Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens
(Utrikesdepartementet) skrivelse 1994/95:38. I skrivelsen
redovisas regeringens åtgärder med anledning av riksdagens
skrivelse 1993/94:390 avseende dels fråga om
kärnvapenanvändningens laglighet, dels FN:s
översynskonferens av 1980 års konvention om särskilt inhumana
vapen. Denna konvention avser förbud mot eller inskränkningar i
användningen av vissa konventionella vapen som kan anses vara
ytterst skadebringande eller ha urskillningslösa verkningar.
Utskottet föreslår att riksdagen lägger regeringens skrivelse
till handlingarna.
Utskottet
Bakgrund
Världshälsoorganisationen (WHO) beslöt vid sitt möte i maj
1993 att av Internationella domstolen i Haag begära ett
uttalande huruvida användning av kärnvapen skulle vara i
överensstämmelse med internationell rätt. Inför behandlingen av
WHO:s begäran inbjöd domstolen de av WHO:s medlemsstater som är
berättigade att framträda inför domstolen att inkomma med
skriftliga yttranden i frågan. Under riksmötet 1993/94
behandlade utskottet (bet. 1993/94:UU19) ett flertal motioner
från den allmänna motionstiden 1993/94 vilka tog upp olika
aspekter av kärnvapenanvändning och internationell rätt.
Utskottet ansåg att den svenska regeringen i ett yttrande till
Internationella domstolen borde klargöra att användning av
kärnvapen inte skulle stå i överensstämmelse med internationell
rätt.
I ovannämnda betänkande behandlade utskottet också motioner
med förslag till åtgärder angående bl.a. användningen av
antipersonella minor (truppminor). Utskottet ansåg därvid att
Sverige i samband med FN:s översynskonferens om särskilt
inhumana vapen borde lägga förslag med syfte att få till stånd
ett totalförbud mot användningen av truppminor.
Riksdagen beslöt i enlighet med betänkandet att regeringen
skulle ges till känna dels att i yttrande till domstolen
klargöra att användning av kärnvapen inte skulle stå i
överensstämmelse med internationell rätt, dels att
regeringen skulle lägga fram förslag om ett totalförbud mot
antipersonella minor i samband med FN:s översynskonferens.
Sverige ratificerade den 7 juli 1982 konventionen angående
förbud mot eller inskränkningar i användningen av vissa
konventionella vapen som kan anses vara ytterst skadebringande
eller ha urskillningslösa verkningar samt de till konventionen
bifogade protokollen avseende icke detekterbara fragment
(Protokoll I), minor, försåtvapen och andra anordningar
(Protokoll II) samt brandvapen (Protokoll III), (prop.
1981/82:206, bet. 1981/82:UU27). Konventionen har för närvarande
(okt. 1994) ratificerats av 42 stater. Härutöver har 21 stater
undertecknat konventionen. Redan i samband med att FN:s
generalförsamling antog konventionen och dess protokoll
konstaterades att reglerna var att betrakta som ett första steg
och att de därför måste kompletteras. I konventionens artikel 8
återfinns regler om översyn.
FN:s generalförsamling föreslog hösten 1993 att en
översynskonferens om konventionen skulle inkallas. Ett första
förberedande möte (expertmöte) ägde rum den 28 februari--4 mars,
det andra mötet ägde rum den 16--27 maj och det tredje mötet den
8--19 augusti 1994. Ett fjärde och sista förberedande möte
kommer enligt skrivelsen att äga rum den 9--20 januari 1995.
Datum för själva översynskonferensen har fastställts till den 25
september--13 oktober 1995. Enligt vad utskottet inhämtat har
Sverige innehaft ordförandeskapet under de tre första
expertmötena och kommer också att vara ordförande under det
fjärde mötet. Det förefaller troligt att Sverige väljs till
ordförande för själva översynskonferensen.
Skrivelsen
Av regeringens skrivelse (bilaga 1) framgår att regeringen den
9 juni 1994 till domstolen översände den del av betänkandet som
berör olika aspekter av kärnvapenanvändning och internationell
rätt i engelsk översättning. I skrivelsen sägs att
Internationella domstolen mottagit yttranden från även Finland
och Norge i den nordiska kretsen. Enligt vad utskottet inhämtat
har även Tyskland, Nederländerna och Australien avgett yttranden
till domstolen.
I skrivelsen redovisas också de åtgärder som regeringen
vidtagit i samband med förberedelsearbetet inför 1995 års
konferens om översyn av 1980 års konvention angående förbud mot
eller inskränkningar i användningen av vissa konventionella
vapen. Under det tredje expertmötet den 8--19 augusti 1994 lade
Sverige fram ett förslag till text om ett totalförbud mot
truppminor. Enligt förslaget bör det vara förbjudet att använda,
utveckla, tillverka, lagra, eller överföra, direkt eller
indirekt, truppminor och försåtvapen. Förslaget innefattar även
ett krav på att staterna skall förstöra de vapen de äger eller
innehar. Av skrivelsen framgår vidare att Sverige bilateralt
uppvaktat femton stater om det svenska förslaget. Vidare hade
EU-staterna informerats vid ett politiskt samrådsmöte inom ramen
för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) i
Bryssel.
Förslaget återfinns i ett konferensdokument från det tredje
expertmötet (bilaga 2 i skrivelsen) jämte det inlägg, vari
förslaget presenterades (bilaga 3).
Av skrivelsen framgår att förslaget välkomnats bl.a. av
representanter för Internationella rödakorskommittén, FN:s
avdelning för humanitärt bistånd (DHA), Unesco och Unicef. En
stat, Mexico, hade uttryckt sitt stöd för förslaget. Förslaget
ingår numera i ordförandens konsoliderade förhandlingstext
vilken utgör förhandlingsunderlaget för det fjärde och sista
expertmötet.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att regeringen med beaktande av vad
riksdagen gett regeringen till känna genom skrivelse 1993/94:390
vad avser frågan om kärnvapenanvändningens laglighet har avgett
ett yttrande till Internationella domstolen i enlighet med
utskottets överväganden i betänkandet 1993/94:UU19. Utskottet
förutsätter att riksdagens intentioner om ett olagligförklarande
av användningen av kärnvapen fullföljs av regeringen i FN och
andra fora.
Riksdagens skrivelse 1993/94:390 omfattar också frågan om
antipersonella minor och FN:s översynskonferens. Utskottet
konstaterar att regeringen vid expertmötet i augusti 1994 lagt
fram ett förslag om totalförbud mot denna typ av minor.
Regeringen har som framgår av skrivelsen verkställt riksdagens
beslut. I detta sammanhang noterar utskottet att flera stater
från olika ländergrupper argumenterat mot det svenska förslaget.
Utskottet välkomnar att den nytillträdda regeringen i
regeringsförklaringen den 7 oktober 1994 meddelat att den skall
verka för ett internationellt förbud mot antipersonella minor.
Utskottet noterar att utrikesminister Lena Hjelm-Wallén den 11
oktober inför FN:s generalförsamling sade att Sverige
eftersträvar ett totalförbud mot antipersonella minor. Utskottet
utgår därför från att regeringen aktivt och konstruktivt
fortsätter att verka för det svenska förslaget för att få till
stånd ett totalförbud mot truppminor. Utskottet anser att det är
ytterst angeläget att på allt sätt minimera de omänskliga
verkningar som användningen av antipersonella minor ger upphov
till.
Hemställan
Utskottet hemställer
beträffande regeringens skrivelse
att riksdagen lägger skrivelse 1994/95:38 till handlingarna.
res. (m)
Stockholm den 17 november 1994
På utrikesutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Margaretha af
Ugglas (m), Maj Britt Theorin (s), Axel Andersson (s), Nils T
Svensson (s), Viola Furubjelke (s), Helena Nilsson (c), Kristina
Svensson (s), Inger Koch (m), Karl-Göran Biörsmark (fp), Berndt
Ekholm (s), Eva Zetterberg (v), Anneli Hulthén (s), Per Gahrton
(mp), Ingrid Näslund (kds), Charlotte Cederschiöld (m) och Percy
Liedholm (m).
Reservation
Margaretha af Ugglas, Inger Koch, Charlotte Cederschiöld och
Percy Liedholm (alla m) anser att den del av utskottets
betänkande som på s. 3 börjar med "Utskottet förutsätter" och
slutar med "andra fora." bort ha följande lydelse.
Utskottet anser att det är ett angeläget mål att begränsa
tillgängligheten av kärnvapen i världen. Användning av kärnvapen
leder till konsekvenser som otvetydigt står i strid med olika
delar av folkrätten. Detta har tidigare behandlats i bet.
1993/94:UU19. Det är uppenbart att det kan finnas fall av
kärnvapenanvändning där rättsläget ingalunda är klart eftersom
kärnvapen som sådana inte är förbjudna i folkrätten. Samtidigt
ligger det i Sveriges, liksom alla små nationers, intresse att
folkrätten tolkas strikt och inte politiseras. Beträffande
kärnvapen måste sålunda eftersträvas en entydig reglering av
kärnvapenanvändningen i folkrätten snarare än en tolkning som
vilar på tveksamt underlag och som därför kan negligeras av
makter som har andra intressen.