I motionen föreslår vi att regeringens arbetsmarknadspaket
kompletteras med ytterligare sysselsättningstillfällen inom
ramen för arbetsmarknadspolitiken. Vi anger bland annat
barnvårdar-/barnsamarituppgifterna som samhällsnyttiga
uppgifter, som kommunerna nu inte har ekonomiskt
utrymme för och samtidigt ger värdefulla jobb och ökad
välfärd.
I budgetpropositionen tas viktiga steg för att minska den
öppna arbetslösheten och samtidigt öka tillväxt och
långsiktig konkurrenskraft för vårt land. Vi ser positivt på
att ungdomspraktiken nu växlas över i ungdomsintroduktion
och att antalet ALU-platser begränsas så att inte näringslivets
konkurrenskraft snedvrids. En hög volym på
arbetsmarknadsinsatser och utbildning minskar tillsammans
med kraftfulla stimulanser till näringslivet arbetslösheten.
Ändå visar budgetpropositionen på en fortsatt hög öppen
arbetslöshet. Behovet av kompletterande insatser, som ger
stora volymer sysselsättning är därför stort. Det kan inte
anses tillfredsställande -- ens i ett kort perspektiv -- att runt
6% av arbetskraften står utanför den gemenskap som ett
arbete innebär.
Det finns också anledning att känna oro för att
arbetsmarknadsmyndigheterna kan få svårigheter att
tillgodose behovet av sysselsättningstillfällen för såväl 20--
25-åringar som äldre arbetskraft om kommunernas
möjligheter att erbjuda arbetsmarknadspolitiska åtgärder blir
för begränsade.
När samhället satsar mycket stora resurser på
arbetslöshetsförsäkring är det samtidigt angeläget att
resurserna bättre än för närvarande kan komma den
gemensamma samhällsnyttan till del. Kommuners och
landstings dilemma är att de samtidigt som de saknar
finansiella förutsättningar är de delar av samhällsekonomin,
där de mest omedelbara behoven av ökade arbetsinsatser
finns.
70- och 80-talens omstruktureringar inom kommunsektorn
gav utrymme att möta en kraftig utbyggnad av
barnomsorgen, en mycket hög andel vårdbehövande äldre
och utbyggnad av gymnasieskolan och vuxenutbildningen.
Samtidigt tvingades hårt anträngda kommuner dra in
angelägen, men inte lika nödvändig samhällsservice.
Däribland fanns en tidigare väl utbyggd barnvårdar
(barnsamarit) verksamhet, där kommunerna erbjöd
småbarnsföräldrar möjlighet till hjälp i hemmet när barnen
eller deras dagbarnvårdare var sjuka.
Barnvårdarverksamheten minskade den oro många
föräldrar kände för att upprepade infektioner hos barnen
skulle ge svåra avbräck på jobbet. De flesta barn uppskattade
också att ha stöd av en barnvårdare full av lust att trösta eller
underhålla barnet i stället för en orolig förälder med tankarna
än hemma än på jobbet. Verksamheten var också bra ur
jämställdhet och gav föräldern möjlighet att själv bedöma
om barnets tillstånd krävde att hon/han var hemma eller om
barnet kanske mådde väl så bra av att ha sällskap och hjälp
av sin barnvårdare.
För staten betydde barnvårdarna minskade kostnader för
tillfällig föräldrapenning för vård av sjukt barn.
Det var också föräldrapenningen som gjorde det möjligt att
avveckla servicen till barnfamiljerna utan allvarliga sociala
konsekvenser. Avvecklingen av barnvårdartjänsterna har
dock varit särskilt besvärliga för ensamstående föräldrar --
inte minst för gruppen ensamstående och studerande
föräldrar.
Vi menar att det är rimligt att regeringen i ett läge med
hög öppen arbetslöshet och stora kostnader för kontantstöd
studerar förutsättningarna för att snabbt åstadkomma större
volymer av tillfälliga sysselsättningstillfällen genom en
kraftig uppbyggnad av någon form av beredskapsarbeten i
kommunal regi finansierade genom kostnaderna för
arbetslöshetsförsäkringen och de statsfinansiella vinster som
kan uppnås genom bland annat minskade kostnader för
tillfällig föräldrapenning.
En grov uppskattning visar att minst 20 000 arbetstillfällen
skulle kunna erbjudas om 1--2 personer knöts till en
daghemsavdelning som barnvårdarresurs för föräldrar med
barn på daghem eller i familjedaghem. Sambandet med
daghemmen skulle öka kontakterna med familjerna i ett läge
när barnvårdarna växlar på ett annat sätt än när yrket var fast
etablerat i den kommunala organisationen. Det skulle också
ge de arbetssökande den arbetsgemenskap som är en
förutsättning för en bra sysselsättningsinsats.
På motsvarande sätt kan det finnas andra angelägna
arbetsuppgifter inom kommun och landsting som i ett läge
med hög arbetslöshet och stora finansiella svårigheter för
kommunsektorn kan utföras inom ramen för
arbetsmarknadspolitiken. Här finns bland annat behovet av
ökade insatser för personligt stöd och stimulans inom
omvårdnadssektorn och behovet av stöd till barn och
ungdomar med mycket stora behov av stöd i skolan.
Det finns anledning att noga överväga om förslag av den
karaktär vi skissat ovan inte bara principiellt utan också
faktiskt strider mot principen om att beredskapsarbeten inte
ska störa den ordinarie arbetsmarknaden. Vi föreslår att
riksdagen begär att regeringen tar upp överläggningar med
de båda kommunförbunden och berörda kommunförbund för
att studera förutsättningarna att i enlighet med motionens
syfte samtidigt minska den öppna arbetslösheten och
använda resurserna till att få samhällsnyttiga uppgifter
utförda.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av att inför
kompletteringspropositionen utreda förutsättningarna för att
genom samhällsnyttiga projekt inom den offentliga sektorn
minska den öppna arbetslösheten.
Stockholm den 23 januari 1995
Inger Lundberg (s)
Maud Björnemalm (s)
Hans Karlsson (s)
Nils-Göran Holmqvist (s)
Helena Frisk (s)
Håkan Strömberg (s)