Socialutskottets betänkande
1994/95:SOU26

Vissa socialtjänstfrågor

Innehåll

1994/95
SoU26

Sammanfattning

I betänkandet behandlas ett fyrtiotal motionsyrkanden från den
allmänna motionstiden 1995 om olika socialtjänstfrågor. Samtliga
motionsyrkanden avstyrks. Till betänkandet har fogats 13
reservationer.

Motionerna

1994/95:Ju601 av Ingbritt Irhammar och andre vice talman Görel
Thurdin (c) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ersättning för lidande och kränkning
inte skall räknas som inkomst enligt socialtjänstlagen.
1994/95:Ju801 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om § 12-hemmen,
1994/95:Ju802 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om paragraf 12-hemmen.
1994/95:Ju806 av Eva Flyborg m.fl. (fp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om våldtagna kvinnors rätt till stöd,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av tvärvetenskaplig forskning för
att förstå bakomliggande orsaker till våld mot kvinnor,
1994/95:Ju809 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i
socialtjänstlagen i enlighet med vad i motionen anförts,
25. att riksdagen hos regeringen begär utredning om
kristerapiverksamhet för brottsoffer i enlighet med vad som
anförts i motionen,
1994/95:Sf635 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utbildning av personal vid de statliga
ungdomshemmen.
1994/95:So206 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om metodutvecklingen inom socialtjänsten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om samordning mellan normerna i
socialtjänstlagen och miniminivåerna i andra generella system,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om villkorat
bistånd i enlighet med vad som anförts i motionen,
1994/95:So208 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
5. att riksdagen beslutar ändra lagen om vård av unga i
enlighet med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen beslutar ändra lagen om vård av missbrukare i
enlighet med vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om anlitande av ideella organisationer i
vårdarbetet,
1994/95:So213 av Elisebeht Markström (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utvecklat skyddat boende för kvinnor och
barn.
1994/95:So215 av Leif Carlson och Göte Jonsson (m) vari yrkas
att riksdagen beslutar att möjlighet skapas att kontrollera
utgående försändelser från LVM-hem för särskilt noggrann tillsyn
i enlighet med vad som anförts i motionen.
1994/95:So223 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ideella organisationers förebyggande
insatser och vård av alkoholmissbrukare,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kommunernas ansvar för missbrukarvården,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behandling av alkoholmissbrukare i öppna
vårdformer,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om anpassning av alkoholmissbruksvården till
kvinnors behov,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vård och behandling av
narkotikamissbrukare,
1994/95:So226 av Ulf Kristersson (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om socialtjänstlagens inriktning.
1994/95:So238 av Stig Sandström m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till en lagstiftning om
en kooperativ företagsform enligt vad i motionen anförts om
möjligheter att ta sociala hänsyn i verksamheten.
1994/95:So250 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att socialtjänstlagen bör omarbetas till
en rättighetslag,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att en riksnorm för socialbidrag bör
införas i enlighet med framlagt förslag från
Socialtjänstkommittén,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
genomförandet av Socialtjänstkommitténs betänkanden (SOU 1993:30
och SOU 1994:139) enligt vad i motionen anförts om barns rätt,
myndighetsbegreppet, system för ersättningar mellan kommuner
etc.,
1994/95:So257 av Göthe Knutson och Kjell Ericsson (m, c) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
socialtjänstlagen i syfte att undanröja oklarheter i enlighet
med vad som anförts i motionen.
1994/95:So262 av Göte Jonsson och Leif Carlson (m) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en översyn vad gäller den
psykiatriska vården i anslutning till institutionsbehandling.
1994/95:So265 av Anders Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om bättre skydd för befattningshavare inom socialtjänsten.
1994/95:So284 av Inger Davidson (kds) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av uppföljning och utvärdering av vården vid § 12-hem
samt den vård som följer efter en sådan vistelse.
1994/95:So289 av Sonja Fransson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om konkurrenssituationen för den kooperativa
omsorgsverksamheten.
1994/95:So405 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om alkohol- och narkomanvården,
1994/95:A472 av Karin Pilsäter och Conny Sandholm (fp) vari
yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vistelsebegreppet i socialtjänstlagen.
1994/95:A802 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att förbättra kunskaperna om metoder för
att upptäcka sociala missförhållanden samt metoder för att
utveckla behandlingsinsatserna för kvinnor med missbruksproblem,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kvinnor och barn som utsätts för sexuella
och andra övergrepp.
1994/95:A807 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas
42. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ökad forskning om kvinnovåld,
46. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kvinnocentrum, handlingsprogram vid
sjukhusbesök och kostnader för psykoterapi,
47. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ändring av socialtjänstlagen.
1994/95:A820 av Alf Svensson m.fl. (kds) vari yrkas
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att separata vårdhem bör inrättas för
missbrukande kvinnor,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att vård och behandling av missbrukare
skall vara inriktade på hela familjen,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att kvinnomisshandelns orsaker, symtom och
möjliga behandling skall ingå i den reguljära utbildningen i
grundskola, gymnasieutbildning samt i utbildningar till olika
vårdyrken,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att socialtjänstens och hälso- och
sjukvårdens personal bör ha gemensam fortbildning om
kvinnomisshandelns och barnmisshandelns orsaker och konsekvenser
samt hur de kan förebyggas.

Utskottet

Socialtjänstlagen
I motion Ju601 av Ingbritt Irhammar och Görel Thurdin (c)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ersättning för lidande och kränkning
inte skall räknas som inkomst enligt socialtjänstlagen
(yrkande 7). Motionärerna påpekar att många människor som
har utsatts för brott inte klarar av att återgå till studier
eller arbete direkt efter brottet. Vissa brottsoffer blir
beroende av bistånd enligt socialtjänstlagen. Skadestånd till
brottsoffer för lidande och kränkning bör enligt motionärerna
inte räknas som inkomst vid prövningen av rätt till bistånd
enligt socialtjänstlagen.
I motion So206 av Gullan Lindblad m.fl. (m) hemställs att
riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
samordning mellan normerna i socialtjänstlagen och
miniminivåerna i andra generella system (yrkande 2), och vad
som anförts om villkorat bistånd (yrkande 3). I dagens
ekonomiska läge är det helt nödvändigt att se över de olika
generella trygghetssystemen. Vid denna översyn är det angeläget
att en besparing inom de generella statligt finansierade
systemen inte medför ökade kostnader för den kommunala
socialtjänsten. Även normerna i socialtjänstlagen måste anpassas
till miniminivåerna i andra generella system. Motionärerna anser
att regeringen måste vidta åtgärder för att komma till rätta med
dessa samordningsproblem. Vidare anser motionärerna att
möjligheten till s.k. villkorat bistånd skall anges i
socialtjänstlagen. Erfarenheten har visat att det är
otillfredsställande att lagen inte ger socialnämnderna möjlighet
att ställa krav på motprestationer från den enskilde. Regeringen
bör snarast återkomma till riksdagen med ett sådant förslag.
I motion So226 av Ulf Kristersson (m) hemställs om ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om inriktningen av
socialtjänstlagen. Motionären är kritisk till socialtjänstlagens
nuvarande utformning och anför att lagen i princip ger alla rätt
att leva på "samhällets" bekostnad och att ringa ansvar läggs på
den enskilde. Vidare skapar fastställda bidragsnormer och
domstolarnas praxis problem för kommunerna.
Socialtjänstkommitténs förslag innebär inget nytänkande. Något
förslag om att kommunerna skall få rätt att ställa krav på
motprestation från dem som mottar socialbidrag finns t.ex. inte.
Motionären är också kritisk till att socialtjänsten skall
bedriva uppsökande verksamhet för att informera om alla de
bidrag och förmåner som står till buds och till förslaget om att
riksdagen skall fatta beslut om nivån på socialbidragen, vilket
enligt motionären innebär ytterligare ingrepp i den kommunala
självbestämmanderätten. Kommunerna bör
i stället få rätt att bestämma om socialbidragens nivå.
I motion So250 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs
tillkännagivanden om vad i motionen anförts om att
socialtjänstlagen bör omarbetas till en rättighetslag (yrkande
2) och vad som anförts om att införa en riksnorm för
socialbidrag i enlighet med Socialtjänstkommitténs förslag
(yrkande 3). Motionärerna anför att socialtjänstlagen är en
ramlag som inte klart anger vad den enskilda människan har rätt
att kräva. Den uttalar rätten till "skälig levnadsnivå" utan att
ange var denna nivå ligger. I knappa tider väljer kommunerna att
tolka lagen restriktivt, och resultatet blir att många beslut
överklagas. Socialtjänstkommittén har föreslagit enhetliga
normer för socialbidragen. Motionärerna ställer sig bakom detta
förslag. Motionärerna ställer sig även bakom
Socialtjänstkommitténs förslag om ökat skydd för barn, åtgärder
beträffande vistelsebegreppet, ett tydligare myndighetsbegrepp
m.m. och hemställer att riksdagen begär förslag till
genomförandet av Socialtjänstkommitténs betänkanden SOU 1993:30
och 1994:139 (yrkande 4).
I motion So257 av Göthe Knutson och Kjell Ericsson (m, c)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
socialtjänstlagen i syfte att undanröja de oklarheter som anförs
i motionen. Motionärerna vill att en översyn av reglerna om
socialbidrag till hyreskostnader snarast kommer till stånd.
I motion A472 av Karin Pilsäter och Conny Sandblom (fp)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vistelsebegreppet i socialtjänstlagen
(yrkande 11). Motionärerna framhåller att ett allvarligt
problem  för många skärgårdskommuner är att de tvingas betala
t.ex. hemtjänst också för människor som inte är skrivna i
kommunen utan bara bor där under sommaren. Äldre och
handikappade skall självfallet ha möjlighet att vistas i sina
fritidshus när de så önskar, men det vore rimligt att deras
hemkommun betalar för den eventuella service som krävs för att
göra detta möjligt, menar motionärerna. Det finns också en risk
att kommuner med ekonomiska problem utnyttjar andra kommuner
genom att sända sina äldre och handikappade dit över sommaren.
Skälet till detta är att en persons vistelseort bestämmer vilken
kommun som skall stå för eventuell hemtjänst.
Tidigare behandling
Utskottet har sedan Socialtjänstkommittén tillsattes med
hänvisning till kommitténs arbete avstyrkt motioner med liknande
innehåll som de nu aktuella (bet. 1991/92:SoU2, 1992/93:SoU2,
1993/94:SoU8). I betänkandet 1993/94:SoU8 uttalade utskottet
följande.
De frågor som tas upp i motionerna har behandlats av
Socialtjänstkommittén i delbetänkandet SOU 1993:30. Betänkandet
remissbehandlas för närvarande. Utskottet anser att regeringens
kommande förslag på detta område inte bör föregripas.
(För en utförlig redogörelse för gällande rätt på området och
de förslag Socialtjänstkommittén presenterat i delbetänkandet
Rätten till bistånd inom socialtjänsten, SOU 1993:30,
hänvisas till utskottets betänkande 1993/94:SoU8.)
Även förra våren behandlade utskottet i betänkande
1993/94:SoU31 ett flertal motioner om bistånd enligt
socialtjänstlagen. Utskottet vidhöll sin inställning. Motionerna
avstyrktes.
Motionsyrkande om att socialtjänstlagen bör omarbetas till en
rättighetslag behandlades i förra årets budgetbetänkande och
avstyrktes med samma motivering (bet. 1993/94:SoU20 s. 23, 33).
När det gäller samordning mellan normerna i socialtjänstlagen
och miniminivåerna i andra generella system redovisas i
Socialtjänstkommitténs rapport, SOU 1994:46, en studie över
sambandet mellan samhällsekonomi, transfereringar och
socialbidrag. I Socialtjänstkommitténs huvudbetänkande Ny
socialtjänstlag, SOU 1994:139, (s. 25 f.), sägs följande.
Allt fler människor har under senare år hänvisats till
socialbidrag för att klara sin försörjning. En jämförelse mellan
år 1982 och år 1993 visar att antalet bidragshushåll ökat från
228 000 till 374 000 samtidigt som kostnaderna -- räknat i
1982 års priser -- ökat från ca 1,8 till 4,4 miljarder kronor.
Orsakerna till den kraftiga ökningen av antalet bidragshushåll
finns att söka i andra faktorer än kommunernas tillämpning av
socialtjänstlagen. Den beror framför allt på de förändringar som
inträffat på arbetsmarknaden i kombination med en ökad
invandring.
Bidragshushållens fördelning på ålder och olika hushållstyper
uppvisar dock en stabil bild under perioden.
En betydande andel av socialbidragstagarna är människor som är
dåligt förankrade på arbetsmarknaden och som i många fall inte
kan få sin försörjning ordnad genom andra försörjningssystem,
t.ex. arbetslöshetsförsäkring, kontant arbetsmarknadsstöd och
sjukförsäkring. Som exempel kan nämnas ungdomar, vissa grupper
av invandrare, hemarbetande kvinnor och personer med olika typer
av arbetshandikapp. Dessa grupper drabbas i allmänhet hårt vid
en försämring av arbetsmarknadsläget.
Men det är inte bara arbetslöshet och invandring som påverkar
socialbidragsutvecklingen. Även förändringar i
transfereringssystemen kan leda till att människor i ökad
utsträckning blir beroende av socialbidrag för att klara sin
försörjning. Vi vill därför framhålla betydelsen av att
eventuella effekter på socialbidragssystemet analyseras innan
man tar beslut om förändringar i andra bidrags- och stödsystem.
Även möjligheterna att ge vissa grupper stöd i annan form än
genom socialbidrag bör undersökas i ett sådant sammanhang.
Metodutveckling m.m. inom socialtjänsten
I motion So206 av Gullan Lindblad m.fl. hemställs att
riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
metodutvecklingen inom socialtjänsten (yrkande 1). Enligt
motionärerna har socialtjänsten inte lyckats när det gäller att
uppnå vissa viktiga mål. I många fall är det uppenbart att
insatser t.ex. inom individ- och familjeomsorgen satts in för
sent. En ingående analys måste enligt motionärerna göras när det
gäller metodfrågorna inom socialtjänsten. Arbetet med
metodutveckling måste ges hög prioritet.
I motion Ju809 av Olof Johansson m.fl. (c) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i
socialtjänstlagen i enlighet med vad i motionen anförts
(yrkande  7). Motionärerna anför att socialtjänstlagen,
som ålägger socialtjänsten ett ansvar för att de som bor och
vistas i en kommun får det stöd och den hjälp de behöver, ges
ett huvudansvar för att samordna skilda myndigheters insatser
när det gäller brottsförebyggande arbete. Detta ansvar bör
regleras i socialtjänstlagen.
Bakgrund
Socialtjänstens framtida inriktning och organisation har
behandlats av Socialtjänstkommittén i huvudbetänkandet Ny
socialtjänstlag (SOU 1994:139). I betänkandet föreslås att
socialtjänstens skyldighet att samverka med andra myndigheter,
organisationer och enskilda skall ges uttryckligt lagstöd.
Vidare föreslås en bestämmelse om att socialtjänsten i sitt
arbete särskilt skall beakta behovet av tidiga insatser. Med
tidiga insatser avses sådana insatser som riktar sig till barn,
ungdomar och vuxna i riskmiljöer för att förhindra eller
begränsa en ogynnsam utveckling, som exempel anges
rådgivningsverksamhet och uppsökande verksamhet. Syftet med
förslaget är att förebygga och förhindra behov av mer omfattande
och akuta insatser bl.a. i form av vård utanför det egna hemmet.
Socialtjänstkommittén föreslår en lagfäst skyldighet för
socialtjänsten att till kommunfullmäktige rapportera tendenser
till ogynnsam utveckling som kräver samordnade insatser inom
kommunen men också mellan kommunen och andra aktörer. Även
socialtjänstens roll i den kommunala planeringsprocessen
behandlas liksom socialtjänstens ansvar för att sociala
konsekvensanalyser kommer till stånd (SOU 1994:139 s. 22 f.,
40 f.).
Vidare sägs att socialtjänstens metoder för uppföljning och
utvärdering behöver förbättras. Det behövs också metodutveckling
för att tidigt kunna upptäcka människor med begynnande missbruk
och motivera dem att göra någonting åt sin situation (SOU
1994:139 s. 29).
Utskottets bedömning
När det gäller principer för hänsynstagande till inkomster och
tillgångar vid beräkning av socialbidrag har Socialstyrelsen i
Allmänna råd om socialbidrag, 1992:4 uttalat bl.a. följande.
Vid beräkning av socialbidraget läggs normalt normbeloppet för
de familjemedlemmar som ingår i hushållet ihop till ett
bruttobehov. Förutom de budgetposter som ingår i normen
tillkommer den faktiska nettobostadskostnaden och övriga
utgifter som godkänts som skäliga vid behovsbedömningen.
Därefter dras familjens alla inkomster från denna summa varefter
familjens nettobehov täcks genom socialbidrag.-- Lön eller annan
inkomst efter skatt avräknas från det belopp som anses skäligt
för perioden. Detta innebär att även sjukpenning,
föräldrapenning och eventuell pension avräknas, liksom andra
inkomster, t.ex. räntor, arvoden, underhållsbidrag och
bidragsförskott. Livränta från arbetsskadeförsäkring räknas
också som inkomst och avräknas från bruttobehovet.
Som inkomst räknas enligt de allmänna råden även utdömt
skadestånd till den del det inte utgör ersättning för extra
kostnader för vård och behandling. Detsamma gäller de delar av
handikappersättning, vårdbidrag för vård av handikappat barn och
hemsjukvårdsbidrag som inte utgör ersättning för merkostnader på
grund av handikappet eller sjukdomen.
Socialtjänstkommittén har i delbetänkandet SOU 1993:30 (s.
217) inte funnit anledning att föreslå någon ändring när det
gäller de principer för hänsynstagande till inkomster och
tillgångar som finns angivna i Socialstyrelsens allmänna råd.
Delbetänkandet bereds fortfarande i Socialdepartementet.
Utskottet anser att regeringens kommande förslag bör avvaktas
innan utskottet tar något initiativ i den fråga som tas upp i
motion Ju601 (c) yrkande 7. Motionen avstyrks.
Även de frågor som tas upp i övriga motioner har behandlats av
Socialtjänstkommittén i delbetänkandet SOU 1993:30 eller i
huvudbetänkandet SOU 1994:139. Huvudbetänkandet remissbehandlas
för närvarande. Utskottet anser att regeringens kommande förslag
på detta område inte bör föregripas. Motionerna So206 (m)
yrkandena 1, 2 och 3, So226 (m), So250 (v) yrkandena 2, 3 och 4,
So257 (m, c), Ju809 (c) yrkande 7 och A472 (fp) yrkande 10
avstyrks.
Skydd för socialtjänstens personal
I motion So265 av Anders Nilsson (s) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om bättre skydd för befattningshavare inom socialtjänsten. I
motionen betonas det angelägna i att personalen inom
socialtjänsten får möjlighet att erhålla biträde av polis i
vissa situationer såsom vid hembesök och dylikt.
Bakgrund
Samverkan mellan polis och socialtjänst regleras genom olika
bestämmelser. Enligt 3 § polislagen skall polisen samarbeta
med socialvårdsmyndigheterna och ofördröjligen underrätta sådan
myndighet när polisen får kännedom om förhållanden som kan
föranleda åtgärd av myndigheterna. I 43 § LVU och 45 § LVM
anges i vilka fall polismyndigheten är skyldig att på begäran
lämna socialnämnden biträde. Utskottet framhöll under
behandlingen av den första LVM-propositionen, proposition
1981/82:8, att biträde av polismyndighet inte bör begäras
annat än då en åtgärd inte kan genomföras på något annat sätt
(SoU 1981/82:22). Även i propositionen anges att befogenheten
att påkalla polishandräckning skall användas med försiktighet.
Enligt Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med
föreskrifter om åtgärder mot våld och hot i arbetsmiljön
(AFS 1993:2) skall arbetsgivaren utreda de risker för våld och
hot om våld som kan finnas i arbetet samt vidta de åtgärder som
kan föranledas av utredningen (2 §). Vidare skall arbetet ordnas
och arbetsplatserna placeras, utformas och utrustas så att risk
för våld eller hot om våld så långt som det är möjligt förebyggs
(3 och 6 §§). I 7 § stadgas att arbetstagarna skall ha möjlighet
att kalla på snabb hjälp vid en vålds- eller hotsituation.
Arbetsgivaren skall bl.a. se till att det finns larmutrustning
där så krävs för säkerheten, att det finns fastställda rutiner
för vem som skall ta emot larm och för åtgärder som skall vidtas
när larm utlösts.
Polisutredningen har bl.a. haft i uppdrag att studera
bestämmelserna om polisens handräckning och överväga om reglerna
är konsekvent och ändamålsenligt utformade. I delbetänkandet
Polisens rättsliga befogenheter (SOU 1993:60) föreslår
utredningen att det införs vissa regler om handräckning i
polislagen. Den första bestämmelsen innehåller en definition av
begreppet handräckning, den andra beskriver hur man begär
handräckning och den tredje reglerar när polisen är skyldig att
lämna handräckning och när en begäran får avslås. Utredningen
föreslår också vissa regler om polisens befogenhet att ingripa
med anledning av att en ansökan om handräckning har beviljats.
Som allmänna förutsättningar för handräckning sägs att oavsett
vad för slags handräckning det är fråga om bör polisens åtgärder
begränsas till sådana som den handräckningssökande myndigheten
själv inte har befogenhet att företa. Betänkandet har
remissbehandlats och bereds för närvarande i
Justitiedepartementet.
Tidigare behandling
I betänkandet 1993/94:SoU8 behandlade utskottet en motion
(c) om behovet av en utredning av skyddsförutsättningarna för
socialtjänstens personal. Utskottet uttalade bl.a. att det var
angeläget att socialtjänstens personal kan arbeta under trygga
förhållanden och att arbetsgivarna har ansvaret för att
arbetsförhållandena blir sådana att riskerna för våld och hot om
våld minimeras. Utskottet hänvisade vidare till
Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter och anordnade temadagar om
våld och hot som arbetsmiljöproblem samt till Polisutredningens
betänkande. Utskottet ansåg att det inte behövdes något
initiativ från riksdagen med anledning av motionen som därvid
avstyrktes. Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning när det gäller
skydd för befattningshavare inom socialtjänsten och avstyrker
motion So265 (s).
Social verksamhet i kooperativ form
I motion So238 av Stig Sandström m.fl. (v) hemställs att
riksdagen begär förslag till lagstiftning om en kooperativ
företagsform i enlighet med vad som anförts i motionen.
Motionärerna anför att den kooperativa företagsformen röner allt
större intresse inom det sociala området. Utomlands finns s.k.
sociala kooperativ som arbetar med människor som har svårt att
komma ut på den reguljära arbetsmarknaden. Fråga är om
arbetskooperativ som säljer varor och tjänster på marknaden.
Kooperationerna vänder sig till omsorgstagare, människor med
allvarliga psykiska problem, fysiskt handikappade, f.d. fångar
samt missbrukare. Motionärerna nämner att kooperativ är en
speciell lagreglerad företagsform i Italien. Där finns också en
särskild lagstiftning som reglerar de sociala kooperativens
verksamheter. Exempelvis måste ett socialt kooperativ ha minst
40 % "arbetshandikappade" som kooperatörer. I Sverige har den
kooperativa verksamheten fått en annan inriktning och
utformning. Vi har producentkooperativ, konsumentkooperativ och
brukarkooperativ, t.ex. daghem, samt sociala kooperativ i
terapisyfte, ofta i anslutning till den psykiatriska vården
eller  till omsorgsverksamhet. De sociala kooperativen innebär
enligt motionärerna ett nytänkande inom den psykiatriska
rehabiliteringen och har hittills uppvisat fina resultat och
ökad livskvalitet för dem som ingått i kooperativen, dessutom
till en lägre kostnad än traditionella behandlingsmetoder.
I motion So289 av Sonja Fransson m.fl. (s) begärs ett
tillkännagivande om vad som i motionen anförts om
konkurrenssituationen för den kooperativa omsorgsverksamheten.
Motionären anför att arbetsgivaravgiften har höjts med 1,5 %
fr.o.m. den 1 januari 1995. Höjningen omfattar inte kommuner och
landsting, och skälet till detta är att vård och omsorger inte
skall belastas. Kooperativ omsorgsverksamhet undantogs ej trots
att verksamheten bedrivs utan vinstintressen, liksom kommuner
och landsting. Detta kan leda till snedvriden konkurrens inom
omsorgsområdet. Man bör därför enligt motionären vid
utformningen av den till kommunsektorn utlovade kompensationen
för merkostnader eftersträva en sådan lösning att risken för
snedvridningar i förhållande till kooperativt organiserade och
bedrivna omsorgsverksamheter kan undvikas.
Inom Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, bedrivs försök med
särskilt anordnad sysselsättning för personer med svårare
funktionshinder. Fråga är om alternativa driftsformer med
arbetsuppgifter som är specifikt anpassade för
arbetshandikappade och som byggs upp med bidrag från AMS. Tanken
är att alternativa driftsformer skall utvecklas vid sidan av de
arbetstillfällen som skapas på marknader där gängse
företagsekonomiska principer gäller. Det finns, särskilt inom
tjänstesektorn, arbetsuppgifter som efterfrågas och som kan
utföras utanför kretsen av etablerade företag och myndigheter
inkl. Samhall AB. Arbetsuppgifterna kan utföras av stiftelse,
kooperativ eller annan alternativ driftsform, som styrs och
drivs av flera parter, anställda, offentlig sektor, näringsliv,
folkrörelse m.fl. Ett krav för att få samhällsstöd till sådan
verksamhet skall vara att arbetsförmedlingen anvisar till
anställningarna och att verksamheten har vissa stipulerade
regler om anställningsförhållanden som garanterar arbete åt
handikappade på deras egna villkor. För att undvika segregerade
arbetsplatser kan villkor ställas om att ett visst antal
anställda skall vara icke handikappade. Medlen finansieras inom
ramen för de s.k. otraditionella medlen inom anslaget Särskilda
åtgärder för arbetshandikappade på statsbudgeten.
Samhall AB har som uppgift att anordna, leda och samordna
verksamhet som bedrivs inom koncernen för att ge meningsfullt
och utvecklande arbete åt arbetshandikappade där behoven finns.
Antalet anställda arbetshandikappade i Samhall AB var 28 499 per
den 30 juni 1994. För en utförlig redogörelse över Samhall AB,
dess resultat och verksamhetsinriktning, m.m. hänvisas till
budgetpropositionen 1994/95:100 bil. 11 s. 110--118.
När det gäller den kooperativa missbrukarvården har
Socialstyrelsen lämnat bidrag till Riksförbundet för hjälp åt
läkemedelsmissbrukare, RFHL, för en förstudie angående
möjligheterna att starta ett arbetskooperativ för missbrukare i
samarbete med Botkyrka, Haninge, Nynäshamns och Tyresö kommuner.
Förebild för projektet har varit det självförsörjande
missbrukarkooperativet San Patrignano i Italien.
Arbetskooperativet bedriver sin verksamhet sedan ett halvt år
tillbaka. Tanken är att det på sikt skall bli självbärande genom
försäljning av varor och tjänster. Projektet kommer att följas
av Socialstyrelsen och av Socialdepartementet.
Riksdagen antog i december 1994 regeringens förslag om att
fr.o.m. inkomståret 1995 införa en allmänn löneavgift om 1,5 %
för finansiering av medlemskapet i EU (prop. 1994/95:122, SkU16,
rskr. 149). Löneavgiften är utformad så att den motsvarar en
höjning av arbetsgivar- och egenavgifterna med 1,5
procentenheter. Höjningen av arbetsgivaravgifterna kommer att
leda till merkostnader i kommunsektorn. I propositionen anfördes
att den sociala sektorn ej bör drabbas och att hela detta belopp
skall återföras till kommunsektorn. Enligt av skatteutskottet
inhämtad uppgift kommer regeringen att redovisa sina
ställningstaganden i denna fråga i samband med
kompletteringspropositionen. Med anledning av motioner om bl.a.
att en höjning av löneavgiften inte får leda till att
konkurrensneutraliteten mellan privata, kooperativa och
offentliga arbetsgivare rubbas uttalade
skatteutskottet att man vid utformningen av
kompensationen för merkostnader så långt som möjligt bör undvika
sådana snedvridande effekter som motionärerna befarar.
Skatteutskottet utgick från att regeringen kommer att beakta
detta utan något särskilt uttalande från riksdagens sida och att
närmare ställningstaganden borde anstå i avvaktan på regeringens
kommande förslag. Utskottet tillstyrkte regeringens förslag och
avstyrkte motionerna i fråga. Detta blev också riksdagens
beslut.
I betänkandet 1993/94:SoU31 såg socialutskottet positivt
på utvecklingen av alternativa former för rehabilitering av
missbrukare och konstaterade att insatser görs eller förbereds
för att utveckla alternativa driftsformer för arbetshandikappade
och missbrukare. Utskottet avstyrkte en motion (v) med liknande
innehåll som den nu aktuella.
I detta sammanhang skall också nämnas att regeringen beslutat
att tillsätta en särskild utredare som skall se över de
kooperativa företagsformernas ställning i förhållande till andra
företagsformer (dir. 1994:149). Enligt direktiven skall frågan
om de kooperativa företagsformerna är missgynnade i jämförelse
med andra företagsformer utredas. Om så är fallet skall
utredaren föreslå de förändringar i lagar och andra
författningar som behövs för att uppnå likvärdighet mellan de
olika företagsformerna. Dessutom skall utredaren, om det behövs,
föreslå andra åtgärder för att öka kunskapen om de kooperativa
företagsformerna.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att olika insatser görs för att utveckla
alternativa driftsformer för arbetshandikappade personer och att
ett arbetskooperativ för missbrukare också kommit i gång.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i denna fråga och
avstyrker därmed motion So238 (v). När det gäller frågan om
konkurrenssituationen för den kooperativa omsorgsverksamheten
anser utskottet att bestämmelser som medför snedvridande
effekter på konkurrensen mellan olika driftsformer för social
omsorg så långt som möjligt bör undvikas. Regeringen avser
enligt uppgift att återkomma i denna fråga i samband med
kompletteringspropositionen. Något initiativ från riksdagens
sida behövs inte. Utskottet avstyrker motion So289 (s).
Vård av unga
I motion So208 av Gullan Lindblad m.fl. (m) yrkas att
riksdagen beslutar att ändra lagen om vård av unga (LVU) i
enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 5). Barn
som växer upp i missbrukarhem är ofta mycket utsatta. Det är
därför väsentligt att dessa barns situation uppmärksammas och
åtgärdas på ett så tidigt stadium som möjligt. Vidare anser
motionärerna att det i LVU bör införas en motsvarighet till 26 §
i gamla barnavårdslagen, som innebar att de sociala
myndigheterna i samarbete med familjen hade en reell möjlighet
att på ett tidigt stadium hjälpa och stötta familjer där barnen
riskerade att råka illa ut psykiskt och fysiskt. Enligt
motionärerna inleddes åtgärderna med att de sociala
myndigheterna i samarbete med familjen planerade åtgärder som
syftade till att stötta familjen. Hjälpte inte detta fanns det
möjlighet för barnavårdsnämnden att komma med förmaningar och
eventuellt varningar till familjen. Ledde inte dessa åtgärder
till önskat resultat kunde de sociala myndigheterna lämna
föreskrifter. Som ytterligare ett steg kunde nämnden beordra
övervakning av det enskilda barnet. Först som en sista åtgärd
kunde beslut om omhändertagande bli aktuellt. Nu kommer
socialnämndernas åtgärder och agerande ofta överraskande och för
sent.
Bakgrund
Enligt 12 § socialtjänstlagen (1980:620) skall
socialnämnden verka för att barn och ungdomar växer upp under
trygga och goda förhållanden. Nämnden skall i nära samarbete med
hemmen sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas
ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen
till den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det
egna hemmet.
Den nuvarande lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga (LVU) antogs av riksdagen våren 1990 och trädde i
kraft den 1 juli samma år. Enligt 1--4 §§ LVU skall insatser
för barn och ungdom göras i samförstånd med den unge och hans
vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen. Beslut
om vård oberoende av samtycke skall fattas om det på grund av
misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller
något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att
den unges hälsa eller utveckling skadas. Sådan vård skall också
beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en
påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande
medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt
nedbrytande beteende. Beslut om vård med stöd av lagen meddelas
av länsrätten efter ansökan av socialnämnden.
I 22 § LVU stadgas att socialnämnden under vissa angivna
förhållanden får besluta att den unge skall hålla regelbunden
kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson eller delta i
behandling i öppna former inom socialtjänsten. När ett beslut om
behandling meddelas skall en särskild behandlingsplan finnas
(s.k. mellantvång).
LVU kompletterar socialtjänstlagen i situationer när de
frivilliga insatser som kan ges med stöd av socialtjänstlagen är
otillräckliga. Lagen är avsedd att tillämpas först när det visat
sig att det inte går att få samtycke till den vård som är
nödvändig för den unge.
I proposition 1984/85:171 framhölls i anslutning till
föreslagna tillägg till 12 § SoL bl.a. att avsaknaden av
möjligheter att vidta tvingande åtgärder med stöd av
socialtjänstlagstiftningen inte får innebära att socialtjänsten
står passiv och avvaktar till dess LVU blir tillämplig. Om
socialtjänsten misslyckas med att etablera en kontakt med den
unge bör man ändå följa utvecklingen genom förnyade kontakter
och uppsökande verksamhet.
Beträffande barn vars föräldrar är missbrukare eller lider av
psykisk sjukdom har Socialstyrelsen genom regleringsbrevet för
budgetåret 1993/94 fått i uppdrag att följa och dokumentera hur
missbruk och psykisk sjukdom hos föräldrar påverkar barnets
utveckling samt initiera utvecklingsarbete på området. Vidare
har Socialstyrelsen sedan år 1991 regeringens uppdrag att
genomföra åtgärdsprogram för att höja kompetensen inom
socialtjänstens individ- och familjeomsorg när det gäller
arbetet med barn som far illa och deras familjer. Projektet, som
kallas Barn i fokus, kommer att avslutas under våren 1995.
Socialtjänstkommittén har i sitt huvudbetänkande anfört att
ökade insatser krävs från socialtjänstens sida när det gäller
barn till missbrukare och att socialtjänsten bör ha en lagfäst
skyldighet att bedriva uppsökande verksamhet bland barn och
ungdomar som riskerar att utvecklas ogynnsamt. Som tidigare
anförts är detta betänkande föremål för remissbehandling.
Tidigare behandling
I betänkandet 1989/90:SoU15 behandlade utskottet
regeringens proposition om ny lag med särskilda bestämmelser om
vård av unga och även en motion (m) med liknande innehåll som
den nu aktuella. Utskottet uttalade bl.a. (s. 45) att det är
mycket viktigt att socialnämnderna arbetar förebyggande,
särskilt när det gäller familjer med sociala problem och i fråga
om ungdomar i utsatta situationer. Detta följer redan av
socialtjänstlagen. Ett ingripande med tvång bör i allmänhet inte
komma överraskande. Utskottet anförde vidare att de åtgärder,
t.ex. förmaning och varning samt föreskrifter för den unge,
vilka var möjliga enligt barnavårdslagen, hade kommit att sakna
praktisk betydelse långt innan barnavårdslagen upphörde att
gälla. Utskottet ansåg att de i propositionen föreslagna
möjligheterna till förebyggande åtgärder enligt LVU fick anses
vara tillräckliga och avstyrkte med det anförda den då aktuella
motionen (res. m). Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i denna fråga och
avstyrker därmed motion So208 (m) yrkande 5.
Vård av missbrukare
I motion So208 av Gullan Lindblad m.fl. (m) yrkas att
riksdagen beslutar att ändra lagen om vård av missbrukare i
vissa fall (LVM) i enlighet med vad som anförts i motionen
(yrkande 6). Enligt motionärerna behövs det en ny LVM-lag
eftersom den nuvarande lagen inte ger tillräckliga möjligheter
att ingripa på ett tidigt stadium. Motionärerna föreslår att
stöd och behandling sker på tre nivåer. Dessa är frivilliga
åtgärder inom ramen för socialtjänstens bestämmelser,
övervakning av missbrukaren och andra föreskrifter ålagda av
socialnämnden och i sista hand frihetsberövande. Den nya lagen
bör också ge möjlighet till s.k. kontraktsvård och längre
sammanhängande vårdperioder. Därutöver kräver motionärerna ökat
samarbete mellan polis och socialtjänst.
I motion So405 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs
tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om
alkoholist- och narkomanvården (yrkande 6). Motionärerna
anför att insatser mot narkotika samtidigt är insatser mot
spridning av hiv. Motionärerna hänvisar till att de i andra
motioner föreslagit åtgärder när det bl.a. gäller
narkomanvården.
I motion So223 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs
tillkännagivande om vad i motionen anförts om kommunernas ansvar
för missbrukarvården (yrkande 18), om behandling av
alkoholmissbrukare i öppna vårdformer (yrkande 20) samt om
vård och behandling av narkotikamissbrukare (yrkande 26).
Ett grundläggande ansvar för missbrukarvården bör enligt
motionärerna läggas på kommunerna. Missbruksenheter bör byggas
upp i samverkan mellan socialtjänst och sjukvård. Till dessa
missbruksenheter bör knytas ett betalningsansvar för all
institutionskrävande missbrukarvård. Vidare anser motionärerna
att en alltför stor andel av missbrukarvården i dag bedrivs i
institutionsform. Då flertalet alkoholmissbrukare får lika bra
eller bättre vård i öppna former, och då denna vård är billigare
än institutionsvård måste en förskjutning av tyngdpunkten ske i
vården. Beträffande narkomanvården anförs att många kommuner har
inrättat specialiserade öppenvårdsteam för narkotikamissbrukare.
På några håll i landet behandlas narkotikamissbrukare med
metadon under strängt kontrollerade former. Motionärerna menar
att dessa satsningar måste fortsätta och att de olika vård- och
behandlingsformerna fortlöpande utvärderas.
Bakgrund
Enligt 11 § SoL har socialnämnden ett särskilt ansvar både
för insatser i syfte att förebygga och motverka missbruk av
alkohol och andra beroendeframkallande medel och för att den som
till följd av missbruk har behov av särskilda åtgärder får
erforderligt stöd och hjälp. Nämnden skall också i samförstånd
med den enskilde planera hjälpen och vården och noga beakta att
planen fullföljs.
LVM är ett komplement till socialtjänstlagen i det fall
det inte går att anordna den vård som missbrukaren behöver i
frivilliga former. Syftet med tvångsvården för missbrukare är
att motivera missbrukaren att frivilligt medverka till fortsatt
behandling och ta emot stöd för att komma ifrån missbruket. Den
nuvarande LVM-lagen antogs av riksdagen våren 1988 (prop.
1987/88:147, SoU25).
Kommunerna har från och med den 1 juli 1994 tagit över
länsstyrelsernas hantering av LVM-ärenden (prop. 1993/94:97,
SoU16). Beslut om tvångsvård meddelas av länsrätten.
Alkoholpolitiska kommissionen har i sitt delbetänkande
Vård av alkoholmissbrukare (SOU 1994:27) bl.a. belyst hur
vården fungerar. I sitt huvudbetänkande (SOU 1994:24) har
kommissionen lämnat ett antal förslag som rör vården av
alkoholmissbrukare. Bl.a. framhölls behovet av samverkan med
andra samhällsorgan för att förebygga missbruk men också för att
tidigt kunna upptäcka och ingripa för att motverka missbruk. Mot
bakgrund av vad som framkommit i den skrift (Behandling av
alkoholproblem -- en kunskapsöversikt, 1994) som utarbetats av
en expertgrupp inom Centrum för utvärdering av socialt arbete
(CUS) vid Socialstyrelsen konstaterar kommissionen att det inte
finns något behandlingsprogram som leder till goda
behandlingsresultat för alla människor med alkoholproblem.
Kommissionen föreslår en förändrad strategi när det gäller
vårdens innehåll och utformning i framtiden. Tyngdpunkten bör
enligt kommissionens bedömning med stor försiktighet förskjutas
från den slutna och dyrbara institutionsvården till öppnare
vårdformer. Den föreslagna förändringen av vårdens inriktning
får emellertid inte innebära att den institutionella vården
förkastas, utan att vårdbehovet som tidigare prövas utifrån
varje individs förhållanden och förutsättningar att tillgodogöra
sig de olika vårdformer som finns. Institutionsvård bör bara ges
till personer som av olika skäl inte kan tillgodogöra sig
behandling i öppna former, anser kommissionen.
I årets budgetproposition har regeringen anfört att det
särskilda statsbidraget till missbrukarvård tills vidare bör
behållas och att särskilda utvecklingsmedel även
fortsättningsvis bör avsättas för att stimulera kommunerna att
utveckla öppenvårdsinsatser. Enligt regeringen finns det stort
behov av att utveckla alternativ till institutionsvård genom
förebyggande insatser och öppenvård. Som exempel på insatser som
kan behöva utvecklas nämns beträffande de tunga missbrukarna
olika former av social omvårdnad, social träning och kontroll.
Socialutskottet har i sitt betänkande 1994/95:SoU15 ställt
sig bakom regeringens förslag. Vidare hänvisade utskottet till
att Socialstyrelsen nyligen har gjort en uppföljning av
missbrukarvården i Stockholms län och att rapporten visar att
institutionsvården har minskat och att öppenvården inte har
byggts ut i motsvarande grad. Samtidigt kommer uppgifter om ett
ökande missbruk bland ungdomar. Mot denna bakgrund ansåg
utskottet det angeläget att regeringen noga följer utvecklingen
på detta område.
När det gäller insatser mot spridning av hiv har
Socialstyrelsen sedan mitten av 1980-talet haft ett särskilt
regeringsuppdrag med syfte att motverka smittspridningen av hiv
bland narkotikamissbrukare. Betydande medel har satsats på
uppbyggnaden av en offensiv narkomanvård. Enligt utvärderingar
av verksamheten som har gjorts av både Riksrevisionsverket och
Socialstyrelsen har dessa insatser varit framgångsrika.
Internationellt sett har Sverige en mycket låg andel nysmitta av
hiv bland injektionsmissbrukare. Av det totala antalet aidssjuka
i Sverige utgör injektionsmissbrukarna ca 7 %. I övriga Europa
är medeltalet ca 34 %. I årets budgetproposition anför
regeringen att Socialstyrelsen har fått nya direktiv när det
gäller det fortsatta arbetet med Offensiv narkomanvård. Ett
huvudmoment utgör en fortsatt satsning på kompetensutveckling
inom framför allt den öppna vården. Det gäller metoder för
motivationsarbete, behandlingsplanering och omhändertagande av
de mest utsatta grupperna såsom psykiskt störda och hivsmittade
missbrukare.
Utskottets bedömning
Enligt utskottets mening är det mycket viktigt att
socialnämnderna arbetar förebyggande för att motverka alkohol-
och narkotikamissbruk och aktivt sörjer för att den enskilde får
den hjälp och det stöd som behövs i kampen mot missbruket. Detta
följer redan av socialtjänstlagen. Vården av missbrukare skall
så långt som möjligt ges i frivilliga former vilket samtidigt
innebär en skyldighet för socialtjänsten att aktivt söka upp och
motivera enskilda missbrukare för insatser.
Socialnämnden har ansvar för att vården oberoende av om den
ges i frivilliga former eller med stöd av LVM får en långsiktigt
stödjande inriktning. En sådan inriktning av arbetet förutsätter
att socialnämnden fungerar som samordnare i en kedja av
vårdorgan och myndigheter som missbrukaren kan ha kontakt med.
Socialnämnden bör därför följa missbrukaren oavsett var i
vårdkedjan han befinner sig. Inte minst viktigt är det att
institutionsvistelser följs upp genom väl planerade insatser i
den öppna vården.
Inom ramen för uppdraget Offensiv narkomanvård har en
kartläggning skett av narkomanvården och behovet av insatser.
Det är enligt utskottets mening angeläget att satsningen på den
offensiva narkomanvården fullföljs av kommunerna. Utskottet
konstaterar att regeringen gett Socialstyrelsen nya direktiv för
det fortsatta arbetet med offensiv narkomanvård. Enligt dessa
skall satsningen inriktas på att utveckla kompetensen inom den
öppna vården och utarbeta metoder för att omhänderta och
rehabilitera de mest utsatta missbrukarna. (För en utförlig
redogörelse för uppdraget Offensiv narkomanvård hänvisas till
utskottets betänkande 1993/94:SoU31 s. 20--21.)
Mycket talar enligt utskottet för att kommunernas
öppenvårdsinsatser inte kan möta behoven hos de mest utsatta
missbrukargrupperna. Om de kommunala insatserna är otillräckliga
finns det en risk för att allt fler utvecklar så allvarliga
problem att till sist bara tvångsvård återstår. Utskottet delar
därför regeringens och vissa motionärers inställning att det är
viktigt att det råder balans mellan de kommunala insatserna,
såsom öppenvård och andra frivilliga vårdformer, och
tvångsvården. Den institutionella vården har under de senaste
åren minskat utan att öppenvårdsinsatserna byggts ut i
motsvarande omfattning. Det är därför enligt utskottet viktigt
att regeringen noga följer utvecklingen på detta område och vid
behov vidtar åtgärder.
När det gäller utvärdering av olika vård- och
behandlingsformer har Socialsstyrelsen i uppdrag att särskilt
uppmärksamma hur de förebyggande och öppna verksamheterna
utvecklas. För att kunna göra detta behöver styrelsen enhetliga
mått som beskriver kvalitet, resultat och effekter. I
budgetpropositionen har regeringen uttalat att Socialstyrelsen
skall lämna förslag till hur ett nationellt bevaknings- och
uppföljningssystem kan byggas upp.
Beträffande utvecklingen av öppenvårdsinsatser i kommunerna
har Socialstyrelsen vidare i uppdrag att inom ramen för en
beredningsgrupp med representanter från länsstyrelserna, Statens
institutionsstyrelse och Svenska Kommunförbundet planera och
styra den allmänna inriktningen av utvecklingsarbetet. Enligt
utskottets mening bör i detta sammanhang stor vikt läggas vid
uppföljning och utvärdering av de verksamheter som kommer till
stånd.
Länsstyrelserna skall inom ramen för sin tillsynsfunktion
följa utvecklingen inom missbrukarvården och ge kommunerna
erforderligt stöd samt bevaka den enskildes rättssäkerhet.
Länsstyrelserna disponerar också särskilda utvecklingsmedel.
Något tillkännagivande till regeringen med anledning av motion
So223 (fp) yrkandena 18, 20 och 26 behövs inte. Motionen
avstyrks.
LVM kompletterar socialtjänstlagen i situationer när de
frivilliga insatser som kan ges med stöd av socialtjänstlagen är
otillräckliga. Grundtanken är att det är den enskildes behov av
vård som skall vara avgörande. Vård enligt LVM skall vara ett
medel att bryta en destruktiv utveckling och vården skall syfta
till att ge den enskilde motivation till fortsatt behandling och
stöd i frivilliga former. Tvångsvården skall ses som ett led i
en längre tids behandling där huvuddelen av insatserna sker inom
ramen för frivillig vård. Vården skall därför inriktas på att
tillsammans med den enskilde planera behandling och andra
rehabiliteringsinsatser som i många fall måste fortgå en längre
tid efter det att vården enligt LVM har avslutats.
Beträffande vårdtidens längd sägs i LVM att vården skall
upphöra när syftet med vården är uppnått. Den maximala vårdtiden
har utökats från fyra månader till sex månader. Syftet med
vården är, som tidigare anförts, att motivera missbrukaren att
frivilligt medverka till fortsatt behandling och stöd för att
komma ifrån missbruket. När detta syfte uppnåtts skall
tvångsvården upphöra. Enbart det förhållandet att den intagne
själv förklarar sig motiverad att ta emot frivillig vård är inte
tillräckligt. Det måste göras en noggrann prövning i varje
enskilt fall. I lagen har klargjorts socialnämndens skyldighet
att se till att den enskilde efter vårdtiden får fortsatt stöd.
(SoU 1987/88:25 s. 19 f.).
Mot denna bakgrund avstyrker utskottet förslagen i motionerna
So208 (m) yrkande 6 och So405 (m) yrkande 6.
Kvinnliga missbrukare
I motion So223 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs
tillkännagivande om vad i motionen anförts om anpassning av
missbrukarvården till kvinnors behov (yrkande 22).
Motionärerna anför att nuvarande missbrukarvård inte är anpassad
till en ökande andel kvinnliga missbrukare. Det är därför
viktigt att förebyggande program och behandlingsprogram för
kvinnor med alkoholproblem utvecklas. Erfarenheterna vid
EWA-kliniken vid Karolinska institutet bör därvid tas till vara.
I motion A802 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs
tillkännagivanden om behovet att förbättra kunskaperna om
metoder för att upptäcka sociala missförhållanden samt metoder
för att utveckla behandlingsinsatserna för kvinnor med
missbruksproblem (yrkande 9). Enligt motionärerna tenderar
flickor som far illa att reagera med djup ångest i stället för
våldshandlingar, prostitution i stället för kriminalitet och ett
såväl medicinskt som psykologiskt beroende av de droger som
missbrukas. Symptom hos flickor som far illa har visat sig
svårare att upptäcka än hos pojkar. Rehabiliteringen är också
mer komplex och kräver längre vårdtider. Ökade insatser måste
göras för att förbättra kunskaperna om kvinnors missbruk, om
metoder för att både upptäcka missförhållanden och för att
utveckla behandlingsinsatserna.
I motion A820 av Alf Svensson m.fl. (kds) hemställs om
tillkännagivanden om vad som anförts om behovet av separata
vårdhem för missbrukande kvinnor och att vård och behandling av
missbrukare skall vara inriktade på hela familjen (yrkandena
20 och 21). Motionärerna anser att missbrukande kvinnor skall
erbjudas vård på behandlingshem enbart för kvinnor och
behandlingen skall vara inriktad på hela familjen. I detta
sammanhang är det särskilt viktigt att barn till missbrukande
föräldrar inte glöms bort.
Bakgrund
Vid Karolinska sjukhuset finns sedan 1981 en EWA-enhet
(Early treatment, Women, Alcoholic addiction), där kvinnor med
tidiga alkoholproblem utreds och behandlas. Vid enheten -- som
omfattar både sluten och öppenvård -- har årligen omhändertagits
ca 200 kvinnor från Stockholms län. EWA-enheterna försöker att
nå kvinnorna i ett tidigt stadium i deras missbruk och att
utveckla  behandlingsprogram för denna patientkategori. Anhöriga
är också välkomna för rådgivande samtal. Hänsyn tas till att
kvinnors behov av vård och behandling är annorlunda än mäns.
Behandlingstiden är normalt två år. Majoriteten av patienterna
är  socialt väletablerade och med ett för omgivningen okänt
alkoholproblem.
Socialstyrelsen har under senare år, bl.a. på uppdrag av
regeringen, ägnat frågan om kvinnors missbruk ökad
uppmärksamhet.
Styrelsen insatser har bl.a. avsett att förbättra arbetet med
missbrukande mödrar och missbrukande föräldrar som bedrivs av
kommunerna och inom barn- och mödrahälsovården. Socialstyrelsen
har också lämnat stöd till utveckling av alternativ inom
missbrukarvården och för att möta kvinnliga missbrukares
specifika vårdbehov. Socialstyrelsen har med medel avsatta inom
området individ- och familjeomsorg samt inom alkoholområdet
stött Kvinnoforums utvecklingsinsatser för utsatta kvinnor.
Kvinnoforum genomför bl.a. utbildningar och seminarier riktade
till särskilda yrkegrupper och bedriver egen forskning rörande
kvinnligt missbruk. Även Folkhälsoinstitutet stödjer
forskningsinsatser inom alkohol- och narkotikaområdet.
Institutet har också ett särskilt program inriktat på kvinnors
hälsa.
Enligt uppgift från Statens institutionsstyrelse (SiS)
kommer planerade förändringar inom LVM-institutionerna att öka
antalet platser för kvinnor. Av de 25 LVM-institutionerna kommer
sex om totalt 114 platser att vara avsedda för enbart kvinnor,
tre om totalt 81 platser blir avsedda för bara män. Övriga, som
tar emot både kvinnor och män, har i regel en särskild avdelning
för kvinnor.
En av uppgifterna för Alkoholpolitiska kommissionen var
att göra en översyn av vården för alkoholmissbrukare och att
bedöma behoven i fråga om vårdens form och innehåll. De
kvinnliga missbrukarnas vårdbehov skulle ägnas särskild
uppmärksamhet. I delbetänkandet Kvinnor och alkohol (SOU
1994:28) föreslår Alkoholpolitiska kommissionen att det
eftersatta behovet av kunskap om kvinnor och alkohol tillgodoses
genom informations- och handledningsmaterial och genom att medel
för missbruksforskning reserveras för forskning om kvinnor och
alkohol på områden som hittills varit eftersatta. Vidare
föreslås att preventiva insatser riktade till flickor utvecklas
och att insatser för gravida kvinnor intensifieras. För flickor
som befinner sig i riskzonen krävs därutöver extra åtgärder.
Beträffande vård och behandling anser kommissionen att
problembilden bakom kvinnors missbruk behöver uppmärksammas och
att erfarenheterna från de särskilda kvinnomottagningarna kan
bidra till kompetensutveckling. Dessa erfarenheter bör
sammanställas och förmedlas till öppenvårdsmottagningar i
landet. Socialstyrelsen bör i samarbete med de båda
kommunförbunden ägna ökad uppmärksamhet åt kvinnors behov inom
öppenvård, aktivt bidra till ökad kunskapsförmedling om kvinnors
vårdbehov och verka för en utformning som underlättar för
kvinnor att söka vård. Vidare anser kommissionen att frågan om
för- och nackdelar med institutioner för enbart kvinnor eller
för både män och kvinnor kräver ytterligare belysning. Behovet
av längre vårdtider för kvinnor bör beaktas mot bakgrund av att
många kvinnor också behöver annan behandling än den som rör
missbruket.
Utskottets bedömning
Missbrukande kvinnors situation har på senare år ägnats allt
större uppmärksamhet. Ytterligare insatser behövs dock enligt
utskottet för att förebygga missbruk hos kvinnor och anpassa
behandlingsinsatserna till de kvinnliga missbrukarnas särskilda
behov. Alkoholpolitiska kommissionen har i ett särskilt
betänkande uppmärksammat dessa missbrukare och lämnat förslag
till olika insatser för att bygga upp nödvändig kompetens och
förstärka insatserna för dessa kvinnor. Kommissionens
betänkanden bereds i dessa delar fortfarande i
Socialdepartementet. Statens institutionsstyrelse avser enligt
uppgift att öka antalet vårdplatser för enbart kvinnor.
Utskottet utgår från att regeringen och berörda myndigheter
följer utvecklingen inom detta område och tar de initiativ som
kan behövas. Motionerna So223 (fp) yrkande 22, A802 (fp) yrkande
9 och A820 (kds) yrkandena 20 och 21 avstyrks därför.
Ideella organisationer
I motion So208 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs
tillkännagivande om vad i motionen anförts om anlitande av
ideella organisationer i vårdarbetet (yrkande 10).
Motionärerna framhåller att ideell verksamhet och enskilda
vårdinitiativ i kampen mot alla former av drogmissbruk inte kan
underskattas. All erfarenhet visar enligt motionärerna att
alternativa behandlingsformer bör stimuleras och uppvärderas.
Väntetiderna i dag är alltför långa för de personer som behöver
vård och rehabilitering. Bristerna kan delvis åtgärdas genom att
stat och kommun regelbundet och konsekvent använder sig av de
enskilda organisationernas möjlighet att erbjuda vård och
behandlingsplatser. Dessa organisationer har också uppvisat goda
rehabiliteringsresultat.
I motion So223 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs
tillkännagivande om vad i motionen anförts om ideella
organisationers förebyggande insatser och vård av
alkoholmissbrukare (yrkande 17). De ideella organisationerna
spelar en stor roll i vården av alkoholskadade. Föreningslivet
har också en viktig uppgift när det gäller att förebygga
missbruk. Deras insatser måste stödjas också i fortsättningen
anser motionärerna.
Utskottets bedömning
Utskottet delar inställningen i motionerna att de ideella
organisationerna utför ett värdefullt arbete inom det sociala
området. Denna inställning har också regeringen som i årets
budgetproposition anför att folkrörelser och andra frivilliga
organisationer har en viktigt kompletterande roll inom det
sociala arbetet. Organisationerna kan erbjuda insatser av ett
annat slag än den offentliga sektorn. Statsbidrag kommer därför
enligt regeringen också fortsättningsvis att utgå till
folkrörelser och organisationer som verkar inom det sociala
området, dels i form av centralt organisationsstöd, dels som
särskilda projektmedel.
Socialtjänstkommittén uttalar i sitt huvudbetänkande att
frivilligt socialt arbete bygger på värdegemenskap och
personligt engagemang. De frivilliga organisationernas
verksamhet är ett viktigt komplement till socialtjänstens
verksamheter. I vissa fall kan också frivillig verksamhet vara
ett värdefullt alternativ till de verksamheter som bedrivs inom
socialtjänsten. Som exempel nämns härbärgesverksamhet och andra
liknande verksamheter som vänder sig till de mest utsatta
grupperna i samhället. Rapporten Frivilligt socialt arbete,
kartläggning och kunskapsöversikt, SOU 1993:82 från
Socialtjänstkommittén, visar att de frivilliga organisationerna
nästan helt är beroende av stöd från den offentliga sektorn.
Socialtjänstkommittén föreslår bl.a. att socialtjänsten skall
stödja frivilligt socialt arbete och att en bestämmelse med
detta innehåll skall införas i den nya socialtjänstlagen.
Utskottet anser inte att riksdagen bör ta något initiativ med
anledning av motionerna So208 (m) yrkande 10 och So223 (fp)
yrkande 17. Motionerna avstyrks.
Statens institutionsstyrelse (SiS)
Enligt uppgift från SiS har tiden efter den 1 april 1994 då
staten tog över huvudmannaskapet för tvångsvården präglats av en
mycket stark tillströmning av ungdomar till de särskilda
ungdomshemmen. Förklaringar till detta kan troligen sökas på
flera håll. Några tänkbara förklaringar kan enligt SiS vara
inrättandet av en central intagningsenhet med mycket hög
servicenivå och tillgänglighet, en enhetlig prissättning samt en
livlig samhällsdebatt om ungdomsproblem och ungdomsvåld. Det
finns också enligt SiS tecken som tyder på att kommunernas kärva
ekonomiska läge under de senaste åren har inneburit att
förebyggande åtgärder och åtgärder på frivillig grund har
försummats. Det starka trycket på SiS ungdomsinstitutioner kan
ses som en konsekvens av uppdämda vårdbehov. För att möjliggöra
en aktiv differentiering bör beläggningen på institutionerna
inte överstiga 75 %. I praktiken har beläggningen dock i vissa
regioner uppgått till 100 %, främst på akut- och
utredningsenheterna. Detta har tidvis lett till brist på sådana
platser. I några fall har ungdomar fått ställas på kö medan man
i andra fall har kunnat ordna plats på en institution i en annan
region än hemmaregionen. Båda lösningarna är enligt SiS
bedömning otillfredsställande. Resultat och effekter av insatser
inom ungdomsvården är beroende av ett nära och förtroendefullt
samarbete mellan socialtjänsten, den unges nätverk och
institutionerna. Såvida inte vägande behandlingsskäl talar för
en annan lösning bör därför omhändertagna ungdomar placeras så
nära hemorten som möjligt. Det är dock enligt SiS glädjande att
konstatera att socialtjänstens önskemål om viss plats i mer än
90 % av fallen har kunnat tillgodoses.
Till LVM-vården har däremot tillströmningen av klienter
minskat under SiS första verksamhetsår. Enligt SiS bedömning
spelar även här kommunernas alltmer ansträngda ekonomi en viktig
roll. Krasst ekonomiska bedömningar har enligt SiS fått ett
stort genomslag i socialtjänstens bedömning av insatser för
tunga missbrukare sedan ansvaret för ansökan om vård med stöd av
LVM den 1 juli 1994 övergick från länsstyrelsen till
socialnämnden.
Den uppkomna platssituationen visar enligt SiS uppfattning hur
svårplanerad en verksamhet av SiS typ är. Det är en grannlaga
uppgift att planera för ett väl avvägt antal platser, då
efterfrågan på platser av allt att döma påverkas av krafter
utanför SiS mandat och kontroll. Är tillgången på platser större
än vad efterfrågan är fördyras verksamheten på att oacceptabelt
sätt, medan en underdimensionering orsakar stora problem för SiS
möjligheter att tillgodose socialtjänstens önskemål. Enligt SiS
bedömning kommer rådande efterfrågesituation på ungdomsplatser
och vikande efterfrågan på vuxenplatser att bestå. För att möta
behoven av ungdomsplatser planerar SiS för en utbyggnad av ca
100 låsbara akut- och utredningsplatser under 1995/96, medan SiS
däremot, mot bakgrund av den minskade efterfrågan, överväger att
minska antalet platser inom LVM-vården. SiS bedömer att de
planerade förändringarna innebär en anpassning till rådande
efterfrågesituation.
I sex motioner behandlas frågor om bl.a. uppföljning av vården
vid de särskilda ungdomshemmen, behovet av utbildning av
personal och kontroll av utgående försändelser från
tvångsvårdsinstitutionerna. Utskottet har inhämtat yttrande över
motionerna från SiS, Socialstyrelsen och Landstingsförbundet.
Kontroll av post från LVM-institutionerna och de särskilda
ungdomshemmen
I motion So215 av Leif Carlson och Göte Jonsson (m)
yrkas att riksdagen beslutar skapa möjligheter att kontrollera
utgående försändelser från LVM-hem för särskilt noggrann
tillsyn. Motionärerna anför att i 35 § lagen om vård av
missbrukare i vissa fall (LVM) ges en möjlighet att kontrollera
försändelser till den som vårdas på ett LVM-hem för särskilt
noggrann tillsyn. Lagen ger också möjlighet att, om försändelsen
innehåller egendom som inte får innehas enligt 31 § samma lag,
omhänderta egendomen. Lagen ger dock inte någon möjlighet att
kontrollera utgående försändelser. Motionärerna anser att detta
är otillfredsställande eftersom det enligt uppgift förekommer
att en intagen från LVM-hemmet med post sänder ut en beställning
på önskade varor samt anger var försändelsen skall placeras.
Motionärerna menar att lagen bör kompletteras med en bestämmelse
som ger rätt att kontrollera även utgående försändelser från
LVM-hem för särskilt noggrann tillsyn.
I motion Ju801 av Carl Bildt m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande om att lagen om vård av unga (LVU) skall ändras
på så sätt att det blir möjligt att kontrollera utgående post
från ett § 12-hem (yrkande 4 delvis).
I motion Ju802 av Gun Hellsvik m.fl. (m) (yrkande 8
delvis) framförs ett yrkande liknande det i motion Ju801.
I sitt remissyttrande anför SiS följande beträffande kontroll
av utgående post.
I både LVM och LVU finns bestämmelser om granskning av
intagnas post. I 19 § LVU regleras att den som förestår
vården får öppna och ta del av försändelser som kommer till
eller sänds från den unge. Motionärernas krav om kontroll av
utgående post från ett särskilt ungdomshem är därmed redan
tillgodosett.
I 35 § LVM finns en bestämmelse som medger att inkomna
försändelser får kontrolleras. Något stöd för att ta del av
(läsa) posten finns dock inte. Justitieombudsmannen (JO) har
granskat frågan om kontroll av post till intagna vid LVM-hem och
därvid konstaterat följande. Inkommande post får granskas endast
om misstanke uppkommer om att en försändelse innehåller sådant
som inte får innehas på institutionen. Posten skall öppnas och
kontrolleras i närvaro av den intagne. Vidare bör kontroll av
posten kunna genomföras utan att den läses, varför någon
censurering inte kan komma i fråga. För att komma åt det problem
som motionärerna pekar på synes det inte vara tillräckligt att
utvidga kontrollen till att också omfatta utgående post. Det
torde också vara nödvändigt att införa en bestämmelse som medger
att sådan post får läsas och censureras, samt därutöver införa
avlyssning av telefonsamtal. SiS ställer sig mycket tveksam till
en så långtgående reglering. Med föreslagen lagändring skulle
befogenheterna inom LVM-vården gå längre än de som i dag gäller
både inom kriminalvården och den slutna psykiatriska vården.
LVM-vården syftar till att motivera intagna till att frivilligt
medverka till fortsatt vård. I detta motivationsarbete är det av
central betydelse att vården utformas på ett sådant sätt att det
är möjligt att skapa och bibehålla en relation, byggd på
förtroende och tillit, mellan personal och intagna. En drogfri
miljö är naturligtvis viktig i detta hänseende och
kontrollåtgärder behövs. Det är dock väsentligt att dessa
åtgärder inte äventyrar vårdperspektivet eller bidrar till att
den personliga integriteten kränks.
Kontroll av klienter vid de särskilda ungdomshemmen
I motion Ju801 av Carl Bildt m.fl. (m) hemställs om ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om § 12-hemmen
(yrkande 4 delvis). Motionärerna vill göra en ändring i
socialtjänstförordningen, så att det skall bli omöjligt att
"straffa ut sig" från § 12-hemmen genom att uppföra sig illa.
Den unge skall vidare kunna förvaras på låsbar enhet så länge
det bedöms nödvändigt. Inlåsningen skall kunna prövas av
domstol.
I motion Ju802 av Gun Hellsvik m.fl. (m) (yrkande 8
delvis) framförs ett yrkande liknande det i motion Ju801.
Beträffande frågan om s.k. utstraffning från särskilda
ungdomshem anför SiS följande. Sedan staten tog över
huvudmannaskapet är det inte längre möjligt att straffa ut sig
genom att uppföra sig illa. Utskrivning kan endast ske när det
behov som föranlett inskrivning inte längre föreligger.
Utskrivningen skall vara noga planerad och alltid föregås av
samråd med socialtjänsten. Om en institution av någon anledning
inte förmår fullfölja behandlingen för en ungdom kan däremot
frågan om omplacering väckas. Det samlade huvudmannaskapet
möjliggör detta på ett betydligt bättre och smidigare sätt än
vad som tidigare var fallet. Frågan om s.k. utstraffning har ett
nära samband med SiS möjligheter att förflytta ungdomar mellan
SiS institutioner. Begränsningar i LVU-lagstiftningen vad gäller
SiS möjlighet att besluta om förflyttning av ungdomar mellan
institutioner är enligt SiS bedömning ett hinder för en effektiv
verksamhet. Av 11 § LVU framgår att socialnämnden bestämmer var
den unge skall vistas under vårdtiden. Detta innebär att SiS
inte kan flytta en person från ett särskilt ungdomshem till ett
annat med mindre än att socialnämnden har beslutat om det.
Däremot kan SiS besluta om förflyttning mellan olika avdelningar
inom en institution. Förflyttningar kan vara motiverade på grund
av olämpliga kamratkonstellationer, våldsamheter, behov av
större slutenhet eller möjlighet till ökad öppenhet. SiS anser
att bestämmelsen i 11 § i många fall kan utgöra ett hinder för
en god vård och ett effektivt resursutnyttjande. SiS vill därför
fästa utskottets uppmärksamhet på behovet av undantag från
bestämmelsen när det gäller att flytta ungdomar mellan SiS
institutioner. I LVM finns inte någon motsvarande begränsning.
Här kan SiS besluta om förflyttning av intagna klienter, vilket
bidrar till att vården smidigt kan anpassas till de intagnas
behov.
Uppföljning och utvärdering av vården
I motion So284 av Inger Davidson (kds) hemställs om ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om behovet av
uppföljning och utvärdering av vården vid § 12-hem samt den vård
som följer efter en sådan vistelse. Enligt motionären är
kunskapen om effekten av vård på de särskilda ungdomshemmen (§
12-hem) och andra behandlingsformer mycket begränsad. Inte
heller ger kriminalstatistikens beskrivning av återfall i
brottsligt beteende tillräcklig information om vårdverksamhetens
värde. Det är enligt motionären nödvändigt att vården verkligen
kan tillgodose högt ställda krav på stabilitet, kontinuitet och
goda behandlingsresultat. Motionären anser att det behövs en
omfattande uppföljning och utvärdering av hur det går för
ungdomar som vistats i denna vårdform.
Enligt SiS händer det att vissa placeringar som inletts på
en utredningsavdelning inte fullföljs på en behandlingsavdelning
vid ett särskilt ungdomshem på grund av olika skäl. Utredningen,
som i regel tar åtta veckor, utmynnar i ett förslag till
socialtjänsten om fortsatt lämplig behandling. Utgångspunkt är
den unges behov och förutsättningar. En förutsättning för att
behandlingen skall fullföljas på ett särskilt ungdomshem är att
ett sådant behov framkommit under utredningstiden och att
socialtjänsten bedömer att en sådan placering är lämpligast. I
den rapport som motionären hänvisar till om uppföljning av § 12-
vården i Stockholms län belyses en viktig faktor, nämligen att
socialtjänsten ansvarar för att följa upp behandlingsplanerna i
de enskilda fallen. Det har visat sig att socialtjänsten inte
sällan oplanerat avbryter vården i stället för att följa
uppgjorda behandlingsplaner.
SiS delar motionärens inställning att behandlingsforskning om
utsatta ungdomar är eftersatt, både internationellt och
nationellt. SiS kommer därför att prioritera forskning som dels
syftar till att studera och analysera effekter av olika vård-
och behandlingsinsatser, dels belyser frågor om diagnostik och
utredning. SiS har vidare som en central uppgift att
kontinuerligt följa upp institutionsplaceringar och effekter av
behandlingen. För detta ändamål är SiS tillsammans med
Institutet för kunskapsutveckling inom missbrukarvården (IKM)
och Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN)
involverad i att utveckla ett dokumentationssystem för
missbrukarvården av vuxna som skall användas på SiS
institutioner och annan behandling som bedrivs på frivillig
grund. Ett motsvarande system för ungdomsvården utvecklas nu av
SiS.
Socialstyrelsen anför i sitt remissyttrande att styrelsen
via statsbidrag följer ett antal uppföljningsprojekt inom såväl
ungdomsvården som missbrukarvården. Forskning i form av
klientutvärdering sker inom ramen för Centrum för utvärdering av
metoder i socialt arbete, CUS. Socialstyrelsen poängterar det
stora värdet i utvärderingsmodeller inom såväl forskning som
institutionsvård och kommunal verksamhet. Även frågor om
kvalitetssäkring är föremål för utredning av styrelsen och CUS.
Socialstyrelsen instämmer i motionärens kritik över bristen på
uppföljning och utvärdering av placeringar på s.k. § 12-hem men
anser att de initiativ som hittills har tagits av
Socialtjänstkommittén och SiS bidrar till förändringar i den
riktning som motionären avser.
Samarbetet mellan psykiatrisk vård och missbrukarvård
I motion So262 av Leif Carlson och Göte Jonsson (m) yrkas
att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av en översyn vad gäller den psykiatriska vården i
anslutning till institutionsbehandling. Motionärerna pekar på
att många missbrukare som vårdas vid institutioner inom ramen
för Statens institutionsstyrelse lider av psykiska problem. Den
intagne behöver vård och behandling för såväl missbruket som den
psykiska sjukdomen. Enligt SiS kan det vara svårt att få till
stånd en adekvat behandling inom psykiatrin för patienter som är
intagna för vård på behandlingshem. Inom allmänpsykiatrin görs
inte sällan den bedömningen att orsaken till patientens problem
är missbruket. Detta leder till att patienten skickas till vård
på behandlingshem trots att psykiater knuten till ett LVM-hem
gjort bedömningen att verderbörande är i behov av vård inom
psykiatrin.
SiS anför i sitt remissyttrande att det är förenat med
stora problem att få till stånd ett fungerande samarbete med den
psykiatriska vården så att klientens vårdbehov kan tillgodoses
på ett smidigt sätt. Ansvarstvister mellan sjukvården och
socialtjänsten när det gäller psykiskt störda har i regel
föregått beslutet om vård enligt LVM. SiS pekar på att problemen
i samarbetet mellan psykiatrin och socialtjänsten under senare
tid ägnats stor uppmärksamhet. I syfte att stimulera och stärka
samarbetet mellan psykiatrin och socialtjänsten har regeringen
under en treårsperiod avsatt 45 miljoner kronor för att få till
stånd lokala samverkansgrupper. Inom dessa skall bl.a.
gemensamma vårdplaner tas fram för klienterna. En gemensam
ansökan från socialtjänsten, psykiatrin och LVM-institutionen på
orten ligger till grund för fördelning av projektmedel. SiS
fäster stora förhoppningar vid att samarbetet på detta sätt kan
stimuleras och förbättras, men har för den skull inget att
invända emot en översyn av den psykiatriska vården i anslutning
till institutionsbehandling som föreslås i motionen.
Landstingsförbundet anför i sitt remissyttrande att det
behövs  ett stärkt samarbete mellan social och
medicinsk/psykiatrisk behandling så att klienten kan få en mera
samlad rehabilitering och inte "hamna mellan stolarna".
Landstingsförbundet hänvisar till att riksdagen beslutat att
staten skall avsätta 45 miljoner   kronor till en
försöksverksamhet på högst tio orter för att förstärka
samarbetet mellan socialtjänsten, LVM-hem och hälso- och
sjukvården. Verksamheten skall bedrivas inom ramen för nuvarande
ansvarsgränser för vården av de svårt psykiskt störda
missbrukarna. Socialstyrelsen samordnar genomförandet i samråd
med Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet och Statens
institutionsstyrelse. Enligt planerna skall de första medlen
kunna betalas ut redan den 1 maj 1995. En uppföljning skall
sedan göras av effekterna av försöksverksamheten.
Socialstyrelsen uppskattar att ca 30 % av de missbrukare
som vårdas enligt LVM är gravt psykiskt störda. Vidare påpekas
att socialtjänsten fått ett större ansvar för denna klientgrupp
i samband med den nya psykiatrilagstiftningen. När antalet
platser inom den psykiatriska vården har minskat har ökningar av
platsefterfrågan inom LVM-vården och kriminalvården kunnat
noteras. Hälso- och sjukvårdslagen, HSL, reglerar landstingens
och kommunernas skyldighet att erbjuda vård. Enligt HSL skall
god vård erbjudas patienten. Detta innebär dock inte att den
enskilde har rätt till viss vård. Om LVM-institutionens
konsultläkare gör en bedömning av vårdbehovet för en viss klient
betyder inte detta att landstingen är skyldiga att ge denna
vård. När det gäller psykiatrisk tvångsvård skall vissa
kriterier vara uppfyllda. I dessa fall skall ansvarig läkare vid
respektive sjukhus bedöma om kriterierna för psykiatrisk
tvångsvård är uppfyllda. Socialtjänsten har ett mer övergripande
ansvar för att bistå den enskilde än hälso- och sjukvården. När
missbrukaren inte själv tar emot den hjälp som erbjuds enligt
socialtjänstlagen får tvångsvård med stöd av LVM ses som "ett
sista skyddsnät". En god vård av psykiskt störda missbrukare på
LVM-hemmen förutsätter att institutionerna samarbetar med den
psykiatriska vården. Psykiaterkonsult bör finnas att tillgå på
de LVM-hem som har de gravt psykiskt störda missbrukarna som
målgrupp. Psykiaterkonsulten bör bistå såväl vid behandlingen av
patienten som vid vårdplaneringen. Slutligen hänvisar
Socialstyrelsen i sitt yttrande till den försöksverksamhet som
är på gång för att förstärka samarbetet mellan LVM-hem och den
psykiatriska vården. Socialstyrelsen kommer att följa upp och
utvärdera dessa insatser.
Utbildning
I motion Sf635 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om utbildning av
personal vid de statliga ungdomshemmen (yrkande 13).
Motionärerna framhåller att barn som omhändertas för
samhällsvård måste få en vård som uppmärksammar de särskilda
problem som deras bakgrund kan innebära. Personalen på de
statliga s.k. § 12-hemmen bör ges kompletterande utbildning för
att förstå och kunna behandla konsekvenserna av konflikter som
har sin grund i kulturmöten.
SiS anför i remissyttrandet att många ungdomar som tas in
på de särskilda ungdomshemmen har invandrarbakgrund. Kraven på
personalutbildning m.m. som framförs i motionen har därför stor
relevans. Behandlingspersonalen inom SiS har skiftande
utbildning beroende på att de tidigare huvudmännen i mycket
varierande utsträckning satsade på kompetensutveckling. För att
allmänt sett höja kvaliteten på vården har SiS påbörjat en
utbildningssatsning för behandlingsassistenterna. I utbildningen
ingår som en naturlig och väsentlig del ökade kunskaper om det
som motionärerna nämner såsom förståelse för konflikter som har
sin grund i kulturmöten.
Utskottets bedömning
Inom ramen för utskottets uppföljning av riksdagens beslut
hösten 1992 att ändra huvudmannaskapet för de särskilda
ungdomshemmen och LVM-hemmen och inrättandet av Statens
institutionsstyrelse, har utskottet erhållit skriftlig och
muntlig information om verksamheten och vidare tillsammans med
representanter för institutionsstyrelsen besökt Lövsta
ungdomshem i Vagnhärad och LVM-hemmet Hornö i Enköping.
Utskottet har även inhämtat yttranden över de motioner som
behandlas i detta avsnitt från SiS, Socialstyrelsen och
Landstingsförbundet.
Frågan om samarbetet mellan psykiatrin, socialtjänsten och
missbrukarvården har under senare år ägnats stor uppmärksamhet.
Frågan har behandlats av Psykiatriutredningen och
Alkoholpolitiska kommissionen samt av riksdagen senast förra
våren i samband med behandlingen av propositionen om Psykiskt
stördas villkor. Utskottet vill än en gång betona vikten av att
ett fungerande samarbete kommer till stånd mellan den
psykiatriska vården och missbrukarvården. I syfte att förstärka
samarbetet mellan socialtjänsten inklusive LVM-institutionerna
och hälso- och sjukvården beslöt riksdagen förra våren att
avsätta 45 miljoner kronor under en treårsperiod. Riksdagen gav
regeringen till känna att kommuner och landsting, på högst tio
orter, bör genomföra försöksverksamheter med samverkan inom
ramen för nuvarande ansvarsgränser mellan den psykiatriska
vården och socialtjänsten. Socialstyrelsen skall i samråd med
Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet samordna
genomförandet. Därefter skall försöksverksamheten utvärderas av
Socialstyrelsen och en redovisning av utvärderingen överlämnas
till regeringen inför dess ställningstagande till om en
lagändring behövs för att bättre tydliggöra fördelningen av
vårdansvaret för de svårt psykiskt störda missbrukarna.
Utskottet uttalade vidare att Socialstyrelsen i samråd med
Statens institutionsstyrelse och de båda kommunförbunden bör
analysera konsekvenserna för de tyngre missbrukarna av den
pågående omstruktureringen av vården. Även detta gavs regeringen
till känna (bet. 1993/94:SoU28).
I detta sammanhang skall också nämnas att SiS vid vissa
institutioner för missbrukare inrättat en särskild avdelning för
missbrukare med psykiatrisk sidoproblematik. Antalet platser för
psykiskt störda missbrukare kommer enligt SiS att öka från 170
till 190.
Utskottet som inte ändrat uppfattning i denna fråga utgår från
att regeringen och berörda myndigheter noga följer utvecklingen
inom detta område och vid behov vidtar lämpliga åtgärder. Motion
So262 (m) avstyrks.
Utskottet anser det angeläget att vården vid de särskilda
ungdomshemmen och LVM-hemmen kontinuerligt följs upp. SiS kommer
enligt uppgift att prioritera forskning som dels syftar till att
studera och analysera effekter av olika vård- och
behandlingsinsatser, dels belyser frågor om diagnostik och
utredning. SiS har vidare som central uppgift att kontinuerligt
följa upp institutionsplaceringarna och effekterna av
behandlingen vid institutionerna. Ett dokumentations- och
utvärderingssystem är under uppbyggnad. Motion So284 (kds) är
därmed tillgodosedd och avstyrks.
Enligt utskottets mening är tillgången till välutbildad
personal i olika funktioner en avgörande faktor för att
institutionerna skall kunna ge de intagna klienterna vård av god
kvalitet. Det är därför av särskild vikt att frågor om
utbildning och fortbildning får en framträdande plats i
institutionsstyrelsens arbete. I årets budgetproposition sägs
att SiS redovisat ett mycket stort behov av kompetensutveckling
hos personalen. Till SiS har på försök knutits Institutet för
kunskapsutveckling inom missbrukarvården (IKM) som ligger under
Socialstyrelsen. IKM kommer bl.a. att biträda SiS när det gäller
personalutbildning och kunskapsutveckling. SiS har i sitt
remissvar uppgivit att utbildningsinsatser för
behandlingsassistenter påbörjats. Utskottet utgår från att
invandrarungdomarnas särskilda behov därvid ägnas stor
uppmärksamhet. Även motion Sf635 (fp) yrkande 13 är tillgodosedd
och avstyrks.
I LVM finns bestämmelser om förbud för de intagna att inneha
alkohol och andra berusningsmedel, injektionssprutor eller
kanyler eller något annat som kan vara till men för vården eller
ordningen vid hemmet. Sådan egendom får tas om hand och säljas
eller förstöras på samma sätt som förverkad egendom. De intagna
får också kroppsvisiteras och ytligt kroppsbesiktigas. Den som
vårdas i ett hem för särskilt noggrann tillsyn får hindras att
lämna institutionen och i övrigt underkastas den begränsning av
rörelsefriheten som är nödvändig för att vården skall kunna
genomföras. Vidare får försändelser till den som vårdas enligt
LVM i ett hem för särskilt noggrann tillsyn kontrolleras.
Kontrollen syftar, enligt förarbetena till lagen, främst till
att hålla berusningsmedel utanför institutionen. Utskottet är
för närvarande inte berett att tillstyrka förslaget i motion
So215 om att utvidga de särskilda tvångsbefogenheterna.
Regeringen och SiS bör dock noga följa utvecklingen och om det
finns behov återkomma till riksdagen med förslag till ändringar
i lagstiftningen. Motion So215 (m) avstyrks. Motionerna Ju801
(m) yrkande 4 (delvis) och Ju802 yrkande 8 (delvis) om kontroll
av utgående post från de särskilda ungdomshemmen är
tillgodosedda genom nuvarande lagstiftning. Motionerna avstyrks
därför.
Motionerna Ju801 (m) yrkande 4 och Ju802 (m) yrkande 8 är
även i övrigt tillgodosedda genom nuvarande lagstiftning och
avstyrks därmed.
Våld mot kvinnor
I motion So213 av Elisebeht Markström (s) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utvecklat skyddat boende för kvinnor och
barn. Motionärerna pekar på att många misshandlade kvinnor lever
som flyktingar i sitt eget land då de på grund av rädsla tvingas
flytta från plats till plats. Kvinnorna har ofta minderåriga
barn som på grund av de ständiga uppbrotten inte får en trygg
uppväxt. Deras skolgång blir också lidande. Det finns därför
skäl att utveckla den stödjande verksamheten så att möjlighet
ges till en mer skyddad boendeform än eget boende och med längre
tids boende än vad kvinnojourerna i dag kan bistå med.
I motion A802 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om kvinnor och barn
som utsätts för sexuella och andra övergrepp (yrkande 11).
Motionärerna anser att fler särskilda mottagningar för kvinnor
och barn som utsätts för sexuella och andra övergrepp bör
inrättas. Det är också angeläget att kvinnojourerna fortsätter
sin verksamhet med en kapacitet som motsvarar efterfrågan.
Vidare anser motionärerna att påföljderna för misshandel och
våldtäkt måste skärpas och skadestånden bli högre. När det
gäller könsstympning måste det finnas en obligatorisk skyldighet
för svenska myndigheter att upplysa dem som kommer från länder
där könsstympning praktiseras att detta betraktas som ett grovt
brott i svensk lag.
I motion Ju806 av Eva Flyborg m.fl. (fp) yrkas
tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om
våldtagna kvinnors rätt till stöd (yrkande 3). Enligt
motionärerna måste den våldtagna kvinnan så snabbt som möjligt
erbjudas möjlighet att genomgå graviditetstest. Hon måste
erbjudas stöd och hjälp oavsett om hon väljer att behålla barnet
eller göra abort. Vidare begärs ett tillkännagivande om behovet
av tvärvetenskaplig forskning för att förstå bakomliggande
orsaker till våld mot kvinnor (yrkande 6).
I motion A807 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) begärs
tillkännagivanden till regeringen om vad i motionen anförts om
ökad forskning om kvinnovåld, om kvinnocentrum och
handlingsprogram vid sjukbesök och kostnader för psykoterapi och
om ändring i socialtjänstlagen (yrkandena 42, 46 och 47).
Motionärerna anser att det är angeläget att ökad forskning
kommer till stånd när det gäller våld mot kvinnor. Vidare anser
motionärerna att behovet av snabb och kompetent hjälp till
utsatta kvinnor är stort. Metoder och modeller för ett
förbättrat samarbete mellan olika myndigheter behöver utarbetas.
Vid ett centrum i Uppsala för kvinnor som misshandlats eller
utsatts för sexuella övergrepp har man utarbetat heltäckande
handlingsprogram för hur man behandlar och bemöter utsatta
kvinnor vid sjukhusbesök. Liknande handlingsprogram bör
upprättas runt om i landet och fler centrum för misshandlade
kvinnor bör inrättas. Motionärerna föreslår vidare en ändring av
socialtjänstlagen så att socialtjänstens ansvar för den som
drabbas av brott tydligare markeras.
I motion A820 av Alf Svensson m.fl. (kds) begärs
tillkännagivanden om vad i motionen anförts om att
kvinnomisshandelns orsaker, symtom och möjlighet till behandling
skall ingå i den reguljära utbildningen i skolan samt i
utbildningar till olika vårdyrken (yrkande 22) och vad som
anförts om att socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens
personal bör ha gemensam fortbildning om kvinnomisshandelns och
barnmisshandelns orsaker och konsekvenser samt hur de kan
förebyggas (yrkande 23).
Bakgrund
Kommunen har enligt socialtjänstlagen det yttersta ansvaret
för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de
behöver. Detta ansvar omfattar således även kvinnor och barn som
har utsatts för misshandel och andra övergrepp. Kommunen har
också enligt socialtjänstlagen skyldighet att "med särskild
uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdomar som visat
tecken till en ogynnsam utveckling" och att i nära samverkan med
hemmen sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas
ogynnsamt får det stöd som de behöver.
Kvinnovåldskommissionen (dir. 1993:88) har i uppdrag att
utifrån ett kvinnoperspektiv göra en översyn av frågor som rör
våld mot kvinnor och föreslå åtgärder för att motverka sådant
våld. I uppdraget ingår bl.a. att närmare studera de sociala
myndigheternas erfarenheter och handläggning av frågor som rör
våld mot kvinnor. Kommissionen skall kartlägga i vilka
situationer socialtjänsten kommer i kontakt med kvinnor som
utsätts för våld och redovisa om det finns hinder för att inom
socialtjänstens ram skydda och stödja de kvinnor som utsätts för
övergrepp samt lämna förslag till åtgärder. Vidare skall
kommissionen göra en inventering av de olika insatser som
socialtjänsten i dag erbjuder utsatta kvinnor och överväga om
insatserna behöver förstärkas. I detta sammanhang skall
samarbetet mellan socialtjänsten och kvinnojourerna särskilt
beaktas. Uppmärksamhet skall också ägnas åt frågan om vilket
stöd kvinnor kan få av socialtjänsten under förundersökning och
eventuell rättegång liksom socialtjänstens möjligheter att i en
akut situation ordna boende för kvinnor.
Kommissionen skall också utvärdera och göra en allmän översyn
av tillämpningen av de regler som rör sexualbrott,
kvinnomisshandel och därmed närbesläktade brott, t.ex. olaga hot
och ofredande, och överväga möjligheterna att med i huvudsak
nuvarande lagstiftning komma till rätta med sådana brott. Vidare
skall kommissionen undersöka om s.k. punktbevakning av de
våldsverkande männen är möjlig och lämplig i kombination med
andra metoder som skyddar utsatta kvinnor och lämna förslag om
hur en sådan punktbevakning i så fall skulle kunna utformas.
I direktiven sägs också att en tydlig insikt om våldets
bakomliggande orsaker och mekanismer behövs för att kunna öka
insatserna mot det våld som riktas mot kvinnor.
Beträffande läkarundersökning och graviditetstest m.m. för
kvinnor som blivit våldtagna sägs i direktiven bl.a. att det
också inom hälso- och sjukvården finns ett behov av insatser
till stöd för kvinnor som utsatts för våld. Det gäller både i de
direkta kontakterna med dessa kvinnor och i samarbetet med andra
myndigheter. Insatser behövs både i det förebyggande arbetet och
i primär- och länssjukvården, samt även när det gäller
psykologiskt stöd och terapi. Kommissionen bör enligt direktiven
kartlägga i vilken omfattning och i vilka situationer hälso- och
sjukvården kommer i kontakt med kvinnor som har utsatts för
våld, utreda om det finns hinder för att ge dessa kvinnor
adekvat stöd och behandling och lämna förslag om hur sådana
eventuella hinder kan övervinnas. Kommissionen skall också
studera olika former för psykosocialt och psykiatriskt stöd till
kvinnor som har utsatts för övergrepp samt utreda om det finns
behov av att inrätta s.k. våldtäktskliniker.
I övrigt skall kommissionen undersöka i vilken utsträckning
frågor om våld mot kvinnor tas upp i grundutbildningen m.m. för
de yrkesgrupper som i sin verksamhet berörs av dessa frågor.
Kommissionen skall kartlägga om utbildningsmoment om dessa
frågor i t.ex. grundutbildningen för jurister och poliser,
läkar-, sjuksköterske-, psykolog- och socionomutbildningarna
samt fortbildningen för berörda yrkesgrupper är
tillfredsställande samt överväga hur eventuella brister i detta
hänseende skall kunna rättas till.
I mars 1994 avgav Kvinnovåldskommissionen delbetänkandet Ett
centrum för kvinnor som våldtagits och misshandlats (SOU
1994:56). Kommissionen har i enlighet med sina direktiv utrett
förutsättningarna för att inrätta en eller flera s.k.
våldtäktskliniker. Kommissionen har kommit fram till att det på
ett större sjukhus i landet behöver byggas upp en verksamhet för
kunskapsutveckling och medicinsk behandling av kvinnor som
våldtagits eller misshandlats och att en sådan verksamhet bör
tjäna som modell för hela hälso- och sjukvårdens bemötande och
omhändertagande av våldsutsatta kvinnor. I slutet av maj 1994
beslutade regeringen att stödja förslaget från kommissionen
om att inrätta ett centrum för våldtagna och misshandlade
kvinnor vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. En huvuduppgift för
centrumet är att ta emot kvinnor som utsatts för våld för
medicinsk undersökning och behandling. Centrumet skall också
kunna erbjuda t.ex. krissamtal och dygnet-runt-rådgivning per
telefon. Verksamheten skall innefatta forskning och utveckling
om hur hälso- och sjukvården bemöter kvinnor som utsatts för
våld. De metoder och modeller som utvecklats vid sjukhuset skall
kunna spridas till andra landsting.
I årets budgetproposition (prop. 1994/95:100 bil. 6) sägs
att arbetet med att motverka våld mot kvinnor skall fortsätta
och ytterligare intensifieras. Enligt regeringen är
förhoppningarna stora att Kvinnovåldskommissionen kommer att
lägga fram förslag som kan bidra till ett effektivare sätt att
arbeta med dessa frågor inom socialtjänsten, hälso- och
sjukvården och rättsväsendet.
I budgetpropositionen har också under en särskild anslagspost
beräknats drygt 7,6 miljoner kronor i stöd till organisationer
som stöder misshandlade kvinnor och till lokalt
utvecklingsarbete för att motverka våld mot kvinnor.
Socialstyrelsen driver ett regionalt utvecklingsprojekt
som avser frågor om våld mot kvinnor. Avsikten är att i fem län
få fram metoder och modeller för ett förbättrat samarbete mellan
myndigheter inom rättsväsendet, socialtjänsten samt hälso- och
sjukvården liksom mellan dessa myndigheter och frivilliga
organisationer. Projektet skall avslutas under år 1995.
Socialstyrelsen har också i andra sammanhang särskilt
uppmärksammat barnens situation i familjer där kvinnomisshandel
förekommer.
Folkhälsoinstitutet arbetar tillsammans med kommuner,
landsting och organisationer för att utveckla metoder att stödja
särskilt utsatta kvinnor, t.ex. kvinnor som upprepade gånger
sökt vård för diffusa symtom och där missbruk och våld kan anas.
Ett femtiotal projekt har fått ekonomiskt stöd. Tillsammans med
ROKS har institutet haft en konferens om sexualiserat våld och
kvinnors hälsa.
Den 1 juli 1991 inrättades en professur i sociologi, särskilt
kvinnoforskning, vid Uppsala universitet med inriktning på
frågor som rör våld mot kvinnor. På uppdrag av regeringen har
vid Uppsala universitet genomförts en studie över pågående och
avslutad forskning rörande våld mot kvinnor.
Den 1 juli 1993 höjdes straffskalorna för bl.a. ett antal
vålds- och sexualbrott (prop. 1992/93:141, bet. JuU16, rskr.
220). Genom ändringarna stärktes det straffrättsliga skyddet för
utsatta grupper, särskilt för kvinnor som utsatts för våld och
hot samt för barn.
Straffmaximum för överträdelse av besöksförbud enligt lagen
(1988:688) om besöksförbud har höjts. Därmed blev det också
möjligt att anhålla och häkta den som överträder ett sådant
förbud. BRÅ kommer inom kort att avsluta en utvärdering av denna
lag. Vidare har åtgärder som syftar till att ge utsatta kvinnor
ett särskilt personligt skydd vidtagits på senare tid. Bl.a. har
medel avsatts till kostnader för akuta åtgärder, t.ex.
livvaktsskydd. Medel har också avsatts för införskaffande av
larmutrustning. Det har också införts regler i  sekretesslagen
och regler om s.k. kvarskrivning och identitetsbyte för att
stärka skyddet för bl.a. hotade kvinnor. Möjligheterna till s.k.
identitetsbyte regleras i lagen (1991:483)  om fingerade
personuppgifter. Rikspolisstyrelsen har på regeringens uppdrag
gjort en utvärdering av lagen, och frågan bereds nu vidare i
Finansdepartementet.
Utskottets bedömning
Våldet mot kvinnor är enligt utskottet ett allvarligt
allmänmänskligt och samhälleligt problem som måste bekämpas. Det
är därför positivt att under senare år ett stort antal åtgärder
vidtagits för att motverka våld mot kvinnor och lindra dess
verkningar. Ny lagstiftning har införts samtidigt som många
ändringar gjorts i befintliga lagar. Satsningar har vidare
gjorts på förebyggande åtgärder och på förbättringar av skyddet
för de kvinnor som har utsatts eller riskerar att utsättas för
våld.
Inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården och rättsväsendet
har flera olika myndigheter ansvar för att hjälpa och skydda
kvinnor som har utsatts för övergrepp. Det har under senare år
också vuxit fram åtskilliga lokala kvinnojourer som utför ett
viktigt arbete med att stödja misshandlade kvinnor. De lokala
jourerna får statliga medel för olika former av försöks- och
utvecklingsarbete. Statsbidrag utgår till organisationer som
motverkar våld mot kvinnor.
Trots dessa åtgärder har under senare år antalet anmälningar
om våld mot kvinnor ökat. Arbetet med att motverka våldet måste,
som framhålls i budgetpropositionen, fortsätta och ytterligare
intensifieras.
Kvinnovåldskommissionen, som har till uppdrag att göra en
översyn av frågor som rör våld mot kvinnor och föreslå åtgärder
för att motverka sådant våld, skall avsluta sitt arbete under
sommaren 1995. Det är utskottets förhoppning att kommissionens
förslag skall bidra till ett effektivare sätt att arbeta med
dessa frågor inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården och
övriga berörda myndigheter. Regeringen har redan ställt sig
bakom Kvinnovåldskommissionens förslag om att inom hälso- och
sjukvården inrätta ett särskilt centrum för kvinnor som
våldtagits och misshandlats.
När det gäller frågan om barn som utsätts för våld och
sexuella övergrepp vidhåller utskottet sin tidigare inställning
att samhället måste ägna stor uppmärksamhet åt barn som av olika
skäl har en särskilt utsatt ställning.
Motionerna A802 (fp) yrkande 11 och A807 (c) yrkande 46 får
anses tillgodosedda. Motionerna avstyrks. I övrigt bör riksdagen
avvakta resultatet av kommissionens fortsatta arbete innan
ytterligare åtgärder övervägs. Motionerna So213 (s), Ju806 (fp)
yrkandena 3 och 6, A807 (c) yrkandena 42 och 47 samt A820 (kds)
yrkandena 22 och 23 avstyrks.
Kristerapi för brottsoffer
I motion Ju809 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär utredning om kristerapiverksamhet
för brottsoffer i enlighet med vad som anförts i motionen
(yrkande 25). Motionärerna framhåller vikten av att personer
som utsatts för brott får det stöd och den hjälp som kan behövas
för att lindra de psykiska efterverkningarna. Brottsoffer är
ofta i behov av kvalificerat psykologiskt stöd och kristerapi. I
dag är möjligheterna till sådan hjälp begränsade och någon
självklar rätt att få kostnaderna täckta finns inte.
Motionärerna anser att frågan om stöd till brottsoffer bör ingå
i kommunernas verksamhet och vara en uppgift för socialtjänsten.
Terapiverksamhet för brottsoffer bör utredas.
Utskottets bedömning
Enligt 3 § socialtjänstlagen har kommunerna det yttersta
ansvaret för att alla som vistas i kommunen får det stöd och den
hjälp som de behöver. Av 10 § samma lag framgår bl.a. att
socialnämnden bör tillhandahålla sociala tjänster genom
rådgivningsbyråer, socialcentraler och liknande social jour
eller annan därmed jämförlig verksamhet. Den som drabbas av ett
brott kan sålunda vända sig till de sociala myndigheterna för
att få såväl materiellt som psykologiskt stöd.
Riksdagen antog våren 1994 regeringens förslag om inrättande
av en brottsofferfond och en brottsoffermyndighet samt andra
åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning. Myndigheten
skall fatta beslut i brottsskadeärenden, besluta om användningen
av brottsofferfondens medel och ha ett övergripande ansvar för
brottsofferfrågor (prop. 1993/94:100, bil. 3, 1993/94:143, bet.
JuU25). Brottsofferfonden och Brottsoffermyndigheten inrättades
den 1 juli 1994.
Av propositionen framgår att brottsofferfonden huvudsakligen
skall finansieras genom avgifter som tas ut av dem som döms för
brott där fängelse ingår i straffskalan. Fondens pengar skall
användas bl.a. till praktisk verksamhet, för bidrag till ideella
organisationer som verkar på brottsofferområdet, till
information och forskning inom brottsofferområdet. Det kan gälla
t.ex. att inrätta våldtäktskliniker och att anordna olika former
av kristerapiverksamhet. Enligt propositionen kan i en framtid
fondens medel indirekt även komma enskilda brottsoffer till del.
Justitieutskottet har nyligen i betänkandet 1994/95:JuU13
föreslagit att riksdagen skall ge regeringen till känna vad
utskottet anfört om en utvärdering av åtgärder på
brottsofferområdet. Utskottet framhåller att en mängd åtgärder
för att stärka brottsoffrens ställning i olika avseenden i snabb
takt genomförts under senare år. Utskottet anser att
lagstiftningsarbetet och de genomförda åtgärderna i övrigt och
olika utvärderingar av dem nu nått en sådan omfattning och
täcker så många olika områden att det är svårt att få en samlad
överblick. Utvärderingen bör bl.a. innehålla en bred redogörelse
för de åtgärder som vidtagits på brottsofferområdet, och
inriktas på frågan hur den samlade effekten av lagändringar och
övriga åtgärder påverkat brottsoffrens situation. (Riksdagen
kommer att ta slutlig ställning till förslaget den 19 april.)
Socialutskottet avstyrker mot denna bakgrund motion Ju809 (c)
yrkande 25.

Hemställan

Utskottet hemställer


1. beträffande beräkning av socialbidrag
att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju601 yrkande 7,


res. 1 (m, c, kds)


2. beträffande socialtjänstlagen
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So206 yrkandena 1--3,
1994/95:So226, 1994/95:So250 yrkandena 2--4, 1994/95:So257,
1994/95:Ju809 yrkande 7 och 1994/95:A472 yrkande 10,


res. 2 (m)
res. 3 (c, kds)


3. beträffande skydd av socialtjänstens personal
att riksdagen avslår motion 1994/95:So265,


4. beträffande verksamhet i kooperativ form
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So238 och
1994/95:So289,


5. beträffande vård av unga
att riksdagen avslår motion 1994/95:So208 yrkande 5,


res. 4 (m, kds)


6. beträffande vård av missbrukare
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So208 yrkande 6,
1994/95:So223 yrkandena 18, 20 och 26 och 1994/95:So405 yrkande
6,


res. 5 (m)
res. 6 (fp)


7. beträffande kvinnliga missbrukare
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So223 yrkande 22,
1994/95:A802 yrkande 9 och 1994/95:A820 yrkandena 20 och 21,


res. 7 (fp)


8. beträffande ideella organisationer
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So208 yrkande 10 och
1994/95:So223 yrkande 17,


res. 8 (m, c, fp, kds)


9. beträffande psykiatrisk vård
att riksdagen avslår motion 1994/95:So262,


res. 9 (m, mp, kds)


10. beträffande uppföljning och utvärdering
att riksdagen avslår motion 1994/95:So284,


11. beträffande utbildning
att riksdagen avslår motion 1994/95:Sf635 yrkande 13,


res. 10 (fp)


12. beträffande kontroll av post
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So215, 1994/95:Ju801
yrkande 4 (delvis) och 1994/95:Ju802 yrkande 8 (delvis),


res. 11 (m, kds)


13. beträffande kontroll av klienter
att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju801 yrkande 4 (delvis)
och 1994/95:Ju802 yrkande 8 (delvis),


14. beträffande våld mot kvinnor
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So213, 1994/95:Ju806
yrkandena 3 och 6, 1994/95:A802 yrkande 11, 1994/95:A807
yrkandena 42, 46 och 47 och 1994/95:A820 yrkandena 22 och 23,


res. 12 (fp)


15. beträffande kristerapi för brottsoffer
att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju809 yrkande 25.


res. 13 (c)


Stockholm den 20 april 1995
På socialutskottets vägnar
Sten Svensson




I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Bo Holmberg
(s), Ingrid Andersson (s), Rinaldo Karlsson (s), Hans Karlsson
(s), Christina Pettersson (s), Roland Larsson (c), Marianne
Jönsson (s), Leif Carlson (m), Barbro Westerholm (fp), Conny
Öhman (s), Stig Sandström (v), Mariann Ytterberg (s), Birgitta
Wichne (m), Thomas Julin (mp), Chatrine Pålsson (kds) och Annika
Jonsell (m).


Reservationer
1. Beräkning av socialbidrag (mom. 1)


Sten Svensson (m), Roland Larsson (c), Leif Carlson (m),
Birgitta Wichne (m), Chatrine Pålsson (kds) och Annika Jonsell
(m) anser


dels att det avsnitt i betänkandet på s. 8 som börjar med
"Socialtjänstkommittén har" och slutar med "Motionen avstyrks"
bort ha följande lydelse:


Många personer som utsatts för brott klarar inte av att återgå
till studier eller arbete direkt efter brottet. Vissa
brottsoffer som inte har sjukpenning eller a-kassa blir beroende
av bistånd enligt socialtjänstlagen. Enligt nuvarande regler
räknas skadeståndsersättning för lidande och kränkning som
inkomst vid beräkningen av socialbidrag. Behovet av
rehabilitering och rekreation måste anses lika stort för alla
brottsoffer, såväl för den välbemedlade som för den som står
utan ekonomiska resurser. På grund härav och då
skadeståndsersättning    är tänkt att täcka både akuta och
framtida behov bör inte skadeståndsersättning för lidande och
kränkning anses som inkomst vid prövningen av rätt till bistånd
enligt socialtjänstlagen. Vad utskottet nu anfört bör ges
regeringen till känna.


dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:
1. beträffande beräkning av socialbidrag
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju601
yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,


2. Socialtjänstlagen (mom. 2)


Sten Svensson, Leif Carlson, Birgitta Wichne och Annika
Jonsell (alla m) anser


dels att det avsnitt i betänkandet på s. 8 som börjar med
"Även de" och slutar med "yrkande 10 avstyrks" bort ha följande
lydelse:


De sociala problemen ökar på många håll och inom skilda
områden trots att den kommunala socialtjänsten sedan början av
1970-talet kraftigt byggts ut. Socialtjänsten kan inte
självständigt lösa problemen, vilket inte heller är meningen. Av
de erfarenheter som gjorts (bl.a. efter socialtjänstlagens
ikraftträdande) kan slutsatsen dras att socialtjänsten inte
lyckats när det gäller att uppnå vissa viktiga mål. I många fall
är det uppenbart att insatser t.ex. inom individ- och
familjeomsorgen satts in för sent. Detta gäller bl.a. ungdomar
som varit på väg in i ett asocialt beteende. En ingående analys
måste enligt utskottets mening göras när det gäller
metodfrågorna inom socialtjänsten, och metodutvecklingen inom
socialtjänsten måste ges hög prioritet.


Vidare anser utskottet att det i dagens ekonomiska läge är
helt nödvändigt att se över de generella trygghetssystemen. Vid
denna översyn är det angeläget att en besparing inom de
generella, statligt finansierade systemen inte medför ökade
kostnader för den kommunala socialtjänsten. Även
socialbidragsnormerna måste anpassas till miniminivåerna i andra
generella system. Regeringen bör snarast vidta åtgärder för att
komma till rätta med dessa samordningsproblem.


Enligt utskottets mening bör möjligheten till s.k. villkorat
bistånd införas i socialtjänstlagen. Erfarenheten har visat att
det är otillfredsställande att lagen inte ger socialnämnderna
möjlighet att ställa krav på motprestationer från den
bidragssökande. Regeringen bör återkomma till riksdagen med
förslag i enlighet härmed.


Utskottet delar inställningen i motion So226 (m) vad gäller
socialtjänstlagens nuvarande utformning och den kritik som
riktas mot Socialtjänstkommitténs förslag. Ansvaret för
kostnaderna läggs på kommunerna men rätten att fatta besluten på
staten och domstolarna. Detta är enligt utskottets mening
ohållbart i längden. Socialtjänstkommitténs förslag innebär inte
något nytänkande i detta avseende. Inte heller finns något
förslag om att kommunerna skall få rätt att ställa krav på
motprestation från dem som mottar socialbidrag eller på att unga
missbrukare aktivt deltar i ett rehabiliteringsprogram.
Utskottet är vidare kritiskt till förslaget om att riksdagen
skall bestämma nivån på socialbidraget, en s.k. riksnorm,
eftersom detta innebär en ytterligare detaljstyrning av
kommunerna. Skulle  en sådan riksnorm införas så kommer även
möjligheten att genom förvaltningsbesvär få till stånd en
ändring av det överklagade beslutet att starkt begränsas. Enligt
utskottets uppfattning är det kommunernas politiker som skall ha
ansvaret för bedömningarna utifrån de förutsättningar som finns
och de åtgärder som krävs med hänsyn till de lokala
förutsättningarna. Kostnadsansvaret måste följa
beslutanderätten. Om riksdagen bestämmer bidragsnivåerna skall
riksdagen också stå för kostnaderna för det ekonomiska
biståndet.


Slutligen anser utskottet att en översyn av reglerna om
socialbidrag till hyreskostnader snarast bör komma till stånd i
syfte att undanröja de oklarheter som för närvarande råder.


Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till känna
med anledning av motionerna So206 (m) yrkandena 1--3, So226 (m)
och So257 (m, c).


dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:
2. beträffande socialtjänstlagen
att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:So206
yrkandena 1--3, 1994/95:So226 och 1994/95:So257 samt med avslag
på motionerna 1994/95:Ju809 yrkande 7, 1994/95:So250 yrkandena
2--4 och 1994/95:A472 yrkande 10 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,


3. Socialtjänstlagen (mom. 2)


Roland Larsson (c) och Chatrine Pålsson (kds) anser


dels att det avsnitt i betänkandet på s. 8 som börjar med
"Även de" och slutar med "yrkande 10 avstyrks" bort ha följande
lydelse:


Enligt Socialtjänstkommittén bör riksdagen  besluta om
principerna för försörjningsstödets utformning. Kommittén
föreslår en preciserad lagreglering av rätten till bistånd till
den del det avser försörjningsstöd. Utskottet är kritiskt till
förslaget om att riksdagen skall bestämma nivån på
socialbidraget eftersom det skulle innebära en ytterligare
detaljstyrning av kommunerna. Skulle en sådan riksnorm införas
kommer även möjligheten att genom förvaltningsbesvär få till
stånd en ändring av det överklagade beslutet att starkt
begränsas. Enligt utskottets uppfattning är det kommunernas
politiker som skall ha ansvaret för bedömningarna utifrån de
förutsättningar som finns och de åtgärder som krävs med hänsyn
till de lokala förutsättningarna. Kostnadsansvaret måste följa
beslutanderätten. Om riksdagen bestämmer bidragsnivåerna skall
riksdagen också stå för kostnaderna för det ekonomiska
biståndet.


Vidare anser utskottet i likhet med vad som anförts i motion
Ju809 (c) att socialtjänsten, som enligt socialtjänstlagen har
ett ansvar för att de som bor och vistas i en kommun får det
stöd och den hjälp som de behöver, bör ges ett huvudansvar för
att samordna skilda myndigheters insatser när det gäller
brottsförebyggande arbete. Detta ansvar bör enligt utskottets
mening regleras i socialtjänstlagen.


Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna.


dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:
2. beträffande socialtjänstlagen
att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju809
yrkande 7 och 1994/95:So226 och med avslag på motionerna
1994/95:So206 yrkandena 1--3, 1994/95:So250 yrkandena 2--4,
1994/95:So257 och 1994/95:A472 yrkande 10 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,


4. Vård av unga (mom. 5)


Sten Svensson (m), Leif Carlson (m), Birgitta Wichne (m),
Chatrine Pålsson (kds) och Annika Jonsell (m)
anser


dels att det avsnitt i betänkandet på s. 14 som börjar med
"Utskottet vidhåller" och slutar med "yrkande 5" bort ha
följande lydelse:


Utskottet anser att det är mycket viktigt att socialnämnderna
arbetar förebyggande, särskilt när det gäller familjer med
sociala problem och i fråga om ungdomar i utsatta situationer.
Ett ingripande bör i allmänhet inte komma överraskande.
Socialnämnderna bör redan tidigare ha gjort försök med olika
former av stödjande insatser. Det är, enligt utskottets
uppfattning, mycket viktigt att socialnämnden planerar sina
insatser för den unge. Erfarenheterna visar dock, anser
utskottet, att det föreligger ett behov av stegvisa åtgärder av
det slag som tidigare fanns i barnavårdslagen. Kedjan av
åtgärder -- hjälpåtgärder, förmaningar och varning, föreskrifter
om den unges levnadsförhållanden samt övervakning -- skulle
kunna ge socialnämnden en reell möjlighet att agera. Härigenom
skulle föräldrarna och den unge bli medvetna om att åtgärderna
kan komma att trappas upp om inte förändringar till det bättre
äger rum. Utskottet anser att regeringen bör återkomma till
riksdagen med förslag om ändring i LVU i enlighet med vad som
ovan anförts.


dels att utskottet under mom. 5 bort hemställa:
5. beträffande vård av unga
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:So208
yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,


5. Vård av missbrukare (mom. 6)


Sten Svensson, Leif Carlson, Birgitta Wichne och Annika
Jonsell (alla m) anser


dels att det avsnitt i betänkandet på s. 18 som börjar med
"Vård enligt" och slutar med "So405 (m) yrkande 6" bort ha
följande lydelse:


Erfarenheterna visar dock, enligt utskottet, att nuvarande LVM
inte ger tillräckliga möjligheter att ingripa på ett tidigt
stadium. Missbrukarvården är i dag i alldeles för stor
utsträckning inriktad på dem som har ett långt missbruk bakom
sig. Enligt utskottets mening tar denna vård resurser från
missbrukare som befinner sig i början av ett missbruk. Det
behövs enligt utskottet en ny LVM-lag som kombinerar frivilliga
åtgärder och tvång. Familjens, vänners och arbetskamraters
möjligheter att ge stöd och hjälp måste också förstärkas.
Utskottet föreslår att stöd och behandling skall ske på tre
nivåer. Dessa är frivilliga åtgärder inom ramen för
socialtjänstlagen, övervakning och föreskrifter som
socialnämnden ålägger missbrukaren och i sista hand
frihetsberövande. Den nya lagen bör också ge möjlighet till s.k.
kontraktsvård och längre sammanhängande vårdtider. Utskottet
vill i sammanhanget också betona vikten av att kampen mot hiv
fortsätter.


dels att utskottet under mom. 6 bort hemställa:
6. beträffande vård av missbrukare
att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:So208
yrkande 6 och 1994/95:So405 yrkande 6 och med avslag på motion
1994/95:So223 yrkandena 18, 20 och 26 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,


6. Vård av missbrukare (mom. 6)


Barbro Westerholm (fp) anser


dels att det avsnitt i betänkandet på s. 17 som börjar med
"Inom ramen" och på s. 18 slutar med "Motionen avstyrks" bort ha
följande lydelse:


Tyngdpunkten inom missbrukarvården måste enligt utskottets
mening mer än hittills läggas på förebyggande insatser, både när
det gäller det primärpreventiva arbetet med information och
opinionsbildning och sekundärpreventiva insatser för att
uppmärksamma personer tidigare i missbruksutvecklingen. Detta
kan, enligt utskottet, ske inom primärvården,
företagshälsovården, psykiatrin och socialtjänsten. Enligt
utskottets mening bedrivs i dag en alltför stor andel av
missbrukarvården i institutionsform. Då flertalet
alkoholmissbrukare får lika bra eller bättre vård i öppna
former, och då denna vård är billigare än institutionsvård måste
en förskjutning av tyngdpunkten ske i vården. När det gäller
narkomanvården konstaterar utskottet att många kommuner har
inrättat specialiserade öppenvårdsteam för narkotikamissbrukare.
På några håll i landet behandlas narkotikamissbrukare med
metadon under strängt kontrollerade former. Dessa satsningar
måste enligt utskottet fortsätta och de olika vård- och
behandlingsformerna fortlöpande utvärderas. Detta bör med
anledning av motion So223 (fp) yrkandena 18, 20 och 26 ges
regeringen till känna.


dels att utskottet under mom. 6 bort hemställa
6. beträffande vård av missbrukare
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:So223
yrkandena 18, 20 och 26 samt med avslag på motionerna
1994/95:So208 yrkande 6 och 1994/95:So405 yrkande 6 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,


7. Kvinnliga missbrukare (mom. 7)


Barbro Westerholm (fp) anser


dels att det avsnitt i betänkandet på s. 20  som börjar
med "Missbrukande kvinnors" och på s. 21 slutar med "avstyrks
därför" bort ha följande lydelse:


Utskottet anser det positivt att missbrukande kvinnors
situation på senare år ägnats större uppmärksamhet. Ytterligare
insatser behövs dock enligt utskottet. Nuvarande missbrukarvård
är inte anpassad till en ökande andel kvinnliga missbrukare. Det
är därför viktigt att förebyggande program och
behandlingsprogram för kvinnor med alkoholproblem utvecklas.
Erfarenheterna vid EWA-enheten vid Karolinska sjukhuset bör
tas till vara. Enligt utskottets mening behövs också ökade
insatser för att förbättra kunskaperna om kvinnors och flickors
missbruk och om metoder för att upptäcka missförhållanden. Detta
bör ges regeringen till känna.


dels att utskottet under mom. 7 bort hemställa:
7. beträffande kvinnliga missbrukare
att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:So223
yrkande 22 och 1994/95:A802 yrkande 9 samt med avslag på motion
1994/95:A820 yrkandena 20 och 21 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,


8. Ideella organisationer (mom. 8)


Sten Svensson (m), Roland Larsson (c), Leif Carlson (m),
Barbro Westerholm (fp), Birgitta Wichne (m), Chatrine Pålsson
(kds) och Annika Jonsell (m) anser


dels att det avsnitt i betänkandet på s. 21 som börjar med
"Utskottet delar" och på s. 22 slutar med "Motionerna avstyrks"
bort ha följande lydelse:


Utskottet anser att ideella organisationer och många enskilda
personer utför ett mycket värdefullt arbete i kampen mot
drogmissbruk och i vården av missbrukare. De frivilliga
organisationerna har också uppnått goda rehabiliteringsresultat.
Alternativa behandlingsformer måste därför stimuleras och
uppvärderas, anser utskottet. Ett stort problem i dag är att
väntetiderna för personer som behöver vård och rehabilitering är
alltför långa. Denna brist kan enligt utskottets mening åtgärdas
genom att stat och kommuner regelbundet och konsekvent använder
sig av de frivilliga organisationernas möjligheter att erbjuda
vård- och behandlingsplatser. Även föreningslivet, som har en
viktig uppgift när det gäller att förebygga missbruk, måste
stödjas också i fortsättningen. Detta bör ges regeringen till
känna.


dels att utskottet under mom. 8 bort hemställa:
8. beträffande ideella organisationer
att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:So208
yrkande 10 och 1994/95:So223 yrkande 17 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,




9. Psykiatrisk vård (mom. 9)


Sten Svensson (m), Leif Carlson (m), Birgitta Wichne (m),
Thomas Julin (mp), Chatrine Pålsson (kds) och Annika Jonsell (m)
anser


dels att det avsnitt i betänkandet på s. 29 som börjar med
"Utskottet som" och slutar med "So262 (m) avstyrks" bort ha
följande lydelse:


Utskottet har inte ändrat uppfattning i denna fråga. Utskottet
vill dock peka på att många missbrukare som vårdas vid Statens
institutionsstyrelses institutioner lider av psykiska problem.
Det har visat sig, vilket också bekräftas av
institutionsstyrelsen, att det kan vara svårt att få till stånd
en adekvat behandling inom psykiatrin för patienter som är
intagna för vård på LVM-hem. Institutionsstyrelsen har i sitt
remissyttrande påpekat att det är förenat med stora problem att
få till stånd ett fungerande samarbete med den psykiatriska
vården så att klientens vårdbehov kan tillgodoses på ett smidigt
sätt. Mot denna bakgrund anser utskottet att en översyn av den
psykiatriska vården i anslutning till institutionsbehandling
måste göras. Detta bör ges regeringen till känna.


dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa:
9. beträffande psykiatrisk vård
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:So262 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,


10. Utbildning (mom. 11)


Barbro Westerholm (fp) anser


dels att det avsnitt i betänkandet på s. 29  som börjar
med "Enligt utskottets mening" och slutar med "och avstyrks"
bort ha följande lydelse:


Enligt utskottets mening är tillgången till välutbildad
personal i olika funktioner en avgörande faktor för att
institutionerna skall kunna ge de intagna klienterna vård av god
kvalitet. Ungdomar med invandrarbakgrund som omhändertas för
samhällsvård måste få en vård som uppmärksammar deras särskilda
problem. Utskottet anser det vara av stor vikt att personalen
vid de särskilda ungdomshemmen ges kompletterande utbildning för
att förstå konflikter som har sin grund i kulturmöten och för
att ge invandrarungdomar en adekvat vård. Detta bör ges
regeringen till känna.


dels att utskottet under mom. 11 bort hemställa:
11. beträffande utbildning
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf635
yrkande 13 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,


11. Kontroll av post (mom. 12)


Sten Svensson (m), Leif Carlson (m), Birgitta Wichne (m),
Chatrine Pålsson (kds) och Annika Jonsell (m) anser


dels att det avsnitt i betänkandet på s. 29 som börjar med
"I LVM" och på s. 30 slutar med "avstyrks därför" bort ha
följande lydelse:


Utskottet konstaterar att försändelser till den som vårdas
enligt LVM i ett hem för särskilt noggrann tillsyn får
kontrolleras. Kontrollen syftar, enligt förarbetena till lagen,
främst till att hålla berusningsmedel utanför institutionerna.
Lagen ger dock inte någon möjlighet att kontrollera utgående
försändelser. Detta är enligt utskottets mening
otillfredsställande eftersom det möjliggör att en intagen från
LVM-hemmet med post kan sända ut en beställning på önskade varor
samt ange var försändelsen skall placeras. Enligt LVU får den
som vistas i ett hem för särskilt noggrann tillsyn underkastas
övervakning av sina brev och andra försändelser, om detta är
påkallat med hänsyn till ordningen vid hemmet eller till den
unges särskilda förhållanden. För detta ändamål får den som
förestår vården öppna och ta del av såväl försändelser till den
unge som sådana som sänds från den unge. Utskottet anser det
otillfredsställande att olika regler gäller och att en översyn
därför bör göras av de särskilda tvångsbefogenheterna i LVM och
LVU. Översynen bör även omfatta motsvarande regler inom
kriminalvården och den psykiatriska tvångsvården. Vad utskottet
nu anfört bör ges regeringen till känna.


dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa:
12 beträffande kontroll av post
att riksdagen med anledning av motionerna
1994/95:So215, 1994/95:Ju801 yrkande 4 (delvis) och
1994/95:Ju802 yrkande 8 (delvis) som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,




12. Våld mot kvinnor (mom. 14)


Barbro Westerholm (fp) anser


dels att det avsnitt i betänkandet på s. 34 som börjar med
"Inom socialtjänsten" och slutar med "23 avstyrks" bort ha
följande lydelse:


Utskottet anser att fler särskilda mottagningar för kvinnor
och barn som utsätts för sexuella och andra övergrepp bör
inrättas. Den våldtagna kvinnan måste så snabbt som möjligt
erbjudas stöd och hjälp oavsett om hon väljer att behålla barnet
eller göra abort. Under senare år har det vuxit fram många
lokala kvinnojourer som, enligt utskottets mening utför ett
mycket värdefullt arbete. Det är angeläget att kvinnojourerna
fortsätter sin verksamhet med en kapacitet som motsvarar
efterfrågan. Vidare anser utskottet att påföljderna för
misshandel och våldtäkt måste skärpas ytterligare. När det
gäller könsstympning måste det enligt utskottets mening bli
obligatoriskt för svenska myndigheter att upplysa dem som kommer
från andra länder där könsstympning praktiseras, att detta
betraktas som ett grovt brott i svensk lag.


Enligt utskottets mening krävs ett arbete på bred front för
att motverka våld, övergrepp och diskriminering av kvinnor.
Fördomar, som direkt och indirekt tar sig uttryck i
uppfattningar om mäns makt över kvinnor, måste bekämpas med
kraft. För att förstå bakomliggande orsaker till våld mot
kvinnor och för att kunna föreslå effektiva insatser mot detta
våld behövs, enligt utskottet, tvärvetenskaplig forskning på
området.


dels att utskottet under mom. 14 bort hemställa:
14. beträffande våld mot kvinnor
att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju806
yrkandena 3 och 6, 1994/95:A802 yrkande 11 och 1994/95:A807
yrkandena 42 och 46 samt med avslag på motionerna 1994/95:So213,
1994/95:A807 yrkande 47 och 1994/95:A820 yrkandena 22 och 23 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,


13. Kristerapi för brottsoffer (mom. 15)


Roland Larsson (c) anser


dels att det avsnitt i betänkandet på s. 35  som börjar
med "Enligt 3 §"  och slutar med "yrkande 25" bort ha följande
lydelse:


Utskottet vill betona vikten av att människor som utsatts för
brott får det stöd och den hjälp de är i behov av för att lindra
de psykiska efterverkningarna. Brottsoffer är ofta i behov av
kvalificerat psykologiskt stöd och kristerapi. Möjligheterna
till sådan hjälp är i dag begränsade och någon självklar rätt
att få kostnaderna täckta finns inte. Enligt utskottets mening
bör stöd till brottsoffer ingå i kommunernas verksamhet och vara
en av socialtjänstens uppgifter. Frågan om terapiverksamhet för
brottsoffer bör utredas. Detta bör ges regeringen till känna.


dels att utskottet under mom. 15 bort hemställa:
15. beträffande kristerapi för brottsoffer
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju809
yrkande 25 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.




Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Motionerna 1
Utskottet 4
Socialtjänstlagen 4
Tidigare behandling 6
Metodutveckling m.m. inom socialtjänsten 7
Utskottets bedömning 8
Skydd för socialtjänstens personal 9
Utskottets bedömning 10
Social verksamhet i kooperativ form 10
Utskottets bedömning 12
Vård av unga 13
Utskottets bedömning 14
Vård av missbrukare 15
Utskottets bedömning 17
Kvinnliga missbrukare 19
Utskottets bedömning 20
Ideella organisationer 21
Utskottets bedömning 21
Statens institutionsstyrelse (SiS) 22
Kontroll av post från LVM-institutionerna och de
särskilda ungdomshemmen 23
Kontroll av klienter vid de särskilda
ungdomshemmen 24
Uppföljning och utvärdering av vården 25
Samarbetet mellan psykiatrisk vård och
missbrukarvård 26
Utbildning 27
Utskottets bedömning 28
Våld mot kvinnor 30
Utskottets bedömning 34
Kristerapi för brottsoffer 34
Utskottets bedömning 35
Hemställan36
Reservationer37