I dag förekommer olika anställningsformer i lagen om
anställningsskydd (LAS). En av dem är anställning på grund
av tillfällig arbetsanhopning. Av namnet kan man förledas
att tro att denna anställningsform endast skall komma till
användning när ett företag tvingas anställa extra personal på
grund av att arbetsuppgifterna tillfälligtvis ökat.
Erfarenheterna från exempelvis måleribranschen säger dock
något helt annat, nämligen att allt det företagen önskar kalla
arbetstopp betraktas som arbetstopp även om det är vad man
gott kan kalla normal produktion.
Uppsägningsreglerna vid en anställning på grund av
tillfällig arbetsanhopning är avsevärt sämre för den anställde
jämfört med en tillsvidareanställning. Vid en arbetstopp har
lagstiftarna tänkt sig att man vid anställningens början blir
överens om att anställningen upphör vid ett visst datum, då
arbetstoppen är över.
I måleribranschen utnyttjas dock
arbetstoppsanställningarna som en del av personalens
reguljära anställningar. Ett företag som under ett antal år har
drivit sin verksamhet med exempelvis tio anställda, som alla
har varit tillsvidareanställda, kan med nuvarande regler på
grund av arbetsbrist säga upp kanske 50 %
av de anställda, och sedan när arbetena kommer tillbaka
anställa de uppsagda igen men denna gång på en tillfällig
anställning på grund av arbetsanhopning (arbetstopp). Detta
är en för företagen mycket bekvämare anställningsform då
företaget inte riskerar att få betala uppsägningslön därest
man missar att förhandla (MBL 11
§) eller säga upp som vid en arbetsbristsituation i en
tillsvidareanställning.
För att förhindra att en arbetsgivare kontinuerligt använder
sig av arbetstoppsanställningar finns det en begränsning i
lagen som maximerar denna typ av anställning till sex
månader under en ramtid av två år. Detta utgör dock inget
problem för företag inom måleribranschen. De anställer
målaren vid arbetstopp 3--4 månader under sommaren och
säger sedan ifrån sig ev. jobb. Med andra ord skapas på nytt
en säsongsarbetslöshet för målare. Ett gissel som man under
årtionden kämpat med att få bort och som också under 1980-
talet i det närmaste försvann. Det finns en stor risk för att
detta nu kommer tillbaka.
En del företag, som insett bekvämligheten med
arbetstoppsanställningar, har till och med delat sina företag i
två eller flera företag för att på så vis låta de anställda vandra
mellan företagen och ständigt gå på arbetsanhopning.
Dessutom är anställningsformen tillfällig arbetsanhopning
utomordentligt väl anpassad för, som arbetsgivarna uttrycker
det: ''Det fostrar de anställda.'' Om den anställde inte vinner
arbetsgivarens gunst utan istället uppfattas som obekväm,
erhåller den anställde mycket korta arbetstoppsanställningar
på kanske 5--6 dagar vid varje tillfälle. Man riskerar på detta
vis att få ett A- och ett B-lag där A-laget har
tillsvidareanställningarna och B-laget bara får tillfälliga
anställningar.
Den fackliga organisationen står helt utan möjlighet att
ingripa om de över huvud taget får kännedom om det som
händer. Anställningsformen tillfällig arbetsanhopning bör
därför ej få tillämpas av branscher, typ måleribranschen, då
detta dels betyder brister i anställningstryggheten för ett stort
antal människor, dels skapar en säsongsmässighet i
branschen som ej är betingad av produktionstekniska skäl.
Om man ändå önskar att ge företagen möjlighet att utnyttja
s.k. arbetstoppsanställningar eller s.k. visstidsanställningar
för sin speciella produktion då speciell arbetskraft måste
anställas, måste sådan anställning alltid föregås av en
förhandling med den lokala fackliga organisationen.
Därför bör regeringen särskilt uppmana den kommande
arbetsrättskommissionen att se över reglerna för
anställningsformerna vid tillfällig arbetsanhopning som
syftar till att uppnå LAS målsättning att ge alla en
tillfredsställande anställningstrygghet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om LAS regler om tillfälliga
anställningsformer.
Stockholm den 25 januari 1995
Magnus Johansson (s)
Christer Skoog (s)
Jan Björkman (s)
Karin Olsson (s)