Arbetsmarknaden i Sverige har under de senaste åren
undergått en stark förändring. Den ökade arbetslösheten har
medfört att arbetskraften i allt större utsträckning får utforma
sina villkor efter arbetsgivarens önskemål. Inom många
branscher har detta medfört en stark ökning av antalet
deltidsanställda. Handel är bl.a. en sådan bransch.
Ur arbetsgivarens synpunkt är ofta en deltidsanställning
mycket förmånlig. Arbetsgivaren har välutbildad arbetskraft,
som han kan använda som vikarie vid sjukfrånvaro, öka
arbetstiden genom mertid vid arbetstoppar, för att därefter
minska när arbetsmängden går ned. Det skydd som
anställningsskyddslagens regler om uppsägning och
ersättning vid permittering medför för arbetstagarens lön
sätts därför i stor utsträckning åt sidan.
Deltidsarbete innebär även att arbetstagaren får
svårigheter att försörja sig på sin lön. Eftersom arbetsgivaren
ofta kräver arbete av den anställde vid oregelbundet förlagda
schematider, är det svårt att få andra arbeten jämsides med
deltidsarbetet. För handelsanställda är det t.ex. så att de flesta
arbetsgivare önskar arbetstagare vid samma tidpunkter på
dagen eller under veckan, dvs. vid veckosluten samt under
eftermiddagstimmarna.
I praktiken innebär detta att de kostnader som egentligen
skall belasta företaget, för att kunna få en tillräckligt
anpassningsbar produktionsapparat, i stället hamnar på
samhället. Detta sker genom att arbetstagaren
deltidsstämplar för arbetslöshetskassa. Det blir då
arbetslöshetskassan som får fylla upp den lön som
arbetsgivaren inte anser sig ha råd att betala. Härigenom
uppstår en illojal konkurrens där samhället subventionerar
vissa typer av verksamhet. Så småningom blir självfallet
arbetstagaren utförsäkrad med de försörjningssvårigheter
som uppkommer.
Deltidsarbete är dessutom ett klart utslag av
diskriminering av kvinnor på arbetsmarknaden. 85--90 % av
de deltidsarbetande har varit kvinnor.
1990 var antalet deltidsarbetslösa 45 000. Den 31 januari
1993 är antalet 90 332. Dessa siffror avser endast dem som
vänt sig till arbetsförmedlingen för att öka sin grad av
sysselsättning. Det verkliga antalet deltidsarbetslösa torde
vara väsentligt högre. Arbetsrättskommittén utgår ifrån att ca
190 000 personer 1993 var deltidsarbetslösa (SOU 1993:32
sid 523).
Deltidsarbetslöshet är ett alltmer ökande problem och det
belastar dessutom samhället i form av ersättning från
arbetslöshetskassa. Att permanenta den utveckling som f.n.
äger rum är inte acceptabelt. Kraftfulla åtgärder måste därför
vidtas för att komma till rätta med deltidsarbetslösheten.
Detta kan ske genom relativt enkla medel. Genom att ge
sådana deltidsarbetande som önskar ett ökat
sysselsättningsmått företrädesrätt till nya anställningar med
större sysselsättningsgrad, åstadkommer man en kraftig
förbättring i läget för de anställda.
Genom att införa en sådan bestämmelse markerar
dessutom statsmakterna tydligt att man inte accepterar en
minskning av sysselsättningsgraden såsom saklig grund för
uppsägning, såvida det inte är en absolut tvingande åtgärd
för arbetsgivaren på grund av objektivt förändrade
produktionsförhållanden. Lönsamhetsskäl bör här inte vara
nog.
För att komma till rätta med ovanstående problem torde ett
förslag till lag om ändring i lagen (1982:8) om
anställningsskydd vara en väg.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till en utredning
om vad i motionen anförts om deltidsarbete.
Stockholm den 20 januari 1995
Ingemar Josefsson (s)
Kurt Ove Johansson (s)