Den första juli 1992 upphörde det tidigare
arbetsmiljöavtalet, som reglerade företagshälsovården, att
gälla.
Den borgerliga regeringen tillsatte vid årsskiftet 1991/92
en utredning som fick uppgiften att se över
företagshälsovårdens organisation och finansiering. Det
resulterade i att det generella statsbidraget till
företagshälsovården slopades från den 1/1 1993.
Efter 1993 har företagshälsovården utvecklats på mycket
olika sätt. Det är enbart ett begränsat antal
företagshälsovårdscentraler som bedriver en acceptabel
verksamhet mätt med 1980-talets mått. Många företag köper
nu tjänster i olika grad från företagshälsovårdscentralerna.
Det är vanligt att man köper olika tjänster från olika
centraler.
Detta innebär att den sammanhållna hälsovården slås
sönder. Upptäckten av dåliga arbetsmiljöer försvåras
väsentligt men framför allt försvinner möjligheten till en
aktiv och bra rehabilitering. Försäkringskassans möjlighet
att medverka till en rehabilitering försvåras avsevärt
eftersom det är svårt att få fram underlag.
Det är inte acceptabelt att låta anställda slås ut från
arbetsmarknaden på grund av en dåligt organiserad
företagshälsovård. Det är alltid mindre kostsamt och innebär
mindre lidande att förebygga ohälsa än att ''städa'' i
efterhand. Därför bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna att en utredning bör tillsättas med syftet
att utforma en fullgod företagshälsovård åt alla anställda.
Sverige ratificerade 1985 ILO-konventionen (nr 161) och
en rekommendation (nr 171) om företagshälsovården. Efter
besluten 1992/93 är Sverige som land anmält för brott mot
denna ILO-konvention för att vi inte uppfyller minimikraven
i konventionen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en utredning om fullgod
företagshälsovård åt alla anställda.
Stockholm den 19 januari 1995
Alf Eriksson (s)
Ingegerd Sahlström (s)
Pär-Axel Sahlberg (s)
Majléne Westerlund Panke (s)