I betänkandet behandlas regeringens proposition 1994/95:194
Vissa frågor om psykiatrisk tvångsvård, två motioner med
anledning av propositionen och ett motionsyrkande från den
allmänna motionstiden. I propositionen föreslås dels en ändring i
lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning (LRU), dels
vissa nya bestämmelser i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård (LRV). Ändringen i LRU syftar till att förtydliga
sjukvårdshuvudmännens ansvar för vården efter avslutad
rättspsykiatrisk undersökning. Ändringarna i LRV innebär bl.a.
att chefsöverläkaren hos länsrätten skall ansöka om medgivande
för att kunna ge tillstånd till s.k. frigång för en patient som
ges rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. I
propositionen anges vidare att en parlamentarisk kommitté bör
tillkallas för att se över lagstiftningen om psykiatrisk
tvångsvård m.m. Utskottet tillstyrker de i propositionen
framlagda lagförslagen och delar regeringens bedömning att en
parlamentarisk kommitté bör tillsättas med uppgift att se över
lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård. Utskottet avstyrker
motionerna. Till betänkandet har fogats en reservation.
Propositionen
I proposition 1994/95:194 Vissa frågor om psykiatrisk
tvångsvård har regeringen (Socialdepartementet) föreslagit att
riksdagen antar förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk
undersökning,
2. lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.
Lagförslagen fogas till betänkandet som bilaga.
Lagrådets yttrande över lagförslagen har inhämtats. Lagrådet
har lämnat förslagen utan erinran.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen
1994/95:So39 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om rättspsykiatrisk vård.
1994/95:So40 av Stig Sandström m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att i de direktiv för den
utredning som skall se över den psykiatriska tvångsvården begära
förslag om hur en behandlingsplanering för den enskilde kan ingå
i lagstiftningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om konvertering från frivillig vård till
tvångsvård,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att införa möjlighet att tillsätta
stödpersoner för människor med psykiska problem förutom i lagen
om psykiatrisk tvångsvård även i lagen om vård av unga,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att öka länsrätternas psykiatriska kompetens,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om återinförandet
av ett statligt ansvar för den rättspsykiatriska verksamheten
enligt vad i motionen anförts om en återgång till vad som
reglerades i 1 § andra stycket lagen om rättspsykiatrisk
undersökning (LRPU),
6. att riksdagen avslår regeringens förslag om att använda
sämre utrustade enheter på fängelserna för vård av fångar med
svåra psykiska problem,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utväxla begreppet "psykisk störning" när
det gäller rättsmedicinen.
Motion väckt under den allmänna motionstiden 1995
1994/95:Ju509 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en återgång till lagen om sluten psykiatrisk
vård.
Utskottet
Bakgrund
Lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall (LSPV) ersattes den 1 januari 1992 av lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen (1991:1129)
om rättspsykiatrisk vård (LRV). Det övergripande syftet med
lagstiftningsreformen var att begränsa användningen av tvångsvård
och tvångsåtgärder, att stärka patientens rättssäkerhet och att
öka omgivningsskyddet. Ett annat syfte var att ge ökade
möjligheter för anhållna, häktade och intagna i
kriminalvårdsanstalt att få psykiatrisk vård i frivilliga former
inom hälso- och sjukvården. I proposition 1990/91:58 om
psykiatrisk tvångsvård m.m. framhölls att konsekvenserna av
lagstiftningen måste följas uppmärksamt och att Socialstyrelsen
bör ges en central roll i arbetet med att följa lagstiftningens
effekter och redovisa erfarenheterna.
Regeringen gav i april 1992 Socialstyrelsen i uppdrag att
utvärdera tillämpningen av lagstiftningen om psykiatrisk
tvångsvård m.m. Socialstyrelsen slutredovisade uppdraget i
december 1993 genom att överlämna rapporten Psykiatrisk
tvångsvård -- effekter av ny lagstiftning till regeringen.
Regeringen tillsatte år 1992 en parlamentarisk kommitté -- den
s.k. Fängelseutredningen -- med uppgift att se över
kriminalvården i anstalt (dir. 1992:6). Utredningen behandlar i
sitt slutbetänkande Kriminalvård och psykiatri (SOU 1994:5)
frågan om konsekvenserna för kriminalvården av den ändrade
lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård.
Propositionen
Psykiatrisk vård till rättspsykiatriskt undersökta
Rättspsykiatrisk vård av domstolsöverlämnade personer som
genomgått rättspsykiatrisk undersökning skall enligt 7 § LRV
påbörjas utan dröjsmål när domstolens beslut om sådan vård vunnit
laga kraft. Är den dömde häktad skall vården påbörjas även om
beslutet inte har vunnit laga kraft under förutsättning att den
dömde och åklagaren medger att så sker. Av 8 § lagen (1991:1137)
om rättspsykiatrisk undersökning (LRU) framgår bl.a. att sedan
rättspsykiatrisk undersökning av en häktad har avslutats skall
den misstänkte föras tillbaka till häktet om hans hälsotillstånd
inte ger anledning till något annat.
I propositionen anges att Socialstyrelsen i sin utvärdering
konstaterat att det finns problem vid tillämpningen av lagarna
som leder till svårigheter vid överföringen till den psykiatriska
vården av personer som vid rättspsykiatrisk undersökning bedömts
vara i behov av rättspsykiatrisk vård. Socialstyrelsen föreslår
därför att sjukvårdshuvudmannens ansvar för vården efter
genomförd rättspsykiatrisk undersökning som resulterat i att
vårdbehov föreligger tydliggörs i lagstiftningen. I propositionen
anges att även Rättsmedicinalverket (RMV) har framhållit att det
finns ett behov av att tydliggöra sjukvårdshuvudmännens ansvar
efter genomförd undersökning. Regeringen konstaterar i
propositionen att färdigundersökta personer som är i behov av
rättspsykiatrisk vård numera tas om hand snabbare än tidigare.
Enligt regeringens mening finns det dock fortfarande vissa
brister vid överföringen av patienter till vård hos
sjukvårdshuvudmännen. Ett förtydligande av sjukvårdshuvudmännens
ansvar efter slutförd rättspsykiatrisk undersökning bör därför
enligt regeringen ske genom att det i 8 § LRU föreskrivs att den
som är häktad och som har genomgått rättspsykiatrisk undersökning
skall föras över till hälso- och sjukvården när undersökningen
har avslutats, i de fall han är i behov av bl.a. psykiatrisk vård
som inte lämpligen kan ges på häktet.
Rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning
I LRV har särskild hänsyn tagits till att skyddet för andra
personer skall tillgodoses bättre. Ett system med s.k. särskild
utskrivningsprövning har därför införts. Den allmänna domstolen i
ett brottmål har möjlighet att besluta om särskild
utskrivningsprövning när någon överlämnas till rättspsykiatrisk
vård som brottspåföljd (31 kap. 3 § brottsbalken). I dessa fall
gäller att åklagare får tillfälle att yttra sig i frågor om
vistelse utanför sjukvårdsinrättningen (permission) eller
utskrivning och att prövningen skall göras av länsrätten. Frågor
om behandlingen avgörs dock ytterst av chefsöverläkaren vid den
enhet där patienten vistas. Det är således chefsöverläkaren som
får föreskriva att en patient får hindras att lämna
vårdinrättningens område eller den del av inrättningen där han
skall vistas. Detta gäller även då vården är förenad med särskild
utskrivningsprövning.
Av Socialstyrelsens utvärdering framgår att antalet avvikningar
från rättspsykiatrisk vård har minskat jämfört med förhållandena
1990. Vidare har noterats att avvikningar förekommer främst vid
s.k. frigång, dvs. när patienten med chefsöverläkarens tillstånd
får röra sig fritt utanför vårdavdelningen men inom
sjukvårdsinrättningens område utan att personal följer med.
Socialstyrelsen anser att säkerhetsnivån vid regionvårdsenheterna
är tillräcklig och att ett system som helt skulle förhindra
avvikningar skulle innebära en behandlingsmiljö som inte hör
hemma inom hälso- och sjukvården, anges det i propositionen.
Regeringen anser att reglerna i LRV har skapat förutsättningar
för att samhällsskyddet skall kunna tillgodoses bättre än som var
fallet med den tidigare lagstiftningen. Under de senaste åren har
det emellertid, enligt regeringen, inträffat ett antal
uppmärksammade avvikningar från rättspsykiatrisk vård. Riksdagens
ombudsmän (JO) har också uppmärksammat vissa avvikningar vid
permission och frigång.
I propositionen anför regeringen att det inte är acceptabelt
att psykiskt störda personer som är farliga för andra skall ha
möjlighet att avvika vare sig det sker från vårdavdelningen eller
vid permission eller vid s.k. frigång. Regeringen anser att det
är nödvändigt med åtgärder för att förhindra att avvikningar
sker. Det krävs också åtgärder från Socialstyrelsens sida när det
gäller tillsyn och kontroll av att såväl skalskydd vid
vårdenheterna som säkerhetsmedvetandet hos personalen är
tillfredsställande. Enligt regeringens mening kan vissa åtgärder
vidtas redan nu. Regeringen föreslår därför att chefsöverläkaren
skall ha länsrättens medgivande för att besluta om frigång för en
patient som ges rättspsykiatrisk vård med särskild
utskrivningsprövning. Länsrätten skall vid sin prövning av
chefsöverläkarens ansökan särskilt beakta arten av den
brottslighet som föranlett beslutet om särskild
utskrivningsprövning, risken för återfall i brottslighet och
verkan av den vård och behandling som patienten genomgått.
Länsrätten skall vidare särskilt beakta säkerhetsförhållandena
vid sjukvårdsinrättningen. Ett medgivande skall enligt regeringen
kunna ges för viss tid eller tills vidare och det skall kunna
återkallas.
Godkännande av vårdinrättningar för rättspsykiatrisk vård av
anhållna, häktade m.fl.
I propositionen gör regeringen bedömningen att bestämmelserna i
6 § LRV om godkännande av vårdinrättningar för rättspsykiatrisk
vård av den som är anhållen, häktad eller intagen på en enhet för
rättspsykiatrisk undersökning eller är intagen i eller skall
förpassas till kriminalvårdsanstalt bör tillämpas mer flexibelt.
I propositionen anges att Socialstyrelsen i sin utvärdering
funnit att en differentierad syn på säkerhetskraven är nödvändig
med hänsyn till den integritetskränkning som det annars innebär
för patienten att vårdas på en högre säkerhetsnivå inom hälso-
och sjukvården än inom kriminalvården. Regeringen anser att det
inom ramen för nuvarande regler bör vara möjligt att godkänna
vårdinrättningar med olika säkerhetsnivåer för den
rättspsykiatriska vård som avses i 6 § LRV. I propositionen
anförs vidare att den parlamentariska kommitté som regeringen
avser att tillkalla bör överväga om regeringen bör ges möjlighet
att delegera beslut om godkännande av vårdinrättningar till de
berörda myndigheterna.
Psykiskt störda i kriminalvården m.m.
I propositionen anges att antalet dagar som intagna inom
kriminalvården vårdats i psykiatrisk slutenvård ökat under
verksamhetsåret 1992/93 jämfört med verksamhetsåret 1991/92.
Socialstyrelsen anger i sin utvärdering att vården till viss del
har skett vid Rättsmedicinalverkets enheter, trots att
rättspsykiatrisk vård av intagna i kriminalvården endast får ges
vid landstingsdrivna vårdenheter som regeringen har godkänt.
Vidare anges att intagna, t.ex. personlighetsstörda, många gånger
har behov av socialt och psykologiskt stöd i stället för
psykiatrisk specialistvård. I propositionen sägs att enligt
Fängelseutredningen är det en viss kategori intagna som är
psykiskt störda som skapar särskilda problem vid
straffverkställigheten. Det gäller intagna med
personlighetsstörningar som tar sig uttryck i ett utagerande
beteende, förhöjd aggressivitet och benägenhet för
självdestruktiva handlingar. Tidigare skulle många av dessa
symtom föranlett intagning för sluten psykiatrisk vård. Att
sluten psykiatrisk vård inte längre kommer i fråga beror enligt
Fängelseutredningen i första hand på att de personlighetsstördas
psykiska tillstånd i allmänhet inte anses behandlingsbart inom
psykiatrin och att psykiatrisk vård därför oftast bedöms som
verkningslös.
Regeringen anför i propositionen att inrättandet av
stödavdelningar på vissa kriminalvårdsanstalter för intagna med
exempelvis personlighetsstörningar är ett viktigt steg för att
förbättra dessa intagnas möjlighet till adekvat omhändertagande.
Vidare anges att hälso- och sjukvården bör förbättra sitt
bemötande och omhändertagande av intagna från kriminalvården.
Enligt regeringen är en lämplig åtgärd för att underlätta detta
att kriminalvårdsanstalterna -- genom avtal mellan landstinget
och kriminalvården -- knyts till en viss sjukvårdsinrättning.
Vidare anser regeringen att det för närvarande inte är nödvändigt
med en ändring av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) för att
förbättra möjligheterna för intagna inom kriminalvården att få
psykiatrisk vård, utan frågan bör kunna lösas genom frivilliga
överenskommelser mellan landstingen.
I propositionen anges att regeringen i februari 1995 har gett
Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra en nationell översyn av
innehåll och kvalitet i den psykiatriska vården. Styrelsen skall
inom ramen för denna översyn bl.a. beskriva och avgränsa den
specialiserade psykiatrins uppgifter i förhållande till den
vård och det stöd som ges inom andra verksamheter, t.ex.
primärvård, socialtjänst och kriminalvård. Genom en sådan
avgränsning skapas enligt regeringens mening ökade
förutsättningar för att klarlägga ansvarsfördelningen mellan
hälso- och sjukvården och kriminalvården. Ett sådant klarläggande
bör på sikt förbättra möjligheterna för fängelsedömda att få
psykiatrisk vård och stöd, anser regeringen.
Stödperson
I propositionen anges att en patient som vårdas med stöd av LPT
och LRV så snart hans tillstånd medger det genom
chefsöverläkarens försorg skall upplysas om sin rätt att få hjälp
av en stödperson. Av Socialstyrelsens utvärdering framgår att
endast 9 % av alla patienter som under ett år vårdats med stöd av
LPT och LRV har haft stödperson och att 51 % inte har erbjudits
stödperson. Regeringen anser att en alltför begränsad del av de
personer som vårdas med tvång erhåller stödperson. Det är
angeläget att åtgärder vidtas för att förbättra möjligheterna för
tvångsvårdade personer att få en stödperson utsedd, inte minst
mot bakgrund av kravet på rättssäkerhet för den enskilde.
Situationen skulle kunna förbättras väsentligt genom
intensifierade tillsyns- och informationsinsatser. Det bör enligt
regeringen ankomma på Socialstyrelsen att se till att
erforderliga insatser genomförs. I propositionen anförs vidare
att det enligt 30 § LPT är förtroendenämnderna inom hälso- och
sjukvården som utser stödpersoner. Regeringen förutsätter att
landstingen skapar de förutsättningar som är nödvändiga för att
tillräckligt många skall vara villiga att åta sig uppdrag som
stödperson. Förtroendenämnderna bör också ta initiativ till att
vårdpersonalen informeras om stödpersonens roll m.m. Skulle de
föreslagna insatserna inte få åsyftad effekt avser regeringen att
återkomma till riksdagen i denna fråga. Socialstyrelsen bör,
enligt regeringen, i samråd med Landstingsförbundet och
Riksförbundet för social och mental hälsa göra en bedömning av om
de stödpersoner som i dag finns har tillräckliga kunskaper om
psykiska störningar och om hur dessa yttrar sig. Regeringen anser
vidare att frågan om stödpersoners möjlighet att få information
om patienter bör övervägas av den parlamentariska kommitté som
regeringen avser att tillkalla.
Utredning om vissa frågor om psykiatrisk tvångsvård m.m.
I propositionen anges att syftet med de nya reglerna var att
anpassa lagstiftningen på området till den utveckling mot en
starkt begränsad användning av tvångsvård som ägt rum inom
psykiatrin. Ändamålet med tvångsvård skulle vara att se till att
den som har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård som ges
efter intagning på sjukvårdsinrättning blir i stånd att
frivilligt medverka till fortsatta stöd- och behandlingsinsatser
i frivilliga former. Samhällsskyddet skulle beaktas men inte ges
en fullt så självständig betydelse som i LSPV. Ett viktigt inslag
i lagstiftningen var ökad rättslig kontroll över tvångsvården
genom domstolsprövning i förening med begränsade vårdtider.
Möjligheten till s.k. konvertering från frivillig vård till
tvångsvård skulle begränsas till fall då en patient kan befaras
allvarligt skada sig själv eller någon annan.
Konverteringsbeslutet skulle följas av en rättslig prövning. Det
framhölls också vid införandet av lagstiftningen att skyddet för
andra personer särskilt skulle beaktas i fråga om psykiskt störda
som har begått t.ex. allvarliga våldsbrott. Vidare anförs i
propositionen att det av Socialstyrelsens utvärdering av
tillämpningen av lagstiftningen bl.a. framgår att syftet med
lagstiftningen i stor utsträckning har uppnåtts. Detta gäller
dock inte användningen av konvertering samt användningen av
tvångsåtgärder vid tvångsvård. Socialstyrelsen framhåller
emellertid i sin rapport att den tid som stått till buds för
utvärderingen inte har gett underlag för att bedöma
lagstiftningens effekter fullt ut.
Regeringen anser således att det krävs ytterligare
utredningsinsatser för att få fram ett säkrare underlag som visar
om LPT och LRV ger de effekter som statsmakterna har avsett. Den
utvärdering som Socialstyrelsen har gjort bygger i huvudsak på
erfarenheter som är inhämtade under 1992 och 1993 vilket
regeringen anser vara en mycket kort tidsperiod. För att med
större säkerhet kunna bedöma lagstiftningen anser regeringen att
framför allt frågor som avser användningen av tvångsvård och
tvångsåtgärder bör analyseras vidare i en särskild utredning. I
utredningen bör även rättssäkerhet, vårdtidernas längd och
användningen av konvertering belysas. Även frågan om hur
samhällsskyddet kan förbättras bör enligt regeringen bli föremål
för analys. Visar utredningen att det behövs regeländringar skall
kommittén föreslå lämpliga åtgärder. Kommittén skall också göra
en redaktionell översyn av lagstiftningen för att öka tydligheten
och därmed underlätta tillämpningen av lagstiftningen. Regeringen
anser att kommittén också skall se över de regler m.m. som gäller
patientens betalningsansvar vid rättspsykiatrisk vård. Denna del
av uppdraget skall enligt regeringen slutredovisas senast den 1
juli 1996. I övrigt skall utredningen redovisa sitt uppdrag
senast den 30 december 1997. Enligt propositionen skall under
utredningsarbetet samråd ske med Kriminalvårdsstyrelsen,
Riksåklagaren, Domstolsverket, Rättsmedicinalverket,
Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Riksförbundet för
social och mental hälsa samt intresseföreningar för schizofreni.
Motionerna
När det gäller den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten
yrkas i motion 1994/95:So40 av Stig Sandström m.fl. (v) att
riksdagen hos regeringen begär förslag om återinförandet av ett
statligt ansvar för den rättspsykiatriska verksamheten enligt vad
i motionen anförts om en återgång till vad som reglerades i 1 §
andra stycket i den tidigare gällande lagen om rättspsykiatrisk
undersökning (LRPU) (yrkande 5). I motionen anförs att en
klar gräns behövs mellan sjukvårdens åtaganden och
rättspsykiatrin. Huvudmannaskapet för vården av dem som dömts
till psykiatrisk vård liksom den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten skall vara en statlig angelägenhet,
anser motionärerna.
I motionerna tas också upp frågor om samhällsskydd och
användning av rättspsykiatrisk vård. I motion 1994/95:So39 av
Gun Hellsvik m.fl. (m) hemställs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
rättspsykiatrisk vård. Motionärerna vill redan nu framhålla --
när det gäller den parlamentariska kommitté som skall utvärdera
lagstiftningen om psykiatrisk vård m.m. -- att regeringen även
bör uppmärksamma hur användningen av den rättspsykiatriska
tvångsvården i framtiden skall kunna begränsas ytterligare och i
stället ersättas av straff. Motionärerna framhåller med hänsyn
framför allt till medborgarnas skyddsintresse att behovet av
restriktivitet när det gäller möjligheten att döma till
överlämnande till rättspsykiatrisk vård särskilt bör lyftas fram.
Den föreslagna ordningen om att tillstånd till s.k. frigång skall
föregås av prövning och medgivande i länsrätten är ett viktigt
steg i rätt riktning, anser motionärerna.
I motion 1994/95:So40 av Stig Sandström m.fl. (v) hemställs
att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att utväxla begreppet "psykisk störning" när det gäller
rättsmedicinen (yrkande 7). Detta är viktigt för att markera
gränserna till exempelvis psykiskt utvecklingsstörda, anser
motionärerna. Vidare hemställs att riksdagen avslår regeringens
förslag om att få använda sämre utrustade enheter på fängelserna
för vård av fångar med svåra psykiska problem (yrkande 6). I
motionen anförs att det blir fler i fängelserna som behöver olika
former av psykisk vård. Inom kriminalvården har man försökt lösa
detta genom att inrätta speciella avdelningar. Motionärerna anser
att det är fel att bygga upp en psykiatri inom fängelserna. De
som behöver psykiatrisk vård skall i stället dömas till vård.
I motion 1994/95:Ju509 av Alice Åström m.fl. (v) hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en återgång till lagen om sluten psykiatrisk
vård (yrkande 1). I och med lagreformen 1991 blev det en
snävare definition av begreppet psykisk störning. Konsekvenserna
av detta har, enligt motionärerna, visat sig bli stora. Antalet
psykiskt störda har ökat på fängelserna. Det finns en stor fara i
att de psykiskt störda får fängelsestraff i stället för vård.
Fängelsestraff förvärrar ofta deras problem. Enligt motionärerna
visar statistiken att flertalet av dem som är dömda till vård har
längre vårdtid än de som dömts till fängelse för likadana brott.
I motion 1994/95:So40 av Stig Sandström m.fl. (v) hemställs
också att riksdagen hos regeringen begär att i direktiven för den
utredning som skall se över den psykiatriska tvångsvården skall
tas upp frågan hur en behandlingsplanering för den enskilde kan
ingå i lagstiftningen (yrkande 1) samt att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts dels om
införande av en möjlighet att tillsätta stödpersoner för
människor med psykiska problem förutom i lagen om psykiatrisk
tvångsvård även i lagen om vård av unga (yrkande 3), dels om
konvertering från frivillig vård till tvångsvård (yrkande 2).
Vidare hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att öka länsrätternas
psykiatriska kompetens (yrkande 4). Motionärerna anser att
vid översynen av lagstiftningen även vikten av att
behandlingsplaneringen görs tydligare skall framhållas. En ny lag
bör stärka planeringen av patientens eftervård. Utredningen bör
också överväga möjligheten att i lagstiftningen markera att en
stödperson skall utses snarast efter det att tvångsvården satts
in samt att denna möjlighet bör föras in förutom i
sociallagstiftningen även i lagen om vård av unga. Vidare anser
motionärerna att en uppgift för utredningen bör vara att helt ta
bort möjligheten att överföra en patient från frivillig vård till
tvångsvård. Till sist anser motionärerna att länsrätterna måste
tillföras psykiatrisk kompetens för att kunna göra adekvata
bedömningar av de läkarintyg som besluten om tvångsvård i stor
utsträckning vilar på.
Tidigare behandling i riksdagen m.m.
I socialutskottets betänkande 1990/91:SoU13 Psykiatrisk
tvångsvård m.m. behandlades vissa av de frågor som tas upp i
propositionen och motionerna.
Utskottet uttalade beträffande rättspsykiatriska undersökningar
bl.a. följande.
I proposition 1990/91:120 om den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten, m.m. redovisas olika synpunkter
beträffande huvudmannaansvaret. -- -- -- Utskottet konstaterar i
likhet med propositionen att den rättspsykiatriska verksamheten
har en stark anknytning till rättsväsendet samtidigt som den har
en markerad medicinsk karaktär där rättssäkerheten är beroende
av den medicinska kompetensen. Utskottet delar propositionens
uppfattning att de rättspsykiatriska undersökningarna även
fortsättningsvis bör utföras under statligt huvudmannaansvar.
Utskottet delade dock också propositionens uppfattning att
själva utförandet av rättspsykiatriska undersökningar i
framtiden skulle kunna utföras såväl vid särskilda statliga
kliniker som i hälso- och sjukvården. Inriktningen borde vara
att undersökningarna så långt som möjligt genomfördes inom
hälso- och sjukvården.
Utskottet förordade också att vad som anförts om psykiatrisk
tvångsvård i samband med rättspsykiatrisk undersökning och om
nödvändigheten av ett snabbt överförande till sjukvården av
personer som vid rättspsykiatrisk undersökning befunnits vara i
behov av psykiatrisk vård borde ges regeringen till känna.
Vidare angav utskottet att vid en avvägning mellan de skäl som
talar för att behålla möjligheten att ge tvångsvård på en
undersökningsenhet även efter avslutad undersökning och de skäl
som åberopas i propositionen anser utskottet att det finns fog
för att välja den utformning av bestämmelserna som valts i
propositionen. Utskottet betonade således att de patienter som
av domstol överlämnas till rättspsykiatrisk vård skyndsamt måste
tas om hand inom sjukvården.
I proposition 1990/91:58 om psykiatrisk tvångsvård m.m.
föreslogs att begreppet allvarlig psykisk störning skulle
ersätta begreppen psykisk sjukdom och jämställd psykisk
abnormitet i LSPV. Begreppet skulle också träda i stället för
begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet samt det s.k.
jämställdhetsbegreppet i brottsbalken. Beträffande begreppet
allvarlig psykisk störning uttalade socialutskottet i sitt
yttrande 1990/91:So6y Psykiatrisk tvångsvård m.m. att den i
propositionen (1990/91:58) föreslagna begreppsbildningen kunde
läggas till grund för den nya lagstiftningen om psykiatrisk
tvångsvård och om den straffrättsliga behandlingen av psykiskt
störda lagöverträdare. Utskottet framhöll att begreppet
allvarlig psykisk störning var avsett att vara något snävare än
begreppet psykisk sjukdom i LSPV och att införandet av begreppet
och avskaffandet av jämställdhetsbegreppet i brottsbalken avsågs
leda till en viss begränsning av den grupp som omfattades av den
straffrättsliga särregleringen, vilket utskottet tillstyrkte.
Justitieutskottet uttalade i betänkandet 1990/91:JuU34 om
psykiskt störda lagöverträdare följande.
Utskottets utgångspunkt är således att samma sjukdomsbegrepp
bör väljas i BrB och i vårdlagstiftningen. I propositionen
(1990/91:58) föreslås att det begreppet skall vara psykisk
störning och att det för ett tvångsingripande skall krävas att
det handlar om en kvalificerad störning; det skall vara fråga om
en allvarlig psykisk störning. Enligt propositionen ansluter
begreppet psykisk störning till vedertagen medicinsk
terminologi. Utskottet har inga invändningar mot att det
används.
Riksdagen följde justitieutskottet (rskr. 1990/91:330).
Beträffande länsrätternas tillgång till psykiatrisk kompetens
angavs i socialutskottets betänkande 1990/91:SoU13 att denna
kompetens kan tillföras domstolen genom förordnande av
sakkunniga som tillhandagår domstolen med yttranden och som även
kan höras vid den muntliga förhandlingen. Utskottet anslöt sig
sålunda till förslaget i propositionen. Riksdagen följde
utskottet (rskr. 1990/91:329).
När socialutskottet behandlade följdlagstiftningen med
anledning av den nya lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård
m.m. hösten 1991 (1991/92:SoU10) uttalade utskottet att det
var medvetet om att det vid införandet av en omfattande ny
lagstiftning som den nu aktuella kunde uppkomma
tillämpningsproblem. Utskottet utgick från att regeringen och
berörda myndigheter noga följer tillämpningen av de nya
bestämmelserna och vidtar de åtgärder som kan visa sig
behövliga.
I december 1993 redovisade Socialstyrelsen sitt uppdrag
att utvärdera tillämpningen av den psykiatriska
tvångsvårdslagstiftningen. Utvärderingen skulle besvara frågan
om syftet med reformen uppnåtts och lagarna fått avsedd effekt.
I rapporten anges följande.
Socialstyrelsen har i en tidigare delrapport pekat på
svårigheterna att utvärdera om rättssäkerheten stärkts och
samhällsskyddet ökat. Den utredning som nu genomförts har
tydliggjort dessa svårigheter och ger inte underlag för att
bedöma lagstiftningens effekter fullt ut. Socialstyrelsen kan
dock konstatera att lagstiftningen bidragit till att skapa
förutsättningar för en fortsatt minskning av tvångsanvändningen,
stärkt rättssäkerhet och ökat samhällsskydd.
För att kunna bedöma om lagstiftningen fått avsedda effekter
på rättssäkerhet och samhällsskydd krävs forskningsinsatser
under längre tid. -- -- --
Utvärderingen visar också att tillämpningen av lagstiftningen
inneburit en del svårigheter som bör kunna åtgärdas genom en
intensifierad information och tillsyn. En fortsatt dialog mellan
berörda myndigheter, organisationer och verksamhetsområden är i
det sammanhanget viktig.
Fängelseutredningen överlämnade i januari 1994 sitt
slutbetänkande Kriminalvård och psykiatri (SOU 1994:5). En del
av utredningens förslag rörande behandlingen av de psykiskt
störda inom kriminalvården -- bl.a. i fråga om inrättande av
s.k. stödavdelningar och förslag om att varje
kriminalvårdsanstalt genom avtal mellan kriminalvården och
landstingen knyts till en viss vårdinrättning -- behandlas i nu
föreliggande proposition. Fängelseutredningens övriga förslag
bereds för närvarande inom Justitiedepartementet.
Beträffande frågan om i vilken utsträckning psykiskt störda
lagöverträdare bör dömas till fängelse eller rättspsykiatrisk
vård anger justitieutskottet i anledning av en rad motioner från
den allmänna motionstiden i sitt betänkande 1994/95:JuU16
Anslag till kriminalvården m.m. att utskottet kommer att
behandla frågan om påföljd för psykiskt störda lagöverträdare
senare i år.
Regeringen tillkallade i maj 1994 en särskild utredare för att
utreda vissa frågor inom den allmänna straffrätten
(Straffansvarsutredningen). Av direktiven framgår
att det enligt brottsbalken (BrB) inte föreligger något hinder
mot att fälla den som begått brott under påverkan av allvarlig
psykisk störning till ansvar. Enligt 30 kap. 6 § BrB får den
psykiskt störde emellertid inte dömas till fängelse. Många
gånger överlämnas han i stället till rättspsykiatrisk vård
enligt 31 kap. 3 § BrB. Den som är tillfälligt sinnesförvirrad
utan egen skuld går emellertid normalt fri från ansvar. Den
ordning som nu gäller på området är enligt utredningsdirektiven
behäftad med flera svagheter. I direktiven anges vidare att
verkningarna av 1991 års reform när det gäller de psykiskt
störda lagöverträdarna måste beaktas. Ett övergripande syfte med
översynen skall vara att genom de allmänna reglerna om
avgränsningen av det straffbara området dels främja
förutsättningarna för en effektiv lagföring av straffvärda
förfaranden, dels ytterligare befästa legalitetsprincipen inom
straffrätten. Utredningen beräknas avge sitt slutbetänkande
senast den 1 juli 1996.
Utskottets bedömning
I motion So40 (v) yrkande 5 hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag om återinförande av ett statligt ansvar
för den rättspsykiatriska verksamheten. Utskottet vidhåller sin
tidigare inställning att ansvaret för den rättspsykiatriska
vården enligt den s.k. normaliseringsprincipen bör ankomma på
hälso- och sjukvården. Huvudmannaansvaret för den
rättspsykiatriska undersökningsverksamheten ligger dock på
staten medan själva utförandet av de rättspsykiatriska
undersökningarna skall kunna ske såväl vid de statliga
rättspsykiatriska enheterna som inom hälso- och sjukvården.
Utskottet avstyrker motionsyrkandet. Utskottet tillstyrker den i
propositionen föreslagna ändringen i lagen om rättspsykiatrisk
undersökning.
I anledning av motionerna So39 (m), So40 (v) yrkandena 6 och 7
samt Ju509 (v) yrkande 1 konstaterar utskottet att
Straffansvarsutredningen har i uppgift att utreda vissa frågor
inom den allmänna straffrätten. Ett övergripande syfte med
översynen är att genom de allmänna reglerna om avgränsningen av
det straffbara området dels främja förutsättningarna för en
effektiv lagföring av straffvärda förfaranden, dels ytterligare
befästa legalitetsprincipen inom straffrätten. Utredningen skall
också beakta verkningarna av 1991 års reform när det gäller de
psykiskt störda lagöverträdarna. Regeringen har vidare i
februari i år gett Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra en
nationell översyn av innehåll och kvalitet i den psykiatriska
vården. Socialstyrelsen skall beskriva och avgränsa den
specialiserade psykiatrins uppgifter i förhållande till andra
verksamheter, t.ex. primärvården, socialtjänsten och
kriminalvården. Detta ger enligt regeringen ökade
förutsättningar för att klarlägga ansvarsfördelningen mellan
hälso- och sjukvården och kriminalvården. Vidare avser
regeringen som tidigare konstaterats att tillsätta en
parlamentarisk kommitté med uppgift att se över tillämpningen av
den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen. Utskottet
förutsätter att erfarenheterna av den nya lagstiftningen i de
hänseenden som tas upp i motionerna beaktas i utredningsarbetet.
Något initiativ från riksdagen behövs inte enligt utskottet.
Utskottet tillstyrker de i propositionen föreslagna ändringarna
i lagen om rättspsykiatrisk vård och avstyrker motionerna.
I motion So40 (v) yrkandena 1--4 tas också upp frågor rörande
behandlingsplanering, konvertering, stödperson och länsrätternas
psykiatriska kompetens. Utskottet utgår från att den i
propositionen aviserade utredningen kan behandla dessa frågor.
Utskottet avstyrker motionsyrkandena.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ansvaret för den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten
att riksdagen avslår motion 1994/95:So40 yrkande 5,
res. - (v)
2. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen
(1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i
lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning,
3. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård
att riksdagen med avslag på motionerna 1994/95:So39,
1994/95:So40 yrkandena 6 och 7 samt 1994/95:Ju509 yrkande 1
antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,
4. beträffande ytterligare utredningsinsatser
att riksdagen avslår motion 1994/95:So40 yrkandena 1--4.
Stockholm den 9 maj 1995
På socialutskottets vägnar
Sten Svensson
I beslutet har deltagit:
Sten Svensson (m), Bo Holmberg (s), Ingrid Andersson (s),
Rinaldo Karlsson (s), Hans Karlsson (s), Liselotte Wågö (m),
Christina Pettersson (s), Roland Larsson (c), Marianne Jönsson
(s), Leif Carlson (m), Barbro Westerholm (fp), Conny Öhman (s),
Stig Sandström (v), Mariann Ytterberg (s), Birgitta Wichne (m),
Thomas Julin (mp) och Chatrine Pålsson (kds).
Reservation
Ansvaret för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten
(mom. 1)
Stig Sandström (v) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 12 som börjar med
"Utskottet vidhåller" och slutar med "avstyrker motionsyrkandet"
bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening medför ett delat ansvar för
undersökningsverksamheten risker för att kvaliteten på
undersökningarna försämras och att bedömningarna blir mindre
enhetliga. De rättspsykiatriska undersökningarna bör således
utföras endast vid de statliga rättspsykiatriska enheterna.
Utskottet förutsätter att frågan om huvudmannaansvaret för den
rättsmedicinska verksamheten tas upp i den aviserade
utredningen. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna med anledning av motionen.
dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:
1. beträffande ansvaret för den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:So40 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.