Den strukturella arbetslösheten uppstår när en ekonomi
inte förmår ställa om sig till en nödvändig
strukturomvandling. Förmågan till omställning är av
fundamental betydelse för alla framsteg i en värld av ny
teknologi, globalisering och intensiv nationell och
internationell konkurrens. De potentiella vinsterna kan bli
ännu större än de som uppkom när ekonomierna vaknade till
nytt liv efter andra världskriget. Men idag är OECD-
ländernas ekonomier och samhällen dåligt rustade för att
skörda vinster av detta slag. Politiska ingripanden och
system har gjort ekonomierna osmidiga och stela och har satt
ned förmågan -- för att inte säga viljan -- till anpassning. Om
våra ekonomier och samhällen skall kunna skörda de
potentiella vinsterna måste de reagera snabbt på nya krav och
ha blicken riktad mot framtida möjligheter. För många är det
fråga om en smärtsam omställning.
På detta sätt inleds den sysselsättningsstudie som OECD --
Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling --
presenterade våren 1994. Precis så utmanande är den nya
framtid som nu väntar. Länder som är beredda att anta de nya
utmaningarna och delta i den nödvändiga förnyelsen
kommer att kunna främja såväl välstånd som trygghet och
sysselsättning. De länder som saknar insikten, viljan eller
förmågan kommer obönhörligen att halka efter.
I Sverige saknar nästan 600.000 människor arbete. Det
motsvarar drygt 13 procent av arbetskraften. Den svenska
arbetslösheten ligger i nivå med vad som kommit att bli
vanligt också i det övriga Västeuropa.
I denna motion presenterar vi riktlinjerna för en politik för
flera riktiga jobb. En sådan politik måste ta sin utgångspunkt
i de nya förutsättningar för en utveckling av företagandet
som den omvälvning av världsekonomin som just nu pågår
skapar tillsammans med ny teknologi. Den tar sikte på att ge
varje människa möjlighet att delta genom att utveckla hennes
personliga potential.
Flera riktiga jobb kan inte skapas med reparativa
arbetsmarknadsåtgärder, hur viktiga dessa än kan vara för att
bistå dem som drabbats av arbetslösheten. En politik för fler
jobb går genom starka företag och en ekonomi i balans.
Vår strategi för nya jobb kan sammanfattas i sju punkter:
1. Företagen måste kunna växa och flera företag
etableras, bl.a. genom att avdragsrätt för riskkapital införs.
2. Skattesystemet måste ge goda förutsättningar för
arbete och företagande, genom att skatterna sänks.
3. Lönebildningen måste främja rekrytering av ny
arbetskraft, men också karriär och arbetsbyten.
4. Arbetsmarknaden måste bli en verklig marknad.
Dagens arbetsmarknadslagstiftning måste reformeras och
generella möjligheter öppnas för enskilda anställningsavtal
mellan företag och medarbetare.
5. Socialförsäkringarna måste ändras så att de
befrämjar arbete, men också för att medge nödvändigt skydd
när rörligheten på arbetsmarknaden tilltar.
Arbetslöshetsförsäkringen skall vara allmän.
6. Utbildningen måste vara av hög kvalitet. Den bör
kunna fortgå under hela yrkeslivet, bl.a. med hjälp av
personliga utbildningskonton.
7. Arbetsmarknadspolitikens effektivitet måste höjas,
bl.a. genom sådana ersättningsregler att ett aktivt
arbetssökande främjas.
Kring dessa sju områden måste en politik för förnyelse
byggas. Att avstå från att anta utmaningen -- eller att
misslyckas -- är detsamma som att låsa arbetslösheten vid en
oacceptabelt hög nivå, att inte dra nytta av all möjlig
mänsklig förmåga och att acceptera ett lägre välstånd än vad
som annars skulle vara möjligt att uppnå.
2 Bakgrunden
Världsekonomin genomgår just nu en dramatisk
utveckling. Gränser som tidigare delat nationer och
världsdelar får allt mindre betydelse.
Informationsteknologins snabba genombrott reducerar -- i
vissa fall utraderar -- betydelsen av avstånd.
Informationsteknologin är en del av -- och en förutsättning
för -- en formlig explosion av kunskap.
Kunskapsutvecklingens kraft illustrerar
Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) i studien ''Tekniken
och det framtida arbetet med skiftet från industrisamhället
till IT-samhället:
Vi befinner oss i skiftet mellan två epoker, som kan kallas
industrisamhället respektive informationsteknologins
samhälle (IT-samhället). Den snabba och dramatiska
utvecklingen är ett resultat av informationsteknologins
spridning till allt fler områden. Det blir möjligt att framställa
nya eller kraftigt förbättrade varor och tjänster på ett nytt sätt
och med större hänsynstagande till konsumenternas intresse.
Och vidare:
Informationsteknologin kommer att förädla många
produkter och processer men också ge upphov till nya sätt
att tillhandahålla dagens tjänster. Dessutom kommer det att
dyka upp ett antal helt nya tjänster. Vilka dessa blir vet vi
inte och inte heller hur de kommer att påverka samhället.
I Vingar åt människans förmåga (SOU 1994:118) beskrev
den förra regeringens IT-kommission utvecklingen på
följande sätt:
IT skapar nya möjligheter såväl för individen som för
samhället. Den ökar möjligheterna att kommunicera och att
samarbeta, att ta till vara och utnyttja information och
kunskap, att lösa problem och att utveckla ny kunskap.
Inte minst det sista är viktigt. IT innebär inte bara nya
möjligheter att kommunicera utan också att utveckla ny
kunskap.
Kunskapsutvecklingen förändrar innehållet i såväl
industri- som tjänsteproduktion. Men den förändrar också
den takt med vilken produkter och produktionsvillkor
omsätts. IVA understryker för sin del hastigheten med vilken
förändringarna nu sker.
Några exempel som belyser detta är följande:Den snabba
utvecklingen inom t.ex. medicinsk teknik gör att fler
människor kan behandlas till lägre kostnad, ofta mindre
smärtsamt samt med kortare rehabiliteringstider. Den
nödvändiga utrustningen kräver emellertid både en ökad,
och i viss mån annan, läkarkunskap.Utvecklingen av
datormarknaden är i sig ett mått på snabbheten i
produktutvecklingen. Persondatorer har mer sällan en
produktiv livslängd som överstiger tre år. Programvarans
livslängd blir allt kortare.
I ett internationellt perspektiv finns betydande skillnader
ifråga om ländernas förmåga att anpassa sig till de nya
villkoren. Det kan avläsas i form av ekonomisk aktivitet, men
också i förmågan att dra nytta av de resurser som människor
utgör. I låg tillväxt och hög arbetslöshet finns tecknen på
otillräcklig förmåga att ta tillvara de nya förutsättningarna.
Utvecklingskraften i företagen är ett mått på ett lands
förmåga att tillvarata nya möjligheter. Svenska företags
svårigheter att växa, framför allt från små till medelstora, är
ett välkänt problem.
De nya villkor som såväl den tekniska utvecklingen som
den högre omsättningshastigheten kommer att föra med sig
påverkar också anställningsvillkoren. Livslånga
anställningar kommer att bli alltmer sällsynta. Tvärtom
kommer byte av arbete -- inom företag men också mellan
företag och yrken -- att bli vanligare. Sådana skiften i
arbetsuppgifter och utmaningar tar bättre tillvara människors
förmåga och utvecklar deras kunnande.
På en mer föränderlig arbetsmarknad blir också de former
under vilka anställningen eller uppdraget tas annorlunda än
på en arbetsmarknad präglad av det mer traditionella
industrisamhällets företagsstruktur. Hierarkierna blir mindre
uttalade och projekten flera och av varierande längd.
Inhyrning av medarbetare, för att komplettera en kärna av
fast anställda, blir för många företag en smidigare form än
det traditionella anställningsförhållandet för att för varje
uppgift kunna utnyttja all tillgänglig kompetens.
Denna utveckling är enligt vår mening av godo från den
samlade ekonomins och enskilda människors synvinkel. Den
kräver emellertid att de institutioner som präglar
arbetsmarknaden förändras för att fördelarna skall kunna
nyttiggöras och för att den enskilde skall kunna känna
stimulans i förändringen.
3 Arbetslösheten
Arbetslösheten -- eller snarare den bristande förmågan att
ta tillvara mänskliga resurser -- beskrivs i den OECD-studie
vi tidigare refererat som vår tids mest allmänt fruktade
företeelse. Enligt studien finns det 35 miljoner arbetslösa i
OECD-länderna. Ytterligare cirka 15 miljoner anses ha givit
upp i jakten på arbete eller motvilligt accepterat
deltidsarbete.
I Sverige står, som vi nämnde, nästan 600.000 människor
utanför den reguljära arbetsmarknaden. Det motsvarar mer
än 13 procent av arbetskraften. Det är både från mänskliga
och allmänna utgångspunkter en tragedi. Härtill kommer
dessutom mer än 400. 000 förtidspensionärer. Tillsammans
ger det bilden av en arbetsmarknad som slutat att fungera.
Som vi nyss visade är skillnaderna mellan olika länder
stora. Trots olikheterna finns det emellertid i Västeuropa
starka gemensamma drag. Dessa framstår som särskilt
tydliga i jämförelse med USA.
Skillnaden ifråga om ungdomsarbetslösheten är likaså
uppenbar (OECD):
Arbetslöshetstal (1993)
Alla
Ungdom
Nordamerika
7,2
13,8
Kanada
11,1
17,8
USA
6,7
13,3
EG
10,6
20,6
Sverige
8,1
18,4
En viktig förklaring till olikheterna står att finna i det sätt
på vilket arbetsmarknaden i USA respektive Västeuropa
fungerar. Innan vi går in på denna fråga kan det emellertid
vara på sin plats att också peka på skillnader dels i fråga om
andelen kunskapsorienterade företag, dels på utvecklingen
av det privata tjänsteföretagandet. I båda dessa hänseenden
släpar Sverige i dag efter. Det är särskilt allvarligt med tanke
på att högkunskapsföretagen och tjänsteföretagen
representerar sektorer där Sverige borde ligga långt framme.
I fråga om kunskapsinnehållet i den svenska exporten
rörde sig Sverige under många år bakåt. Den andel av svensk
industriproduktion som härrör från FoU-intensiva branscher
föll från 91 procent av OECD-genomsnittet 1975 till 63
procent 1986.
Den amerikanska arbetsmarknaden är betydligt mera
framgångsrik än den västeuropeiska när det gäller att ta
tillvara de tillgångar enskilda människor har. Flera orsaker
förefaller bidra till detta:
Arbetsmarknadslagstiftningen är mindre rigid.
Lönespridningen är större.Ungdomslönerna är
lägre jämfört med lönen för erfaren arbetskraft.De
centrala fackföreningarna har fått stå tillbaka till förmån
för mera individuella anställningsavtal.
Alla dessa faktorer medverkar till att det i USA idag går
lättare att erbjuda fler människor riktiga arbeten. Det är
emellertid inte detsamma som att den amerikanska
arbetsmarknadsorganisationen i sin helhet kan -- eller bör --
överföras till Europa. Löneskillnader i USA har t ex en
tendens att permanentas. Den som i unga år fallit ur
skolgången har svårt att senare få del av en utbildning som
var och en behöver. Det bäddar för problem när
kunskapskraven på alla tilltar. Sverige har, som vi senare
skall visa, förutsättningar att förena flexibilitet, som i det
amerikanska systemet, med svenska utbildningstraditioner
som motverkar eventuella låsningseffekter.
4 Det europeiska förnyelseprogrammet
Inte bara OECD utan också den Europeiska Unionen (EU)
betraktar arbetslösheten som ett avgörande problem. Ett
omfattande arbete på detta område har bedrivits i flera år.
Vid det Europeiska Rådets möte i Köpenhamn i juni 1993
tillsatte EU en arbetsgrupp under ledning av
kommmissionens ordförande Jacques Delors med uppgiften
att analysera de europeiska utmaningarna bl.a. när det gäller
nya arbeten. I vitboken Tillväxt, konkurrenskraft och
sysselsättning -- Utmaningarna och vägarna in i 2000-talet
redovisas slutsatserna. Man konstaterar att de europeiska
länderna har så hårt reglerade och styrda arbetsmarknader att
arbetslösheten inte sjunkit ens när tillväxten varit god.
De nuvarande nivåerna på de offentliga utgifterna, särskilt
inom det sociala området, har blivit ohållbara och har tagit i
anspråk resurser som kunde ha kanaliserats in i produktiva
investeringar. De har pressat upp arbetskraftsbeskattningen
och ökat räntekostnaderna. Samtidigt har den ständiga
ökningen av arbetskraftkostnaderna -- som sin tur beror på
såväl lönekostnader, sociala avgifter och, åtminstone delvis,
överdrivna stela regleringar -- hindrat skapandet av nya jobb.
I vitboken konstateras också att i
-- -- -- viss länder i gemenskapens norra delar skulle en
minskning av arbetslöshetsersättningar och en sänkning av
skatten på låga inkomster göra det lättare att bekämpa den
svarta sektorn.
Det understryks vidare att en
-- -- -- aktiv politik och strukturella förändringar av
arbetsmarknaden och av regleringar som begränsar
expansionen av delsektorer (i synnerhet tjänstesektorn)
kommer att göra det enklare att anställa människor och
kommer därför att öka sysselsättningsdelen av tillväxten.
Vitboken tror inte på några enkla grepp. I stället
konstateras att
-- -- -- de sociala välfärdssystemen ses nu över i många
medlemsstater för att förbättra effektiviteten och minska
kostnaderna genom ökat ansvarstagande och valfrihet.
Men detta räcker inte. Enligt rapporten råder det bland
medlemsländerna enhällighet om att
-- -- -- de sociala skyddsnäten har -- åtminstone delvis--
haft en negativ inverkan på sysselsättningen såtillvida att de
tenderar att skydda människor som redan har arbete, vilket
har gjort deras situation säkrare och gett dem fördelar. I
praktiken har de visat sig vara ett hinder för de som söker
nya jobb och för de som vill inträda på
arbetsmarknaden -- -- -- För att skapa fler arbeten för unga
människor, finns det ett förslag om att införa större
flexibilitet vad avser minimilön, reducerade sociala avgifter
eller flexiblare anställningsvillkor -- -- --
Också vid EU-mötet för stats- och regeringschefer i Essen
i december 1994 diskuterades arbetslösheten. I regeringens
budgetproposition beskrivs Essenmötets slutsatser i dessa
frågor på följande sätt:
1. Investeringar i yrkesutbildning skall främjas för att
förbättra arbetstagarnas möjligheter till sysselsättning 2.
Den ekonomiska tillväxten skall göras mera
arbetsintensiv genom mera flexibla former för att organisera
arbetet, genom en lönepolitik som främjar investeringar och
genom lokala och regionala initiativ för att skapa
arbetstillfällen bl.a. på det sociala området och inom
miljövården.
3. Sociala avgifter skall reduceras i sådan omfattning att
det blir en märkbar effekt på rekryteringen av arbetskraft.
4. Arbetsmarknadspolitiken skall läggas om från en passiv
till en aktiv politik och effektiviseras, bl. a . genom att
åtgärder som motverkar arbetsviljan undviks.
5. Särskilda insatser skall göras för dem som är hårdast
drabbade av arbetslösheten, särskilt ungdomar och
låntgtidsarbetslösa.
EU:s stats- och regeringschefer understryker behovet av
aktiva arbetsmarknadsinsatser för dem som drabbats av
arbetslöshet. Det är betydelsefullt. Än viktigare är emellertid
påpekandena om sänkta lönekostnaders betydelse för
tillkomsten av arbeten och vikten av förhållanden på
arbetsmarknaden som främjar rörligheten.
I de två sistnämnda hänseendena går slutsatserna stick i
stäv med den politik den svenska socialdemokratiska
regeringen drev igenom hösten 1994, då löneskatter höjdes
och stelheterna på arbetsmarknaden förstärktes. Genom att
inte acceptera lägre arbetskraftskostnader och en flexiblare
arbetsrätt är risken stor för att Sverige -- begränsat som vårt
land redan är genom den överstora offentliga
sysselsättningsandelen -- halkar efter ytterligare också
gentemot det övriga Europa.
5 Den socialdemokratiska strategin
Sverige har en i förhållande till många andra länder
särpräglad arbetsmarknad. Inte minst gäller detta den stora
offentliga sektorn. Utvecklingen av de offentliga och privata
arbetsmarknaderna illustreras i nedanstående diagram:
Strukturförändringar i sysselsättningen 1965 -- 1992
Det är också expansionen av de offentligfinansierade
arbetena som under de senaste 20 åren förklarat skillnaderna
i sysselsättningsnivå i Sverige jämfört med det övriga
Västeuropa. När expansionen av den offentliga sektorn i
Sverige upphörde, uppstod arbetslöshetsproblem. Samtidigt
förefaller det som om Sverige utan fundamentala
förändringar står sämre rustat än många andra länder för att
ta tillvara den mänskliga potentialen genom att kunna
erbjuda tillräckligt mycket av utvecklande arbete.
''Föredömet Sverige'' visar sig nu bli sin egen motsats.
Genom den offentliga sektorns expansion har
sysselsättningen alltså kunnat hållas uppe. Genom den s. k.
aktiva arbetsmarknadspolitiken har också den verkliga
arbetslösheten dolts. För den socialdemokratiska regeringen
går strävanden att ge fler möjligheter att bidra till sin egen
och hela samhällets utveckling i extrem grad genom olika
typer av ''åtgärder''. Inte bara skall arbetsmarknadspolitiken
bidra till att häva den arbetslöshet som redan existerar. Den
framställs av regeringen som något av motorn för en politik
som skall ge flera jobb. Sysselsättning blir liktydigt med att
inte finnas med i statistiken över öppet arbetslösa.
En sådan strategi har inga förutsättningar att lyckas. En
fungerande ekonomi med en dynamisk arbetsmarknad kan
inte ersättas av arbetsmarknadspolitik.
I en nyligen utgiven studie Välfärdsstat i omvandling --
amerikanskt perspektiv på den svenska modellen (SNS
1995) analyseras bl.a. den svenska arbetsmarknadspolitikens
förmåga att återföra arbetslösa till den reguljära
arbetsmarknaden. Studien motsäger inte påståendet att
aktiva åtgärder kan vara till nytta, men underkänner
föreställningen att en sådan politik skulle vara någon
kungsväg till full sysselsättning.
För det tredje leder vår genomgång av litteraturen kring
AMU oss till samma slutsats som drogs av Robert Flanagan
(1987): ''Det finns nedslående få belägg för att dessa utgifter
har förbättrat den svenska arbetskraftens produktivitet''.
Trots att den handfull studier av AMU som finns har använt
bästa tänkbara statistiska metoder, har data visat sig
innehålla otillräckligt med information för precisa
skattningar av arbetsmarknadsutbildningens intäkter. I vår
sammanställning av ett flertal studier, drar vi slutsatsen att
intäkterna i bästa fall är blygsamma. Befintliga amerikanska
studier leder till samma slutsats. Dessutom är de omedelbara
intäkterna av AMU sannolikt mindre i ett läge med en svag
arbetsmarknad.
Vi menar att en sysselsättningsstrategi som bygger på
arbetsmarknadspolitiska åtgärder, men nonchalerar sådana
faktorer som är av mer grundläggande betydelse för en
utvecklingskraftig arbetsmarknad, riskerar att låsa
arbetslösheten på en nivå som långsiktigt överskrider såväl
den amerikanska som arbetslösheten i det övriga
Västeuropa. Det vore till skada först och främst för alla dem
vars förmåga inte tas tillvara, men också för hela samhällets
välstånd.
Det bör i detta sammanhang också påpekas att Sverige
under lång tid före 1991 försummade den kunskaps- och
kompetensuppbyggnad som enligt alla bedömningar nu blir
av allt mer central betydelse. I samband med att
konjunkturen vänder ökar efterfrågan på kvalificerad
arbetskraft samtidigt som den totala arbetslösheten ligger på
en hög nivå. Samma fenomen uppträdde under tidigare
konjunkturuppgångar och bidrog framför allt under 1980-
talet till att investeringar lämnade Sverige. Den obalansen på
arbetsmarknaden är uttryck för såväl felaktiga
utbildningssatsningar som bristande flexibilitet. Då
efterfrågan på kompetent arbetskraft inte kan tillgodoses
riskerar konjunkturuppgången att inte kunna utnyttjas fullt
ut.
6 Regeringen undergräver sysselsättningen
Den socialdemokratiska regeringen säger sig sätta kampen
mot arbetslösheten högt -- kanske t.o.m. högst -- på
dagordningen. Som vi just antytt genomsyras emellertid
regeringspolitiken knappast av ambitionen att medverka till
fler riktiga arbeten. Tvärtom har en rad åtgärder sedan
regeringsskiftet 1994 direkt motverkat strävan att sätta fler
människor i riktigt arbete.
De här är de viktigaste:Rekordskattehöjningarna hösten
1994 på drygt 55 miljarder kronor belastar hela samhället,
men i särskilt hög grad de företag som borde stimuleras att
utvidga och att anställa flera. Ca 36 miljarder kronor av de
drygt 55 gör det direkt dyrare att anställa flera.Otillräckliga
besparingar på statsbudgeten gör att räntan riskerar att ligga
på en nivå som gör framtidsinvesteringarna dyrare än vad
många företag förmår bära. Därmed kommer
produktionsapparaten att förbli för liten och den höga
arbetslösheten bestå.Återställningen av de små
förändringar av arbetsrätten som tidigare genomförts skickar
signaler till företagen om att 1970- och 80-talens
arbetsrättsliga rigiditet återupprättas. Det kommer att göra
flera, inte minst småföretag, obenägna att nyanställa. Tvekan
att nyanställa syns i det rekordhöga övertidsarbete som
många företag i dag redovisar.Förslaget om att avskaffa
karensdagen i sjukförsäkringen riskerar att bryta de senaste
årens utveckling mot minskad korttidsfrånvaro.
Avskaffandet av karensdagen innebär en ytterligare
belastning för företag och annan verksamhet som kan
uppskattas till flera miljarder kronor årligen. Den
produktivitetsförbättring som karensdagen bidrog till
riskerar därmed att förbytas i sin motsats. Det skulle
undergräva företagens konkurrenskraft och därmed
förmågan att anställa nya medarbetare.Den nedrustning av
forskningen som regeringen nu föreslår motverkar direkt den
högkunskapsutveckling som behövs om vårt land skall klara
den skärpta internationella konkurrensen. Att ersätta
långsiktiga kunskapsinvesteringar med kortsiktiga
arbetsmarknadsinsatser är lika kortsynt som att plötsligt sluta
att bygga vägar.
Inga arbetsmarknadsprogram kan kompensera för sådana
sysselsättningsfientliga åtgärder som vi här har nämnt.
Antingen inser inte regeringen vad en mer rörlig och
internationellt konkurrensutsatt arbetsmarknad kräver eller
så är regeringen oförmögen att göra det som också den ändå
borde inse är nödvändigt.
I båda fallen blir dessvärre resultatet att många människor
i onödan döms till arbetslöshet.
7 Regeringsprogrammet mot arbetslösheten
Under den anslående rubriken En nation i arbete
presenterar regeringen i budgetpropositionen sitt länge
annonserade program för att häva arbetslösheten.
Vi har ingen annan uppfattning än regeringen om
arbetslöshetens nedbrytande effekter såväl för enskilda som
för samhällsekonomin. En arbetslöshet på dagens nivå är
långt ifrån acceptabel.
Det program regeringen nu presenterat kommer emellertid
inte att leda till att arbetslösheten hävs. Huvudorsaken härtill
är regeringens obenägenhet eller oförmåga att ta sig an de
grundläggande orsakerna till arbetslöshetsutvecklingen.
Regeringens hela kraft sätts in på reparativa åtgärder,
samtidigt som dess politik leder till att de fundamentala
villkoren försämras för att fler riktiga arbeten skall kunna
uppstå.
Det är en politik som riskerar att låsa fast Sverige vid en
arbetslöshet långt över det rimliga. Det bekräftas indirekt av
regeringen själv i de prognoser för arbetslöshetsutvecklingen
som presenteras i finansplanen. Trots en uppåtgående
konjunktur, antydanden om en lägre produktivitetstillväxt
och ett sysselsättningsprogram som regeringen själv anser
utgöra en exceptionell kraftansträngning, bedöms
arbetslösheten 1998 ligga på 10 procent. Det är ett
misslyckande!
De två huvudinslagen i regeringsprogrammet för fler
arbeten är dels en skattesubvention till företag som anställer
av arbetsförmedlingen anvisade arbetslösa, dels
utbildningsinsatser. Vi är starkt tveksamma till om dessa
åtgärder kommer att ge mer än marginella bidrag till att
minska arbetslösheten. Inte ens de blygsamma resultat
regeringen själv förväntar sig är sannolika.
Anställningsstödet, som förefaller vara själva grundbulten
i regeringens arbetsmarknadspolitik, skall utgå som en
kortsiktig subvention för ett långsiktigt
anställningsförhållande. Det skall gälla arbetslösa som
arbetsförmedlingen anvisar.
Regeringen hoppas att företagen till följd av det föreslagna
stödet skall nyanställa 110.000 personer. Vi tror regeringen
kraftigt överskattar förslagets effekter. Den bedömningen
gör också Arbetsmarknadsverket som menar att högst
hälften så många nyanställningar är en realistisk bedömning.
Arbetsmarknadsverkets generaldirektör har framhållit
följande:
Mellan 45.000 och 50.000 arbetslösa kan få anställning
genom anställningsstödet. Möjligen ytterligare 10.000 --
men inte fler.
Tidigare erfarenheter visar att det är svårt att få företagen
att anställa trots stöd. Deras anställningsagerande styrs
främst av efterfrågan.
Många bedömare har gjort än mer pessimistiska
uppskattningar än Arbetsmarknadsverket av det tilltänkta
stödets effekter.
Vi utesluter inte att några i dag arbetslösa kommer att
erbjudas anställning i företagen med bistånd från det
föreslagna stödsystemet. Det rör sig emellertid, enligt vår
bedömning, i allt väsentligt om anställningar som företagen
i alla fall skulle ha gjort. För dessa företag är stödet
naturligtvis välkommet, men inte avgörande för
anställningsbesluten.
För företag som bidraget förutan inte skulle anställa fler
medarbetare är ettåriga lönesubventioner av ytterligt
begränsad betydelse. I förhållande till det ansvar en
anställning är förknippad med är den kortsiktiga
lönesubventionen på gränsen till betydelselös.
Det vi nu sagt gäller desto mer som regeringen genom
''återställarna'' inom arbetsrätten förstärkt rigiditeten på
arbetsmarknaden och höjt den ansvarströskel som
anställningsförhållandet är förknippat med.
Ett annat sätt att bedöma det föreslagna anställningsstödet
är att se det tillsammans med de skattehöjningar för
företagen som regeringen drev igenom hösten 1994.
Sammantaget uppgick dessa, som vi tidigare nämnt, till ca 36
miljarder kronor. De är dessutom varaktiga till sin karaktär.
Av dessa skattehöjningar erbjuder regeringen nu en mindre
del i retur under ett år, men endast på villkor att företagen
anpassar sig till regeringens vilja. En politik som först
undergräver företagens naturliga växtkraft för att därefter
hoppas att samma företag skall stimuleras av selektiva
statliga sysselsättningsåtgärder har inga förutsättningar att
bli framgångsrik.
De utbildningsinsatser regeringen föreslår, bl.a. en
mycket speciell naturvetenskaplig-teknisk
högskoleutbildning, fler KOMVUX-platser och ökade
insatser inom folkbildningen kan naturligtvis ses som
vällovliga försök att bidra till ökade kunskaper åt fler. Vår
kritik gentemot dessa insatser gäller inte heller avsikten att
bidra till en kompetenshöjning av unga och äldre. Kritiken
gäller den ad hoc-prägel insatserna har, i synnerhet sett i
perspektivet av de samtidiga rekordstora nedskärningar som
regeringen gör av den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden.
Ad hoc-utbildning i arbetsmarknadssyfte har, som vi
tidigare understrukit, historiskt haft begränsade positiva
effekter. Ofta, t.ex. när det gäller tekniska utbildningar på
högskolenivå, saknar eleverna de grundläggande
förkunskaperna. Arbetsmarknadserbjudna utbildningar ger
inte heller den personliga motivation som goda studieresultat
kräver.
Svårigheterna skall heller inte underskattas när den högre
utbildningen utnyttjas av den mer kortsiktigt inriktade
arbetsmarknadspolitiken. Orättvisorna, t.ex. i fråga om
ersättningssystem studenterna emellan, ökar samtidigt som
det finns risk för att universitetens och högskolornas
långsiktiga uppgifter åsidosätts. Som regeringen själv
medger utsätter dess egna förslag kvalitetsambitionerna
inom den högre utbildningen för stora påfrestningar.
Förslaget om att erbjuda 9.000 äldre möjlighet att med ett
särskilt utbildningsarvode genomgå teknisk eller
naturvetenskaplig utbildning till en akademisk examen är ett
särskilt tydligt exempel på ett missriktat
sysselsättningsinitiativ. Kostnaden för dessa 9.000
utbildningsmöjligheter över två år uppgår till mer än 3
miljarder kronor eller mer än kostnaderna för ett stort
universitet. Förutom att snedvrida
studiefinansieringsvillkoren inom den högre utbildningen
utgör den föreslagna utbildningen en exceptionellt dyr form
att erbjuda vissa personer fördelar som inte alla kan få del
av.
Mot den här bakgrunden avstyrker vi dels regeringens
förslag om anställningsstöd, dels särskilda
utbildningsinsatser i de delar de innebär ytterligare
arbetsmarknadsmotiverade insatser utöver dagens
åtgärdsvolym, bl.a. 9.000 extra högskoleplatser inom, teknik
och naturvetenskap för äldre och 4.500 allmänna extra
högskoleplatser.
Vi skall i det kommande avsnittet visa hur de resurser
regeringen föreslår avsatta för dessa båda inslag i
arbetsmarknadspolitiken -- det riktade anställningsstödet
och utbildningsinsatserna -- kan utnyttjas bättre, såväl för att
stimulera företagens utveckling och därmed dessas uthålliga
anställningsförmåga som för att främja en långsiktigt
gagnelig kompetensuppbyggnad.
8 Strategi för fler arbeten
För att skapa varaktiga arbetstillfällen förordar vi en
strategi i sju punkter:
1. En politik för expansion av företag 2.
En skattepolitik för arbete 3.
En större lönespridning 4.
En avreglering av arbetsmarknaden 5.
Socialförsäkringar som stimulerar till arbete 6.
Ett utbildningssystem som genom hela livet utvecklar
allas kompetens 7.
En arbetsmarknadspolitik som snabbt återför arbetslösa
till arbete
Utgångspunkten för denna strategi är att ge varje människa
bästa möjliga förutsättningar till personlig växt och därmed
möjlighet att bidra till att skapa välstånd för sig själv och för
hela samhället.
8.1 Fler och växande företag
Sverige behöver fler företag och företag som växer. Den
enskilda, varuproducerande sektorn måste bli större. Det
gäller i synnerhet inom områden med stora kunskapskrav.
Den privata tjänsteproduktionen har en stor tillväxtpotential.
Som vi tidigare redovisat är tillväxten av gamla företag och
etablering av nya företag, såväl inom varu- som
tjänsteproduktionen otillräcklig. Det leder till för få
nyanställningar.
Sverige har enligt vår mening en för liten
varuproducerande företagssektor. Åtgärder för att bringa
denna i nivå med vad som förekommer i Sveriges viktigaste
konkurrentländer är väsentliga såväl för att främja
välståndsutvecklingen som för att öka möjligheterna för fler
att få riktiga arbeten.
För att företag skall etableras och expandera måste
lönsamheten vara god. Det kräver att kostnadsläget är
acceptabelt, skatterna rimliga, tillgången på riskkapital
tillfredsställande och arbetsmarknaden
utvecklingsbefrämjande. I flera av dessa hänseenden är i dag
bristerna stora.
I senare avsnitt återkommer vi till skatterna,
lönebildningen, arbetsmarknaden, socialförsäkringarna,
utbildningen och arbetsmarknadspolitiken. Här diskuterar vi
övriga frågor av betydelse för företagsutvecklingen.
Som vi tidigare har understrukit förändras
arbetsmarknadens karaktär snabbt. Behoven ökar också av
olika anställnings- och arbetsformer.
Vi vill för vår del se en utveckling där företagsamhet blir
själva fundamentet för Sveriges framtid. Att ta ansvar, att ta
sig för, att ta initiativ är värden som bl.a. politiken skall
stödja. Konkret innebär detta, i de sammanhang vi här
diskuterar, att fler måste få chansen att starta eget.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen att sju miljarder
kronor skall avsättas till ett till företagen riktat
anställningsstöd. Vi har redan föreslagit att riksdagen avslår
regeringens förslag.
Intressant är emellertid att regeringen i motiven för det
riktade anställningsstödet vältaligt argumenterar för att
utvecklingen av företagens lönekostnader också påverkar
anställningsbenägenheten.
Hösten 1994 genomförde samma regering, som nu medger
att lönekostnadsutveckling och anställningsbenägenhet
hänger samman, betydande skattehöjningar på
produktionen. En del av dessa var utformade som en höjning
av arbetsgivaravgifterna (särskild löneavgift) med 1,5
procentenheter.
Vi anser att en sådan politik undergräver de fasta spelregler
företagen behöver för sin utveckling. Den är, som vi tidigare
påpekat, bara begränsat verkningsfull för det
sysselsättningsstimulerande syfte regeringen vill främja.
I stället för regeringens kortsiktiga insats, där bara vissa
företag får ett tidsbegränsat kortsiktigt stöd, föreslår vi att
den särskilda löneskatten på 1,5 procentenheter avskaffas.
Kostnaden för denna sänkning är per år densamma som
kostnaden för regeringens riktade anställningsstöd.
Effekterna av en arbetsgivaravgiftssänkning är emellertid
långsiktigt positiva för företagens utveckling och därmed för
sysselsättningen. Stimulanseffekten av en allmän
arbetsgivaravgiftssänkning blir därigenom väsentligt större
än effekten av en kortsiktig insats.
Lägre skatter på arbete ger fler jobb. För att
företagsamheten skall kunna växa är emellertid en sänkning
av löneskatten inte tillräcklig. Härutöver krävs insatser inom
bl.a. följande områden:Företagsbeskattningen behöver
förbättras. Inte minst gäller det att stärka företagens egen
kapitalbas. Riskkapitalförsörjningen bör stimuleras.
Särskilt för de mindre företagen, där tillkomsten av nya
arbeten skulle kunna bli särskilt stor, är
riskkapitalförsörjningen i dag ett problem. Enligt vår mening
bör en möjlighet till avdrag införas i skattsystemet för medel
som satsas som eget kapital i företag. Regeringen bör
återkomma med ett konkret förslag till ett riskkapitalavdrag
enligt dessa principer.Konkurslagstiftningen måste
förnyas. Bl.a. är det viktigt att skatteskulders
förmånsställning vid konkurser avskaffas.
Privatiseringar av statliga företag, avregleringar och
större möjligheter för privata företag att ta över uppgifter
som i dag sköts av framför allt kommunala monopol, skulle
förstärka utvecklingskraften i ekonomin. Ett uppbrott från
kommunala monopol skulle kunna verka särskilt positivt för
de enskilda tjänsteföretagen.
8.2 Skattepolitik för arbete och investeringar
Skattepolitiken måste ge bra förutsättningar för arbete och
företagande. Särskilt företag med högt kunskapsinnehåll i
produktionen måste ha goda möjligheter att växa. En
expansion av tjänsteföretagandet kan markant öka antalet
arbetstillfällen.
För att stimulera den nödvändiga expansion av
företagandet, som är förutsättningen för fler riktiga arbeten,
är lägre skatter av helt avgörande betydelse. Oräkneliga
utredningar har visat hur negativt de s.k. skattekilarna verkar.
Höga skatter slår in en bred kil mellan å ena sidan
produktionsresultatet och å andra sidan ersättningen för det
utförda arbetet. Skattekilen på arbete är skillnaden mellan
vad arbetsgivare får betala för arbetsinsatser och vad
arbetstagaren får behålla efter att alla skatter är betalda. Alla
skatter, inkomstskatten, mervärdesskatten och löneskatten,
dvs. den del av arbetsgivaravgifterna som inte ger någon
motsvarande förmån, leder till skattekilar.
Många arbeten blir genom skattekilarna så dyra att alltför
få är beredda att betala priset. Därigenom slås arbeten ut eller
förpassas från den vita till den svarta delen av ekonomin.
Skattekilarna på avkastning av kapital får motsvarande
effekter. Den relativt sett stora skattekilen på avkastning av
riskkapital leder till sämre förutsättningar för kapitalbildning
och investeringar.
Det privata tjänsteföretagandet har, som vi tidigare
framhållit, en särskild tillväxtpotential.
Tjänstesektorn rymmer en stor variation av företag och
arbetsuppgifter. Inom denna sektor finns många av de mest
avancerade företagen, men också viktiga uppgifter inom
vården och omsorgen. En del av tjänsterna utförs i dag på
annat sätt än över den öppna arbetsmarknaden, oavlönat,
t.ex. i hemmen, eller svart. Andra tjänster kommer
överhuvudtaget aldrig till utförande, eftersom framför allt de
ekonomiska villkoren är för oattraktiva.
Att stimulera utvecklingen av öppet och avlönat arbete på
detta område är av stor betydelse. Det kan bidra till vårt lands
ekonomiska tillväxt samtidigt som arbetslösheten pressas
tillbaka.
Enligt vår mening krävs det en rad åtgärder för att
tjänsteföretagandet och annat arbete inom tjänsteområdet
skall utvecklas på ett sätt som vore önskvärt. Den sänkning
av löneskatterna för alla företag, som vi just har förordat, har
stor betydelse också för tjänsteföretagandet.
Lägre mervärdesskatt på tjänster är en annan väg att
stimulera tjänsteföretagen genom att minska skattekilarna.
En momssänkning kan göras antingen allmän eller riktas mot
vissa typer av tjänster.
Enligt gällande EU-regler kan emellertid inte denna typ av
selektiva skatteförändringar genomföras. Enligt vår mening
bör regeringen fullfölja de initiativ som togs under den förra
mandatperioden i syfte att undanröja detta hinder för en
reformering av tjänstebeskattningen.
En tredje väg att stimulera tjänsteutvecklingen har
utvecklats i utredningen Uppskattad sysselsättning (SOU
1994:43). Hem- och omsorgstjänsterna har, enligt utredaren,
stora utvecklingsmöjligheter. Enligt vår mening gäller detta
inte minst vården och omsorgen om gamla.
Avdragsrätt för hem- och omsorgstjänster är ett viktigt sätt
att öka kvaliteten, inte minst för äldre, att tillskapa fler
arbetstillfällen och att nedbringa den svarta sektorn.
Införandet av en sådan rätt ingår som ett naturligt inslag i
en serie åtgärder för att främja utvecklingen av tjänster och
tjänsteföretagande.
Som vi nyss redovisat finns i dag hinder för vissa
skatteförändringar på tjänsteområdet. När dessa undanröjts
bör regeringen återkomma till riksdagen med ett samlat och
sammanvägt program för en utveckling av tjänstesektorn.
En uppmuntran av tjänsteföretagandet har betydelsefulla
långsiktiga effekter, men kan, som vi just nämnt, också bidra
till att motverka arbetslösheten. Skulle t.ex. 1,5 procent av
arbetskraften kunna erbjudas arbete inom tjänstesektorn
skulle inte bara trycket på, utan också kostnaderna för,
arbetsmarknadsåtgärder kunna reduceras. Åtgärder för 1,5
procent av arbetskraften motsvarar kostnader på drygt fem
miljarder kronor. En mindre åtgärdsvolym står dessutom
bättre i överensstämmelse med vad Arbetsmarknadsverket
effektivt kan hantera.
8.3 Utvecklingsstimulerande lönebildning
Lönebildningen måste främja både nyanställningar och
karriärer. Det innebär att unga medarbetare måste kunna
anställas till lägre löner än idag. Löneutvecklingen efter
genomgången kompetensförstärkning måste vara tydlig.
Lönebildningen har stor betydelse för möjligheterna att
hålla arbetslösheten på en acceptabel låg nivå. Mycket talar
för att Sveriges, i en internationell jämförelse, starkt
sammanpressade lönestruktur är en viktig orsak till dagens
höga arbetslöshet.
Vi har tidigare pekat på de amerikanska förhållandena.
Skillnaden mellan Sverige och USA i fråga om
lönebildningen är en förklaring till den lägre arbetslösheten
i USA. Den amerikanska arbetslösheten är ungefär hälften
jämfört med arbetslösheten i Sverige.
Särskilt tydlig är skillnaden när det gäller unga.
Ingångslönen i Sverige för 18--19-åringar var i slutet av
1960-talet ca 55 procent av lönen för en vuxen, mer
kvalificerad medarbetare. 15 år senare hade ingångslönen
stigit till närmare 80 procent av den kvalificerade lönen. I
USA är motsvarande siffror 71 procent 1968 och 61 procent
1988.
Ungdomsarbetslösheten som andel av den totala
arbetslösheten ligger i Sverige på en i internationell
jämförelse hög nivå.
I Generationsutredningen (SOU 1994:73, kap 7)
konstateras att ungdomars relativa arbetslöshet ökat
trendmässigt alltsedan 1960-talet, jämfört med den
medelålders arbetskraften.
En flexibel lönebildning frigör arbetsmarknaden och
tydliggör att det inte finns någon brist på arbete utan snarast
på arbetstillfällen.
I finansplanen hävdar regeringen, bl.a. med utgångspunkt
i de amerikanska erfarenheterna, att en större rörlighet i fråga
om löner skulle leda till en sämre produktivitetsutveckling
och därmed lägre välstånd. Detta argument är svårt att förstå.
Det är naturligtvis sant att de arbeten som skulle tillkomma
till lägre löner sannolikt är mera lågproduktiva än åtminstone
en del av de arbeten som i dag betalas med högre lön.
Poängen är emellertid att de nytillkomna arbeten är just nya.
Om arbeten som i dag inte kan finansieras på marknaden i
framtiden kan betalas öppet, är detta enligt vår mening, en
välståndsvinst. Det gäller så mycket mera än arbetslösheten
som därigenom också kan pressas tillbaka.
Vi är alltså övertygade om att åtskilligt arbete skulle kunna
finnas tillgängligt på arbetsmarknaden om lönebildningen
och skatterna medgav detta. Det är sant att en del av dessa
arbeten skulle ersättas på en lägre nivå än de lägre betalda
arbetena i dag. Detta är emellertid enligt vår mening inte
något stort problem under förutsättning att arbetsmarknaden
samtidigt är så rörlig att den medger avancemang och
personlig utveckling.
I detta hänseende är utbildningsmöjligheterna
betydelsefulla. Till denna fråga skall vi återkomma i ett
senare avsnitt. Låt oss i detta sammanhang bara understryka
att det är utbildningserbjudanden livet igenom som kan göra
att Sverige skulle kunna förena en låg arbetslöshet genom
tillkomsten av nya jobb med möjligheter för alla att under
livets olika skeden finna arbeten som utnyttjar ambitioner
och tar tillvara personlig potential.
Större möjligheter till nya arbeten inte minst till unga är
en konsekvens av en mer flexibel lönebildning. En annan --
och minst lika viktig -- är att kompetens kan belönas bättre.
Sverige är ett av de länder i Västvärlden som belönar
kompetens sämst, vilket framgår av nedanstående diagram:
Långsiktigt kommer en sådan lönebild att utarma Sverige
på den högkvalitativa arbetskraft som den långsiktiga
konkurrensen kräver. Det kommer i sin tur att underminera
företagens utvecklingsmöjligheter och därmed
förutsättningarna för att erbjuda fler arbete.
I ett kommande avsnitt diskuterar vi vilka
utbildningsinvesteringar vi anser vara nödvändiga. Dessa
kommer emellertid inte att kunna genomföras framgångsrikt
med mindre än att lönebildningen för såväl unga som äldre
ger besked om att utbildning och kompetensutveckling livet
igenom också är personligt lönsam.
8.4 Avreglering av arbetsmarknaden
Arbetsmarknaden måste bli en verklig marknad där
enskilda arbetstagare och arbetsgivare kan ingå för båda
parter givande avtal. Parallellt med en successiv förnyelse av
arbetsmarknadslagstiftningen bör generella möjligheter
öppnas för att inom ramen för allmänna rättsregler kunna
sluta individuella avtal. Skillnader mellan arbetare och
tjänstemän bör avvecklas.
Förhållandena på den svenska arbetsmarknaden regleras
genom ett stort antal ofta mycket detaljerade lagar samt
dessutom genom avtal mellan arbetsgivarnas och
arbetstagarnas organisationer. Avtal finns också på områden
som inte täcks av lagstiftning. Regelsystemet, såväl det
avtalade som det legala, har successivt tillkommit under mer
än 50 år.
Viktigare lagkomplex gäller bl a följande områden:
anställningsskyddmedbestämmandevillkor vid
värnpliktstjänstgöringförtroendemannafrågorrättegång i
arbetstvisterrätt till ledighet för utbildningledighet för
vård av barnledighet för föreningsverksamhet i skolan
ledighet för svenskundervisning för invandrare
styrelserepresentationjämställdhetsemester
främjandefrågorarbetstidarbetsmiljö
Sammantaget utgör den svenska
arbetsmarknadslagstiftningen och kollektivavtalen en
kollektivisering av arbetsmarknadsförhållandena som gör de
svenska villkoren till de mest rigida i världen. I vissa andra
europeiska länder finns motsvarigheter i vissa delar men i få
andra länder en reglering med en sådan total omfattning.
Det finns starka belägg för att regleringen av den svenska
arbetsmarknaden hämmar en dynamisk utveckling och
därmed också tillkomsten av nya arbeten. Flera av
arbetsmarknadslagarna, t ex lagen om anställningsskydd,
premierar dem som har arbete, men försvinner för dem som
inte redan fått en fast fot på arbetsmarknaden. Lagstiftningen
bidrar därmed till en utslagning av människor.
Karaktären av skyddslagstiftning för dem som redan finns
på arbetsmarknaden får till effekt att den rörlighet som den
nya tiden kräver kommer till stånd i mindre utsträckning än
vad som vore önskvärt. Förutom de arbetslöshetsskapande
effekter som detta ger upphov till kommer det att bli allt
svårare att få tillgång till just den arbetskraft som behövs i
olika företag och branscher.
Det var i medvetande om detta som den förra regeringen
inledde förnyelsen av arbetsrätten. Också de mycket
blygsamma förändringar till gagn för de arbetssökande och
för dynamiken i företagen, som beslutades av riksdagen
1993, har nu emellertid återtagits. Viktig tid i den hårdnande
internationella konkurrensen har därmed gått förlorad.
Regeringens utformning av lagreglerna med anledning av
EU-direktiv vid övergång av verksamheter och kollektiva
uppsägningar kommer dessutom att leda till ytterligare
hinder för den nödvändiga omstruktureringen.
Vi är övertygade om att väsentliga förändringar av
villkoren på arbetsmarknaden måste genomföras om Sverige
skall kunna klara konkurrensen och bereda flera riktiga
arbeten. Den nuvarande lagstiftningen motverkar den
mänskliga utveckling som ett samhälle i frontlinjen måste
främja.
Den förändring vi vill se tar sin utgångspunkt i det
framträngande personliga inslaget i det nya arbetslivet. Det
innebär att tvingande kollektiviserad lagstiftning, en gång
tillkommen för det gamla industrisamhällets behov, bör
ersättas med så individuella relationer som möjligt.
Kollektivavtal kan i detta sammanhang vara väl så
utvecklingshämmande som någonsin lagstiftning.
Vägen bort från en reglering med en halvsekel gammal
historia och med starka organiserade förmånstagare är inte
okomplicerad. Vi vill förorda en process efter två linjer:
Den gradvisa reformeringen av
arbetsmarknadslagstiftningen bör återupptas, men med mera
målmedvetna ambitioner. I god tid före år 2000 måste all
arbetsmarknadslagstiftning ha utvecklats på ett sådant sätt att
den främjar den angelägna förnyelsen av arbetsmarknaden.
Parallellt med denna reformering måste en generell
möjlighet öppnas för varje arbetstagare och arbetsgivare att
teckna individuella avtal. Till stöd för sådana avtal kan
behovet av en lagstiftning som reglerar grunderna för
anställning och -- eventuellt -- andra villkor behöva prövas.
Genom en dubbel utvecklingsstrategi av detta slag ges
arbetstagare och arbetsgivare valmöjlighet mellan
regelverken. Tillsammans med de övriga inslagen i en politik
för fler arbeten kommer det att ge flera människor tillgång
till arbetsmarknaden.
Den gradvisa reformeringen av lagstiftningen på
arbetsmarknaden bör koncentreras på bl.a. följande
områden:Möjligheterna till visstidsanställning bör
förlängas från dagens sex månader till tolv.Möjligheterna
till provanställning bör likaså förlängas från sex månader till
tolv.Reglerna om uppsägning på grund av arbetsbrist bör
bättre anpassas till vad som krävs för att säkerställa
företagens utvecklingsmöjligheter, också då behov av
personalminskningar uppkommer.Den fackliga vetorätten
mot entreprenader bör avvecklas för att underlätta företagens
anpassningsförmåga till nya strukturer på
arbetsmarknaden.Förbud mot blockad av enmans- och
familjeföretag bör införas.Reglerna vid övergång av
verksamhet bör inte gå längre än vad EU-rätten kräver av
Sverige.Semesterfrågor, arbetstidsfrågor och
ledighetsregleringar bör ges en utformning som främjar
dynamik och ett effektivt resursutnyttjande.
Förändringar av arbetsmarknadslagarna i denna riktning är
nödvändiga om företagen skall kunna utvecklas på en
arbetsmarknad präglad av andra och rörligare villkor än vad
som gällde förr.
Vi är emellertid övertygade om att inte ens de här
skisserade förändringarna är tillräckliga för att säkerställa
den dynamik som krävs för att tillräckligt många jobb skall
komma till stånd.
Utöver reformeringen av arbetsmarknadslagstiftningens
enskildheter behöver därför generella möjligheter öppnas
också för enskilda avtal mellan arbetsgivare och
arbetstagare. Innebörden härav är att arbetsgivaren och
arbetstagaren kan välja huruvida de vill utnyttja det
regelverk -- lagar och i förekommande fall kollektivavtal --
som finns eller om anställningsavtalet skall slutas på
allmänna civilrättsliga grunder.
Hur rätten att begära individuella avtal mer i detalj bör
anges kan diskuteras. Största effekten uppnås uppenbarligen
om såväl arbetstagare som arbetsgivare tillerkänns denna
rätt. Det enligt vår mening väsentliga är att ett system för
individuella avtal utformas på ett sådant sätt att den
eftersträvade dynamiken på arbetsmarknaden uppnås.
Utvecklingsmöjligheterna för individuella
anställningsavtal tror vi är betydande. Det gäller naturligtvis
i hög grad för de nya kunskapsföretagen. Vi anser emellertid
också att det inom traditionella industriföretag finns ett stort
utrymme för sådana personliga anställningsavtal som vi
förordar.
I en särskild motion utvecklar vi våra förslag om den
gradvisa reformeringen av arbetsmarknadslagstiftningen.
Härutöver föreslår vi att rätten att sluta enskilt
anställningsavtal snabbutreds. Förslag till erforderliga
lagändringar bör föreläggas riksdagen med skyndsamhet.
8.5 Arbetsstimulerande försäkringar
Socialförsäkringarna skall ha en utformning som ger
trygghet i ett arbetsliv med allt större rörlighet.
Ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna bör främja arbete
och arbetssökande.
Vi har i föregående avsnitt argumenterat för att fler arbeten
kräver företag som både kan och vill expandera. Det
förutsätter goda villkor för företagsamhet och förutsättningar
på arbetsmarknaden som klarar en omställningshastighet
som är långt större än tidigare.
För att en arbetsmarknad av detta slag skall möta den
enskildes krav och ambitioner krävs emellertid också att
drivkrafterna för arbete är starka. Detta villkor aktualiserar
det som i den vetenskapliga debatten kommit att benämnas
reservationslönerna.
Med reservationslön avses, enkelt uttryckt, den lägsta lön
vid vilken den enskilde är beredd att arbeta. Denna nivå
bestäms i sin tur av den ersättning som utgår utan att något
arbete utförs. I praktiken rör det sig om de ersättningar som
utgår vid sjukdom, arbetsskada och arbetslöshet.
Socialförsäkringssystemet syftar till att skydda den
enskilde från de ekonomiska konsekvenserna av t.ex.
sjukdom.
Ersättningen från sjukförsäkringen är idag 80 procent
av inkomsten efter en karensdag. Regeringen förslår nu att
ersättningsnivån sänks till 75 procent, men att karensdagen
i gengäld slopas. Som vi utvecklar i annat sammanhang är
avskaffandet av karensdagen en åtgärd som allvarligt skadar
samhällsekonomin.
Arbetslöshetsförsäkringen är mer komplex. Ersättning
utgår i dag med 80 procent av den tidigare inkomsten upp
till 564 kronor per dag under ett i princip obegränsat antal
dagar. Till slut och under speciella omständigheter, kan den
arbetslöse hänvisas till andra sociala stödsystem, i sista hand
till socialhjälpen. För den som inte är medlem i A-kassa
utgår s.k. kontant arbetsmarknadsstöd (KAS) för närvarande
245 kronor per ersättningsdag.
Arbetslöshetsförsäkringen är, trots vad som nu sagts, i
praktiken oändlig. Genom att varva försäkringsperioder
med deltagande i arbetsmarknadsåtgärder kan den enskilde
stanna kvar i försäkringen.
Flera studier har kartlagt hur den enskildes förhållande
till arbetsmarknaden påverkas av hur omständigheterna ter
sig utanför denna. Enkelt uttryckt ökar engagemanget för att
söka återvända till arbetsmarknaden om villkoren för att stå
vid sidan av är påtagligt sämre än de som arbetsmarknaden
erbjuder. Reservationslönen får inte vara högre än att den
enskilde finner det meningsfullt att söka och ta arbete på den
reguljära arbetsmarknaden. Ersättningsnivåerna i
arbetslöshetsförsäkringen, liksom försäkringstidens längd
och de ersättningar som utges i de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna, är härvid av den största betydelse.
Innan vi går vidare i denna diskussion vill vi beröra frågan
om ansvaret för arbetslöshetsförsäkringen. Vi anser det
orimligt att ett försäkringsskydd, som till den helt
övervägande delen finansieras av skattemedel och av
obligatoriska arbetsgivaravgifter, inte är tillgängligt för alla
på samma sätt som övriga allmänna försäkringar. Att knyta
försäkringen till medlemskap i enskilda organisationer med
specifik yrkes- eller branschanknytning är principiellt
felaktigt även om försäkringen står öppen även för dem som
inte är medlemmar. Organisationsanknytningen kan
innebära risk såväl för åsiktskontroll som för konflikt med
rätten att stå utanför en förening.
Arbetslöshetsförsäkringen bör mot denna bakgrund göras
allmän. Vi förordar att det system som infördes under den
borgerliga regeringen, vilket gällde fram till årsskiftet
1994/95, återinförs som ett första steg.
En fortsatt utveckling också av detta förslag kommer
emellertid att behövas. Den allmänna
arbetslöshetsförsäkring vi vill utveckla skall ge ett
grundläggande skydd vid arbetslöshet. Den skall vara så
utformad att den främjar arbete och arbetssökande. Den skall
motverka bidragsberoende, inte minst hos unga. För
ungdomar är det särskilt betydelsefullt att stimulera till
studier och arbete. Ersättningsnivåer, ersättningsperioder
och intjänandetider bör anpassas till detta. Ett större och
tydligt eget finansiellt ansvar för försäkringen är dessutom
angeläget.
Förändringar i ersättningsnivåer och
ersättningsperioder bör emellertid göras redan nu och
oberoende av försäkringstyp för att försäkringen skall
stimulera till ett aktivt arbetssökande. Nivåerna och
ersättningsperioderna bör bestämmas med utgångspunkt i att
försäkringens syfte bör vara att skydda mot arbetslöshet
som kan antas vara av rimlig längd. Övergår arbetslösheten
till en situation då den enskilde inte kan förväntas finna en
plats på arbetsmarknaden måste också andra
trygghetssystem bidra.
Regeringen föreslår att ersättningsnivån i sjukförsäkringen
sänks till 75 procent. I realiteten har regeringen därmed
också accepterat att ersättningsnivån i
arbetslöshetsförsäkringen sänks till samma nivå. Det hade
varit ärligt om regeringen också medgivit detta. Vi förordar
att riksdagen fattar beslut med denna innebörd.
För de mer långsiktiga övervägandena vill vi emellertid
också aktualisera ett alternativt synsätt.
Arbetslöshetsförsäkringen skulle kunna utformas på så sätt
att ersättningsnivåerna successivt minskades under
ersättningstiden -- förslagsvis från 80 procent via 75 till 70.
Effekterna av ett sådant system skulle vara att den enskilde
gavs tydliga och successivt ökande incitament till egna
ansträngningar att söka arbete. Inlåsning i ett långsiktigt
bidragsberoende skulle därmed motverkas.
I fråga om ersättningsperioderna är det väsentligt att
söka undvika växelgång mellan ersättningsperioder genom
försäkringen och deltagande i arbetsmarknadsåtgärder. Det
kan ske på följande sätt:
Arbetslöshetsförsäkringen bör medge ersättning i
maximalt 450 dagar. Ersättningsperioden skall efter viss
tid brytas av åtgärder i syfte att göra den arbetssökande mer
attraktiv på arbetsmarknaden. Avbrottet bör normalt ske efter
halva den maximala ersättningsperioden. Riksdagen bör
fatta beslut med denna innebörd.
Arbetslösa, som vid ersättningperiodens slut inte erhållit
arbete, bör överföras till andra trygghetssystem. De
arbetslösa som hänvisas till kommunen för socialt skydd bör
inom ramen också för detta kunna arbeta och dessutom
uppmuntras till ett aktivt eget arbetssökande. Kommunerna
bör eventuellt också kunna utge viss kompletterande
ersättning utöver det sociala skyddet, om särskilda skäl
motiverar detta. Det bör understrykas att formerna härför och
för arbetslösas engagemang i kommunen måste övervägas
noga, bl.a. för att undvika snedvridande konkurrens.
Vissa förändringar av arbetslöshetsförsäkringen bör
riksdagen, som vi nu har redovisat, fatta beslut om redan nu.
Flera av de förändringar som vi på längre sikt anser
angelägna kräver emellertid ytterligare överväganden.
Regeringen bör skyndsamt låta utreda denna fråga.
8.6 Utbildning och kompetens
Den svenska arbetskraftens kompetens måste vara bland
världens bästa. Det kräver en högre ambition i fråga om
ungdomsutbildningen, men också nya system för att främja
en kontinuerlig kompetensutveckling.
Utbildningsmöjligheterna måste dessutom kunna anpassas
efter den enskildes personliga behov och ambitioner.
Vi har tidigare pekat på hur kunskapsinnehållet i såväl
industri- som tjänsteproduktionen tilltar. Kunskapen blir
också den enstaka produktionsfaktor som får den största
betydelsen för företags och nationers framgång. Samtidigt
spelar nationella gränser allt mindre roll för företagens
investeringar.
Sammantaget innebär detta att de länder kommer att bli
mest attraktiva för avancerad produktion som kan erbjuda de
bästa förutsättningarna i fråga om kunskap och kompetens.
Till dessa länder måste Sverige höra om välstånd och
sysselsättning skall kunna hävdas.
Den förra regeringen initierade ett brett kompetensprojekt
benämnt Agenda 2000 -- kunskap och kompetens för nästa
århundrade. Inom ramen för detta projekt identifierades ett
antal allvarliga brister. I den etappredovisning av projektet
som gjordes i augusti 1994 beskrevs dessa på följande sätt:
Den del av arbetskraften som har en längre eftergymnasial
utbildning är för litenDet saknas i stor utsträckning
utbildningsformer för avancerad yrkesutbildning efter
gymnasietEn stor del av arbetskraften har inte
gymnasiekompetensDet finns för få forskarutbildade, i
synnerhet i företagenDen kontinuerliga
kompetensutvecklingen är outvecklad
I etappredovisningen angavs mot denna bakgrund fem
långsiktiga mål som vi finner angelägna.
Sammanfattningsvis formulerades dessa på följande sätt:
Sverige skall senast år 2020 ha en arbetskraft som tillhör
de tre mest välutbildade i världen. Det kräver förstärkningar
först och främst på följande fem områden:Längre
akademiska utbildningarEftergymnasial utbildning av
teoretisk/praktisk karaktärVuxenutbildning i kärnämnen
ForskarutbildningenDen kontinuerliga
kompetensuvecklingen
De fem konkreta målen gavs följande utformning:
1. Målet för den längre akademiska utbildningen bör
formuleras på följande sätt:Senast år 2020 skall 25 procent
av arbetskraften ha en utbildning motsvarande minst tre års
högre utbildningÅr 2010 skall två tredjedelar av vägen dit
ha tillryggalagtsTill sekelskiftet skall en tredjedel av målet
vara uppfyllt.
2. Målet för forskarutbildningen bör formuleras på
följande sätt:Antalet doktorsexamina skall fördubblas
under 1990-taletUnder samma period bör antalet
vetenskapligt meriterade anställda i näringslivet mer än
fördubblasEn ny fördubbling skall eftersträvas efter
sekelskiftet.
3. Målet för eftergymnasial utbildning av annat slag än
sådan som syftar till en akademisk grundexamen efter minst
tre års studier bör formuleras på följande sätt:Senast år
2020 skall 25 procent av arbetskraften ha en kortare
eftergymnasial utbildningDen beslutade
kapacitetsökningen -- motsvarande 20.000 nya
helårsstuderande -- skall fullföljas för att nå detta mål.
4. Målet för den nödvändiga kunskapskompletteringen för
äldre bör formuleras på följande sätt:Vuxna skall före
sekelskiftet tillförsäkras rätt till kunskapskomplettering i
princip motsvarande gymnasieskolans kärnämnen, i ett
första steg svenska, matematik och engelska
Kunskapskompletteringen skall ske i former som i så liten
utsträckning som möjligt påverkar möjligheterna att utföra
det arbete var och en redan har.
5. Målet för att möjliggöra en kontinuerlig
kompetensutveckling hela livet bör formuleras på följande
sätt:Före sekelskiftet skall alla vuxna kunna medverka i en
kontinuerlig kompetensutvecklingInom ett år skall
fungerande former för finansiering och utförande av den
kontinuerliga kompetensutvecklingen presenteras.
I etappredovisningen av Agenda-arbetet underströks det att
dessa mål måste uppnås om Sverige skall kunna hävda
välståndet, men också att detta måste ske med beaktande av
de högsta kvalitetskrav.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen vissa
utbildningsåtgärder i arbetslöshetsbekämpande syfte. Hit hör
bl.a. en utbyggnad av utbildningen vid universitet och
högskolor på ett sätt som påtagligt -- och uppenbarligen med
regeringens goda minne -- skulle sätta kvaliteten på
undantag. Regeringen föreslår dessutom åtgärder som skulle
öka redan påtagliga orättvisor i ersättningshänseende olika
studerandekategorier emellan.
Samtidigt föreslår regeringen nedskärningar i de ordinarie
insatserna för kunskapsuppbyggnad -- utbildning och
forskning -- som saknar motsvarighet i modern tid.
Långsiktiga kunskapsinvesteringar får stå tillbaka för
hoprafsade kortsiktsåtgärder med små förutsättningar att bli
framgångsrika. Den breda uppslutning kring Agenda-målen
som uppnåddes under de gångna åren väljer regeringen att
bortse från.
Vi motsätter oss den sönderslagning av den långsiktiga
kunskapsuppbyggnaden, som regeringen i realiteten
medverkar till. En systematisk kunskapsuppbyggnad är
viktig för Sveriges utveckling på sikt. Den kan emellertid,
rätt utformad, bli en del också av en aktiv
arbetsmarknadspolitik.
Den förra regeringen förespråkade -- och riksdagen
godkände -- en långsiktig strategi för den fortsatta
kunskapsuppbyggnad Sverige har behov av. Denna strategi
tog i beaktande att inte minst den högre utbildningen byggts
ut kraftigt under de senaste tre åren efter mer än ett årtionde
av stillastående.
En ytterligare utbyggnad av den högre utbildningen borde,
enligt denna strategi, få anstå till slutet av 1990-talet då
universitet och högskolor hade fått chansen att
kvalitetsmässigt konsolidera den utbyggnad som skett.
Nu borde i stället en ny utbildningsinvestering göras i form
av eftergymnasiala kvalificerade yrkesutbildningar,
företrädesvis samverkan med näringslivet. Teoretisk
vidareutbildning skulle kunna varvas med yrkesutbildning.
Också andra eftergymnasiala påbyggnadsutbildningar med
likartat innehåll och syfte skulle genom den nya
utbildningsformen kunna ges stadga och
utvecklingsmöjligheter.
Vi finner för vår del att en satsning på sådan
eftergymnasial yrkesutbildning är långsiktigt riktig och
överlägsen de åtgärder regeringen förespråkar i
budgetpropositionen. En långsiktig kompetensuppbyggnad
är en investering för den enskilde och för landet samtidigt
som den håller arbetslösheten tillbaka.
Mot denna bakgrund föreslår vi att ett system för
kvalificerad yrkesutbildning, företrädesvis i samverkan med
företagen, skyndsamt byggs upp till en omfattning av -- i en
första etapp -- 20.000 utbildningsplatser. De finansiella
villkoren för utbildning bör utformas på följande sätt:
Staten bör ange villkoren för ett statsbidrag till den som tar
ansvar för utbildningen. För 20.000 utbildningsplatser bör en
statsbidragsvolym om en miljard kronor anvisas. Detta
belopp reserverades av den förra regeringen för en
utveckling av den här beskrivna utbildningsformen.
Resurserna förutsattes bli överflyttade från de kortsiktiga
arbetsmarknadsinsatser som eljest skulle bli aktuella.I det
normalfall där företagen engagerades förutsattes dessa också
ta ett finansiellt ansvar. I villkoren för statsbidrag bör detta
ansvar anges på grundval av det bidrag till produktionen som
den som genomgår utbildningen kan förväntas ge.I
statsbidragsreglerna bör ingå grundläggande regler om vad
som skall ingå i utbildningen, såväl när det gäller den
teoretiska vidareutbildningen som yrkesutbildningen.
Reglerna måste vara så utformade att de tillgodoser företag
och andra utbildningsanordnare med varierande inriktning
och av varierande storlek.
Regeringen bör snarast, och efter samråd med företagens
organisationer, återkomma till riksdagen med förslag med
den här angivna inriktningen.
Med en ny form av yrkesutbildning täcks en av de
tydligaste utbildningsbristerna in. Härutöver anser vi att
villkoren för den nödvändiga kontinuerliga
kompetensutvecklingen måste utvecklas. Denna fråga har
direkt betydelse för hur en arbetsmarknad med större
rörlighet, bl.a. genom flexiblare löner, kan fungera. Vi börjar
med kompetensutvecklingens mest grundläggande steg,
ungdomsutbildningen i skolan.
Genom de senaste årens skolreformer har alla unga
tillförsäkrats rätten till åtminstone tolv års
ungdomsutbildning i grundskola och gymnasieskola. En
sådan utbildning är en nödvändig grund för arbetslivet, för
vidare ungdomsstudier och för den nödvändiga
kompetensutvecklingen senare i livet.
Samtidigt som vi vill understryka nödvändigheten av att
alla unga genomgår minst tolv års grundutbildning vill vi
också hävda att det knappast kan betraktas som nödvändigt
att de sista tre åren genomförs i omedelbar följd. För
många unga kan ett avbrott i studierna för något eller några
års arbete tvärtom verka berikande. Med den annorlunda
lönebildning som vi tidigare förordat kommer också en
arbetsmarknad för unga medarbetare att skapas.
En åldersgräns för när ungdomsutbildningen skall
vara genomförd behövs emellertid. Vid förslagsvis 21 års
ålder bör den gymnasiala grundutbildningen vara avklarad
för alla. Vid en skolstart vid sex års ålder ger detta ett
utrymme för flexibilitet i fråga om utbildning och arbete på
tre år.
Efter denna period följer för många studier vid
universitet eller högskola, för andra yrkesarbete. För
ytterligare andra tror vi, som just nämnts, att det är angeläget
att öppna nya former av postgymnasiala utbildningsvägar
som förenar vidareutbildning i teoretiska ämnen med
yrkesutbildning i företag.
En god ungdomsutbildning, tillsammans med en mera
ändamålsenlig lönebildning, ökar unga människors
möjligheter att få fotfäste på arbetsmarknaden. Den
grundläggande utbildningen är också en ofrånkomlig
förutsättning för den kompetensutveckling som senare
måste komplettera ungdomsutbildningen för att upprätthålla
den enskildes konkurrenskraft. I fråga om den kontinuerliga
kompetensutvecklingen uppvisar den svenska
arbetsmarknaden i dag stora brister.
Vi vill i detta sammanhang peka på tre förhållanden:
Det första gäller den kompetensutveckling som sker
genom rörlighet. Vetenskapen pekar entydigt på att den
viktigaste utvecklingen av den enskildes kompetens sker
genom byte av arbete. En arbetsmarknad som främjar
rörlighet ger därför också ett viktigt bidrag till den
nödvändiga förstärkningen av medarbetarnas kunnande.
Det andra rör den kompetensutveckling som är nödvändig
för att kunna svara mot ökade krav inom det egna
företaget eller motsvarande. För denna
kompetensutveckling -- som ligger i varje arbetsgivares
omedelbara intresse -- bär företaget eller motsvarande
naturligen huvudansvaret.
Den tredje och mest utmanande frågan gäller sådan
kompetensutveckling som inte kan anses ligga direkt i
företagets intresse men som likväl är betydelsefull för den
enskildes egen utveckling, kanske också för dennes
möjlighet att söka nya, mera krävande arbeten och
arbetsuppgifter.
I Agenda 2000-arbetet föreslogs att en form av personliga
utbildningskonton skulle inrättas för dessa
utbildningssyften. Dragningsrätten på dessa konton skulle
den enskilde själv ha. Härigenom skulle starka incitament
skapas för personlig effektivitet och målmedvetenhet i
kompetensutvecklingen.
Uppbyggnad av utbildningskonton kan ske enligt olika
modeller. Enskilda avsättningar, tillsammans med
förmånliga skattevillkor är ett alternativ, lånemöjligheter på
pensionssparandet är ett annat. Avgörande är enligt vår
mening inte enskildheter i kontokonstruktionen utan att
fungerande, personliga system för finansiering av förkovran
skapas. Sker inte detta kommer den svenska arbetskraftens
kunnande och användbarhet snabbt att föråldras med
negativa konsekvenser för konkurrenskraften och
sysselsättningsmöjligheterna som följd.
Vi vill också beröra den del av arbetskraften som i
ungdomsåren inte tillerkänts de utbildningsmöjligheter som
dagens unga får. Cirka 1,5 miljoner medarbetare har i dag en
grundutbildning som i nivå ligger under genomgången
gymnasieskola. Det gör dem sårbara när konkurrensen
skärps och mindre mottagliga för de kompetensutvecklande
insatser vi just har förordat.
Vi finner det viktigt att ge också den äldre arbetskraften
tillgång till ökade kunskaper. De svenskar som idag saknar
gymnasiekompetens bör så snart det låter sig göras erbjudas
möjlighet till kunskapskomplettering upp till en nivå
motsvarande gymnasieskolans kärnämnen.
Såväl när det gäller kompetensutveckling genom
utbildningskonton som när det gäller komplettering av
gymnasiekunskaper är det rimligt att till betydande del ta den
enskildes fritid i anspråk. Inte minst med hjälp av den nya
informationstekniken är det idag möjligt att genomföra
utbildning decentraliserat och i former och vid tider som den
enskilde själv bestämmer.
Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att återkomma med
förslag för kunskapsuppbyggnad i enlighet med vad vi här
har förordat.
8.7 Effektiv arbetsmarknadspolitik
Arbetsmarknadspolitiken skall snabbt ge arbetslösa
möjlighet till en ny anställning. Den skall vara
lättöverskådlig och innehålla starka incitament till ett
konstruktivt arbetssökande.
Arbetsmarknadspolitiken skall vara den enskilde till stöd
och hjälp i händelse av arbetslöshet. Dess syfte är därmed
reparativt.
Som vi tidigare framhållit är vi kritiska till att regeringen
gör arbetsmarknadspolitiken till en huvudsak i kampen för
fler arbeten. Regeringens nonchalans gentemot de
grundläggande faktorer som avgör huruvida nya arbeten
skapas eller inte borgar -- dessvärre -- för att många
människor i onödan kommer att förvägras ett riktigt arbete.
Den arbetsmarknadspolitik regeringen föreslår bygger på
en kombination av utbildning och andra åtgärder. Det
förtjänar att understrykas att långt i från allt det regeringen
föreslår är nya satsningar. I fråga om det nya tror vi inte att
regeringens förhoppningar kommer att kunna infrias med de
förslag regeringen presenterar. Däremot kommer, som
tidigare framhållits, åtgärderna i flera fall att riskera slå
sönder system som är betydelsefulla för Sveriges långsiktiga
konkurrenskraft och därmed för sysselsättningsutvecklingen
på längre sikt. Vi har just pekat på dessa risker när det gäller
utbildningen.
Vi delar regeringens uppfattning om att ambitiösa insatser
måste göras för att de som i dag är arbetslösa skall kunna
återvända till riktiga jobb på arbetsmarknaden. Ungdomar
och långtidsarbetslösa behöver härvid uppmärksammas
särskilt.
Arbetsmarknadspolitiken måste emellertid vara så
utformad att den, tillsammans med bl.a. lönebildningen och
arbetslöshetsförsäkringen, stimulerar till den nödvändiga
rörligheten. Inlåsning i arbetslöshet måste undvikas.
För att uppnå detta förordar vi bl.a. följande förändringar
i regeringens förslag, utöver de vi redan framfört:Enligt vår
uppfattning måste arbetsmarknadsåtgärderna, samtidigt som
de stödjer den enskilde och vidareutvecklar dennes
förutsättningar att finna ett bra arbete, vara så utformade att
de stimulerar till arbetssökande. I detta syfte förordar vi en
justering av ersättningsnivån så att en tillräcklig
egenaktivitet främjas.I samma syfte föreslår vi att en
tydligare åtskillnad görs mellan åtgärder och studiesociala
ersättningsregler. En sådan åtskillnad skulle t.ex. göra det
lättare för arbetsmarknadsmyndigheterna att fritt söka
utbildnings- och andra motsvarande åtgärdsalternativ. En
annan effekt av den förändring vi förordar blir att ansvaret
för gängse utbildningsinsatser och
arbetsmarknadsmotiverade utbildningsinsatser blir
tydligare. En åtskillnad mellan åtgärder och studiesocialt
stöd gör det också lättare för Arbetsmarknadsverket att t. ex.
upphandla komvuxplatser till rimliga kostnader.De insatser
regeringen föreslår för unga arbetslösa är svåröverskådliga.
Risken är stor att insatserna blir ineffektiva. Ungdomar under
20 år förefaller regeringen inte ha någon åsikt om, mer än att
något borde göras. Vi vill för vår del förorda att ett samlat
system för stöd till unga enligt följande riktlinjer införs:
Systemet, härefter benämnt Ungdomsprogrammet, bör
vara öppet för alla mellan 18 och 24 år.
Ungdomsprogrammet skall ses som ett erbjudande till den
som inte går vidare i utbildning eller har arbete.
Ungdomsprogrammet bör bestå av två delar, praktik i
företag och informationsteknologiintroduktion (IT).
Praktiken i företag bör kunna omfatta maximalt sex
månader. Den bör inriktas på att ge praktisk yrkeserfarenhet.
Företaget bör också bidra ekonomiskt.
IT-introduktion kan ingå som ett led i Ungdomsprogrammet.
Viss tid av praktiken -- i undantagsfall t.o.m. hela -- skall
kunna ersättas med en organiserad IT-introduktion.
Företagets ekonomiska bidrag bör reduceras på grundval av
den tid IT-introduktionen i varje särskilt fall anses kräva.
I arbetsmarknadspolitiken bör utbildningscheckar, enligt det
system som utarbetades av den förra regeringen, komma till
ökad användning. En utbildningscheck kan av den enskilde
utnyttjas för köp av utbildning hos den utbildningsanordnare
denne har störst förtroende för. Flera utbildningsanordnare
får härigenom också möjlighet att konkurrera om att erbjuda
goda utbildningstjänster.Möjligheter till viss tidsbegränsad
utfyllnad av lön bör kunna övervägas för att stimulera
arbetslösa att acceptera arbeten med lägre ersättning. En
sådan möjlighet skulle inte minst kunna vara en
verkningsfull åtgärd för att stödja många långtidsarbetslösa
och ett alternativ till en mer absolut skyldighet att acceptera
anvisat arbete.
Även om förändringar av det här skisserade slaget
långsiktigt väsentligt skulle förbättra arbetsmarknadens
funktion är de sannolikt likväl otillräckliga för att få till stånd
den effektivitet i arbetsmarknadsåtgärderna som inte minst
de arbetslösa har rätt att kräva. Vi utesluter inte att också de
förändringar av regeringens förslag som vi just förordat
innehåller för svaga drivkrafter till effektivitet, rörlighet och
goda relationer hos de arbetssökande.
I debatten om arbetsmarknadspolitiken har det
aktualiserats att koppla samman arbetsmarknadspolitiken
och arbetslöshetsförsäkringen. Genom att lägga ansvaret för
i varje fall delar av arbetsmarknadsåtgärderna i försäkringen
skulle starkare incitament skapas för att genomföra
åtgärderna effektivt och på ett sätt som snabbt återför den
enskilde till arbetsmarknaden. Ju bättre åtgärderna blir, desto
fortare avlastas försäkringen ytterligare kostnader.
Vi finner för vår del en utveckling i denna riktning värd
att överväga, tillsammans med andra förändringar i samma
incitamentsförstärkande syfte. Hit hör t.ex. åtgärder i syfte
att öka entreprenadandelen i arbetsmarknadsinsatserna. Vi
föreslår att förändringar i den här skisserade riktningen
utreds genom regeringens försorg.
9 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en strategi för fler arbeten,
2. att riksdagen avslår regeringens förslag om ett riktat
anställningsstöd,
3. att riksdagen beslutar slopa den höjning av
arbetsgivaravgiften för företag på 1,5 % som trädde i kraft
den 1 januari 1995,1
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag som
säkerställer enskildas rätt att sluta individuella
anställningsavtal i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen hos regeringen begär utredning om en
reformering av arbetsmarknadslagstiftningen i enlighet med
vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
förändringar av arbetslöshetsförsäkringen och KAS i
enlighet med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen hos regeringen begär en utredning rörande
vissa långsiktiga frågor med anknytning till
arbetslöshetsförsäkringen i enlighet med vad som i anförts i
motionen,
8. att riksdagen hos regeringen begär en plan för den
långsiktiga kunskaps- och kompetensutvecklingen i enlighet
med vad som anförts i motionen,2
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en ny form
av eftergymnasiala kvalificerade yrkesutbildningar i enlighet
med vad som anförts i motionen,2
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
möjligheter för flexibel skolgång och utbildningskonton för
kontinuerlig kompetensutveckling i enlighet med vad som
anförts i motionen,2
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till regler för
en åtskillnad mellan åtgärder och studiesociala
ersättningsregler i enlighet med vad som anförts i motionen,
12. att riksdagen beslutar om ett ungdomsprogram i
enlighet med vad som anförts i motionen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbildningscheckar,2
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till regler om
tidsbegränsad löneutfyllnad för annars arbetslösa i enlighet
med vad som anförts i motionen,
15. att riksdagen hos regeringen begär en analys av
alternativa möjligheter att öka effektiviteten i
arbetsmarknadspolitiken i enlighet med vad som anförts i
motionen.
Stockholm den 18 januari 1995
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Anders Björck (m)
Knut Billing (m)
Birger Hagård (m)
Gun Hellsvik (m)
Gullan Lindblad (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)
1 Yrkande 3 hänvisat till SkU.
2 Yrkandena 8--10 och 13 hänvisade till UbU.