Kvinnor har traditionellt sett använts som en buffert i
arbetslivet. De har kallats in som arbetskraftsreserv när
tiderna varit goda, och varit de första som tvingats lämna sina
jobb när tiderna blivit sämre. Denna utveckling har vi endast
delvis kommit till rätta med, bland annat genom regler om
turordning vid uppsägande. Antalet kvinnor som tvingas
jobba deltid när de egentligen skulle vilja ha heltidsarbete är
dock mycket stort, och lågkonjunkturen har spätt på
problemet. Var femte kvinna inom LO arbetar kortare tid än
hon skulle vilja göra.
Speciellt kvinnor har drabbats av senare års kraftiga och
ibland mindre välövervägda nedskärningar i den offentliga
sektorn. Ungefär 70 % av de anställda där är kvinnor, och
kvinnan är i dagens samhälle mer beroende än mannen av
tjänsterna från den offentliga sektorn. När det exempelvis
inte finns en väl fungerande barnomsorg, så är det i de flesta
fall kvinnan som får avstå från sitt arbete och sina
karriärmöjligheter. Senare tiders nedskärningar har
dessvärre lett till en icke önskad anpassning till ett mer
kontinentalt Europa, där samhället i hög grad förlitar sig på
att kvinnan tar hand om barn och gamla. Annorlunda uttryckt
så har nedskärningarna inneburit ett stort steg bakåt för
jämställdheten.
Kvinnors förbättrade ekonomiska ställning och inflytande
är ett grundläggande mål för oss, eftersom det påverkar
jämställdheten på alla plan. Utan ett brett ekonomiskt
inflytande och en god ekonomisk bas kan kvinnan inte bli
jämställd med mannen. För att få ett bättre underlag för
fortsatt jämställdhetsarbete vill vi tillsätta en parlamentarisk
utredning, som belyser hur stor del av våra skattemedel som
gynnar kvinnor respektive män, såväl direkt som indirekt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen begär att regeringen tillsätter en
parlamentarisk utredning som belyser hur stor del av våra
skattemedel som gynnar kvinnor resp. män.
Stockholm den 23 januari 1995
Ewa Larsson (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Kia Andreasson (mp)