Beträffande regionalpolitiskt stöd till pälsdjursuppfödning
Enligt gällande förordning om regionalpolitiskt stöd, SFS 1990:642, skall pälsdjursuppfödning ses som stödberättigad verksamhet. I förordningen anges vidare att stöd endast kan lämnas till verksamhet som bedöms få tillfredsställande lönsamhet och kan ge anställda varaktig sysselsättning och som utövas i en ort med tillfredsställande förutsättningar för verksamheten.
Under 1980-talet betalde staten ut stora belopp som stöd till pälsdjursuppfödning. Till exempel kan nämnas att man i Norrbottens län betalde ut cirka 60 miljoner kronor i stöd (2 miljoner per år då existerande farm) samt att man i Gävleborgs län betalde ut 10 miljoner kronor. Resultatet av samtliga dessa satsningar blev katastrofalt dåligt. I stort sett gick samtliga farmer i konkurs, och man stod kvar med stora investeringar i anläggningar som ej kunde användas för någon alternativ produktion.
Enligt den målbeskrivning som finns för regionalpolitiken så ska den syfta till att bland annat främja rättvisa, valfrihet samt ekonomisk tillväxt. Statens satsningar på pälsdjursuppfödning kan knappast anses leva upp till denna målbeskrivning, utan de har endast åsamkat staten stora förluster. Det är också viktigt att i det här sammanhanget tänka på att varje konkurs innebär en personlig tragedi och en raserad privatekonomi för farmaren i fråga, inte bara en förlust av allmänna medel.
Det finns en stark opinion i Sverige, och även internationellt, som kräver att pälsdjursuppfödning skall förbjudas. I Holland har man redan förbjudit buruppfödning av mink. I Schweiz har man fattat beslut som i princip omöjliggör uppfödningen av räv.
För närvarande pågår ett arbete inom Jordbruksdepartementet med förslag som innebär att burhållningen skall avvecklas inom fem eller tio år. Det ligger flera motioner i riksdagen som vill gå ännu längre och av djurskyddsskäl förbjuda all pälsdjursuppfödning.
En undersökning som Nordisk samfundet mot plågsamma djurförsök gjorde hösten 1994 visade att ingen av de sexton länsstyrelser som besvarade föreningens frågor betalde ut några medel till pälsdjursuppfödning. Flera länsstyrelser ansåg stöd till pälsdjursuppfödning som bortkastade medel.
Mot bakgrund av vad som sagst ovan anser jag att det är fel att lägga ytterligare regionalpolitiska medel till att stödja pälsdjursuppfödning. Ska man lägga några statliga medel på denna näring så bör det snarare vara i form av avvecklingsbidrag, och på så sätt visa socialt ansvar för dem som idag sysslar med uppfödning av pälsdjur.
Med hänvisning till det ovan anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regionalpolitiskt företagsstöd till pälsdjursuppfödning.
Stockholm den 4 maj 1995 Siw Persson (fp)