I betänkandet behandlas ett trettiotal motionsyrkanden från
den allmänna motionstiden 1995 om olika handikappfrågor, bl.a.
om utgångspunkten för handikappolitiken och arbetslivets
tillgänglighet för funktionshindrade. Utskottet avstyrker
samtliga motioner bl.a. med hänvisning till det beredningsarbete
som pågår i regeringskansliet med anledning av
Handikapputredningens slutbetänkande.
Till betänkandet har fogats 11 reservationer.
Motioner
1994/95:So210 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utgångspunkterna för handikappolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en hjälpmedelsgaranti,
6. att riksdagen hos regeringen begär utredning om
erfarenheterna av den amerikanska Americans with Disabilities
Act (ADA) i enlighet med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen hos regeringen begär utredning om ansvars-
och finansieringsprincipen i enlighet med vad som anförts i
motionen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om de handikappade och Europeiska unionen.
1994/95:So211 av Sigge Godin och Kenth Skårvik (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att personliga assistenter också samtidigt
skall kunna vara anställda inom hemtjänsten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att kommunens ansvar klargörs när det
gäller anställande av personliga assistenter där kommunen skall
vara arbetsgivare.
1994/95:So214 av My Persson och Margareta E Nordenvall (m)
vari yrkas
2. att riksdagen beslutar att små väl fungerande vårdhem skall
få vara kvar som ett av många boendealternativ i enlighet med
vad som anförts i motionen.
1994/95:So222 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om Handikapputredningens förslag,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om hjälpmedel.
1994/95:So224 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om dubbelhandikappade och svårt
utvecklingsstörda,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ensamarbetandes situation.
1994/95:So229 av Stig Sandström m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att Handikappinstitutet gör en
översyn av hjälpmedelsförsörjningen enligt vad i motionen
anförts.
1994/95:So235 av Stig Sandström m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till en riksnorm för
färdtjänsten enligt vad i motionen anförts om ökade möjligheter
för människor att leva ett oberoende liv.
1994/95:So236 av Bengt Lindqvist m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om uppföljningen av Handikapputredningens
slutbetänkande.
1994/95:So237 av Stig Sandström m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen fattar beslut om att avvecklingen av vårdhem för
personer med utvecklingsstörning skall vara avslutad före den 1
januari 1998.
1994/95:So245 av Ulla-Britt Hagström (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att också personer över 65 år bör få rätt
till personlig assistent,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om möjlighet till integrerat högkostnadsskydd
för personer med handikapp,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om attitydförändring gentemot personer med
funktionshinder.
1994/95:So249 av Lars Hjertén (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av ett förtydligande av lagen om stöd och service till
vissa funktionshindrade.
1994/95:So255 av Inger Lundberg m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samverkan inom EU för att utveckla metoder
för stöd till människor med kommunikationshandikapp.
1994/95:So258 av Maud Björnemalm m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lagstiftningen mot diskriminering av
personer med funktionshinder.
1994/95:So275 av Rose-Marie Frebran (kds) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett nationellt centrum för kunskap om
kommunikationshandikapp.
1994/95:So287 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att aktivt delta i EU:s
handikappforskning och standardarbete samt verka för att EU:s
terminal- och upphandlingsdirektiv modifieras vad avser
telefonautomater och handikapphjälpmedel.
1994/95:So291 av Eva Johansson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att samhället snabbare skall
kunna tillgodogöra sig nya forskningsresultat och
specialpedagogiska kunskaper om den autistiska handikappgruppen.
1994/95:So294 av Rune Backlund m.fl. (c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en genomförandeplan av
Handikapputredningens förslag,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om Handikapputredningens förslag till ny
lagstiftning om arbetslivets tillgänglighet för
funktionshindrade.
1994/95:So489 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
19. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att ge
sysselsättningsgaranti till psykiskt handikappade enligt vad i
motionen anförts om behovet av sysselsättning för denna grupp.
1994/95:K216 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag om
arbetslivets tillgänglighet för funktionshindrade,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till införandet
av sanktioner i brottsbalken vid diskriminering av
funktionshindrade i näringsverksamhet,
8. att riksdagen beslutar att vid finansieringen av dessa
åtgärder skall ansvarsfinansieringsprincipen tillämpas.
1994/95:A289 av Bo Nilsson och Bengt Kronblad (s) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en lag om arbetslivets
tillgänglighet och att främjandelagen i avvaktan på detta skall
gälla.
Ärendets beredning i riksdagen
Biträdande statssekreterare Ann-Christin Tauberman,
Socialdepartementet, och Åse Lidbeck, minister för sociala
frågor vid Sveriges ständiga representation i Bryssel, och
ytterligare några tjänstemän från Socialdepartementet
informerade utskottet om EU-arbetet bl.a. inom handikappområdet
vid ett sammanträde den 29 mars 1995.
Handikappombudsmannen och Handikappförbundens samarbetsorgan
har vid sammanträde med utskottet lämnat synpunkter.
Utskottet
Utgångspunkter för handikappolitiken
I motion So210 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om utgångspunkterna
för handikappolitiken (yrkande 1). Motionärerna anser att
samhällets insatser för människors välfärd skall prioriteras för
dem som har det svårast. De svagaste, inte de röststarkaste,
skall stå i centrum för välfärdspolitiken. Stödet till fysiskt
och psykiskt handikappade skall vara mångsidigt och anpassas
till de handikappades förutsättningar. Det skall ge de
handikappade valfrihet och goda möjligheter att påverka sin
situation, t.ex. genom att de själva får fatta beslut om att
anställa vårdpersonal och välja organisationsformer. Vidare
pekas på vikten av att den yttre och inre miljön anpassas, att
hjälpmedel utnyttjas effektivt och att de handikappade så långt
det är möjligt får arbeta på den reguljära arbetsmarknaden. Det
offentliga måste, enligt motionärerna, ta ett särskilt ansvar
för gravt handikappade. Motionärerna anser att frivilligt
socialt arbete med handikappade skall uppmuntras och stödjas.
Medmänniskors personliga engagemang gör den handikappades liv
rikare och ökar hans trygghet, heter det. Det offentligas
insatser får aldrig bli en ersättning för medmänskligt
engagemang enligt motionärerna.
I motion So224 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om dubbelhandikappade och svårt
utvecklingsstörda (yrkande 4). De dubbelhandikappade och
svårt utvecklingsstörda som är vårt samhälles allra svagaste och
mest utsatta grupper skall uppmärksammas speciellt, anförs det.
I budgetpropositionen anförs att utgångspunkten för
handikappolitiken är uppfattningen om alla människors lika värde
och lika rätt. Innebörden av detta är att personer med
funktionshinder skall beredas möjligheter att som andra vara med
i samhällsgemenskapen och delta i olika aktiviteter, heter det.
Strävan är att personer med funktionshinder -- precis som andra
medborgare -- skall ges möjligheter att få god utbildning, ha
ett förvärvsarbete och ett tryggt och värdigt boende, delta i
olika fritids- och kulturaktiviteter osv. Målet för
handikappolitiken är att uppnå full delaktighet och jämlikhet.
Staten, kommunerna och landstingen är ytterst ansvariga för att
de handikappolitiska målen förverkligas enligt propositionen.
Under senare årtionden har levnadsvillkoren för personer med
funktionshinder successivt förbättrats. En grundläggande
förutsättning för detta har, enligt propositionen, varit
utvecklingen av en generell välfärdspolitik. Den generella
välfärdspolitiken, i kombination med särskilt riktade
handikappolitiska insatser och åtgärder för en ökad
tillgänglighet, kommer även fortsättningsvis att utgöra
grundstenarna i handikappolitiken enligt propositionen.
I propositionen framhålls att tyngdpunkten i senare års
reforminsatser inom handikappområdet har legat på att förbättra
och utveckla det individuella stödet till personer med
funktionshinder. Under de kommande åren måste även frågor om
tillgängligheten i miljöer och olika verksamheter ges ökad
uppmärksamhet, heter det. Regeringen har därför i årets
regeringsförklaring uttalat att åtgärder skall vidtas för att
öka tillgängligheten för funktionshindrade personer. De förslag
som lämnades i Handikapputredningens slutbetänkande Ett samhälle
för alla (SOU 1992:52) är en viktig utgångspunkt för regeringen
i detta arbete, anförs det.
Utskottets bedömning
Utgångspunkten för handikappolitiken är, enligt utskottet,
alla människors lika värde och lika rätt. Utskottet delar
inställningen i budgetpropositionen att en generell
välfärdspolitik, särskilt inriktade handikappinsatser och
åtgärder för att uppnå ökad tillgänglighet i samhället även
fortsättningsvis skall utgöra grundstenarna i handikappolitiken.
Tyngdpunkten i de senaste årens reforminsatser har legat på att
förbättra och utveckla det individuella stödet till personer med
funktionshinder. Den funktionshindrade har härvid givits stort
inflytande över utformningen av insatserna. Utskottet delar
vidare regeringens uppfattning att ökad uppmärksamhet nu måste
ägnas åt frågor om olika miljöers och verksamheters
tillgänglighet för funktionshindrade. Handikapputredningens
slutbetänkande utgör härvid ett viktigt underlag i det fortsatta
arbetet. Motionerna So210 (m) yrkande 1 och So224 (mp) yrkande 4
avstyrks.
Handikapputredningens slutbetänkande
I åtta motioner förs fram olika förslag beträffande
Handikapputredningens slutbetänkande.
I motion So236 av Bengt Lindqvist m.fl. (s) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om uppföljning av
Handikapputredningens slutbetänkande. Motionärerna framhåller
att det är utomordentligt viktigt att regeringen omedelbart
inleder uppföljningen av Handikapputredningens slutbetänkande,
att en plan för uppföljning upprättas och att beslut fattas inom
regeringen om hur arbetet skall samordnas. Enligt
Handikapputredningens förslag skall ansvaret för
tillgängligheten i samhället normaliseras. Den som har ansvaret
för ett utbud, en verksamhet eller en aktivitet som vänder sig
till allmänheten, skall också ha ansvaret för att verksamheten
blir tillgänglig. Även kostnaderna för tillgänglighetsåtgärderna
bör normaliseras och täckas inom budgeten för den aktuella
verksamheten. Utredningen tar också upp frågan om hur samhället
bör se på underlåtenhet att vidta nödvändiga
tillgänglighetsåtgärder och föreslår en allmänt inriktad lag mot
olaga diskriminering på handikappområdet.
I motion So258 av Maud Björnemalm m.fl. (s) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lagstiftning mot diskriminering av personer
med funktionshinder. Motionärerna anför att målet om full
delaktighet bara kan nås genom en lagstiftning mot
diskriminering av personer med funktionshinder. En lagstiftning
skulle tvinga den som driver service eller verksamhet som vänder
sig till allmänheten att göra denna tillgänglig även för
personer med funktionshinder. Lagstiftningen bör också, enligt
motionärerna, föreskriva tillämpning av ansvars- och
finansieringsprincipen, dvs. kostnaderna för att göra en
verksamhet tillgänglig skall läggas på hela den aktuella
verksamheten.
I motion A289 av Bo Nilsson och Bengt Kronblad (båda s)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en lag om arbetslivets
tillgänglighet och att främjandelagen i avvaktan på detta skall
gälla (yrkande 5). Motionärerna anför att
Handikapputredningen i sitt slutbetänkande föreslog en lag mot
diskriminering av funktionshindrade i arbetslivet. Denna lag
behövs, enligt motionärerna, för att inte attityden till
funktionshindrades rätt till arbete skall hårdna. Motionärerna
anför att lagen om anställningsfrämjande åtgärder är föremål för
översyn och att arbetsrättsutredningens slutbetänkande kan
förmodas innehålla förslag på att främjandelagen urholkas. Detta
kan leda till att främjandelagens andemening försvinner och att
det i sin tur leder till ökad utslagning av funktionshindrade
från arbetsmarknaden.
I motion So210 av Gullan Lindblad m.fl. (m) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär utredning om erfarenheterna av
den amerikanska Americans with Disabilities Act (ADA) (yrkande
6). Handikapputredningen berörde i sitt slutbetänkande den
amerikanska lagstiftningen, men någon analys gjordes inte då det
var för tidigt att analysera effekterna av lagen. Lagen trädde i
kraft den 1 juli 1990. Motionärerna pekar på att det nu gått ett
antal år och att detta gör att det finns anledning att se på
effekterna. Även inrättandet av en Handikappombudsman (HO)
motiverar detta, då HO har delvis samma uppgift som ADA, dvs.
att bevaka att handikappade inte diskrimineras.
I motionen yrkas vidare att riksdagen hos regeringen begär
utredning om ansvars- och finansieringsprincipen (yrkande
7). Motionärerna anser att ansvars- och finansieringsprincipen
bör studeras i detalj.
I motion So294 av Rune Backlund m.fl. (c) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en genomförandeplan för
Handikapputredningens förslag (yrkande 2). Motionärerna
framhåller att sedan ett år tillbaka finns LSS-lagen och att det
nu är dags för nästa steg: att genomföra Handikapputredningens
förslag om generella insatser i syfte att göra samhällets olika
sektorer tillgängliga för alla. Handikapputredningens förslag
bygger på att varje sektor i samhället, privat som offentlig,
får ansvar enligt lag för att sektorns utbud av service
och/eller tjänster blir tillgängliga för funktionshindrade på
ett likvärdigt sätt som för andra invånare. Motionärerna anser
att ett allmänt förbud mot diskriminering av funktionshindrade
bör införas i grundlagen. Detta skulle innebära att
funktionshindrade inte får missgynnas i lag eller annan
föreskrift. Regeringen måste ta ett helhetsgrepp och utarbeta en
plan för genomförandet både av lagförslagen och övriga förslag
i Handikapputredningens slutbetänkande.
I motionen yrkas även att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
Handikapputredningens förslag till ny lagstiftning om
arbetslivets tillgänglighet för funktionshindrade (yrkande
10). Motionärerna framhåller att det är angeläget att öppna
vägar till arbetslivet för människor med funktionshinder för att
uppnå målet om full delaktighet och jämlikhet. I dagens unikt
svåra arbetsmarknadsläge är det av särskilt stor betydelse att
Handikapputredningens förslag om en ny lagstiftning om
arbetslivets tillgänglighet för funktionshindrade fullföljs.
I motion So222 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Handikapputredningens förslag (yrkande
1).
Motionärerna pekar på att Handikapputredningens individinriktade
del -- lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade --
genomförts av den borgerliga regeringen. Nu återstår
Handikapputredningens slutbetänkande som innehåller en rad
samhällsinriktade förslag, vilka syftar till att göra samhället
tillgängligt för människor med funktionshinder. Förslagen
grundar sig på den s.k. ansvars- och finansieringsprincipen,
vilket innebär att det inte är samhället som skall stå för alla
handikappanpassningskostnader. Motionärerna anser att regeringen
måste återkomma till riksdagen med en redovisning av vad
regeringen avser att göra med Handikapputredningens förslag.
I motion K216 av Gudrun Schyman m.fl. (v) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag om
arbetslivets tillgänglighet för funktionshindrade (yrkande
2) och införandet av sanktioner i brottsbalken vid
diskriminering av funktionshindrade i näringsverksamhet
(yrkande 6). Vidare yrkas att riksdagen beslutar att vid
finansieringen av Handikapputredningens förslag skall
ansvarsfinansieringsprincipen tillämpas (yrkande 8).
Motionärerna anför att många unga människor går direkt från
skola till förtidspension och aldrig får en verklig möjlighet
att komma in i samhället. Handikapputredningen visade att
arbetslösheten bland personer med omfattande funktionshinder var
så hög som 60--65 %. SCB har visat liknande siffror.
Motionärerna anser att datoriseringen av arbetslivet och en
alltmer förfinad teknik som gör datorerna tillgängliga som
hjälpmedel och instrument för funktionshindrade borde ha lett
till att fler kunnat beredas arbete. Detta har inte skett trots
framgångsrika projekt. Arbetsgivarna väljer att anställa
personer utan funktionshinder, anförs det. Samhället bidrar till
diskrimineringen genom att kostnaderna för anpassningsåtgärder
och arbetshjälpmedel i allt större utsträckning lagts på
enskilda arbetsgivare. Det finns inte heller något krav på att
arbetslokaler skall vara tillgängliga, vilket i hög grad
påverkar funktionshindrades möjligheter att komma in i
arbetslivet.
Tillgängligheten i butiker, restauranger, biografer m.m. visar
samma problem. Neurologiskt handikappades riksförbund gjorde för
ca ett år sedan en inventering i Strängnäs kommun och fann att
14 % av sådan verksamhet var tillgänglig för rullstolsbundna.
Betydligt mer än hälften av återstoden skulle kunna göras
tillgänglig med tämligen små och enkla medel. Det finns inte
krav på att det skall ske, därför sker det inte. Motionärerna
framhåller vidare att funktionshindrade i vissa fall avvisas
från restauranger och andra verksamheter på grund av
funktionshindret. Detta är inte värdigt ett civiliserat
samhälle, anför motionärerna.
I motion So245 av Ulla-Britt Hagström (kds) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om
attitydförändringar gentemot personer med funktionshinder
(yrkande 3). Motionären anför att funktionshindrade
diskrimineras på grund av sitt handikapp. Statistiken visar att
80 % av unga handikappade är utan arbete oavsett vilken
konjunktur som råder. Det behövs därför ett aktivt arbete med
attitydförändringar för att ge handikappade samma möjligheter
som andra, anför motionären. Arbetet måste också kompletteras
med en antidiskrimineringslag.
Handikapputredningen anför i sitt slutbetänkande Ett
samhälle för alla (SOU 1992:52) att satsningar måste göras för
att utveckla och säkerställa en generell tillgänglighet och ett
tydligt ansvarstagande inom varje samhällsområde för frågor som
rör funktionshindrade. Sammanfattningsvis vill utredningen genom
sina förslag stärka funktionshindrades ställning i samhället
genom
tydlig markering av ansvaret inom varje samhällsområde för
frågor som rör funktionshindrade
lagstiftning och uppföljning/utvärdering av dess effekter
ekonomiska styrmedel
attitydpåverkande insatser
kunskapsutveckling, kunskapsspridning, kunskapsbanker
När det gäller styrande och stimulerande anställningsfrämjande
åtgärder analyseras i utredningen alternativa former som
lönesubventioner, kvotsystem och andra ekonomiska incitament för
arbetsgivare. Handikapputredningen föreslår bl.a. en helt ny
lagstiftning om arbetslivets tillgänglighet för människor med
funktionsnedsättningar. Enligt förslaget skall lagen ställa krav
på arbetsgivare att vidta såväl generella som individuella
åtgärder för att främja anställnings- och arbetsmöjligheter för
personer med funktionshinder. Lagen skall även fastställa att
arbetsgivare inte får missgynna en arbetstagare eller
arbetssökande på grund av dennes funktionshinder. Lagen skall
ses som en pluslag i förhållande till befintlig arbetsrättslig
lagstiftning. Vidare framhålls att ekonomisk kompensation för
merkostnader vid tillgänglighetsskapande åtgärder på sikt bör
finansieras inom sektorn som helhet via exempelvis
arbetsgivaravgiften. Kortsiktigt föreslås bidrag via
statsbudgeten.
Utredningen konstaterar att det för närvarande inte finns
några lagbestämmelser som skyddar funktionshindrade mot
diskriminering i näringsverksamhet. Utredningen föreslår därför
ett skydd mot diskriminering av funktionshindrade genom att det
införs en möjlighet att väcka allmänt åtal i de fall en person
diskrimineras på grund av funktionshinder. Bestämmelsen föreslås
införas som tillägg till stadgan om olaga diskriminering i
brottsbalken (16 kap. 9 §).
Inom regeringskansliet förbereds enligt uppgift direktiv
till en utredning om hur tillgängligheten till arbetslivet för
funktionshindrade bäst främjas. Utredningen, som skall arbeta
snabbt, skall bl.a. överväga hur en lagstiftning inom området
skulle fungera. Härvid skall tas till vara erfarenheter från USA
vad gäller Americans with Disabilities Act och det arbete som
pågår med liknande lagstiftning i andra länder, t.ex.
Storbritannien.
Vidare pågår ett arbete med förslag till ändringar i plan- och
bygglagen för att öka tillgängligheten för funktionshindrade
till offentliga lokaler och allmänna platser. En lagrådsremiss
har nyligen avlämnats om ändringar i plan- och bygglagen, varvid
även tillgängligheten för funktionshindrade behandlas.
I budgetpropositionen bilaga 7 konstateras att det ansvar
som Televerket tidigare hade i form av s.k. särskilda åtaganden
på bl.a. handikappområdet efter bolagiseringen inte åvilar Telia
AB. Regeringen har dock erfarit att Telia AB har för avsikt att
arbeta för att äldre och funktionshindrade skall erbjudas bra
telekommunikationer även i fortsättningen. Telia AB kommer dock
att ha en ny inriktning på arbetet med dessa frågor. Varje
affärsenhet skall integrera handikappfrågorna i sin verksamhet
och således ansvara för att kunder med speciella behov tas med i
verksamheten. Telia AB kommer vidare att centralt hålla
regelbundna kontakter på informationsnivå med berörda
konsumentgrupper samt ha en central handikappfunktion inom
Division Teletjänster för fortsatt samordning av verksamheten.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att samhällets tillgänglighet för
funktionshindrade måste förbättras. Härvid bör ansvars- och
finansieringsprincipen slås fast. Arbete pågår nu inom
regeringskansliet med dessa frågor. Socialdepartementet
samordnar arbetet. En lagrådsremiss har nyligen avlämnats om
ändringar i plan- och bygglagen, varvid även tillgängligheten
för funktionshindrade behandlas. Direktiv håller på att
utarbetas till en utredning om hur tillgängligheten till
arbetslivet för funktionshindrade bäst kan främjas, varvid även
erfarenheterna från USA och andra länder skall tas till vara.
Inom teleområdet har Telia AB påtagit sig ansvar för att äldre
och funktionshindrade även i fortsättningen skall erbjudas bra
telekommunikationer.
Utskottet anser att det pågående arbetet bör avvaktas innan
utskottet tar något initiativ i denna fråga. Motionerna So210
(m) yrkandena 6 och 7, So222 (fp) yrkande 1, So236 (s), So245
(kds) yrkande 3, So258 (s), So294 (c) yrkandena 2 och 10, K216
(v) yrkandena 2, 6 och 8 och A289 (s) yrkande 5 är i huvudsak
tillgodosedda och avstyrks.
Integrerat högkostnadsskydd
I motion So245 av Ulla-Britt Hagström (kds) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om möjlighet till integrerat högkostnadsskydd
för personer med handikapp (yrkande 2). Motionären anser att
den enskilde inte skall behöva ha merkostnader på grund av sitt
funktionshinder. Restriktivitet bör gälla vid uttagande av
avgifter. Ett rimligt system vore, enligt motionären, att införa
ett integrerat högkostnadsskydd för kommunernas och landstingens
tjänster till funktionshindrade. Detta skulle avsevärt förbättra
för personer med stora service- och stödbehov som nu drabbas av
höga avgiftsuttag. Motionären hänvisar till den studie av
funktionshindrade personers socioekonomiska situation som
utförts av Centrum för utvärdering av medicinsk teknologi (CMT)
vid Linköpings Universitet på uppdrag av Handikapputredningen
och som visar på betydande merutgifter för människor med
funktionshinder.
Avgiftsutredningen har i april 1995 avlämnat betänkandet
Avgifter inom handikappområdet (SOU 1995:35). Utredningen
har haft i uppdrag att göra en översyn av de olika
avgiftssystemen inom handikappområdet.
Avgiftsutredningen anser att ett integrerat högkostnadsskydd
mellan huvudmän är både teoretiskt och praktiskt svårt att
genomföra om utgångspunkten tas i nuvarande system för avgifter.
Teoretiskt är detta svårt eftersom systemen är alldeles för
olika. Det går, enligt utredningen, inte att koppla samman ett
system med enhetliga avgifter och högkostnadsskydd som har en
taknivå, med ett system där avgifter tas ut på en mängd olika
sätt -- inkomstrelaterade, insatsrelaterade, insats- och
inkomstrelaterade och enhetliga -- och där dessutom skyddet mot
höga avgifter utgörs av ett töjbart förbehållsbelopp "i botten".
Praktiskt går det inte på grund av de stora olikheterna i
systemen och de höga kostnaderna för förhandlingar och
administration som blir en följd av detta. Även svårigheter att
finna klara och motsägelsefria legitimeringsprinciper för
personer som skall få tillgång till skyddet är ett hinder.
Utredningens slutsats är att ett fullödigt integrerat skydd
förutsätter dels förändringar av avgiftssystemen som sådana så
att en större enhetlighet uppnås, dels att de praktiska
svårigheterna med bl.a. legitimering för skyddet kan lösas.
Utredningen föreslår dock ett flertal förändringar vad gäller
bl.a. skydd mot höga avgifter inom de olika systemen såsom
hälso- och sjukvård, vissa hjälpmedel, service och omvårdnad och
färdtjänst.
Betänkandet kommer att remissbehandlas.
Kommittén (S 1992:04) om hälso- och sjukvårdens finansiering
och organisation (HSU 2000) skall, enligt sina
tilläggsdirektiv (1994:152), pröva vilka förändringar av
högkostnadsskyddet som behöver vidtas. Kommittén bör redovisa
ett huvudalternativ som bygger på att patientavgifter för
öppenvårdsbesök, förskrivna prisnedsatta läkemedel,
förbrukningsartiklar och speciallivsmedel inordnas i ett samlat
högkostnadsskydd. Vidare bör kommittén överväga om även
sjukresor kan inordnas i detta högkostnadsskydd och om det finns
möjligheter att utforma ett system där den enskildes kostnader
sprids jämnare över tolvmånadersperioden. Kommittén bör vid sina
överväganden om högkostnadsskyddet ta del av det förslag som
Avgiftsutredningen redovisat. Förslagen i dessa delar skall
enligt direktiven redovisas i ett delbetänkande senast den 31
maj 1995.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att Avgiftsutredningen har avlämnat sitt
betänkande till regeringen och att betänkandet nu skall
remissbehandlas. Vidare kommer HSU 2000 under våren att avlämna
ett delbetänkande som bl.a. berör frågan om ett
högkostnadsskydd. Utskottet vill inte föregripa regeringens
kommande förslag i dessa frågor och avstyrker därmed motion
So245 (kds) yrkande 2.
Hjälpmedel
I motion So210 av Gullan Lindblad m.fl. (m) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen til känna vad i motionen
anförts om en hjälpmedelsgaranti (yrkande 2). Motionärerna
oroas över att köerna för att erhålla hjälpmedel är alltför
långa. Orsaken är dels att de ekonomiska åtstramningarna inom
landstingen slagit också mot hjälpmedelsförsörjningen, dels att
landstingens monopol på hjälpmedel är kostnadsdrivande. Alla
vägar måste prövas, enligt motionärerna, för att komma till
rätta med dagens kösituation och brist på flexibilitet inom
hjälpmedelsområdet. Ett sätt är att öppna upp
hjälpmedelsmarknaden genom införande av en hjälpmedelsgaranti
för den som har rätt till hjälpmedel och inte anser sig kunna
vänta i kön eller inte har denna möjlighet beroende på t.ex.
svårt handikapp. Garantin skall kunna utnyttjas för inköp av
hjälpmedel hos andra än landstingen.
Hjälpmedelsgarantin föreslås ingå som en del i
socialförsäkringen men inte inom ramen för den
sjukvårdsförsäkring som motionärerna förordat i annat
sammanhang. Rätten till hjälpmedel skall enligt motionärerna ges
av hjälpmedelscentralernas konsulenter. Men även läkare skall
kunna utfärda intyg för hjälpmedel, speciellt om det är fråga om
handikapp som har sin grund i ålderdom. Den praktiska
utformningen av garantin måste, enligt motionärerna, bli föremål
för särskild utredning där noggranna analyser och avvägningar
görs. Ett problem i sammanhanget är de stora
kostnadsskillnaderna för olika hjälpmedel på ända upp till flera
hundratusen kronor. Nivån på garantin måste därför sannolikt
variera beroende på vilken typ av hjälpmedel som behövs.
Motionärerna anser att kostnaden för garantin kommer att rymmas
inom de nuvarande utgifterna för hjälpmedel och att konkurransen
kommer att leda till lägre kostnader och att samtidigt den
tekniska utvecklingen påskyndas. Det arbete med att närmare
studera en hjälpmedelsgaranti som inleddes av den förra
regeringen måste nu fortsätta och intensifieras.
I motion So222 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om hjälpmedel (yrkande 7). Tillgången på
hjälpmedel är en viktig förutsättning för ett bra liv för många
med funktionshinder anför motionärerna. De oroas dock av att det
finns en rad problem inom hjälpmedelsområdet. Det görs inte
alltid en avvägning mellan kostnaden för hjälpmedlet och
kostnaden för hemtjänsten. Det som kortsiktigt är billigt kan
visa sig långsiktigt dyrt. Det föreligger också stora skillnader
i bedömningen av hjälpmedelsbehovet över landet. Motionärerna
anser att åtgärder bör vidtas för en mer enhetlig
behovsbedömning. Det behövs också underlag om vilka
hjälpmedelsinsatser som är mest effektiva från en hälsoekonomisk
utgångspunkt.
Även i motion So229 av Stig Sandström m.fl. (v) tas frågan
om hjälpmedelsförsörjningen upp. Motionärerna vill att riksdagen
hos regeringen begär att Handikappinstitutet gör en översyn av
hjälpmedelsförsörjningen. Motionärerna anser att det finns en
rad problem inom hjälpmedelsområdet. Kommunerna tittar alltför
mycket på kostnaden och gör ingen avvägning mellan t.ex.
kostnaden för hjälpmedlet och kostnaden för hemtjänsten. Det
föreligger stora olikheter mellan olika kommuner när det gäller
bedömningen av hjälpmedelsbehovet. Det saknas ofta riktlinjer
för verksamheten och kompetensen är på väg att försvinna både
beträffande behovsbedömning och beställning av hjälpmedel.
Motionärerna anser att åtgärder behöver vidtas för att få en mer
enhetlig behovsbedömning över landet och att det kan finnas skäl
att åter överväga frågan om enhetligt huvudmannaskap.
Alla nya hjälpmedel som utvecklats med ny teknik, såsom
programmerbara hörapparater, datautrustning för synskadade och
dyslektiker, telefax för döva, öppnar nya möjligheter.
Ordinatörerna saknar dock ofta kunskap om de nya tekniska
landvinningarna och har svårt att göra bedömningar om kvalitet
och priser. Motionärerna anser att en väg vore att genom
Handikappinstitutets försorg återupprätta en
sortimentsförteckning med koncentration på de nya tekniska
hjälpmedlen. Institutet borde också kunna erbjuda
utbildningsinsatser.
I budgetpropositionen anförs att förtydligandena i hälso-
och sjukvårdslagen om huvudmännens ansvar för habilitering
och rehabilitering samt hjälpmedel i kombination med de
tillfälliga stimulansbidragen innebär goda möjligheter att
påskynda utvecklingen av verksamheterna. Vidare framhålls att
regeringen avser att på basis av Socialstyrelsens och
Handikappinstitutets fortsatta uppföljningsarbete ingående följa
resultaten av stimulansbidragen.
Socialstyrelsen har i uppdrag att i samråd med
Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet och
Handikappinstitutet utreda de praktiska, ekonomiska och
organisatoriska förutsättningarna för en hjälpmedelsgaranti
enligt vilken den enskilde inte skall behöva vänta mer än en
viss angiven tid för att få ett hjälpmedel. Uppdraget skall
återrapporteras till regeringen senast den 1 september 1995.
Handikappinstitutet har sedan den 1 januari 1995 i uppdrag
att vara Sveriges informations- och samordningscenter för
Handynet. Handynet är ett datoriserat flerspråkigt informations-
och distributionssystem inom EU om bl.a. handikapphjälpmedel som
finns tillgängliga i medlemsländerna. I Handikappinstitutets
uppgift ingår bl.a. att koordinera och ansvara för
informationsinsamlingen vad gäller svenska handikapphjälpmedel
samt att se till att uppgifterna förmedlas och hålls aktuella i
Handynetsystemet. Vidare skall institutet informera om Handynet
till sjukvårdshuvudmännen, personer med funktionshinder och
andra intressenter.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att en god tillgång till väl fungerande
hjälpmedel är en grundläggande förutsättning för att personer
med funktionshinder skall kunna leva ett så aktivt och
självständigt liv som möjligt. Genom det förtydligande i hälso-
och sjukvårdslagen som gjorts i kombination med de tillfälliga
stimulansbidragen har utvecklingen av hjälpmedelsverksamheten
påskyndats. Utskottet konstaterar vidare att Socialstyrelsen har
i uppdrag att utreda de praktiska, ekonomiska och
organisatoriska förutsättningarna för en hjälpmedelsgaranti.
Utskottet vill inte föregripa Socialstyrelsens kommande förslag
på området och avstyrker därmed motionerna So210 (m) yrkande 2,
So222 (fp) yrkande 7 och So229 (v).
Färdtjänst
I motion So235 av Stig Sandström m.fl. (v) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till en riksnorm för
färdtjänsten enligt vad i motionen anförts om ökade möjligheter
för människor att leva ett oberoende liv. Motionärerna anser att
förhållandena inom färdtjänsten är kaotiska. Allt fler kommuner
ser över sina kostnader för färdtjänsten, vilket leder till
försämringar. Det har lett till längre förbeställningstider,
obekväma samordningssystem vilket lett till långa restider,
åkförbud på sena kvällar, begränsning i fritidsresorna m.m.
Detta drabbar i första hand unga människor och kan leda till
passivisering och minskade sociala kontakter. Motionärerna anser
att det behövs en generös riksnorm för färdtjänsten och att
varje kommun därutöver kan bestämma vilka regler som skall
gälla.
Socialstyrelsen skall, enligt regleringsbrevet för
budgetåret 1994/95, systematiskt följa upp och beskriva
utvecklingen inom områdena boende och social hemtjänst samt
färdtjänst för äldre och funktionshindrade personer med avseende
på verksamhetens omfattning, kvalitet och grad av behovstäckning
samt finansiering och kostnader. Utgångspunkt är de nya
styrformerna för kommunal verksamhet som bl.a. tagit sig uttryck
i att flera specialdestinerade statsbidrag upphört samt
decentralisering av beslutsfattande och administration.
Avgiftsutredningen har i betänkandet Avgifter inom
handikappområdet (SOU 1995:35) föreslagit att en avgift för
färdtjänst i nivå med kollektivtrafiktaxan etableras i hela
landet i syfte bl.a. att förbättra möjligheterna till jämlikhet
och delaktighet för personer som saknar alternativ till
färdtjänst för att förflytta sig.
Betänkandet kommer att remissbehandlas.
Samreseutredningen (K 1993:06) har i uppdrag att bl.a.
pröva förutsättningarna att lagstifta om ett enhetligt
huvudmannaskap för kommunal färdtjänst, riksfärdtjänst,
sjukresor och kollektivtrafik. Ett väsentligt motiv för ett
samordnat system är att öka tillgängligheten i kollektiva
färdmedel för personer med funktionshinder. Samreseutredningens
arbete beräknas kunna avslutas sommaren 1995.
Utskottets bedömning
Utskottet vill inte föregripa regeringens kommande förslag om
färdtjänsten. Motion So235 (v) avstyrks.
Personlig assistans för vissa funktionshindrade
I motion So211 av Sigge Godin och Kenth Skårvik (fp)
begärs tillkännagivanden om att personliga assistenter också
samtidigt skall kunna vara anställda inom hemtjänsten (yrkande
1) och att kommunens ansvar klargörs när det gäller
anställande av personliga assistenter där kommunen skall vara
arbetsgivare (yrkande 2). Att vara personlig assistent är
ett ensamarbete som är mycket krävande inte minst psykiskt.
Arbetet utförs i en annan människas hem med den hänsyn som då
måste tas. Motionärerna anser att det ofta är en fördel om
assistenten kan ha en kombinerad tjänst dels som anställd inom
hemtjänsten, dels som personlig assistent. Personalen kan få
bättre arbetsschema och assistentens tjänster kan lättare tas
till vara vid t.ex. sjukhusvistelse för den handikappade. Det
finns inget i nuvarande regler som förhindrar detta, men vissa
kommuner tillåter det inte.
Motionärerna oroas av att det förekommer att kommunen
överlåter på den enskilde att själv anskaffa assistent trots att
den enskilde uttryckligen sagt att kommunen skall vara
arbetsgivare. Detta agerande från kommunens sida gör att den
handikappade känner sig utlämnad och sätter också en svår press
på många anhöriga. Det är nödvändigt att kommunerna tar sitt
ansvar och underlättar för den enskilda människan anser
motionärerna.
I motion So245 av Ulla-Britt Hagström (kds) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om att också personer över 65
år bör få rätt till personlig assistent (yrkande 1).
Motionären anser att det är helt felaktigt att ha en gräns vid
65 års ålder för rätt till personlig assistans. Behovet av
personlig assistans upphör inte för att en person fyller 65 år.
Motionären framhåller att funktionshindrades självklara
rättigheter i samhället inte får göras till en socialpolitisk
fråga.
Vid utskottets behandling av proposition 1992/93:159 om stöd
och service till vissa funktionshindrade, betänkande
1992/93:SoU19, anförde utskottet följande angående rätten till
personlig assistans och åldersgränsen vid 65 år (s. 16):
Utskottet anser att införandet av en åldersgräns för rätt till
personlig assistent när vårdbehovet kvarstår är tveksamt ur
principiell synpunkt. Utskottet är dock medvetet om de
begränsningar som det statsfinansiella läget medför. Utskottet
vill också understryka vad som sägs i propositionen om smidighet
och hänsyn till den enskildes önskemål vid övergången från
personlig assistans till annan stödform för en funktionshindrad
efter uppnådd pensionsålder och att det ofta kan vara lämpligt
att huvudmannen fortsätter att ge insatser enligt
socialtjänstlagen i former som liknar personlig assistans enligt
den nya lagen. Utskottet förutsätter också att denna del av
reformen noga följs samt att beslutet om en åldersgräns omprövas
om de statsfinansiella förutsättningarna tillåter det och
erfarenheterna i övrigt visar att ett ändringsbehov föreligger.
Med det ovan anförda tillstyrks sålunda propositionen i denna
del och avstyrks motionerna.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 321).
I 2 § lagen (1993:387) om stöd och serivce till vissa
funktionshindrade föreskrivs att varje kommun, om inte något
annat avtalats enligt 17 §, har att svara för insatsen personlig
assistans. Av 17 § i lagen framgår att ett landsting och en
kommun som ingår i ett landsting får träffa avtal om att
överlåta ansvaret för en eller flera uppgifter enligt lagen från
landstinget till kommunen eller från kommunen till landstinget.
Socialstyrelsen har i uppdrag att noga följa upp och
utvärdera hela handikappreformen. Riksdagen avsatte 3 miljoner
kronor per år under en treårsperiod för detta ändamål.
Regeringen har mot bakgrund av kostnadsutvecklingen för
statlig assistansersättning beslutat tillkalla en särskild
utredare med uppdrag att se över frågan om
assistansersättningens finansiering och regelsystem. I uppdraget
ingår att utarbeta förslag som gör det möjligt att tydligare än
för närvarande avgränsa dels själva insatsen personlig assistans
från andra närliggande verksamheter, dels den personkrets som
skall vara berättigad till stödformen (dir. 1995:66).
Utskottets bedömning
Utskottet vill än en gång understryka sitt tidigare uttalande
om behov av smidighet och hänsyn till den enskildes önskemål vid
övergången från personlig assistans till annan stödform för en
funktionshindrad efter uppnådd pensionsålder och att det ofta
kan vara lämpligt att huvudmannen fortsätter att ge insatser
enligt socialtjänstlagen i former som liknar personlig assistans
enligt den nya lagen. Utskottet förutsätter att denna del av
reformen noga följs samt att beslutet om en åldersgräns omprövas
om de statsfinansiella förutsättningarna tillåter det och
erfarenheterna i övrigt visar att ett ändringsbehov föreligger.
Utskottet konstaterar att en särskild utredare kommer att se
över finansiering och regelsystem för den statliga
assistansersättningen. Utskottet utgår från att de frågor som
berörs i motion So211 (fp) därvid kommer att kunna behandlas
samt att även de samhällsekonomiska kostnaderna vid ett
borttagande av 65-årsgränsen bör kunna belysas. Utskottet
vidhåller dock sin tidigare inställning att det av
statsfinansiella skäl inte är möjligt att nu ta bort
åldersgränsen för rätt till personlig assistans. Motion So245
(kds) yrkande 1 avstyrks. Även motion So211 (fp) avstyrks.
Sysselsättningsgaranti för psykiskt handikappade
I motion So489 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om en
sysselsättningsgaranti till psykiskt handikappade (yrkande
19). Stora delar av den psykiatriska verksamheten övergår nu
från landsting till kommuner. Motionärerna anser att regeringen
måste ta på sig ett särskilt uppföljningsansvar och se till att
de psykiskt sjukas behov av sysselsättning, rehabilitering,
fritid, boende och adekvat behandling blir tillgodosett.
Motionärerna yrkar att sysselsättningsgarantin i LSS utvidgas
till att även omfatta de psykiskt sjuka.
Utskottet diskuterade ingående frågan om daglig verksamhet för
LSS-personkrets i betänkande 1992/93:SoU19. Utskottet delade
uppfattningen i propositionen att de grupper som redan tidigare
(enligt omsorgslagen) hade rätt till daglig verksamhet också
borde få denna rätt enligt den nya lagstiftningen. Utskottet
delade också uppfattningen att det statsfinansiella läget inte
möjliggjorde att en lagstadgad rätt till daglig verksamhet
infördes för hela personkretsen. Utskottet fann det mycket
angeläget att frågan om en laglig rätt till daglig verksamhet
för hela den nya lagens personkrets prövas så snart den
ekonomiska situationen så medger. Utskottet utgick vidare från
att regeringen i samband med uppföljningen av reformen också
följer hur sysselsättning och daglig verksamhet utvecklas för
hela personkretsen. En försöksverksamhet på området borde också
kunna övervägas. Utskottet ansåg inte att något tillkännagivande
i frågan behövdes och avstyrkte de då aktuella motionerna.
Utskottet återkom till frågan också i betänkande
1993/94:SoU28 om psykiskt stördas villkor. Utskottet
konstaterade då att regeringen i propositionen som sin mening
uttalat att Socialstyrelsen borde ges i uppdrag att följa upp
LSS med avseende på psykiskt störda. Resultatet av uppföljningen
skulle utgöra underlag för regeringens framtida bedömning av om
utformningen av LSS är ändamålsenlig när det gäller stödet till
de psykiskt störda. Utskottet delade denna uppfattning och
anförde att det var angeläget att Socialstyrelsen vid sin
uppföljning särskilt uppmärksammar frågan om daglig verksamhet
för människor med psykiska funktionshinder. Styrelsen borde,
enligt utskottet, även beräkna de samhällsekonomiska kostnader
som är förenade med att ge psykiskt störda rätt till daglig
verksamhet.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att det är
angeläget att Socialstyrelsen vid sin uppföljning av LSS
särskilt uppmärksammar frågan om daglig verksamhet för människor
med psykiska funktionshinder. Utskottet vidhåller samtidigt sin
tidigare uppfattning att det statsfinansiella läget inte nu
möjliggör att en lagstadgad rätt till daglig verksamhet införs
för LSS hela personkrets. Motion So489 (v) yrkande 19 avstyrks.
Rådgivning och annat personligt stöd
I motion So249 av Lars Hjertén (m) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om behovet av ett förtydligande
av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.
Motionären anser att begreppet "rådgivning och annat personligt
stöd" i 9 § lagen om stöd och service till vissa
funktionshindrade behöver förtydligas, då det i praktiken har
visat sig vara svårt att ange vad som avses härmed.
I 9 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade föreskrivs att en av insatserna för särskilt
stöd och särskild service är rådgivning och annat personligt
stöd som ställer krav på särskild kunskap om problem och
livsbetingelser för människor med stora och varaktiga
funktionshinder.
I specialmotiveringen (prop. 1992/93:159) anfördes att det är
fråga om stödinsatser av övergripande natur som till viss del
ligger hälso- och sjukvården nära. Det rör sig om expertstöd där
såväl medicinska, psykologiska och sociala som pedagogiska
aspekter av funktionshindret beaktas. Insatserna kan vara av
rådgivande och allmänt stödjande art och ges av bl.a. kurator,
psykolog, dietist, sjukgymnast, talpedagog, logoped,
arbetsterapeut, förskolekonsulent m.fl. yrkeskategorier vilka
kan behövas för att erbjuda ett fullgott stöd. För att kunna
bedöma insatsernas karaktär kan det också vara lämpligt att ha
tillgång till konsultläkare. Vidare framhålls att stödet också
kan och bör utformas som rådgivning och personligt stöd till
hela familjen.
Socialstyrelsen skall, som tidigare nämnts, noga följa upp
och utvärdera handikappreformen.
Utskottets bedömning
Utskottet utgår från att Socialstyrelsen vid sin uppföljning
och utvärdering överväger om oklarheter om tolkningen av lagen
om stöd och service för vissa funktionshindrade föreligger och
vilka åtgärder som i så fall bör vidtas. Motion So249 (m)
avstyrks.
EU:s handikapparbete
I motion So210 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om de handikappade
och Europeiska unionen (yrkande 8). Motionärerna konstaterar
att det inom EU finns ett antal projekt vars syfte är att
komplettera nationella åtaganden. Sverige har i dag en mycket
avancerad handikappolitik och är världsledande när det gäller
habilitering och rehabilitering men Sverige har också mycket att
lära av EU. Enligt motionärerna är det viktigt att Sverige, med
den erfarenhet och den kunskap som finns inom landet, aktivt är
med och utvecklar EU:s samarbetsformer bl.a. i Helios, Handynet
och Horizon. Det är också viktigt att informera de handikappade
i Sverige om alla de möjligheter som öppnar sig genom
medlemskapet. Den fria rörligheten gäller självfallet också de
handikappade, och genom de olika program som EU utarbetar ges de
handikappade möjlighet att arbeta och studera över hela Europa.
I motion So287 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén
(båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör aktivt
delta i EU:s handikappforskning och standardarbete samt verka
för att EU:s terminal- och upphandlingsdirektiv modifieras vad
avser telefonautomater och handikapphjälpmedel. Motionärerna
anför att IT:s genombrott innebär att gränserna mellan länderna
utplånas till förmån för ett fritt flöde av kunskap och vetande.
IT ökar möjligheterna till kommunikation och samarbete.
Samtidigt finns en risk att utvecklingen går så snabbt att många
människor, t.o.m. grupper av människor, hamnar utanför de
möjligheter som en användning av den nya tekniken för med sig
och som skulle ha kunnat bidra till en bättre livskvalitet. Det
är, enligt motionärerna, viktigt att IT blir tillgängligt för
alla och lätt att använda för alla och envar. Utvecklingen inom
tele- och IT-tekniken under 1980- och 1990-talen har inneburit
väsentligt förbättrade möjligheter att kompensera
funktionsbrister för handikappade. Ett exempel är E-mailen som i
dag utgör ett billigt och väl fungerande alternativ för
hörselskadade att kommunicera inbördes och med hörande över det
vanliga telenätet. Sverige bör utnyttja den nya potential som
EU-medlemskapet utgör för att medverka i europeisk forskning och
standardisering på telehandikappområdet. För att få bra och
billiga hjälpmedel krävs att viktiga tillverkande industrier
deltar i arbetet. Motionärerna anser att detta bör garanteras
genom att t.ex. NUTEK och landstingens gemensamma fond för
teknikutveckling bekostar sådant deltagande.
I lagen (1992:1528) om offentlig upphandling föreskrivs i
1 kap. 22 § följande:
En upphandlande enhet skall anta antingen det anbud som har
lägst anbudspris eller det anbud som är det ekonomiskt mest
fördelaktiga med hänsyn till samtliga omständigheter såsom pris,
driftkostnader, funktion, miljöpåverkan m.m. Enheten skall i
förfrågningsunderlaget eller i annonsen om upphandling ange
vilka omständigheter den tillmäter betydelse. Omständigheterna
skall om möjligt anges efter angelägenhetsgrad, med den
viktigaste först.
I specialmotiveringen i proposition 1992/93:88 framhålls
att regeln om lägst pris är enkel och lättillämpad för såväl
upphandlande enhet som leverantör, men att den inte alltid
passar i upphandlingar där man av nödvändighet måste ta hänsyn
till flera faktorer än pris. I motiveringen redovisas hur t.ex.
specifika miljökrav kan tillgodoses med utgångspunkt i regeln om
det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet. Detta bör gälla även
kvalitetskrav som ställs med hänsyn till tillgängligheten för
funktionshindrade.
Näringsutskottet behandlade i sitt betänkande 1993/94:NU15
en motion med begäran om forskningsmedel för att finansiera
svensk medverkan i det s.k. TIDE-projektet inom EU. Svenskt
deltagande hade tidigare finansierats genom NUTEK.
Näringsutskottet anförde att det såg det angeläget att Sverige
deltar i det arbete som bedrivits inom TIDE. I EU:s fjärde
ramprogram för FoU kommer dock det svenska deltagandet i
motsvarigheten till TIDE att finansieras av EU-kommissionen,
under förutsättning att Sverige betalar in programavgiften för
det totala ramprogrammet. Utskottet ansåg därmed att det inte
behövdes något initiativ med anledning av motionen. Denna
avstyrktes.
Handikappinstitutet har, som tidigare nämnts, i uppdrag
att vara Sveriges informations- och samordningscenter för
Handynet, ett datoriserat flerspråkigt informations- och
distributionssystem inom EU:s handikapprogram Helios. Syftet med
Handynet är att via datamedia möta funktionshindrade personers
och andra intressenters behov av information om bl.a. de
handikapphjälpmedel som finns tillgängliga i medlemsländerna. I
Handikappinstitutets uppgift ingår bl.a. att koordinera och
ansvara för informationsinsamlingen vad gäller svenska
handikapphjälpmedel samt att se till att uppgifterna förmedlas
och hålls aktuella i Handynetsystemet. Vidare skall institutet
informera om Handynet till sjukvårdshuvudmännen, personer med
funktionshinder och andra intressenter.
Regeringen beslöt den 12 april 1995 att tillkalla en
kommitté med uppgift att samordna Sveriges aktiviteter med
anledning av Helios II-programmet. Kommittén skall vara ett
rådgivande organ till regeringen, och dess arbete skall syfta
till att skapa ett gemensamt synsätt i frågor som rör programmet
samt säkerställa samordningen på nationell nivå av det svenska
deltagandet i Helios olika verksamheter och arbetsgrupper.
Kommittén skall inte ha någon överordnad funktion eller överta
uppgifter från departement, myndigheter, organisationer eller
liknande. Uppgiften skall vara att verka för en sådan samordning
av insatserna som ger alla berörda parter största möjliga
förutsättningar att genomföra sina delar av programmet.
Kommittén skall till regeringen den 1 mars 1996 lämna en första
redovisning av sitt arbete samt en slutrapport senast den 1 mars
1997.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att Sverige bör aktivt delta i EU:s
handikapparbete för att föra ut svenska kunskaper och
erfarenheter men också för att lära av EU och övriga
medlemsländer. Ett sådant arbete har tidigt inletts.
Handikappinstitutet har i uppdrag att vara Sveriges
informations- och samordningscenter för Handynet. Regeringen har
nyligen vidtagit ytterligare åtgärder genom att tillkalla en
kommitté med uppdrag att samordna Sveriges aktiviteter med
anledning av Helios II-programmet. Utskottet konstaterar vidare
att gällande upphandlingsregler ger utrymme för att ställa
kvalitetskrav på produkter. Motionerna So210 (m) yrkande 8 och
So287 (s) är i huvudsak tillgodosedda. Motionerna avstyrks.
Kommunikationshandikapp
I två motioner behandlas frågor kring kommunikationshandikapp
och Örebro läns speciella kompetens på detta område.
I motion So255 av Inger Lundberg m.fl. (s) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om samverkan inom EU för att
utveckla metoder för stöd till människor med
kommunikationshandikapp. Motionärerna anför att Sverige befinner
sig i den absoluta fronten av utvecklingen av stöd och kunskap
om kommunikationshandikapp. En mycket stor del av resurserna för
statligt stöd till människor med kommunikationshandikapp är
förlagda till Örebro län. Här finns inte bara specialskolor för
döva/hörselskadade och synskadade utan också en avancerad
audiologisk klinik, Sveriges största tolkcentral och väl
fungerande samverkan vad gäller hjälpmedel i övrigt. Landstinget
har tillsammans med statliga och kommunala myndigheter tagit
initiativ till en samverkansorganisation för frågor inom
området. Motionärerna anför att regeringen bör ta initiativ till
att analysera förutsättningarna för att Örebro med sin unika
kompetens inom området kommunikationshandikapp skall kunna komma
att spela en viktig roll i ett europeiskt utvecklingsarbete. En
kraftfull och för stat och landsting/kommuner gemensam satsning
på utveckling av arbetet skulle kunna leda till samverkan runt
institutioner som Ekeskolan och Birgittaskolan. En tänkbar
förlängning är kanske ett europeiskt universitet för döva och
hörselskadade anför motionärerna.
I motion So275 av Rose-Marie Frebran (kds) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett nationellt centrum för kunskap om
kommunikationshandikapp. Också denna motionär pekar på Örebro
läns unika kompetens vad gäller kommunikationshandikapp.
Motionären fokuserar särskilt på de kulturella insatser som
gjorts för människor med kommunikationshandikapp. Synskadade
erbjuds att bevista länsteaterns föreställningar som tolkas.
Före föreställningen inbjuds blinda/synskadade för genomgång: de
får höra skådespelarnas röster, känna på kläder, peruk etc. och
scenbilden beskrivs. För hörselskadade finns hörslinga i
teaterlokalen.
Motionären pekar också på det regionala centrumet för
datorbaserade hjälpmedel för handikappade, Sprida, och på
Datateket som syftar till att initiera användningen av och
spridande av kunskap om datorernas möjligheter för barn och
ungdomar med speciella behov. Motionären anser att ett
nationellt centrum för kommunikationshandikappade bör syfta till
att dels utveckla nya medier anpassade till olika
handikappgruppers behov, dels att utveckla metoder -- apparater
för handikappade för att lättare ta del av det utbud som finns i
dag.
Utbildningsutskottet har tidigare behandlat ett yrkande om
att stödja utvecklingen av ett nationellt/europeiskt
teckenspråkscentrum i Örebro i betänkande 1993/94:UbU8.
Utbildningsutskottet konstaterade då att större delen av de
resurser som finns i Örebro för att erbjuda en teckenspråkig
miljö är statligt finansierade. Utskottet framhöll att om
önskemål finns att Högskolan i Örebro skall engagera sig i
Centrum för kommunikationshandikapp, eller eventuellt medverka i
bildandet av ett nytt centrum för teckenspråk, kan detta ske
genom beslut av högskolan och inom ramen för de resurser som
högskolan disponerar. Den aktuella motionen avstyrktes därmed.
Socialutskottet uttalade sig i betänkande 1993/94:SoU20, med
anledning av en motion, för att regeringen skulle se över
fördelningsprinciperna för statsbidraget till tolkanvändare.
Detta för att inte Örebro län skulle missgynnas av sitt tidigare
mycket aktiva arbete för människor med kommunikationshandikapp.
Vid behandlingen av budgeten för 1995/96 har också särskild
hänsyn tagits till Örebro län.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att det omfattande arbete som bedrivs i Örebro
län för människor med kommunikationshandikapp är mycket
värdefullt. Detta är dock frågor som kommun och landsting främst
har att ansvara för. Utskottet vill vidare framhålla, vad
utbildningsutskottet tidigare uttalat, att Högskolan i Örebro
har stora möjligheter att inom ramen för de resurser som
högskolan disponerar själv besluta om medverkan i ett centrum
för kommunikationshandikapp. Utskottet anser det angeläget att
de erfarenheter som görs i länet också tas till vara i Sveriges
EU-arbete med handikappfrågor. Motionerna So255 (s) och So275
(kds) avstyrks.
Vårdhem
I motion So237 av Stig Sandström m.fl. (v) yrkas att
riksdagen fattar beslut om att avvecklingen av vårdhem för
personer med utvecklingsstörning skall vara avslutad före den 1
januari 1998. Handikapputredningen föreslog bl.a. att vårdhem
för personer med utvecklingsstörning skulle avvecklas successivt
med slutdatum 1 januari 1998. Motionärerna anser att
vårdhemsboendet aldrig varit något bra alternativ. De önskar en
snabb avveckling av vårdhemmen och en statlig kontroll över att
gruppboendet utvecklas på ett tillfredsställande sätt.
I motion So214 av My Persson och Margareta E Nordenvall
(båda m) hemställs att riksdagen beslutar att små väl
fungerande vårdhem skall få vara kvar som ett av många
boendealternativ (yrkande 2). Motionärerna anför att
psykiatrireformen inneburit vissa problem. Eftersom vårdhemman
avskaffas och läggs ned och alltför många av de psykiskt sjuka
helt enkelt inte klarar ett eget boende så blir många
bostadslösa och hänvisade till gatan eller tillfälliga
övernattningsställen. Moderata samlingspartiet har vid flera
tillfällen påpekat det olämpliga i att helt och hållet avskaffa
små väl fungerande vårdhem, såväl de offentliga som de privata.
Motionärerna anför att avvecklingen av små väl fungerande
vårdhem bör avbrytas och att vårdhemmen skall ses som ett av
många boendealternativ.
Utskottet behandlade en motion om avvecklingen av vårdhemmen i
betänkande 1994/95:SoU7. Utskottet gjorde då följande
redovisning och bedömning:
I proposition 1992/93:159 Stöd och service till vissa
funktionshindrade föreslogs bl.a. att specialsjukhusen och
vårdhemmen för utvecklingsstörda skall avvecklas och ersättas
med andra boendeformer (6 § införandelagen).
I anledning av flera motionsyrkanden med krav på en
precisering av slutdatum för avveckling uttalade utskottet
följande (SoU19 s. 29).
Utskottet delar i huvudsak förslaget i propositionen
beträffande vårdhem och specialsjukhusen. Utskottet instämmer i
att något slutdatum för avvecklingen av vårdhemmen och
specialsjukhusen inte nu bör anges. Utskottet anser att större
institutioner bör avvecklas.
I vissa fall kan dock, enligt utskottets mening, ett litet
välfungerande vårdhem för dem som bor där utgöra en väl så god
vårdmiljö som ett gruppboende. Vårdbehov är individuella och det
är viktigt att alla vårdbedömningar utgår från den enskilde
individens behov. Huvudmännen bör därför utifrån varje vårdhems
förutsättningar under avvecklingstiden kunna ta ställning till
frågan om nedläggning eller fortsatt drift. Vad utskottet nu
anfört bör med avslag på motionerna So18 (s) yrkande 5, So19 (s)
yrkande 2, So20 (v) yrkande 10 och So29 (fp) ges regeringen till
känna. (Res. s)
Riksdagen följde utskottet (rskr. 321).
Socialstyrelsen har i inledningen till föreskrifter
beslutade den 8 juni 1994 Avvecklingsplaner för vårdhem (SOSFS
1994:16) anfört bl.a. följande.
Det har inte satts någon tidpunkt då avvecklingen skall vara
avslutad. Vid behandlingen av propositionen till lagen om stöd
och service till vissa funktionshindrade (LSS) beslutade
Riksdagen, enligt Socialutskottets betänkande (1992/93:SoU19),
att det vid avvecklingen av mindre och innehållsmässigt
välfungerande vårdhem kan vara befogat att ta särskilda hänsyn
till den enskildes behov av vård.
Utskottets bedömning
Enligt 6 § nämnda lag (införandelagen) skall landstingen och
kommunerna gemensamt planera för avveckling av befintliga
specialsjukhus och vårdhem. Avvecklingsplaner skall upprättas
och lämnas in till Socialstyrelsen senast den 31 december 1994.
Utskottet anser inte att bestämmelsen bör ändras och avstyrker
därför motionerna So2 (m) yrkande 2 och So3 (kds) yrkande 2.
Socialstyrelsens kartläggning av avvecklingsplanerna visar
att den 1 januari 1995 bodde 1 800 utvecklingsstörda personer
på vårdhem. Enligt planerna som insänts till Socialstyrelsen
kommer ca 500 personer att flytta under år 1995 och ytterligare
ca 500 personer under år 1996.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att vårdhemmen
skall avvecklas. Utskottet konstaterar att avvecklingen
fortsätter och att avvecklingsplanerna inom föreskriven tid
sänts in till Socialstyrelsen. Något slutdatum för avvecklingen
bör inte nu fastställas enligt utskottet. Motionerna So214 (m)
yrkande 2 och So237 (v) avstyrks därmed.
Ensamarbetandes situation
I motion So224 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ensamarbetandes situation (yrkande 7).
Motionärerna anser att något större gruppboendeenheter än för
4--5 personer bör eftersträvas. Alternativt kan flera enheter
seriekopplas. Detta för att ge större stimulans åt de boende och
undvika ensamarbete för de anställda. Det har enligt
motionärerna visat sig att de grupper som klarar sig med endast
en vårdare sällan får behålla den anställde någon längre tid, då
ensamarbete hör till det mest påfrestande som finns.
Utskottet behandlade en likalydande motion i betänkande
1991/92:SoU4. Utskottet redovisade då följande bakgrund:
Arbetarskyddsstyrelsen har utfärdat en kungörelse (AFS 1982:3)
om ensamarbete. Enligt föreskrifterna skall åtgärder vidtas för
att så långt som möjligt ordna ensamarbetet så att den som utför
arbetet ensam inte löper större risk för skada än om flera
personer gemensamt utför arbetet. Arbetarskyddsstyrelsen har
även utfärdat en kungörelse (AFS 1990:18) om omvårdnadsarbete i
enskilt hem. Bl.a. föreskrivs följande: "När arbetet innebär
påtaglig risk för att arbetstagaren utsätts för våld, hot eller
andra starkt psykiskt påfrestande förhållanden får arbetet inte
utföras som ensamarbete."
Tidigare behandling
Arbetsmarknadsutskottet har i betänkandet 1990/91:AU22
behandlat liknande motioner. Utskottet pekade på att fr.o.m.
april 1991 gäller arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter för
omvårdnadsarbete i enskilt hem (AFS 1990:18). Utskottet framhöll
vidare att de föreslagna ändringarna i 2 kap. 1 §
arbetsmiljölagen (AML 1977:1160) hade betydelse för dessa
frågor. Enligt den föreslagna lagtexten skall det eftersträvas
att arbetet ger möjligheter till variation, social kontakt och
samarbete samt sammanhang mellan enskilda arbetsuppgifter. Med
hänvisning till det anförda ansåg utskottet att det inte borde
påkalla någon åtgärd från riksdagens sida.
Socialutskottet har tidigare behandlat personalpolitiska
frågor bl.a. i betänkandet 1989/90:SoU13. Utskottet
konstaterade då att ett omfattande arbete med personalfrågorna
hade inletts på hela vårdområdet genom regeringsinitiativ,
offentliga utredningar, arbete inom socialstyrelsen, Spri,
Landstingsförbundet, enskilda landsting och kommuner. Utskottet
erinrade om uttalande som utskottet gjort vid tidigare
tillfällen om behovet av insatser på det personalpolitiska
området och att dessa insatser måste ges hög prioritet. Med
hänvisning till det omfattande utredningsarbetet som pågick på
området ansåg inte utskottet att det fanns anledning till något
uttalande från riksdagens sida.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att insatser på
det personalpolitiska området måste ges hög prioritet.
Omfattande arbete pågår redan på det personalpolitiska området
inom hela vårdområdet. Mot denna bakgrund bör riksdagen, enligt
utskottets mening, inte nu ta något initiativ i denna fråga.
Den då aktuella motionen avstyrktes därmed.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att det enligt arbetsmiljölagen skall
eftersträvas att arbetet ger den anställde möjligheter till
variation, social kontakt och samarbete samt sammanhang mellan
enskilda arbetsuppgifter. Arbetsgivaren skall vidare beakta den
särskilda risk för ohälsa och olycksfall som kan följa av att
arbetstagaren utför arbetet ensam. Utskottet vidhåller sin
tidigare inställning att insatser på det personalpolitiska
området måste ges hög prioritet i detta sammanhang. Detta är
dock en fråga för arbetsgivaren/kommunen. Motion So224 (mp)
yrkande 7 avstyrks.
Aspergers syndrom
I motion So291 av Eva Johansson m.fl. (s) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att samhället snabbare skall
kunna tillgodogöra sig nya forskningsresultat och
specialpedagogiska kunskaper om den autistiska handikappgruppen.
Motionärerna framhåller att det är viktigt för handikappade barn
och ungdomar att deras handikapp upptäcks tidigt och
diagnostiseras korrekt. Eftersom tidig upptäckt är av avgörande
betydelse för framgångsrika behandlingsprogram måste förskolan
och skolan på ett mera aktivt sätt kunna uppmärksamma autistiska
störningar hos de små barnen. Både lärar-, förskollärar- och
barnskötarutbildningarna bör ge kunskap om autism och om
Aspergers syndrom anförs det. De enskilda barnen och samhället
har stora vinster att finna om förebyggande åtgärder kan komma
barn i riskzonen till del.
Riksdagens beslut om handikappreformen våren 1993 innebar
också att sjukvårdshuvudmännen ålades att ansvara för
habilitering och rehabilitering genom en lagändring i hälso- och
sjukvårdslagen. För att påskynda utvecklingen av habiliterings-
och rehabiliteringsverksamheterna och minska ojämnheterna i
landet och mellan olika grupper av funktionshindrade beslutades
samtidigt om ett fyraårigt statligt stimulansbidrag på 425
miljoner kronor per år. Vidare ålades Socialstyrelsen att dels
fördela bidragen, dels ingående följa bidragens användning och
årligen rapportera till regeringen om bidragen ger avsedd
effekt.
I proposition 1992/93:159 om stöd och service till vissa
funktionshindrade framhölls att habiliterings- och
rehabiliteringsverksamheten ofta bör ha ett nära samarbete med
annan verksamhet som i vid mening har habiliterings- och
rehabiliteringsansvar, t.ex. förskolor, skolor och pedagogisk
konsultverksamhet, försäkringskassor, region- och rikssjukvård,
arbetsmarknadsorgan och socialtjänst samt med verksamheter som
har ansvar för insatser enligt lagen om stöd och service till
vissa funktionshindrade.
Utskottets bedömning
Utskottet delar uppfattningen att det är angeläget att nya
forskningsresultat och specialpedagogiska kunskaper om olika
handikappgrupper snabbt sprids i samhället. För att bemöta
människor med Aspergers syndrom på ett riktigt sätt krävs
särskild kunskap. Utskottet konstaterar samtidigt att
handikappreformen inneburit en förstärkning av insatserna på
området genom stimulansbidragen till habilitering och
rehabiliteringsinsatser. Socialstyrelsen har ansvar för att
fördela bidrag och ingående följa bidragens användning samt
rapportera om effekten av bidragen. Motion So291 (s) är i
huvudsak tillgodosedd och avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande handikappolitiken
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So210 yrkande 1 och
1994/95:So224 yrkande 4,
res. 1 (m, c, fp, kds)
2. beträffande Handikapputredningens slutbetänkande
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So210 yrkandena 6 och
7, 1994/95:So222 yrkande 1, 1994/95:So236, 1994/95:So245 yrkande
3, 1994/95:So258, 1994/95:So294 yrkandena 2 och 10, 1994/95:K216
yrkandena 2, 6 och 8 och 1994/95:A289 yrkande 5,
res. 2 (m)
res. 3 (c, fp)
res. 4 (v)
res. 5 (kds)
3. beträffande integrerat högkostnadsskydd
att riksdagen avslår motion 1994/95:So245 yrkande 2,
4. beträffande hjälpmedel
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So210 yrkande 2,
1994/95:So222 yrkande 7 och 1994/95:So229,
res. 6 (fp)
res. 7 (v)
5. beträffande färdtjänst
att riksdagen avslår motion 1994/95:So235,
6. beträffande åldersgränsen för personlig assistans
att riksdagen avslår motion 1994/95:So245 yrkande 1,
res. 8 (kds)
7. beträffande anställning av personlig assistent
att riksdagen avslår motion 1994/95:So211,
8. beträffande sysselsättningsgaranti för psykiskt
handikappade
att riksdagen avslår motion 1994/95:So489 yrkande 19,
res. 9 (v)
9. beträffande rådgivning och annat personligt stöd
att riksdagen avslår motion 1994/95:So249,
10. beträffande EU:s handikapparbete
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So210 yrkande 8 och
1994/95:So287,
11. beträffande kommunikationshandikapp
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So255 och
1994/95:So275,
12. beträffande vårdhem
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So214 yrkande 2 och
1994/95:So237,
res. 10 (m, c, fp, mp, kds)
13. beträffande ensamarbetandes situation
att riksdagen avslår motion 1994/95:So224 yrkande 7,
res. 11 (mp)
14. beträffande Aspergers syndrom
att riksdagen avslår motion 1994/95:So291.
Stockholm den 9 maj 1995
På socialutskottets vägnar
Sten Svensson
I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Bo Holmberg
(s), Ingrid Andersson (s), Rinaldo Karlsson (s), Hans Karlsson
(s), Liselotte Wågö (m), Christina Pettersson (s), Roland
Larsson (c), Marianne Jönsson (s), Leif Carlson (m), Barbro
Westerholm (fp), Conny Öhman (s), Stig Sandström (v), Mariann
Ytterberg (s), Birgitta Wichne (m), Thomas Julin (mp) och
Chatrine Pålsson (kds).
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 5 som börjar med
"Utgångspunkten för" och slutar med "4 avstyrks." bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att utgångspunkten för handikappolitiken är
alla människors lika värde och lika rätt. Utskottet delar också
Prioriteringsutredningens inställning att samhällets resurser
bör satsas där behoven är störst. Samhället bör särskilt beakta
behoven hos de svagaste som har mindre möjligheter än andra att
göra sina röster hörda eller utnyttja sina möjligheter. Det är,
enligt utskottets mening, de svagaste, inte de röststarkaste,
som skall prioriteras. Stödet till fysiskt och psykiskt
handikappade skall vara mångsidigt och anpassas till de
handikappades förutsättningar. Det skall ge de handikappade
valfrihet och goda möjligheter att påverka sin situation, t.ex.
genom att de själva får fatta beslut om att anställa
vårdpersonal och välja organisationsformer.
Utskottet vill samtidigt understryka betydelsen av frivilligt
socialt arbete med handikappade. Utskottet anser att detta
arbete skall uppmuntras och stödjas. Medmänniskors personliga
engagemang gör den handikappades liv rikare och tryggare. Det
offentligas insatser får aldrig bli en ersättning för
medmänskligt engagemang.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So210 (m)
yrkande 1 och So224 (mp) yrkande 4 bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa
1. beträffande handikappolitiken
att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:So210
yrkande 1 och 1994/95:So224 yrkande 4 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Handikapputredningens slutbetänkande (mom. 2)
Sten Svensson, Liselotte Wågö, Leif Carlson och Birgitta
Wichne (alla m) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 9 som börjar med
"Direktiv håller" och på s. 10 slutar med "och avstyrks." bort
ha följande lydelse:
Utskottet anser att det finns anledning att nu analysera den
amerikanska lagstiftningen -- ADA -- och se vilka effekter den
fått. Detta är särskilt angeläget eftersom det efter initiativ
från den borgerliga regeringen tillsattes en handikappombudsman
med uppgift bl.a. att bevaka att handikappade inte
diskrimineras.
Utskottet anser att riksdagen med bifall till motion So210 (m)
yrkande 6 och med anledning av motionerna So210 (m) yrkande 7,
So222 (fp) yrkande 1, So236 (s), So245 (kds) yrkande 3, So258
(s), So294 (c) yrkandena 2 och 10, K216 (v) yrkandena 2, 6 och 8
och A289 (s) yrkande 5 som sin mening bör ge regeringen till
känna vad utskottet anfört.
dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa
2. beträffande Handikapputredningens
slutbetänkande
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:So210
yrkande 6 och med anledning av motionerna 1994/95:So210 yrkande
7, 1994/95:So222 yrkande 1, 1994/95:So236, 1994/95:So245 yrkande
3, 1994/95:So258, 1994/95:So294 yrkandena 2 och 10, 1994/95:K216
yrkandena 2, 6 och 8 och 1994/95:A289 yrkande 5 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Handikapputredningens slutbetänkande (mom. 2)
Roland Larsson (c) och Barbro Westerholm (fp)
anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 9 som börjar med
"Utskottet anser" och på s. 10 slutar med "och avstyrks." bort
ha följande lydelse:
Handikapputredningens individuella del -- lagen om stöd och
service -- genomfördes under den borgerliga regeringen.
Utskottet anser att det nu är dags för nästa steg, att genomföra
Handikapputredningens förslag om generella insatser i syfte att
göra samhällets olika sektorer tillgängliga för alla. Härvid bör
ansvars- och finansieringsprincipen slås fast. Regeringen måste,
enligt utskottets mening, utarbeta en plan för genomförandet av
Handikapputredningens förslag och därefter återkomma till
riksdagen med en redovisning för vad regeringen avser att göra.
Vad utskottet anfört med bifall till motionerna So222 (fp)
yrkande 1, So236 (s) och So294 (c) yrkande 2 och med anledning
av motionerna So210 (m) yrkandena 6 och 7, So245 (kds) yrkande
3, So258 (s), So294 (c) yrkande 10, K216 (v) yrkandena 2, 6 och
8 och A289 (s) yrkande 5 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa
2. beträffande Handikapputredningens
slutbetänkande
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:So222
yrkande 1, 1994/95:So236 och 1994/95:So294 yrkande 2 och med
anledning av motionerna 1994/95:So210 yrkandena 6 och 7,
1994/95:So245 yrkande 3, 1994/95:So258, 1994/95:So294 yrkande
10, 1994/95:K216 yrkandena 2, 6 och 8 och 1994/95:A289 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Handikapputredningens slutbetänkande (mom. 2)
Stig Sandström (v) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 9 som börjar med
"Utskottet anser" och på s. 10 slutar med "och avstyrks." bort
ha följande lydelse:
Utskottet oroas av att alltför många unga människor i dag går
direkt från skolan till en förtidspension och aldrig får en
möjlighet att komma in i samhället. Arbetsgivarna väljer att
anställa personer utan funktionshinder och samhället bidrar till
diskrimineringen genom att kostnaderna för anpassningsåtgärder
och arbetshjälpmedel i allt större utsträckning lagts på
enskilda arbetsgivare. Det finns heller inga krav på att
arbetslokaler skall vara tillgängliga för funktionshindrade.
Tillgängligheten i butiker, restauranger, biografer m.m. har
också brister. Utskottet anser därför att Handikapputredningens
förslag nu måste genomföras och att ansvars- och
finansieringsprincipen därvid bör slås fast. Riksdagen bör
enligt utskottets mening hos regeringen begära förslag dels till
en lag om arbetslivets tillgänglighet för funktionshindrade,
dels begära förslag till införandet av sanktioner i brottsbalken
vid diskriminering av funktionshindrade i näringsverksamhet.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So210 (m)
yrkandena 6 och 7, So222 (fp) yrkande 1, So236 (s), So245 (kds)
yrkande 3, So258 (s), So294 (c) yrkandena 2 och 10, K216 (v)
yrkandena 2, 6 och 8 och A289 (s) yrkande 5 bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa
2. beträffande Handikapputredningens
slutbetänkande
att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:So210
yrkandena 6 och 7, 1994/95:So222 yrkande 1, 1994/95:So236,
1994/95:So245 yrkande 3, 1994/95:So258, 1994/95:So294 yrkandena
2 och 10, 1994/95:K216 yrkandena 2, 6 och 8 och 1994/95:A289
yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
5. Handikapputredningens slutbetänkande (mom. 2)
Chatrine Pålsson (kds) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 9 som börjar med
"Utskottet anser" och på s. 10 slutar med "och avstyrks." bort
ha följande lydelse:
Utskottet delar inställningen i motion So245 (kds) att det
behövs ett aktivt arbete med attitydförändringar gentemot
personer med funktionshinder. Inte minst när det gäller unga
handikappades möjlighet till inträde i arbetslivet krävs ett
aktivt arbete med attitydförändring. Detta arbete måste
kompletteras med en antidiskrimineringslag. Statistiken visar
att ca 80 % av unga handikappade är utan arbete oavsett
konjunkturläget.
Vad utskottet anfört med bifall till motion So245 (kds)
yrkande 3 och med anledning av motionerna So210 (m) yrkandena 6
och 7, So222 (fp) yrkande 1, So236 (s), So258 (s), So294 (c)
yrkandena 2 och 10, K216 (v) yrkandena 2, 6 och 8 och A289 (s)
yrkande 5 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa
2. beträffande Handikapputredningens
slutbetänkande
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:So245
yrkande 3 och med anledning av motionerna 1994/95:So210
yrkandena 6 och 7, 1994/95:So222 yrkande 1, 1994/95:So236,
1994/95:So258, 1994/95:So294 yrkandena 2 och 10, 1994/95:K216
yrkandena 2, 6 och 8 och 1994/95:A289 yrkande 5 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Hjälpmedel (mom. 4)
Barbro Westerholm (fp)
anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 13 som börjar med
"Genom det" och slutar med "So229 (v)." bort ha följande
lydelse:
Utskottet kan samtidigt konstatera att det finns en rad
problem inom hjälpmedelsområdet. Det görs inte alltid en
avvägning mellan kostnaden för hjälpmedlet och kostnaden för
hemtjänsten. Det som kortsiktigt är billigt kan visa sig
långsiktigt bli dyrt. Utskottet oroas av de stora skillnaderna i
bedömningen av hjälpmedelsbehovet över landet. Åtgärder bör
vidtas för att åstadkomma en mer enhetlig behovsbedömning. Det
behövs vidare underlag för vilka hjälpmedelsinsatser som är mest
effektiva från en hälsoekonomisk utgångspunkt.
Vad utskottet anfört med bifall till motion So222 (fp) yrkande
7 och med anledning av motionerna So210 (m) yrkande 2 och So229
(v) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa
4. beträffande hjälpmedel
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:So222
yrkande 7 och med anledning av motionerna 1994/95:So210 yrkande
2 och 1994/95:So229 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
7. Hjälpmedel (mom. 4)
Stig Sandstöm (v)
anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 13 som börjar med
"Utskottet anser" och slutar med "So229 (v)." bort ha följande
lydelse:
Utskottet oroas över de problem som finns inom
hjälpmedelsområdet. En del har sitt ursprung i Ädel-reformen som
innebar att kommunerna övertagit en stor del av
hjälpmedelssortimentet från landstingen. Kommunerna saknar
erfarenhet från hjälpmedelshantering. En del tittar alltför
mycket på kostnaderna och gör inte någon avvägning mellan t.ex.
kostnader för hjälpmedlet och kostnaden för hemtjänsten. Det
finns stora olikheter mellan olika kommuner när det gäller
bedömningen av hjälpmedelsbehovet. Det saknas ofta riktlinjer
för verksamheten. Kompetensen är på väg att försvinna både
beträffande behovsbedömning och beställning av hjälpmedel.
Utskottet anser att Handikappinstitutet bör få i uppdrag att
göra en översyn av hjälpmedelsförsörjningen. Av särskild vikt är
det att de nya tekniska hjälpmedlen uppmärksammas. De ställer
stora krav på utbildning och kompetens hos upphandlare,
ordinatörer och användare. En bra introduktion av dessa nya
hjälpmedel kräver centrala insatser och samordning.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So222 (fp)
yrkande 7 och So229 (v) och med avslag på motion So210 (m)
yrkande 2 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa
4. beträffande hjälpmedel
att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:So222
yrkande 7 och 1994/95:So229 och med avslag på motion
1994/95:So210 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
8. Åldersgränsen för personlig assistans (mom. 6)
Chatrine Pålsson (kds) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 15 som börjar med
"Utskottet vill" och på s. 16 slutar med "1 avstyrks." bort ha
följande lydelse:
Utskottet anförde redan när beslutet om personlig assistans
togs att det är principiellt felaktigt att införa en åldersgräns
för rätt till personlig assistans när vårdbehovet kvarstår.
Åldersgränsen innebär en diskriminering av äldre. Det måste vara
den enskildes behov av personlig assistans som är avgörande och
inte personens ålder. Utskottet konstaterar att en särskild
utredare kommer att se över finansiering och regelsystem för den
statliga assistansersättningen. Utskottet anser att utredaren
bör få i uppdrag att även utreda förutsättningarna för att ta
bort åldersgränsen för rätten till personlig assistans.
Regeringen bör därefter återkomma till riksdagen med sina
förslag.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So245 (kds)
yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 6 bort hemställa
6. beträffande åldersgränsen för personlig
assistans
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:So245
yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
9. Sysselsättningsgaranti för psykiskt handikappade (mom. 8)
Stig Sandström (v)
anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 17 som börjar med
"Utskottet vidhåller" och slutar med "19 avstyrks." bort ha
följande lydelse:
Stora delar av den psykiatriska verksamheten övergår nu från
landsting till kommun. Utskottet delar inställningen i motion
So489 (v) att regeringen nu måste ta ett särskilt
uppföljningsansvar och se till att de psykiskt sjukas behov av
sysselsättning, rehabilitering, fritid, boende och adekvat
behandling blir tillgodosett. Utskottet anser därför att
sysselsättningsgarantin i LSS bör utvidgas till att omfatta även
de psykiskt handikappade.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So489 (v) yrkande
19 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 8 bort hemställa
8. beträffande sysselsättningsgaranti för
psykiskt handikappade
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:So489
yrkande 19 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
10. Vårdhem (mom. 12)
Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Roland Larsson (c),
Leif Carlson (m), Barbro Westerholm (fp), Birgitta Wichne (m),
Thomas Julin (mp) och Chatrine Pålsson (kds) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 23 som börjar med
"Utskottet vidhåller" och slutar med "avstyrks därmed." bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att i vissa fall ett litet välfungerande
vårdhem för dem som bor där kan utgöra en väl så god vårdmiljö
som ett gruppboende. Vårdbehoven är individuella, och det är
viktigt att alla vårdbedömningar utgår från den enskilde
individens behov. Huvudmännen bör därför utifrån varje vårdhems
förutsättningar kunna ta ställning till frågan om nedläggning
eller fortsatt drift. Vad utskottet anfört med anledning av
motion So214 (m) yrkande 2 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen til känna.
Utskottet anser inte att något slutdatum för avvecklingen av
vårdhemmen och specialsjukhusen bör anges. Motion So237 (v)
avstyrks.
dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa
12. beträffande vårdhem
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:So214
yrkande 2 och med avslag på motion 1994/95:So237 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Ensamarbetandes situation (mom. 13)
Thomas Julin (mp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 24 som börjar med
"Utskottet konstaterar" och slutar med "7 avstyrks." bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar inställningen i motion So224 (mp) att
ensamarbete bör undvikas. Arbetsgivaren bör i sin planering
eftersträva att ensamarbete i så stor utsträckning som möjligt
undviks. Ett sätt att lösa detta är t.ex. att
gruppboendeenheterna byggs för lite fler än 4--5 personer eller
att flera gruppboenden seriekopplas. Härigenom undviks
ensamarbete för de anställda, och de boende erbjuds större
stimulans i form av fler kontakter.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So224 (mp)
yrkande 7 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 13 bort hemställa
13. beträffande ensamarbetandes situation
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:So224
yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Motioner 1
Ärendets beredning i riksdagen 4
Utskottet 4
Utgångspunkter för handikappolitiken 4
Handikapputredningens slutbetänkande 5
Integrerat högkostnadsskydd 10
Hjälpmedel 11
Färdtjänst 13
Personlig assistans för vissa funktionshindrade 14
Sysselsättningsgaranti för psykiskt handikappade 16
Rådgivning och annat personligt stöd 17
EU:s handikapparbete 18
Kommunikationshandikapp 20
Vårdhem 21
Ensamarbetandes situation 23
Aspergers syndrom 24
Hemställan 25
Reservationer 26