Av Göteborgs totala befolkning på ca 440 000
personer 1994 hade vid halvårsskiftet nästan 95 000
utländsk anknytning. Under 1990-talet har allt fler utländska
medborgare flyttat till Göteborg från andra kommuner i riket.
Denna utveckling har blivit än mer tydlig under de två
senaste åren. Då hade nästan var tredje inrikes inflyttare till
Göteborg utländskt medborgarskap.
Invandrarna flyttar till redan invandrartäta områden. I
stadsdelsnämnderna Gunnared, Lärjedalen, Bergsjön och
Biskopsgården som tillsammans har en befolkning på ca 75 000
invånare var 1994 andelen göteborgare med utländsk
anknytning (utländska medborgare eller f.d. sådana) mellan
40 och 50 % av den totala befolkningen. Många stabila
familjer som har haft de ekonomiska förutsättningarna har
flyttat ut från de stadsdelar där nedskärningar av den
kommunala verksamheten slagit hårdast. Samtidigt har en
kraftig inflyttning av flyktingfamiljer i samma område
dramatiskt ökat andelen barn med invandrarbakgrund i
skolorna.
Generellt har invandrare kortare utbildning än svenskar.
Väsentligt färre har eftergymnasial utbildning. Den senaste
tidens flyktingar/invandrare har dock i vissa fall högre
utbildning. 18 procent av invandrarna mellan 25 och 44 år
har enligt uppgifter från SCB eftergymnasial utbildning
medan motsvarande siffra för svenskar är 38 procent. Enligt
statistik från länsarbetsnämnden från juli 1994 hade 58
procent av arbetssökande med svenskt medborgarskap
utbildningsnivån gymnasium. Motsvarande siffra för andra
grupper av medborgare var t.ex. Afrika 33 procent och Asien
39 procent.
Sedan början av 1990 har Göteborgs och Bohus län
sammantaget förlorat 69 000
arbetstillfällen. Vid jämförelse mellan första kvartalen
1990 och 1994 har sysselsättningen minskat kraftigare i länet
än i riket. I Göteborgs och Bohus län var nedgången knappt
18 procent att jämföra med rikets drygt 14 procent. Under
samma period har industrin minskat med 30 procent,
motsvarande nästan 26 000
arbetstillfällen. Sysselsättningsgraden i Göteborgs
kommun var första kvartalet 1994 63,8 procent jämfört med
70 procent i riket.
Arbetslösheten varierar kraftigt mellan olika stadsdelar i
Göteborg. I de nordöstra stadsdelarna (Gunnared,
Lärjedalen, Bergsjön, Kortedala) och i Biskopsgården där de
flesta invandrarna bor är arbetslösheten på samma höga nivå
som i många hårt drabbade Norrlandskommuner. En stor
andel av befolkningen i dessa stadsdelar har passiviserats
och lever på socalbidrag, KAS, a-kassa, sjukkassa eller
förtidspension.
Enligt den senaste statistiken från länsarbetsnämnden var
i oktober 2 692
utomnordiska medborgare i åldrarna 16--64 år öppet
arbetslösa. Det motsvarar 11,1 procent arbetslöshet bland
dem som registrerats som arbetsföra i denna grupp, d.v.s. de
som uppnått godkänd sfi-nivå i svenska språket. Eftersom
inte alla uppnått godkänd sfi-nivå och då alla inte
regelbundet registrerar sig som arbetssökande är det viktigt
att observera att det finns ett mörkertal i detta sammanhang
och att den egentliga arbetslösheten är större bland flyktingar
och invandrare än vad den officiella statistiken visar.
Göteborg har haft en oacceptabel utveckling av
socialbidragskostnaderna. 1990 var kostnaderna 457
miljoner kronor. Tre år senare hade dessa kostnader stigit till
över en miljard kronor och för 1994 uppskattas kostnaderna
ha uppgått till ungefär samma storleksordning trots kraftfulla
åtgärder, bl.a. en sänkning av normen under hösten. Våra
flyktingar och invandrare svarar för ungefär hälften av
kommunens totala kostnader för socialbidrag!
Flyktingverksamheten i Göteborg gjorde under våren 1993
en uppföljning av 95 flyktingar som kommunen tog emot
1991 och som hade kunskaper, erfarenheter och allmän
kondition för att kunna ta ett jobb på den öppna
arbetsmarknaden. Undersökningen visade att endast ett fåtal
hade fått jobb trots alla ansträngningar. Erfarenheten från
flyktingmottagandet är i stället att de flesta i praktiken skolas
in i ett mycket långvarigt socialbidragsberoende.
Den bild vi tecknar av Göteborg stämmer väl överens med
förhållandena i våra andra storstäder. Förhållandena är så
extrema att kommunerna inte längre på egen hand och var
och en för sig kan bemästra situationen. Det behöver brytas
ny mark för att öka möjligheterna till sysselsättning för dessa
grupper. En klarare arbetsfördelning måste till när det gäller
ansvaret för flyktingarnas dagliga sysselsättning och
försörjning. Vi ser det som ett naturligt ansvarsområde för
staten att ta ett mer renodlat ansvar för den del av
flyktingmottagandet som handlar om arbete/utbildning,
försörjning och eventuell förberedelse för att återvända hem.
Vi är övertygade om att det svenska samhället skulle ha
mycket att vinna på att skapa en speciell serviceorganisation
för att tillvarata och vidareutveckla flyktingarnas
arbetskapacitet. Den nya organisationen bör byggas upp som
en självständig enhet inom AMS-organisationen och bör
ledas av en delegation med representanter från berörda
länsarbetsnämnder och kommuner. Målet för delegationens
arbete skall vara att invandrare i yrkesverksam ålder, som
saknar fast förankring på arbetsmarknaden i så stor
utsträckning som möjligt utbildas eller deltar i andra aktiva
insatser med målet att få en egen försörjning. Det
handlingsprogram som Arbetsmarknadsverket tagit fram
--
Invandrare till arbete
--
kan tjäna som underlag i arbetet. Till delegationen måste
knytas ekonomiska resurser. Vi föreslår att de 125 miljoner
kronor som avsatts i budgetpropostionen för bl.a.
sysselsättningsåtgärder åt flyktingar och andra invandrare
utgör en delfinansiering.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om uppdrag åt Arbetsmarknadsverket att
inrätta en särskild delegation för att stärka invandrares
kompetens och arbetsmarknadssituation.
Stockholm den 25 januari 1995
Anneli Hulthén (s)
Marianne Carlström (s)
Claes-Göran Brandin (s)
Siw Wittgren-Ahl (s)