Vänsterpartiet föreslår:Översyn av arbetsrätten för att
öka inflytandet och demokratin i arbetslivet och reglera
rätten till kompetensutveckling. Ett vidgat
arbetstagarbegrepp eller ny lagstiftning som tar sikte på
anställda i entreprenörföretag m.fl. och deras rättigheter i
förhållande till sin dagliga arbetsledning.Lagstiftning som
garanterar yttrandefriheten för arbetstagare och som ej
tillåter inskränkning genom anställningsavtal.Kraftiga
begränsningar i arbetsgivarens rätt att enligt 39 § LAS
''köpa'' ut en lagstridigt uppsagd/avskedad arbetstagare.En
lagstiftning som ger deltidsarbetslösa företrädesrätt till mer
arbetstid vid utvidgat arbetsutbud.Att
avtalsturordningslistor alltid skall godkännas av central
arbetstagarorganisation när föräldralediga är berörda.Rätt
till ledighet för att starta eget.
Behovet av förändring
Våra arbetsrättslagar skapades under 1970-talet då lagen
om medbestämmande i arbetslivet, lagen om
anställningstrygghet, förtroendemannalagen m.fl. antogs för
att öka tryggheten för Sveriges löntagare och öka demokratin
i arbetslivet. Lagarna skapades i 1970-talets Sverige och
återspeglar mycket av 1970-talets arbetsmarknad. De bygger
på en arbetsorganisation med stora enheter, ett direkt ägande
och en central styrning.
Mycket har hänt på arbetsmarknaden sedan dess, industrin
har utvecklat nya former för indirekt ägande via nätverk och
utvecklat koncernernas roll. Arbetsorganisationen på
arbetsplatserna har brutits ned till mindre enheter och den
direkta arbetsledningen och ibland budgetansvaret finns i
dag spritt på mindre enheter, arbetslag. Samtidigt kan den
centrala styrningen via budgetbesluten finnas i
styrelserummen långt utanför Sveriges gränser världen runt.
Inom den offentliga sektorn har nya former för
verksamheten vuxit fram som innebär både en
decentralisering och en stark centralisering av verksamheter.
Samtidigt har verksamheter bolagiserats eller lagts ut på
entreprenörer.
Den tekniska utvecklingen går mycket snabbt,
informations- och kommunikationsteknologin får allt större
betydelse och kunskapsinnehållet i produktionen stiger.
När lagen om anställningsskydd infördes byggde den på
att majoriteten av landets arbetstagare var
tillsvidareanställda. I dag tycks utvecklingen gå åt ett annat
håll. Nya företags- och nya anställningsformer etableras på
arbetsmarknaden. Mer än 3/4 av dem som anställdes under
första halvåret 1994 anställdes på begränsad tid.
Uthyrning av arbetskraft, ett ökat inslag av entreprenörer
och konsulter som arbetar som ''inhyrd'' arbetskraft i företag
och inom offentlig sektor har också bidragit till att
arbetsrättslagarna urholkats. Alltmer går utvecklingen mot
att företagen har en kärna av tillsvidareanställda och en
större krets av visstidsanställda. Visstidsanställda har ett
sämre skydd i arbetsrätten.
Allt detta ställer krav på en ny reformerad arbetsrätt som
kan fånga upp löntagarnas legitima behov av trygghet,
inflytande, frihet och kompetensutveckling i förhållande till
nya företagsformer, anställningsformer, beslutsnivåer och
arbetsorganisation. Det behövs också verksamma regler för
att säkra jämställdhet mellan könen i arbetslivet.
Regeringens reformstopp
Regeringen har genom sitt beslut att tillsätta en
kommission vars syfte är att parterna genom kollektivavtal
skall utforma arbetsrätten infört ett reformstopp inom
arbetsrätten.
Parterna har alltid haft möjlighet att genom kollektivavtal
hitta långsiktiga lösningar och spelregler för att
demokratisera och utveckla arbetslivet. Trots detta kvarstår
en rad problemområden som parterna ej förmått hantera.
Ett annat problem med regeringens förslag att avtalsvägen
reformera arbetsrätten är att kollektivavtalen inte täcker hela
arbetsmarknaden. Den svenska modellen har hittills byggt på
att riksdagen skapar ramlagar som fungerar som skyddsnät
eller spelregler på arbetsmarknaden och som utgör en
miniminivå för arbetsmarknadens parter.
Inom ramen för dessa lagar har parterna sedan möjlighet
att teckna avtal som förändrar, fördjupar eller förbättrar
dessa ramlagar allt efter de olika branschernas specifika
villkor och behov.
Att helt bortse från behovet av att förbättra ramlagarna för
att påverka hela arbetsmarknaden i synen på behovet av en
fördjupad demokrati i arbetslivet är att införa ett reformstopp
i arbetsrätten.
Givetvis behövs det en fortsatt dialog mellan parterna så
att de avtalsvägen förbättrar villkoren för löntagarna och
säkrar ett arbetssätt på arbetsmarknaden som skapar
långsiktiga lösningar i de olika branscherna för inflytande,
kompetensutveckling, trygghet och jämställdhet.
Men det behövs också en reformering av de lagar som styr
arbetsmarknaden för att anpassa arbetslivets villkor till
1990-talets samhälle och arbetsmarknad.
Kompetensutveckling
I dagens snabbt föränderliga värld är rätten till
kompetensutveckling i arbetslivet en viktig
fördelningspolitisk fråga. De grupper som ej får del av
kompetensutveckling i arbetet riskerar snabbt att mönstras
ut ur arbetslivet när produktionen förändras. 1994 beräknas
enbart en tredjedel av alla anställda ha deltagit i någon form
av personalutbildning enligt SCB.
LO har i sin rapport ''Friheter och förmåner i arbetet''
redovisat att möjligheten till personalutbildning styrs av lön
och kön. Ju högre lön desto mer personalutbildning. Män
erbjuds också personalutbildning i långt större utsträckning
än kvinnor.
Arbetsgivaren har ett huvudansvar att skapa
förutsättningar för den kompetensutveckling som
verksamheten kräver i nuet och i framtiden. Ökade
kvalifikationskrav i arbetslivet kräver generellt höjd
kompetensnivå. Men kompetensutveckling och utbildning
måste också spridas så att alla anställda har en reell möjlighet
att delta och förkovra sig utifrån produktionens och
arbetslivets krav.
Det är Vänsterpartiets uppfattning att huvuddelen av den
kompetensutveckling som framtidens arbetsliv kräver måste
skapas på arbetsplatserna. Samhället har ett stort intresse av
att arbetsgivaren tar sitt ansvar för alla kategorier av
anställda. I dag står samhället för kostnaden för en
grundutbildning till alla människor, arbetsgivarna i Sverige
har i regel tillgång till en välutbildad arbetskraft.
Det är arbetsgivarens ansvar att se till så att människor i
arbetslivet ges reella möjligheter att upprätthålla sin
kompetensnivå. Sker inte detta riskerar vi att människor
sparkas ut ur arbetslivet bara för att de inte getts möjlighet
att följa med i den tekniska utvecklingen när produktionen
förändras.
Ett sådant scenario innebär att vi låter företagen övervältra
kostnaderna för en ny utbildning på samhället i form av
arbetsmarknadsutbildning eller andra
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
En utgångspunkt i arbetsrätten måste vara att alla
människor skall ges möjlighet att stanna kvar i arbetslivet
fram till pensioneringen. Då krävs det aktiva arbetsmiljö-
och rehabiliteringsåtgärder men det krävs också att alla har
rätt till kompetensutveckling.
Rätten till kompetensutveckling för alla anställda måste
regleras i en lagstiftning där arbetsgivarens tydliga ansvar för
kompetensutveckling lyfts fram och där de fackliga
organisationerna ges reella möjligheter att påverka
utbildningssatsningarna så att de fördelas rättvist bland alla
grupper av anställda och mellan könen.
Demokrati i arbetslivet
För Vänsterpartiet handlar arbetsrätten om kärnan i
demokratin. Genom äganderätten har arbetsgivarna ett
avgörande inflytande över arbetslivet.
Arbetsrättslagstiftningen har varit ett ringa försök att skapa
balans mellan arbetsgivare och arbetstagare. När lagen om
medbestämmande i arbetslivet tillkom var tanken att denna
ramlag skulle fyllas ut med utvecklingsavtal eller
medbestämmandeavtal för att fördjupa löntagarnas
inflytande och medbestämmande. Detta har skett inom vissa
branscher. Inom andra branscher har inga avtal träffats.
MBL speglar också 1970-talets arbetsliv och
arbetsorganisation. En ny inflytandelag måste skapas som
utgår ifrån dagens arbetsliv och de arbetsorganisationer som
nu präglar arbetslivet. Den måste ställa i fokus individens
behov av inflytande över sin egen arbetssituation,
arbetsinnehåll och planering av arbetet, den måste fylla
kollektivets behov av inflytande över budgetbeslut och
långsiktig startegisk planering när det gäller investeringar,
bemanning, kompetensutveckling, arbetsorganisation m.m.
Att utveckla demokratin i arbetslivet är en strategisk
investering både för samhället och arbetsgivarna. Ett ökat
inflytande och delaktighet höjer på sikt produktiviteten.
Arbetsledningsrätten är en rätt för arbetsgivaren att leda
och fördela arbetet samt att fritt antaga (och avskeda)
arbetare. Det finns vissa inskränkningar i den fria
anställningsrätten, arbetsgivare får t.ex. inte missgynna ett
visst kön, en viss ras eller en person p.g.a. etnisk tillhörighet.
Arbetsgivare får heller inte vid anställningen bete sig så att
det strider mot god sed på arbetsmarknaden. Men sedan är
det slut på inskränkningar i arbetsgivarens anställningsrätt.
Inget hindrar t.ex. arbetsgivaren att han använder helt
ovidkommande urvalsprinciper, t.ex. den sökandes utseende
eller ålder.
Fortfarande har arbetsgivaren enligt lag ensamrätt att
definiera när arbetsbrist uppstår. Makten över det kanske
viktigaste i arbetslivet, anställning, ligger kvar i orubbat bo
hos arbetsgivaren.
Från arbetsgivaren finns en ständig strävan att öka
avkastningen på verksamheten. Det kravet får ofta gå före
nödvändiga satsningar på utveckling av arbetsinnehåll,
kompetensutveckling och bra arbetsmiljö.
Dagens MBL är bra i den meningen att den skapat
utrymme för information och vidgat förhandlingsrätten men
den har på intet sätt rubbat den ojämna och oacceptabla
maktbalansen mellan parterna. Här behövs en ny lagstiftning
som utjämnar fördelningen av makt mellan parterna. Detta
gäller i synnerhet strategiska beslut såsom
investeringsbeslut, företagsuppköp och lokaliseringsbeslut.
Vetorätt för arbetstagarna inom vissa områden måste
övervägas. Det behövs också regler som gör det möjligt för
arbetstagarna att utöva mera sjävbestämmande, individuellt
eller i grupp. Demokrati i arbetslivet handlar också om alla
människors lika värde. I dag finns en segregering i arbetslivet
som inte enbart kan härledas till formella meriter eller andra
objektiva kriterier. Olika villkor för kvinnor och män, likväl
som invandrarnas situation måste särskilt uppmärksammas.
Yttrandefrihet
I regeringsformen 2 kap 1 § punkt 1 heter det: ''Varje
medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad
yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat
sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och
känslor.''
Yttrandefriheten har ett starkt skydd. Men den gäller för
många mest på fritiden och semestern. Yttrandefriheten på
arbetsplatserna är begränsad -- även på den offentliga
sektorns arbetsplatser. De senaste åren har exemplen varit
många på att arbetsgivare sökt begränsa de anställdas rätt att
använda sin grundlagsfästa yttrandefrihet.
Fallet vid Värö bruk och busschafförerna i Uppsala är bara
två exempel av många där arbetsgivare sagt upp människor
som använt sig av sin medborgerliga rättighet att yttra sig
fritt. Arbetsgivarnas övergrepp har inneburit att anställda
som vill yttra sig tvingats framträda med kassar över huvudet
i detta nya samhällsklimat där yttrandefriheten kan kosta
individerna deras anställning. Det är fullständigt
oacceptabelt att ett samhälle som säger sig vilja värna
yttrandefriheten tillåter repressalier mot människor som
använder sig av denna rättighet.
Det krävs en lagstiftning som garanterar yttrandefriheten
för arbetstagare och som ej tillåter inskränkningar i
anställningsavtalet. Vänsterpartiet vill betona att denna fråga
kräver en snabb hantering och skall utredas med förtur.
Vidga arbetstagarbegreppet
I dag uppstår nya företags- och anställningsformer.
Uthyrning av arbetskraft, allt fler entreprenadföretag,
franchising, konsultfirmor m.m. blir en allt vanligare
företeelse på arbetsmarknaden. Anställda i dessa företag
saknar ofta rättigheter i förhållande till sin dagliga
arbetsledning.
Det är dags att utvidga arbetstagarbegreppet så att alla
löntagare omfattas av arbetsrätten eller utveckla ny
lagstiftning som stärker dessa gruppers rättigheter på den
dagliga arbetsplatsen och i förhållande till sin dagliga
arbetsledning.
Anställningsformer
Under de senaste åren har visstidsanställningarna ökat. I
dag kan arbetsgivare anställa en person vid arbetsanhopning
i max 6 månader. Vikariat och praktiktjänst kan ske i
obegränsad tid. Genom att saxa olika tidsbegränsade tjänster
kan tiden i praktiken ytterligare förlängas då stor otrygghet
för den anställde råder. Det finns exempel på att en person
varit vikarie i över 30 år. Problemen för timanställda måste
också uppmärksammas.
Utredning
Det kan inte vara rimligt att överlåta till parterna att i
kollektivavtal lösa frågan om yttrandefrihet, den ojämna
maktbalansen mellan parterna m.m.
Det är Vänsterpartiets uppfattning att det behövs en
parlamentarisk utredning som har att föreslå ny lagstiftning
i enlighet med vad som ovan anförts under rubrikerna
kompetensutveckling, demokrati i arbetslivet, yttrandefrihet,
vidga arbetstagarbegreppet och anställningsformer.
Arbetsmarknadens parter skall ges ett stort inflytande i
utredningen.
Lönediskriminering
Principen om lika lön för kvinnor och män är ett viktigt led
i strävan efter en långsiktig bärkraftig och solidarisk
lönepolitik. Löneskillnadsutredningens slutbetänkande
visade att det fortfarande existerar osakliga löneskillnader
mellan kvinnor och män på den svenska arbetsmarknaden.
Vänsterpartiet har i en särskild motion redovisat behovet
av en likalönlag.
Respekt för arbetsdomstolens domar
En arbetsgivare som av domstol ålagts att återta en
lagstridigt uppsagd/avskedad arbetstagare har en på 39 §
LAS grundad rätt att ''köpa ut'' arbetstagaren.
Bestämmelsen var tänkt att utnyttjas endast i sällsynta
undantagsfall men så har inte blivit fallet. Flera
uppmärksammade fall har aktualiserat detta problem.
Det är nödvändigt att vidta åtgärder för att komma till rätta
med rådande orimliga förhållanden där makt går före rätt i
en för den enskilde många gånger nästan livsavgörande
fråga. Den möjlighet som lagen nu medger till utköp bör
kraftigt begränsas och ges formen av ett principförbud mot
utköp som endast får genombrytas om det föreligger
särskilda skäl. Det skall då vara fråga om en situation där det
skulle leda till en ohållbar situation på arbetsplatsen om den
felaktigt avskedade/uppsagde kom tillbaka.
Det är uppenbart att de skadeståndsbelopp som utgår enligt
39 § i vart fall beträffande större arbetsgivare inte alls har den
avsedda avhållande verkan. För att uppnå detta borde
skadestånd efter mönster av EU:s konkurrensrättsliga regler
bestämmas till en viss procent av arbetsgivarens
årsomsättning. En viss del av detta skadestånd bör tillfalla
staten.
Deltidsarbetslösa
Antalet registrerade ofrivilligt deltidsarbetslösa var i
oktober 1994 över 142 000. Antalet har under åren varierat
mellan 90 000 och 120 000 för att stiga under de senaste
årens lågkonjunktur. Deltidsarbetslösheten är en
jämställdhetsfråga då andelen kvinnor under åren varit
konstant hög och legat mellan 75 och 85 % av de
deltidsarbetslösa.
Inom kommuner och landsting har deltidstjänsterna blivit
allt vanligare i takt med de nedskärningar och den övergång
till privata entreprenörer som genomförts under senare år. Av
kommunals medlemmar arbetar ca 60 % mindre än heltid.
Inom handeln finns en rad deltidstjänster, ibland rör det sig
om ned till 10 timmar i veckan. Konfektionskedjorna har satt
deltidsarbetet i system och där är mellan 95 och 99 % av de
anställda (kvinnor) deltidare.
Deltidsarbetslösa består alltså till större delen av kvinnor
inom områden där arbetsgivaren använder deltidsarbete som
en reserv för att kunna anpassa produktionsapparaten till ett
ojämnt behov av arbetskraft, inom t.ex. handeln resulterar
detta ofta i eftermiddags- och helgarbete. Arbetsgivare har
på så vis också tillgång till en välutbildad vikariepool som
han kan använda vid sjukfrånvaro eller vid arbetstoppar, en
''vikariepool'' som ständigt står till arbetsgivarens
förfogande och som arbetsgivaren kan använda till normal
timkostnad inom mertidsbegreppet. Samtidigt övervältrar
arbetsgivaren kostnaden för ''vikariepoolen'' på samhället
som via A-kassan får gå in och betala fyllnadsersättning.
Det krävs nu kraftfulla åtgärder för att komma tillrätta med
deltidsarbetslösheten och för att undvika att de som
ofrivilligt tvingats in i deltidsarbetslöshet p.g.a. arbetsbrist
blir föremål för kollektiv bestraffning i form av indragen A-
kasseersättning enligt regeringens tidigare förslag under
höstriksdagen 1994.
I stället måste de kostnader som arbetsgivarna idag
övervältrar på samhället för att de skall ha tillgång till en
anpassbar produktionsapparat återföras till arbetsgivarna
genom en lagstiftning som ger deltidsarbetslösa
företrädesrätt till anställningar med fler arbetstimmar.
En sådan lagstiftning skulle vara en mycket stor förbättring
för de deltidsarbetslösa samtidigt som den skulle avlasta
samhället när det gäller ersättningen från
arbetslöshetskassan.
Turordning och föräldralediga
Kravet på saklig grund för uppsägning är en regel om icke-
diskriminering. I lagen om anställningsskydd finns därför
inskrivet en turordningsregel som bygger på att ''sist in--först
ut''-principen skall gälla vid uppsägning på grund av
arbetsbrist. Genom kollektivavtal som slutits eller godkänts
av central arbetstagarorganisation får avvikelser göras från
turordningsreglerna. Den centrala organisationen kan genom
ett bemyndigande överföra rätten att träffa avtal om
turordningen till de lokala parterna. Sådana avtal är vanligt
förekommande.
Under de senaste åren har exemplen varit många på att
föräldralediga diskriminerats vid avtalsturordningslistor. Det
är ett oacceptabelt inslag som starkt strider mot
anställningsskyddslagens grundregel om icke-
diskriminering. För att komma tillrätta med denna
diskriminering krävs att avtalsturordningslistor alltid skall
godkännas av central arbetstagarorganisation när
föräldralediga är berörda. Det kan också i andra fall prövas
om det via centrala kollektivavtal skall ske en hårdare
granskning vid avsteg från turordningslistan.
Rätt till ledighet
I dag avgränsas rätten till tjänstledighet av
studieledighetslagen, föräldraledighetslagen, lagen om
samhällsuppdrag m.fl. Ett område där den anställde saknar
laglig rätt till tjänstledighet är för att starta eget. Detta är för
många kreativa människor som står inför valet att våga
språnget till egen verksamhet ett stor hinder.
Att underlätta för människor att starta eget är idag ett
samhällsintresse. Det skapar på sikt fler arbetstillfällen och
stimulerar dessutom en sund rörlighet på arbetsmarknaden.
Rätten till tjänstledighet för att starta eget skall omfatta
maximalt 12 månader. Då kan ersättare tas in under tiden.
I en annan av Vänsterpartiets motioner tar vi även upp om
möjlighet till utvidgat starta-eget-bidrag för anställda.
Diskriminering i arbetslivet och otillbörlig behandling av
arbetssökande
Etnisk diskriminering på arbetsmarknaden är ett stort
problem. Nuvarande regler ger ett otillräckligt skydd.
Indirekt diskriminering omfattas inte av
diskrimineringsförbudet och det saknas ett tillräckligt skydd
mot diskriminering under rekryteringsförfarandet. Detta är
en fundamental brist i lagen. Vänsterpartiet har i sin
Invandrarmotion lagt förslag om en starkare lagstiftning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en
parlamentarisk utredning som skall lämna förslag till ny
arbetsrättslig lagstiftning enligt vad i motionen anförts,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i
39 § lagen om anställningsskydd angående principförbud
mot trotsande av AD-dom enligt vad i motionen anförts,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
progressiva skadestånd vid trots mot AD-dom enligt 39 §
lagen om anställningsskydd,
4. att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring i lagen
om anställningsskydd att deltidsarbetande får företräde till
fler arbetstimmar vid utvidgat arbetsutbud enligt vad som
anförts i motionen,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i
lagen om anställningsskydd gällande avtalsturlistor då
föräldralediga berörs enligt vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om rätt
till ledighet för startande av företag enligt vad som anförts i
motionen.
Stockholm den 22 januari 1995
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Björn Samuelson (v)
Eva Zetterberg (v)