I motionen föreslår Vänsterpartiet bl.a. höjd a- kasseersättning till 90 % samt förbättrade villkor för deltidsarbetslösa.
I propositionen förslås ändringar som huvudsakligen syftar till att upphäva de försämringar som genomfördes 1 juli 1994 i lagen om arbetslöshetsförsäkring och lagen om kontant arbetsmarknadsstöd. Dessa ändringar är av synnerlig vikt för landets arbetslösa och absolut nödvändiga om vi ska kunna förhindra en omfattande utförsäkringsbomb där många arbetslösa ställs utan ersättning för att istället tvingas leva på socialbidrag. Varken individerna eller kommunernas ekonomi skulle klara av detta.
Vänsterpartiet välkomnar alltså att regeringens förslag om möjligheten att kvalificera sig för en ny ersättningsperiod genom att delta i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder m.m. återställs till vad som gällde före den 1 juli 1994. Vi tillstyrker också regeringens förslag om att avgiftsvillkoret för rätt till ersättning ska slopas.
Vi hade förväntat oss att regeringen efter sina uttalanden i bl.a. regeringsförklaringen skulle presenterat en proposition om arbetslöshetsförsäkringen som skulle återställa hela regelverket till den situation som rådde före den 1 juli 1994, för att därefter kunna göra behövliga justeringar efter vidare utredning. Så blev dock tyvärr inte fallet.
Vänsterpartiet anser att det är mycket olyckligt att regeringen föreslagit förändringar både avseende normalarbetstiden och deltidsarbetslösa utan att detta blivit föremål för någon utredning eller konsekvensanalys. Att förslagen får konsekvenser för många arbetslösa är lätt att se, men hur de slår, vilka grupper som kommer att drabbas, ekonomiska konsekvenser för individerna och samhället finns inget underlag om. Vänsterpartiets inställning är att dessa båda förslag skall avvisas och att regelverket skall återställas till situationen före den 1 juli 1994.
Regeringens proposition uppfyller inte de krav på klarhet och lättfattlighet som bör kunna ställas. I vissa fall synes bristande överensstämmelse föreligga mellan själva lagtexten och formuleringar som skall förklara regeringens förslag. Detta gäller i de fall där regeringen valt att inte återställa regelverket utan föreslår nya regler.
Försämringar införs som slår hårt mot de grupper och individer som drabbas, ofta på ett godtyckligt sätt. Motiveringen tycks vara besparingsbehovet, men den ekonomiska konsekvensanalysen är torftig och inga alternativa lösningar övervägs. Det borde varit en självklarhet att följa principen utredning först och beslut därefter, när nyordningar introduceras i för välfärden viktiga trygghetssystem.
Den av regeringen föreslagna övergångsregeln är klart otillräcklig. Enskilda personer riskerar att komma i kläm på ett sätt som inte är värdigt en rättsstat.
Med stor besvikelse konstaterar vi att varken frågan om tak, kompensationsnivån eller regel om följsamhet mellan dagpenningbelopp och löneutveckling aktualiserats av regeringen. Vänsterpartiet följer här upp tidigare krav i denna stora rättvisefråga, vilket också aktualiserar en förstärkt finansiering.
Fastställandet av normalarbetstid
Regeringens förslag är att beräkningen av normalarbetstid ändras. Den arbetstid är avgörande som den försäkrade hade i det arbete som låg till grund för arbetsvillkorets uppfyllande. En följd därav är också att den dagförtjänst som arbetstagaren hade under den tiden avgör arbetslöshetsersättningens storlek.
Före lagändringen den 1 juli 1994 fastställdes normalarbetstiden efter den arbetstid som var normal för den försäkrade innan han blev arbetslös. Den förtjänst arbetstagaren hade då blev avgörande. I praktiken var det i ett flertal fall inget problem att fastställa vad som var normalt, eftersom arbetstid och inkomst inte varierade under ramtiden. För den som haft många arbeten med varierande arbetstid och inkomst måste dock en beräkning ske. I praxis innebar det att man då såg till de tre bästa månaderna under ramtiden. De tre månader under vilka man arbetat mest bestämde arbetstidens omfattning och därmed också ersättningens storlek. Om man under arbetslösheten kvalificerat sig för en ny period, ligger den ursprungliga ersättningen fast när man påbörjar denna nya period, om detta sker i ungefärlig anslutning till varandra. Man söker principen att söka efter normal inkomst och den ligger då innan arbetslösheten ursprungligen började.
Problemen med regeringens förslag är bl.a. följande:
Man får en mycket strikt beräkning av arbetstiden och därmed ersättningens storlek när den försäkrade först blir arbetslös. Det är de åtta sista månaderna med jobb som avgör oberoende hur det sett ut under resten av ramtiden. Det gynnar dem som arbetat mycket just före arbetslösheten, men missgynnar dem som tvingats minska sin arbetstid just före arbetslösheten. Det sistnämnda är vanligast inför en arbetslöshetsperiod. Många försäkrade får se sin arbetstid minska fram till dess. Samma förhållande råder för en företagare vars verksamhet går sämre och sämre.
Denna argumentation återfinns i den socialdemokratiska motionen 1993/94:A26, enda skillnaden är att det då var de fem sista arbetsmånaderna innan arbetslösheten som lade grunden för normalarbetstiden istället för regeringens nuvarande förslag på åtta. Det är helt klart att verkligheten inte har ändrat sig sedan motionen skrevs. Det är fortfarande så att arbetslösa ofta tvingas ändra sin arbetstid och ibland sina arbetsvillkor innan en arbetslöshetsperiod, man fasas ut ur arbetslivet. Det är också klart att en regel, som innebär att arbetslösa som accepterar kortare vikariat med lägre lön automatiskt får sänkt ersättningsnivå, inte befrämjar arbetslinjen.
Den föreslagna lagregeln slår hårt mot grupper som till följd av branschens arbetsförhållanden ofta får kortare anställningar, t.ex. byggnadsarbetare, skogs- och lantarbetare, anställda inom handeln, hotell och restaurang, och inte minst musiker och skådespelare. Att även månader med ingen eller obetydlig arbetstid beaktas ger upphov till helt orepresentativa resultat vid beräkning enligt regeringens förslag.
Enligt Vänsterpartiets mening bör förslaget om normalarbetstid utgå ur propositionen för att ytterligare beredas. I avvaktan på detta bör de regler som gällde före den 1 juli 1994 avseende normalarbetstidens beräkning gälla.
Deltidsarbetslösa
Regeringen föreslår en begränsning av ersättningen vid sidan av deltidsarbete. Med andra ord, den som erhåller ett fast deltidsarbete ska endast kunna fyllnadsmarkera under 300 dagar, eller 450 dagar om man uppnått en ålder av 55 år.
I slutet av oktober 1994 uppgick antalet deltidsarbetslösa personer till 142 300, en ökning med 26 000 jämfört med året innan! Från att 1990 ha legat på en nivå av ca 1 % av arbetskraften har den ökat till mer än 3 %. Närmare 80 % av de deltidsarbetslösa är kvinnor. Deltidsarbetslöshet är särskilt vanlig inom sjukvården, social omsorg, kontorsarbete och inom handeln. Enligt AMS prognos kommer deltidsarbetslösheten att fortsätta stiga, bl.a. som en följd av vidtagna besparingar där deltidsarbete är ett inslag i åtgärdsbilden.
Deltidsarbetet i sin nuvarande form har ett klart samband med att kvinnorna i allt större omfattning vunnit insteg på arbetsmarknaden. Att föreslå en regel som begränsar deltidsarbetandes rätt när det gäller ersättningsperioden är alltså i första hand ett slag mot kvinnorna.
Regeringens motiv för att inte återställa regelverket i detta fall är att ersättning vid sidan av deltidsarbete tidigare kunde betalas ut i oändlig tid.
Vänsterpartiet håller med om att detta i sig är ett problem men lösningen på det problemet är inte att begränsa esättningsperioden. Lösningen ligger istället i att lagstifta så att deltidsanställda äger rätt till anställningar med fler arbetstimmar när sådana finns lediga hos arbetsgivaren. Det är också viktigt att med olika medel minimera inrättandet av deltidstjänster. Det har också visat sig att ett aktivt arbete från arbetsförmedlingens sida kan förhindra risken för ett ''evigt'' deltidsstämplande inom försäkringens ram. Det bör regelbundet och aktivt prövas om ansökan om heltid verkligen föreligger.
Att nu enbart koncentrera sig på att begränsa ersättningsperioden för de deltidsarbetslösa innebär bara i klartext att de som nu fyllnadsmarkerar kommer att stämplas ut i snabb takt. Det blir kommunernas socialbudget som får försörja de som inte kan försörja sig på sitt deltidsarbete.
Enligt Vänsterpartiet skall förslaget om begränsning av ersättningsperioder för deltidsarbetslösa utgå ur lagtexten så att samma regler gäller för både heltids- och deltidsarbetslösa, både för kvinnor och män. Detta innebär att vi återgår till den situation som rådde före den 1 juli 1994.
Övergångsregler
Vänsterpartiet konstaterar att införandet av den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen den 1 juli 1994 var dåligt utredd och förberedd. Trots detta trädde den i kraft och knappt 10 000 personer uppbär idag ersättning från försäkringen. Regeringen lämnar förslag på vilka regler som skall gälla vid en övergång för dem som är eller blir arbetslösa före den 1 januari 1995. Däremot saknas regler för dem som blir arbetslösa efter den 1 januari och som upparbetat kvalifikationstid inom ramen för den statliga arbetslöshetskassan. De har idag ingen möjlighet att ta med sig den kvalifikationstiden in i en annan kassa. Det saknas också övergångsregler för dem som lämnat sitt arbete med avgångsvederlag före den 1 januari 1995.
Även om det inte berör så många är det djupt otillfredsställande att människor lurats till en sämre trygghetssituation än vad som förespeglats av myndigheterna under den borgerliga regeringens tid. När lagen nu ändras med kort varsel bör generösare övergångsregler gälla.
Vänsterpartiet föreslår att:
1. Den som är arbetslös och uppbär inkomstrelaterad ersättning enligt lagen om kontant arbetsmarknadsstöd, har rätt till inträde i den arbetslöshetskassa inom vars verksamhetsområde han/hon uppfyllt arbetsvillkoret.
2. Den som vid utgången av 1994 uppfyllde avgiftsvillkoret enligt övergångsbestämmelserna till 9 § i lagen om arbetslöshetsförsäkring skall, om han/hon söker inträde i en arbetslöshetskassa före utgången av mars månad 1995, anses uppfylla villkoret i den kassan.
Eventuellt kan det vara påkallat att införa ytterligare dispensregel för att se till att uppfylld kvalifikationstid för rätten till inkomstrelaterad ersättning kan tillgodoräknas vid fastställande av uppfyllande av medlemsvillkor för arbetslöshetskassa.
Ersättningsregler
Arbetslöshetsförsäkringen ger låg ersättningsnivå i jämförelse med andra trygghetssystem. Ersättningstaket är lågt och har sänkts från 598 till 564 kronor. Taket har heller inte höjts på sedvanligt sätt som vi krävt i tidigare motioner. Följden är att ersättningsnivån successivt sjunker till en grundnivå som alltmer tappar relation till en inkomstrelaterad nivå.
Det bör noteras att den befintliga nivån inte alls når upp till de omtalade 80 % som i sig är en alltför låg nivå. I vanliga inkomstlägen handlar det i verkligheten om 65--70 % i stället.
Genom att basbeloppsanknytningen saknas och att den borgerliga regeringen helt cyniskt har låtit bli att höja taket enligt löneutvecklingen förfaller försäkringen som ett trygghetssystem som går att lita på. Denna situation måste förändras. En följsamhetsregel för dagpenningbelopp bör utredas snarast och under tiden bör regeringen justera nivåerna enligt praxis i förhållande till löneutvecklingen en gång per år på basis av tidigare etablerad nivå (598 kr).
Vänsterpartiet kräver att 90-procentsnivån återställs i försäkringen omedelbart. För de arbetslösa som ofta är låginkomsttagare finns det inte marginaler att klara dagens nivå. En höjning till 90 % är en fördelningspolitiskt träffsäker åtgärd. Den bidrar också till att förhindra lönedumpning på arbetsmarknaden.
Finansieringen föreslås ske med justering av arbetsmarknadsavgiften i enlighet med Vänsterpartiets tidigare lagda förslag. Detta innebär att arbetsmarknadsavgiften höjs med 0,7 procentenheter.
Utredning
Vänsterpartiet vill slutligen betona vikten av att en utredning tillsätts som har till uppgift att se över arbetslöshetsförsäkringen, dess regelverk, finansiering och organisation. Den bör inkludera KAS vars regelverk bör moderniseras. Vi förordar starkt en fortsatt koppling till de fackliga organisationerna. Vi vill förbättra kompensationsnivåerna och avskaffa karensdagarna.
Vi vill utvidga kretsen som kan försäkra sig mot arbetslöshet. Det avgörande är att stå till arbetsmarknadens förfogande men inte kunna få arbete trots aktivt sökande. Exakt hur kvalifikationsreglerna skall vara utformade får utredas närmare. Det gäller att inte mer eller mindre godtyckligt utestänga nytillträdande på arbetsmarknaden. Därför är reglerna för kvalifikation genom utbildning och arbetsmarknadspolitiska åtgärder viktiga. Utredningen bör noggrant pröva konsekvenserna av olika eventuella justeringar av kvalifikations- och beräkningsregler såväl ekonomiskt som för arbetstagare inom olika branscher och med olika arbetstidsmönster.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att återställa reglerna om normalarbetstid till de regler som gällde före den 1 juli 1994,
2. att riksdagen beslutar att återställa reglerna för deltidsanställdas ersättningsperioder till de regler som gällde före den 1 juli 1994,
3. att riksdagen beslutar om övergångsregler enligt vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen beslutar att höja kompensationsnivån i arbetslöshetsförsäkringen från 80 till 90 % av den försäkrades inkomst,
5. att riksdagen beslutar att beloppet för högsta dagpenning sätts till 598 kr per dag fr.o.m. den 1 januari 1995,
6. att riksdagen beslutar att höja arbetsmarknadsavgiften med 0,7 procentenheter fr.o.m. den 1 januari 1995,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillämpning av följsamhetsregeln,
8. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att se över arbetslöshetsförsäkringen enligt vad i motionen anförts.
Stockholm den 21 november 1994 Gudrun Schyman (v) Hans Andersson (v) Ingrid Burman (v) Björn Samuelson (v) Eva Zetterberg (v)