I betänkandet behandlas 20 motionsyrkanden från den
allmänna motionstiden 1994 om olika äldrefrågor. Dessutom
behandlas ett motionsyrkande om utbildningsstöd för
funktionshindrade. Samtliga motionsyrkanden avstyrks,
främst med hänvisning till att riksdagen inte bör föregripa
den nya regeringens kommande förslag på detta område.
Motioner
1993/94:So204 av My Persson (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inrättandet av en statlig äldreombudsman.
1993/94:So212 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till generella
regler för kommunernas färdtjänst enligt vad i motionen
anförts om ökade möjligheter för människor att leva ett
oberoende liv.
1993/94:So219 av Lisbeth Staaf-Igelström (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett högkostnadsskydd inom äldre- och
handikappomsorgen.
1993/94:So220 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att kommunerna inte skall vara
skyldiga att utföra hemtjänst i institutioner med privat
huvudman.
1993/94:So226 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att minska skillnaderna i
avgiftssättning mellan landets kommuner,
2. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en ny
merkostnadsutredning med uppgift att komma med förslag till
ett totalt högkostnadsskydd där även kommunala avgifter,
sjukresor m.m. bör inordnas,
3. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
tillgänglig behandling och sjukvård som skall ingå i ett
högkostnadsskydd,
4. att riksdagen begär att regeringen utarbetar ett
system för periodisering av högkostnadsskyddet så att inte
äldre, sjuka och handikappade som har stort behov av
sjukvård och omvårdnad drabbas orimligt hårt,
5. att riksdagen begär att regeringen vid förhandlingar
med Landstingsförbundet tar upp frågan om en
försöksverksamhet med kraftigt differentierade avgifter med
låga avgifter i primärvård och högre inom institutions- och
specialistvården samt om kostnader vid regelbunden
specialistbehandling.
1993/94:So248 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av kompetenshöjande
utbildning för personalen inom den kommunala äldreomsorgen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av införandet av ett
totalt högkostnadsskydd inom hälso- och sjukvården.
1993/94:So249 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om färdtjänstens taxor och
tillgänglighet,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om äldre invandrares situation,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av fortbildning av
personalen inom äldreomsorgen,
11. att riksdagen hos regeringen begär en analys av det
samlade avgiftsuttaget för att kunna bedöma behovet av ett
eventuellt högkostnadsskydd.
1993/94:So250 av Marianne Jönsson (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av samlat utbildningsstöd som
rör alla vuxna med funktionshinder.
1993/94:So254 av Pontus Wiklund m.fl. (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att inrätta ett
äldreombudsmannaämbete,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ett forum för anmälan
av upplevd otillfredsställande vård på grund av bristande
resurser, eventuellt samordnad med ett
äldreombudsmannaämbete.
1993/94:So264 av Claus Zaar och Leif Bergdahl (nyd) vari
yrkas
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att en väntjänstmodell
skall organiseras bland de över en miljon medborgare som
får ersättning från samhället och bedöms kunna hjälpa till.
1993/94:So402 av My Persson (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Socialstyrelsen med högsta prioritet skall
utreda läkartillgången på sjukhemmen.
1993/94:So428 av My Persson (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett pilotprojekt över huvudmannaskapsgränser
inom vårdsektorn.
Yttranden
Socialförsäkringsutskottet, kulturutskottet och
utbildningsutskottet har yttrat sig över motion
1993/94:So250. Yttrandena fogas till betänkandet som
bilaga 1, bilaga 2 och bilaga 3.
Utskottet
Högkostnadsskydd m.m.
I motion 1993/94:So249 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)
yrkas att riksdagen hos regeringen begär en analys av det
samlade avgiftsuttaget för att kunna bedöma behovet av ett
eventuellt högkostnadsskydd (yrkande 11). Motionärerna
anför att den borgerliga majoriteten i riksdagen i december
1992 genomdrev nya regler för avgifter inom äldre- och
handikappomsorgen som gäller från och med den 1 mars 1993.
Socialdemokraterna ställde sig bakom principen att
kommunernas avgifter för service, omvårdnad och vård skall
vara neutrala i förhållande till boendeform. Likväl kunde
de inte biträda regeringens förslag, eftersom de oroades
över att om inget högkostnadsskydd infördes fanns en risk
att avgiftsuttaget för många äldre och handikappade skulle
bli så stort att de fick en levnadsnivå som understeg
Socialstyrelsens s.k. socialbidragsnorm. Socialdemokraterna
fann det också tveksamt att ta ut hyra av dem som bor i
flerbäddsrum och var oroliga för att par där den ena parten
flyttat till sjukhem och den andra bor kvar i ordinärt
boende skulle få en ekonomiskt svår situation.
Motionärerna anför att deras farhågor nu besannats.
Socialstyrelsens utvärdering visar att den genomsnittliga
hyresnivån i sjukhem och på ålderdomshem redan ligger högre
än vad Ädelavgiftsutredningen räknade med. De boende har
fått avgiftshöjningar på 60--200 %. De förbehållsbelopp som
införts har genom sin konstruktion inneburit att
pensionärerna ofta fått en lägre standard än
Socialstyrelsens rekommenderade socialbidragsnorm. Endast
knappt hälften av kommunerna har utarbetat regler för
individuell prövning om jämkning om den enskilde inte
förbehållits tillräckliga medel för personliga behov.
Motionärerna anser att det är nödvändigt att se över det
samlade avgiftsuttaget och, om så behövs, införa ett
högkostnadsskydd.
Också i motion 1993/94:So219 av Lisbeth Staaf-Igelström
(s) begärs att ett högkostnadsskydd införs inom äldre-
och handikappomsorgen. Även denna motionär hänvisar till
Socialstyrelsens uppföljning av kommunernas avgiftssystem
inom äldre och handikappomsorgen. Motionären framhåller att
det är orimligt att gamla och sjuka skall tvingas söka
socialbidrag på grund av för höga komunala avgifter och
anser att ett särskilt statligt reglerat högkostnadskydd
skall införas för att garantera den enskilde tillräckliga
resurser för personliga behov. Högkostnadsskyddet måste
också ta hänsyn till hemmaboende makas/makes situation
enligt motionären.
I motion 1993/94:So248 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i
motionen anförts om behovet av införandet av ett totalt
högkostnadsskydd inom hälso- och sjukvården (yrkande
4). Motionärerna anför att de i en annan motion som
behandlar kostnaderna inom hälso- och sjukvårdsområdet
redogjort för utformningen av ett högkostnadsskydd. Enligt
motionärernas uppfattning bör även de kommunala avgifterna
inordnas i ett totalt högkostnadsskydd.
I motion 1993/94:So226 av Berith Eriksson m.fl. (v)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att minska skillnaderna i
avgiftssättning mellan landets kommuner (yrkande 1) och
att riksdagen begär att regeringen tillsätter en ny
merkostnadsutredning med uppgift att komma med förslag till
ett totalt högkostnadsskydd där även kommunala avgifter,
sjukresor m.m. bör inordnas (yrkande 2). Riksdagen bör
vidare begära dels en översyn av tillgänglig behandling och
sjukvård som skall ingå i ett högkostnadsskydd (yrkande
3), dels att regeringen utarbetar ett system för
periodisering av högkostnadsskyddet så att inte äldre,
sjuka och handikappade som har stort behov av sjukvård och
omvårdnad drabbas orimligt hårt (yrkande 4), dels att
regeringen vid förhandlingar med Landstingsförbundet tar
upp frågan om en försöksverksamhet med kraftigt
differentierade avgifter med låga avgifter i primärvård
och högre inom institutions- och specialistvården samt om
kostnader vid regelbunden specialistbehandling (yrkande
5).
I Socialstyrelsens rapport om avgifter i äldre- och
handikappomsorgen redovisas skillnader på upp till 17 000
kronor/år för personer med jämförliga inkomster beroende på
vilken kommun de bor i. Den summa som återstår för den
enskilde när alla avgifter är betalda understiger, i
majoriteten av tillfrågade kommuner, de normer som
Socialstyrelsen rekommenderar för socialbidrag.
Motionärerna anser att det bör ankomma på regeringen att
vidta åtgärder för att skillnaden mellan de avgifter som
kommunerna tar ut för samma tjänster minskar så att de blir
skäliga i förhållande till den enskildes ekonomi och till
övriga kommuners avgifter. Motionärerna vill därför att det
snarast utarbetas ett förslag om högkostnadsskydd för
kommunal vård och service som gamla, sjuka och handikappade
behöver för sin livsföring. Taket bör sättas så att alla
tillförsäkras en skälig levnadsstandard. Det måste också
utformas klara regler för hela landet om vilken vård och
behandling som skall tas in under högkostnadstaket.
Motionärerna vill vidare ha ett enhetligt högkostnadskydd
för sjukresor och att landstingen skall uppmanas lösa
problemet med en periodisering av högkostnadsskyddet för
sjukresor, läkemedel och öppenvård.
Slutligen anför motionärerna att differensen bör vara
större mellan primärvård och övrig vård så att patienterna
i större utsträckning än nu hittar till rätt nivå för sin
behandling och samhällets kostnader för sjukvården minskas.
Projektverksamhet bör startas i något lämpligt landsting.
Frågan om ett samlat högkostnadsskydd m.m. behandlades av
utskottet senast i betänkande 1993/94:SoU14. Utskottet
konstaterade då att såväl Socialutskottet som
Socialförsäkringsutskottet nyligen behandlat frågan.
Socialförsäkringsutskottet konstaterade (bet. 1993/94:SfU4)
att Merkostnadskommittén haft att överväga frågan om
förmånssystemen inom socialförsäkringen. I kommitténs
betänkande Merkostnader vid sjukdom och handikapp (SOU
1992:129) redovisas bl.a. system för skydd mot höga
sjukresekostnader, prisnedsättning av speciallivsmedel, en
lägre nivå av handikappersättning samt alternativa förslag
om de kostnadsfria läkemedlen och förbrukningsartiklarna.
Socialföräkringsutskottet hänvisade även till att frågan
ligger inom ramen för utredningen om hälso- och sjukvårdens
finansiering och organisation, HSU 2000. Även
Socialutskottet hade i sin tidigare behandling (bet.
1993/94:SoU7) konstaterat att HSU 2000 har i uppdrag att
analysera patientavgifternas roll inom hälso- och
sjukvården och att även Prioriteringsutredningen har att
beakta avgifternas effekter som prioriteringsinstrument.
Vidare redovisades att regeringen skulle komma att
tillsätta en särskild utredning beträffande effekterna av
avgifterna inom handikappområdet. Mot bakgrund av det
anförda avstyrkte utskottet det aktuella motionsyrkandet.
I budgetpropositionen (1993/94:100, bil. 6)
redovisades att regeringen avsåg att ta initiativ till en
överläggning med Svenska Kommunförbundet för att, mot
bakgrund av Socialstyrelsens rapport, diskutera
tillämpningen av avgiftsreglerna inom äldre- och
handikappomsorgen.
Överläggningen hölls i början av sommaren mellan
representanter från Socialdepartementet och Svenska
Kommunförbundet. Kommunförbundet framhöll då att de värsta
avarterna av avgiftssättningen var korrigerade, men att
Kommunförbundet hade för avsikt att genomföra en enkät för
att kartlägga kommunernas avgiftssystem. En redovisning av
resultatet beräknas, enligt uppgift från Svenska
Kommunförbundet, kunna avlämnas under november.
Regeringen beslutade i november 1993 att tillkalla en
särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av de
olika avgiftssystemen inom handikappområdet (dir.
1993:127). Utredningen bör, enligt uppdraget, främst
inriktas på avgifter för insatser som ges inom
socialtjänsten och hälso- och sjukvården samt insatser som
regleras i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade. Den särskilda utredaren skall beskriva
avgiftssystemen för olika stöd-, service- och vårdinsatser
för personer med funktionshinder samt analysera hur
avgifterna förändrats under senare år. Om det finns behov
av att utveckla särskilda högkostnadsskydd inom området
skall förslag om sådana utarbetas.
I utredningsdirektiven anförs att en viktig
handikappolitisk princip är att den som har ett
funktionshinder inte skall ha merkostnader på grund av
funktionshindret. Utredaren skall pröva om det fordras
särskilda åtgärder riktade till funktionshindrade personer
generellt eller till vissa grupper av funktionshindrade för
att begränsa avgiftsuttaget. Kartläggningen bör även
omfatta äldre funktionshindrade personer. Utredaren bör
vidare pröva så väl behovet av ett högkostnadsskydd som
täcker en huvudmans samtliga sektorer/verksamheter som ett
integrerat högkostnadsskydd där avgifterna för verksamhet
som bedrivs av både kommuner och landsting samordnas i ett
system. Såväl finansiella och administrativa som
fördelningspolitiska effekter av systemen bör redovisas.
Utredningen skall avslutas senast den 31 december 1994.
Utskottets bedömning
Utskottet delar motionärernas oro för att avgifterna inom
äldre- och handikappomsorgen för många människor kan bli
alltför betungande och att behovet av ett högkostnadsskydd
därför kan behöva övervägas. En översyn pågår dock redan på
handikappområdet, och resultatet av denna bör enligt
utskottet avvaktas. Utskottet avstyrker därmed motionerna
1993/94:So219 (s), 1993/94:So226 (v), 1993/94:So248 (v)
yrkande 4 och 1993/94:So249 (s) yrkande 11.
Färdtjänst
I motion 1993/94:So249 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om färdtjänstens taxor och
tillgänglighet (yrkande 4). Motionärerna konstaterar
att antalet äldre med färdtjänsttillstånd minskat under
senare år och att en ännu kraftigare minskning har skett
när det gäller antalet färdtjänstresor. Enligt motionärerna
är detta märkligt då antalet äldre ökar. En förklaring kan
vara att kollektivtrafikens tillgänglighet ökat t.ex. genom
en ökning av servicelinjerna. Höjda taxor och begränsningar
i antalet resor kan sannolikt också vara en del av
förklaringen. Motionärerna anser att det är angeläget att
färdtjänsten får samma taxa och minst samma tillgänglighet
över dygnet som övrig kollektivtrafik och att
länsfärdtjänsten byggs ut i hela landet.
Också i motion 1993/94:So212 av Eva Zetterberg m.fl.
(v) tas frågan om färdtjänsten upp. Motionärerna yrkar
att riksdagen hos regeringen begär förslag till generella
regler för kommunernas färdtjänst enligt vad i motionen
anförts om ökade möjligheter för människor att leva ett
oberoende liv. Motionärerna anför att under 1993 har nära
hälften av landets kommuner sett över sina kostnader för
färdtjänsten och att detta i de flesta fall inneburit
försämringar. Försämringarna drabbar i första hand unga
människor och kan leda till passivisering och minskade
sociala kontakter.
I huvudbetänkandet av 1989 års handikapputredning (SOU
1991:46) diskuteras målen för färdtjänsten och den
enskildes resande. Utredningen anför (s. 382 f.):
Färdtjänsten skall vara en trafikform som kompletterar
kollektiva trafikmedel och möjligheter att gå, cykla osv.
När det gäller resors längd inom färdtjänsten anser vi
att resor skall kunna ske i såväl kommunen som inom länet.
Resenärerna skall alltså ha tillgång till en
länsfärdtjänst.
Något högsta tak i antal resor skall i princip inte
förekomma, men resevolymen skall vara skälig i förhållande
till andra medborgares resemöjligheter i kommunen och inom
länet.
När det gäller resornas tidpunkt menar vi att
begränsningar i resor under dygnet i princip inte skall
förekomma.
Egenavgiften för resenären skall inte överstiga
kollektivtrafiktaxan i lokal- och länstrafiken.
Utredningen anför att förslagen innebär att en
komplettering bör ske av 10 och 35 §§ i socialtjänstlagen.
Vidare anförs att ett stimulansbidrag på 50--100 miljoner
kronor per år (nya pengar) bör fördelas till kommuner och
trafikhuvudmän under en period på 4--5 år. Reformen bör
följas upp inom den tekniska och samhällsvetenskapliga
forskningen.
På grundval av Handikapputredningens arbete och efter
förslag av den förra regeringen har riksdagen beslutat
bl.a. om en ny lag om stöd och service för
funktionshindrade. Frågan om de funktionshindrades
resemöjligheter bereds dock fortfarande i
regeringskansliet.
Färdtjänsten behandlades utförligt av utskottet i
betänkandet 1993/94:SoU27 Handikappombudsman. I
betänkandet refereras bl.a. regeringens redovisningar i
propositionerna 1993/94:100 bil. 7 och 1993/94:219 om det
arbete som pågår i olika utredningar och arbetsgrupper vad
gäller resemöjligheter för personer med funktionshinder.
Bl.a. har Samreseutredningen (K 1993:06) i uppdrag att
lägga fram förslag för att åstadkomma en bättre samordning
i frågor om resor med kommunal färdtjänst, riksfärdtjänst,
sjukresor och resor med kollektiva färdmedel.
PBL-utredningen (M 1992:03) har i uppdrag att göra en
analys av vilka effekter de nuvarande bestämmelserna i
plan- och bygglagen (1987:10) har fått i fråga om
tillgängligheten för personer med funktionshinder.
I betänkandet anförde utskottet följande (s. 22):
Utskottet anser det angeläget att öka tillgängligheten
till olika färdmedel. Målet bör vara att funktionshindrade
personer skall kunna tillförsäkras samma villkor som andra
medborgare när det gäller möjligheter att förflytta sig och
resa eller att utnyttja andra former av kommunikationer. I
den nu aktuella propositionen, liksom i årets
budgetproposition, har redovisats det arbete som pågår inom
regeringskansliet och inom olika utredningar för att
åstadkomma en bättre samordning av kommunikationer och
förbättra tillgängligheten för funktionshindrade. Utskottet
anser att regeringens kommande förslag på området bör
avvaktas.
De då aktuella motionsyrkandena avstyrktes därmed.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att frågan om de funktionshindrades
resemöjligheter fortfarande övervägs inom regeringskansliet
och i flera utredningar. Riksdagen bör, enligt utskottets
mening, inte föregripa regeringens kommande förslag på
detta område. Motionerna 1993/94:So212 (v) och
1993/94:So249 (s) yrkande 4 avstyrks därför.
Fortbildning av personalen inom äldreomsorgen
I motion 1993/94:So249 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av fortbildning av
personalen inom äldreomsorgen (yrkande 9). Motionärerna
anför att det behövs personal med olika kompetens inom
äldreomsorgen, men att det också är viktigt att kompetensen
är bred så att personalen kan utföra många olika uppgifter.
Detta för att de äldre skall möta ett begränsat antal
personer och för att personalen skall kunna skapa sig en
helhetsbild av den äldres behov. Så mycket som möjligt av
ansvaret bör också lämnas till dem som har daglig kontakt
med de äldre, dvs. hemtjänstpersonalen och personalen inom
hemsjukvården. För att personalen skall kunna utvecklas i
sin yrkesroll behövs fortbildning. Motionärerna anser att
nuvarande arbetsmarknadssituation borde utnyttjas för att
mer intensivt än tidigare satsa på fortbildning av
personalen och samtidigt ge unga arbetslösa möjlighet att
vikariera och få erfarenhet från ett område där det kommer
att behöva nyanställas i framtiden.
Också i motion 1993/94:So248 av Gudrun Schyman m.fl.
(v) tas frågan om kompetenshöjande utbildning upp.
Motionärerna yrkar att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av
kompetenshöjande utbildning för personalen inom den
kommunala äldreomsorgen (yrkande 2). Motionärerna anför
att i Socialstyrelsens uppföljning av Ädelreformen påtalas
en rad brister. Bl.a. har brist på rehabilitering uppstått
när landsting och kommuner fått minskade resurser.
Kommunernas kunskaper om rehabilitering av gamla och
handikappade är också dålig.
För att utveckla och säkra kvaliteten i äldrevården
föreslog regeringen i proposition 1993/94:75 att ett
särskilt stimulansbidrag på 50 miljoner kronor skulle
införas för budgetåret 1993/94. Medlen skulle finnas
tillgängliga fr.o.m. den 1 januari 1994 och användas till
utvecklingsarbete kring kvaliteten i äldrevården.
Tyngdpunkten borde enligt propositionen ligga på den mer
medicinskt inriktade vården och samspelet mellan denna och
de sociala insatserna. Utskottet tillstyrkte förslaget i
betänkande 1993/94:SoU14. Riksdagen följde utskottet
(rskr. 118).
Utskottets bedömning
Utskottet delar inställningen i motionerna om behovet av
fortbildning av personalen inom äldreomsorgen. Detta är
dock främst en fråga för kommunerna. Utskottet anser inte
att riksdagen bör ta något initiativ med anledning av
motionerna. Utskottet avstyrker därmed motionerna
1993/94:So248 (v) yrkande 2 och 1993/94:So249 (s) yrkande
9.
Medicinskt omhändertagande av äldre
I motion 1993/94:So428 av My Persson (m) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett pilotprojekt över
huvudmannaskapsgränser inom vårdsektorn. Motionären anför
att en sanering av landets ekonomi är nödvändig, vilket
innebär att stora besparingar måste göras inom den
offentliga sektorn. Motionären oroas dock över att
besparingarna inom sjukvård och äldrevård kan innebära att
vårdkvaliteten i vissa fall blir undermålig inte minst för
de äldre patienterna. Effekterna beror i huvudsak på den
ekonomiska situationen men också på att nya vårdideologier
införs, som t.ex. Ädel- och husläkarreformerna. För att
kunna garantera den enskilda människan en god och värdig
vård krävs, enligt motionären, ett närmare samarbete över
samtliga vårdens huvudmannaskapsgränser. Motionären förslår
därför en försöksverksamhet där en kommun och ett landsting
gemensamt, prestigelöst och okonventionellt planerar och
ekonomiskt ansvarar för tillämplig del av vårdsektorn.
Socialstyrelsen föreslås bli projektansvarig och
utvärderare. Projektverksamheten bör ge värdefulla bidrag
till hur samhället även framgent i en ekonomiskt svår tid
skall kunna tillförsäkra varje sjuk människa en fullgod
vård.
I motion 1993/94:So402 av My Persson (m) pekar
motionären på att vid införandet av Ädelreformen gavs
kommunerna det samlade ansvaret för all äldrevård, men
läkarna fortsatte att tillhöra landstingen. Effekten av
detta beslut har, enligt motionären, blivit att
läkartillgången på vissa sjukhem minskat och att många
kommuner inte är på det klara med hur läkartillgången på
sjukhemmen i framtiden skall lösas. Motionären yrkar därför
att Socialstyrelsen ges i uppdrag att med högsta prioritet
utreda läkartillgången på sjukhemmen.
Som tidigare nämnts föreslog regeringen i proposition
1993/94:75 att ett särskilt stimulansbidrag på 50
miljoner kronor skulle införas för budgetåret 1993/94 för
att utveckla och säkra kvaliteten i äldrevården. Medlen
skulle finnas tillgängliga fr.o.m. den 1 januari 1994 och
användas till utvecklingsarbete kring kvaliteten i
äldrevården. Tyngdpunkten borde enligt propositionen ligga
på den mer medicinskt inriktade vården och samspelet mellan
denna och de sociala insatserna. Utskottet tillstyrkte
förslaget i betänkandet 1993/94:SoU14. Riksdagen följde
utskottet (rskr. 118).
Socialstyrelsen avrapporterade i maj 1994 sitt
uppdrag att, i samråd med Landstingsförbundet och Svenska
Kommunförbundet, kartlägga det medicinska omhändertagandet
och omvårdnaden av framförallt de äldre. Styrelsen bedömer
att det finns problem i sjukvården för äldre i samband med
akut insjuknande och försämring i en kronisk sjukdomsbild.
Styrelsen anser dock att problemen huvudsakligen är av den
naturen att de bör angripas genom lokala/regionala
initiativ och åtgärder. Den dominerande bilden är annars
att vårdkedjorna för äldre till stora delar fungerar väl
och att man funnit samverkansformer och
uppgiftsfördelningar mellan kommuner, primärvård och
sjukhusvård som i huvudsak leder till en god sjukvård och
omsorg för de äldre i befolkningen.
Styrelsen konstaterar att "onödiga" intagningar eller
"alltför tidiga" utskrivningar och därmed återintagningar
till medicinklinikerna inte tycks vara något stort och
ökande problem. Inte heller tycks brister i medicinsk
tillsyn och omvårdnad inom särskilt boende vara en orsak
till snabba återintagningar vid sjukhusen. Snarare kommer
överraskande få äldre vid medicinklinikerna från särskilda
boenden.
I rapporten anförs vidare att läkarservicen i de
särskilda boendeformerna generellt är tillfredsställande.
Styrelsen framhåller i sin rapport att det finns stora
variationer över landet när det gäller antalet intagningar
till internmedicinska vårdenheter beräknat per invånare
över 65 år och att vårdtiderna på dessa enheter varierar
kraftigt. Socialstyrelsen kan inte finna rimliga skäl att
anta att variationerna beror på skillnader i sjuklighet
utan finner det rimligt anta att det beror på praxis när
det gäller att lägga in patienter och när det gäller sättet
att vårda patienter i sluten respektive i öppen vård.
Styrelsen anför att den avser att i en särskild skrivelse
till sjukvårdshuvudmännen uppmärksamma dessa på detta
förhållande. Styrelsen kommer även att närmare belysa och
värdera praxisskillnader med hjälp av Socialstyrelsens
expertgrupp för internmedicin. Vidare kommer styrelsen att
förbättra informationsstödet till de internmedicinska
klinikerna och sjukvårdshuvudmännen så att en
vidareutveckling av internmedicinsk vårdpraxis blir möjlig.
Styrelsen anför att det i ett begränsat antal fall kan
finnas skäl för huvudmännen att undersöka om en utökning av
antalet vårdplatser är nödvändig. Denna utökning bör kunna
ske genom omprioriteringar inom den slutna vården.
Styrelsen har för avsikt att tillskriva
sjukvårdshuvudmännen i denna fråga och uppmana dem att
undersöka situationen i det egna området när det gäller
antalet vårdplatser.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att Ädelreformen fortlöpande följs
upp och utvärderas av Socialstyrelsen som årligen
rapporterar till regeringen. Den senaste rapporten
överlämnades så sent som för några dagar sedan till
regeringen. Här framkommer att skäl finns att fortsatt
noga följa bl.a. den medicinska kompetensen vid sjukhem för
att säkra fullgod diagnostik, omvårdnad och behandling.
Till följd bl.a. av tidigare rapporter har för budgetåret
1993/94 utgått ett stimulansbidrag på 50 miljoner kronor
för att utveckla och säkra kvaliteten i äldrevården. Även
Prioriteringsutredningen (dir. 1992:8) överväger frågor på
detta område. Utskottet anser inte att riksdagen bör
föregripa regeringens kommande förslag på detta område men
förutsätter att åtgärder vidtas. Motionerna 1993/94:So402
(m) och 1993/94:So428 (m) avstyrks därmed.
Äldre invandrare
I motion 1993/94:So249 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om äldre invandrares situation
(yrkande 8). Motionärerna anför att vid årsskiftet
1992/93 fanns det närmare 100 000 personer över 65 år födda
i andra länder, vilket utgör 6 % av åldersgruppen. Inom de
närmaste 20 åren kommer antalet äldre invandrare att
fördubblas. Om äldre invandrare skall få en likvärdig vård
som befolkningen i övrigt fordras att hänsyn tas till deras
kulturella och religiösa värderingar och behov samt till
deras bristande språkkunskaper. Motionärerna anser att
kommunerna allför lite uppmärksammat de äldre invandrarnas
behov. Få kommuner har särskild dagverksamhet anordnad för
viss invandrargrupp. Särskilt boende för äldre på etnisk,
religiös eller språklig grund finns endast i ett fåtal
kommuner. Det finns ett stort antal vårdbiträden med
invandrarbakgrund, men få kommuner har använt sig av deras
speciella kunskaper. Enligt motionärernas uppfattning måste
insater göras på flera områden såsom information,
uppsökande verksamhet och utnyttjande av den personal inom
äldreomsorgen som har invandrarbakgrund.
Utskottet har behandlat frågor om äldre invandrares
situation vid ett flertal tillfällen, senast i
betänkandet 1992/93:SoU16. Utskottet konstaterade då
att antalet äldre invandrare ökar och att det finns behov
av särskilda insatser för dessa, inte minst för kvinnorna.
Vidare konstaterade utskottet att Socialstyrelsen i
samarbete med Statens invandrarverk 1991 gjorde en
kartläggning av äldre invandrares situation och att
styrelsen arbetar vidare i samverkan med olika myndigheter
och organisationer för att äldre invandrares speciella
situation skall uppmärksammas mer. Utskottet utgick ifrån
att regeringen noga följer frågan och senare återkommer med
förslag.
Utöver Socialstyrelsens inventering 1991 har nu även
Forsknings- och utvecklingsbyrån vid Stockholms
socialförvaltning under 1994 publicerat flera rapporter om
situationen för olika grupper av äldre invandrare i
Stockholm, såsom finländare, ester och iranier liksom en
rapport om turkar, kurder och assyrier. Rapporterna visar
att situationen är mycket olika för olika grupper av
invandrare och att behoven av insatser därmed varierar.
När det gäller invandrare från de nordiska länderna kan
noteras att en ny nordisk konvention om social trygghet
antogs i juni 1992 vilken omfattar
socialförsäkringsförmåner. Den tidigare konventionen
omfattade också social omvårdnad. Utöver den rätt till
sociala förmåner som följer av avtalet om Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet finns dock enligt de nordiska
regeringarna ett fortsatt behov av särskilda nordiska
regler om socialt bistånd och sociala tjänster. En
Nordisk konvention om socialt bistånd och sociala
tjänster har därför nyligen förhandlats fram.
Konventionen är ännu inte ratificerad. I konventionen
stadgas att nordiska medborgares rätt att använda sitt eget
språk i annat nordiskt land enligt den nordiska
språkkonventionen den 17 juni 1981 utvidgas till att också
omfatta social- och hälsovårdsområdet. Vidare skall en
nordisk medborgare som behöver långvarig behandling eller
vård och som önskar flytta till annat nordisk land till
vilket personen har en särskild anknytning ges bistånd av
de ansvariga myndigheterna i de båda länderna så att
flyttningen kan genomföras om denna kommer att förbättra
personens livssituation.
Hösten 1979 tillsattes en svensk-finländsk kommitté
(SFINKS) i syfte att förbättra de finskspråkiga
invandrarnas situation inom den svenska hälso- och
sjukvården samt socialtjänsten. SFINKS har i olika
sammanhang uppmärksammat myndigheterna på behovet av
finskspråkig service bl.a. inom äldrevården.
Socialstyrelsen har lämnat medel för vissa
öppenvårdsprojekt i samarbete bl.a. med Sverigefinska
riksförbundet och därmed förstärkt finskspråkiga patienters
möjligheter att få vård på finska.
Regeringen beviljade nyligen Socialstyrelsen 300 000
kr för projekt med syfte att förbättra de äldre
finländarnas förhållande i Sverige. Projektet stöds av
SFINKS.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att det finns behov av särskilda insatser
på flera olika områden för de äldre invandrarna. Utskottet
utgår från att regeringen noga följer frågan och återkommer
till riksdagen med förslag till åtgärder om detta skulle
behövas. Motion 1993/94:So249 (s) yrkande 8 avstyrks
därmed.
Äldreombudsman m.m.
I motion 1993/94:So204 av My Persson (m) yrkas att en
äldreombudsman inrättas. Äldreombudsmannen skall ges i
uppdrag att påverka samhällets utveckling och uppbyggnad,
ta initiativ i övergripande äldrefrågor och driva ett
opinionsbildande arbete. Ombudsmannen skall medvetandegöra
de ofta dolda missförhållanden som många gamla lever under
i dag och därmed skapa underlag för bättre levnadsvillkor
för alla gamla.
För att äldreombudsmannen skall få en reell betydelse
fordras att denne tillförsäkras stöd i en lagstiftning
liksom ett vidsträckt mandat. Kostnaderna för
äldreombudsmannen föreslås finansieras inom ramen för
Socialdepartementets ramanslag genom omprövning av viss
nuvarande verksamhet.
Också i motion 1993/94:So254 av Pontus Wiklund m.fl.
(kds) begärs att en äldreombudsman inrättas (yrkande
1). Motionärerna anför att det behövs ett forum dit
äldre, anhöriga och personal kan vända sig för att få sina
åsikter beaktade. Äldreåret har haft positiva effekter för
de äldre, men det behövs mer långsiktiga och kraftfulla
åtgärder för att tillvarata de äldres intressen än ett
äldreår.
I motionen begärs vidare att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av
ett forum för anmälan av upplevd otillfredsställande vård
på grund av bristande resurser, eventuellt samordnad med
ett äldreombudsmannaämbete (yrkande 2). Motionärerna
anför att de som hamnar utanför den kvalificerade delen av
sjukvårdssystemet vanligen har små möjligheter att få
klagomål objektivt prövade och bedömda. Inte heller de som
upplever att den kommunala sjukvården och omsorgen är
otillräcklig har något nationellt forum att vända sig till
med en anmälan. Motionärerna föreslår därför att en
fördjupad och utvidgad tillsynsfunktion inom
Socialstyrelsens organisation eller inom Hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd utvecklas. Alternativt kan ett
självständigt forum eller en samordning med
äldreombudsmannaämbetet vara att föredra.
Utskottet behandlade frågan om en äldreombudsman i
betänkandet 1992/93:SoU16. Utskottet anförde då att
antalet pensionärer har ökat kraftigt under de senaste
årtiondena och att flertalet pensionärer lever ett aktivt
och rikt liv. Utskottet framhöll att det är främst de
mycket gamla, dvs. de som är över 80 år som har stort behov
av stöd och omvårdnad. För dessa är en väl utvecklad
äldreomsorg av stor betydelse liksom att kunna välja
boendeform och omvårdnad efter individuella behov och
önskemål. Även behovet av sjukvårdsinsatser måste
tillgodoses.
Utskottet underströk att det är viktigt att de äldres
problem uppmärksammas och att deras behov av vård och
omsorg kan tillgodoses. Samtidigt pekades på att ansenliga
belopp ställts till förfogande för att utveckla
äldreomsorgen och att kommittén för Äldreåret 1993 har haft
i uppdrag att skapa uppmärksamhet kring de äldres
livsvillkor. Vidare framhölls att det finns starka
företrädare för de äldre i form av pensionärsorganisationer
centralt och lokalt och intresseföreningar som t.ex.
Riksförbundet för dementas rättigheter.
Mot bakgrund av detta fann utskottet inte anledning att
föreslå inrättandet av en äldreombudsman. Den då aktuella
motionen avstyrktes.
Utskottets bedömning
Utskottet vill än en gång framhålla att de mycket gamla,
dvs. de som är över 80 år, har ett stort behov av stöd och
omvårdnad. Det är viktigt att dessa äldres problem
uppmärksammas och att deras behov av vård och omsorg kan
tillgodoses.
Utskottet noterar att den nya regeringen i
regeringsförklaringen framhåller att stat, landsting och
kommun måste säkerställa att de äldre får den vård och
omsorg de behöver.
Socialstyrelsen rapporterar kontinuerligt till regeringen
om hur äldromsorgen utvecklas som ett led i Ädelreformen.
Ett viktigt arbete görs också av pensionärsorganisationer
centralt och lokalt och av intresseföreningar som t.ex.
Riksförbundet för dementas rättigheter.
Mot denna bakgrund anser utskottet att det inte finns
anledning att föreslå inrättandet av en äldreombudsman.
Motionerna 1993/94:So204 (m) och 1993/94:So254 (kds)
avstyrks.
Väntjänst
I motion 1993/94:So264 av Claus Zaar och Leif Bergdahl
(nyd) hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att en
väntjänstmodell skall organiseras bland de över en miljon
medborgare som får ersättning från samhället och bedöms
kunna hjälpa till (yrkande 12). Motionärerna anför att
i Sverige finns det över en miljon medborgare som i stor
utsträckning lever på bidrag. Ett samhälle i djup ekonomisk
kris måste använda dessa medborgares resurser för att
samhället skall kunna uppfylla alla behov. De begränsade
försök till väntjänst som genomförts har uppfattats
positivt av de berörda. Motionärerna anser att försöken nu
bör utökas och genomföras inom hela omsorgen.
Utskottet behandlade i betänkandet 1991/92:SoU15 en
motion om stöd till frivilliga insatser inom äldreomsorgen.
Utskottet anförde då följande (s. 204):
Utskottet delar motionärens uppfattning om värdet av
frivilliginsatser inom äldreomsorgen. Utskottet har också
vid flera tillfällen uttalat att engagemang och omtanke hos
grannar, vänner och andra frivilliga måste tas till vara
inom äldreomsorgen och att äldre kan göra viktiga insatser
för andra äldre. Motsvarande gäller för olika
frivilligorganisationer. Ett s.k. gentjänstprojekt, av den
typ som motionären skissat, genomförs nu på Lidingö i
samverkan mellan kommunen och Kommunförbundets
länsavdelning. Projektet kommer enligt uppgift att
utvärderas och erfarenheterna att spridas. Något initiativ
från riksdagens sida behövs inte.
Utskottet avstyrkte motionen.
Socialtjänstkommittén, som tillkallats för att göra
en allmän översyn av socialtjänslagen, kommer i sitt
slutbetänkande att behandla det frivilliga sociala arbetet
och socialtjänstens samverkan med frivilliga
organisationer. På grund av att det saknats samlad kunskap
om omfattningen av det arbete som uträttas på frivillig väg
har Socialtjänstkommittén gett i uppdrag åt en forskargrupp
vid Sköndalsinstitutet att översiktligt kartlägga socialt
arbete inom frivilliga organisationer i Sverige.
Forskargruppens arbete har redovisats i
Socialtjänskommitténs rapport Frivilligt socialt arbete.
Kartläggning och kunskapsöversikt, SOU 1993:82.
Rapporten innehåller inga ställningstaganden från
kommitténs sida. Kommittén framhåller att det är dess
förhoppning att rapporten skall bidra till ökad kunskap och
stimulera till debatt om frivilligt socialt arbete i
Sverige.
Socialtjänstkommitténs slutbetänkande skall avlämnas
under 1994.
Riksdagen har beslutat att för budgetåret 1994/95 avsätta
drygt 20 miljoner kronor för utveckling av den ideella
sektorn. Beredningen (C 1993:A) för främjande av den
ideella sektorns utveckling bereder ärendena inom
Civildepartementet. Hittills har 25 s.k. frivilligcentraler
erhållit stöd. Frivilligcentralerna förmedlar kontakt
mellan människor som önskar hjälp i någon form och de som
vill bidra med hjälpinsatser. Frivilligcentralerna arbetar
också med att sprida information om och ge metodstöd för
olika utvecklingsprojekt inom frivilligarbetet.
Utskottets bedömning
Utskottet har vid flera tillfällen uttalat att engagemang
och omtanke hos anhöriga, grannar, vänner och andra
frivilliga måste tas till vara inom äldreomsorgen och att
äldre kan göra viktiga insatser för andra äldre. Dessa
insatser kompletterar kommunernas insatser på detta område.
Utskottet konstaterar samtidigt att frågan om det
frivilliga sociala arbetet för närvarande behandlas av
Socialtjänstkommittén.
Utskottet anser inte att förslagen i motion 1993/94:So264
(nyd) yrkande 12 bör föranleda något initiativ från
riksdagens sida. Motionsyrkandet avstyrks.
Hemtjänst i institutioner med privat huvudman
I motion 1993/94:So220 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att kommunerna inte skall
vara skyldiga att utföra hemtjänst i institutioner med
privat huvudman.
Motionären hänvisar till en dom i Kammarrätten i Jönköping
46-1990 där en person funnits berättigad till hemtjänst
inne i ett privat vårdhem. Det förefaller motionärerna
naturligt och rationellt att vårdhem och
sjukvårdsinrättningar ger den omvårdnad som den enskilde
patienten behöver, inte kommunerna. Motionärerna anser att
denna situation bör elimineras genom precisering i
lagstiftning eller på annat lämpligt sätt.
Utskottet behandlade en likalydande motion i
betänkandet 1992/93:SoU16 och avstyrkte då motionen med
hänvisning till Socialtjänstkommitténs arbete.
Socialtjänstkommittén har i sitt betänkande Rätten
till bistånd inom socialtjänsten, SOU 1993:30, behandlat
frågan om vistelsebegreppet i socialtjänstlagen. Kommittén
föreslår att vistelsekommunens ansvar för hjälp och stöd
enligt socialtjänstlagen ligger fast. Kommittén föreslår
dock att undantag görs då en kommun beslutar om vistelse i
familjehem eller i hem för vård eller boende (22 § SoL), i
särskild boendeform (20 § SoL), i bostad med särskild
service (21 § SoL) eller i enskilt vårdhem i annan kommun.
Placeringskommunen föreslås i dessa fall svara för den
hjälp och det stöd som den enskilde behöver under vistelsen
i den andra kommunen. Undantagsbestämmelsen ger uttryck för
principen om ett sammanhållet vårdansvar och gäller både
biståndsinsatser enligt 6 § SoL och sociala tjänster
enligt 10 § första stycket SoL (i huvudsak hemtjänst och
färdtjänst).
I socialtjänslagens 69 § stadgas att en enskild
person eller sammanslutning som vill inrätta ett hem för
vård eller boende skall ansöka om tillstånd hos
länsstyrelsen och att ett sådant hem skall stå under
löpande tillsyn av socialnämnden i den kommun där hemmet är
beläget.
Enligt socialtjänstförordningen (1981:750) skall i
ansökan anges bl.a. antalet vårdplatser, för vilka
vårdbehövande hemmet är avsett samt personalen och dess
utbildning. Länsstyrelsen skall utfärda ett skriftligt
bevis när ett tillstånd har meddelats. I beviset skall
anges vem som skall driva hemmet, den kategori
vårdbehövande för vilka det är godkänt, det högsta antalet
personer som samtidigt får vårdas där, vem som skall vara
föreståndare samt övriga villkor för tillståndet
(29--34 §§).
Den offentliga tillsynen över enskilt drivna vårdhem
regleras också av stadgan (1970:88) om enskilda
vårdhem. En arbetsgrupp med uppgift att göra en översyn
av stadgan om enskilda vårdhem föreslog i rapporten
Enskild vård och omsorg -- offentlig tillsyn, Ds
1993:38 att stadgan om enskilda vårdhem upphävs och
ersätts av nya bestämmelser om enskild verksamhet i hälso-
och sjukvårdslagen respektive socialtjänstlagen.
De delar av arbetsgruppens förslag som berör verksamhet
som har övervägande social inriktning har överlämnats till
Socialtjänstkommittén för ytterligare beredning. Kommittén
kommer att behandla frågan i sitt slutbetänkande som skall
avlämnas under hösten. Förslagen som avser verksamhet inom
hälso- och sjukvården bereds inom Socialdepartementet. En
redogörelse för beredningsarbetet finns i betänkandet
1993/94:SoU26 s. 9--10. Socialdepartementet räknade i maj
med att en proposition skulle kunna lämnas till riksdagen i
höst. Utskottet underströk i betänkandet att
övergångsperioden vid genomförande av regeringens kommande
förslag om verksamhetstillsynen bör vara begränsad i tiden
så att en ny ordning kan komma i tillämpning utan
ytterligare dröjsmål.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att beredningen inom regeringskansliet av
socialtjänstkommitténs förslag i denna fråga bör avvaktas.
Motion 1993/94:So220 (s) avstyrks.
Utbildningsstöd för vuxna funktionshindrade
I motion 1993/94:So250 av Marianne Jönsson (c) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av samlat utbildningsstöd som
rör alla vuxna med funktionshinder. I motionen påtalas att
stödet för funktionshindrade vuxnas studier är mycket
splittrat. Olika villkor gäller för olika studieformer och
olika grupper av funktionshindrade. Detta gäller både det
pedagogiska stödet i studiesituationen och den enskildes
finansiering av studierna. Motionären anser att det behövs
ett samlat socialt och pedagogiskt utbildningsstöd som rör
alla funktionshindrade och gäller olika
vuxenutbildningsformer.
Bakgrund
Enligt läroplanen för de frivilliga skolformerna (Lpf
94) har skolan ett särskilt ansvar för elever med
funktionshinder. Detta gäller således bl.a. komvux. För
pedagogiskt stöd i studiesituationen i komvux svarar
kommunen.
Statens institut för handikappfrågor i skolan (SIH)
skall ge hjälp och stöd till kommunerna för att underlätta
skolgången för elever med handikapp samt ge stöd till
eleverna i skolarbetet. Utbildningsutskottets kontakter med
SIH ger vid handen att fältorganisation till helt
övervägande del tas i anspråk för grundskolan,
gymnasieskolan och särskolan. I mån av efterfrågan och tid
bistår konsulenterna också komvux.
Kommunerna är inte skyldiga att hålla elever i komvux med
läromedel, skrivmaterial, verktyg och liknande. Läromedel
för elever med funktionshinder utvecklas och produceras
inom SIH. Enligt uppgift från SIH är förutsättningen för
att en elev i komvux skall få all litteratur han eller hon
behöver på punktskrift i de flesta fall att han eller hon
får utbildningsbidrag från länsarbetsnämnden, då detta även
finansierar framställningen av punktskriftsböcker.
Nämnden för vårdartjänst har till uppgift att
förbättra förutsättningarna för utbildning och studier för
unga och vuxna personer med funktionshinder samt att
administrera och utveckla olika stöd som behövs i och
omkring studiesituationen i olika utbildningssammanhang.
Stöd i form av vårdartjänst kan ges vid studier vid
folkhögskolan, universitet, högskolor och övriga
eftergymnasiala utbildningar samt vid
riksgymnasieverksamheten för svårt rörelsehindrade
ungdomar.
För funktionshindrade som omfattas av lagen om stöd och
service till vissa funktionshindrade finns också
möjligheten att utnyttja personlig assistans som hjälp vid
studier. I proposition 1992/93:159 framhölls att assistans
skulle vara förbehållen krävande eller i olika avseenden
komplicerade situationer, i regel av mycket personlig art.
Därutöver skulle assistans också ges i situationer där den
enskilde behöver kvalificerad hjälp som ingår i det dagliga
livet, t.ex. om personen behöver hjälp för att komma ut i
samhället, för att studera, för att delta i daglig
verksamhet eller för att få och behålla ett arbete.
Inom det allmänna studiestödssystemet finns inget
speciellt stöd för funktionshindrade. Vuxna
funktionshindrade som studerar på särvux kan få ett
särskilt timstudiestöd som ersättning för förlorad inkomst.
Viss hänsyn tas också till funktionshinder t.ex. när det
gäller kraven på studietakt för rätt till studiemedel. Vid
fördelning av vuxenstudiestöd är funktionshindrade en
prioriterad målgrupp.
Den förra regeringen har beslutat att förhållandet mellan
studiestödet och olika former av stöd till
funktionshindrade skall analyseras inom en ny utredning om
ett reformerat studiestödssystem (dir. 1994:93).
Yttranden
Yttranden över motionen har lämnats av
socialförsäkringsutskottet, kulturutskottet och
utbildningsutskottet.
Socialförsäkringsutskottet vitsordar i huvudsak de
problem kring studiefinansieringen som motionären påtalar
för funktionshindrade vuxna. Utskottet utgår från att den
parlamentariska utredningen av studiestödet kommer att
beakta funktionshindrade vuxenstuderandes situation såväl
vad gäller behovet av stöd som möjligheterna att nå en
bättre samordning av stöden och enhetligare administrativa
rutiner. Socialförsäkringsutskottet anser mot bakgrund av
detta att det inte behövs något tillkännagivande till
regeringen.
Kulturutskottet redovisar de stöd som ges till
folkbildningen. Inom ramen för ett samlat statsbidrag till
folkbildningen fördelar Folkbildningsrådet medlen så att
särskilda medel avsätts som förstärkningsbidrag för
funktionshindrade vid folkhögskolorna, detta i enlighet med
folkhögskolornas önskemål. Resurserna till studieförbundet
fördelas i form av ett samlat allmänt bidrag.
Folkbildningsrådet avser att närmare utreda vilka
stödinsatser för deltagare med funktionshinder som kan ingå
i grundstöden och vilka behov som finns av riktade stöd.
Folkbildningen ges också stöd genom Bidrag till vissa
handikappinsatser inom folkbildningen.
Regeringen har tillkallat en särskild utredare som skilt
från Folkbildningsrådets utvärderingsarbete skall planera
och låta utföra en utvärdering av folkbildningen (dir.
1994:12).
Kulturutskottet utgår från att frågan om
förutsättningarna för att tillskapa ett enklare och mer
överskådligt stödsystem övervägs när resultatet föreligger
dels av nu pågående utvärderingar inom folkbildningen, dels
av arbetet inom Studiestödsutredningen och andra pågående
utredningar på området. Kulturutskottet anser det inte
erforderligt att riksdagen nu tar något initiativ i den i
motionen upptagna frågan.
Också utbildningsutskottet hänvisar till pågående
utredningsarbete och anser att riksdagen inte bör föregripa
regeringens beredning av frågan.
Utskottets bedömning
Utskottet delar motionärens uppfattning att stödet till
vuxna funktionshindrade som studerar är splittrat. Stöd ges
dels via anslag under Utbildningsdepartementet, dels via
anslag under Socialdepartementet. Utskottet delar också den
inställning som redovisas i yttrandena från
socialförsäkrings-, kultur- och utbildningsutskotten att
resultatet av arbetet i de utredningar som överväger olika
frågor på området bör avvaktas. Motion 1993/94:So250
avstyrks därmed.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande högkostnadsskydd m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So219,
1993/94:So226, 1993/94:So248 yrkande 4 och 1993/94:So249
yrkande 11,
2. beträffande färdtjänst
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So212 och
1993/94:So249 yrkande 4,
3. beträffande fortbildning av personal
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So248 yrkande 2
och 1993/94:So249 yrkande 9,
4. beträffande medicinskt omhändertagande
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So402 och
1993/94:So428,
5. beträffande äldre invandrare
att riksdagen avslår motion 1993/94:So249 yrkande 8,
6. beträffande äldreombudsman
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So204 och
1993/94:So254,
7. beträffande väntjänst
att riksdagen avslår motion 1993/94:So264 yrkande 12,
8. beträffande hemtjänst i institutioner
att riksdagen avslår motion 1993/94:So220,
9. beträffande utbildningsstöd för vuxna
funktionshindrade
att riksdagen avslår motion 1993/94:So250.
Stockholm den 27 oktober 1994
På socialutskottets vägnar
Sten Svensson
I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Bo
Holmberg (s), Ingrid Andersson (s), Rinaldo Karlsson (s),
Jan Andersson (s), Roland Larsson (c), Christina Pettersson
(s), Liselotte Wågö (m), Barbro Westerholm (fp), Birgitta
Ahlqvist (s), Stig Sandström (v), Marianne Jönsson (s),
Leif Carlson (m), Thomas Julin (mp), Chatrine Pålsson
(kds), Mariann Ytterberg (s) och Birgitta Wichne (m).
Socialförsäkringsutskottets yttrande
1994/95:SfU1y
Bilaga 1
Studiestödet för vuxna funktionshindrade
Till socialutskottet
Socialutskottet har berett socialförsäkringsutskottet
tillfälle att yttra sig över motion 1993/94:So250 av Marianne
Jönsson (c).
Socialförsäkringsutskottet yttrar sig över motionen i den del
den avser det ekonomiska stödet till vuxna funktionshindrade
studerande.
I motionen framhåller motionären att nuvarande
studiestödsformer inte är anpassade för handikappgrupperna samt
att det finns brister både i organisation och innehåll. Enligt
motionären saknas samordning i stort och många myndigheter är
inblandade centralt, regionalt och lokalt. Hon framhåller vidare
att de olika studiestöden ges för olika typer av studier och att
beloppsnivåerna varierar och ofta är kopplade till
a-kasseersättningen. Dessutom är ansökningsförfarandet olika för
olika stödformer och ställer stora krav på den enskilde.
Motionären anser att det behövs ett samlat utbildningsstöd som
rör alla vuxna med funktionshinder.
Utskottet kan i huvudsak vitsorda de problem kring
studiefinansieringen som motionären påtalat för
funktionshindrade vuxna. Problem finns för övrigt även för andra
vuxenstuderande. Finansieringsbilden kompliceras av att det vid
sidan av det generella studiestödssystemet finns såväl
arbetsmarknadspolitiska stöd vid studier som förmåner från den
allmänna försäkringen som i rehabiliteringssituationer kan svara
för såväl försörjning som merkostnader vid studier.
Något speciellt stöd för funktionshindrade inom det allmänna
studiestödssystemet finns inte i vidare mån än att vuxna
funktionshindrade som studerar på särvux kan få ett särskilt
timstudiestöd som ersättning för förlorad inkomst. Däremot tas
viss hänsyn till funktionshinder, t.ex. när det gäller kraven på
studietakt för rätt till studiemedel. Enligt Centrala
studiestödsnämndens föreskrifter och allmänna råd (CSNFS
1993:10) kan kraven ställas lägre för studerande med syn- eller
hörselskada eller annat gravt handikapp som medför att den
studerande inte har några möjligheter att uppnå fastställda
poängtal för viss tid. Detsamma kan gälla en studerande som på
grund av dyslexi eller annan jämförbar orsak behöver en
långsammare studietakt. Vid fördelningen av vuxenstudiestöd är
funktionshindrade en prioriterad målgrupp. Sådana stöd kan
emellertid med något undantag inte utges på högskolenivå.
I proposition 1993/94:156 tog regeringen bl.a. upp behovet av
mer genomgripande förändringar inom studiefinansieringssystemet.
I propositionen förutskickades att en utredning med
parlamentarisk representation skulle tillkallas, och utskottet
välkomnade regeringens planer på en sådan utredning. Utskottet
föreslog också i sitt i denna del av riksdagen godkända
betänkande 1993/94:SfU25 ett tillkännagivande till regeringen om
att problemen med de många olika formerna av studiestöd för
vuxna borde tas upp och behandlas med förtur av utredningen.
Utskottet utgår från att den nämnda parlamentariska
utredningen kommer att beakta funktionshindrade vuxenstuderandes
situation såväl vad gäller behovet av stöd som möjligheterna att
nå en bättre samordning av stöden och enhetligare administrativa
rutiner. Mot den ovan angivna bakgrunden behövs enligt
utskottets mening inte något särskilt tillkännagivande till
regeringen i frågan.
Stockholm den 25 oktober 1994
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Maj-Inger Klingvall
I beslutet har deltagit: Maj-Inger Klingvall (s), Gullan
Lindblad (m), Börje Nilsson (s), Margareta Israelsson (s), Maud
Björnemalm (s), Margit Gennser (m), Bengt Lindqvist (s), Rune
Backlund (c), Anita Jönsson (s), Gustaf von Essen (m), Sigge
Godin (fp), Lennart Klockare (s), Ulla Hoffmann (v), Sven-Åke
Nygårds (s), Ulf Kristersson (m), Ragnhild Pohanka (mp) och
Rose-Marie Frebran (kds).
Kulturutskottets yttrande
1994/95:KrU1y
Bilaga 2
Utbildningsstöd för vuxna funktionshindrade
Till socialutskottet
Socialutskottet har den 12 oktober 1994 beslutat att inhämta
yttrande från kulturutskottet över motion 1993/94:So250.
Utskottet
I motion 1993/94:So250 (c) yrkas att riksdagen som sin mening
skall ge regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet
av ett samlat utbildningsstöd för alla vuxna med
funktionshinder.
Med utbildningsstöd menar motionären både ett socialt och ett
pedagogiskt stöd inom alla former av vuxenutbildning. Motionären
lämnar exempel på de olika slag av sådana stöd som i dag lämnas
via utbildningsanordnarna eller direkt till de
studerande i form av praktisk hjälp av social karaktär och i
form av stöd i undervisningssituationen. Motionären betonar
särskilt hur splittrad bilden av de olika stödformerna är och
exemplifierar t.ex. med att de rörelsehindrade har möjlighet att
få sina behov i hela studiesituationen tillgodosedda, medan
samma förhållande inte gäller övriga handikappgrupper. I ett
samlat stöd skulle enligt motionärens mening alla redan
befintliga stöd till olika grupper kunna ingå.
Kulturutskottet konstaterar att frågor som rör vuxna
funktionshindrades studier och det stöd i olika former som kan
lämnas till dessa studerande bereds inom riksdagen i flera
utskott. Detta hänger självfallet samman med att de
funktionshindrade -- liksom alla andra människor -- i olika
situationer behöver ha kontakt med olika samhällsområden. De
funktionshindrade har dessutom mycket skiftande behov av
utbildning och stöd. De frågor som tas upp i motionen speglar
den splittrade bild som möter en funktionshindrad som behöver
utbildning.
Kulturutskottet tar i det följande upp sådana frågor om vuxna
funktionshindrades studier som hör till kulturutskottets
beredningsområde, dvs. frågor om statsbidragsgivningen till
folkhögskolor och studieförbund samt frågor om riktlinjer för
denna statsbidragsgivning.
När riksdagen år 1991 beslöt om ett nytt samlat statsbidrag
till folkbildningen ingick i detta nya samlade statsbidrag de
tidigare specialdestinerade medel som anvisats för stöd till
funktionshindrade inom folkbildningen.
Folkbildningsrådet fördelar de medel som anvisas över det nya
anslaget.
I enlighet med folkhögskolornas önskemål har
Folkbildningsrådet varje budgetår avsatt särskilda medel som
förstärkningsbidrag för funktionshindrade vid folkhögskolor.
Medlen används bl.a. till att skapa ökad lärartäthet. Budgetåret
1994/95 har Folkbildningsrådet avsatt 70 miljoner kronor för
ändamålet.
I enlighet med studieförbundens önskemål fördelar
Folkbildningsrådet medlen till studieförbunden i form av ett
samlat allmänt bidrag utan öronmärkning av särskilda medel för
t.ex. handikappinsatser.
I Folkbildningsrådets fördjupade anslagsframställning för
budgetåren 1994/95, 1995/96 och 1996/97 anförs att principen att
merkostnader som uppstår på grund av handikappet inte skall
belasta deltagarna själva kan vara svår att förena med att
bidrag har tak. Folkbildningsrådet avser att närmare utreda
vilka stödinsatser för deltagare med funktionshinder som kan
ingå i grundstöden och vilka behov som finns av riktade stöd.
Folkbildningsrådet anför vidare att det under de senaste åren
har blivit allt svårare för studieförbunden att ekonomiskt klara
handikappverksamheten för handikappade deltagare. Små
studiegrupper, små upplagor för studiematerial, särskilda krav
på cirkelledarna, behovet av tolkar och anpassning av
studielokaler medför väsentligt högre kostnader än vad som är
fallet för övrig studiecirkelverksamhet.
Folkbildningsrådet anser att en tydlig, övergripande bild
behöver skapas av om och hur olika handikappgrupper får sina
behov tillgodosedda. Metoder för uppföljning och utvärdering
behöver utvecklas.
Till kulturutskottets beredningsområde hör också
statsbidragsgivningen under anslaget Bidrag till vissa
handikappinsatser inom folkbildningen. Närmare hälften av
anslaget fördelas av Nämnden för vårdartjänst. Större delen
därav går till folkhögskolor och används bl.a. till anpassning
av lokaler och internat, ökad lärartäthet, assistans,
lärarfortbildning, korta anpassningskurser för vuxna med
funktionshinder (synskadade, vuxendöva och personer med
medicinska handikapp) och aktiveringskurser för dövblinda.
Vidare lämnar Nämnden för vårdartjänst bidrag till Synskadades
riksförbund för teknisk anpassning av studiematerial för
synskadade och dövblinda. Studieförbunden får inte bidrag från
detta anslag. Slutligen disponerar Stockholms universitet cirka
hälften av anslaget för utbildning av teckenspråkstolkar och
teckenspråkslärare. En stor del av denna utbildning är förlagd
till folkhögskolor, varvid universitetet har överinseende över
utbildningen.
Nämnden för vårdartjänst har i sin fördjupade
anslagsframställning för perioden 1993/94--1995/96 framhållit
att behoven av stödinsatser på folkhögskoleområdet inte kan
tillgodoses inom ramen för befintligt anslag och att behoven
varierar från år till år mellan olika grupper av
funktionshindrade. I den förenklade anslagsframställningen för
budgetåret 1995/96 begär nämnden medelsförstärkningar. Nämnden
påpekar också att Landstingsförbundets rekommendation om att
täcka kostnader för kost och logi för deltagare vid
anpassningskurser vid folkhögskola upphör fr.o.m. den 1 januari
1995. Nämnden har i olika sammanhang anfört att det behövs en
tydligare bild av de merkostnader som finns för olika grupper av
funktionshindrade. Nämnden har också pekat på att både den
enskilde studeranden och folkhögskolan måste söka kontakt med
många olika instanser för att komma fram till en lösning i varje
särskilt fall, i synnerhet som de funktionshindrade har mycket
skiftande behov.
Nämnden för vårdartjänst disponerar medel även under anslaget
Statsbidrag till vårdartjänst, vilket hör till socialutskottets
beredningsområde. Även från detta anslag utgår medel till stöd
åt funktionshindrades folkhögskolestudier, nämligen till
verksamhet med vårdartjänst åt studerande med rörelsehinder.
Folkbildningsrådet skall enligt riksdagens beslut följa upp
och utvärdera folkbildningsverksamheten utifrån de syften som
anges för statsbidraget.
Folkbildningsrådet har avsatt särskilda medel för forsknings-
och utvecklingsinsatser. Uppdrag har lagts ut på olika
universitet och högskolor. Bland dem skall Göteborgs universitet
göra en kartläggning av tidigare forskning och behovet av
framtida forskning inom området Folkbildning och deltagare med
funktionshinder. Medel har också avsatts för lokala projekt som
genomförs av studieförbunden och folkhögskolorna själva.
Utvärderingen kommer att redovisas i den fördjupade
anslagsframställningen för nästa treårsperiod som torde börja år
1998.
Vidare har regeringen tillkallat en särskild utredare som
skilt från Folkbildningsrådets utvärderingsarbete skall planera
och låta utföra en utvärdering av folkbildningen (dir. 1994:12).
Resultaten skall redovisas före den 1 september 1996.
Förhållandet mellan studiestödet och olika former av stöd till
funktionshindrade skall analyseras inom en ny utredning om ett
reformerat studiestödssystem (dir. 1994:93). Kommittén skall
utreda om olika slag av funktionshinder medför särskilda behov
för att de funktionshindrade skall kunna påbörja och fullfölja
studier och om dessa behov kan och bör åtgärdas inom
studiestödssystemet. Uppdraget skall vara avslutat senast den 30
juni 1995.
Kulturutskottet vill anföra följande.
Som motionären påvisar och som kulturutskottet redan
inledningsvis konstaterat är bilden av stödet till vuxna
funktionshindrades studier splittrad. Många olika instanser kan
behöva kopplas in och samordnas för att man skall finna den
bästa lösningen på hur en funktionshindrad vuxenstuderandes
behov skall tillgodoses.
Kulturutskottet anser att det är önskvärt att en klar
överblick skapas över den delvis svårgripbara och sammansatta
verklighet som möter vuxna funktionshindrade när de behöver stöd
av olika slag och omfattning för att kunna studera. Det behöver
bl.a. belysas vilka instanser som har ansvar för olika delar av
det berörda området och vilka eventuella brister och
ojämlikheter som finns för olika grupper av funktionshindrade
inom de skilda utbildningsformerna för vuxna. Kulturutskottet
utgår från att frågan om förutsättningarna för att tillskapa ett
enklare och mera överskådligt stödsystem övervägs när resultatet
föreligger dels av nu pågående utvärderingar inom
folkbildningen, dels av arbetet inom Studiestödsutredningen och
andra pågående utredningar på området. Kulturutskottet anser sig
också kunna förutsätta att Handikappombudsmannens arbete
omfattar frågor som rör de funktionshindrades möjligheter att
studera. Handikappombudsmannens arbete skall nämligen syfta till
att få till stånd en med andra likvärdig behandling av
funktionshindrade.
De funktionshindrades möjligheter att studera rör till en
betydande del tillgången på resurser och fördelningen av
tillgängliga medel. Till medelsfrågorna får riksdagen i vanlig
ordning tillfälle att återkomma när nästa budgetproposition
föreligger.
Kulturutskottet anser att det inte är erforderligt att
riksdagen nu tar något initiativ i den i motion 1993/94:So250
upptagna frågan.
Stockholm den 25 oktober 1994
På kulturutskottets vägnar
Åke Gustavsson
I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Elisabeth
Fleetwood (m), Berit Oscarsson (s), Leo Persson (s), Ingegerd
Sahlström (s), Björn Kaaling (s), Lennart Fridén (m), Carl-Johan
Wilson (fp), Monica Widnemark (s), Charlotta L Bjälkebring (v),
Agneta Ringman (s), Jan Backman (m), Ewa Larsson (mp), Fanny
Rizell (kds), Nils-Erik Söderqvist (s), Birgitta Wichne (m) och
Erik Arthur Egervärn (c).
Utbildningsutskottets yttrande
1994/95:UbU1y
Bilaga 3
Utbildningsstödet för vuxna funktionshindrade
Till socialutskottet
Socialutskottet har den 3 maj 1994 berett
utbildningsutskottet tillfälle att avge yttrande över motion
1993/94:So250, som väcktes under allmänna motionstiden 1994.
Motionen
I motionen påtalas att stödet för funktionshindrade vuxnas
studier är mycket splittrat. Olika villkor gäller för olika
studieformer och olika grupper av funktionshindrade. Detta är
fallet både beträffande pedagogiskt stöd i studiesituationen
och beträffande stödet till de enskildas studiefinansiering.
Motionären anser att det behövs ett samlat socialt och
pedagogiskt utbildningsstöd som gäller olika
vuxenutbildningsformer och tillgodoser alla grupper med
funktionshinder.
Utskottet
Utbildningsutskottet vill inledningsvis bekräfta motionärens
påstående att stödet är splittrat. Det visar sig bl.a. i att
såväl socialutskottet som socialförsäkringsutskottet,
kulturutskottet och utbildningsutskottet har ansvar för
statliga medel som avser stöd i olika former till
funktionshindrade vuxnas studier. Utbildningsutskottet
begränsar sig i det följande till frågor om pedagogiskt stöd i
studiesituationen. Således tar utskottet i det följande inte
alls upp frågor som rör stöd till de enskildas
studiefinansiering, vilka i sin helhet faller utanför
utbildningsutskottets beredningsområde.
Utbildningsutskottet vill ge följande information om
förhållandena när det gäller kommunal vuxenutbildning (komvux),
statlig vuxenutbildning och statlig högskoleutbildning för
funktionshindrade.
Kommunal vuxenutbildning
När det gäller kommunal vuxenutbildning sägs i motionen att
ytterst få som har funktionshinder studerar i komvux, trots att
behoven av kompetensinriktad utbildning troligen är mycket
stora. Utskottet noterar att någon officiell statistik om
funktionshindrade i komvux inte finns. Vid de kontakter som
utskottet tagit vid beredningen av detta yttrande har
motionärens påstående fått stöd. Alternativet till studier i
komvux är för vuxna funktionshindrade oftast folkbildningen, i
form av studier vid folkhögskola eller studieförbund.
Folkbildningen tillhör kulturutskottets ansvarsområde, medan
frågor om kommunal vuxenutbildning, vuxenutbildning för
utvecklingsstörda och högskoleutbildning ankommer på
utbildningsutskottet.
Enligt läroplanen för de frivilliga skolformerna (Lpf 94) har
skolan ett särskilt ansvar för elever med funktionshinder.
Detta gäller således bl.a. komvux. För pedagogiskt stöd i
studiesituationen i komvux svarar kommunen. Statens institut
för handikappfrågor i skolan (SIH) skall ge hjälp och stöd till
kommunerna för att underlätta skolgången för elever med
handikapp samt ge stöd till eleverna i skolarbetet.
Inom SIH finns en fältorganisation för specialpedagogisk
stödverksamhet inom det offentliga skolväsendet. Det sistnämnda
består enligt 1 kap. 11 § skollagen (1985:1100) av såväl det
offentliga skolväsendet för barn och ungdom som det offentliga
skolväsendet för vuxna. I det senare ingår komvux,
vuxenutbildningen för utvecklingsstörda (särvux) och
svenskundervisningen för invandrare (sfi). Fältorganisationen
vid SIH består av konsulenter för olika åldersgrupper och slag
av handikapp. Bl.a. finns inom SIH 9,5 tjänster som konsulent
för vuxna dövblinda. Dessa konsulenter arbetar tillsammans med
kommuner och landsting och arrangerar utbildning för dövblinda
i samverkan med studieförbund och folkhögskolor, som formellt
räknas till folkbildningen och alltså ligger utanför det
offentliga skolväsendet. Inga andra konsulenter vid SIH är
särskilt inriktade på vuxenutbildningen. Vid kontakter med SIH
har utskottet erfarit att fältorganisationen till helt
övervägande delen tas i anspråk för grundskolan, gymnasieskolan
och särskolan. I mån av efterfrågan och tid bistår
konsulenterna också komvux och -- i större omfattning --
folkhögskolor.
Kommunerna är hänvisade till att själva finansiera det
pedagogiska stöd som kan behövas för vuxna med funktionshinder
som vill studera i komvux. För samordnade regionala insatser
för elever med funktionshinder i grundskolan, gymnasieskolan
och särskolan kan kommunerna söka statsbidrag ur anslaget under
åttonde huvudtiteln A 8. Särskilda insatser på skolområdet, som
fördelas av SIH. Detta statsbidrag avser dock inte
vuxenutbildningen.
Till skillnad från vad som gäller för grundskolan och
gymnasieskolan är kommunen inte skyldig att hålla eleverna i
komvux med läromedel, skrivmateriel, verktyg och liknande.
Kommunen kan enligt 11 kap. 5 § skollagen (1985:1100) besluta
att sådana hjälpmedel skall bekostas av eleverna själva.
Läromedel för elever med funktionshinder utvecklas och
produceras vid fyra enheter inom SIH, för elever med synskada,
utvecklingsstörning, hörselskada eller dövhet resp.
rörelsehinder. Verksamheten finansieras under åttonde
huvudtiteln från reservationsanslaget A 3. Skolutveckling och
produktion av läromedel för elever med handikapp. SIH Läromedel
i Solna översätter efter beställning från kommunerna tryckta
läromedel till punktskrift eller kassettboksform. Enheten
prioriterar gravt synskadade elever i grundskolan och
gymnasieskolan. Budgetåret 1992/93 mottog enheten beställningar
på punktskriftsöversättningar för 11 elever i komvux.
Budgetåret 1993/94 var motsvarande antal högre, nämligen 14
elever, medan antalet översättningar och därmed kostnaden var
påtagligt lägre än föregående år. Enligt uppgift från SIH är
förutsättningen för att en elev i komvux skall få all
litteratur han eller hon behöver på punktskrift i de flesta
fall att han eller hon får utbildningsbidrag från
länsarbetsnämnden, vilket även finansierar framställningen av
punktskriftsböcker. Det händer att kommuner i andra fall av
ekonomiska skäl begränsar antalet läromedel som översätts till
punktskrift, vilket då sker på kommunens bekostnad. Att eleven
själv bekostar översättningen förekommer enligt SIH inte. Under
1993/94 framställde enheten också kassettböcker för 15 elever i
komvux. SIH Läromedel i Solna framställer punktskriftsböcker
och kassettböcker på beställning även från folkhögskolor och
AMU-enheter.
Statens skolor för vuxna
Vid Statens skola för vuxna i Härnösand (SSVH) bedrivs
undervisning i teckenspråk som C-språk (nybörjarspråk på
gymnasienivå) dels för hörande, dels för hörselskadade och
vuxendöva. Med vuxendöva avses personer som varit hörande och
lärt sig tala, men senare i livet drabbats av sådan
hörselnedsättning att de inte längre kan uppfatta andras tal
annat än genom läppavläsning. SSVH ger också undervisning i
teckenspråk för vuxna barndomsdöva, motsvarande den som finns
vid Riksgymnasiet för döva i Örebro. De nu nämnda
utbildningarna utgör gymnasial vuxenutbildning och finansieras
under åttonde huvudtiteln av anslaget A 12. Statens skola för
vuxna i Härnösand. Ur nämnda anslag kan efter beslut av skolans
styrelse i varje särskilt fall även kostnader för stödåtgärder
-- dock inte tekniska hjälpmedel -- för hörselskadade,
synskadade eller rörelsehindrade elever vid SSVH ersättas.
Ett särskilt kommunikationssätt för vuxendöva, TSS (Tecken
som stöd), har utvecklats i ett projekt vid SSVH, med
finansiering under två år från Allmänna arvsfonden. För
närvarande anordnar SSVH på uppdrag av Härnösands folkhögskola
kurser i TSS för vuxna. Verksamheten finansieras med medel som
Nämnden för vårdartjänst tilldelar Härnösands folkhögskola från
anslaget B 2. Bidrag till vissa handikappåtgärder inom
folkbildningen.
Även Statens skola för vuxna i Norrköping (SSVN) kan ur sitt
anslag (A 13) ersätta kostnader för stödåtgärder, dock inte
tekniska hjälpmedel, för hörselskadade, synskadade eller
rörelsehindrade elever vid skolan. Vid SSVN bedriver drygt två
tredjedelar av eleverna brevdistansstudier.
Statlig högskoleutbildning
Genom föreskrift i regleringsbrev är de statliga
universiteten och högskolorna ålagda att vid behov avsätta
minst 0,15 % av sina anslag till grundläggande
högskoleutbildning för stöd till studenter med funktionshinder.
Kostnader som överstiger detta belopp kan täckas av medel som
disponeras av Stockholms universitet. Sistnämnda medel uppgår
budgetåret 1994/95 till 9 343 000 kr. Innevarande budgetår
har en anslagsteknisk förändring skett, varigenom medel för
lokalkostnader har lagts in i anslagen till bl.a. grundläggande
högskoleutbildning, vilka således ökats. Avsättningen av 0,15 %
svarar därmed nu mot ett högre belopp än föregående budgetår,
också i de fall då utbildningsvolymen inte har ökats.
Vid Stockholms universitet har en tjänsteman till uppgift att
nationellt samordna insatserna för funktionshindrade studenter.
I detta syfte har en nationell referensgrupp bildats med
deltagande från samtliga universitet samt högskolorna i Örebro
och Jönköping. Lärosätena ansvarar själva för hur begreppet
funktionshinder skall avgränsas vid tillämpning av ovan nämnda
åliggande. För Stockholms universitet har rektor fastställt att
med begreppet handikapp (som används som synonym till
funktionshinder) avses en permanent eller långvarig somatisk
funktionsnedsättning. Med handikapp jämställs även
dokumenterade läs- och skrivsvårigheter. Utskottet har erfarit
att flertalet övriga lärosäten använder samma eller snarlika
definitioner.
De stödåtgärder som kan bli aktuella är t.ex.
anteckningshjälp, lektörshjälp, teckenspråkstolkning, assistans
vid förflyttning inom lärosätet, stödundervisning eller vissa
tekniska hjälpmedel. Av den nationella samordnaren vid
Stockholms universitet har utskottet beträffande budgetåret
1993/94 inhämtat följande. Budgetåret 1993/94 fick vid statliga
universitet och högskolor 324 studenter med funktionshinder
stöd med användning av de särskilt avsatta medlen. Kostnaderna
för stödåtgärderna varierar mycket kraftigt mellan olika
funktionshinder och olika utbildningar. De särskilt -- inom
resp. lärosäte och på riksnivå -- avsatta medlen täckte 97,8 %
av de faktiska kostnaderna för de lärosäten som gjort
stödinsatser. Samtliga universitet och högskolor med fasta
forskningsresurser samt ungefär hälften av de mindre och
medelstora högskolorna hade budgetåret 1993/94 kostnader för
stöd åt funktionshindrade studenter. Sådana kostnader förekom
också vid två av de konstnärliga högskolorna.
En pilotstudie igångsattes under förra budgetåret av den
nationella samordnaren i syfte att undersöka funktionshindrade
studenters studiesituation vid universitet och högskolor i
Sverige. Studien, som har formen av en enkät till de berörda
studenterna, kommer att redovisas senare under hösten 1994.
Jämförelse mellan olika utbildningsanordnare
Som framgått av det föregående finns inga särskilda
statsbidrag som kommuner kan erhålla för stödinsatser åt
funktionshindrade i komvux. Detta skiljer komvux på ett
påtagligt sätt från folkhögskolan. Det finns för kommunen inte
något ekonomiskt incitament att anstränga sig för att rekrytera
funktionshindrade till komvux och ge dem pedagogiskt stöd. De
grundläggande förutsättningarna för folkbildningen i form av
studieförbund och folkhögskolor är helt andra än för komvux.
Folkbildningen bedrivs av frivilliga sammanslutningar med stöd
av det allmänna. Studieförbund och folkhögskolor väljer själva
om de vill göra insatser för funktionshindrade. För att
stimulera dem därtill ställer staten vissa särskilda
statsbidrag (under anslag som tillhör kulturutskottets
beredningsområde) till förfogande. Komvux däremot är ett
åliggande för kommunerna enligt skollagen och finansieras på
samma sätt som övrig kommunal skolverksamhet, dvs. med
kommunalskatt och det statliga utjämningsbidraget till
kommunerna. Verksamheten i komvux regleras i läroplanen, där
det -- som anförts ovan -- bl.a. sägs att skolan har ett
särskilt ansvar för elever med funktionshinder.
Utskottet noterar att statsbidrag till vårdartjänst, som
anvisas under femte huvudtiteln, kan utgå för studerande i
folkhögskolor, universitet och högskolor och andra
eftergymnasiala studier, däremot inte för studerande i komvux
eller SSV.
Från den funktionshindrade vuxnes synpunkt kan komvux och
folkbildningen i vissa fall utgöra alternativ till varandra när
det gäller att nå ett visst utbildningsmål.
I den statliga högskoleutbildningen sker en viss utjämning av
kostnaderna för stöd till funktionshindrade studenter genom de
medel som fördelas av Stockholms universitet. Någon liknande
kostnadsutjämning mellan kommuner finns inte när det gäller
funktionshindrade i komvux.
Utskottets bedömning
Ansvaret för specialpedagogiskt stöd till kommunerna ligger
hos SIH. Utskottet, som noterar att fältorganisationens
konsulenter i mån av efterfrågan och tid även bistår den
kommunala vuxenutbildningen, utgår därför ifrån att myndigheten
i sin bedömning av stödbehoven inkluderar funktionshindrade
vuxenstuderande.
Den 8 september 1994 beslutade den dåvarande regeringen om
direktiv till en parlamentarisk kommitté med uppdrag att dra
upp riktlinjer för en fortsatt reformering av
studiestödssystemet. I direktiven (dir. 1994:93) sägs bl.a. att
kommittén bör analysera förhållandet mellan studiestödet och
olika former av stöd till funktionshindrade. Någon kommitté har
ännu inte hunnit tillkallas. Mot bakgrund av de förhållanden
som beskrivits i det föregående anser utbildningsutskottet att
riksdagen bör kunna utgå från att en kommitté kommer att
tillsättas med uppgift att bl.a. utreda den nu berörda frågan.
Utbildningsutskottet anser att regeringens beredning av frågan
inte bör föregripas och att motion 1993/94:So250 därför bör
avstyrkas.
Stockholm den 25 oktober 1994
På utbildningsutskottets vägnar
Berit Löfstedt
I beslutet har deltagit: Berit Löfstedt (s), Beatrice Ask
(m), Bengt Silfverstrand (s), Eva Johansson (s), Jan Björkman
(s), Ingegerd Wärnersson (s), Agneta Lundberg (s), Ulf Melin
(m), Torgny Danielsson (s), Tomas Eneroth (s), Hans
Hjortzberg-Nordlund (m), Gunnar Goude (mp), Inger Davidson
(kds), Margareta E Nordenvall (m), Conny Sandholm (fp) och
Björn Samuelson (v).
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Motioner 1
Yttranden 3
Utskottet 3
Högkostnadsskydd m.m. 3
Färdtjänst 6
Fortbildning av personalen inom äldreomsorgen 8
Medicinskt omhändertagande av äldre 9
Äldre invandrare 11
Äldreombudsman m.m. 12
Väntjänst 14
Hemtjänst i institutioner med privat huvudman 15
Utbildningsstöd för vuxna funktionshindrade 16
Bakgrund 17
Yttranden 18
Hemställan 19
Bilaga 1: SfU1y 20
Bilaga 2: KrU1y 22
Bilaga 3: UbU1y 26