I flera av Europas länder har sedan lång tid en utveckling
pågått inom den sociala ekonomin eller som den ibland
kallas ''tredje sektorn''.
Denna sektor befinner sig mellan den privata och den
offentliga.
Begreppet social ekonomi är nära nog okänt i Sverige.
Den sociala ekonomin är alla de företag, organisationer
och sammanslutningar där människan kommer i första
rummet. De grundläggande principerna är demokrati och
solidaritet.
Människor som är verksamma och skapar trygghet i
sektorn har oftast varit långtidsarbetslösa,
långtidssjukskrivna eller har på annat sätt hamnat ''utanför''.
När nu så många människor befinner sig utanför den
etablerade arbetsgemenskapen och är beroende av
samhällsstöd finns det anledning för det svenska samhällets
olika organ -- såsom försäkringskassa, socialtjänst,
arbetsförmedling liksom sjuk- och hälsovården -- att se vilka
möjligheter som finns att ta tillvara dessas mänskliga värde,
delaktighet och trygghet och samtidigt minska de offentliga
kostnaderna.
Det bör närmare övervägas om inte den sociala ekonomin
kan definieras som en solidarisk ekonomi och anses vara i
samklang med den europeiska välfärdstraditionen.
Ett sådant synsätt kan öka förståelsen och leda till konkreta
åtgärder i Sverige. Det kan enligt min uppfattning ge många
människor som av olika anledningar befinner sig utanför
arbetsgemenskapen en meningsfull uppgift, men också
minska samhällskostnaderna.
Här beskrivs som ett exempel en process som för
halvtannat år sedan startade i Västsverige.
I södra Skaraborgs län samverkar de fyra kommunerna
Falköping, Tidaholm, Habo och Mullsjö tillsammans med
arbetsförmedlingarna, försäkringskassorna och den lokala
hälso- och sjukvården i en process för att med samma
utgångspunkt som gäller för den tredje sektorn i andra delar
av Europa bättre utnyttja mänskliga och gemensamma
resurser. I området bor 62.000 människor varav 38.000 är i
åldern 16--64 år. Av dem är 5.000 arbetslösa eller i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder och 2.300 är
förtidspensionerade. Sammanlagt finns cirka 10.000
människor i dessa fyra kommuner i den tredje sektorn utan
arbete eller liknande gemenskap.
Till de långtidsarbetslösa, långtidssjukskrivna,
förtidspensionerade samt invandrare m.fl. utbetalar
samhällsorganen årligen omkring 1 miljard kronor. Reglerna
för att ta emot bidragen anger nästan undantagslöst samtidigt
att mottagaren inte får utföra något arbete.
I södra Skaraborg har således en process pågått en tid där
människorna själva genom stöd från de nämnda
samhällsorganen skapar uppgifter utifrån vars och ens
intressen.
Tanken är att i fortsättningen kunna använda en liten del
av de befintliga medlen ur miljarden kombinerade med
människors kompetens och delaktighet för att aktivt skapa
sysselsättning i området.
En första grupp processledare -- tidigare
långtidsarbetslösa -- eller förtidspensionerade finns nu
utbildade och beredda att samla 125--150 andra människor
från den tredje sektorn till produktiv sysselsättning.
Tyvärr saknas inte många formella hinder. Det är därför
mycket angeläget att regeringen medverkar till att öppna
möjligheterna för att kunna fortsätta processen i positiv anda
och ytterligare utveckla samverkan mellan samhällsorgan för
att minska kostnaderna och öka människors motivation och
delaktighet. I första hand bör möjlighet skapas till en
fortsättning av försöksverksamheten i södra Skaraborg.
Hemställan
Med anledning av det anförda hemställer vi
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av att medverka till en fortsatt
försöksverksamhet i södra Skaraborg och en
vidareutveckling av samverkan inom tredje sektorn.