Den 1 juli 1992 upphörde det tidgare arbetsmiljöavtalet,
som reglerade företagshälsovården.
Den borgerliga regeringen tillsatte vid årsskiftet
1991/1992 en utredare, generaldirektören för
Riksförsäkringsverket K G Scherman, att se över
företagshälsovårdens organisation och finansiering. Den 1
januari 1993 slopades det generella bidraget till
företagshälsovården.
Sedan 1993 finns inget centralt avtal för
företagshälsovården. Några enstaka LO-förbund, t.ex.
Svenska Pappersindustriarbetareförbundet och Svenska
Träindustriarbetareförbundet, har tecknat avtal med sin
motpart. Rent allmänt bedöms dessa vara mycket svaga.
Företagshälsovården har sedan 1993 utvecklat sig på
mycket olika sätt. Ett begränsat antal FHV-centraler har
numera en företagshälsovård som är acceptabel.
Ett flertal företag köper nu olika tjänster i olika grad från
FHV-centralerna.
Det finns de som köper tjänster från flera centraler, t.ex.
läkare från en, skyddsingenjörer från en annan och
sjukgymnaster från en tredje. När så sker slås en av de
viktigaste sakerna sönder, nämligen den sammanhållna
resursen.
Framför allt påverkar ovanstående möjligheten till en aktiv
och bra rehabilitering. Det blir nästan omöjligt för
försäkringskassan, och i förlängningen också den fackliga
organisationen, att medverka till en bra rehabilitering.
Sverige ratificerade 1985 ILO-konventionen (nr 161) och
en rekommendation (nr 171) om företagshälsovården.
Sverige är som land anmält för brott mot denna ILO-
konvention. Vi uppfyller inte de minimikrav som denna
konvention innebär.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en utredning för lagstiftning
beträffande företagshälsovården.
Stockholm den 25 januari 1995
Arne Kjörnsberg (s)
Berndt Ekholm (s)