Rumsren feminism -- har det stärkt kvinnorna eller
manssamhället?
Den definition av feminism som är gångbar i dag, innebär
att den är feminist som anser att kvinnor är diskriminerade
och att detta måste åtgärdas. Med denna något urvattnade
definition av feminism är det svårt för någon makthavare att
inte kalla sig feminist. Detta är naturligtvis positivt om det
innebär att man därmed vill arbeta för att förändra de ojämna
maktrelationerna mellan könen.
Men denna sorts feminism har de senaste åren haft en
tendens att se ökad kvinnorepresentation i politiska organ,
fler kvinnor inom näringslivet, fler kvinnor som
landshövdingar osv. som liktydigt med jämställdhet. Denna
fokusering på kvinnorepresentation riskerar dessvärre att
skymma det faktum att de nedskärningar och förändringar i
välfärdssystemen som i dag görs, stadigt försämrar de medel
och instrument som var av central betydelse för jämlikheten
mellan kvinnor och män. Detta är ett minst lika stort hot mot
grunderna för kvinnors frigörelse som dålig
kvinnorepresentation.
Att kvinnor skall ha sin del av den formella makten är
självklart. Därför står kampen för ökad kvinnorepresentation
i allra högsta grad på dagordningen eftersom vi i dag är långt
från målet ''halva makten'' och om vi skall kunna hävda att
Sverige är en demokrati värd namnet.
Men bakom de formella rättigheterna döljer sig en mer
komplicerad verklighet för kvinnor. Och det är runt denna
verklighet, bakom en fasad av skenbart likaberättigande, som
dagens kvinnokamp står.
Att försvaret och utvecklingen av det vi i dag kallar den
generella välfärdsmodellen är en av de viktigaste
kvinnofrågorna i dag riskerar att osynliggöras. Men kvinnor
har en alldeles särskild koppling till vår välfärdsstat som är
annorlunda än männens. Detta står inte i motsättning till
kampen för formella rättigheter utan hänger ihop. Men i dag
finns tydliga tendenser till att definiera jämställdhet som
jämn könsfördelning och när detta är uppnått skall kvinnors
underordning vara ett minne blott.
Men det finns flera problem, till exempel den förskjutning
av makten som kan iakttas när kvinnor intar en manlig
domän. Det faktum att kvinnor som grupp inte har samma
inflytande som män över den ekonomiska politiken både på
riks- och lokalnivå visar att det är dags att fördjupa
analyserna. Annars riskerar jämställdhetsarbetet i Sverige att
stagnera och bli en fråga enbart för medel- och överklassens
kvinnor.
Kvinnors positioner flyttas tillbaka -- systemskiftet
fortsätter
Vi menar att det sätt att organisera välfärden som växt fram
i Sverige har varit oöverträffat när det gäller att förbättra
jämställdhet mellan kvinnor och män. Den generella
välfärden har byggt på individuella rättigheter och
skyldigheter. Rätten till ett anständigt liv skulle vara en
medborgerlig rättighet.
Välfärden finansierades via skattsedeln och skulle verka
omfördelande och utjämna villkoren mellan olika grupper i
samhället, vilket också kom att gynna kvinnorna. Centrala
inslag i svensk socialpolitik som bostadsbidrag,
bidragsförskott, vuxenutbildning, föräldraledighet är
exempel på reformer som särskilt gynnat kvinnor.
Ganska tidigt kom den svenska familjepolitiken att
integreras i den generella välfärdspolitiken. Så småningom
tillkom också nya mål i familjepolitiken, nämligen att öka
möjligheterna att kombinera förvärvsarbete och familj, och
att männen skulle förmås ta ökat ansvar för omsorgsarbetet.
Därmed blev familjepolitiken ett instrument för att förändra
de ojämlika maktförhållandena mellan könen, och en av de
viktigaste grunderna för den relativa jämställdhet mellan
kvinnor och män som ändå uppnåtts i Sverige.
Men framgångarna är inte en gång för alla säkrade. De
senaste årens politiska utveckling visar detta. Även om den
borgerliga regeringen genomförde ett systemskifte vars
skador är svåra att reparera hade grunderna för detta
systemskifte lagts långt tidigare, och nu fortsätter det om än
i långsammare takt. I går var det av ideologiska skäl, i dag
är det av ekonomiska. Och när de ekonomiska resurserna är
knappa är det kvinnor som får stå tillbaka.
''Sanerar vi inte ekonomin har vi inte råd med
jämställdhet'' är en vanlig replik i dessa tider. Att bryta
kvinnors underordning är med det synsättet en lyx att unna
sig när tiderna är goda. Att då resurserna är knappa
omfördela mellan könen i stället för att låta kvinnor stå
tillbaka är uppenbarligen inte att tänka på. Då kan det vara
mer gångbart att legitimera kvinnors underordning med
biologins hjälp, och därmed lättare dölja att det kan finnas
intressemotsättningar mellan kvinnor och män.
I dag kan till och med de som hävdar att kvinnor på grund
av sin biologi är mest lämpade att ta hand om hem och barn
kalla sig feminister. De kan dessutom påstå att dessa urgamla
diskussioner om kvinnors särart skulle vara något nytt! Men
det är inte första gången sedan antikens dagar som man
hävdat att en viss mängd hormoner också producerar ett visst
mått av någon egenskap. Vårdnadsbidrag och avdragsgilla
pigor blir i denna begreppsförvirrade debatt instrument för
kvinnors frigörelse.
Om vi lämnar det som varit unikt för den svenska
välfärden och närmar oss de modeller som i andra länder lett
till ökade klyftor mellan fattiga och rika, kommer också
klyftorna mellan kvinnor och män att öka. Med en sådan
utveckling ökar också klyftorna mellan olika grupper av
kvinnor. Risken är då att jämställdhetsarbete i första hand
kommer att handla om att ge välutbildade kvinnor
maktpositioner.
Stora grupper av kvinnor kommer att få allt svårare att få
förvärvsarbete och måste åter bli försörjda och beroende av
en man. Om de har arbete, får de allt svårare att förena
förvärvsarbetet med omsorgsansvaret.
Stoppas inte denna utveckling kan dessa kvinnors
valmöjligheter bli att antingen utföra samhällets och
familjens omsorgsarbete gratis i hemmet och/eller vara
avdragsgill piga hos välutbildade, högavlönade kvinnor, som
sedan i olika maktpositioner skall tillvarata dessa
underklasskvinnors intressen. Men avståndet mellan de
kvinnor som har formella maktpositioner och dem som inte
har det kommer i stället att öka ytterligare.
Kortsiktigt är det den välavlönade och högutbildade
kvinnan som gynnas. Men bara kortsiktigt. I det långa loppet
är det manssamhället som förstärks av denna utveckling.
Kvinnor som könsvarelser kommer också fortsättningsvis att
sakna makt och auktoritet.
Man kan hävda att ökad kvinnorepresentation leder till att
kvinnors intressen tillvaratas på ett bättre sätt.
Erfarenheterna från kommunalpolitiken bekräftar också
detta. Men kvinnor saknar fortfarande ett avgörande
inflytande på den ekonomiska politiken. Det räcker inte med
kvinnliga finansministrar.
Vi tillåter inte att jämställdhetsarbetet och kvinnokampen
stannar vid den kulissartade politik som enbart talar om fler
kvinnliga landshövdingar, ministrar och verkställande
direktörer.
Det är alltså hög tid för en perspektivförskjutning i
jämställdhetsarbetet. Det innebär att allt budgetarbete och
alla beslut som fattas om budgeten skall granskas ur ett
kvinnoperspektiv. På vilket sätt förbättrar eller försämrar ett
beslut om den ekonomiska politiken, till exempel
besparingar, kvinnors möjligheter att förena förvärvsarbete
och familj?
Hur påverkar beslut inom den ekonomiska politiken
kvinnors möjligheter att styra sina liv? Utan ett sådant
perspektiv och arbetssätt kommer jämställdhetsarbetet i
Sverige att stagnera. Den utvecklingen måste brytas, annars
kommer vi ganska snart att vara ett land bland andra på
jämställdhetens områden. Svenska kvinnor kommer inte att
ha mycket att skryta med internationellt, och vår roll som det
goda exemplet kommer att vara överspelad.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av
jämställdhetsarbetet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att de av regeringen utfärdade direktiven om att analys av
jämställdhetspolitiska konsekvenser av förslag från utredare
och kommittéer skall beaktas innan förslag lämnas bör
utsträckas till att gälla även budgetpropositionen och alla
ekonomiska propositioner som kommer att komma.
Stockholm den 21 januari 1995
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Björn Samuelson (v)
Eva Zetterberg (v)
Ulla Hoffman (v)