Sedan statsbidragen till företagshälsovård togs bort har
företagshälsovården i landet blivit påtagligt försämrad. I
många företag har den förebyggande verksamheten inom
företagshälsovården helt försvunnit. Detta förhållande
kommer att öka arbetsskadefrekvensen inom några år. I vissa
företag har man t.o.m. valt att helt och hållet avstå från
företagshälsovård.
De fackliga organisationerna har försökt få till stånd en
avtalsreglering av företagshälsovården, men i många fall har
man inte lyckats få arbetsgivarparten att gå med på en
avtalsreglering.
Frågan om arbetsmiljö och företagshälsovård är inte en
enskild angelägenhet för arbetsmarknadens parter, eftersom
kostnaden för en dålig arbetsmiljö till slut ändå alltid drabbar
samhället som helhet i form av sjukskrivningar och
förtidspensioneringar. Det är därför nödvändigt att i lag
föreskriva en viss nivå på företagshälsovården i företagen.
En sådan lagstiftning bör vara dispositiv så att den kan
anpassas i kollektivavtal till de förhållanden som råder i olika
branscher och företag.
Den viktigaste delen av en god företagshälsovård är det
förebyggande arbete som bedrivs i samverkan mellan
skyddsingenjör, läkare och sjukgymnast för att förbättra
arbetsmiljö och lära ut ergonomiskt riktiga arbetsmetoder.
Företagshälsovården bör därför förutom den rena
sjukvårdskompetensen ha teknisk och ergonomisk
kompetens och även kompetens rörande den psykosociala
miljön.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en lagstiftning om
obligatorisk företagshälsovård.
Stockholm den 25 januari 1995
Hans Stenberg (s)
Sven Lundberg (s)
Britta Sundin (s)
Bo Holmberg (s)
Agneta Lundberg (s)
Susanne Eberstein (s)