med anledning av prop. 1994/95:161 Regionalpolitik
Beträffande regionalpolitiskt stöd till pälsdjursuppfödning
Enligt gällande förordning om regionalpolitiskt stöd, SFS
1990:642, skall pälsdjursuppfödning ses som stödberättigad
verksamhet. I förordningen anges vidare att stöd endast kan
lämnas till verksamhet som bedöms få tillfredsställande
lönsamhet och kan ge anställda varaktig sysselsättning och
som utövas i en ort med tillfredsställande förutsättningar för
verksamheten.
Under 1980-talet betalde staten ut stora belopp som stöd
till pälsdjursuppfödning. Till exempel kan nämnas att man i
Norrbottens län betalde ut cirka 60 miljoner kronor i stöd (2
miljoner per år då existerande farm) samt att man i
Gävleborgs län betalde ut 10 miljoner kronor. Resultatet av
samtliga dessa satsningar blev katastrofalt dåligt. I stort sett
gick samtliga farmer i konkurs, och man stod kvar med stora
investeringar i anläggningar som ej kunde användas för
någon alternativ produktion.
Enligt den målbeskrivning som finns för regionalpolitiken
så ska den syfta till att bland annat främja rättvisa, valfrihet
samt ekonomisk tillväxt. Statens satsningar på
pälsdjursuppfödning kan knappast anses leva upp till denna
målbeskrivning, utan de har endast åsamkat staten stora
förluster. Det är också viktigt att i det här sammanhanget
tänka på att varje konkurs innebär en personlig tragedi och
en raserad privatekonomi för farmaren i fråga, inte bara en
förlust av allmänna medel.
Det finns en stark opinion i Sverige, och även
internationellt, som kräver att pälsdjursuppfödning skall
förbjudas. I Holland har man redan förbjudit buruppfödning
av mink. I Schweiz har man fattat beslut som i princip
omöjliggör uppfödningen av räv.
För närvarande pågår ett arbete inom
Jordbruksdepartementet med förslag som innebär att
burhållningen skall avvecklas inom fem eller tio år. Det
ligger flera motioner i riksdagen som vill gå ännu längre och
av djurskyddsskäl förbjuda all pälsdjursuppfödning.
En undersökning som Nordisk samfundet mot plågsamma
djurförsök gjorde hösten 1994 visade att ingen av de sexton
länsstyrelser som besvarade föreningens frågor betalde ut
några medel till pälsdjursuppfödning. Flera länsstyrelser
ansåg stöd till pälsdjursuppfödning som bortkastade medel.
Mot bakgrund av vad som sagst ovan anser jag att det är
fel att lägga ytterligare regionalpolitiska medel till att stödja
pälsdjursuppfödning. Ska man lägga några statliga medel på
denna näring så bör det snarare vara i form av
avvecklingsbidrag, och på så sätt visa socialt ansvar för dem
som idag sysslar med uppfödning av pälsdjur.
Hemställan
Med hänvisning till det ovan anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om regionalpolitiskt företagsstöd till
pälsdjursuppfödning.