Sverige befinner sig sedan några år tillbaka i en svår
ekonomisk kris. De offentliga utgifterna har stigit medan den
samlade produktionen, BNP, har sjunkit. Staten har därför
tvingats låna allt större belopp. Statsskulden uppgår i dag till
omkring 75 % av BNP, bara räntorna på skulden ökar med
15--20 miljarder kronor varje år. Till detta kommer en med
svenska mått mätt unikt hög arbetslöshet: nästan 15 % av
arbetsstyrkan, personer sysselsatta i olika
arbetsmarknadspolitiska åtgärder inräknade, är utan arbete.
Det ekonomiska läget tvingar staten att minska sina utgifter.
Även om detta är i allra högsta grad önskvärt, så kan vi inte
lösa den ekonomiska krisen enbart genom att spara. Det
krävs också ekonomisk tillväxt. Och tillväxt kräver goda
villkor för företagen.
Den borgerliga regeringen genomförde ett antal
förändringar i de arbetsrättsliga reglerna i syfte att underlätta
för företagen, inte minst de mindre, att verka och anställa.
Därefter har den socialdemokratiska regeringen försämrat
arbetsrätten genom att återföra reglerna till vad som gällde
dessförinnan. Vår uppfattning är att detta är olyckligt, de
mildrade reglerna kunde ha bidragit till ökad tillväxt och
sänkt arbetslöshet.
Flera omständigheter medför att företagen nu tvekar att
anställa: det är osäkert hur konjunkturen kommer att
utveckla sig; inom många branscher strävar företagen efter
att mekanisera och effektivisera produktionen -- behovet av
arbetskraft minskar därmed; delar av den svenska
arbetskraften har en utbildning och kompetens som inte
svarar mot de krav som näringslivet idag ställer; många av
de arbetslösa, inte minst ungdomar och invandrare, har aldrig
kommit ut på arbetsmarknaden, utan saknar
arbetslivserfarenhet; de löner som kollektivavtalen
föreskriver är högre än vad många företag kan bära. Andra
orsaker än dessa kan säkert tänkas.
Mot bakgrund av detta är det väsentligt att reglerna för
anställningar inte ytterligare försvårar för de arbetslösa att
få arbete. Ett strikt anställningsskydd ökar kostnaderna för
företagen att anställa och kan därmed vara ett sådant hinder.
En tillsvidareanställning ger ett starkt anställningsskydd.
Den anställde kan sägas upp bara om arbetsgivaren kan visa
att uppsägningen är sakligt grundad och upphör först efter
en uppsägningstid, som kan vara ända upp till sex månader.
Företagen bör ges större möjligheter att anställa för
begränsad tid, exempelvis en utökad rätt att visstidsanställa
vid tillfällig arbetsanhopning. Likaså bör prövotiden vid
provanställningar förlängas.
Väl fungerande företag förutsätter rätt personal. Detta
villkor understryks genom att de anställdas kompetens spelar
allt större roll i en produktion som på alla håll blir alltmer
komplicerad. Inte minst i mindre företag kan en viss
kompetens ha en avgörande funktion. Vid neddragningar av
personalstyrkan bör företagen därför få undanta anställda
med särskild kompetens -- nyckelpersoner -- från
turordningen.
En del företag vill inte teckna kollektivavtal. Så kan vara
fallet i mindre företag utan anställda eller med endast
familjemedlemmar verksamma i företaget. Men också andra
företag väljer att inte ingå avtal. Arbetsgivaren och de
anställda kan vara överens om anställningsvillkoren och inte
önska den byråkratiska reglering som kollektivavtalen
innebär. Emellertid driver de fackliga organisationerna hårt
kravet på att teckna avtal med alla företag. Att sätta företaget
i blockad är en inte ovanlig metod i sammanhanget. Det är
dock orimligt att så får ske för att tvinga fram avtal med
ensam- eller familjeföretag. Något rimligt intresse för de
fackliga organisationerna att med sådana företag teckna avtal
finns inte. Ett förbud mot blockad i dessa fall är därför
påkallat.
Ibland är det fördelaktigt för ett företag att anlita andra
företag, entreprenörer, för utföra vissa uppgifter. Likaså kan
det vara lämpligt att företaget hyr in personal för vissa
sysslor, utan att dessa blir anställda av företaget. För att
utnyttja resurserna och möjligheterna till konkurrens i
näringslivet är det viktigt att företagen fritt kan utnyttja dessa
möjligheter. Med fog kan antas att anlitande av entreprenörer
och inhyrning av personal kommer att öka i betydelse -- en
alltmer komplicerad produktion inom näringslivet ställer
ökade krav på tillfälliga insatser av konsulter och andra
fristående specialister.
Den fackliga vetorätten i dessa situationer bör därför
avskaffas. Motivet för denna sägs vara att försvåra för
oseriösa företag. Det är emellertid principiellt felaktigt att
lägga en sådan syssla på de fackliga organisationerna; deras
naturliga uppgift är att bevaka sina medlemmars intressen,
inte den allmänna efterlevnaden av lagar och avtal på
arbetsmarknaden. Även från rättssäkerhetssynpunkt kan
invändningar resas: ett företag som drabbas av ett veto har
ingen möjlighet att få en prövning av vetot -- det är stämplat
som oseriöst, något som alls inte behöver vara fallet,
eftersom de fackliga organisationerna regelmässigt lägger in
veto inte bara mot oseriösa företag, utan också mot dem som
saknar kollektivavtal. Rätten till veto används som en
stridsåtgärd, en form av blockad, mot företag som inte har
kollektivavtal.
En arbetsrätt för tillväxt kräver emellertid större ändringar
än de ovan beskrivna. Behovet av individuella
anställningsvillkor ökar. Invändningen mot en utvidgad
kontraktsfrihet inom arbetsrätten brukar vara att det här inte
handlar om två jämspelta parter; arbetsgivaren antas ha en
starkare position. Detta är emellertid ett argument som
minskar i värde. I takt med att betydelsen av de anställdas
kompetens ökar, så stärks också deras ställning gentemot
arbetsgivaren. Därför bör de arbetsrättsliga reglerna i ökad
utsträckning bli dispositiva.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om reformering av arbetsrätten.
Stockholm den 23 januari 1995
Michael Stjernström (kds)
Inga Berggren (m)
Marianne Andersson (c)
Bengt Harding Olson (fp)
Sten Svensson (m)
Rune Backlund (c)
Kenth Skårvik (fp)