Under senare år har arbetslivsfrågorna fått allt mindre
uppmärksamhet på grund av sysselsättningsproblemen och
ekonomiska svårigheter. Detta trots att vi vet att det finns ett
samband mellan ohälsa och skador i arbetet, långvariga
sjukskrivningar och total utslagning från arbetsmarknaden
med ökade samhällskostnader som följd.
Varje år drabbas cirka 100 000
av arbetsskador. Cirka 400 000
är förtidspensionerade och tiotusentals är
långtidssjukskrivna. Bland dessa dominerar arbetare och
LO-grupper. Många är belastningsskadade kvinnor med
tunga och ensidiga arbeten. Den totala kostnaden som dåliga
arbetsmiljöer och bristande rehabilitering åsamkar samhället
och företagen kan sannolikt inte i sin helhet uppskattas, men
enbart socialförsäkringens kostnader för sjukersättning,
förtidspensionering m.m. är cirka 65 miljarder kronor.
Intresset för arbetslivsfrågor och för arbetsmiljön är i
alltför hög grad konjunkturberoende. Under mitten av 1980-
talet medförde högkonjunkturen brist på arbetskraft inom
olika sektorer av arbetsmarknaden. Det fick den stora
utslagningen från arbetslivet att framstå som orimlig.
Insikten ökade om de samhälls- och företagsekonomiska
kostnaderna av en dålig arbetsmiljö för arbetsskador, för
långtidssjukskrivning och förtidspensionering. 1988
intensifierades genom den dåvarande socialdemokratiska
regeringen åtgärderna mot dåliga arbetsmiljöer och
arbetsmiljökommissionen tillsattes. Kommissionen
resulterade i flera reformer inom arbetslivsområdet.
Arbetsmiljölagen skärpte arbetsgivarens ansvar för
förebyggande och rehabiliterande insatser och genom
Arbetslivsfonden tillskapades cirka 15 miljoner kronor som
stöd för arbetsmiljöinsatser på arbetsplatser.
Arbetslivsfondens bidrag har varit ett viktigt stöd för ett ökat
genomslag av förändringarna i lagstiftningen.
Trots de skärpta kraven på arbetsgivarna finns det ändock
ett stort behov av insatser från samhällets och
myndigheternas sida, inte minst ifråga om forskning och
utveckling inom arbetsmiljöområdet.
Från SAF:s sida har man framgångsrikt under den
borgerliga regeringstiden arbetat för att få bort olika former
av samhällsstöd till förebyggande insatser. Statsbidraget till
företagshälsovården har upphört vilket raserat stora delar av
denna verksamhet och därmed försämrat de förebyggande
och rehabiliterande insatserna på arbetsplatserna. Under den
borgerliga regeringen minskade Arbetslivsfondens resurser
med 5 miljarder kronor och därmed dess verksamhetstid med
två år. Den borgerliga regeringen föreslog vidare att
arbetarskyddsavgiften, som finansierar bl.a.
Arbetsmiljöfonden och därmed finansieringen av
forskningsverksamhet, regionala skyddsombud,
arbetsmiljöutbildning m.m., skulle tas bort.
I årets budgetproposition (1994/95:100) föreslås att
arbetarskyddsavgiften inte längre skall finansiera
Arbetsmiljöfonden (AMFO) utan att detta skall göras via
budgeten. Den här föreslagna ändringen kan få samma
konsekvenser som den borgerliga regeringens förslag i
''krispropositionen'' från år 1992 om borttagande av
arbetarskyddsavgiften. Det vill säga att Arbetsmiljöfonden
och dess grundläggande förebyggande verksamhet raseras.
Nu liksom vid den föreslagna förändringen 1992 -- som
stoppades i finansutskottet -- finns det skäl att erinra om att
arbetarskyddsavgiften bygger på principen att den
förebyggande arbetsmiljöverksamheten skall finansieras av
produktionen. Det innebär att parterna i hög grad bör ha
inflytande över hur denna avgift och fondens medel
utnyttjas.
En anslagsfinansiering innebär att de av fonden
finansierade verksamheterna, exempelvis stödet till de
regionala skyddsombuden, riskerar att prioriteras bort av
annan verksamhet. Med hänsyn till den vikt
arbetarskyddsavgiften och Arbetsmiljöfondens användning
har ur samhällets synpunkt för förebyggande insatser, bör
fonden även fortsättningsvis finansieras genom
arbetarskyddsavgifter.
Att slå samman Arbetsmiljöfonden med
Arbetsmiljöinstitutet (AI) och Institutet för
arbetslivsforskning (ALFI) är enligt vår uppfattning inte
någon bra lösning. Det finns som framgår av
budgetpropositionen administrativa besparingar att göra men
dessa besparingar är dock otillräckliga för att kunna motivera
det principiellt viktiga i att hålla isär anslagsbeviljande organ
med forskningsutförande verksamhet.
I förslaget till budgetproposition anges vidare att
Arbetslivsfondens eventuella resterande medel -- 600
miljoner kronor -- skall utgöra delfinansiering av
arbetsmarknadspolitiska satsningar. Arbetslivsfondens
verksamhetstid förkortades med två år, vilket har medfört att
möjligheterna till spridning av goda exempel m.m.
begränsats. Det finns därför skäl för att de eventuellt
resterande medlen från Arbetslivsfonden kan användas för
kunskapsspridning regionalt och för kompetensutveckling
av personal i samband med arbetsorganisatoriska
förändringar. Det finns därför skäl att i samband med de
projekt som aviseras med stöd av Europeiska Socialfondens
Sveriges medfinansiering i första hand får en lösning genom
användningen av Arbetslivsfondens kvarvarande medel.
Därmed fullföljs de intentioner som låg till grund för
tillkomsten av Arbetslivsfonden och dess insatser kan
därmed utnyttjas så effektivt som möjligt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att finansiera Arbetsmiljöfonden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att slå samman Arbetsmiljöfonden
med Arbetsmiljöinstitutet och Institutet för
Arbetslivsforskning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Arbetslivsfondens resterande
medel.
Stockholm den 25 januari 1995
Björn Ericson (s)
Sven-Åke Nygårds (s)
Christina Axelsson (s)
Bo Finnkvist (s)