En aktiv arbetsmarknadspolitik med målsättningen att ge
arbete åt alla bör förutom ansträngningar att tillskapa fler
arbetstillfällen även förhindra utslagningen från arbetslivet.
Satsningar på att förebygga arbetsolycksfall,
arbetsrelaterade sjukdomar och förslitningsskador samt
skapa bra förutsättningar för rehabilitering har stor betydelse
för såväl arbetsgivare, arbetstagare som behovet av att
minska kostnaderna för offentlig verksamhet.
Den senaste tiden har rapporter framlagts som pekar på att
antalet arbetsskador och antalet personer som
förtidspensioneras ökar. Enligt LO:s egna undersökningar är
den faktiska pensionsåldern i genomsnitt 58,5 år och varje år
beviljas cirka 50 000
nya förtidspensioner. Enligt LO drabbas kvinnor i
högre utsträckning där 59 %
av gruppen kvinnor i åldern 60--64 år var
förtidspensionerade 1992/93. För de allra flesta har
långvariga sjukdomsperioder föregått besluten om
förtidspensionering. Arbetarskyddsstyrelsen redovisar
samtidigt en ökning i antalet anmälda arbetsskador för tredje
året i rad 1994, där de under andra halvåret ökade med 38 %
jämfört med samma period året innan. Detta är djupt
otillfredsställande främst med tanke på de mänskliga
konsekvenserna och den försämring i livskvalitet som en
nedsättning av hälsotillståndet innebär för den enskilde, men
även med tanke på de samhällsekonomiska konsekvenserna.
Dagens arbetsmarknad kännetecknas av både hög
efterfrågan på kvalificerad arbetskraft inom vissa branscher,
men samtidigt stora krav på kostnadsbesparingar och
nedskärningar med permitteringar i andra, främst offentliga
verksamheter. Utslagningen av människor med begränsad
arbetsförmåga är fortsatt överhängande trots att vi allmänt
talar om att vi befinner oss i en högkonjunktur.
För att förhindra att antalet arbets- och förslitningsskador
fortsätter att öka är det också viktigt att värna om att
rekryteringen till de nya jobben samt introduktioner och
instruktioner genomförs på ett sätt som bidrar till att
förebygga uppkomst av ohälsa i arbetslivet. Detta gäller inte
minst för grupper, som är nytillträdande till eller stått utanför
arbetsmarknaden, som t.ex. ungdomar och
långtidsarbetslösa. Det är en ytterst värdefull investering för
såväl den enskilde, företagen som för samhället att satsa på
förebyggande åtgärder i form av satsningar på ''Det goda
arbetet'' (god arbetsmiljö i ett totalperspektiv) som att skapa
väl fungerande rehabilitering ute på arbetsplatserna. Detta
har inte minst erfarenheterna från Arbetslivsfonderna visat.
Företagshälsovården är i dessa sammanhang en resurs,
som kan erbjuda erforderlig kunskap och kompetens så att
arbetsgivarna klarar att leva upp till sitt ansvar i god
arbetsmiljö och rehabilitering. Ett arbete som naturligtvis
skall bedrivas i självklar samverkan med arbetstagarna men
även övriga resurser som samhället kan erbjuda. Tyvärr har
företagshälsovården tvingats till stora nedskärningar under
senare år, vilket bekräftas av den utredning som
Statskontoret gjort (Statskontoret 1994:17). Där konstateras
att branschen förlorat cirka en fjärdedel av sin kompetens
räknat i helårstjänster. Antalet anslutna arbetstagare med
tillgång till företagshälsovård har minskat med cirka 10 %
sedan 1992. De erfarenheter och det kunnande som
branschen utvecklat riskeras att försvinna eller göras mindre
tillgänglig, då en krympande personalstyrka ute på
företagshälsovårdens centraler tvingas betjäna fler med
långa väntetider som följd. Orsakerna till denna negativa
utveckling och de problem som branschen brottas med beror
främst på att statsbidragen avskaffades och att avtalen om
företagshälsovården mellan arbetsmarknadens parter inte
slutits mer än i begränsad omfattning.
Enligt vår mening bör alla anställa försäkras tillgång till
företagshälsovård av god kvalitet. Ansvaret för
företagshälsovårdens framtid är sedan länge oviss och
Statskontorets utredning visar att en femtedel av de enheter
som i dag finns kvar räknar med ytterligare försämrade
förutsättningar att driva verksamheten vidare. Därför anser
vi att regeringen bör medverka till att alla arbetsgivare
snarast blir skyldiga att tillhandahålla företagshälsovård.
Den skall vara arbetsgivarnas och arbetstagarnas
gemensamma resurs och kunna erbjuda medicinsk, teknisk,
ergonomisk och psykosocial kompetens för det
förebyggande arbetsmiljöarbetet och insatser för
rehabilitering på arbetsplatser. Detta kan uppnås genom att
förmå parterna att ingå avtal alternativt att regeringen
lagstiftningsvägen tillförsäkrar att Sverige uppfyller kraven
i ILO-konventionen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om obligatorisk företagshälsovård.
Stockholm den 25 januari 1995
Torgny Danielsson (s)
Lisbeth Staaf-Igelström (s)
Ann-Kristine Johansson (s)
Bo Finnkvist (s)
Jarl Lander (s)