Utrikesutskottets betänkande
1994/95:UU08

Ändring i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner


Innehåll

1994/95
UU8

Sammanfattning

När Sverige inträder som medlem i EU kommer EG:s rättsakter
att bli gällande rätt i Sverige. EG-förordningar är direkt
tillämpliga i varje medlemsstat. Detta innebär bl.a. att de
EG-förordningar om ekonomiska sanktioner som är i kraft vid
tidpunkten för den svenska anslutningen blir direkt tillämpliga
i Sverige. Förordningarna innehåller uppmaningar till
medlemsstaterna att förse dem med nationella påföljder.
Utskottet behandlar i detta betänkande ett regeringsförslag
(proposition 1994/95:97) om ändring i lagen (1971:176) om vissa
internationella sanktioner (sanktionslagen) med anledning av
svenskt medlemskap i den europeiska unionen. De föreslagna
ändringarna i sanktionslagen avser bestämmelser om påföljder för
överträdelse av de förordningar om ekonomiska sanktioner som EG
beslutat om med anledning av beslut som antagits i Förenta
nationernas säkerhetsråd. Lagändringarna föreslås träda i kraft
den 1 januari 1995.
Utskottet tillstyrker propositionens förslag såvitt avser de
föreslagna ändringarna i sanktionslagen. Med avvikelse av
propositionens förslag till ikraftträdande föreslår utskottet
ändring med den innebörden att lagändringarna träder i kraft
samtidigt med lag (1994:000) med anledning av Sveriges
anslutning till Europeiska unionen.

Propositionen

I proposition 1994/95:97 föreslår regeringen
(Utrikesdepartementet) att riksdagen antar det i propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1971:176) om
vissa internationella sanktioner.
Lagrådets yttrande har inhämtats över lagändringsförslagen och
finns bifogat på s. 25--27 i propositionen. Regeringen har
ansett sig inte kunna följa Lagrådets förslag till ändringar som
avsåg ändringarna i 11 och i 16 §§ i sanktionslagen, varom mera
nedan under rubriken Lagförslaget.
Regeringsförslaget fogas till betänkandet, se bilaga.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1995.

Utskottet

Bakgrund
Enligt kapitel VII i Förenta nationernas stadga kan FN:s
säkerhetsråd under vissa förhållanden anta resolutioner om
sanktioner av icke militär natur, dvs. sådana sanktioner som
enligt artikel 41 icke innebär bruk av vapenmakt, som må
befinnas nödvändiga i syfte att upprätthålla eller återställa
internationell fred och säkerhet. Sådana resolutioner kan ges i
form av bindande beslut eller rekommendationer. En stat som är
medlem i FN är enligt organisationens stadga skyldig att godta
och verkställa säkerhetsrådets bindande beslut om sådana
sanktioner. En rekommendation av rådet är däremot endast en
uppmaning till FN:s medlemsstater utan beslutets bindande kraft.
För att möjliggöra snabba åtgärder, då sådana påkallas med
anledning av ett beslut eller en rekommendation som har
meddelats av FN:s säkerhetsråd, beslöt riksdagen år 1971 om en
lag (1971:176) om vissa internationella sanktioner
(sanktionslagen). Lagen är en s.k. fullmaktslag som formellt är
i kraft men som i huvudsak endast kan tillämpas för att
fullfölja säkerhetsrådets beslut eller rekommendationer. Det
ankommer på regeringen att föreskriva att lagen skall tillämpas.
Enligt 1 § får regeringen, i den mån det påkallas med anledning
av beslut, som fattats eller rekommendation som har antagits av
FN:s säkerhetsråd, förordna att vissa i lagen närmare angivna
åtgärder (bestämmelserna i 3--8 §§) skall vidtas mot stat eller
område som gjorts till föremål för icke militära sanktioner. I
samma paragraf, tredje stycket, stadgas att regeringens
förordnande att tillämpa lagen skall underställas riksdagens
prövning inom en månad från förordnandet. Genom en lagändring
(prop. 1992/93:57, bet. 1992/93:UU4, rskr. 1992/93:51) som
trädde i kraft den 1 januari 1993 får regeringen också förordna
om sanktioner om samarbetet med den europeiska gemenskapen (EG)
eller inom den europeiska säkerhetskonferensen (ESK) för att
främja internationell fred och säkerhet påkallar det och om det
är ett svenskt intresse att åtgärder införs utan dröjsmål.
För närvarande tillämpas sanktionslagen genom regeringens
förordningar som riksdagen godkänt mot fem stater. Dessa är
Irak, Libyen, "Förbundsrepubliken Jugoslavien"
(Serbien-Montenegro), Angola såvitt avser UNITA och
Bosnien-Hercegovina såvitt avser områden under bosnisk-serbiska
styrkors kontroll. Till nyligen tillämpades också sanktionslagen
mot Haiti. FN:s säkerhetsråd beslöt den 29 september 1994 att
under vissa förutsättningar upphäva handelsembargot mot Haiti.
Dessa förutsättningar har nu uppfyllts, och sanktionerna har
därför upphävts med verkan från den 16 oktober 1994. Regeringens
förordnande i fråga om Haiti upphävdes således samma dag (jfr
prop. 1994/95:24, bet. 1994/95:UU4, rskr. 1994/95:18).
Ekonomiska sanktioner mot samma målstater och målområden har
införts inom EU. En närmare redogörelse härför lämnas i
propositionen, s. 9--13. Av denna redogörelse framgår att resp.
EG-förordning uppmanar medlemsstaterna att bestämma om de
påföljder som skall tillämpas för överträdelse av
bestämmelserna. Vad gäller Haiti kvarstår i EG:s
sanktionsförordning förbudet att tillgodose haitiska
rättsanspråk.
Regeringen beslöt den 22 december 1993 att tillkalla en
särskild utredare med uppgift att se över sanktionslagen med
syftet att modernisera och tekniskt anpassa det svenska
regelsystemet till de krav omvärlden ställer. Av propositionen
framgår att utredningen (Sanktionslagsutredningen) fick i
uppdrag att bl.a. beakta vilka konsekvenser ett svenskt
medlemskap i EU kunde medföra för den tekniska utformningen av
det svenska regelverket. Utredningen fick också till uppgift att
föreslå ändringar som påkallas av detta.
Svenska folket röstade i en folkomröstning den 13 november
1994 för ett medlemskap i EU (52,3 % ja, 46,8 % nej och 0,9 %
blanka), vilket innebär att Sverige efter riksdagens godkännande
av anslutningsfördraget är berett att inträda som medlem i EU.
Vid svenskt medlemskap i EU kommer delar av den svenska
sanktionslagstiftningen inte längre att kunna tillämpas. I
avvaktan på Sanktionslagsutredningens betänkande måste därför
redan nu frågan om kompletterande ansvarsbestämmelser till EG:s
rättsakter tas upp särskilt. Gemenskapsrätten (EG-rätten) har
företräde framför nationell rätt. Detta medför att det inte är
möjligt för en medlemsstat att åsidosätta EG-rätten genom att
lagstifta nationellt på ett område som regleras av
gemenskapsrätten. Ekonomiska sanktioner regleras till stor del
genom EG:s normgivning i form av förordningar. En EG-förordning
är direkt tillämplig rätt i medlemsstaterna. Motsvarande svenska
nationella bestämmelser får då inte tillämpas. I vissa delar
krävs dock även i fortsättningen nationella regler, exempelvis
på områden där gemenskapen saknar kompetens. Detta gäller för
ansvarsbestämmelserna. Det åligger EU:s medlemsstater att
försäkra sig om att deras medborgare respekterar EG-rätten.
Detta följer bl.a. av solidaritetsprincipen i artikel 5 i
Romfördraget: "Medlemsstaterna skall vidta alla lämpliga
åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att
de skyldigheter fullgörs som följer av detta fördrag eller av
åtgärder som vidtagits av gemenskapens institutioner." Det
svenska EU-medlemskapet kräver sålunda att bestämmelser om
påföljder för överträdelse av EG-fördningarna om ekonomiska
sanktioner måste föreligga vid dagen för anslutningen.
Av propositionen, som innehåller förslag härom, framgår att
beredningsarbetet i detta avseende skett i nära samarbete med
sanktionslagsutredningen och att synpunkter inhämtats från
Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen samt från Generaltullstyrelsen
och Kommerskollegium.
Sanktionsinstrumentet inom EU
I artikel J, avdelning V, i Maastrichtfördraget finns
bestämmelser om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik
(GUSP). Artikeln behandlar utförligt samarbetets syften,
omfattning och beslutsformer. Artikel J.2 innebär att
medlemsstaterna fastställer en gemensam ståndpunkt, vilken
därefter skall samordnas inom internationella organisationer och
på internationella konferenser. Sådant beslut fattas alltid
enhälligt av Ministerrådet. Artikel J.3 avser beslut om
gemensamma aktioner i de frågor som omfattas av utrikes- och
säkerhetspolitiken. Ministerrådet skall på grundval av allmänna
riktlinjer från det europeiska rådet besluta att en fråga skall
bli föremål för en gemensam aktion. Även ett sådant beslut måste
vara enhälligt. Rådet kan dock med enhälligt beslut avgöra vilka
frågor under den gemensamma aktionens förlopp som kan avgöras
med kvalificerad majoritet. I beslutet skall anges bl.a.
aktionens exakta omfattning, mål, tidsram, medel och
förfaranden. Beslut om sanktioner är under Maastrichtfördraget
utrikespolitiska beslut. Samarbetet på det utrikes- och
säkerhetspolitiska området är bindande för medlemsstaterna.
I Romfördragets artikel 228a (införd genom
Maastrichtfördraget) regleras frågan hur ett beslut om
ekonomiska sanktioner inom GUSP skall omvandlas till åtgärder
under EU:s s.k. första pelare, vilken omfattar EG:s
normgivningsmakt. Artikeln förutsätter att en gemensam
ståndpunkt eller en gemensam aktion om sanktioner antagits
enligt artikel J.2 eller J.3.
Enligt Romfördragets artikel 73g, punkt 1 (införd genom
Maastrichtfördraget) får Ministerrådet i enlighet med
förfarandet i artikel 228a besluta om inskränkningar i förbuden
mot restriktioner för kapitalrörelser och betalningar. Den
situation som avses är, då beslut om inskränkningar av de
ekonomiska förbindelserna med ett eller flera tredje länder
fattas enligt bestämmelserna för den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken. Även åtgärder enligt artikel 73g första
punkten förutsätter att en gemensam ståndpunkt eller aktion om
sanktioner enligt artikel J.2 eller J.3 antagits.
Sverige och EG:s sanktioner
FN:s säkerhetsråds sanktioner införlivas i gemenskapen så
långt dess kompetens sträcker sig genom EG-förordningar. Dessa
är så snart EG utfärdat en förordning i ämnet som trätt i kraft
direkt tillämpliga i varje EU-medlemsstat. Som framgått ovan är
inte någon nationell lagstiftningsåtgärd tillåten i de frågor
som regleras av EG-förordningarna. Av propositionen framgår att
förordningarna inte täcker alla delar av säkerhetsrådets
beslutade sanktioner. Nationella lagstiftningsåtgärder är därför
erforderliga. Så är t.ex. fallet vad gäller vapenembargo.
EG-kompetensen har genom Maastrichtfördraget utökats så att den
omfattar t.ex. frysning av tillgångar och alla tjänster, såväl
finansiella som icke finansiella. Däremot omfattas inte allmänna
straffrättsliga bestämmelser, vilket således är en exklusiv
nationell kompetens.
Det framgår av propositionen att det i EG:s
sanktionsförordningar finns artiklar som anmodar varje enskild
medlemsstat inom gemenskapen att nationellt bestämma de
påföljder som skall införas för överträdelser av bestämmelserna.
I propositionen nämns också att det i rådsförordning (EEG) nr
990/93 av den 26 april 1993 mot Förbundsrepubliken Jugoslavien
återfinns artiklar som anmodar medlemsstaternas behöriga
myndigheter att beslagta egendom som kan vara föremål för brott
samt en föreskrift till medlemsstaterna att dessa vid fastställt
brott mot sanktionsbestämmelserna får förverka egendomen.
Innehållet i denna EG-förordning visar också på behovet av
svenska kompletterande regler, vilka kräver lagform.
Det ankommer på medlemsstaterna själva att besluta om medlen
för att beivra brott. Sverige kan alltså i princip välja vilken
typ av straffåtgärd det bör bli fråga om och omfattningen av
åtgärden i fråga. Det är emellertid viktigt att det inte uppstår
inkonsekvenser i det svenska straff- och sanktionssystemet.
Enligt propositionen har EG-domstolen fastställt allmänna
principer som den anser bör gälla som grund för medlemsstaternas
val av straffåtgärder. Medlemsstaterna skall se till att
överträdelser av EG-rätten sanktioneras i enlighet med liknande
materiella och processuella bestämmelser som gäller för
överträdelser av nationell rätt av samma slag. Under alla
omständigheter skall straffåtgärderna enligt domstolen vara
effektiva och stå i rimlig proportion till överträdelsen och ha
avskräckande effekt.
I propositionen nämns också att Sverige har en förpliktelse
gentemot FN och säkerhetsrådets bindande resolutioner om
sanktioner. Som exempel tar propositionen upp resolution nr 820
(1993) om sanktioner mot "Förbundsrepubliken Jugoslavien"
(Serbien-Montenegro) punkt 19 som direkt uppmanar FN:s
medlemsstater att vidta rättsliga åtgärder mot personer och
företag som överträder resolutionens bestämmelser och att ådöma
lämpliga påföljder. Överträdelser av bestämmelserna i de
förordningar om sanktioner som nu är i kraft i Sverige är också
straffsanktionerade.
Lagförslaget
Regeringens förslag är, som framgått ovan, föranlett av
Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. I propositionen
föreslås att påföljdsbestämmelserna i sanktionslagen (1971:176)
också görs tillämpliga på EG-förordningar om ekonomiska
sanktioner som utfärdats med anledning av beslut eller
rekommendation som antagits av FN:s säkerhetsråd i
överensstämmelse med FN:s stadga. Vidare föreslår regeringen att
beteckningarna på EG:s förordningar skall ges till känna i
Svensk författningssamling.
Överträdelser mot sanktionsbestämmelserna regleras i 11 §
första stycket sanktionslagen. Motiven för ansvarsbestämmelserna
finns i proposition 1971:77 med förslag till lag om vissa
internationella sanktioner, m.m., s. 82--92. Paragrafen är ett
s.k. blankettstraffbud, som får sitt innehåll genom de regler
den hänvisar till. Dessa regler återfinns i de enskilda
regeringsförordningarna som införts med tillämpning av lagen. Då
EG:s förordningar har samma grund som de svenska
sanktionsbestämmelserna, dvs. av FN:s säkerhetsråd beslutade
eller rekommenderade ekonomiska sanktioner, är det, enligt
föreliggande proposition, en naturlig följd att
straffbestämmelserna till dessa har samma innehåll som det som
redan gäller för vår nationella reglering.
Genom hänvisningen i sanktionslagens nuvarande
straffbestämmelse till lagens materiella bestämmelser, på vilka
de enskilda sanktionsförordningarna bygger, anknyts de
bestämmelser som kan komma att tillämpas i det enskilda fallet.
Det innebär också att de enskilda sanktionsförordningarna redan
från det de trätt i kraft är försedda med påföljdsbestämmelser.
För de EG:s förordningar som grundas på FN:s säkerhetsråds
beslut och rekommendationer gäller också att de kan beslutas
snabbt. Därigenom uppstår samma behov av att straffbestämmelser
finns nationellt samtidigt som EG-förordningen träder i kraft. I
propositionen föreslås därför att straffbestämmelsen utformas
med mönster från vad som redan gäller enligt 11 §
sanktionslagen. På så sätt finns en enda typ av
straffbestämmelse för hela det ekonomiska sanktionsområdet.
I propositionen påpekas vidare att varje enskild förordning om
ekonomiska sanktioner ofta kräver någon form av nationella
kompletterande föreskrifter. Dessa kan utfärdas av regeringen
med stöd av bemyndigandena i sanktionslagen. I sådana
föreskrifter kan hänvisas till den aktuella förordningen.
I sanktionslagens 12 och 13 §§ finns bestämmelser om
förverkande på grund av brott mot lagen. I propositionen anges
att det får anses vara lika angeläget att möjligheten till
förverkande finns även på grund av brott mot sanktioner
beslutade av EG. Genom att låta bestämmelserna i 12 och 13 §§
även omfatta förordningarna om ekonomiska sanktioner tillgodoses
kravet på sådan åtgärd.
I propositionen föreslås också att bestämmelserna i 13--19 §§
lagen (1960:418) om straff för varusmuggling görs tillämpliga på
brott mot bestämmelserna i EG:s förordningar om ekonomiska
sanktioner.

Lagrådets yttrande
De svenska författningarna kungörs i Svensk
författningssamling (SFS). EG:s rådsförordningar kungörs i
Europeiska gemenskapens officiella tidning (EGT). Den utkommer
samtidigt på alla medlemsstaternas språk. Det grundläggande
rättssäkerhetskravet på publicering av för enskilda bindande
normer uppfylls genom publiceringen i EGT. Enligt propositionen
är det i föreliggande lagförslag fråga om att göra
straffbestämmelserna tillämpliga inte endast på redan beslutade
EG-förordningar med anledning av FN-sanktioner utan även på
framtida sådana. Dessa förordningar kan följaktligen inte räknas
upp i lagen då de ännu inte är publicerade i EGT. Regeringen
föreslog därför, vilket framgår av  lagrådsremissen, att
regeringen i SFS skulle ge till känna vilka förordningar om
ekonomiska sanktioner som beslutats och utfärdats av EG med
anledning av beslut och rekommendationer av FN:s säkerhetsråd.
Lagrådet anför i sitt yttrande (se bilaga 2 i propositionen, s.
25 f.) att införandet av ett tillkännagivande i SFS rörande
EG-förordningar som också kommer att omfatta de nationella
straffbestämmelserna kan ge en felaktig bild av EG-rätten och
för tankarna till att EG-förordningar skall eller kan genomföras
till svensk rätt genom nationell lagstiftning.  Härutöver skulle
regeln, anser Lagrådet, kunna skapa tveksamhet om när
straffbestämmelsen kan tillämpas i det fall att kungörandet av
nya EG-förordningar i SFS kommer senare än kungörandet i EGT.
Bestämmelsen i 24 kap. 9 § brottsbalken om straffrihet för den
som begår en straffbar gärning i villfarelse rörande dess
tillåtlighet gäller bl.a. om fel förekommit vid kungörandet.
Lagrådet föreslår mot denna bakgrund att stycket om
tillkännagivande utgår.
Regeringen anser att det föreslagna tillkännagivandet inte är
att jämställa med ett sådant kungörande som avses i lagen
(1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar.
Regeringen anför i propositionen att den är väl medveten om att
det, såsom Lagrådet också angett, är förbjudet för
medlemsstaterna att införliva EG-förordningar med nationell rätt
genom någon form av normgivning. Det tillkännagivande som
åsyftas innebär inte någon normgivning utan endast att det i SFS
tas in en upplysning till en vid krets berörda om beteckningarna
på det slag av EG-förordningar som beskrivs i
straffbestämmelsen. Detta eftersom det inte är möjligt att
direkt i lagen ange beteckningarna på de aktuella
EG-förordningarna. I propositionen betonas att den nu aktuella
lagregleringens karaktär och konstruktion kan anses motivera det
särskilda kravet på information. EG-förordningarna kommer genom
ett sådant tillkännagivande varken att införlivas med svensk
rätt eller kungöras i SFS. Syftet med straffbestämmelsen är,
enligt propositionen, att den, oberoende av regeringens
tillkännagivande i SFS, skall vara direkt tillämplig på brott
mot förbud som meddelats i det slag av EG-förordningar som är
beskrivna i 11 § andra stycket i lagförslaget.
Regeringen instämmer i vad Lagrådet uttalat så till vida att
bestämmelsen såsom den formulerats i lagrådsremissen kan vålla
missförstånd. För att undvika att bestämmelsen tolkas på det
sättet bör den formuleras om och tas in som lagens sista
paragraf (17 §).
Utskottets ställningstagande
Sverige kommer inom kort att vara medlem i EU. Detta innebär
bl.a. att de EG-förordningar om ekonomiska sanktioner som är i
kraft vid det svenska inträdet blir direkt tillämpliga i
Sverige. EG-förordningarna innehåller uppmaningar till
medlemsstaterna att förse dessa förordningar med nationella
påföljder. Regeringen föreslår därför ändringar i sanktionslagen
så att den omfattar påföljder för överträdelse av EG:s
förordningar i ämnet.
Artikel 189 i Romfördraget (lydelse enligt
Maastrichtfördraget) föreskriver att EG:s förordningar har
allmän giltighet. De är till alla delar bindande och direkt
tillämpliga i varje medlemsstat. Utskottet konstaterar att EG:s
förordningar offentliggörs i Europeiska gemenskapens officiella
tidning (EGT). Ett kungörande av en EG-förordning på detta sätt
får således samma offentlighet i Sverige som den form av
kungörande som sker i Svensk författningssamling (SFS).
Utskottet konstaterar vidare att det är förbjudet för
medlemsstaterna att inkorporera EG:s förordningar i nationell
rätt.
Regeringen föreslår att sanktionslagen förses med en
bestämmelse som innebär att regeringen i Svensk
författningssamling skall tillkännage vilka förordningar om
ekonomiska sanktioner som beslutats av EG. Med anledning av de
farhågor som uttrycks i Lagrådets yttrande (s. 25--26 i
propositionen) över detta förslag får utskottet anföra följande.
Utskottet har förståelse för Lagrådets synpunkter i detta
avseende. En lag som anger att regeringen skall tillkännage
EG-förordningarna i SFS skulle för den enskilde kunna uppfattas
som att straffbestämmelsen bleve gällande först när den där
givits till känna och därmed också förespegla att ett behov av
införlivande i svensk lag föreligger. Utskottet vill därför
understryka att regeringens nu aktuella förslag, som innebär att
en bestämmelse om tillkännagivande i SFS införs i en särskild
paragraf (17 §), inte skall anses som ett slags införlivande i
svensk rätt. Tillämplighet av en EG-sanktionsförordning är inte
avhängig en publicering i SFS.
Utskottet uppfattar vidare regeringens förslag i detta
hänseende så att metoden valts med tanke på sanktionslagens
speciella karaktär och konstruktion, som bl.a. innebär att
straffbestämmelser finns i sanktionslagen till senare utfärdade
EG-förordningar i ämnet. Detta kan inte anses få prejudicerande
effekt när det gäller andra EG-förordningar vilka innehåller
krav på nationella påföljdsbestämmelser.
Utskottet anser att det är angeläget att lagstiftaren är så
tydlig som möjligt utan att för den skull göra ingrepp i
EG-rätten. Enligt vad utskottet inhämtat kommer EGT från trycket
i alla språkversioner samtidigt. När Sverige inträtt som
EU-medlem kommer EGT att innehålla beslutade EG-förordningar på
svenska. Detta förfarande kommer i vad avser EG-förordningar då
att vara likställt med ett kungörande av svensk författning i
Svensk författningssamling.
Sammanfattningsvis betraktar utskottet regeringens förslag vad
avser paragraf 17 som föranlett av sanktionslagens konstruktion
och inte som uttryck för en allmän princip.
Vad gäller propositionens övriga förslag finner utskottet
dessa väl avvägda varför även de tillstyrks.
Utskottet noterar i detta sammanhang att den tillsatta
Sanktionslagsutredningen har i uppdrag att göra en allmän
översyn av lagen.
Med anledning av att tidpunkten för lagändringarnas
ikraftträdande i propositionen är knuten till den dag då lagen
(1994:000) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska
unionen skall träda i kraft föreslår utskottet ändring vad avser
ikraftträdande på det sätt som framgår av utskottets hemställan.
Utskottet hemställer att ärendet avgörs efter endast en
bordläggning.

Hemställan

Utskottet hemställer
beträffande ändring i sanktionslagen
att riksdagen antar regeringens i proposition 1994/95:97
framlagda förslag till lag om ändring i lagen (1971:176) om
vissa internationella sanktioner med den ändringen att
ikraftträdandebestämmelsen erhåller följande lydelse:
"Denna lag träder i kraft samtidigt med lag (1994:000) med
anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen."
Stockholm den 8 december 1994
På utrikesutskottets vägnar
Margaretha af Ugglas

I beslutet har deltagit: Margaretha af Ugglas (m), Nils T
Svensson (s), Göran Lennmarker (m), Viola Furubjelke (s),
Kristina Svensson (s), Inger Koch (m), Karl-Göran Biörsmark
(fp), Berndt Ekholm (s), Eva Zetterberg (v), Anneli Hulthén (s),
Ingrid Näslund (kds), Lena Klevenås (s), Marianne Andersson (c),
Ronny Olander (s), Marianne Samuelsson (mp) och Percy Liedholm
(m).

Propositionens lagtext

Bilaga

Regeringen har följande förslag till lagtext.