med anledning av prop. 1994/95:137 Stöd för nyanställningar
Politik för sysselsättningstillväxt
Av Vänsterpartiets motioner med anledning av regeringens
budgetproposition framgår att vi delar regeringens
grunduppfattning vad gäller den ekonomisk-politiska
strategin. Det gäller att föra en tillväxtorienterad politik som
effektivt kan bekämpa massarbetslösheten samtidigt som
statsfinanserna saneras. Det är då också nödvändigt att
hänsyn till miljö, sociala villkor och regionala behov sätter
gränser för politikens inriktning, så att en långsiktigt hållbar
utveckling kan åstadkommas.
Arbetsmarknadspolitiken har fått bära en alltför tung börda
under flera år. Dess effektivitet avtar när den får hantera
alltför stora volymer i åtgärdsarsenalen. Därför måste den
ekonomiska politiken läggas om, en aktiv näringspolitik
utvecklas och nya grepp tas inom arbetsmarknadspolitiken.
Vänsterpartiets grundsyn och förslag framgår av den nyss
avgivna arbetsmarknadspolitiska motionen.
Vänsterpartiet delar uppfattningen att huvuddelen av den
kommande sysselsättningstillväxten bör ske inom
näringslivet. Likaså är vi överens med regeringen om att
arbetsmarknadspolitiken mer måste inriktas mot den
reguljära arbetsmarknaden i form av
investeringsstimulanser, stöd till rekrytering av arbetslösa till
ordinarie anställningar och massiva kompetenshöjande
insatser av olika slag.
Vänsterpartiets förslag till investeringsstimulanser
omfattar såväl räntesubventioner som investeringsstöd till
miljösanering inom ROT-området, t.ex. till
miljonprogramområden, sjuka hus, allergisanering m.m.
Passivt bidragsberoende och lågkvalitativa
sysselsättningsinsatser skall minimeras. Överenskommelsen
mellan regeringen och Vänsterpartiet under hösten 1994 i
samband med proposition 1994/95:25 hade också denna
inriktning.
Regeringens skiss till sysselsättningsprogram ''En nation
i arbete'' som presenteras i budgetpropositionen innebär till
stora delar en fortsättning av detta arbete. Vänsterpartiet
anser att den huvudsakliga prioriteringen är riktig men att
såväl målsättning som omfattning av åtgärderna är för lågt
satta. Vi anser även att vissa åtgärder har fått en mindre
lämplig utformning. Detta har kommenterats i andra
motioner.
Svensk ekonomi är starkt tudelad. Samtidigt som den
offentliga sektorn har stora underskottsproblem och
hemmamarknaden fortfarande lider av bristande efterfrågan
har de svenska exportbolagen ett mycket gott läge. Vinsterna
når rekordnivåer. Kronfallets valutafördelar och starka
produktivitetsökningar har gjort svensk industri extremt
konkurrenskraftig. Den ökade efterfrågan på den
internationella marknaden har skapat en mycket gynnsam
prisbild.
Det handlar nu om att utnyttja konjunkturuppgången fullt
ut och undvika flaskhalsar och kapacitetsbrister.
Investeringar måste till för att utöka Sveriges
produktionskapacitet. Kompetensen måste förstärkas genom
massiva satsningar på utbildning. Arbetsmarknadspolitiska
inlåsningseffekter måste motverkas genom en allt starkare
fokusering på den ordinarie arbetsmarknaden.
Arbetsförmedlingarna måste upprätthålla korta vakanstider
genom att effektivt kombinera utbud och efterfrågan på
arbetsmarknaden.
Flaskhalsar kan skapa överhettning och inflationsdrivande
krafter på vissa områden, trots rådande
massarbetslöshet. Detta måste undvikas. Det finns en
djupgående samsyn mellan regeringen och Vänsterpartiet
härvidlag, även om det finns skillnader, olika åsikter om
vilka medel som är effektivast.
Det är också viktigt att snabbt omvandla det rekordhöga
övertidsuttaget i näringslivet till utökade nyanställningar.
Det är en jämlikhetsfråga mellan människor. Vänsterpartiet
har i särskild motion föreslagit flera åtgärder som snabbt
skulle resultera i minskat övertidsuttag och därmed att
tiotusentals fler personer kom i jobb.
Lönekostnadssubvention som metod
För att motverka ovan nämnda problem och sätta fart på
nyanställningarna föreslår regeringen ett nytt
anställningsstöd för nyanställningar inom näringslivet.
Vänsterpartiet har i en motion om arbetsmarknadspolitiken
kritiserat förslaget, som vi uppfattar som både ineffektivt och
för dyrt. Vi skrev:
Det innebär i huvudsak en jättesubvention till företag som
går bra och ändå är på väg att anställa. Den lilla effekt som
skulle kunna åstadkommas, i kraft av vissa
tidigareläggningar av rekryteringar, belastar statsbudgeten
på ett oskäligt sätt (7 miljarder kronor). Regeringens
föreställning att åtgärden ger upphov till 110 000 jobb är
orealistisk.
I nuvarande dramatiska arbetslöshetssituation skall dock
alla uppslag tas i beaktande. Vänsterpartiet aviserade också
att vi skulle återkomma med ett mer riktat alternativ till
väsentligt lägre kostnad. I huvudsak innebär det att stödet
begränsas till mindre företag och till långtidsarbetslösa. Vårt
skisserade förslag innehåller även en del tekniska
förändringar som berör anställningsform, subventionsgrad,
konkurrensneutralitet och tidsperioder. Det avgörande är
dock att åstadkomma hög verkningsgrad utan att förslösa
stora ekonomiska resurser.
Olika former av lönesubventioner och anställningsrabatter
har utnyttjats i flera länder sedan länge. De har haft skilda
motiv och varit integrerade i olika ekonomisk-politiska
strategier. I Europa har lönesubventioner i form av
marginella anställningsstöd kommit att utnyttjas som ett
alternativ till generella efterfrågestimulanser. Det ansågs att
den keynesianska stabiliseringspolitiken var alltför
inflationsdrivande.
Ett stort antal utvärderingar har gjorts av
lönesubventionernas effekter på sysselsättning och
rekryteringsbeteende. Det har handlat om både
företagsenkäter och om utvärderingar som bygger på
regressionsteknik, baserade på tidserie- eller tvärsnittsdata.
I det senare fallet bedöms åtgärdens effektivitet genom en
jämförelse mellan faktiskt utfall och en hypotetisk
utveckling om anställningsstödet ej hade funnits.
Utvärderingarna gäller olika situationer och avser skilda
åtgärdsslag och målsättningar, men är totalt sett ganska
nedslående.
I samband med att riksdagen beslutade om det s.k.
generella anställningsstödet (GAS) som gällt under 1994,
fattades det beslut om att utvärdera åtgärden. Resultatet
väntas inte föreligga förrän i slutet av 1995, men en första
delrapport har publicerats av Expertgruppen för
arbetsmarknadspolitiska utvärderingsstudier (EFA) vid
Arbetsmarknadsdepartementet i december 1994 (Dominique
Anxo: Erfarenheter av lönesubventioner i Europa).
Anxo urskiljer tre huvudinriktningar bland motiven för
lönesubventioner: Stabiliseringspolitisk funktion, dvs.
utjämna sysselsättningen över konjunkturcykeln;
fördelningspolitisk funktion, dvs. inriktning på att hjälpa
särskilt utsatta grupper till arbete; löneflexibilitetsfunktion,
dvs. syftande till att förändra lönestrukturen.
I Sverige har de stabiliseringspolitiska motiven varit
starka, men även fördelningspolitiska syften har lett till allt
mer selektiva åtgärder riktade mot ungdomar,
långtidsarbetslösa och svårplacerade grupper. GAS hade
dock en tydlig stabiliseringspolitisk och tillväxtbefrämjande
karaktär. Regeringens nya förslag (RAS) har samma syfte.
Sysselsättningsstöden kan vara marginella, dvs. enbart
gälla de nytillkommande anställningarna eller generella och
tillämpas för hela personalstyrkan. Marginella stöd kan vara
av nettokaraktär, dvs. enbart avse nettoökningen av
sysselsättningen, eller av bruttokaraktär där alla
nyanställningar premieras. Stöden kan vara permanenta eller
tillfälliga. Stöden kan vara allmänt omfattande eller vara
selektiva med avseende på vissa grupper på
arbetsmarknaden, vissa sektorer av ekonomin eller vissa
regioner.
Inom svensk regionalpolitik förekommer exempelvis
lönesubventioner genom nedsatta socialavgifter. Dessa är
permanenta av generell karaktär men selektiva till
definierade stödområden. Rekryteringsstöd är temporära
marginella bruttostöd som är selektiva med avseende t.ex. på
ungdomar, långtidsarbetslösa eller invandrare. Lönebidrag
till arbetshandikappade har samma karaktär.
GAS var däremot ett temporärt allmänt omfattande
marginellt nettostöd med syftet att premiera anställningar av
vilken typ som helst bara sysselsättningen ökade.
Ersättningsanställningar kvalificerade således inte för stöd.
Huvudsyftet med GAS var att tidigarelägga rekryteringar
och att bringa ned övertidsuttaget. Därmed skulle
konjunkturuppgången påskyndas och sysselsättningen öka.
Regeringens nya förslag, RAS, är ett temporärt marginellt
bruttostöd som är selektivt till vissa grupper av arbetslösa,
till näringslivet inkl. offentligt ägda bolag och endast till
tillsvidareanställningar. Ersättningsrekryteringar kan således
kvalificera för stöd. Inget krav finns på att sysselsättningen
netto skall öka. Däremot anser regeringen att
nyanställningsstödet skall vara enkelt att administrera och att
de individuellt styrda rekryteringsstöden skall göras än mer
selektiva med avseende på utsatta grupper.
Det ligger i sakens natur att olika stödformer ger olika
effekter. Ju mer allmänt omfattande stöden är och ju mer av
bruttokaraktär de har, ju dyrare är de för staten sett som stöd
för att öka sysselsättningen. Det finns ju även
konkurrenssnedvridande moment med i bilden och kanske
får man därför räkna med vissa undanträngningseffekter.
Effekterna kan ju också te sig olika beroende på om man ser
till kort eller lång sikt. Man bör således vara försiktig med
alltför generaliserande omdömen.
Det är ändå av intresse att erfarenheterna såväl från
Sverige som från övriga Europa är relativt entydiga. I
Sverige har utvärderingar gjorts av AMS och
Riksrevisionsverket. EFA-rapportens sammanfattning av
resultaten är påtagligt negativa. Varken när det gäller
tidigareläggning av rekryteringar eller tillkomsten av nya
anställningar tycks lönesubventioner ha några betydande
effekter. Undersökningarna antyder ''att åtgärderna har en
relativt låg effektivitet och en betydande dödviktseffekt''.
Stöden ''har gått till anställningar som ändå skulle ha
kommit till stånd, vilket tyder på att sänkningen av
arbetskraftskostnaden främst har omvandlats till oavsedda
vinstökningar''. Vad gäller företagens rekryteringsprofil
visar samtliga studier ''att endast en liten del av de företag
som utnyttjade stödet hade tidigarelagt nyanställningar''.
Där så ändå skett ''uppgick tidigareläggningsperioden till
drygt ett kvartal''.
Särskilt de större företagen ''grundar sina
rekryteringsbeslut på långsiktiga planer vilka i sin tur beror
på efterfrågeutvecklingen samt förväntade vinster''. Det är
''främst småföretag som utnyttjat stöden. Småföretagen är
mer känsliga för en sänkning av lönekostnaderna än
storföretag''. Givetvis kan även möjligheten att ändra
företagens rekryteringsbeteende bero på bidragsstorleken.
Ingen egentlig utvärdering av GAS finns ännu tillgänglig.
I budgetpropositionen sägs dock att det genomsnittliga
avdraget varit 1 900 kronor per person och månad. Det
bedöms att i genomsnitt ca 80 000 personer per månad
omfattats av stödet. Kostnaden ligger således kring 1,8
miljarder kronor. Enligt uppgift har kanske en fjärdedel fått
någon typ av anställning till följd av avdraget. Man kan
också konstatera att övertidsuttaget är fortsatt stort.
Subventionsgraden i RAS-förslaget är betydande. Hela
arbetsgivaravgiften, dock maximalt 6 000 kronor per person
och månad, skulle dras av under ett år. Det har karaktären
av en kraftfull ''intern devalvering'' vad gäller tillkommande
lönekostnader. Inte minst för exportsektorn är detta en
onödig subvention med tanke på konkurrensläget.
För Vänsterpartiet är metoden att sänka
arbetsgivaravgifterna i samband med en skatteväxling, där de
miljöbelastande aktiviterna får ökade kostnader, ett bra sätt
att åstadkomma mer sysselsättning genom att ändra de
relativa kostnaderna i produktionen. I detta fall föreligger
dock en påtaglig näringspolitisk styrning, och inkomster dras
in i samma omfattning som subventioner lämnas.
Statsfinansiellt blir det neutralt.
Inom EU finns ett allt starkare intresse för att ta upp de
indirekta arbetskraftskostnaderna och sambandet mellan
socialavgifterna och sysselsättningen. I flera EU-
sammanhang har dessa frågor aktualiserats i samband med
diskussionen av vitboken om tillväxt, konkurrenskraft och
sysselsättning. Bl.a. har det skett vid rådsmötena i Bryssel
1993 och på Korfu och i Essen 1994.
EU förespråkar snarast att de indirekta
arbetskraftskostnaderna kan minskas för att bekämpa
arbetslösheten, som regeringen också noterar i
propositionen. Frågan är väl snarare hur det sociala
skyddsnätet skall finansieras.
Ärendets beredning och remissynpunkter
Betänkandet ''Åtgärder för att främja nyanställningar'',
SOU 1994:152, tillkom under några veckor i slutet på 1994.
Betänkandet ger ingen analys av stödformens tänkbara
effekter. Inte heller motiveras bedömningar av GAS-
åtgärdens effekter eller andra påståenden. Ingen referens
sker till forskning eller utvärdering på området. Förslaget
presenteras på 5 sidor i betänkandet. Med tanke på att det rör
sig om en ny åtgärd till en tänkt kostnad om 7 miljarder
kronor är det uppseendeväckande. Beslutsunderlaget
representerat av betänkandet måste betraktas som
undermåligt.
Arbetsmarknadsdepartementet kallade till ett remissmöte
i januari i år där huvuddelen av organisationer och
myndigheter var starkt kritiska. Endast TCO är positivt till
förslagets huvudinriktning även om man ifrågasätter
utformningen i dess enskildheter. Hur man i propositionen
kan anse att knappt hälften av dem som deltog i mötet var
positiva är obegripligt när man läser yttrandena.
Såväl myndigheter, arbetsgivar- som fackliga
organisationer ifrågasätter starkt omfattningen av stödet.
Ingen fann omfattningen på 110 000 personer tillnärmelsevis
rimligt uppskattat. Arbetsgivarsidan trodde inte att det skulle
ge nämnvärda sysselsättningseffekter. Däremot varnade man
för konkurrenssnedvridning.
LO ansåg att stödet skulle innebära att en orimligt stor
subvention, 7 miljarder kronor, skulle ''gå till de mest
expansiva företagen, de som redan går väldigt bra och har
rekordhöga vinster''. LO förordar ett mer riktat stöd till
långtidsarbetslösa som också blir billigare för staten.
Flera remissinstanser påtalar att konstruktionen innebär att
den offentliga sektorns verksamhetsstruktur diskrimineras
till förmån för privata företagsformer på samma marknad.
AMS ifrågasätter starkt de förväntade effekterna och
bedömer att nettoeffekten hamnar i intervallet 5 000--10 000
personer. Detta skulle innebära att ''styckkostnaden'' för de
nettorekryteringar som åstadkommes som en följd av stödet
kan ligga på ca 700 000 kronor! I många fall handlar det då
dessutom enbart om tidigareläggning av rekryteringar några
månader. Detta skulle innebära ett miljardslöseri för staten.
Förslagets tidsförläggning och kostnader
Ett motiv till att införa ett marginellt sysselsättningsstöd är
att dra igång en väntad konjunkturuppgång. Det var motivet
för att Vänsterpartiet krävde en sådan åtgärd i början av
1993. Det var likaså motivet till att vi stödde beslutet om att
införa GAS från och med 1994. Nu är exportboomen redan
här och konjunkturuppgången ett faktum.
Å andra sidan innebär den tudelade ekonomin att det finns
plats för att stimulera hemmamarknaden där vi återfinner de
mindre företagen. Det är också viktigt att rikta stöd till dem
som under längre tid varit arbetslösa eller befunnit sig i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Även om efterfrågan ökar på arbetsmarknaden visar det sig
att marknadskrafterna starkt prioriterar endast vissa grupper.
Exempelvis lämnas de medelålders och äldre utanför. Att
vara långtidsarbetslös i vid mening blir uppenbarligen
stigmatiserande i företagens ögon. Här finns det utrymme för
extra insatser.
Vi kan också se att många mindre företag inte har de
ekonomiska resurser som medför att man friskt vågar
anställa. Här kan lönesubventioner spela en avgörande roll
för ett rekryteringsbeslut. Det finns således skäl att överväga
ett anställningsstöd även i nuvarande konjunkturläge.
Om stödet är så omfattande som regeringen tänkt sig går
huvuddelen av pengarna till att späda på framgångsrika
företags vinster. Nettoeffekten blir liten för sysselsättningen.
Det är inte ansvarig politik med nuvarande statsfinansiella
situation.
Å andra sidan riktas stödet i huvudsak till personer som är
arbetslösa. De flesta av dem uppbär arbetslöshetsersättning
eller KAS eller befinner sig i mer eller mindre kostsamma
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Att någon blir anställd
innebär en betydande besparing för staten liksom ökade
skatteinkomster. Detta innebär att nettokostnaden ofta blir
försumbar. Det måste beaktas vid en bedömning av
finansieringsbehov, även om det inte kan försvara onödiga
subventioner utan effektivitet. Alternativet vore ju ett starkt
förbättrat budgetsaldo.
Regeringen kommenterar inte frågan om finansiering.
Men det har i debatten antytts att engångsinkomster från t.ex.
utförsäljning av statliga företag kan komma i fråga.
Nordbanken har nämnts. Vänsterpartiet kan inte acceptera en
sådan lösning.
Kommentarer till regeringens förslag
Som framgått kan Vänsterpartiet, trots konjunkturläget,
tänka sig införandet av ett temporärt nyanställningsstöd. Det
bör dock riktas mer än vad regeringen tänkt sig och därmed
göras väsentligt billigare.
Vänsterpartiet kan också ställa sig bakom de mål som
regeringen anger i propositionen:att öka antalet
arbetstillfällen i näringslivet och främja den ekonomiska
tillväxten,att begränsa övertidsuttaget till förmån för
nyanställning,att stimulera företagen att anställa personer
som är arbetslösa i stället för att rekrytera bland redan
anställda i andra företag,att motverka tendenser till
inflation.
Däremot delar vi inte regeringens uppfattning att det
föreslagna stödet på något avgörande sätt kommer att nå
dessa mål.
När det gäller sysselsättningseffekten är det mycket
olyckligt att regeringen blandar samman uppskattningar av
hur många som skulle kunna beröras av subventionen med
vad sysselsättningstillskottet skulle kunna bli. Som nämnts
är AMS utomordentligt kritiskt till uppskattningarna.
AMS påpekar att det inom näringslivet görs ca 300 000
nyanställningar under ett halvår även under en period med
helt stabil sysselsättning. Volymen 110 000 anställningar till
en kostnad av 7 miljarder kronor skulle rent teoretiskt kunna
uppnås utan någon sysselsättningsökning alls.
AMS bedömer nettoeffekten till 5 000--10 000 personer.
Även om detta tycks väl pessimistiskt förefaller det oss svårt
att uppnå mer än 20 000--30 000 personer i nettoeffekt även
om tiden utsträcks något.
När det gäller övertidsuttaget är det alldeles nödvändigt att
begränsa det. Övertiden är främst koncentrerad till
exportindustrin, en vinstrik sektor som har råd att nyanställa
utan skattesubventioner. Att omvandla övertid till nya
anställningar skulle snabbt åstadkomma flera tiotusentals
nya arbetstillfällen. Övertidsuttag är ofta nödvändigt för att
kortsiktigt klara uppkomna flaskhalsar, men att som idag
utnyttja det som naturlig resurs för att upprätthålla
produktionsvolymen måste betraktas som rent missbruk.
Vänsterpartiet har i annan motion föreslagit att
övertidstaket halveras och att en högre arbetsgivaravgift
införs för övertidstimmar. Detta riktade angreppssätt skulle
effektivt bidra till att omvandla övertid till anställningar.
Nyanställningsrabatter är inte en tillräcklig åtgärd.
Övertidsutvecklingen under GAS-perioden visar detta.
När det gäller tanken att stimulera anställning av arbetslösa
i stället för bland redan anställda är syftet lovvärt, men
förslaget är behäftat med brister. Kravet att få
anställningsstöd begränsas till dem som var arbetslösa under
sammanlagt minst fyra veckor under nov/dec 1994.
Avgränsningen förefaller godtycklig och den motiveras inte
närmare. Även personer som endast en kort tid varit
arbetslösa inkluderas, bara de har sina fyra veckor i rätt
månader.
Långtidsarbetslösa som råkat få ett tillfälligt påhugg inför
julhelgen kommer inte att komma med. På detta sätt kan
korttidsarbetslösa prioriteras framför långtidssökande.
Förslaget leder även till att ombytessökande kan få del av
stödet under våren bara de fyra veckornas inskrivning vid
arbetsförmedlingen låg ''rätt'' i tiden.
När det gäller syftet att motverka tendenser till inflation
konstaterar Vänsterpartiet att dagens underliggande
inflationstryck är mycket begränsat. Vi noterar också att de
flesta nyanställningar i dag sker inom exportindustrin. Större
delen av skatterabatten skulle hamna där och öka vinsterna.
Att med skattemedel spä på exportindustrins övervinster
och samtidigt förvänta sig att detta skulle motverka höga
lönekrav är en logik som inte Vänsterpartiet förstår. Snarare
talar detta för att rikta stödet till mindre företag med sämre
betalningsförmåga.
Regeringen föreslår att lagen om anställningsstöd skall
gälla från årsskiftet 1994/95 och således även omfatta
anställningar som inträffat långt före ett eventuellt
riksdagsbeslut i ärendet. Hur en retroaktiv subvention skulle
kunna påverka rekryteringsbeteendet eller sysselsättningen
kan vi inte förstå. De företag som redan anställt har anställt.
Att subventionera dessa anställningar är att skänka bort
skattebetalarnas pengar utan motprestation.
Regeringens förslag innebär dessutom en mycket kort
period för rekryteringen. Slutdatumet är den 15 maj, även om
en eventuell förlängning aviseras. Med en så kort period blir
regeringens volymuppskattningar ännu mer orealistisk.
Vi delar regeringens uppfattning att stöd endast skall utgå
till anställningar som omfattar minst 17 timmar per vecka.
Likaså att stöd endast skall utgå till tillsvidareanställningar.
Å andra sidan är det i dag mycket vanligt att anställningar
inleds med visstids- eller provanställningar. Det förefaller då
rimligt att, om korttidsanställning övergår i fast
tillsvidareanställning utan avbrott, även den första
anställningsperioden skulle kunna omfattas av stödet. Det
blir då en stimulans till nyanställning generellt samtidigt som
det innebär en stimulans till att åstadkomma fler fasta
anställningsformer.
Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning att
nyanställningar främst kommer att ske inom näringslivet
under de kommande åren. Regeringens förslag skapar dock
problem. I dag är delar av den kommunala och statliga
verksamheten konkurrensutsatt. Genom förslagets
konstruktion får ett privat företag fördelar gentemot en
konkurrerande offentlig verksamhet. Resultatet kan bli ökad
privatisering vilket ju inte ger fler jobb. Exempel finns inom
vård, omsorg och utbildning.
Ett annat problem är att offentligt ägda bolag och
affärsverk omfattas men inte annan offentlig verksamhet.
Varför skall statlig och kommunal verksamhet i bolagsform
premieras framför annan verksamhetsform? Kommunal och
statlig verksamhet skall bedrivas i former som gynnar dess
syften. Vänsterpartiet anser att nyanställningsstödet skall
vara konkurrensneutralt mellan privat och offentligt och
mellan olika offentliga organisationsformer.
Vänsterpartiets förslag
I syfte att pröva nya vägar att bringa ned
massarbetslösheten kan Vänsterpartiet tänka sig att
komplettera övriga sysselsättningspolitiska åtgärder med ett
temporärt marginellt nyanställningsstöd. Vi vill dock
utforma det mer riktat och till en billigare kostnad än
regeringens förslag. Härmed uppstår ekonomiskt utrymme
för kompletterande insatser i enlighet med Vänsterpartiets
arbetsmarknadspolitiska motion.
Utgångspunkten är att stödformen skall vara regelmässigt
enkel så att onödigt administrativt arbete kan undvikas. Detta
gör också att vi kan acceptera konstruktionen med ett
marginellt bruttostöd, vilket ju inte garanterar en nettoökning
av sysselsättningen. Även ersättningsrekrytering kan komma
i fråga bara det handlar om rätt kategori av sökande.
Vi är medvetna om att varje avgränsning av reglerna
innebär ett visst godtycke och att någon millimeterrättvisa
aldrig kan uppnås. Inriktningen på mindre företag och
långtidsinskrivna vid arbetsförmedlingen bör dock ge en
rimlig effekt på arbetsmarknaden. Vårt förslag är i huvudsak
mer restriktivt än regeringens, men mer generöst vad gäller
tidsperiod och anställningsformer för att nå en större effekt.
Vilka arbetsgivare skall omfattas?
Både tidigare redovisade utvärderingar och dagens
tudelning av ekonomin talar för att exportindustrin och stora
företag bör exkluderas från stödet. Mindre företag, ofta
hemmamarknadsberoende, tvekar att nyanställa så länge
konjunkturuppgången dröjer. Deras ekonomi är ofta relativt
svag. De kan inför rekryteringsbeslut påverkas av ett
anställningsstöd. Vänsterpartiet föreslår att endast företag
med upp till 50 anställda omfattas av stödet. Detta gäller
även offentligt ägda bolag och affärsverk. Annan offentlig
verksamhet som inte bedrivs i bolagsform berörs dock inte
av denna antalsbegränsning.
Vilka arbetssökande skall stödet omfatta?
Över hela Europa ser vi hur allt fler människor ställs
utanför arbetslivet. De tidigare tillfälliga
arbetslöshetsperioderna har ersätts av ett definitivt
utanförskap. Utvecklingen i Sverige har gått åt samma håll.
Vi har fått massarbetslöshet som riskerar att permanentas.
Det rör sig då inte om tillfälliga konjunkturfenomen, utan om
allvarliga strukturella problem på arbetsmarknaden.
En femtedel, ca 100 000 av dem som är arbetslösa eller i
någon åtgärd, har varit inskrivna vid arbetsförmedlingen i
minst två år! Mer än 450 000 personer har varit inskrivna mer
än ett år! Arbetsmarknadspolitiken måste ha en stark
inriktning på de långtidsinskrivna för att motverka att
långtidsarbetslösheten förvandlas till ren utslagning.
Uppenbarligen undviker många arbetsgivare också att
rekrytera personer med långa arbetslöshetstider. Ett riktat
stöd skulle här kunna ge en rejäl effekt. Genom möjligheten
att kombinera åtgärden med ett kortvarigt rekryteringsstöd
förstärks effekten.
I den tidigare åberopade EFA-rapporten sägs också: ''Att
sysselsättningseffekterna av marginella lönesubventioner är
små utesluter inte att anställningsstöd kan vara en
framgångsrik väg för att minska långtidsarbetslöshetens
negativa effekter.''
Vänsterpartiet föreslår att anställningsstödet skall rikta sig
till personer som varit inskrivna som arbetslösa eller i åtgärd
vid arbetsförmedlingen i minst ett år. Att den arbetslöse fått
kortvariga tillfälliga anställningar skall inte diskvalificera
denne. Vi vill stödja personer som länge varit utanför den
reguljära arbetsmarknaden trots ett aktivt sökande, men inte
missgynna den som tagit kortvariga påhugg.
Vilken anställningsform skall omfattas?
Givetvis kan inte staten subventionera endast kortvarig
anställning. Tvärtom vill vi stimulera tillväxten av fasta
anställningar som skapar stabilitet och trygghet för den
enskilde. Vi vet dock att många mindre företag är försiktiga
med att binda sig efter erfarenheterna från den djupa
depressionen. Riksdagen har nu också förkortat de möjliga
tiderna för visstids- och provanställning.
Vänsterpartiet föreslår att även period med
korttidsanställning kan bli föremål för subvention så snart
den övergår i tillsvidareanställning. Rent tekniskt kan en
alternativ form få användas för själva bidraget för dessa
månader.
Vilken tidsperiod skall gälla?
Rekryteringsperioden som berättigar till subvention
bör inte omfatta tid som väsentligt föregår det formella
riksdagsbeslutet. Vänsterpartiet föreslår att denna period
begränsas till perioden 1 mars 1995--30 september 1995.
Detta innebär sju månader inräknat semestermånaden.
Den maximala avdragsperioden bör sättas till 12
månader. Det är endast när anställningen upphör innan den
varat i 12 månader som stödperioden blir kortare.
Avdragsperioden blir således en 12-månadersperiod inom
tidsramen mars 1995 till september 1996.
Vilken stödnivå skall gälla?
Regeringen föreslår att hela arbetsgivaravgiften skall
kunna dras av med begränsningen maximalt 6 000 kronor per
månad och person. Detta innebär ett totalt stöd om 72 000
kronor per person. Det är en mycket omfattande subvention.
I syfte att stimulera tidigareläggning av rekryteringarna
föreslår Vänsterpartiet att det högsta beloppet utgår i början
av tidsperioden och att det successivt sjunker till hälften.
Vänsterpartiet föreslår fullt avdrag -- maximalt 6 000
kronor per person och månad -- under rekryteringstiden 1
mars 1995 till 30 april 1995.
Vi föreslår ett avdrag med 75 % -- maximalt 4 500 kronor
per person och månad -- under rekryteringsperioden 1 maj
1995 till 30 juni 1995.
Vi föreslår ett avdrag med 50 % -- maximalt 3 000 kronor
per person och månad -- under rekryteringsperioden 1 juli
1995 till 30 september 1995.
Även det sistnämnda beloppet överstiger GAS-
subventionen med mer än 50 % och måste betraktas som
mycket attraktivt.
Vilken kostnadsram skall medges?
Vänsterpartiet har tidigare anfört att regeringsförslagets
kostnadsnivå inte är acceptabel. Vi menar att ett billigare
alternativ måste tas fram. Det är givetvis svårt att uppskatta
kostnaderna även av vårt förslag. Mycket handlar ju om vilka
sysselsättningseffekter som kan uppnås. Våra restriktioner
gör dock att väsentligt färre anställningar subventioneras
även om också vi föreslår ett bruttostöd. Vi har ju även
utsträckt tiden även om vi samtidigt minskar
subventionsgraden. Månadskostnaden beror ju därmed av
när under perioden rekryteringen sker.
En totalkostnad på två miljarder kronor skulle kunna täcka
30 000--40 000 nyanställningar av långtidsarbetslösa i
framför allt mindre företag. Detta vore en betydande effekt.
Med tanke på restriktionerna i vår utformning kan man räkna
med att nettoeffekten inte ligger alltför långt från
bruttoresultatet.
Med denna kostnadsreduktion och förbättrade
verkningsgrad finns förutsättningar för att förstärka den
aktiva arbetsmarknadspolitiken på annat sätt och att ge
investeringsstimulanser till särskilt mindre företag. Även den
statsfinansiella situationen kan avsevärt förbättras.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag till konstruktion
av stöd för nyanställningar,
2. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om
riktlinjer för nyanställningsstöd,
3. att riksdagen beslutar anta Vänsterpartiets förslag till lag
om anställningsstöd.
Stockholm den 6 februari 1995
Gudrun Schyman (v)
Björn Samuelson (v)
Eva Zetterberg (v)
Ingrid Burman (v)
Hans Andersson (v)
A21
Bilaga
Förslag till
Lag om anställningsstöd
1 § Arbetsgivare har enligt bestämmelserna i denna lag rätt
till ett anställningsstöd.
Lagen gäller följande arbetsgivare:
1. Privata arbetsgivare med färre än 50 anställda,
2. Offentligägda bolag och affärsverk med färre än 50
anställda,
3. Stat, kommuner, landsting, kommunalförbund,
församlingar och kyrkliga samfälligheter.
2 § En arbetsgivare får för en nyanställd person, om
nedanstående kriterier är uppfyllda, göra ett avdrag enligt 4 §
från de arbetsgivaravgifter som arbetsgivaren skall betala
enligt 2 kap. 1 § lagen (1981:691) om socialavgifter.
Avdraget får göras om personen enligt intyg från
länsarbetsnämnden under minst 12 månader varit registrerad
som arbetslös hos den offentliga arbetsförmedlingen eller
har deltagit i arbetsmarknadspolitiska åtgärder som beslutats
av länsarbetsnämnden.
3 § Med nyanställd person avses en arbetstagare som
under perioden 1 mars--30 september 1995 påbörjat en
tillsvidareanställning som omfattar minst 17 timmar per
vecka eller en arbetstagare som under perioden påbörjat en
visstidsanställning som omfattar minst 17 timmar per vecka
och där anställningen övergår till en tillsvidareanställning
senast den 30 september 1995.
4 § Avdrag får för varje månad göras med ett belopp som
motsvarar de arbetsgivaravgifter enligt 2 kap. 1 § lagen
(1981:691) om socialavgifter som hänför sig till nyanställd
person under perioden 1 mars--30 april 1995, dock högst
6 000 kronor. För varje nyanställd under perioden den 1
maj--30 juni 1995 får avdrag göras med 75 % av
arbetsgivaravgiften, dock högst 4 500 kronor, och för varje
nyanställd under perioden den 1 juli--30 september 1995 får
avdrag göras med 50 % av arbetsgivaravgiften, dock högst
3 000 kronor.
Avdrag får göras under högst tolv månader för varje
nyanställd person och endast så länge denna anställning
varar.
5 § Denna lag tillämpas inom ramen för förfarandet enligt
lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare. I fråga om affärsverken gäller dock föreskrifter
som meddelas av regeringen.
6 § Vid fördelningen av influtna arbetsgivaravgifter enligt
2 kap. 6 § lagen (1981:691) om socialavgifter skall de avdrag
som görs enligt denna lag minska det belopp som förs till
staten enligt 4 kap. 7 § lagen om socialavgifter.
Denna lag träder i kraft den 1 mars 1995 och gäller till
utgången av september 1996. Lagen gäller dock även
därefter i fråga om avdrag från arbetsgivaravgifter som avser
tid före den 30 september 1996.