Handikappade och andra utsatta grupper måste garanteras
en rättmätig del av jobben. Trots öppningen och uppgången
på den svenska arbetsmarknaden står fortfarande idag mellan
300 000 och 400 000 personer utan arbete. Till detta kommer
drygt 200 000 i temporära åtgärder. Olika källor har olika
definitioner för arbetslöshet och därmed statistiken.
Benämningar som sysselsatta, ej i arbetskraften,
''utanförskap'' osv förekommer. Det finns också en stor
rörlighet. Under ett år får drygt 400 000 personer arbete
genom arbetsförmedlingen. Det finns också olika
beskrivningar på långtidsarbetslöshet. Det kan dock finnas
belägg för att cirka 200 000 personer betecknas som
långtidsarbetslösa. Ett faktum är att över 400 000 personer
är förtidspensionerade. Riktade insatser till utsatta grupper
är i detta läge ofrånkomligt, annars hamnar personer med
funktionshinder otvivelaktigt i ett ''utanförskap''.
Samhällsekonomin har inget att vinna på att personer i
onödan hamnar i ''utanförskap'' och/eller måste uppbära
förtidspension. Det har idag blivit så att personer med
funktionshinder riskerar att aldrig komma in i arbetslivet.
Jobb som tidigare var ingångsjobb försvinner alltmer i olika
former av nya organisationsmönster. Den höga
arbetslösheten gör att funktionshindrade ofta hamnar längst
bort i kön bland arbetssökande. De nya stimulansåtgärderna,
där arbetsgivare åtnjuter förmåner för anställning av icke-
handikappade, gör att stimulansen med lönebidrag för
anställning av funktionshindrade inte längre är lika intressant
för arbetsgivaren. Personer med funktionshinder hamnar
därför i en omöjlig situation.
Lönebidrag har varit en bra modell med full sysselsättning
under 1970- och 1980-talets arbetsorganisation. Med den
nya situation som uppstått krävs styrande åtgärder. Det måste
också tillkomma fler särskilt anordnade arbetsplatser för
handikappade. Styrande lagstiftning finns i en rad
europeiska länder och i USA. Syftet är att de handikappade
skall garanteras en del av arbetsmarknaden. För Sveriges del
är det angeläget att finna en modell som inte fokuserar på
den enskildes funktionshinder utan mera tar hänsyn till
arbetsmiljöns brister.
Handikapputredningen ''Ett samhälle för alla'', SOU
1992:52, föreslår en ny lag om arbetslivets tillgänglighet för
personer med funktionshinder. Lagen vill förhindra
diskriminering av en arbetssökande eller arbetstagare på
grund av dennes funktionshinder. Varje arbetsgivare skall
vara aktiv att skapa arbetsförutsättningar för personer med
funktionshinder. Arbetshjälpmedel som krävs skall
installeras. Arbetsgivare skall få hjälp med dessa kostnader
av samhället av konkurrensskäl. En sådan lag har också sitt
stora värde i att den markerar att handikappade har en
självklar plats i arbetslivet.
En ny lag måste kompletteras med särskilt anordnade
arbetsplatser för personer med funktionshinder. Mot
alternativen arbetslöshet och a-kassa, långtidssjukskrivning
eller förtidspension, måste det slutgiltigt vara lönsamt för
samhällsekonomin i sin helhet att vidta sådana åtgärder. T ex
hävdar Samhalls VD och koncernchef följande:
Jämförs marginalutgiften om 111 000 kronor för att
anställa ytterligare en arbetshandikappad via Samhall med
fortsatt A-kassa eller sjukskrivning kan konstateras att i år
är statens och socialförsäkringssektorns nettoutgifter 61 000
kronor lägre per år vid en Samhallanställning.
Jämförelsen kan vidgas till att även se till bortfallet av
alternativa vårdkostnader, och till mervärdet av
''övergångar'' från Samhalljobb till anställningar hos andra
arbetsgivare. Vid en sådan jämförelse som alltså inte bara ser
till statsbudgeten, utan också beaktar användningen av de
reala resurserna i samhället innebär en Samhallanställning
en samhällsekonomisk vinst på nära 70 000 kronor, medan
A-kassa, sjukskrivning och förtidspension negativt belastar
samhällsekonomin med omkring 80 000 kronor/år vardera.
(DN-debatt 3 jan 1995)
Att stå för en politik där arbetslinjen hävdas, samtidigt som
en utsatt grupp hela tiden hamnar utanför är en motsägande
politik, där trovärdigheten för arbetslinjen kan komma att
ifrågasättas. Man kan ifrågasätta om det inte är bättre med
ett samhälle som är aktivt i fråga om arbete och
arbetsförberedande åtgärder i stället för mer eller mindre
aktiva insatser vid sidan av arbetslivet. Också
sysselsättningsformer vid sidan av arbetslivet måste
utformas så att de stärker den enskildes möjligheter att finna
arbete efter sina förutsättningar.
Den pågående utvecklingen med insatser för aktivare
rehabilitering har gett arbetsgivare ett utvidgat ansvar för
sjuklön, förebyggande arbetsmiljöarbete och yrkesinriktad
rehabilitering. Förväntningarna för dessa åtgärder är att
utslagningen från arbetslivet minskar. Nya arbetsmiljöer
borde också bli tillgängliga för funktionshindrade.
Åtgärderna kan tyvärr också leda till utestängningseffekter
för dem som inte fått fotfäste i arbetslivet. Det finns
uppenbara risker för att arbetsgivare med de nya
rehabiliterings- och sjuklönesystemen kommer att bli ytterst
försiktiga med nyanställningar.
Under senare år har ''supported employment'' utvecklats
i främst USA och Kanada. ''Supported employment'' är en
anställningsfrämjande åtgärd, som bygger på att den
enskilde får stöd av en ''job-coach'', som letar upp lämpligt
arbete, svarar för introduktion och träning på arbetsplatsen.
Arbetsgivaren erhåller ingen ekonomisk kompensation för
den enskildes nedsatta arbetsförmåga, utan ''supported
employment'' bygger på att den enskilde får en fast avlönad
anställning i det reguljära arbetslivet. Svenska förhållanden
är givetvis olika mot t ex USA:s och Kanadas.
Lönebidragssystemet har varit en bra modell hittills i
Sverige. Det positiva med ''supported employment'' skulle
vara att verksamheten tar sikte mer på den enskildes
möjligheter än begränsningarna i arbetssituationen. Den
enskilde får möjlighet att konkurrera om arbetstillfällena.
Rehabiliteringen sker naturligt genom själva arbetet i stället
för rehabilitering till arbete. Det handlar om en reell
arbetssituation och en reell arbetsmiljö.
Ett ytterligare ekonomiskt incitament som kan diskuteras
är sänkta arbetsgivaravgifter för arbetsgivare som vidtar
olika arbetsbefrämjande åtgärder och anställer personer med
funktionsnedsättningar.
Ytterst viktigt är att åtgärder vidtas mot diskriminering av
funktionshindrade. Anledningen till att diskriminering av
funktionshindrade förekommer kan många gånger vara att
inte alla människor i vårt samhälle uppfattar det som
självklart att funktionshindrade har rätt till delaktighet i
samhället på samma villkor som andra. I första hand behövs
information, upplysning och fostran för att uppnå respekt för
olika människor. För att komma dithän att alla människor
behandlas likvärdigt måste troligen
upplysningsverksamheten kombineras med
lagstiftningsåtgärder. Då åstadkoms också en normbildande
verkan.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om särskilda åtgärder för
funktionshindrades möjligheter till arbete.
Stockholm den 23 januari 1995
Ulla-Britt Hagström (kds)