Propositionen syftar till att åstadkomma en ny organisation för forskning och utveckling inom arbetslivsområdet, som skulle medföra en bättre samordning och en klar uppdelning mellan utförande verksamhet och medelsbeviljning.
I propositionen konstaterar man att den arbetslivsforskning som bedrivs vid Arbetsmiljöinstitutet och Institutet för arbetslivsforskning är tvärvetenskaplig och kompletterar den forskning som finns inom högskoleväsendet. Man anför vidare att gränsöverskridande forskning kräver en noggrann kvalitetsbedömning som måste utföras av företrädare från forskarsamhället. Till sektorsforskningens uppgifter hör att ansvara för en kontinuerlig och långsiktig kunskapsutveckling inom respektive sektor.
Den svenska forskningspolitiken har utformats genom en serie forskningspolitiska propositioner där vissa principer slagits fast. Dessa har, i stora delar i enighet, kunnat antas av riksdagen och sedan legat till grund för den offentliga forskningens organisation och finansiering. Principerna innebär att huvuddelen av den i offentlig regi bedrivna forskningen skall bedrivas vid universitet och högskolor. En viss del har dock anvisats till ett fåtal institut och myndigheter utanför högskolesystemet. Principerna innebär också att forskningsråden i huvudsak finansierar grundforskningen medan sektorsorgan som Arbetsmiljöfonden finansierar tillämpad forskning inom sitt område.
Det är uppenbart att dessa principer inte varit kända när regeringen formulerat sitt förslag till den nya myndighetsorganisationen inom arbetslivsområdet. Inom detta område har hittills två forskningsinstitut, Arbetsmiljöinstitutet och Institutet för arbetslivsforskning, arbetat med egna fasta forskningsresurser medan Arbetsmiljöfonden finansierat forskning och utveckling inom arbetsmiljöområdet. Fondens stöd har i betydande utsträckning gått till universitet och högskolor men även Arbetsmiljöinstitutet har sökt och erhållit bidrag från fonden i öppen konkurrens. Strukturen lades fast våren 1991 (prop 1990/91:69) efter förslag från en särskild utredning som blev föremål för noggrann remissbehandling. I det föreliggande förslaget tycks inte detta arbete vara känt. Propositionen innehåller inte en enda referens vare sig till tidigare redovisade forskningspolitiska principer eller till dess tillämpning i 1991 års beslut och den förestående översynen av forskningens finansieringsstruktur.
I stället har regeringen föreslagit en samordning av forskningsinstituten och en stärkt roll för dessa, som t.o.m. skall kunna ge bidrag till verksamhet inom högskolan samt ett inrättande av ett forskningsråd för forskning och utveckling inom arbetslivsområdet.
Den utredning som ligger till grund för förslaget har tagits fram i stor hast. Den har inte inbegripit vare sig forskare eller avnämare inom eller utanför berörda institut. Förslaget har inte heller remissbehandlats.
Propositionen ger inte någon upplysning om vilka konkreta mål arbetslivsforskningen skall arbeta mot. Inte heller finns något skrivet om vilka prestationer man förväntar sig av den. Propositionen svarar inte på den väsentliga frågan om det rör sig om en nyorientering eller en permanentning av den forskningsinriktning som för närvarande gäller. Man utvecklar inte vad man avser med både kontinuerlig och långsiktig kunskapsutveckling. Inte heller får man svar på vad som avses med praktiknära och relevansorienterad utveckling av forskningen. Menar man med relevans att resultaten skall vara användbara inom två, fem eller femtio år? Eller avser man med relevans kanske något annat än användbarhet?
Propositionen preciserar inte heller den exakta uppdelningen mellan institut och finansiär. Man föreslår endast ett klumpanslag om 1,2 miljarder.
Det finns säkert skäl som talar för att slå samman Arbetsmiljöinstitutet och Institutet för arbetslivsforskning men propositionen är otillräcklig som underlag för en beskrivning av vilka verksamhetsmål man vill uppnå med den nya organisationen. En sådan beskrivning är förutsättningen för att man skall kunna bygga upp en organisation med adekvat kompetens och dimensionering. Den är också en förutsättning för ställningstaganden om vad som eventuellt hör bättre hemma i högskola/universitet.
Om en statlig samordnad forskningspolitik skall vara meningsfull krävs det att de principer som antagits av en enig riksdag tillämpas och att ev avvikelser motiveras. Motiven för förändring saknas i propositionen.
Det är också viktigt att användningen av de relativt stora medel som arbetslivsforskningen disponerar blir föremål för en mer ingående analys än den som hittills presterats. Ett grundläggande krav är att ett utredningsförslag blir föremål för remissbehandling och diskussion i en vidare krets än vad som varit fallet här. Regeringens politik inom denna sektor bör också samordnas med den finansieringspolitik som kan komma ut av den aviserade finansieringsöversynen av forskningen i sin helhet.
Det nu presenterade förslaget uppfyller inget av de angivna kraven och kan inte läggas till grund för ett riksdagsbeslut. En ny utredning bör i stället genomföras med företrädare för forskarsamhället och avnämarna av forskningen. Förslaget bör sedan göras till föremål för sedvanlig remissbehandling så att riksdagen kan få en klar uppfattning om förslagets förankring bland forskare och avnämare. Förslaget bör sedan kunna presenteras i 1996 års forskningspolitiska proposition så att en samordning kan ske med statsmakternas övriga forskningspolitik.
Med hänvisning till ovanstående anser jag att propositionen bör avslås och att regeringen bör återkomma med nya, mer genomarbetade förslag i samband med den kommande forskningspolitiska propositionen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår proposition 1994/95:158 vad avser anslaget B
2. Myndigheter inom arbetslivsområdet och i stället anvisar särskilda medel till Arbetsmiljöinstitutet och Institutet för arbetslivsforskning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ny utredning om arbetslivsforskningen, dess organisation och finansiering,
3. att riksdagen avslår proposition 1994/95:158 vad avser förändringen av Arbetsmiljöfonden, vilken bör kvarstå oförändrad i avvaktan på nytt utredningsförslag.
Stockholm den 9 mars 1995 Margitta Edgren (fp)