Det finns i Sverige idag en växande grupp unga vuxna som
formellt betraktas som vuxna, men som i praktiken saknar
möjlighet att etablera sig i vuxenlivet. Skillnaderna mellan
generationerna i fråga om levnadsstandard har ökat under
många år. Med dagens stora budgetunderskott hotas också
kommande generationer av en aldrig tidigare skådad
skuldbörda, förorsakad av dagens och gårdagens
beslutsfattare. Av de problem som dagens unga brottas med
är den höga ungdomsarbetslösheten det största problemet.
En förutsättning för att lösa detta problem långsiktigt är en
samhällsekonomi i balans och ett livskraftigt näringsliv.
Även om det kan skapa omställningsproblem är
ungdomsgenerationen betjänt av att de problem som skapat
den höga arbetslösheten bland ungdomar och de enorma
underskotten i de offentliga finanserna åtgärdas. Men den
ekonomiska kris Sverige upplevt under början av 1990-talet
får inte leda till att den offentliga sektorn överger sina
ambitioner att stödja ungdomar att få ett fotfäste på
arbetsmarknaden. Ambitionen måste i första hand vara att
underlätta, stödja och uppmuntra till egna initiativ och eget
ansvarstagande. Men den offentliga sektorn måste också
utgöra ett effektivt skyddsnät när de sociala nätverken och
det personliga initiativet inte räcker.
Den allt längre etableringsfasen har gjort att frågan ställs
om vem som ska betala för denna etableringstid. Om
föräldrarna, marknaden (lönebildning etc.), offentliga
system (studiebidrag, subventioner etc.) eller ungdomarna
själva (lägre standard) ska ta ett större ansvar. Det är nog
nödvändigt att alla aktörer tar ett större ansvar. Det politiska
systemet har en avgörande roll i att skapa goda
förutsättningar, regelverk och skyddsnät. Det måste också
möjliggöra för föräldrarna, ungdomarna själva och
marknaden att klara av de utmaningar som framtiden ställer.
Olika stödsystem och skyddsnät bör utformas så att de på ett
socialt och fördelningspolitiskt acceptabelt sätt möjliggör ett
sådant ökat ansvarstagande när den offentliga sektorn på
grund av den stora skuldbördan har begränsade möjligheter
att utöka sina insatser.
När ungdomsarbetslösheten diskuteras är det viktigt att slå
fast att det allvarligaste är långtidsarbetslösheten. Om många
har en kort tids arbetslöshet är det ur social och
samhällsekonomisk synpunkt mindre problematiskt än om
ett mindre antal har lång tids arbetslöshet. Risken för social
utslagning och svårigheter att över huvud taget komma in på
arbetsmarknaden ökar i en sådan situation. Situationen som
råder för närvarande, och kan bedömas råda under de
närmaste åren är så allvarlig att alla möjligheter måste
övervägas för att undvika långtidsarbetslöshet.
Otraditionella grepp måste därför prövas. Vi står inför en
historisk utmaning att hantera den svåra situation som
uppkommit på arbetsmarknaden så att vi undviker att stora
ungdomsgrupper permanent slås ut från den reguljära
arbetsmarknaden.
Regeringens program mot ungdomsarbetslösheten
I valrörelsen lovade socialdemokraterna att en garanti
skulle införas som gav alla ungdomar rätt till en
utbildningsplats eller ett arbete inom 100 dagar. I
budgetpropositionen förvandlades denna garanti till en
målsättning. Och de åtgärder som presenteras kan rimligtvis
inte svara mot de höga förväntningar som skapades i
valrörelsen.
Förutom att åtgärdsprogrammet är otillräckligt och saknar
relevanta delar saknas också principiella resonemang som
motiverar de ställningstaganden som görs. Att utan
principiella avvägningar när det gäller kommunernas roll
visavi staten plötsligt ålägga kommunerna ansvaret för
myndiga människor upp till 20 år är symptomatiskt för det
program som presenteras. Varför ska kommunernas ansvar
sluta just vid 20 år? Hur ska de kostnader som åläggs
kommunerna regleras utifrån den av riksdagen antagna
finansieringsprincipen? Inga principiella motiv anförs heller
för att avskaffa myndiga människors rätt att få del av den
arbetslöshetsersättning som de kvalificerat sig för.
Positivt är förslaget om datortek, som bör prövas. Men
eftersom det samlade greppet är oklart och otillräckligt
måste en mer genomarbetad strategi utarbetas och föreläggas
riksdagen. En sådan strategi bör innehålla de delar som
nedan diskuteras.
Ungdomars situation på arbetsmarknaden
Ungdomars ställning på arbetsmarknaden är intimt
sammankopplad med arbetsmarknadens utveckling i stort.
Därmed är ungdomars arbetsmarknadssituation till stor del
avhängig den allmäna ekonomiska utvecklingen.
Ungdomarna kännetecknas, i förhållande till den övriga
arbetskraften, främst av kortare erfarenhet och i regel lägre
kompetens. Dessutom är lönebildningen i Sverige och
arbetsrättsliga regler så utformade att ungdomar i större
utsträckning än andra grupper drabbas när sysselsättningen
går ner. Detta tar sig sammantaget uttryck i att arbetslösheten
för ungdomar upp till 25 år trendmässigt är drygt två till tre
gånger så hög som för den övriga arbetskraften.
För de allra flesta rör det sig om en relativt kort period av
arbetslöshet innan de får ett jobb, men det är ändå alltför
många som, inte minst under senare år, kommit att drabbas
av allt längre arbetslöshetsperioder.
Olika grupper av ungdomar möter olika svårigheter på
arbetsmarknaden. Därför är det nödvändigt att diskutera
olika former av åtgärder, helt enkelt för att de skall lösa olika
problem. För en stor grupp ungdomar är -- trots allt --
övergången från skola till arbetsliv relativt oproblematisk.
Det hindrar inte att det finns skäl att diskutera åtgärder med
anknytning till utbildningssystemet och/eller
arbetsmarknaden med utgångspunkt från ett
ungdomsperspektiv.
För en, relativt sett, mindre grupp ungdomar finns det --
i synnerhet under lågkonjunktur -- dessutom skäl att vidta
särskilda åtgärder för att stärka deras konkurrenskraft
och/eller att underlätta deras inträde på arbetsmarknaden. I
den mån det rör sig om ''särlösningar'' för ungdomar, är det
viktigt att undvika alla former av inlåsningseffekter. Bl.a.
därför är möjligheterna till olika former av vuxenutbildning
viktiga.
Flertalet bedömare synes idag eniga om att utvecklingen
går i riktning mot ett allt mer kunskapsintensivt arbetsliv, i
såväl privat som offentlig sektor. Den svenska valutans låga
värde efter att kronan tilläts flyta fritt hösten 1992 och den
höga arbetslösheten får inte leda till slutsatsen att Sverige bör
inrikta sig mot att i ökad utsträckning konkurrera med låga
lönekostnader. Politiken måste även fortsättningsvis inriktas
mot en strategi som främjar kapitalbildning och uppbyggnad
av arbetskraftens kompetens. Teknisk förnyelse,
produktutveckling och kompetensutveckling måste
känneteckna svenskt näringsliv på 2000-talet.
Utan en sådan inriktning blir det också svårt att
upprätthålla höga ambitioner på det sociala välfärdsområdet
och motverka orimliga skillnader mellan olika delar av
arbetskraften. Därmed skulle det vara möjligt att hålla en,
internationellt sett, hög lönenivå, vilket i sin tur skulle
innebära att basen för välfärdssamhället tryggades.
I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att det
kunskapsintensiva arbetslivet ställer höga krav på såväl de
anställdas kompetens, som på deras beredskap att medverka i
ett närmast kontinuerligt förnyelsearbete. Genom den snabba
förändringstakten i det alltmer internationaliserade och
teknologiskt avancerade näringslivet kommer en allt bredare
och djupare grundutbildning samt återkommande
kompetensutveckling att bli allt viktigare. Det är därför
viktigt att system och incitament skapas som främjar
utbildning, kompetensutveckling och möjligheter för alla
människor att förstärka sin konkurrenskraft genom
omskolning och vidareutbildning.
Också med en ekonomisk politik efter de linjer som
skisserats ovan är det emellertid mycket som talar för att det
kommer att bli svårt att nå målet full sysselsättning. I ett
arbetsliv med allt större krav på arbetskraftens kompetens
och erfarenhet finns det också ökande risker för att vissa
grupper och ungdomar utan arbetslivserfarenhet får allt
svårare att ta sig in på arbetsmarknaden. Samtidigt finns det
mycket som talar för att det är i tjänstesektorn, (handel,
finansiella tjänster, konsulter, utbildning, transporter och
olika slag av service gentemot företag, offentlig sektor och
privatpersoner) som det stora antalet nya arbeten kommer att
kunna skapas. Detta innebär också möjligheter för
ungdomarna. Även om de generellt saknar den erfarenhet
som den äldre arbetskraften besitter, är deras utbildning i
regel mer omfattande och, framför allt, mer aktuell. I detta
har ungdomarna en viktig ''konkurrensfördel''.
För att främja den ekonomiska tillväxten men också för att
den ska bli så sysselsättningsintensiv som möjligt bör strävan
vara att minska skattekilarna, dvs. det samlade skatteuttaget
på inkomstökningar. Enligt ett vedertaget sätt att räkna är
skattekilen på inkomst av arbete ca 60 procent. En hög
skattekil på arbetsinkomster fördyrar arbetskraften i relation
till kapitalet. Höga arbetsskattekilar leder ofta till att vissa
tjänstemarknader helt slås ut eftersom det finns alternativ
utanför marknaden som inte tyngs av skattekostnader. Det
kan gälla hemarbete, svarta tjänster, subventionerade
kommunala tjänster. Dessa problem diskuteras utförligt i
Tjänsteutredningens betänkande (SOU 1994:43).
Frågan om skattekilarnas inverkan på sysselsättningen är
viktig för att vi ska kunna komma tillrätta med
arbetslösheten långsiktigt. Det kan också vara på sin plats att
påpeka att det inom ett givet skattetryck går att omfördela
skattebördan så att de skadliga effekterna minskas. Ett sätt
att minska arbetsskattekilarna inom ett givet skattetryck kan
vara att omfördela en del av arbetsbeskattningen till ökad
beskattning av miljöbelastande utsläpp, energiförbrukning
och förbrukning av ändliga naturresurser, en så kallad
skatteväxling. Denna fråga utreds för närvarande av en
statlig utredning (dir. 1994:11). Andra vägar att minska
skattekilarna är att samhällsekonomiskt utrymme skapas för
skattesänkningar på arbete och/eller att momsen på tjänster
kan sänkas (vilket kräver modifiering av EG:s sjätte
momsdirektiv).
Tjänsteutredningen konstaterar att företag som arbetar
med tjänster som också kan utföras i hemmet drabbas hårt
av höga skattekilar. Skälet är inte bara konkurrensen från
hemmaproduktion utan också den förhållandevis stora
tillgången till svarta tjänster. Utredningen, som gjorts av Lars
Vinell, föreslår sänkta skattekilar för främst hushållen när de
ska köpa tjänster såsom städning, tvätt, trädgårdsarbete,
inköp, barnpassning och arbetskostnaden för reparation och
underhåll av en bostad. Nationalekonomerna Anne-Marie
Pålsson och Erik Norrman har i boken Finns det en marknad
för hemarbete? (1994) också presenterat förslag i denna
riktning. Gemensamt för de båda är att deras förslag
innehåller en avdragsrätt på inkomstskatten, och i Pålssons
modell även de sociala avgifter som arbetsgivaren betalar.
Därmed skulle efterfrågan öka på hushållstjänster och nya
jobb skapas. Pålsson och Norrman menar också att en sådan
modell skulle höja produktiviteten eftersom de som avlastas
hushållsarbete, exempelvis dubbelarbetande kvinnor, skulle
kunna använda ledig tid för de uppgifter de är speciellt
utbildade och skickade för.
Kristdemokraterna delar i stor utsträckning det principiella
resonemang som ligger bakom strävan att öppna upp den
privata tjänstemarknaden för hushållen och därmed skapa
nya arbetstillfällen, minska antalet svartjobb och öka
livskvaliteten för många människor, samtidigt som
produktiviteten i hela ekonomin i dagens läge skulle höjas.
Avdragsrätten är dock något som KdS avvisat. I avvaktan på
att de principiella ställningstagandena till
Tjänsteutredningens betänkande görs vore det önskvärt att --
som en akut arbetsmarknadspolitisk åtgärd -- öppna upp
hushållsmarknaden för ungdomar.
Lagar och avtal på arbetsmarknaden får inte missgynna
ungdomar
Debatten om såväl arbetsrättslagstiftningen, som
lönenivåernas betydelse för ungdomars möjligheter på
arbetsmarknaden har under senare år varit intensiv. I och med
de förändringar av lagen om anställningsskydd (LAS) som
nuvarande riksdagsmajoritet beslutat om har arbetsrätten
''återställts''. De ändringar som den förra regeringen vidtog
för att bl.a. underlätta inträdet på arbetsmarknaden för unga
människor har avskaffats. Bland annat har möjligheten till
visstids- och provanställning sänkts från tolv till sex månader
och rätten avskaffats för arbetsgivaren att undanta två
personer innan regeln ''sist in -- först ut'' tillämpas. De
förändringar som gjordes av den förra regeringen var rimliga
och var framförallt inriktade för att underlätta inträdet på
arbetsmarknaden och undvika att ungdomar slås ut i allt för
stor utsträckning vid en konjunkturnedgång. De ändringar
som var gjorda var också en rimlig avvägning mellan
behoven av trygghet för äldre arbetstagare å ena sidan, och
möjligheten för yngre, nytillträdande, å den andra.
Lönernas inverkan på arbetslösheten
När det gäller frågan om ungdomslönernas betydelse är det
viktigt att poängtera att den dominerande faktorn är
efterfrågeutvecklingen i ekonomin. Men det är självklart att
även priset på arbetskraft påverkar. Det intressanta är det
totala priset, alltså lön inklusive inkomstskatt,
arbetsgivaravgifter och moms. Givet en viss efterfrågan
påverkar arbetsgivarens totala lönekostnad antalet anställda
samt benägenheten att anställa erfaren eller oerfaren
arbetskraft. Men även vid en given efterfrågan i ekonomin är
effekterna av arbetskraftskostnaderna olika i olika branscher.
Generellt sänkta ungdomslöner är en tveksam metod med
tanke på de stora sänkningar som skulle krävas för att
sysselsättningen för ungdomar skulle höjas nämnvärt.
Däremot talar mycket för att en lönebildning och
skattepolitik som medverkar till att den totala
arbetskraftskostnaden inklusive löner följer produktiviteten i
olika yrken kan främja nya arbetstillfällen utan att äldre
arbetskraft slås ut. Detta skulle nämligen skapa många nya
jobb som idag inte finns.
Man måste i sammanhanget poängtera att det är
arbetsmarknadens parter som har ansvaret för en rimlig
lönebildning. Statens uppgift är att överväga hur
skattesystemet bör utformas för att bidra till att skapa nya
arbetstillfällen och underlätta ungdomars inträde i
arbetslivet. Arbetsmarknadens parter bör ta sin del av
ansvaret och se över avtalen för ungdomar i syfte att finna
avtalsmässiga lösningar som beaktar ungdomars speciella
situation.
Ett problem i sammanhanget är att resultaten från
forskning på området är svårtolkade och ibland motstridiga.
Det senare kan i sin tur till en del hänföras till brister i
lönestatistiken. En stor del av osäkerheten har helt enkelt att
göra med att underlaget för empiriska undersökningar ofta
varit bristfälligt.
Det finns skäl att söka förbättra kunskapsläget när det
gäller ungdomslönernas inverkan på sysselsättningen för
ungdomar. Detta för att underlätta för arbetsmarknadens
parter och politiska ageranden samt för att möjliggöra
ytterligare forskningsinsatser.
Utbildning för kompetens -- stärk samarbetet skola--
arbetsliv
Det bästa sättet att stärka ungdomarnas konkurrenskraft på
arbetsmarknaden är att erbjuda en bred och kvalitativt
högtstående grundutbildning. Även om
utbildningssatsningar är viktiga också inom
arbetsmarknadspolitiken, är det viktigt att dessa -- i
synnerhet då de utformas för ett svårt arbetsmarknadsläge --
får en utformning som ansluter till utbildningssystemets
långsiktiga uppgifter.
I första hand handlar det om att tillse att en större andel
svenska ungdomar slutför fullständig gymnasieutbildning,
helt enkelt på grund av att en genomförd gymnasieutbildning
väsentligt ökar ungdomarnas möjligheter att senare välja
mellan olika yrken och/eller utbildningar. Också
samhällsekonomiska skäl talar för att förlägga så stor del
som möjligt av den grundläggande ungdomsutbildningen till
gymnasieskolan. Det är viktigt att notera att
gymnasieutbildningen redan idag, för en stor majoritet
ungdomar, fungerar bra. Det handlar med andra ord om att
förstärka, och i någon mån utveckla en fungerande skolform,
samt att bygga vidare på den gymnasiereform som för
närvarande är under genomförande. Den nu pågående
gymnasiereformen innebär en utveckling av
gymnasieutbildningen. Samtliga nationella och
specialutformade program inom gymnasieskolan skall göras
treåriga, vilket medger såväl bredare som djupare
yrkesutbildning, liksom samtliga program skall ge allmän
behörighet till högskolestudier. Genom att utnyttja den
potential som gymnasiereformen innebär, inte minst när det
gäller möjligheterna till arbetsplatsförlagd utbildning, bör
den kunna ligga till grund för åtgärder inom detta område.
Kommunerna är skyldiga att erbjuda alla ungdomar
gymnasieplats, och från och med läsåret 1995/96 sker
intagning till gymnasieskolan enbart till de nya, treåriga,
programmen. Det rådande arbetsmarknadsläget innebär
dock att gymnasieskolan ställs inför ökade krav. I detta läge
är det nödvändigt att slå vakt om de målsättningar som
beslutet om gymnasiereformen innebar, liksom att ge
skolans företrädare möjlighet att långsiktigt verka för dess
genomförande. Inte minst handlar det om att skolan och
arbetslivet gemensamt måste finna former för att organisera
den arbetsplatsförlagda utbildningen, liksom för att utnyttja
erfarenheterna från denna i den övriga undervisningen. I det
så kallade ÖGY-försöket med treåriga yrkeslinjer och
arbetsplatsförlagd utbildning (vilken motsvarade ungefär 30
procent av studietiden) fann man att det gick bättre och bättre
för varje år att få fram praktikplatser. Det tog med andra ord
tid för skolornas kontaktpersoner att arbeta upp goda
relationer med folk i arbetslivet och att beskriva kraven på
praktikplatserna på ett sätt som var begripligt utanför skolans
värld.
Den regering som kristdemokraterna ingick i under förra
mandatperioden underströk i en skrivelse till riksdagen (Skr
1993/94:183) vikten av att ambitionerna att höja
yrkesutbildningens kvalitet uppfylls. I skrivelsen framhålls
att det är viktigt att utnyttja de pedagogiska möjligheter som
inslagen av arbetsplatsförlagd utbildning innebär, och att
finna metoder för att utveckla undervisningen: ''Det finns
skolor som integrerar de teoretiska ämnena med
undervisningen i yrkesämnena och därigenom får goda
undervisningsresultat. En sådan integrering bör enligt
regeringens uppfattning underlättas i stället för den av
ekonomisk-organisatoriska orsaker eftersträvade
samordningen med de studieförberedande utbildningarna.
Sådana samordningar kan leda till en koncentration av de
teoretiska ämnena till första året, vilket är en nackdel för
eleverna på de yrkesförberedande utbildningarna. För dessa
elever är en samverkan mellan lärarna i de teoretiska ämnena
och yrkesämnena i syfte att göra undervisningen mera
verklighetsanknuten av största vikt.''
Arbetet med att utveckla gymnasieutbildningen bör gå
hand i hand med arbetet för att stärka samarbetet mellan
skola och arbetsliv. Detta är ett område där såväl elevernas
som arbetslivets intressen tenderar att sammanfalla:För
eleverna handlar det om att öka utbildningens
verklighetsförankring. En lång rad undersökningar som
genomförts under senare år, pekar på att de elever som haft
praktik inom ramen för sin utbildning uppskattat detta -- och
att de som inte haft det efterlyser det.För företagen handlar
det om att rekrytera framtida arbetskraft, liksom att tillse att
denna har den kompetens som kommer att erfordras i
framtiden. En viktig uppgift för den parlamentariska
kommitté som nyligen tillsatts för att följa utvecklingsarbetet
i gymnasieskolan är därför att uppmärksamma de
erfarenheter som gjorts inom detta område, och att söka
kartlägga vilka förutsättningar som framstår som särskilt
viktiga för att en god samverkan mellan skola och arbetsliv
ska utvecklas.
I sammanhanget ligger det nära att också peka på
möjligheterna till ett ökat samarbete mellan
arbetsförmedlingarna och skolans syo. I AMS fördjupade
anslagsframställning för perioden 1994/95--1996/97 nämns
till exempel att informationsbehovet för vägledningen inom
skolan och arbetsförmedlingarna är i huvudsak detsamma,
och att en gemensam kunskapsbas är en förutsättning för att
de ökade kraven på vägledning skall kunna mötas effektivt
och rationellt.
Skapa utrymme för nya former av projektinriktade
utbildningar
Den gymnasiereform som för närvarande genomförs
erbjuder, samtidigt som den ger samtliga studerande en
gemensam och bred grund att stå på, stora möjligheter att
välja inriktning för studierna. Men, trots att
gymnasiereformen innebär ökade möjligheter att anpassa
utbildningens innehåll och uppläggning, är det en avgörande
skillnad -- och skall så vara -- mellan den grundläggande
gymnasieutbildningen och de utbildningsinsatser som
räknas till den arbetsmarknadspolitiska medelsarsenalen.
Denna skillnad innebär emellertid också att det finns ett
''tomrum'' mellan dessa olika utbildningsformer.
I detta tomrum har under senare år formats ett växande
antal projektverksamheter som riktar sig till arbetslösa
ungdomar och som förbereder ungdomarna för en flexibel
arbetsmarknad snarare än definierade yrken. Det rör sig
många gånger om projekt som syftar till att stärka
ungdomars sociala och kulturella kompetens genom att
tillvarata och utveckla unga människors förmåga till initiativ
och eget ansvarstagande. Den mest kända förebilden för
dessa är de så kallade Frontlöparna i Danmark. I Sverige
nämns ofta Urkraft i Skellefteå respektive Kometprojektet på
Fryshuset i Stockholm som exempel. Det är viktigt att det
skapas utrymme för dessa former av utbildningar, och att de
också ges möjlighet till en mer långsiktig verksamhet. Detta
förutsätter såväl ekonomiskt stöd, som möjligheter till bland
annat kunskapsuppbyggnad och erfarenhetsutbyte.
Utveckla de individuella programmen
Frågan om samverkan mellan skolan och arbetslivet är inte
minst viktig för de ungdomar som inte kommit in på den
yrkesinriktade utbildning de sökt till i första hand, och som
har svårt att tillgodogöra sig den traditionella
undervisningen i de teoretiska ämnena. Inom denna grupp
finner vi en hög andel avhoppare och/eller elever med
ofullständiga avgångsbetyg. Det finns tecken som tyder på
att det är dessa elever som i huvudsak kommit att utnyttja
möjligheten till individuella program, men också att skolorna
i alltför hög grad saknar metoder att arbeta med dessa elever.
Kritik har riktats mot gymnasiereformens intentioner för
att den skulle vara ett uttryck för en missriktad välvilja att,
av jämlikhetsskäl, hänvisa också de skoltrötta tonåringarna
till en treårig gymnasieutbildning. Det är i sammanhanget
viktigt att komma ihåg att den största begränsningen av dessa
ungdomars valfrihet är det rådande arbetsmarknadsläget.
Men det är troligt att om de ungdomar som idag riskerar att
lämna gymnasiet med ofullständiga betyg gavs möjlighet att
själva välja, skulle merparten troligen välja arbete -- snarare
än en kortare utbildning.
När det åter blir lättare för ungdomar att sluta skolan för
att ta ett arbete kommer det istället att leda till ökade krav på
möjligheter till återkommande utbildning. Problemet är att
det alternativet under senare år i praktiken inte varit
realistiskt. För att motivera de ungdomar som är skoltrötta,
och för att ge dessa den form av utbildning som de önskar,
måste de möjligheter till flexibilitet och individuell
anpassning som finns i gymnasiereformen utnyttjas, likaså
de möjligheter till ökad samverkan mellan skola och
arbetsliv den erbjuder. Dessutom finns fortfarande mycket
att göra när det gäller att utveckla de pedagogiska formerna
inom gymnasieskolans ram för att möta de ungdomar som
inte är studiemotiverade.
Ett problem är dock att kommunerna haft begränsade
möjligheter att utveckla ett fungerande system för de
individuella programmen eftersom stor kraft gått åt till
genomförandet av gymnasiereformens nationella program.
Vidare saknas forsknings- och utvecklingsarbete om en
pedagogisk form för dessa grupper av ungdomar.
Också detta är frågor som den parlamentariska kommittén
för uppföljning av utvecklingsarbetet inom gymnasieskolan
har anledning att beakta. Det finns dock skäl för staten att ta
ytterligare initiativ för att stödja detta arbete. Inte minst det
faktum att varje enskild kommun är för liten att själv driva
det. Staten bör stödja exempelvis pilotprojekt, utvärderingar
och kommunala nätverk för att påskynda utvecklingen.
Regeringen bör få i uppdrag att driva ett nationellt
utvecklingsprogram för gymnasieskolans individuella
program. Socialstyrelsen bör delta eftersom kommunernas
socialtjänst är en viktig samarbetspartner på kommunal nivå
och bör kunna medverka med bl.a. finansiering av särskilda
projekt för de som inte är motiverade att delta i den mer
traditionella utbildningen, inom ramen för de individuella
programmen.
En utbyggd högskola
Inom ramen för arbetet med Agenda 2000 -- kunskap och
kompetens för nästa århundrade, som bedrivs vid
utbildningsdepartementet, har formulerats målsättningen att
den svenska arbetskraftens utbildningsbakgrund inom 25 år
skall nå en nivå motsvarande de tre främsta
konkurrentländernas. Detta innebär bland annat, att ''den
eftergymnasiala utbildningen måste byggas ut till en med
omvärlden jämförbar volym och nivå'', liksom att ''den
längre akademiska utbildningen måste nå en volym helst
överstigande andra jämförbara länders ambitioner''.
Utvecklingen mot ett allt mer kunskapsintensivt arbetsliv
kommer att kräva att en större andel ungdomar genomgår
postgymnasial utbildning. Exempelvis så är andelen
högskoleutbildade i arbetskraften lägre i Sverige (ca tio
procent) än i till exempel USA, Storbritannien och Japan (där
andelen varierar mellan 15 och 25 procent).
Andelen akademiker inom den kunskapsintensiva delen av
svensk industri är inte högre än fem procent, vilket vid en
internationell jämförelse framstår som en mycket låg siffra.
Dynamiken i ekonomin kräver alltmer av
problemlösningsförmåga, analytisk förmåga samt
kvalificerad yrkeskunskap. En kraftig ökning av andelen
högskoleutbildade är därför nödvändig om svenskt
näringsliv skall kunna skaffa sig konkurrensfördelar på de
internationella marknaderna.
I proposition 1993/94:177 anges målsättningen att öka
antalet som varje år tar examen från treåriga eller längre
högskoleutbildningar till åtminstone 20 000, men helst
25 000 (att jämföra med ca 14 000 läsåret 1991/92). Detta är
en viktig ambitionsnivå.
I sammanhanget bör understrykas att en sådan utveckling
med nödvändighet ställer helt andra krav på
studiefinansieringssystemet. Som bland andra Svensson &
Reuterberg (1991) framhållit, är det framförallt de problem
som hänger samman med återbetalningen av lånen som utgör
en svaghet i dagens system; rädslan att dra på sig alltför stora
studieskulder tenderar att avhålla många ungdomar,
framförallt från lägre socialgrupper, från att påbörja
högskolestudier. Dessa problem torde bli än mer påtagliga i
en situation då alltfler ungdomar ställs inför kraven att skaffa
sig en längre utbildning.
Ett framtida studiestödssystem måste bidra till att göra det
möjligt för en ökad andel av ungdomsgenerationen att
fortsätta till högre studier, utan att det -- i likhet med
nuvarande system -- leder till orimliga skuldbördor. Det
måste också vara utformat för en arbetsmarknad med en
ökad rörlighet och större andel av arbetskraften i fort- eller
vidareutbildning. Det statliga stödet bör vara särskilt stort för
dem som saknar grundläggande utbildning, men det bör vara
neutralt i förhållande till olika utbildningsanordnare -- dvs.
låsningen vid de formaliserade studievägarna komvux,
högskola respektive folkhögskola bör undvikas.
Studiestödssystemet bör vidare ha som mål att alla
yrkesverksamma under sitt arbetsliv ska ges reell möjlighet
till ett sabbatsår för studier.
Kristdemokraterna har tidigare tagit upp diskussionen om
personliga utbildningskonton, dvs. ett system där den
enskilde individen genom någon form av sparande avsätter
medel för sin egen vidareutbildning. Genom att exempelvis
skapa möjligheter till förtida uttag i ett obligatoriskt
livssparande skulle det vara möjligt att använda kontot för
grundläggande utbildning. Ett sådant system skulle innebära
att en del av omfördelningarna över livscykeln lades vid
sidan om de offentliga budgetarna. Därmed skulle det också
kunna utgöra ett komplement inom ramen för ett mer
fördelaktigt studiefinansieringssystem, utan att ytterligare
öka belastningen på den redan idag hårt ansträngda
statsbudgeten. Den utredning om det framtida studiestödet
som riksdagen beslutat om bör få i uppdrag att arbeta med
utgångspunkt från ett långt tidsperspektiv, dvs. med tanke på
att utforma ett studiemedelssystem vars grunder ska kunna
leva vidare ett antal år bortom år 2000. Målsättningen bör
vara att skapa ett system som innebär ökade möjligheter för
fler att studera, liksom ökade möjligheter till återkommande
utbildning. I detta sammanhang bör utredningen beakta vad
som ovan anförts om obligatoriskt livstidssparande.
Arbetsmarknadspolitiska insatser för ungdomar
Att arbetslösa ungdomar omfattas av särskilda åtgärder är
tämligen nytt. Under lång tid gällde samma regler för
arbetslösa ungdomar som för övriga grupper. Först 1971
antog AMS ett arbetsmarknadspolitiskt program rörande
arbetet med ungdom.
För att möta den stigande arbetslösheten i början av 70-
talet och ge arbetslösa ungdomar praktisk
arbetslivserfarenhet ökades antalet beredskapsarbeten inom
bland annat vårdsektorn, samtidigt som det anordnades
tillfälliga praktikarbeten i form av allmänna
beredskapsarbeten. 1975 tillkom den så kallade
ungdomsgarantin. Därefter har olika åtgärder avlöst
varandra; introduktionsprogram för utbildning respektive
yrkesintroduktion (1980), ungdomsplatser (1982),
ungdomslag respektive rekryteringsstöd (1984), avtalade
inskolningsplatser (1987) och särskilda inskolningsplatser
(1989).
Mot bakgrund av den snabba ökningen av arbetslösheten
bland 20--24-åringar (för vilka det inte funnits någon
ungdomsgaranti) infördes i juli 1992 (som en
försöksverksamhet under ett år), ungdomspraktik med
utbildningsbidrag för arbetslösa ungdomar i åldern 17--24 år.
(1 januari 1993 infördes dessutom möjligheten till s. k.
arbetslivsutveckling, ALU, som dock också riktats mot
andra åldersgrupper än ungdomar.)
Ungdomspraktiken fick snabbt stor omfattning. Under
1992/93 fattades beslut om sammanlagt 137 378
ungdomspraktikplatser. Med detta kom ungdomspraktiken
att bli den ojämförligt viktigaste åtgärden för att förhindra
långtidsarbetslöshet bland ungdomar. Till bilden hör också
det faktum att i jämförelse med de särskilda
inskolningsplatserna för 18--19-åringar är
ungdomspraktiken en väsentligt billigare åtgärd. Den riktade
sig också, till skillnad från de särskilda inskolningsplatserna,
till näringslivet och inte endast till den offentliga sektorn.
Det måste dock understrykas att vi har en mycket
begränsad kunskap om effekterna av de olika
arbetsmarknadspolitiska åtgärder som riktats till ungdomar.
Förutom de uppföljningar av olika åtgärder AMS
kontinuerligt gjort, har endast ett begränsat antal
vetenskapliga studier genomförts om
arbetsmarknadspolitiken och ungdomars ställning på
arbetsmarknaden. Införandet av ungdomspraktiken var en
viktig åtgärd i en situation då arbetsmarknadsläget för
ungdomar drastiskt försämrats. Genom dess snabba
införande (och stora omfattning) har den verksamt bidragit
till att motverka att än fler ungdomar fastnat i
långtidsarbetslöshet. I flera undersökningar har också
påvisats att ungdomar generellt ser mycket positivt på
ungdomspraktiken. Inte minst det faktum att det är en relativt
enkel och ''obyråkratisk'' åtgärd -- som uppenbarligen
inneburit möjligheter för många ungdomar att själva välja
praktikplats -- torde ha bidragit till detta.
I genomsnitt för hela 1992/93 gick något mer än var femte
av dem som slutade ungdomspraktik till arbete. I Lena
Schröders uppföljning av ungdomars
arbetsmarknadssituation sex månader efter avslutad praktik
(hösten 1993) var andelen som fått arbete 27 procent.
Till detta kan läggas att flera studier pekat på att
ungdomspraktikens omfattning innebär att en stor del av de
arbeten som annars vore tillgängliga för ungdomar i
praktiken försvunnit (se till exempel Hallström 1994
respektive Schröder 1994).
Ett problem med ungdomspraktiken var att den fick en så
stor volym att den omöjliggjort en mer individuell
uppföljning. En mer långsiktig lösning än vad
ungdomspraktiken är bör således skapas. Det är då viktigt att
ta tillvara de erfarenheter som ungdomspraktiken givit.
Mot bakgrund av att arbetsmarknadssituationen för
ungdomar också under de närmast kommande åren torde
komma att vara mycket besvärlig, är det nödvändigt att
utveckla åtgärder som i högre grad innebär att ungdomarna
får fotfäste på arbetsmarknaden. I vilken mån sådana
åtgärder underlättar ungdomars etablering på
arbetsmarknaden, är i själva verket det viktigaste kriteriet för
varje långsiktig bedömning av arbetsmarknadspolitikens
utformning. Detta står inte i motsättning till att betona
nödvändigheten i att utnyttja de begränsade resurser som står
till förfogande så effektivt som möjligt. Det senare innebär,
att målsättningen måste vara att i första hand satsa på
kompetenshöjande utbildning och/eller
sysselsättningsbefrämjande åtgärder, snarare än på bidrag till
arbetslösa.
Åtgärder som leder till fast förankring på arbetsmarknaden
I november 1993 fastställdes direktiven till en utredning
om arbetsmarknadspolitikens roll, omfattning, inriktning
och avgränsning (dir. 1993:132). Nedan anges ett antal
principer som bör vara vägledande för utformningen av de
arbetsmarknadspolitiska åtgärder som riktas till ungdomar,
och som utredningen bör ta som utgångspunkt för sitt arbete.
Det handlar inte om att söka utveckla helt nya former av
stödåtgärder. Tvärtom, det är möjligt att bygga vidare på de
åtgärder som idag används. Detta inte minst som det framstår
som mycket svårt att tänka sig att det skulle vara möjligt att
utforma en generell åtgärd som skulle svara mot samtliga
ungdomars behov.
Det är viktigt med ett stärkt samarbete mellan skola och
arbetsliv. Bland annat därför att ett närmare samarbete kan
bidra till att underlätta övergången från skola till arbetsliv.
Det är viktigt att såväl skola som arbetsliv ser detta som ett
av sina reguljära åligganden -- och inte som en uppgift som
tillkommer utöver de ordinarie. Kjell Sehlstedt och Lena
Schröder har i sin studie av de 5 000 ungdomar i åldrarna
20--24 år som hösten 1984 var nyanmälda vid
arbetsförmedlingarna i Helsingborg, Borås, Örebro
respektive Sundsvall, hävdat att arbetsförmedlingens
viktigaste uppgift var att hjälpa ungdomarna bryta den
rundgång mellan tillfälliga arbeten, arbetsmarknadspolitiska
åtgärder och arbetslöshet som ofta utvecklas till en ond
cirkel. För att detta skall vara möjligt var merparten av
ungdomarna i behov av insatser som höjde deras
kvalifikationer, och som därigenom förbättrade deras
chanser till ett fast arbete i framtiden.
De resultat Sehlstedt och Schröder påvisar i sin
utvärdering av olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder som
riktats till ungdomarna, talar för att de mest framgångsrika
åtgärderna skulle vara de som utformas som en del av
ungdomarnas individuella utvecklingsplaner: ''Det mest
påtagliga resultatet av vår analys är vikten av att
ungdomarna, med eller utan hjälp av arbetsförmedlingen,
bestämmer sig för en yrkesinriktning och skaffar sig
kvalifikationer för att komma in på den eftersträvade
yrkesbanan, med vår terminologi en strategi inom en
utvecklingsplan. Sådana kvalifikationer kan erhållas genom
tillfälliga arbeten, utbildning eller arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Ungdomar med en utvecklingsplan ökar sina
chanser till en permanent lösning på sin
arbetsmarknadssituation. Det är således otillräckligt att
jämföra ett arbete (vilket som helst) på den ordinarie
arbetsmarknaden med ett beredskapsarbete (vilket som
helst) eller en utbildning (vilken som helst). Innehållet i
arbetet, utbildningen eller åtgärden har den avgörande
betydelsen.''
För att arbetsförmedlingarna skall kunna arbeta på detta
sätt är det nödvändigt, dels att de har resurser för kvalificerad
vägledning, dels att de har tillgång till olika åtgärder
(utbildning, arbetsmarknadspolitiska åtgärder osv.) som kan
utnyttjas inom ramen för ungdomarnas utvecklingsplaner.
Samtidigt är det viktigt att de olika åtgärderna inte får den
omfattningen att uppföljningen av dem i praktiken
omöjliggörs.
Målsättningen bör därför vara att också ungdomar i första
hand omfattas av de reguljära arbetsmarknadsåtgärderna;
rekryteringsstöd, arbetsmarknadsutbildning,
utbildningsvikariat, beredskapsarbeten, osv.
Inte minst torde det vara möjligt att utnyttja systemet med
utbildningsvikariat. Med undantag från att åtgärden inte nått
den volym som ursprungligen beräknats, har de
uppföljningsstudier som genomförts pekat på mycket goda
resultat för denna åtgärd.
Våren 1994 inleddes projektet ''En vision i framtiden'' i
Bodens kommun. Projektet syftar till att skapa möjligheter
för anställda i privata företag och offentlig sektor till
kompetensutveckling, och samtidigt för arbetslösa
ungdomar att få anställning som vikarier. Därmed kan det
sägas utgöra ett försök att skapa en särskild form av
''ungdoms-vikariat''. Fullt utbyggt räknar man med att
projektet kommer att omfatta ca 1 200 anställda och 300
ungdomar. Eftersom projektet inleddes i full skala först
under hösten, är det omöjligt att ännu fälla några definitiva
omdömen om dess betydelse. Så mycket står dock klart att
det är ett exempel på hur man lokalt utvecklat en metod att
använda de stödformer som står till buds på ett framgångsrikt
sätt. Det innovativa i Boden-projektet är samarbetet lokalt
över olika gränser för att hjälpa ungdomarna i deras
besvärliga situation på arbetsmarknaden. Det synsätt som
präglar Boden-projektet är efterföljansvärt.
Det är också viktigt att man utnyttjar de lokala
möjligheterna till samverkan. För de ungdomar som har en
svag eller obefintlig arbetsmarknadsanknytning kan det
dock -- i synnerhet i lågkonjunktur -- finnas skäl att sätta in
särskilda åtgärder.
Då det gäller olika former av arbetsmarknadspolitiska
åtgärder som riktats till ungdomar, har under 1970- och 80-
talet bedrivits ett närmast kontinuerligt reformarbete. Olika
åtgärder har avlöst varandra, och med dem helt eller delvis
nya regler för deras utnyttjande. Även om det många gånger
framstått som nödvändigt att genomföra förändringar, har
dessa också inneburit problem. En sak är att de
återkommande förändringarna av åtgärdernas inriktning och
utformning kräver betydande administrativt merarbete.
Viktigare är dock att dessa förändringar riskerar försvåra
såväl arbetsförmedlingarnas som företagens möjligheter att
utnyttja dem på ett bra sätt. Så tar det viss tid att utveckla
ett bra samarbete mellan arbetsförmedling och företag, och
detsamma gäller för arbetsförmedlingarnas rutiner för
information, uppföljning med mera. Att då, med relativt
korta tidsintervall, reformera åtgärderna och/eller deras
regelverk innebär att detta arbete försvåras.
Inför ett system med praktik- och lärlingsplatser
För de ungdomar som riskerar ''hamna vid sidan av'', där
reguljära arbetsmarknadspolitiska åtgärder inte framstår som
ett alternativ, finns skäl att utveckla ungdomspraktiken i
riktning mot en mer långsiktig lösning.
Kristdemokraterna föreslår därför att ett system med
praktik- och lärlingsplatser införs.
I det fortsatta skisseras kort hur ett sådant alternativ skulle
kunna utformas.
Praktik- och lärlingsplatserna skulle kunna utgöra en form
av arbetsmarknadsutbildning riktad till ungdomar. Därmed
skulle arbetsförmedlingen ges ett huvudansvar för
uppläggning och utformning av dessa. En viktig skillnad
gentemot traditionell arbetsmarknadsutbildning skall dock
vara att praktik- och lärlingsplatserna i första hand skall ge
utrymme för praktik på en arbetsplats.
Alla ungdomar som inte kan få ett arbete eller en
utbildningsplats efter avslutad utbildning ska erbjudas en
introduktionsplats. Ungdomar som får en sådan ska under
sex (med möjlighet till förlängning till tolv) månader få
utbildning och praktik vid ett företag. För varje plats skall
finnas en utbildningsplan, och målsättningen skall vara att
platsen därmed skall kunna passas in i den unges egen
utvecklingsplan. Under praktiktiden utgår ett
utbildningsbidrag motsvarande den nivå som gäller för
ungdomspraktikplatserna. Motsvarande medel som anvisas
till ungdomsintroduktion bör anvisas till utveckling av
praktik- och lärlingsplatser.
Mycket vore vunnet om man kunde utforma dessa åtgärder
så att de i huvudsak bibehölls oförändrade över tid, och att
man i stället varierade deras omfattning över
konjunkturcykeln. Detta skulle också innebära att det vore
möjligt att lägga upp en ''bank'' med praktik- och
lärlingsplatser med högt inlärningsinnehåll och kvalificerad
handledning. Från denna bank skulle arbetsförmedlare, i
samråd med ungdomarna, kunna välja de praktikplatser som
är bäst anpassade till den unges utbildning, erfarenheter och
yrkesönskemål.
Praktik- och lärlingsplatserna ska också kunna kombineras
med utbildningsinsatser och/eller olika åtaganden från
arbetsgivares sida. Ett efterföljansvärt exempel är det avtal
om kompetensutveckling för ungdomar som Metall och
Verkstadsföreningen slöt hösten 1993, och som berör ca
10 000 ungdomar. Avtalet innebär en möjlighet till en ettårig
kompetensutveckling för ungdomar i verkstadsföretag, där
de första fyra månaderna genomförs som ungdomspraktik
och de återstående åtta som visstidsanställning. Under
visstidsanställningen utgår lön enligt utbildningsavtalet, och
för sex av dessa åtta månader kan företaget erhålla
rekryteringsstöd.
Det bör understrykas att aktiva åtgärder alltid är att föredra
framför att passivt betala ut kontantstöd i olika former.
Särskilt viktigt är att motverka förtidspensionering av
ungdomar.
Gör det möjligt för ungdomar att få en u-skattsedel
Tidigare fördes ett resonemang om betydelsen av att
minska skattekilarna för att underlätta en
sysselsättningsintensiv tillväxt. Ett sätt att göra detta är att
införa en ungdomsskattsedel (jämför med F-skattsedel för
egna företagare). Ungdomar under 25 år som gått arbetslösa
en viss tid skulle kunna få en sådan skattsedel som gav dem
rätt att sälja tjänster utan att betala moms och större delen av
arbetsgivaraviften. Dessutom skulle enklare
redovisningskrav kunna ställas. För att inte dessa
skattesubventionerade tjänster ska ta arbetsuppgifter från
företag som idag existerar på marknaden kan avgränsning
ske till tjänster riktade mot hushållen. De tjänster de skulle
få rätt att utföra på dessa villkor skulle kunna vara städning,
tvätt, inköp, gräsklippning, snöskottning, barnpassning,
bilvård etc. Genom att dessa ungdomar säljer sina tjänster
till flera hushåll får de lära sig det grundläggande i att driva
ett företag och ge service; något som alla har nytta av vad
man än arbetar med i framtiden. Genom att de som erhåller
u-skattsedeln måste ha varit arbetslösa en viss tid, och genom
att de tjänster som omfattas är av karaktären hushållstjänster,
medför systemet ingen belastning på statskassan.
Problem som anförs i debatten om hushållstjänster är att
de skulle undandra den offentliga sektorn skatteintäkter, att
risken skulle finnas för att grupper blev ''inlåsta'' på en
lågproduktiv arbetsmarknad, att efterfrågan skulle vara låg
på dessa tjänster samt att gränsdragningar skulle skapa
möjligheter för fusk. De flesta av dessa problem, såsom
''inlåsningseffekter'', minimeras genom att välja tekniken
med en u-skattsedel och ha en åldersgräns på 25 år. Om
alternativet till arbete i hushållssektorn är arbetslöshet
innebär ett sådant arbete definitivt en högre produktivitet.
Dessutom kan en insats i hushållssektorn frigöra någon
annan till ett, i ekonomisk mening, högproduktivt arbete.
Olika opinionsmätningar, bl.a. redovisade i SOU 1994:43,
visar att det finns ett relativt stort intresse för sådana här
tjänster hos allmänheten. Gränsdragningsproblemen finns
givetvis, men ska ställas i relation till det stora antal
svartjobb som finns. Genom enkla stickprov borde en
nöjaktig uppföljning kunna ske. Med en u-skattsedel kan
graden av skattesubventionering snabbt förändras om
arbetsmarknadsläget förändras och nya avvägningar sker. En
u-skattsedel kan därför vara ett snabbt och verkningsfullt sätt
att skapa nya arbetstillfällen för ungdomar i dagens svåra
arbetsmarknadsläge. När andra mer långsiktiga åtgärder
vidtagits kan detta system avvecklas eller modifieras.
En viktig fördel med att sänka skattekilen för ungdomar
som arbetar med tjänster inom hushållssektorn är att det är
en avgränsad och budgetmässigt säkrare lösning än den som
förordats av Tjänsteutredningen.
Ett system med u-skattsedel bör införas snarast.
Finansdepartementet som bereder frågorna om
tjänstebeskattningen har även till uppgift att bereda frågan
om särskilda insatser för ungdomar. Regeringen bör därför
snarast kunna presentera ett förslag i denna riktning.
Ett system med u-skattsedel får dock aldrig ses som en
huvudstrategi för framtidens arbetsmarknad. Därför krävs att
denna åtgärd kompletteras med insatser för att hjälpa de
ungdomar som arbetar i hushållssektorn att komma vidare
på arbetsmarknaden. I första hand handlar det om att öppna
möjligheter för ungdomar att vidareutbilda sig, men också
om andra åtgärder som vägledning osv.
EU-medel för projekt
Inom ramen för EU:s sociala fond satsas en hel del medel
på de projekt för arbetslösa ungdomar som ligger i
gränslandet mellan utbildningspolitik,
arbetsmarknadspolitik, socialpolitik och ungdomspolitik.
Medan initiativ tagits för att förbereda den svenska
medverkan i det s. k. Leonardo-projektet, finns det ännu
ingen planering för hur den sociala fondens stödformer
skulle kunna användas i Sverige. Det är angeläget att
fördelningen inte endast blir en fråga för
arbetsmarknadsverket. Dels för att målformuleringarna i den
sociala fondens stadgar har vidare formuleringar än de
traditionellt arbetsmarknadspolitiska, dels för att det är
viktigt att eftersträva en bättre samordning mellan
kommunernas insatser på detta område.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till samlad
strategi för att bekämpa ungdomsarbetslösheten i enlighet
med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av en översyn av
arbetsrättslagstiftningen i syfte att underlätta ungdomars
etablering på arbetsmarknaden,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ökad forskning och
förbättrad lönestatistik när det gäller lönebildningens samt
lönenivåernas inverkan på arbetslösheten bland ungdomar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den gymnasiala och den
eftergymnasiala utbildningens utformning för att förhindra
arbetslöshet bland ungdomar,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en utveckling av ett
nationellt utvecklingsprogram för gymnasieskolans
individuella program,1
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en översyn av studiestödet i syfte
att skapa möjligheter för fler att studera bl.a. genom
personliga utbildningskonton,2
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om införande av ett system med
praktik- och lärlingsplatser,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om införande av en u-skattsedel,3
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fördelningen av medel ur EU:s
sociala fond.
Stockholm den 25 januari 1995
Dan Ericsson (kds)
Mats Odell (kds)
Ulf Björklund (kds)
Ulla-Britt Hagström (kds)
Göran Hägglund (kds)
Michael Stjernström (kds)
1 Yrkandena 4 och 5 hänvisade till UbU.
2 Yrkande 6 hänvisat till SfU.
3 Yrkande 8 hänvisat till SkU.