''Den öppna arbetslösheten minskar betydligt, men
beräknas trots det ligga på en alltför hög nivå i slutet av
mandatperioden, närmare 6 procent'', skriver regeringen
självkritiskt i sin budgetproposition.
En förklaring till att regeringens åtgärder och
högkonjunkturen inte räcker för att pressa ner arbetslösheten
tillräckligt, är att minskningen av antalet offentligt anställda
fortsätter. Regeringen bedömer att 24 000 jobb försvinner
inom den kommunala sektorn under 1995 och 1996.
''Regeringen kommer inte att tveka att vidta ytterligare
åtgärder för att sanera statsfinanserna och minska
arbetslösheten om det bedöms som nödvändigt'', lyder
fortsättningen i budgetpropositionen. Vår slutsats är att det
är nödvändigt. Vi menar att regeringen måste vidta åtgärder
redan nu som gör att uppsägningar inom den kommunala
sektorn senareläggs.
I många kommuner och landsting lär det bli svårt att nå
ekonomisk balans utan en minskning av personal. I ett läge
när alternativet är sysslolöshet är det dock tämligen
poänglöst att säga upp offentligt anställda. För
skattebetalarna blir vinsten obefintlig eftersom staten och
kommunerna ytterst har kvar försörjningsansvaret. Särskilt
med tanke på att det främst är brist på pengar, inte brist på
arbetsuppgifter, som under senare år gjort undersköterskor,
vårdbiträden, kuratorer och lärare arbetslösa.
Det är mot den här bakgrunden som kommuner och
landsting har getts möjligheter att använda
arbetsmarknadsmedel för att förhindra uppsägningar. I
Östergötland har den s.k. östgöta-modellen inneburit att
landstinget har kunnat senarelägga uppsägningar av ett stort
antal anställda. I stället för att gå sysslolösa och belasta redan
hårt pressade arbetsmarknadsmyndigheter har de
uppsägningshotade framför allt kunnat ägna sig åt fort- och
vidareutbildning. I hela landet har avtalen om
senareläggning av uppsägningar inneburit att ca 40 000
människor har beretts möjligheter att höja sin kompetens i
stället för att bli uppsagda.
Den här möjligheten för offentliga arbetsgivare och AMS
att träffa avtal om att senarelägga uppsägningar gäller under
innevarande budgetår. Om inte möjligheten förlängs finns
det en uppenbar risk att många arbetsgivare anser sig
tvingade att säga upp personal under hösten 1995.
Östergötlands landsting och länets två största kommuner
gör alla bedömningen att det krävs uppsägningar om man
inte får ianspråkta arbetsmarknadsmedel.
Vi menar att regeringen måste vidta åtgärder som gör att
uppsägningsstoppet inom kommuner och landsting förlängs
t.o.m. halvårsskiftet 1996. Det är rimligt eftersom regeringen
själv gör bedömningen att arbetslösheten kommer att ligga
kvar på en oacceptabelt hög nivå så länge. Om
uppsägningsstoppet gäller till dess blir följden i praktiken att
ingen kommunalt anställd behöver sluta före årsskiftet
1996/97. Vid den tidpunkten bör det rimligen vara lättare att
hitta jobb inom andra sektorer.
Den s.k. östgötamodellen innebär små eller inga kostnader
för staten. Utgångspunkten är att staten svarar för den
kostnad som motsvaras av arbetslöshetsersättningen, medan
arbetsgivaren svarar för resten av lönekostnaden. Under
innevarande år har AMS kunnat finansiera sina insatser
genom omfördelning. Den möjligheten måste AMS även ha
under nästkommande budgetår. Om pengarna inte räcker
måste emellertid regeringen också vara beredd tillskjuta
ytterligare medel för att förhindra uppsägningar i kommuner
och landsting.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder för att förhindra
uppsägningar i kommuner och landsting.
Stockholm den 24 januari 1995
Lars Stjernkvist (s)
Maj-Inger Klingvall (s)
Berit Löfstedt (s)
Inge Carlsson (s)
Viola Furubjelke (s)
Sonia Karlsson (s)
Conny Öhman (s)