Under 1990-talet har Sverige drabbats av den djupaste
strukturella krisen sedan andra världskriget. Detta slår
särskilt hårt mot en del grupper i samhället, bland dessa
invandrare och flyktingar.
Det finns risk för att den framtida arbetsmarknaden och
arbetslivet utestänger stora grupper lågutbildade,
handikappade, ungdomar och invandrare. Enligt
Arbetskraftsundersökningen (AKU) hade 1993 knappt fyra
av tio vuxna, utomnordiska medborgare ett arbete.
Arbetslösheten bland afrikaner och arabisktalande
medborgare ligger omkring eller över 50 procent. Bland
iranierna var det bara två av tio vuxna som hade ett arbete. I
dag är arbetslösheten bland dessa invandrargrupper mycket
större. Enligt en rapport från Lunds universitet är situationen
i Malmö i slutet av 1994 alarmerande när det gäller
invandrarna och arbetsmarknaden. Medan 74 procent av de
svenska medborgarna mellan 20 och 64 år förvärvsarbetar
gäller det bara 38 procent av de utländska medborgarna. Av
de utländska medborgarna uppbär 43 procent socialbidrag på
grund av bl.a. arbetslösheten mot 8 procent av svenskarna. I
Stockholm är socialbidragsberoendet från den somaliska och
irakiska gruppen 100 procent. Liknande förhållande finns i
andra delar av landet.
Vi börjar se en förbättring av arbetsmarknadsläget. Men
tyvärr har inte denna uppgång hjälpt invandrargrupperna.
Situationen för invandrare och flyktingar på
arbetsmarknaden är ohållbar och orimlig. Många av dessa
tusentals människor är unga och välutbildade. De har gått
igenom mycket och överlevt svåra omständigheter. De är
kämpande och initiativrika individer som gärna vill arbeta.
Grupper av s.k. gamla invandrare, dvs arbetskraftsinvandrare
från 1960-talet och tidigare invandrade flyktinggrupper,
tenderar att successivt slås ut från arbetsmarknaden. Andelen
lågtidssjukskrivna och förtidspensionerade inom vissa
invandrargrupper har ökat dramatiskt under 1980- och 1990-
talen. Om inget radikalt görs riskerar breda invandrargrupper
att slussas in i en underklass som kan bli permanent och gå
i arv till den nya generationen. Samhället står inför en radikal
situation på arbetsmarknaden när det gäller invandrare och
flyktingar. Ett nytt arbets- och sysselsättningsmönster håller
på att utvecklas bland vissa invandrargrupper, dels ett
betydande inslag av eget företagande, dels med ett ökande
antal invandrare sysselsatta utanför den reguljära
arbetsmarknaden -- men också utanför de traditionella
arbetsmarknadspolitiska insatsområdena.
Förslag till åtgärder 1.
När ekonomin tillåter bör regeringen överväga
möjligheten att pröva en modell med regionalt stöd till
miljonprogramområdena där majoriteten av invandrare och
flyktingar bor. I detta bör ingå en industriell strategi som kan
genomföras i samarbete med kommunerna. En solidarisk
fond som stödjer en positiv arbetsmarknads- och
infrastrukturutveckling i dessa bostadsområden bör också
övervägas.
2. Regeringen bör överväga en positiv särbehandling av
invandrare och flyktingar på arbetsmarknaden.
3. Regeringen bör ge Arbetsmarknadsstyrelsen i uppdrag
att utarbeta riktlinjer och förslag om ökad
samordning/samverkan mellan arbetsförmedling,
socialtjänst och försäkringkassorna i
miljonprogramområdena med syfte att gemensamt bekämpa
arbetslösheten.
4. Förändringar i flyktingmottagandet för att underlätta för
flyktingar att snabbare kunna försörja sig genom arbete bör
undersökas.
5. Inför en särskilt individuellt upprättad plan för
flyktingar för introduktion i det svenska samhället. Syftet är
att flyktingar ges möjlighet att utifrån sin kompetens
tillsammans med arbetsvägledare diskutera lämplig
språkutbildning och andra insatser som kan leda till att
personen i fråga kan arbeta med det som han/hon kan. Har
man varit trädgårdsmästare i Libanon kan man också arbeta
som trädgårdsmästare i Sverige.
6. De högutbildade invandrarnas och flyktingarnas
möjligheter att få arbeten som motsvarar deras utbildning
och yrkeserfarenhet behöver underlättas.
Arbetsmarknadsstyrelsen får i uppdrag att i samarbete med
arbetsmarknadens parter diskutera olika typer av
överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetssökande
invandrare och flyktingar om t.ex. provtjänstgöring, praktik
och utbildning m.m.
7. Andelen långtidssjukskrivna och förtidspensionerade är
särskilt hög bland invandrare. De som fått sin arbetsförmåga
nedsatt men som av specialist bedöms kunna rehabiliteras
och omskolas måste få möjlighet till det. Det är angeläget att
förebygga att ytterligare grupper av invandrare som arbetar
i yrken med hög risk för arbetsskador blir långtidssjuka eller
förtidspensionerade. Bl.a. Arbetslivsfonden har en viktig
uppgift både vad gäller omskolning och förebyggande
insatser.
8. Invandrare som vill starta företag, liksom de nätverk
som finns bland en del invandrargrupper, bör stimuleras och
stödjas. Regeringen bör uppmuntra tillkomsten av lokala
arbetsmarknadspolitiska program genom kommunerna i
invandrartäta områden. Regeringen bör stödja och hjälpa till
att utveckla konsultföretag som inriktar sig på kunnande och
kompetens om avlägsna marknader. Regeringen bör vidare
överväga möjligheten att på prov i t.ex. tre av landets
kommuner där det finns många invånare som är invandrare
eller har invandrarbakgrund, bygga upp ett mångkulturellt
företagarutvecklingsinstitut där kunskaper om ekonomisk
utveckling bland invandrargrupperna kan utvecklas.
Erfarenheter från länder som USA, Kanada och Australien
inom detta område bör inhämtas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förslag till åtgärdsprogram med
anledning av de problem med arbetslöshet som finns bland
invandrare.