I ett läge där ca 600 000
personer står utanför den ordinarie arbetsmarknaden
är situationen prekär för svaga grupper på denna marknad.
Enligt handikapputredningens huvudbetänkande saknade
1991 omkring 70 %
av de svårast funktionshindrade arbete eller
sysselsättning. Kön av funktionshindrade, som vill ha ett
arbete men inte får något, är naturligtvis mycket hög i en så
djup lågkonjunktur som vi upplevt de senaste åren.
Andelen sysselsatta av befolkningen har under åren 1990--
1994 minskat från 83 %
till 71 %.
I handikappgrupperna finns ca 90 000
personer som antingen är öppet arbetslösa eller i
åtgärder. Det kan tilläggas att ca 500 000
svenskar är förtidspensionärer, varav nära 63 000
nya under 1993.
Alla människor måste ha rätt till arbete oberoende av
individuella skillnader i förutsättningar och behov av
stödinsatser. Människor med funktionshinder behöver i
många fall extra stöd av samhället för att kunna finna, få och
behålla ett arbete. Trots de särskilda åtgärder för
handikappade som finns inom ramen för AMS anslag, saknar
alltså en mycket stor grupp funktionshindrade arbete.
Den aktiva arbetsmarknadspolitiken, som nu reformeras
ytterligare och utvecklas, syftande till allas rätt till ett arbete,
måste bibehållas. Anställningsbefrämjande åtgärder för
personer med funktionshinder bör på ett aktivt och offensivt
sätt ge den enskilde frihet att välja arbete efter personliga
förutsättningar och intressen. Både generella och
individuella åtgärder behövs för att människor med
funktionshinder inte skall missgynnas i arbetslivet.
Försämringar i arbetsrättslagstiftningen är därför
synnerligen oroande.
Arbetsgivare skall inte tillåtas missgynna en arbetstagare
eller en arbetssökande på grund av hans eller hennes
funktionshinder. Återställandet av rättigheterna för löntagare
i arbetsrättslagstiftningen är av stor vikt för de
funktionshindrade. Den enskilde måste ges förutsättningar
att på likvärdiga villkor med andra söka, erhålla och
upprätthålla anställning. Tillgången till arbetshjälpmedel är
av stor betydelse. Primärt bör skyldigheten att tillhandahålla
hjälpmedel åligga arbetsgivaren.
Förutom nödvändiga anslag på en hög nivå behövs
ytterligare förslag och resurser som underlättar inträdet på
arbetsmarknaden för handikappade.
Lönebidragen
Lönebidragssystemet har till syfte att kompensera
arbetsgivare för de merkostnader det kan innebära att
anställa en person med funktionshinder.
Övergången till flexibla lönebidrag var i princip ett riktigt
beslut och är ett viktigt arbetsmarknadspolitiskt hjälpmedel.
Det finns dock synpunkter som måste tas med i det vidare
arbetet med dessa lönebidrag.
Resultatet av det flexibla lönebidraget i kombination med
ont om medel till lönebidrag kan bli att enskilda sökande
med funktionshinder upplever att de skall ''utackorderas''
till mer eller mindre villiga arbetsgivare. För att värna om
den sökandes integritet och tillgodose behovet av arbete
erfordras att det finns tillräckligt med lönebidragsmedel.
För att lönebidrag skall vara ett effektivt stöd för den
arbetssökande krävs att anslaget till lönebidrag är tillräckligt.
Det är oacceptabelt att människor inte kan ta erbjudna
arbeten på grund av att medel saknas hos
arbetsförmedlingarna.
När det gäller arbetsmarknadsläget för psykiskt störda så
är det dystrare än för andra grupper. Över hälften av de
förtidspensionerade i gruppen yngre människor har någon
form av psykiatrisk diagnos på pensionsbeviset.
Lönebidraget har visat sig vara ett utmärkt medel för
rehabilitering och hjälp att komma ut på arbetsmarknaden --
de får t.o.m. svårt att konkurrera om lönebidraget. Det kan
vara ett skäl till att utöka antalet lönebidrag.
Det finns när det gäller det nya systemet med enbart
flexibla lönebidrag skäl att peka på risken för nya
svårigheter.
Ett problem som arbetsmarknadsutskottet också beskrev i
sitt betänkande är de som redan är anställda och har t.ex. ett
bidrag om 90 %. När man omprövar detta bidrag kanske
arbetsförmedlingen anser att det skall minskas beroende på
att den handikappade enligt bedömningarna har behov av
eller rätt till ett lägre bidrag på grund av sitt handikapp. Detta
kan skapa problem om t.ex. en ideell organisation inte har
råd eller möjlighet att öka sin del av lönebidraget.
Ett annat problem kan självfallet vara att en organisation
har arbetsuppgifter och en lämplig person (t.ex. medlem),
men inte har resurser mer än upp till 10 %. Detta betyder att
den handikappade inte får chansen att komma ut på
arbetsmarknaden. Nu kan man kanske säga att i dessa
situationer så är lönebidraget ett arbetsmarknadspolitiskt
instrument och inte något organisationsstöd. Detta är
naturligtvis riktigt i sak, men det kan trots allt betyda ökade
svårigheter för handikappade att få arbete. Det kan också
konstateras att organisationsstödet från samhället de senaste
åren inte ökat utan snarare minskat.
När det flexibla lönebidraget infördes 1/7 -91 och därmed
blev ett bidrag som utgår från individens förmåga, inte från
arbetsgivarkategori, blev oron hos arbetsgivare och anställda
inom handikapprörelsen stor. Risken för att de 90-procentiga
bidragen skulle sänkas var och är överhängande.
Möjligheten att nyanställa personer med funktionshinder
minskade.
Den höga arbetslösheten samt speciella skrivningar i
förordningen har gjort att effekten ännu inte blivit så
dramatisk som väntat.
När nu konjunkturläget vänder och efterfrågan på
arbetskraft ökar torde situationen snabbt förändras. För att
handikapprörelsen i län och kommuner skall kunna fortleva
behövs en lösning som inte är baserad på det flexibla
lönebidraget.
Det finns säkert också ytterligare skäl att efter några år
med flexibla lönebidrag utvärdera de nya reglerna och de
eventuella negativa konsekvenser som de fört med sig.
Oberoende av hög- eller lågkonjunktur har den tidigare
''kön'' av kvarstående arbetshandikappade sökande varit
tämligen konstant. Under rådande lågkonjunktur är
emellertid situationen annorlunda. Antalet kvarstående
arbetssökande med arbetshandikapp har ökat drastiskt.
Under i stort sett hela 1980-talet skedde en kontinuerlig
ökning av antalet arbetshandikappade i olika åtgärder. Trots
den ökande arbeslösheten under det senaste året har de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna för gruppen inte ökat.
Under det första halvåret 1992 uppgick det totala antalet
arbetshandikappade i lönebidragsanställningar, Samhall och
offentligt skyddat arbete, till i genomsnitt 81 000 personer.
Detta kan jämföras med ca 81 700 under första halvåret 1990
och ca 57 000 under motsvarande period 1982.
Under 1992 var ca 42 500 personer anställda med
lönebidrag medan siffran 1990 var 45 000,
alltså en minskning med ca 2 500
personer.
Handikapputredningen visar på att arbetslösheten bland
främst de med svåra funktionshinder är mycket hög. Trots
den goda konjunkturen på 1980-talet var arbetslösheten i
gruppen 60--70 %. Projekt som ''Arbete åt unga
handikappade'' visar emellertid att aktiva insatser ger
resultat, men också att insatserna för dessa grupper måste få
ta tid. Det krävs kunnande, personligt engagemang och
flexibilitet hos dem som skall medverka till att den enskilde
får arbete.
Viktigt är att den aktiva arbetsmarknadspolitiken bibehålls
och utvecklas samt att de riktade åtgärder som behövs för
personer med funktionshinder ger den enskilde en möjlighet
att välja arbete eller sysselsättning efter personliga
förutsättningar och intresse. Sannolikheten för ett lyckat
resultat ökar därmed. Flera arbetsmarknadspolitiska åtgärder
behövs. Handikapputredningen visar på att arbetslösheten är
mycket stor bland personer med svåra funktionshinder, men
visar inte på hur många som står till arbetsmarknadens
förfogande. Det skulle vara intressant med en ordentlig
statistik över de handikappades situation på
arbetsmarknaden, inklusive hur hög den verkliga
arbetslösheten är i denna grupp, för att kunna göra en
bedömning av vilka arbetsmarknadspolitiska åtgärder som är
mest relevanta.
Regeringen föreslår nu i budgetpropositionen att de högsta
lönebidragsnivåerna skall förbehållas personer med svåra
funktionshinder. Regeringen redovisar att till denna grupp
skall räknas LSS personkrets, svårt psykiskt sjuka och
arbetslösa med mer än ett svårare funktionshinder. Det är
viktigt att prioritera de mest utsatta grupperna. Dock kan
effekterna bli allvarliga för personer med allvarliga
funktionsnedsättningar som inte räknas till den prioriterade
gruppen.
För att dessa skall ha bra möjligheter att etablera sig på
arbetsmarknaden bör inget tak sättas för lönebidragsnivån
vid anställningstillfället. Däremot bör avtrappning kunna ske
till rimlig nivå med hänsyn till graden av handikapp.
Med den föreslagna modellen underlättas inträde på
arbetsmarknaden, vilket är nödvändigt för personer med
funktionsnedsättningar.
De kostnader som detta medför på kort sikt bör kunna
täckas genom omfördelning inom ramen för de totala
anslagen för arbetsmarknadsåtgärder.
Arbetsbiträde
När det gäller möjligheten för en handikappad att få
arbetsbiträde så finns i dag den begränsningen att om man
har lönebidrag så får man inte arbetsbiträde. Denna
begränsning är enligt vår uppfattning något underlig, då det
i själva verket är troligt att förutsättningen för att få
arbetsbiträde är att man har ett större eller mindre
lönebidrag. Begränsningen bör enligt vår uppfattning tas
bort.
AMS har också till förra årets budget föreslagit att den
begränsning slopas vilken innebär att lönebidrag och bidrag
till arbetsbiträde sammanlagt inte får överstiga den totala
lönekostnaden. Inte heller i årets budget finns denna lösning
medtagen.
Arbetslivets tillgänglighet
I handikapputredningens slutbetänkande presenterades ett
förslag om lag om arbetslivets tillgänglighet. Förslaget
innebär ett förbud mot diskriminering av funktionshindrade
i arbetslivet. Lagförslaget är viktigt och bör genomföras så
snart som möjligt.
Mot bakgrund av den ökade konkurrensen om
arbetstillfällen som skapas när åtgärder införs för andra
grupper på arbetsmarknaden (ALU, ungdomspraktik)
behövs lagen för att inte attityden till funktionshindrades rätt
till arbete skall hårdna. Lagen om anställningsfrämjande
åtgärder är föremål för översyn och arbetsrättsutredningens
slutbetänkande kan förmodas innehålla förslag på att
främjandelagen urholkas. Detta innebär att främjandelagens
andemening försvinner och det kan i sin tur leda till ökad
utslagning av funktionshindrade från arbetsmarknaden.
Näringshjälp
Vi vill föreslå att näringshjälp till handikappad höjs från
30 000
kronor till maximalt 50 000
kronor och skall prövas likvärdigt med andra åtgärder.
Näringshjälp skall också kunna lämnas med ett årligt belopp,
högst 100 000
kronor, som kompensation för merkostnader som en
egen företagare har till följd av sitt handikapp.
Det nuvarande maximibeloppet har varit oförändrat under
många år. De som inte samtidigt får starta-eget-bidrag kan få
ytterligare 12 000
kronor i näringshjälp, sammanlagt 42 000
kronor.
AMS förslag till årets budget om ett årligt belopp som stöd
till handikappade egna företagare syftar till att kompensera
dem för merkostnader som handikappet medför. Dessa
merkostnader, som bör kunna preciseras i en förordning eller
AMS-föreskrift, försvårar för egenföretagaren att konkurrera
på lika villkor.
Det finns säkerligen ytterligare möjligheter att minska
arbetslösheten bland de handikappade. Vi vill att en
utredningsman tillsättes med uppgift att vidga
arbetsmarknaden för handikappade och dessutom föreslå
åtgärder för att skapa nya arbetstillfällen för
funktionshindrade.
Handikappombudsmannen bör också vara
processdrivande
Frågan om att handikappombudsmannen bör vara
processdrivande i vissa principiella mål har diskuterats under
flera år. I 1994 års riksmöte blev motionerna i dessa ärenden
positivt behandlade. Men ännu har inget hänt. Det krävs
lagändringar för att detta skall bli möjligt.
De lagar det är frågan om är lagen om diskriminering av
funktionshindrade i arbetslivet som handikapputredningen
lade fram förslag om och lagstiftningen om diskriminering i
näringsverksamhet. När det gäller denna lag så har den blivit
aktuell i flera konkreta fall under 1994. Flera motioner har
redan väckts i denna fråga. Det är nu dags att gå från ord till
handling.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de handikappades situation på
arbetsmarknaden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lönebidrag för handikappade,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en långsiktig lösning
på handikappkansliernas möjligheter att anställa personal
med lönebidrag,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetsbiträde för handikappade,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en lag om arbetslivets
tillgänglighet och att främjandelagen i avvaktan på detta
skall gälla,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att göra
Handikappombudsmannen till processförare i vissa
principiella frågor,1
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ytterligare åtgärder för
att skapa nya arbetstillfällen för handikappade.
Stockholm den 25 januari 1995
Bo Nilsson (s)
Bengt Kronblad (s)