Utskottet behandlar i detta betänkande två motioner som väckts
under den allmänna motionstiden 1995. Motionerna tar upp frågor
som rör fredsprocessen i Mellanöstern. Utskottet besvarar 12
yrkanden och avstyrker 1 yrkande.
Motionerna
1994/95:U612 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen, i enlighet med vad i motionen anförts, som
sin mening ger regeringen till känna att den aktivt bör delta i
fredsprocessen,
2. att riksdagen, i enlighet med vad i motionen anförts, som
sin mening ger regeringen till känna att den bör verka för att
demokratiska val på palestiniernas villkor äger rum så snart som
möjligt,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
den bör verka för ett stopp av all utbyggnad av bosättningar på
ockuperat område inklusive Jerusalem,
4. att riksdagen, i enlighet med vad i motionen anförts, som
sin mening ger regeringen till känna att den bör verka för att
Jerusalem skall öppnas för alla palestinier på Gaza och
Västbanken,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att den bör verka för att alla PLO-kontor
och vissa palestinska organisationers kontor får verka i
Jerusalem,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att den bör verka för att alla politiska
fångar i Israel skall släppas,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att den bör verka för att "Palestina" får
ett fullvärdigt medlemskap i FN,
1994/95:U629 av Berit Löfstedt m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om deltagande i valförberedelser och
valövervakning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om deltagande i olika förhandlingsgrupper,
bl.a. för MR-frågor,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om insatser för att bidra till en lösning av
bosättningsfrågorna,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om insatser för att bidra till en lösning av
vattenfrågorna,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av att palestinier i exil får
återvända till Palestina,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om efterföljd av FN:s
säkerhetsrådsresolutioner.
Utskottet
Inledning
Under en följd av år har riksdagen haft anledning att behandla
den israelisk-arabiska konflikten i Mellanöstern. Utskottets
senaste behandling i detta ämne återfinns i betänkandet
1993/94:UU2 som inleds med en historisk återblick och följs av
en redogörelse för läget i fredsprocessen fram till oktober
1993.
I detta betänkande lämnas en kortfattad redogörelse för
utvecklingen i fredsförhandlingarna sedan framstegen i den s.k.
Mellanösternkonferensen i Madrid, den 30 oktober 1991. Utskottet
behandlar i samband därmed två motioner, U612 (mp) och U629 (s),
från den allmänna motionstiden 1995 angående Sveriges deltagande
i fredsprocessen i Mellanöstern och fortsatta arbete till stöd
för denna process.
I båda motionerna framhålls ett antal områden där Sverige bör
göra ytterligare insatser. Sverige bör t.ex. erbjuda sig att stå
värd för arbetsgruppen om ekonomisk utveckling eller för den
grupp som behandlar respekten för och skyddet av de mänskliga
rättigheterna (U629 (s) yrkande 5). Sverige bör vidare verka för
att demokratiska val i de självstyrande områdena äger rum så
snart som möjligt (U612 (mp) yrkande 2). Sverige bör kunna göra
en betydelsefull insats i de allmänna valen på Västbanken och i
Gaza (U629 (s) yrkande 1). Regeringen bör verka för att alla
PLO-kontor och vissa palestinska organisationers kontor får
verka i Jerusalem (U612 (mp) yrkande 5). Alla palestinska fångar
i Israel bör släppas (U612 (mp) yrkande 6). Sverige bör också
verka för att "Palestina" får ett fullvärdigt medlemskap i FN
(U612 (mp) yrkande 9) samt för att Jerusalem öppnas för alla
palestinier i Gaza och på Västbanken (U612 (mp) yrkande 4). I
motion U629 (s) yrkande 8 anförs att palestinier i exil bör få
återvända till Palestina.
I motionerna framhålls vidare vikten av att bidra till en
lösning av problemet med de israeliska bosättningarna (U612 (mp)
yrkande 3 och U629 (s) yrkande 6). I motion U612 (mp) och U629
(s) yrkande 7 omtalas också vikten av att bidra till en lösning
av frågan om vattenförsörjningen i området, respektive vikten av
att FN:s säkerhetsrådsresolutioner om konflikten i Mellanöstern
efterlevs (U629 (s) yrkande 9).
Madridkonferensen om fred i Mellanöstern innebar att Israel
och dess närmaste arabiska grannstater Syrien, Libanon och
Jordanien för första gången samtalade med varandra om fred.
Samtidigt inleddes en dialog mellan israeler och palestinier.
Förhandlingar har därefter förts i en bilateral och en
multilateral del. Syftet med de bilaterala förhandlingarna är
att uppnå en varaktig fred mellan parterna. Dessa samtal berör
dels Israel och de arabiska grannstaterna Syrien och Libanon,
dels samlevnaden mellan israeler och palestinier.
De multilaterala samtalen syftar till att konsolidera en
varaktig fred genom ett ge den ett konkret innehåll.
Förhandlingarna förs i fem olika ämnesinriktade arbetsgrupper
som behandlar frågor av regional betydelse: 1) säkerhets- och
rustningskontroll, 2) ekonomiskt samarbete, 3) flyktingfrågor,
4) miljöfrågor och 5) vattenresurser. Sverige deltar i samtliga
arbetsgrupper. Inom arbetsgruppen för flyktingfrågor har Sverige
sedan oktober 1993 ansvar för samordningen av frågor som gäller
barnens välfärd i Mellanöstern.
Den israeliska regeringens beslut i december 1992 att till
Libanon deportera drygt 400 palestinier, anklagade för samröre
med organisationen Hamas, innebar en kris i fredssamtalen.
Samtalen kunde dock återupptas i april 1993.
Fredsprocessen genomgick en snabb och oväntad utveckling under
hösten 1993. Det ömsesidiga erkännandet mellan Israel och PLO
och principdeklarationen om interimistiskt självstyre den 13
september 1993 innebar ett historiskt genombrott i
fredsprocessen. Överenskommelsen mellan Israel och PLO innebar
framtida självstyre i första hand i Gaza och i Jeriko. Dagen
efter, den 14 september 1993, nåddes också en överenskommelse
mellan Israel och Jordanien om en dagordning för de fortsatta
fredsförhandlingarna mellan de båda staterna. Den följdes upp av
den s.k. Washingtondeklarationen den 25 juli 1994, undertecknad
av premiärminister Rabin och kung Hussein. Själva fredsavtalet
undertecknades den 26 oktober 1994 vid den israelisk-jordanska
gränsen, nära Eilat och Aqaba. I förhandlingarna mellan Israel
och Syrien om tillbakadragande från Golanhöjderna och en
normalisering mellan staterna har emellertid ännu inte något
genombrott ägt rum.
Ett avtal om palestinskt självstyre i staden Jeriko och i Gaza
undertecknades av Israel och PLO i Kairo den 4 maj 1994. Avtalet
är ytterligare ett steg mot fred och en varaktig lösning av den
israelisk-palestinska konflikten. Självstyret innebär bl.a. att
den palestinska myndigheten ("Palestinian Authority") har
övertagit ansvaret för inre säkerhet och ordning i Jeriko och i
Gaza med undantag för de judiska bosättningarna och israeliska
medborgare som Israel ansvarar för. Ansvaret för den externa
säkerheten åligger Israel. Det palestinska självstyret började
ta form i september 1994 och har successivt kommit att gälla
flera samhällssektorer. Israel accepterade i mitten av februari
1995 att palestinierna i de självstyrande områdena Gaza och
Jeriko skall få välja ordförande i det palestinska rådet i
direkta val. I ett möte mellan Israel och PLO den 9 mars 1995
har parterna beslutat att ett avtal om utökat palestinskt
självstyre skall ha uppnåtts senast den 1 juli. Detta får ses
som ett tecken på framsteg i de israelisk-palestinska
fredssamtalen som går långsamt.
Antalet israeliska dödsoffer i terrorattacker har ökat efter
det historiska genombrottet i Washington hösten 1993 jämfört med
samma period tiden före principdeklarationen. Palestinier
drabbades också hårt av terrordåd under 1994, bl.a. vid
Hebronmassakern den 28 februari 1994, då 29 bedjande palestinier
dödades. De terrordåd som drabbat civila urskillningslöst är ett
mycket allvarligt tecken på att extremistiska krafter söker
sabotera den pågående fredsprocessen.
Överväganden
Den israelisk-arabiska konflikten i Mellanöstern har stått på
FN:s dagordning sedan år 1947. Ett flertal fredsplaner har lagts
fram, och förhandlingar mellan de olika parterna har ägt rum i
omgångar. Bl.a. inleddes förhandlingar i december 1973 mellan
Egypten, Israel och Jordanien. År 1979 ingicks fredsavtalet
mellan Israel och Egypten baserat på den s.k. Camp David-
överenskommelsen av år 1978. Denna innehöll två
principdeklarationer: i den ena aviserades fredsavtalet mellan
Israel och Egypten; den andra deklarationen förutskickade
införande av "autonomi" och tillbakadragande av Israels militära
administration på Västbanken och i Gaza. En följd av
fredsavtalet blev att Israel drog sig tillbaka från Sinaihalvön,
som erövrats i sexdagarskriget år 1967, och att diplomatiska
förbindelser upprättades mellan Egypten och Israel år 1980. Den
andra delen av fredsavtalet genomfördes emellertid inte.
Fredsavtalet mellan Egypten och Israel var likväl ett första och
viktigt steg mot en varaktig fred.
Fredsförhandlingarna som intensifierades år 1993 innebar ett
avgörande steg i riktning mot fred i regionen. Det ömsesidiga
erkännandet mellan Israel och PLO, principdeklarationen om
palestinskt självstyre och fredsavtalet mellan Israel och
Jordanien illustrerar att det finns en stark vilja till fred.
Enligt svensk uppfattning måste målet vara att uppnå en rättvis,
varaktig och allomfattande fred mellan Israel och dess grannar,
inkl. det palestinska folket. Det förutsätter Israels rätt till
fortsatt existens inom säkra och erkända gränser och
självbestämmande för palestinierna.
Fredsprocessen utsätts hela tiden för påfrestningar.
Principdeklarationens kraftigt försenade tidtabell, terrordåd
och den israeliska bosättningspolitiken är oroväckande inslag
som kan minska förtroendet för processen bland såväl palestinier
som israeler. Antalet dödsoffer har varit störst på den
palestinska sidan men som framgått tidigare i betänkandet har
antalet israeliska dödsoffer i terrorattacker ökat sedan hösten
1993. Detta bidrar till minskat stöd för fredsprocessen hos det
israeliska folket och till ökade krav på säkerhet. Terrordåden
har också resulterat i avspärrningar av de palestinska områdena
och Jerusalem. Avspärrningarna av de palestinska områdena
innebär stora påfrestningar på den palestinska befolkningens
redan hårt utsatta ekonomi och levnadsvillkor. Det är av största
betydelse för processen att människor i gemen i sin egen vardag
kan se att freden leder till förbättrade levnadsvillkor för dem.
Den sociala misär som framför allt råder i Gaza i kombination
med svikna förhoppningar leder till otålighet som i sin tur kan
komma till uttryck i extremistiskt våld. Det är därför angeläget
med skyndsamma och konkreta insatser för att förbättra
palestinska levnadsförhållanden. Enligt utskottets uppfattning
kan den nu uppkomna situationen äventyra fredsprocessen och
kanske t.o.m. omintetgöra uppnådda resultat. Det är därför
angeläget att de israeliska och palestinska ledarna bl.a. söker
lösa frågan som rör de palestinska valen, vilka enligt
principöverenskommelsen skulle ha hållits senast i juli 1994,
samt frågan om israeliskt trupptillbakadragande från städer och
byar på Västbanken.
Med tillfredsställelse noterar utskottet i detta sammanhang
att en särskild Mellanösternarbetsgrupp inrättats i
Utrikesdepartementet för att öka effektiviteten vad avser
samordning av såväl bilaterala som multilaterala insatser i
Mellanöstern.
EU:s Medelhavspolitik öppnar en ny möjlighet för svenska
insatser i regionen. Medelhavspolitiken syftar till att säkra
stabilitet och utveckling i Europa och Medelhavsområdet. Målet
med det ekonomiska samarbetet är i första hand inrättandet av
ett frihandelsområde omfattande Europa och Medelhavsländerna.
Förutom frihandel rymmer det ekonomiska samarbetet frågor som
EU-bistånd för modernisering av Medelhavsländernas ekonomier,
bekämpandet av terrorism, organiserad brottslighet,
narkotikasmuggling m.m. Utskottet välkomnar därför regeringens
aktiva engagemang i arbetet på en gemensam politik för
Medelhavsregionen.
Utskottet konstaterar att Sverige sedan lång tid aktivt
engagerat sig i de internationella strävandena att finna en
fredlig lösning på den israelisk-arabiska konflikten i
Mellanöstern. Ett av flera tecken på Sveriges engagemang i
fredsprocessen är att Sverige aktivt deltar i alla fem
multilaterala arbetsgrupperna i Madridprocessen. I
flyktingarbetsgruppen har Sverige, som nämnts ovan,
samordningsansvaret för palestinska barns och ungdomars välfärd
i Mellanöstern. Utskottet noterar i detta sammanhang att det
inom Utrikesdepartementet hösten 1994 utsågs en samordnare för
arbete med palestinska flyktingbarn. Syftet med en sådan
samordning är enligt vad utskottet erfarit att Sverige skall
söka bidra med såväl idéer och uppslag som konkreta
biståndsinsatser. Enligt vad utskottet inhämtat kommer en
internationell konferens kring frågor om flyktingbarnens välfärd
att hållas i Gaza i april 1995.
Utskottet ser positivt på att regeringen för närvarande
förbereder svenska initiativ i den multilaterala arbetsgruppen
för ekonomiskt samarbete och i den för rustningskontroll och
säkerhet. Utskottet vill i detta sammanhang även understryka
vikten av konkreta insatser som kan bidra till att förbättra
vattenförsörjningen i regionen. Utskottet förutsätter att
regeringen på lämpligt sätt verkar i denna riktning, bl.a. inom
ramen för arbetsgruppen för vattenresurser.
Med det anförda anser utskottet motion U629 (s) yrkande 7
besvarad.
Utskottet anser det angeläget att Sverige verkar för att
multilaterala biståndsinsatser påskyndas. Utskottet noterar i
detta sammanhang att Förenta nationerna föreslagit den förre
socialdemokratiske utrikesministern att leda ett projekt för att
skapa sysselsättning i Gaza. Utskottet har erfarit att
regeringen beslutat att avdela motsvarande 10 miljoner dollar
för FN-insatser avseende sysselsättningsinsatser i Gaza.
Sverige och många andra länder har understrukit betydelsen av
skyndsamma och konkreta insatser för att förbättra
palestiniernas levnadsvillkor. Alla parter har här ett ansvar
för att ge stadga och stöd till fredsansträngningarna. Utskottet
noterar i detta sammanhang att det svenska biståndet till det
palestinska folket under innevarande budgetår uppgår till
närmare 300 miljoner kronor. Utskottet har i betänkandet
1994/95:UU15 framhållit att bistånd till och genom palestinska
enskilda organisationer utgör en mycket viktig del av stödet
till fredsprocessen. Utskottet vidhåller denna uppfattning.
Utskottet noterade i nämnda betänkande att
mottagningskapaciteten för närvarande är begränsad. Det är bl.a.
av detta skäl betydelsefullt med ekonomiskt och annat stöd för
att bygga upp palestinska demokratiska institutioner och
samhällsstrukturer för självstyre. I detta sammanhang får
utskottet understryka vikten av att de palestinska kvinnorna
görs delaktiga i denna process. Utskottet konstaterar att ett
antal kvinnoinriktade projekt inom ramen för bilateralt
besöksutbyte erhållit svenskt stöd under de gångna åren.
Utskottet förutsätter att regeringen på lämpligt sätt fortsätter
att verka för att kvinnorna får möjlighet att delta och påverka
utvecklingen i de självstyrande områdena.
Allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna drabbar
såväl palestinier som israeler. Utskottet framhöll senast i
betänkandet 1993/94:UU2 att respekten för och skyddet av de
mänskliga rättigheterna är ett centralt element i en framtida
fredsordning. Utskottet vidhåller denna uppfattning. I motion
U629 (s) yrkande 5 anförs att Sverige bör erbjuda sig att stå
som värd för arbetsgruppen om mänskliga rättigheter. Någon sådan
arbetsgrupp finns dock inte. Utskottet noterar emellertid att
Sverige förklarat sig berett att vara värd för en mulilateral
arbetsgrupp för mänskliga rättigheter om parterna skulle besluta
att upprätta en sådan. En förutsättning för att arbetsgruppen
skall komma till stånd inom ramen för Madridprocessen är
givetvis att de inblandade parterna själva är överens om detta;
så har hittills inte varit fallet.
Med det anförda får motionerna U612 (mp) yrkande 1 och U629
(s) yrkande 5 anses besvarade.
Ett viktigt mål i det bilaterala svenska biståndet är att
främja respekten för de mänskliga rättigheterna och att verka
för en demokratisk samhällsutveckling. Inom detta område bedrivs
ett omfattande samarbete med palestinska enskilda
organisationer, bl.a. den palestinska oberoende kommissionen för
de medborgerliga rättigheterna (Palestinian Independent
Commission on Citizen's Rights, PICCR), som grundats och drivs
av dr. Hanan Ashrawi. Kommissionen strävar efter att spela en
central roll i det palestinska självstyret beträffande respekten
för de medborgerliga fri- och rättigheterna och har som uppgift
att utveckla det palestinska samhället i riktning mot en
rättsstat. Läget avseende de mänskliga rättigheterna i de
ockuperade områdena har genom åren uppmärksammats av Sverige i
bl.a. FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. Sverige
har aktivt medverkat till de resolutioner som kommissionen
antagit och i vilka bl.a. krävts att Israel upphör med
bosättningarna på de ockuperade områdena och i övrigt
respekterar de internationella konventionerna på området för de
mänskliga rättigheterna. FN kommer i framtiden att få en ökad
roll i övervakningen av att de mänskliga rättigheterna
respekteras i de ockuperade områdena genom att en särskild
rapportör har tillsatts av FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna.
I samband med att Kairoavtalet undertecknades i maj 1994
inledde Israel en frigivning av palestinska politiska fångar.
Endast en begränsad del av de ca 8 000--9 000 återstående
palestinska fångarna har dock hittills släppts av de israeliska
myndigheterna. Utskottet utgår från att Sverige på lämpligt sätt
söker få parterna att påskynda denna process.
Utskottet konstaterar att palestinska myndigheter genom
Kairoavtalet fått viss jurisdiktion över den palestinska
befolkningen i de självstyrande områdena. Ett utökat självstyre
bör förhoppningsvis få till följd att läget för de mänskliga
rättigheterna förbättras. Samtidigt aktualiserar det palestinska
självstyret nya problem när det gäller respekten för de
mänskliga rättigheterna. Organisationen Human Rights
Watch/Middle East Watch har nyligen i en rapport kritiserat det
palestinska självstyrets bristande respekt för de mänskliga
rättigheterna i Gaza och Jeriko. Samtidigt understryks i
rapporten vikten av att Israel, som ockuperat områdena sedan
1967, har ett ansvar för att verka för att läget förbättras. I
rapporten sägs vidare att det internationella samfundet har ett
ansvar för att de mänskliga rättigheterna i dessa områden inte
försummas. En ökad respekt för de mänskliga rättigheterna utgör
en central grund för att skapa förutsättningar för en bestående
fred i regionen.
Omsorgen om och försvaret av de mänskliga rättigheterna är ett
centralt element i svensk utrikespolitik. Utskottet utgår därför
från att regeringen på lämpligt sätt fortsätter att verka för
att de mänskliga rättigheterna respekteras i såväl Israel som de
av Israel ockuperade områdena. Däri ingår också de självstyrande
områdena Gaza och Jeriko.
Så snart som möjligt bör fria och demokratiska val hållas på
Västbanken och i Gaza. Denna uppmaning har Sverige riktat till
både israeler och palestinier. Valövervakning och annat stöd i
valprocessen kan bli aktuellt i samband med genomförandet av
valen. Enligt vad utskottet erfarit kommer ett sådant stöd
sannolikt att lämnas inom ramen för EU-samarbetet.
Därmed anser utskottet motionerna U612 (mp) yrkandena 2 och 6
samt U629 (s) yrkande 1 besvarade.
Sverige vidhåller sitt stöd för FN:s säkerhetsråds
resolutioner 242 (1967) och 338 (1973). En fredsuppgörelse måste
innebära att Israel efter förhandlingar drar sig tillbaka från
år 1967 ockuperade områden, samtidigt som Israels grannar måste
erkänna den israeliska statens rätt att leva i fred inom säkra
och erkända gränser.
I FN:s generalförsamlingsresolution nr 194 (III) från år 1948
sägs att flyktingar som önskar återvända skall tillåtas göra det
och att kompensation skall ges till dem som väljer att inte
återvända. I en årligen återkommande resolution i
generalförsamlingen bekräftar dessutom församlingen att alla som
flytt från de områden som Israel ockuperat sedan år 1967 har
rätt att återvända dit. Denna fråga hänger nära samman med den
israeliska bosättningspolitiken på de palestinska områdena och
utgör en allvarlig stötesten i fredsprocessen. Utskottet
konstaterar att Sverige i olika sammanhang med eftertryck
framhållit att bosättningspolitiken strider mot folkrätten och
att den utgör ett hinder för fredsprocessen. Denna linje har för
övrigt brett internationellt stöd. Särskilt oroande är
utvecklingen i Jerusalem, där den israeliska politiken riskerar
att föregripa de förhandlingar om slutlig status som enligt
principöverenskommelsen mellan Israel och PLO skall inledas i
maj 1996.
Frågan om Jerusalems ställning måste enligt svensk uppfattning
inkluderas i en allomfattande fredsuppgörelse. Jerusalem är
enligt internationell rätt s.k. corpus separatum
(Generalförsamlingsresolution 181 (III) från år 1947). Staden
står enligt detta synsätt i formell bemärkelse under speciell
internationell överhöghet, fram till dess att ett globalt
förankrat fredsfördrag sluts rörande Jerusalems status. Det är
enligt svensk uppfattning naturligt att Jerusalem förblir en
stad som står öppen för såväl muslimer som judar och kristna.
Avspärrningen av de palestinska områdena från Israel och
Jerusalem utgör ett hinder för fredsprocessen. Detta medför
stort mänskligt lidande och betydande inkomstbortfall i det
palestinska samhället. Sverige har liksom övriga EU-stater
protesterat mot att de muslimska och kristna heliga platserna i
Jerusalem tidvis stängs för den palestinska befolkningen i Gaza
och på Västbanken. Enligt svensk uppfattning riskerar åtgärder
som försvårar eller hindrar palestinska politiska eller
ekonomiska aktiviteter i östra Jerusalem att på ett negativt
sätt föregripa utgången av fredsförhandlingarna. Denna syn har
Sverige vid upprepade tillfällen officiellt framfört till
Israels regering, senast i samband med biståndsministerns besök
i Israel i januari 1995.
Med det anförda får motionerna U612 (mp) yrkandena 3--5 och
U629 (s) yrkandena 6, 8 och 9 anses besvarade.
Vad gäller frågan om representation i Förenta nationerna som
förs fram i motion U612 (mp) yrkande 9 konstaterar utskottet att
den palestinska paraplyorganisationen PLO (Palestine Liberation
Organization) i dag har status som observatör i
världsorganisationen. Frågan om medlemskap i FN och rätt till
deltagande i möten och konferenser behandlas av Sverige enligt
universalitetsprincipen, vilken innebär att alla suveräna stater
har rätt till medlemskap i FN och i dess underorgan. Först när
en palestinsk stat har bildats kan en ansökan om medlemskap
prövas av FN.
Utskottet noterar i detta sammanhang att PLO-kontoret i
Stockholm i januari 1995 omvandlades till Palestinska
generaldelegationen i Stockholm.
Utskottet avstyrker därmed motion U612 (mp) yrkande 9.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande vattenförsörjningen
att riksdagen förklarar motion 1994/95:U629 yrkande 7 besvarad
med vad utskottet anfört,
2. beträffande Sveriges engagemang i fredsprocessen
att riksdagen förklarar motionerna 1994/95:U612 yrkande 1,
samt 1994/95:U629 yrkande 5 besvarade med vad utskottet anfört,
3. beträffande demokratiska val
att riksdagen förklarar motionerna 1994/95:U612 yrkandena 2
och 6 samt 1994/95:U629 yrkande 1 besvarade med vad utskottet
anfört,
4. beträffande bosättningarna och Jerusalem
att riksdagen förklarar motionerna 1994/95:U612 yrkandena 3--5
och 1994/95:U629 yrkande 6 besvarade med vad utskottet anfört,
5. beträffande flyktingfrågan
att riksdagen förklarar motion 1994/95:U629 yrkande 8 besvarad
med vad utskottet anfört,
6. beträffande FN:s säkerhetsrådsresolutioner
att riksdagen förklarar motion 1994/95:U629 yrkande 9 besvarad
med vad utskottet anfört,
7. beträffande medlemskap i FN
att riksdagen avslår motion 1994/95:U612 yrkande 9.
Stockholm den 4 april 1995
På utrikesutskottets vägnar
Viola Furubjelke
I beslutet har deltagit: Viola Furubjelke (s), Göran
Lennmarker (m), Nils T Svensson (s), Kristina Svensson (s),
Berndt Ekholm (s), Inger Koch (m), Anneli Hulthén (s), Lena
Klevenås (s), Bertil Persson (m), Eva Zetterberg (v), Arne
Mellqvist (s), Lars Hjertén (m), Bodil Francke Ohlsson (mp),
Ingrid Näslund (kds), Elisebeht Markström (s), Håkan Holmberg
(fp) och Ingbritt Irhammar (c).