med anledning av prop. 1994/95:99 Förändringar i arbetslöshetsersättningen
I motionen föreslår Vänsterpartiet bl.a. höjd a-
kasseersättning till 90 % samt förbättrade villkor för
deltidsarbetslösa.
I propositionen förslås ändringar som huvudsakligen
syftar till att upphäva de försämringar som genomfördes 1
juli 1994 i lagen om arbetslöshetsförsäkring och lagen om
kontant arbetsmarknadsstöd. Dessa ändringar är av synnerlig
vikt för landets arbetslösa och absolut nödvändiga om vi ska
kunna förhindra en omfattande utförsäkringsbomb där
många arbetslösa ställs utan ersättning för att istället tvingas
leva på socialbidrag. Varken individerna eller kommunernas
ekonomi skulle klara av detta.
Vänsterpartiet välkomnar alltså att regeringens förslag om
möjligheten att kvalificera sig för en ny ersättningsperiod
genom att delta i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder
m.m. återställs till vad som gällde före den 1 juli 1994. Vi
tillstyrker också regeringens förslag om att avgiftsvillkoret
för rätt till ersättning ska slopas.
Vi hade förväntat oss att regeringen efter sina uttalanden i
bl.a. regeringsförklaringen skulle presenterat en proposition
om arbetslöshetsförsäkringen som skulle återställa hela
regelverket till den situation som rådde före den 1 juli 1994,
för att därefter kunna göra behövliga justeringar efter vidare
utredning. Så blev dock tyvärr inte fallet.
Vänsterpartiet anser att det är mycket olyckligt att
regeringen föreslagit förändringar både avseende
normalarbetstiden och deltidsarbetslösa utan att detta blivit
föremål för någon utredning eller konsekvensanalys. Att
förslagen får konsekvenser för många arbetslösa är lätt att
se, men hur de slår, vilka grupper som kommer att drabbas,
ekonomiska konsekvenser för individerna och samhället
finns inget underlag om. Vänsterpartiets inställning är att
dessa båda förslag skall avvisas och att regelverket skall
återställas till situationen före den 1 juli 1994.
Regeringens proposition uppfyller inte de krav på klarhet
och lättfattlighet som bör kunna ställas. I vissa fall synes
bristande överensstämmelse föreligga mellan själva
lagtexten och formuleringar som skall förklara regeringens
förslag. Detta gäller i de fall där regeringen valt att inte
återställa regelverket utan föreslår nya regler.
Försämringar införs som slår hårt mot de grupper och
individer som drabbas, ofta på ett godtyckligt sätt.
Motiveringen tycks vara besparingsbehovet, men den
ekonomiska konsekvensanalysen är torftig och inga
alternativa lösningar övervägs. Det borde varit en
självklarhet att följa principen utredning först och beslut
därefter, när nyordningar introduceras i för välfärden viktiga
trygghetssystem.
Den av regeringen föreslagna övergångsregeln är klart
otillräcklig. Enskilda personer riskerar att komma i kläm på
ett sätt som inte är värdigt en rättsstat.
Med stor besvikelse konstaterar vi att varken frågan om
tak, kompensationsnivån eller regel om följsamhet mellan
dagpenningbelopp och löneutveckling aktualiserats av
regeringen. Vänsterpartiet följer här upp tidigare krav i
denna stora rättvisefråga, vilket också aktualiserar en
förstärkt finansiering.
Fastställandet av normalarbetstid
Regeringens förslag är att beräkningen av normalarbetstid
ändras. Den arbetstid är avgörande som den försäkrade hade
i det arbete som låg till grund för arbetsvillkorets
uppfyllande. En följd därav är också att den dagförtjänst som
arbetstagaren hade under den tiden avgör
arbetslöshetsersättningens storlek.
Före lagändringen den 1 juli 1994 fastställdes
normalarbetstiden efter den arbetstid som var normal för den
försäkrade innan han blev arbetslös. Den förtjänst
arbetstagaren hade då blev avgörande. I praktiken var det i ett
flertal fall inget problem att fastställa vad som var normalt,
eftersom arbetstid och inkomst inte varierade under
ramtiden. För den som haft många arbeten med varierande
arbetstid och inkomst måste dock en beräkning ske. I praxis
innebar det att man då såg till de tre bästa månaderna under
ramtiden. De tre månader under vilka man arbetat mest
bestämde arbetstidens omfattning och därmed också
ersättningens storlek. Om man under arbetslösheten
kvalificerat sig för en ny period, ligger den ursprungliga
ersättningen fast när man påbörjar denna nya period, om
detta sker i ungefärlig anslutning till varandra. Man söker
principen att söka efter normal inkomst och den ligger då
innan arbetslösheten ursprungligen började.
Problemen med regeringens förslag är bl.a. följande:
Man får en mycket strikt beräkning av arbetstiden och
därmed ersättningens storlek när den försäkrade först blir
arbetslös. Det är de åtta sista månaderna med jobb som avgör
oberoende hur det sett ut under resten av ramtiden. Det
gynnar dem som arbetat mycket just före arbetslösheten,
men missgynnar dem som tvingats minska sin arbetstid just
före arbetslösheten. Det sistnämnda är vanligast inför en
arbetslöshetsperiod. Många försäkrade får se sin arbetstid
minska fram till dess. Samma förhållande råder för en
företagare vars verksamhet går sämre och sämre.
Denna argumentation återfinns i den socialdemokratiska
motionen 1993/94:A26, enda skillnaden är att det då var de
fem sista arbetsmånaderna innan arbetslösheten som lade
grunden för normalarbetstiden istället för regeringens
nuvarande förslag på åtta. Det är helt klart att verkligheten
inte har ändrat sig sedan motionen skrevs. Det är fortfarande
så att arbetslösa ofta tvingas ändra sin arbetstid och ibland
sina arbetsvillkor innan en arbetslöshetsperiod, man fasas ut
ur arbetslivet. Det är också klart att en regel, som innebär
att arbetslösa som accepterar kortare vikariat med lägre lön
automatiskt får sänkt ersättningsnivå, inte befrämjar
arbetslinjen.
Den föreslagna lagregeln slår hårt mot grupper som till
följd av branschens arbetsförhållanden ofta får kortare
anställningar, t.ex. byggnadsarbetare, skogs- och
lantarbetare, anställda inom handeln, hotell och restaurang,
och inte minst musiker och skådespelare. Att även månader
med ingen eller obetydlig arbetstid beaktas ger upphov till
helt orepresentativa resultat vid beräkning enligt regeringens
förslag.
Enligt Vänsterpartiets mening bör förslaget om
normalarbetstid utgå ur propositionen för att ytterligare
beredas. I avvaktan på detta bör de regler som gällde före den
1 juli 1994 avseende normalarbetstidens beräkning gälla.
Deltidsarbetslösa
Regeringen föreslår en begränsning av ersättningen vid
sidan av deltidsarbete. Med andra ord, den som erhåller ett
fast deltidsarbete ska endast kunna fyllnadsmarkera under
300 dagar, eller 450 dagar om man uppnått en ålder av 55 år.
I slutet av oktober 1994 uppgick antalet deltidsarbetslösa
personer till 142 300, en ökning med 26 000 jämfört med året
innan! Från att 1990 ha legat på en nivå av ca 1 % av
arbetskraften har den ökat till mer än 3 %. Närmare 80 % av
de deltidsarbetslösa är kvinnor. Deltidsarbetslöshet är
särskilt vanlig inom sjukvården, social omsorg,
kontorsarbete och inom handeln. Enligt AMS prognos
kommer deltidsarbetslösheten att fortsätta stiga, bl.a. som en
följd av vidtagna besparingar där deltidsarbete är ett inslag i
åtgärdsbilden.
Deltidsarbetet i sin nuvarande form har ett klart samband
med att kvinnorna i allt större omfattning vunnit insteg på
arbetsmarknaden. Att föreslå en regel som begränsar
deltidsarbetandes rätt när det gäller ersättningsperioden är
alltså i första hand ett slag mot kvinnorna.
Regeringens motiv för att inte återställa regelverket i detta
fall är att ersättning vid sidan av deltidsarbete tidigare kunde
betalas ut i oändlig tid.
Vänsterpartiet håller med om att detta i sig är ett problem
men lösningen på det problemet är inte att begränsa
esättningsperioden. Lösningen ligger istället i att lagstifta så
att deltidsanställda äger rätt till anställningar med fler
arbetstimmar när sådana finns lediga hos arbetsgivaren. Det
är också viktigt att med olika medel minimera inrättandet av
deltidstjänster. Det har också visat sig att ett aktivt arbete från
arbetsförmedlingens sida kan förhindra risken för ett ''evigt''
deltidsstämplande inom försäkringens ram. Det bör
regelbundet och aktivt prövas om ansökan om heltid
verkligen föreligger.
Att nu enbart koncentrera sig på att begränsa
ersättningsperioden för de deltidsarbetslösa innebär bara i
klartext att de som nu fyllnadsmarkerar kommer att stämplas
ut i snabb takt. Det blir kommunernas socialbudget som får
försörja de som inte kan försörja sig på sitt deltidsarbete.
Enligt Vänsterpartiet skall förslaget om begränsning av
ersättningsperioder för deltidsarbetslösa utgå ur lagtexten så
att samma regler gäller för både heltids- och
deltidsarbetslösa, både för kvinnor och män. Detta innebär
att vi återgår till den situation som rådde före den 1 juli 1994.
Övergångsregler
Vänsterpartiet konstaterar att införandet av den
obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen den 1 juli 1994 var
dåligt utredd och förberedd. Trots detta trädde den i kraft och
knappt 10 000 personer uppbär idag ersättning från
försäkringen. Regeringen lämnar förslag på vilka regler som
skall gälla vid en övergång för dem som är eller blir
arbetslösa före den 1 januari 1995. Däremot saknas regler för
dem som blir arbetslösa efter den 1 januari och som
upparbetat kvalifikationstid inom ramen för den statliga
arbetslöshetskassan. De har idag ingen möjlighet att ta med
sig den kvalifikationstiden in i en annan kassa. Det saknas
också övergångsregler för dem som lämnat sitt arbete med
avgångsvederlag före den 1 januari 1995.
Även om det inte berör så många är det djupt
otillfredsställande att människor lurats till en sämre
trygghetssituation än vad som förespeglats av
myndigheterna under den borgerliga regeringens tid. När
lagen nu ändras med kort varsel bör generösare
övergångsregler gälla.
Vänsterpartiet föreslår att:
1. Den som är arbetslös och uppbär inkomstrelaterad
ersättning enligt lagen om kontant arbetsmarknadsstöd, har
rätt till inträde i den arbetslöshetskassa inom vars
verksamhetsområde han/hon uppfyllt arbetsvillkoret.
2. Den som vid utgången av 1994 uppfyllde
avgiftsvillkoret enligt övergångsbestämmelserna till 9 § i
lagen om arbetslöshetsförsäkring skall, om han/hon söker
inträde i en arbetslöshetskassa före utgången av mars månad
1995, anses uppfylla villkoret i den kassan.
Eventuellt kan det vara påkallat att införa ytterligare
dispensregel för att se till att uppfylld kvalifikationstid för
rätten till inkomstrelaterad ersättning kan tillgodoräknas vid
fastställande av uppfyllande av medlemsvillkor för
arbetslöshetskassa.
Ersättningsregler
Arbetslöshetsförsäkringen ger låg ersättningsnivå i
jämförelse med andra trygghetssystem. Ersättningstaket är
lågt och har sänkts från 598 till 564 kronor. Taket har heller
inte höjts på sedvanligt sätt som vi krävt i tidigare motioner.
Följden är att ersättningsnivån successivt sjunker till en
grundnivå som alltmer tappar relation till en
inkomstrelaterad nivå.
Det bör noteras att den befintliga nivån inte alls når upp
till de omtalade 80 % som i sig är en alltför låg nivå. I vanliga
inkomstlägen handlar det i verkligheten om 65--70 % i
stället.
Genom att basbeloppsanknytningen saknas och att den
borgerliga regeringen helt cyniskt har låtit bli att höja taket
enligt löneutvecklingen förfaller försäkringen som ett
trygghetssystem som går att lita på. Denna situation måste
förändras. En följsamhetsregel för dagpenningbelopp bör
utredas snarast och under tiden bör regeringen justera
nivåerna enligt praxis i förhållande till löneutvecklingen en
gång per år på basis av tidigare etablerad nivå (598 kr).
Vänsterpartiet kräver att 90-procentsnivån återställs i
försäkringen omedelbart. För de arbetslösa som ofta är
låginkomsttagare finns det inte marginaler att klara dagens
nivå. En höjning till 90 % är en fördelningspolitiskt
träffsäker åtgärd. Den bidrar också till att förhindra
lönedumpning på arbetsmarknaden.
Finansieringen föreslås ske med justering av
arbetsmarknadsavgiften i enlighet med Vänsterpartiets
tidigare lagda förslag. Detta innebär att
arbetsmarknadsavgiften höjs med 0,7 procentenheter.
Utredning
Vänsterpartiet vill slutligen betona vikten av att en
utredning tillsätts som har till uppgift att se över
arbetslöshetsförsäkringen, dess regelverk, finansiering och
organisation. Den bör inkludera KAS vars regelverk bör
moderniseras. Vi förordar starkt en fortsatt koppling till de
fackliga organisationerna. Vi vill förbättra
kompensationsnivåerna och avskaffa karensdagarna.
Vi vill utvidga kretsen som kan försäkra sig mot
arbetslöshet. Det avgörande är att stå till arbetsmarknadens
förfogande men inte kunna få arbete trots aktivt sökande.
Exakt hur kvalifikationsreglerna skall vara utformade får
utredas närmare. Det gäller att inte mer eller mindre
godtyckligt utestänga nytillträdande på arbetsmarknaden.
Därför är reglerna för kvalifikation genom utbildning och
arbetsmarknadspolitiska åtgärder viktiga. Utredningen bör
noggrant pröva konsekvenserna av olika eventuella
justeringar av kvalifikations- och beräkningsregler såväl
ekonomiskt som för arbetstagare inom olika branscher och
med olika arbetstidsmönster.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att återställa reglerna om
normalarbetstid till de regler som gällde före den 1 juli 1994,
2. att riksdagen beslutar att återställa reglerna för
deltidsanställdas ersättningsperioder till de regler som gällde
före den 1 juli 1994,
3. att riksdagen beslutar om övergångsregler enligt vad som
anförts i motionen,
4. att riksdagen beslutar att höja kompensationsnivån i
arbetslöshetsförsäkringen från 80 till 90 % av den
försäkrades inkomst,
5. att riksdagen beslutar att beloppet för högsta dagpenning
sätts till 598 kr per dag fr.o.m. den 1 januari 1995,
6. att riksdagen beslutar att höja arbetsmarknadsavgiften
med 0,7 procentenheter fr.o.m. den 1 januari 1995,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillämpning av följsamhetsregeln,
8. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning
med uppgift att se över arbetslöshetsförsäkringen enligt vad
i motionen anförts.
Stockholm den 21 november 1994
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Björn Samuelson (v)
Eva Zetterberg (v)