I höstas, efter valet, orsakade sammansättningen av
Sveriges riksdag rubriker långt utanför våra gränser. Orsaken
var det höga antalet kvinnliga ledamöter. Inget annat
parlament i världen var och är så jämställt. Vi har kommit
långt i våra strävanden efter varannan damernas, men det
räcker inte med att ha kvinnliga riksdagsledamöter i arbete.
I dessa tider av besparingar är det minst lika viktigt att se hur
kvinnors arbetsmarknad påverkas när nedbantningar sker.
Den offentliga sektorn, där många kvinnor är anställda, har
fått genomgå dramatiska förändringar de senaste åren.
Rationaliseringar och neddragningar har gjort att många mist
sina jobb eller blivit omplacerade. Kvinnor, många i mogen
ålder, har funnit sig stå utanför arbetsmarknaden, oattraktiva
och oönskade. Den nya tidens arbetsmarknad efterfrågar inte
deras kompetens och erfarenheter.
En av anledningarna till att den svenska jämställdheten
kommit så långt som den gjort är att vi bl.a. ansett att
ekonomiskt oberoende genom ett eget jobb är en
förutsättning för lika villkor mellan män och kvinnor.
Sverige har i jämförelse med andra europeiska länder en hög
kvinnlig förvärvsfrekvens. Vår föräldraförsäkring har
bidragit till att få behöver ställas inför valet att skaffa barn
eller att arbeta. På det hela taget har vi skapat goda
förutsättningar för jämställdhet.
Arbete ger inte bara egna pengar i plånboken utan också
ett egenvärde för individen och ett självförtroende.
Arbetslösheten däremot skapar osäkerhet,
mindervärdighetskänslor och ett i många fall oönskat
beroende.
Frågan är om den svenska jämställdheten biter sig själv i
svansen när vi tillåter att tusentals kvinnor, vana vid
förvärvsarbete, återvänder hem utan att erbjudas någon
annan uppgift eller något annat jobb.
Förvisso föreslås i budgetpropositionen att kvinnors
arbetsmarknad är en av de delar som regeringen skall se över.
Bl.a. föreslås bidrag till starta-eget-företag. Men det faller på
sin egen orimlighet att alla arbetslösa kvinnor skulle bli egna
företagare. Det behövs därför ytterligare idéer och åtgärder
för att inte en stor grupp människors kompetens och
arbetsvilja skall gå förlorad.
Regeringen har för avsikt att granska varje förslag som
hamnar på dess bord ur ett jämställdhetsperspektiv. Det är
mycket bra och kanske också något för kommunerna att ta
efter. Då skulle det tydliggöras på ett bättre sätt vad som
händer när stora förändringar sker inom den offentliga
organisationen. Kommunerna har idag till uppgift att
presentera jämställdhetsplaner och en naturlig del i detta
borde därför fortsättningsvis vara att göra en
konsekvensbeskrivning av kvinnors
arbetsmarknadssituation kopplad till förändringen av den
offentliga sektorn.
Självklart är den offentliga sektorn inte till för att i första
hand sysselsätta folk, men stora förändringar hos en sådan
stor arbetsgivare måste på ett eller annat sätt ge effekter.
Eftersträvar vi att den svenska jämställdheten skall bli mer
än ett kuttersmycke förutsätter det att vi också är övertygade
om att det vi gör ger det resultat som vi vill ha. Därför borde
också en viktig del av regeringens jämställdhetsarbete vara
att se över konsekvenserna för den stora grupp kvinnor som
lämnat den offentliga sektorn och i vilken mån de har
möjligheter att återkomma på arbetsmarknaden. Konkreta
förslag till åtgärder på detta område är mer än viktigt.
I vår kommer regeringen att låta sin jämställdhetsgrupp
jobba med att ta fram förslag och idéer. Vi får hoppas på att
man tar sig en extra funderare på hur kvinnornas rätt till jobb
skall kunna säkerställas också i en framtid i förändring.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om genomlysning av konsekvenserna för
kvinnors arbetsmarknad i förhållande till offentliga sektorns
omvandling.
Stockholm den 25 januari 1995
Anneli Hulthén (s)
Monica Green (s)
Margareta Israelsson (s)