Arbetslösheten är ett stort problem. Detta konstaterande
kan synas vara onödigt, men erfarenheten visar att tanken
snabbt anpassar sig till nya och högre nivåer. Vi får
emellertid inte tillåtas vänja oss vid vid hög arbetslöshet.
Det är med förvåning vi konstaterar att regeringen ställt in
sig på att arbetslösheten kommer att vara nästan tio procent
1998. Detta är märkligt med tanke på att socialdemokraterna
i valrörelsen gjorde ett stort nummer av sin förmåga att ta
ned arbetslösheten.
Vi menar att arbetslösheten går att bringa ned med hjälp
av en klok och samlad politik för tillväxt, kombinerad med
en offensiv arbetsmarknadspolitik.
Det förutsätter emellertid att man inser arbetslöshetens
bakomliggande orsaker, som bland annat hänger samman
med strukturomvandlingen inom näringslivet. Den har alltså
inte enbart konjunkturella orsaker. För att lösa
arbetslöshetsproblemet krävs också insikt om att
arbetsmarknaden genomgår förändringar till följd av att
Sverige utvecklas mot ett kunskapssamhälle.
Det är utifrån dessa utgångspunkter en offensiv
arbetsmarknadspolitik bör utformas.
Näringsliv i förändring
Den industrisektor, som länge har varit ryggraden i svenskt
näringsliv, kommer inte att kunna lösa
arbetslöshetsproblemet. Ekonomiskt har denna sektor
visserligen en avgörande betydelse för landets ekonomi, men
den rationaliseringstakt, som krävs för bevarad
konkurrenskraft, gör att även en god tillväxt inte leder till det
stora antal nya arbeten som behövs för att väsentligt pressa
ned arbetslösheten.
Den dramatiska minskningen av sysselsättningen inom
industrin är bara delvis en följd av lågkonjunkturen. Till en
del beror det minskade arbetskraftsbehovet på att 1980-talets
devalveringseffekter ebbat ut, vilket bidragit till att höja
omvandlingstrycket i svenskt näringsliv. Vi kan inte räkna
med att en högkonjunktur skulle återställa sysselsättningen
inom den traditionella industrin till nivåer som vi varit vana
vid.
Ska arbetslösheten förmås sjunka behöver
sysselsättningen öka markant inom andra sektorer. Det kan
handla om framväxten av en mängd nya företag eller att små
och medelstora företag expanderar. Framför allt är det
tjänste- och servicesektorn som måste stå för ökningen av
antalet jobb.
En sådan utveckling ställer höga och delvis nya krav på
arbetsmarknadspolitiken. Den ska underlätta för små såväl
som större och nya företag att snabbt rekrytera arbetskraft.
Den ska hjälpa arbetssökande att hitta nya vägar till jobb,
eller till kompetenshöjning, och underlätta rörlighet på
arbetsmarknaden.
En politik för jobb
Sverige befinner sig i ett känsligt skede: en begynnande
konjunkturuppgång i delar av ekonomin, en mycket stor
arbetslöshet och ett stort budgetunderskott. De höga
marknadsräntorna riskerar att bromsa
konjunkturupppgången, eftersom investeringskapital blir
dyrt. Räntebetalningarna på statsskulden tränger ut
angelägna reformer. De begränsade resurserna behöver
läggas på åtgärder som ökar tillväxten och i förlängningen
bidrar till att få fram nya arbetstillfällen.
Att få ned marknadsräntorna är det som enskilt har störst
betydelse för människors köpkraft men också för tillkomsten
av nya jobb. Det förutsätter att en ansvarsfull ekonomisk
politik förs. Hinder för företagande, särskilt för små och nya
företag, måste undanröjas.
Den socialdemokratiska regeringen försvårar framväxten
av nya jobb. Det görs bland annat genom att återställa de
förändringar i arbetsrätten, som genomfördes av den förra
regeringen i syfte att underlätta för just småföretagen. Vi
anser att de tidigare beslutade förändringarna ska gälla även
fortsättningsvis.
Samtidigt som den ekonomiska politiken måste inriktas på
att minska budgetunderskottet och att få ned räntan, krävs
en offensiv arbetsmarknadspolitik. Såväl mänskliga hänsyn
som samhällsekonomiska överväganden talar för att
arbetslösheten måste hållas tillbaka. Det är en tragedi för den
enskilde att hennes eller hans kompetens inte efterfrågas.
Samtidigt är det ett slöseri för samhället att människors
utbildning och förmåga inte används. Arbetslösheten kan
alltså inte betraktas som ett medel i den ekonomiska
politiken.
De nya jobben
Strukturomvandlingen i näringslivet ställer långtgående
krav på arbetskraftens kompetens. Det handlar om breda
såväl som specialiserade kunskaper och färdigheter, men
kanske framför allt om att kunna inhämta nya kunskaper när
villkoren ändras, tekniken utvecklas. Det finns redan idag
behov av återkommande fort- och vidareutbildning och det
behovet kommer att öka.
Utbildningssystemet har som främsta uppgift att ge en bra
grund för fortsatt, livslångt lärande. Satsningen på att alla ska
ha minst gymnasiekompetens liksom en långsiktig
utbyggnad av den högre utbildningen är investeringar för
framtiden.
Arbetsmarknadspolitiken var tidigare inriktad på att förse
de stora industrierna med mer eller mindre utbytbar
arbetskraft. En följd av det framväxande kunskapssamhället
är att kraven idag ställs högre på kunskaper och personliga
färdigheter, t ex på kommunikativ förmåga. Det spelar helt
enkelt stor roll vem man anställer. Arbetsmarknadspolitiken
måste läggas om och inriktas på den arbetsmarknad vi ser
växa fram.
Den snabba teknologiska utvecklingen, nya
förutsättningar på de internationella marknaderna etc, gör att
planeringshorisonten krymper. Arbetsgivare kan i mindre
utsträckning än tidigare bedöma det framtida behovet av
arbetskraft. En följd av detta är att de lediga jobb som anmäls
till arbetsförmedlingen i mycket stor utsträckning är
tidsbegränsade.
Projektanställningar, uppdragsjobb och olika former av
tidsbegränsade förordnanden står för en allt större andel av
de nya jobben. Mycket talar för att de fasta jobben, i en inte
alltför avlägsen framtid, inte självklart kommer att vara den
normala anställningsformen.
En fortsatt utveckling i denna riktning skulle innebära att
det blev vanligt att byta arbete flera gånger under yrkeslivet,
med mellanperioder av arbetssökande eller utbildning.
Arbetsmarknadspolitikens uppgift att underlätta
yrkesmässig och geografisk rörlighet accentueras då
ytterligare. För utvecklingen av nya företag och nya
branscher är rörligheten betydelsefull.
Ska människor självmant våga steget att byta yrke krävs
emellertid en god trygghet i socialförsäkringssystemet.
Rimligt hög ersättningsnivå i A-kassan och en allmän,
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring är viktiga komponenter
i ett fungerande trygghetssystem.
Arbetsmarknadspolitikens inriktning
Att öka rörligheten på arbetsmarknaden är och förblir
arbetsmarknadspolitikens långsiktigt viktigaste uppgift. Det
underlättar framväxten av nya företag och nya branscher.
Utbildningsinsatser är det lämpligaste instrumentet för att
underlätta yrkesmässig rörlighet. Vi vill dock inskärpa
vikten av att all upphandling sker på ett kostnadseffektivt sätt
samt att den anpassas efter de arbetssökandes behov.
Även den geografiska rörligheten behöver öka.
Stimulanser behövs för att arbetssökande ska söka jobb på
annan ort. Samtidigt ska självklart rimliga krav ställas på att
ta lämpligt arbete. Arbetslöshetsförsäkringen är ingen
yrkesförsäkring utan en försäkring mot inkomstbortfall.
Den begränsning av antalet A-kasseperioder, som
beslutades av den förra regeringen, var ett rimligt sätt att
stimulera de långtidsarbetslösas egna initiativ att söka arbete
vid en tidpunkt då risken annars är stor att fastna i en
passivitet. Vi vill dock påpeka att denna begränsning aldrig
innebar någon ''stupstock''. Dessvärre upphävde riksdagen
i höstas beslutet på initiativ av den socialdemokratiska
regeringen. En begränsning av antalet A-kasseperioder av
det slag som den förra regeringen beslutade bör åter införas.
I det korta perspektivet behövs vissa stimulanser för att
sätta fart på tillkomsten av nya jobb, men vi underkänner
regeringens förslag till generellt anställningsstöd för
arbetslösa. I rådande konjunktur- och statsfinansiella läge
anser vi det vara oförsvarligt att lägga 7 miljarder på en
åtgärd av tveksamt värde.
Det är betecknande att kritiken mot förslaget har varit hård
från såväl fackligt håll som från vissa arbetsgivare. Såsom
arbetsmarknaden fungerar är det högst tveksamt om en
generell rabatt för att anställa registerade arbetslösa
verkligen kommer att få effekten att fler anställs än som
annars hade varit fallet. För en arbetsgivare är det ett
viktigare beslut att anställa rätt person än att få en rabatt
under en viss tid.
Det generella anställningsstöd (GAS) som den förra
regeringen införde under 1994 hade istället den egenskapen
att varje nyanställning fick en viss rabatt. Även om den som
anställdes inte var registrerad som arbetslös, uppstod en
vakans på annat håll som i slutändan kunde besättas av en
arbetslös. Åtgärden var 1994 befogad av konjunkturskäl,
men det är den knappast idag mot bakgrund av den
uppåtgående trend vi nu kan se.
Större resurser bör i dagsläget istället läggas på
rekryteringsstödet, som är en selektiv åtgärd och i huvudsak
är inriktad på den privata sektorn. Därmed får man ut mer av
satsade medel. Under 1994 fick närmare 70 procent av dem
som hade rekryteringsstöd fortsatt arbete.
Istället för att, som regeringen föreslår, begränsa
rekryteringsstödet till de långtidsarbetslösa bör det istället
kunna nyttjas för samtliga arbetslösa. För de
långtidsarbetslösa, invandrarna och de funktionshindrade
bör istället rekryteringsstödet kunna utgå under en längre
period, t ex 12 månader. Detta för att ge dem bättre
möjligheter att komma tillbaka till, eller in i arbetslivet.
Rekryteringsstödet ska emellertid användas med
urskillning så att man inte ger denna rabatt till dem som i alla
händelser skulle ha blivit anställda. I nuläget har den som får
rekryteringsstöd varit arbetslös under fyra månader i
genomsnitt. Tillämpningen ska dock vara flexibel, såväl
beträffande när en arbetslös kan få stödet som för vilken tid
det ska gälla liksom stödnivån. I den begynnande
konjunkturuppgången bör det finnas goda möjligheter att
hålla de faktiska nivåerna för rekryteringsstöd lägre än
tidigare.
Att söka jobb
Arbetslösheten drabbar idag i stort sett alla grupper.
Arbetsförmedlingarna har därför breddat sin kompetens för
att på ett bättre sätt ge service åt grupper som traditionellt
inte riskerat att bli arbetslösa. Ett bra komplement är de
privata förmedlingar som vuxit fram de senaste åren och som
har bidragit till att öka valfrihet och mångfald. Att hitta rätt
sökande till ett ledigt jobb har blivit en mer komplicerad
process i och med att kraven på individernas personliga
egenskaper kommit att spela en större roll.
Samtidigt har de arbetssökande fått det svårare att
överblicka arbetsmarknaden. Sammantaget har denna
utveckling gjort att många lediga jobb inte utlyses i väntan
på att rätt sökande ska uppenbara sig. Särskilt vanligt är detta
bland mindre företag som ogärna går in i en kostsam
rekryteringsprocess. Omvänt har möjligheterna ökat för den
arbetssökande att på ett tidigt stadium kontakta tilltänkta
arbetsgivare och därigenom hitta ett jobb.
I denna situation ökar behovet av individuell och
kvalificerad vägledning. Det är således inte tillräckligt att
arbetsförmedlingarna prioriterar själva
förmedlingsverksamheten. Många arbetssökande behöver
skaffa sig bättre kunskap om hur deras arbetsmarknad ser ut,
var de kan använda sin kompetens i kanske nya yrken.
Vägledning är ett sätt att effektivisera arbetssökandet.
Utsatta grupper
De långtidsarbetslösa är en grupp som kan ha särskilda
behov av vägledning. Att under lång tid inte efterfrågas på
arbetsmarknaden tär på självförtroendet, vilket är allvarligt
eftersom självkänsla och trygghet i sin egen kompetens är en
avgörande framgångsfaktor när man söker arbete. Risken är
stor att de långtidsarbetslösa hamnar utanför
arbetsmarknaden även i tider av högkonjunktur. En
kvalificerad vägledare kan motverka tendenser till isolering
och ge perspektiv på den egna kompetensen. Åtgärder
riktade till långtidsarbetslösa, till exempel beredskapsarbete,
bör därför regelmässigt kombineras med vägledning.
Invandrare och funktionshindrade möts av liknande
problem. Även de som avslutat en utbildning har svårt att få
in en fot på arbetsmarknaden. Därför behöver de ha
kunskaper om hur arbetsmarknaden ser ut. För dessa grupper
är det oerhört viktigt att få en kontakt med arbetsmarknaden,
så att de kan visa vad de går för. Då kan också eventuella
fördomar hos arbetsgivare och arbetskamrater motverkas.
En förutsättning är dock att de verkligen har möjlighet att
få relevanta arbetsuppgifter. Det kräver ofta att tiden för
praktik är tillräckligt lång. Ju mer kvalificerat arbete som
söks, desto längre behöver perioden vara. Annars kan man
inte räkna med att arbetsgivaren kan överlåta relevanta
arbetsuppgifter.
För dem som har en högskoleutbildning är den så kallade
akademikerpraktiken för unga akademiker en bra åtgärd som
bör behållas. Intresset för denna åtgärd har också ökat stadigt
under 1994 i takt med att den blivit mer känd. Att regeringen
nu vill avskaffa den, och istället överlåta åt ett antal
högskolor att skapa en ettårig aspirantutbildning, är
olyckligt. Det är inte mer utbildning de behöver. Dessutom
vänder vi oss starkt mot förslaget att aspirantutbildningen
ska ge högskolepoäng, då utbildningens akademiska
innehåll knappast lär motsvara de krav som bör ställas på
högre utbildning.
För invandrare som har en högre utbildning är
akademikerpraktiken en användbar åtgärd, som ger dem
goda möjligheter att pröva ett arbete på lämplig nivå. Dock
föreslår vi att invandrarakademiker ska kunna omfattas av
akademikerpraktiken även om de är äldre än 29 år. Regeln
om åldersbegränsning bör alltså avskaffas för denna grupp.
Att få möjlighet att visa vad man kan men också att lära
känna den svenska arbetsmarknaden är betydelsefullt för att
arbetslösa invandrare, oavsett tidigare utbildning, ska kunna
få ett jobb. Vi föreslår därför att platserna för
invandrarpraktiken utökas till 8.000.
Vi vill dock framhålla vikten av goda kunskaper i svenska.
Det är av avgörande betydelse för att komma in på
arbetsmarknaden, särskilt som kommunikativa färdigheter är
ett krav som ställs för allt fler jobb. Undervisningen i svenska
måste emellertid anpassas efter invandrarnas olika
förutsättningar och yrkesambitioner. Grundläggande
svenskundervisning bör kunna erbjudas med olika studietakt
beroende på deltagarnas tidigare studievana och
förutsättningar att lära språk. Därutöver måste det finnas
goda möjligheter till avancerad språkträning, till exempel
med yrkesinriktning.
Oavsett konjunkturläge har de handikappade alltid en svår
situation på arbetsmarknaden. De statliga insatserna för
dessa är oerhört viktiga och bör alltid vara prioriterade. Att få
möjlighet att utföra ett efterfrågat arbete ökar livskvaliteten
enormt. Samtidigt överdrivs ofta svårigheterna med att
anställa en funktionshindrad person. Information och
enklare anpassningar av arbetsmiljön kan vara det som
behövs för att överbrygga hindren att få jobb.
Arbetslinjen måste gälla även denna grupp och
förtidspensioneringar ska undvikas i största möjliga
utsträckning. Både lönebidrag och SAMHALL har visat sig
vara värdefulla lösningar för handikappade. Vi föreslår att
500 miljoner, utöver regeringens förslag, satsas särskilt på
denna grupp.
Arbetslösheten bland ungdomar
Arbetslösheten har alltid varit högre bland unga än bland
äldre, vilket också är en naturlig följd av att arbetsgivare
värdesatt erfarenhet. Icke desto mindre har arbetslösheten
bland ungdomarna vuxit till alarmerande proportioner och vi
har idag en situation där många gått arbetslösa i flera år utan
att få fotfäste på arbetsmarknaden. Risken finns att våra
ungdomar slås ut för lång tid. Det är djupt tragiskt för varje
individ och riskerar att få svåröverblickbara konsekvenser
för samhället. Därför är det angeläget att sätta in åtgärder
som underlättar för ungdomar att få en kontakt med
arbetslivet.
Den ungdomspraktik som infördes av den förra regeringen
har visat sig vara ett bra instrument i kampen mot
arbetslösheten. Genom en praktikperiod har ungdomarna fått
chansen att pröva sin förmåga och dessutom kunnat knyta
kontakter med arbetsgivare. I genomsnitt har en tredjedel av
dem som haft ungdompraktik fått arbete på den reguljära
arbetsmarknaden efter praktikperioden.
Regeringen väljer att avskaffa ungdomspraktiken och
ersätta den med en form av undgomsintroduktion. Vi anser
att en åtgärd som i stort fungerat väl och etablerats som
arbetsmarknadspolitisk åtgärd bör finnas kvar.
I ett ljusnande läge på arbetsmarknaden är det bättre att i
större utsträckning än hittills låta ungdomar omfattas av
andra åtgärder, framför allt av rekryteringsstödet.
Ungdomspraktiken bör behållas men kan minskas något i
omfattning. Därigenom minskar även risken att
praktikplatserna leder till undanträngning av ordinarie jobb.
Arbetsförmedlingarna kommer därmed också att lättare
kunna följa upp verksamheten.
Det är vidare viktigt att ungdomspraktiken ses som en sista
åtgärd när alla andra möjligheter har prövats. Utbildning bör
annars vara den främsta lösningen för ungdomar eftersom
det i ett längre perspektiv stärker deras ställning på
arbetsmarknaden. När konjunkturläget förbättrats ytterligare
ska åtgärden avvecklas. I genomsnitt bör ca 20 000
ungdomar beredas plats i ungdomspraktik.
Däremot ska ungdomar inte särbehandlas negativt på
grund av ålder. Regeringens förslag att ungdomar under 20 år
inte ska kunna få A-kasseersättning finner vi utomordentligt
märkligt. Den som uppfyller arbetslöshetsförsäkringens
regler ska självklart ha rätt till ersättning oavsett hur gammal
han eller hon är.
De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
När vi nu kan se en uppgång inom delar av ekonomin är
det oerhört viktigt att arbetsmarknadpolitiken anpassas så att
flaskhalsproblem i största möjliga utsträckning undviks.
Växande företag i nya och gamla branscher och i
tjänstesektorn behöver snabbt få tillgång till kompetent
arbetskraft. Arbetslösheten kan minska och de enskilda
individernas självkänsla och ekonomiska situation
förbättras. Välfärden ökar.
För att arbetsmarknadspolitiken ska bli offensiv, ett
''smörjmedel'', i denna utveckling föreslår vi en
arbetsmarknadspolitik som är mer framtung än regeringens.
Rörlighetsstimulerande åtgärder
Arbetsmarknadsutbildningen är det viktigaste
rörlighetsstimulerande medlet och bör ligga på en rimligt
hög nivå, även i en stigande konjunktur. Utbildning bör
emellertid användas med urskillning, så att den inte får inslag
av ''sysselsättningsuppehållande'' åtgärd. Utöver denna
markering har vi inget att invända mot regeringens förslag
vad gäller arbetsmarknadsutbildningen.
Vi vänder oss emellertid mot regeringens förslag om så
kallat ''N/T-arvode'', à 12 000
kr/mån, för de 9 000
personer som ingår i den särskilda satsningen på
högskoleutbildning inom naturvetenskap och teknik. Det blir
en orimlig situation att en grupp studenter har ''studielön''
medan de övriga tvingas ta studielån.
Arbetsmarknadsverket bör, i enlighet med vad vi
argumenterat tidigare i motionen, även prioritera
vägledningsverksamheten. Kvalificerad vägledning har en
klar rörlighetsstimulerande effekt.
Anställnings- och sysselsättningsskapande åtgärder
Som tidigare sagts i motionen, säger vi nej till regeringens
förslag om nytt anställningsstöd. Istället föreslår vi ett
kraftigt ökat anslag för rekryteringsstöd, 6 228 milj kr för
budgetåret 1995/96.
Rekryteringsstödet bör inte begränsas till de
långtidsarbetslösa utan kunna omfatta alla arbetslösa. I hög
utsträckning bör stödet kunna ges för ungdomar.
Arbetsförmedlingarna bör kunna begränsa nivån i stödet mot
bakgrund av den förbättrade situationen på
arbetsmarknaden. För långtidsarbetslösa, invandrare och
funktionshindrade bör stödet kunna ges under en längre
period, t ex 12 månader. Rekryteringsstödet beräknas
omfatta 40 000
personer.
En kraftig ökning föreslås även för invandrarpraktiken, 1 058
milj för budgetåret. Invandrare har, oavsett
konjunkturläge, särskilda svårigheter att komma in på
arbetsmarknaden. Vi föreslår därför också möjlighet att
förlänga tiden för invandrarpraktik till 12 månader.
Invandrarpraktiken beräknas omfatta 8 000
personer.
Vi säger nej till regeringens förslag om arbetsföretag. Att
arbetslösa med ersättning ska kunna ägna sig åt en form av
verksamhet som konkurrerar med företag på den öppna
marknaden är inte välbetänkt. Däremot kan en verksamhet,
där arbetslösa i grupper utforskar arbetsmarknaden också
med inriktning på uppdragsjobb, mycket väl föras inom
ramen för ALU. Överhuvud taget är det positivt att
arbetslösa själva kontaktar arbetsgivare, vilket också ibland
har visat sig skapa nya jobb.
Vi föreslår 30 000
platser för arbetslivsutveckling, vilket är fler än i
regeringens förslag men färre än den omfattning åtgärden
hade när den var som störst. När konjunkturen förbättras är
det därför riktigt att minska omfattningen. Åtgärden
beräknas kosta 5 197 milj kr under budgetåret.
Andra sysselsättningsskapande åtgärder
För innevarande budgetår anslog riksdagen 800 milj kr för
småföretagsstöd och landsbygdsutveckling på initiativ av
den förra regeringen. Stödet har väl uppfyllt
förhoppningarna om att det, förutom att utveckla det
regionala näringslivet, även skulle ha positiva
sysselsättningseffekter. Länsstyrelserna fick ansvaret och det
vore olyckligt om satsningarna nu skulle upphöra.
Därför föreslår vi att 400 milj kr anslås till småföretagsstöd
och landsbygdsutveckling. Verksamheten i länen kan vid det
här laget antas ha funnit så pass fungerande former att
anslaget kan minskas i omfattning utan att kvaliteten
riskeras.
Under den förra regeringsperioden gjordes stora insatser
för att bevara kulturmiljöer som höll på att gå förlorade.
Enbart under 1994 avsattes närmare 500 miljoner kronor för
upprustning av värdefulla kulturmiljöer. Dessa insatser var
möjliga trots det pressade statsfinansiella läget, eftersom de
hade betydelse för sysselsättningen.
Inom kulturmiljöområdet finns många småskaliga projekt.
Erfarenheten är att de kan sättas igång snabbt, vilket ger en
bra sysselsättningseffekt. En annan fördel är att projekten är
spridda över hela landet.
Vi föreslår att det även under nästa budgetår bör avsättas
särskilda medel för kulturmiljöinsatser. Från anslaget
Arbetsmarknadpolitiska åtgärder bör anvisas 200 milj kr för
dessa ändamål. Av dessa bör hälften anslås till Boverket för
stöd till icke-statliga kulturlokaler och hälften till
riksantikvarieämbetet och länsstyrelsernas
kulturmiljöenheter. Med stöd av hittils vunna erfarenheter
menar vi att dessa medel skulle ge sysselsättning åt 1 400
personer.
Ungdomssatsningar
Vi säger nej till regeringens förslag om
ungdomsintroduktion. Det är knappast möjligt att sysselsätta
så många som regeringen räknar med. Omkring hälften hade
varit en rimligare siffra. Vi anser istället att fler ungdomar
kommer att få riktiga jobb genom vår satsning på
rekryteringsstödet. Dessutom föreslår vi att
ungdomspraktiken behålls för 20 000
ungdomar, till en kostnad av 1 950 milj kr.
Regeringens förslag om Europapraktik liksom förslaget
om datortek accepterar vi, även om dessa satsningar inte bör
ligga inom ramen för ungdomsintroduktion.
Akademikerpraktiken bör finnas kvar. Det är ett billigt
men effektivt sätt att ge nyexaminerade akademiker
möjlighet att få in en fot på arbetsmarknaden och pröva
förmågan inom ett relevant arbetsområde. Vi anser dock att
många invandrarakademiker, oavsett ålder, kan jämställas
med nyexaminerade i så måtto att de saknar erfarenhet från
arbete inom sitt utbildningsfält och på sin nivå. Därför bör
åldersbegränsningen vid 29 år inte omfatta
invandrarakademiker. Akademikerpraktiken beräknas
omfatta 2 000
personer inom ramen för ungdomspraktiken.
Regeringens förslag om aspirantutbildning bör avvisas.
För det första innebär denna ''utbildning'', för de arbetslösa
akademikerna, att endast de som bor på ett antal
högskoleorter kan komma i fråga. För det andra innebär
utbildningen en kostsam och onödig hantering för de
högskolor som skall ansvara för utbildningen. Att behålla
akademikerpraktiken är enklare, billigare och kan användas
i hela landet.
Kostnadsmedvetenhet ger besparingar
Det är av yttersta vikt att arbetsmarknadverket fortsätter att
pressa kostnaderna även för åtgärderna. Exempelvis kan det
handla om att beredskapsarbete i ytterst begränsad
utsträckning beviljas för arbeten som förutsätter
investeringar och istället går till arbeten av tjänstekaraktär.
Inom arbetsmarknadsutbildningen torde ytterligare
ansträngningar kunna göras för att billigare utbildningar
köps med bibehållen kvalitet. Den ökade konkurrensen
mellan utbildningsanordnare talar för detta. Vidare bör
grundliga förhandlingar med arbetsgivare om stödnivå och
tidsperiod vid beviljande av rekryteringsstöd kunna leda till
lägre utgifter.
Vi bedömer att dessa ansträngningar att finna billigast
möjliga, men effektiva, åtgärder liksom billigast möjliga
alternativ inom respektive åtgärd får som effekt att 900 milj
kr kan sparas över det samlade anslaget för
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetsmarknadspolitikens
inriktning,
2. att riksdagen till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder, för
budgetåret 1995/96, insatser inom kulturmiljövården,
anvisar 200
000
000 kr,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förändrad
arbetsrättslig lagstiftning i enlighet med vad i motionen
anförts,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
lagstiftning om allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring i
enlighet med vad i motionen anförts,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
lagstiftning som begränsar antalet möjliga
ersättningsperioder i arbetslöshetsförsäkringen i enlighet
med vad i motionen anförts,
6. att riksdagen avslår regeringens förslag vad gäller
ändring i lagen (1972:370) om arbetslöshetsförsäkring,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om generellt anställningsstöd,
8. att riksdagen avslår regeringens förslag att begränsa
rekryteringsstödet till de långtidsarbetslösa,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rekryteringsstöd,
10. att riksdagen till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för
budgetåret 1995/96, rekryteringsstöd, anvisar 1
836
000
000 kr mer än regeringen föreslagit eller således 6
228
000
000 kr,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetsmarknadsverkets insatser
för vägledning av arbetssökande,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetsmarknadsverkets insatser
vad gäller vägledning för långtidsarbetslösa,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om längre praktikperioder för
invandrare och funktionshindrade,
14. att riksdagen till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för
budgetåret 1995/96, invandrarpraktik, anvisar 396
000
000 kr mer än vad regeringen föreslagit eller således 1
058
000
000 kr,
15. att riksdagen avslår regeringens förslag om införande
av en ettårig aspirantutbildning,
16. att riksdagen till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för
budgetåret 1995/96, arbetsmarknadsutbildning i det
reguljära utbildningsväsendet, anvisar 230
000
000 kr mindre än vad regeringen föreslagit eller således 2
527
000
000 kr,
17. att riksdagen beslutar att akademikerpraktiken skall
bibehållas som arbetsmarknadspolitisk åtgärd i enlighet med
vad i motionen anförts,
18. att riksdagen beslutar att åldersbegränsning för
akademikerpraktiken inte skall omfatta
invandrarakademiker i enlighet med vad i motionen anförts,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbildning i svenska för
invandrare,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om information om handikapp till
arbetsgivare,
21. att riksdagen avslår regeringens förslag om
ungdomsintroduktion i enlighet med vad i motionen anförts,
22. att riksdagen till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för
budgetåret 1995/96, ungdomspraktik/ungdomsåtgärder,
anvisar 2
000
000
000 kr,
23. att riksdagen avslår regeringens förslag om
arbetsföretag i enlighet med vad i motionen anförts,
24. att riksdagen till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för
budgetåret 1995/96, datortek, anvisar 120
000
000 kr,
25. att riksdagen till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för
budgetåret 1995/96, Europapraktik, anvisar 110
000
000 kr,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av medel för
investeringar inom byggsektorn,1
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetslivsutveckling,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fortsatt och utvidgad
arbetslivsutveckling (ALU),
29. att riksdagen till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för
budgetåret 1995/96, kringkostnader för arbetslivsutveckling,
anvisar 150
000
000 kr mer än vad regeringen föreslagit eller således 300
000
000 kr,
30. att riksdagen till Särskilda åtgärder för
arbetshandikappade för budgetåret 1995/96 anvisar 500
000
000 kr mer än vad regeringen föreslagit eller således 11
308
000
000 kr,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fortsatt stöd för småföretags- och
landsbygdsutveckling,
32. att riksdagen till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för
budgetåret 1995/96, stöd för småföretags- och
landsbygdsutveckling, anvisar 400
000
000 kr,
33. att riksdagen avslår regeringens förslag om
studiearvode (N/T-arvode) för 9
000 studerande,2
34. att riksdagen avslår regeringens förslag att till
Studiearvode på Utbildningsdepartementets huvudtitel för
budgetåret 1995/96 anvisa 1
620
000
000 kr,2
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kostnadsmedvetande vid
upphandling av arbetsmarknadsutbildningar och inrättande
av beredskapsarbeten m.m.
Stockholm den 25 januari 1995
Elver Jonsson (fp)
Lennart Rohdin (fp)
Ola Ström (fp)
Sigge Godin (fp)
1 Yrkande 26 hänvisat till BoU.
2 Yrkandena 33 och 34 hänvisade till SfU.
1 Yrkandena 1--3 hänvisade till UbU.
2 Yrkande 7 hänvisat till UU.