. Varje enskild flickas och pojkes
kompetensutveckling är beroende av deras intresse och
motivation att lära. Skolan skall ge den bas som ger
möjlighet till ett livslångt och självständigt lärande, såväl i
arbetet som på fritiden -- det som i forskningen kallas
mottagarkompetens.
Att verka för jämställdhet har också lyfts fram som en
central uppgift för skolan. Enligt 1 kap 2 § skollagen skall
alla barn och ungdomar, oberoende av kön, geografiskt
hemvist samt sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika
tillgång till utbildning i det offentliga skolväsendet.
Läroplanerna för skolan bygger på följande värdegrund:
''Människolivets okränkbarhet, individens frihet och
integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan
kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är
de värden som skolan skall gestalta och förmedla.''
Av rapporten (Ds 1994:98) ''Vi är alla olika'', som
arbetsgruppen Kvinnligt och manligt i skolan framlade
sommaren 1994, framgår att det fortfarande råder ojämlika
förhållanden i skolan för flickor och pojkar. Detta leder till
att deras personliga utveckling, deras prestationer och
resultat påverkas i hög grad av könstillhörigheten, som
snävar in och begränsar inte bara valet av ämnen, kurser,
utbildningar och yrken utan också erfarenheter, kunskaper
och härtill knuten kompetens.
Arbetsgruppen framhåller att skollagens ''oberoende av
kön'' allmänt tolkas som att skolan skall bortse ifrån kön.
Det förhållandet att skolan förhåller sig könsneutral får
negativa konsekvenser för båda könen och sägs vara en av
förklaringarna till att jämställdhetsarbetet i skolan ännu inte
avsatt mer påtagliga resultat.
En modern jämställdhetspolitik försöker inte förneka eller
utplåna de könsskillnader som kan finnas mellan flickor och
pojkar vid olika åldrar, utan frågar i stället hur skolan skall
kunna ta hänsyn till dem för att därigenom ge varje individ
möjlighet att utveckla sin fulla potential. Därmed kommer
en modern jämställdhetspolitik för skolan att inte bara
intressera sig för den procentuella fördelningen mellan
könen i olika yrken och utbildningsvägar, utan också för hur
undervisningen går till, hur skolan arbetar, när olika ämnen
introduceras i tiden och hur arbetsformerna i skolan skall
kunna undvika att missgynna ettdera könet.
Vi anser att det måste vara skolans skyldighet att inte bara
beakta utan även bejaka de könsskillnader som enligt
erfarenhet och modern forskning faktiskt finns. I stället för
att se olikheter mellan flickor och pojkar som ett problem
bör man se dem som en resurs.
Frågan om flickor och teknik har blivit något av en
symbolfråga för jämställdhetsarbetet i skolan. Trots mer än
20 års strävan till jämnare könsfördelning är det fortfarande
så att pojkar väljer tekniska och naturvetenskapliga
utbildningslinjer i mycket större utsträckning än flickor. Av
de flickor som i slutet på 1980-talet valde en yrkesinriktad
''pojklinje'' på gymnasiet avbröt mer än 25 procent sin
utbildning redan under det första året.
Vi delar den uppfattning som kommer till uttryck i
rapporten ''Vi är alla olika'', nämligen att flickor och teknik
i första hand är en pedagogisk fråga. Könssynen på teknik
styr våra föreställningar. Flickornas sociala bakgrund har
också visat sig ha större betydelse för valet av
utbildningslinje än pojkarnas.
Inte minst inom området flickor och teknik är det viktigt
att vi kommer ifrån ett slentrianmässigt tänkande kring
jämställdhetsfrågorna och fokuseringen på kvantitativa data.
Vad som behövs är ett kvalitativt inriktat arbete.
Den nya informationsteknologin i cyberspace-miljön
domineras idag av pojkarna. Antalet flickor som utnyttjar
denna teknologi växer dock snabbt. Det visar sig att flickorna
i högre grad lockas av de socialt inriktade tjänsterna, typ
MUD (Multi User Dungeon) och IRC (Internet Relay Chat).
Även om relationen användare kanske ligger kring 60
procent pojkar och 40 procent flickor på högskolorna kan
relationen uppskattas till 90--10 om man ser till antalet
flickor som förstår tekniken i sig.
När vi nu går in i informationstekniksamhället är det
viktigt att föräldrarna och skolan är observanta på detta så
att flickorna inte halkar efter i utvecklingen. Delvis är detta
en generationsfråga. För att underlätta och snabba på
generationsskiftet kan det vara lämpligt med riktad
information och utbildning till flickor på ett tidigt stadium,
redan vid 10--12 års ålder. Lärarna har här en stor
pedagogisk uppgift, så stor att särskild vikt bör tillmätas den
redan i lärarutbildningen.
Vi anser att flickor skall stimuleras att arbeta med
informationsteknologi.
Att stimulera är något helt annat än styrning genom
tillfälliga insatser med tonvikt på den matematiska
jämställdheten. Nyligen redovisades ett projekt, som startade
år 1989 och syftade till att bryta den manliga dominansen
inom verkstadsindustrin. 19 kvinnor genomgick en treårig
maskinteknisk utbildning. Utvärderingen visar att efter fem
år har en av dessa kvinnor anställning inom
verkstadsindustrin medan de övriga 18 är antingen arbetslösa
eller har inadekvata arbeten i förhållande till sin utbildning.
Det anförda exemplet visar att det finns en risk med att
genom tillfälliga projekt locka minoritetskönet till en
utbildningsväg utan att samtidigt ta hänsyn till hur
arbetsmarknaden ser ut. Om ungdomar känner att de
vilseletts att genomgå en utbildning mest för att
tillfredsställa de vuxnas statistik, men utan att ha fått ärliga
besked om verkligheten på arbetsmarknaden har skolan gjort
både dem och det långsiktiga jämställdhetsarbetet en otjänst.
Sentida forskning visar att flickor och pojkar har olika
inlärningsfaser och inlärningssätt. Bl a
varnar professor Sten Levander för att de biologiska
skillnaderna i intelligens förstärks i den svenska skolan.
Levander hävdar att denna förstärkning sker till pojkarnas
fördel genom att skolan är byggd för en förfluten tid när t ex
puberteten inträffade fyra år senare än idag.
Vi anser att skolan måste ta till sig den nya kunskap om
biologin som finns idag. Jämställdhetsarbetet måste grundas
på kunskap och bli en pedagogisk fråga snarare än en moral-
eller attitydfråga. Vi anser också att de nya forskningsrönen
bör föranleda att man utnyttjar den möjlighet som finns att
bedriva undervisning i enkönade klasser där så synes
lämpligt. Mångfalden av skolor måste bestå så att föräldrarna
har möjlighet att välja den skola som ger just deras dotter
eller son de bästa möjligheterna att utveckla sin unika
kompetens.
Det livslånga lärandet innefattar också vidareutbildning --
teoretisk och praktisk.
Inom hotellkedjan Mornington tillämpar man ett system
som innebär att de personer som anställs för att utföra
lågstatusjobben, som disk och städning, anställs på ett år,
under vilket den anställde får genomgå ett konkret
utbildningsprogram som trainee. Efter ett år har den
anställde kvalificerat sig för att söka sig vidare till nya, bättre
betalda arbetsuppgifter med högre status på något annat
hotell eller hos samma arbetsgivare. Blir han eller hon kvar
hos Mornington är det dags att själv bli handledare för en ny
trainee.
Exemplet Mornington finner vi föredömligt. Vi ser inte
någon nackdel med att, som i USA, ha en lågproduktiv och
lågt betald tjänstesektor om man aktivt strävar efter
möjligheter till kompetenshöjning i arbetet så att en och
samma individ inte blir inlåst i den utan det blir
genomströmning.
Vi anser att traineeutbildning av typ Mornington är ett gott
exempel på konkret jämställdhetsarbete som utan att tära på
statsbudgeten snabbt ger reella resultat.
Om flickor och teknik har blivit en symbolfråga så är den
låga andelen kvinnliga doktorander och professorer en
annan.
Sistnämnda problem skall inte förringas men heller inte
överdrivas. Och det skall definitivt inte angripas med sådana
medel som den nuvarande utbildningsministern har aviserat,
som att tillsätta en mängd könskvoterade
''genusprofessurer'' med ett könsperspektiv på nära nog allt.
Detta vore att göra kvinnliga akademiker en verklig
björntjänst.
Om man skaffar sig gedigen kunskap om vad det är som
främjar jämställdheten mellan kvinnor och män så att man
förstår orsakssammanhangen, om man reformerar kvinnors
förutsättningar att utveckla sin kompetens, självständighet
och självförtroende på det sätt som vi föreslår här -- då
kommer även den låga andelen kvinnliga professorer snart
att vara historia.
Vi avvisar alla former av kvotering, även inom
universitetsvärlden. Vi är övertygade om att kvinnor har den
inneboende förmågan att göra akademisk karriär av egen
kraft, på sina egna meriter.
6. Kvinnors arbetsmarknad
Från början av 1960-talet fram till 1990 ökade antalet
förvärvsarbetande personer i Sverige med 900.000.
Ökningen beror främst på kvinnornas inträde på
arbetsmarknaden. Under denna trettioårsperiod ökade
antalet förvärvsarbetande kvinnor från 53 till 86 procent. De
senaste decennierna kännetecknas av att delvis andra
grupper än tidigare sökt sig ut på arbetsmarknaden, nämligen
gifta kvinnor och småbarnsmammor.
Traditionellt kvinnliga arbetsuppgifter inom vård, omsorg
och undervisning är i Sverige tjänster som i huvudsak
tillhandahålls av den offentliga sektorn. På grund av de
offentliga monopolen har kvinnornas arbetsmarknad kommit
att bli mycket begränsad.
57 procent av de förvärvsarbetande kvinnorna återfinns
inom den offentliga sektorn. Många yrken är totalt
kvinnodominerade. Vi har alltså fått en starkt
könssegregerad arbetsmarknad.
Den centralstyrda lönepolitik som har bedrivits i Sverige
bygger på den socialdemokratiska, kollektivistiska synen på
människor som likformiga och utbytbara. Den har lett till
flera obalanser. Sverige har blivit ett låglöneland för
högutbildade och ett höglöneland för lågutbildade. Detta
fenomen är särskilt markant inom den offentliga sektorn, där
den s k dubbla obalansen länge har diskuterats. Den leder till
att staten och kommunerna får allt svårare att rekrytera och
behålla kompetens.
Vi vill här hänvisa till det resonemang om
sjuksköterskornas lönebild, som vi talar om i det inledande
avsnittet i denna motion. Den offentliga sektorns
monopolställning har lett till att särskilt kvinnor ofta får en
blygsam utdelning på sina investeringar i högre utbildning.
Det är oacceptabelt.
Andelen kvinnliga chefer är låg, trots att många anser att
kvinnor har de egenskaper som krävs och kommer att krävas
i det framtida arbetet -- lyhördhet, samarbetsförmåga och
flexibilitet. Enligt SCB-rapporten ''Man är chef'' finns bland
totalt 70.000 chefer endast 13.000 kvinnliga sådana. Av
naturliga skäl återfinns de flesta kvinnliga cheferna i den
offentliga sektorn.
Det finns många förklaringar till denna snedfördelning.
Den sammanhänger naturligtvis med gamla traditioner --
näringslivet och förvaltningarna är uppbyggda av män i ett
samhälle som såg helt annorlunda ut än den värld vi lever i
nu. I det samhället hade kvinnor ännu inte börjat slitas
mellan hemarbete och lönearbete.
För att få fler kvinnor i chefsbefattningar måste de gamla
strukturerna omprövas. Många kvinnor önskar t.ex. ett
flexiblare chefskap, både i tid och innehåll. ''Team Builder'',
en modell för roterande chefskap, är en modell som provats
på Ericsson Telecom med framgång. Gruppens medlemmar
stödjer varandra och har ett kreativt samarbete. Kvinnor som
har prövat denna arbetsform beskriver det roterande
chefskapet som ett slags ''växthus'' för nya chefer. Man
framhåller att alla teorier om den lärande organisationen här
har blivit omsatta i praktiskt handlande.
Idag kan vi alltså konstatera att vi inte har lyckats uppnå
den jämställdhet på arbetsmarknaden som är önskvärd samt
att en del av förklaringen till detta ligger inbyggd i ''den
svenska modellen''. En ensidig och begränsad
arbetsmarknad har inte haft den flexibilitet som är nödvändig
för att fullt ut ta vara på kvinnornas mångsidighet och
kompetens och inte heller för att möta dagens
arbetslöshetsproblem.
I det nuvarande samhällsekonomiska läget har det också
blivit allt mer uppenbart att kvinnornas arbetsmarknad är
sårbar. Offentlig expansion är inte längre möjlig. Många
kvinnor har helt enkelt blivit beroende av ett system som är
på väg att kollapsa.
Det kan just nu te sig som om förutsättningarna för arbete
och försörjning skulle vara hotade för alla de kvinnor som
arbetar inom vården och omsorgen. I själva verket finns det
emellertid goda skäl att anta, att behovet av sådana tjänster
i stället är växande. Uppgiften blir alltså att finna nya former
för organisationen och finansieringen av arbetet.
Vi anser att de offentliga monopolen måste brytas upp så
att kvinnor i lika hög utsträckning som män kan finna
alternativa arbetsgivare. Kvinnors arbetsmarknad skall
avregleras så att den faktiskt blir det som ligger i ordet
marknad. Utrymmet för individuell lönesättning måste
vidgas.
7. Öppna hemmet för privata tjänster 600.000
människor går nu arbetslösa samtidigt som många
familjer, och särskilt kvinnorna, dignar under dubbel
arbetsbörda. En stor del av det som varit traditionella
kvinnouppgifter i hemmet har tagits över av den offentliga
sektorn och är nu skattefinansierade tjänster. Mycket återstår
dock som i form av oavlönat hemarbete måste utföras vid
sidan av förvärvsarbetet. Sveriges skattesystem, höga
skattetryck och sammanpressade lönestrukturer gör det
omöjligt för de allra flesta att själva köpa sådana tjänster som
det offentliga inte tillhandahåller. Därför finns officiellt inte
heller någon marknad för hemtjänster.
Det är dock bara att konstatera att det finns en svart
marknad för hemtjänster. Hur stor denna tjänstesektor är är
naturligtvis svårt att uppskatta, men det är ett faktum att
åtskilliga familjer tvingas köpa svarta tjänster för att klara
förvärvsarbetet. Det är orimligt att behålla strukturer som
tvingar den som vill sköta sitt jobb att bli brottsling. Det är
samma situation som vi hade på 1970-talet då det rådde brist
på kommunal barntillsyn och alternativ inte var tillåtna --
många svenska föräldrar tvingades då att bli
skattebrottslingar därför att de inte kunde klara av sin
livssituation utan ''svarta'' dagmammor.
Nationalekonomen Anne-Marie Pålsson har i olika
sammanhang, bl a i boken ''Finns det en marknad för
hemarbete?'' lagt fram förslag som vi finner angeläget att
man snarast tar upp till en seriös prövning. Hennes förslag
innebär att man upphäver den nuvarande skattemässiga
diskrimineringen av hushållen och ger dem rätt till avdrag
för utgifter för hjälp i hemmet, exempelvis för barnpassning,
städning och trädgårdsarbete. Vi tror lika litet som Anne-
Marie Pålsson att Sverige har råd att av ideologiska skäl
avstå från att slå in på den väg som i många andra länder har
befunnits leda till en minskning av sysselsättningsproblemet
och en ökning av effektiviteten i ekonomin.
Jämställdhetsdebatten handlar just nu mycket om det
angelägna i att öka andelen kvinnligt ledarskap. Som
metoder för detta anvisas i årets budgetproposition kvotering
inom den offentliga sektorn. När det gäller den privata
sektorn hänvisar man till Näringslivets ledarskapsakademi
för kunskapsspridning och opinionsbildning, som riksdagen
under våren 1994 anslog medel till. Denna satsning är i och
för sig bra och intressant. Vi ifrågasätter emellertid
finansieringen av den. Om näringslivet hade ett genuint
intresse av denna verksamhet vore det naturligt att den
finansierades av näringslivet självt. Som det nu är upplagt
ser vi en risk för att detta blir ännu ett i raden av
skattefinansierade, treåriga projekt som avsomnar när
anslagen tar slut.
I grunden handlar det emellertid om att ge familjen
möjlighet att lösa barnomsorg och tjänster i hemmet på andra
sätt än vad som idag är politiskt eller ekonomiskt accepterat.
Många fler kvinnor skulle satsa på att nå en chefsposition,
med allt vad det innebär av uppoffringar, om det vore möjligt
att köpa hemtjänster som leder till en avlastning i det privata
livet. Konkreta problem fordrar handfasta lösningar. Den
ordning vi förordar gör det lättare för kvinnor att konkurrera
med män på lika villkor.
Ger vi en privat tjänstesektor möjligheten att växa fram
kommer det också att ge upphov till många nya
arbetstillfällen, till ett väsentligt bidrag till lösningen på
arbetslöshetsproblemet. Inom denna sektor finns också
potentialen för ett betydande egenföretagande. Man kan,
som Anne-Marie Pålsson, förutse hemkonsultbolag eller
kooperativ, bestående av en grupp unga eller äldre som
tillsammans erbjuder ett spektrum av hemtjänster. Hushållen
tecknar då avtal med hemkonsultbolaget som garanterar att
de efterfrågade tjänsterna utförs. De som skall utföra arbetet
är dock anställda i bolaget och inte hos uppdragsgivaren.
I tidningen Dagens Industri redovisades nyligen en
undersökning, som visar att kvinnorna i USA i mitten av
1970-talet ägde och drev fyra procent av småföretagen. Idag
uppgår det kvinnliga småföretagandet där till ca 35 procent,
i staterna kring New York ända upp till 50 procent. Vi
förutser en liknande utveckling i Sverige om vi bara låter den
privata tjänstesektorn få de förutsättningar som krävs.
Det fåtal kvinnor som hittills fått möjlighet att bedriva
privat hemvård i Sverige vittnar bl.a. om större inflytande
över sin arbetssituation, ny yrkesstolthet och högre
arbetsmoral jämfört med när de utförde samma arbete som
anställda i den kommunala hemtjänsten. Vad de därmed
beskriver är viktiga steg mot ökad jämställdhet.
Vi anser att de ekonomiska förutsättningarna måste ändras
så att möjligheten att köpa privata tjänster i hemmet blir
tillgänglig för många fler hushåll. En utredning med denna
inriktning bör komma till stånd skyndsamt med hänsyn till
den stora betydelse reformen skulle få med avseende på
sysselsättningen, ekonomins funktionssätt, kvinnors
möjlighet att nå chefsbefattningar och jämställdheten mellan
kvinnor och män.
8. JämO
Jämställdhetsombudsmannen (JämO) inrättades år 1980.
Enligt instruktionen för JämO har myndigheten till
uppgiftatt i första hand genom rådgivning och upplysning,
överläggningar med enskilda parter och organisationer eller
andra lämpliga åtgärder verka för att jämställdhetslagen
frivilligt efterlevs,att i tvister om överträdelse av
diskrimineringsförbudet på begäran hjälpa de arbetstagare
som inte företräds av någon facklig organisation med de
åtgärder som JämO finner motiverade samt att föra talan vid
arbetsdomstolen,att efter anmälan eller på eget initiativ ta
upp ärenden om underlåtenhet av arbetsgivare, som inte är
kollektivavtalsbunden, att följa lagens föreskrifter om aktiva
åtgärder för jämställdhet och, om JämO så finner lämpligt,
göra framställning om vitesföreläggande hos
jämställdhetsnämnden, ochatt informera allmänheten och
på lämpligt sätt medverka till att främja jämställdhet i
arbetslivet.
Under det fortsatta lagstiftningsarbetet på
jämställdhetsområdet har det i flera sammanhang, bl a i prop
1990/91:113, Olika på lika villkor, framhållits att det är
mycket svårt att utvärdera vilken betydelse JämO:s
verksamhet i realiteten har haft för att nå målet om
jämställdhet mellan kvinnor och män.
Det förhåller sig nog så att den kritik som JämO brukar
rikta mot arbetsgivarna -- brist på konkreta mål och åtgärder
som kan utvärderas -- med visst fog skulle kunna riktas mot
JämO själv. Det finns inslag i JämO:s verksamhet -- t.ex.
försök att under hot om vite i halvmiljonklassen framtvinga
jämställdhetsplaner som kan finna nåd hos JämO:s
tjänstemän -- som väcker irritation hos företagen och löje hos
gemene man.
Från principiella utgångspunkter måste man ifrågasätta om
det i en fri och öppen demokrati kan vara rätt att ha statliga
myndigheter och tjänstemän vars uppgift det är att påverka
opinionen, dvs. att styra individernas tänkande i en viss, av
makthavarna önskad riktning. Det svävar något av George
Orwell över detta.
Med tanke på den prioriterade ställning
jämställdhetsarbetet har inom EU som organisation och på
den praxis som EU-domstolen har utvecklat när det gäller
lönediskriminering m.m. är det troligt att JämO:s betydelse
kommer att minska och att det därför inom en inte alltför
avlägsen framtid kan finnas skäl att se över JämO:s
organisation och uppgifter.
Under alla förhållanden är JämO:s roll såsom den i dag är
utformad helt oförenlig med det perspektiv för det fortsatta
jämställdhetsarbetet som vi anlägger i denna motion -- att
attitydpåverkan skall uppnås inte genom politiska beslut utan
genom att enskilda individer tar ett personligt, praktiskt och
moraliskt ansvar.
9. Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kvotering,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om valfrihet i familjepolitiken,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om återinförande av
vårdnadsbidraget,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de krav som måste ställas på ett
modernt jämställdhetsarbete i skolan,2
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att stimulera flickor
att arbeta med informationsteknologi,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om jämställdhet i skolan som en
pedagogisk fråga,2
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vidgad försöksverksamhet med
enkönade klasser,2
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att avskaffa den monopolställning
som den offentliga sektorn har inom kvinnodominerade
sektorer i förvärvslivet,
9. att riksdagen hos regeringen begär utredning om en
reformering av skatte- och avgiftssystemet såvitt angår den
privata tjänstesektorn i enlighet med vad som anförts i
motionen,3
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en översyn av
Jämställdhetsombudsmannens framtida uppgifter.
Stockholm den 24 januari 1995
Per Unckel (m)
Kent Olsson (m)
Patrik Norinder (m)
Christel Anderberg (m)
Anna Åkerhielm (m)
Per Bill (m)
Olle Lindström (m)
Ulf Melin (m)
Jan Backman (m)
Sonja Rembo (m)
Annika Jonsell (m)
Gullan Lindblad (m)
Fredrik Reinfeldt (m)
1 Yrkandena 2 och 3 hänvisade till SoU.
2 Yrkandena 4, 6 och 7 hänvisade till UbU.
3 Yrkande 9 hänvisat till SkU.