Aktiv arbetsmarknadspolitik och den s.k. Östgötamodellen
Arbetslösheten är Sveriges allvarligaste politiska problem.
Mot slutet av förra året var 13,5 %
av arbetskraften öppet arbetslösa eller sysselsatta genom
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det kan konstateras att
arbetslöshetstalen inte uppvisat någon större förändring.
Denna höga och djupt deprimerande arbetslöshet på knappa
14 %
har lett till en ökad andel långtidsarbetslösa.
Många länder, främst i västra Europa, har upptäckt att hög
arbetslöshet som skapas under lågkonjunktur inte försvinner
av sig självt när landet går in i en högkonjunktur.
Erfarenheten är att man har skapat en betydande andel
långtidsarbetslösa som har slagits ut för fort från den
ordinarie arbetsmarknaden. En viktig orsak till detta är
förmodligen bristande arbetsmarknadspolitiska insatser
under lågkonjunkturen.
Sverige står nu inför risken att upprepa andra länders
misstag. Den höga arbetslösheten leder till att många riskerar
att tappa kontakten med arbetsmarknaden. Om så skulle bli
fallet väntar svåra sociala konsekvenser för landet som
helhet, och man kan tala om ett sammanbrott för den
generella välfärdspolitiken. En offensiv
arbetsmarknadspolitik innebär att aktiva insatser ska
förordas före passiva. Internationell forskning visar att
möjlighet till passivt kontantstöd under långa perioder kan
motverka en återkomst till arbetsmarknaden.
Socialdemokraterna utlovade i valrörelsen att kampen för
jobben var högst prioriterad. De åtgärder som den
socialdemokratiska regeringen sedan presenterat är främst
inriktade på insatser för det privata näringslivet, utbildningen
samt att övervältra ytterligare arbetsmarknadspolitiskt
ansvar på kommunerna, bl.a. genom att förlänga det
kommunala ansvaret för ungdomar med ett år. Mycket litet
handlar om sysselsättningen i den offentliga sektorn, trots att
flera av regeringens föreslagna åtgärder för att minska
budgetunderskottet och sanera statsskulden innebär
ytterligare påfrestningar för kommuner och landsting.
Socialministern har också uttalat att hon anser att
landstingen inte kan säga upp flera utan att klara sina
åtaganden.
Under förra året har flera kommuner och landsting tecknat
avtal med länsarbetsnämnderna i syfte att inte låta personal
i den offentliga sektorn gå ut i öppen arbetslöshet. De flesta
avtal löper snart ut och AMS bedömning är att det bl.a. i
Östergötland inte finns medel för att förlänga dessa avtal.
Det är mot denna bakgrund som tanken på den s.k.
Östgötamodellen väckts. Idén går ut på att medel som idag
används för passiva arbetsmarknadsåtgärder ska kunna
användas för aktiva insatser. Det är i princip samma idé som
finns bakom förslagen att använda sjukförsäkringsmedel till
aktiva rehabiliteringsinsatser.
Ett exempel på vad Östgötamodellen kan betyda, och som
tidigare anförts i debatten, är att man skulle kunna använda
passiva a-kasseersättningar som dellön för personer som
hotas av uppsägning. Arbetsgivaren tillskjuter
mellanskillnaden för att uppnå avtalsenlig lön för den
enskilde. På så sätt skulle människor som hotas av
arbetslöshet ges möjlighet att behålla sina nuvarande
arbetsuppgifter till dess att arbetsmarknadssituationen
förbättras. Detta ska dock inte innebära att personal, inom
exempelvis offentlig verksamhet, är kvar på sin gamla tjänst
eller arbetsplats. Det är fullt möjligt att skilja ut den personal
som kommer i åtnjutande av Östgötamodellen från den
ordinarie arbetsorganisationen. Detta är relativt enkelt att
göra inom vård- och omsorgssektorn, där behoven alltid
överstiger resurserna.
Slutresultatet skulle bli att arbetslösheten dämpades och
att statens medel för kostnader för arbetslösheten användes
effektivare och mer i enlighet med den av regeringen
omhuldade arbetslinjen.
I den debatt som tidigare förts i denna fråga har några
argument kommit att användas mot Östgötamodellen. Ett
argument är att staten inte ska angiva detaljreglerade och
centraliserade lösningar. Men det innebär i så fall att anvaret
för arbetsmarknadspolitiken förs över till regionala och
kommunala aktörer. Detta kan leda till att regionala
ojämlikheter på den svenska arbetsmarknaden konserveras
eller t.o.m. förstärks.
Ett annat argument mot Östgötamodellen skulle vara ett
sätt att, i de fall de riktas mot offentliga arbetsgivare,
förstärka den kommunala ekonomin och försvaga
statsfinanserna. Arbetsmarknadsminister Sundström
påpekade vid en frågestund i riksdagen den 29 november
1994 att kommunernas finansiella situation är bättre än
statens. Det är förvisso sant.
Men Östgötamodellen handlar inte om en ökning av
statliga anslag, utan om en omfördelning av statliga utgifter
orsakad av arbetslösheten från passivt kontantstöd till aktivt
arbete.
Den förstärkning av den kommunala ekonomin som
Östgötamodellen innebär skulle då inte riskera att leda till
att det viktiga omvandlingstrycket i den kommunala sektorn
dämpades.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om aktiv arbetsmarknadspolitik genom
Östgötamodellen.
Stockholm den 25 januari 1995
Karl-Göran Biörsmark (fp)