I betänkandet behandlas regeringens proposition 1994/95:149
Nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster. Inga
motioner har väckts med anledning av propositionen.
Utskottet tillstyrker förslagen i propositionen att riksdagen
godkänner den nordiska konventionen om socialt bistånd och
sociala tjänster samt antar den föreslagna lagen om
konventionen.
Propositionen
I proposition 1994/95:149 föreslår regeringen att riksdagen
godkänner den nordiska konventionen om socialt bistånd och
sociala tjänster samt antar förslaget till lag om nordisk
konvention om socialt bistånd och sociala tjänster.
Konventionen och lagförslaget återfinns som bilaga till
betänkandet.
Utskottet
Propositionen
Bakgrund
I mars 1981 undertecknades en konvention mellan Sverige,
Danmark, Finland, Island och Norge om social trygghet.
Konventionen omfattade såväl socialförsäkringsförmåner som
social omvårdnad och bidragsförskott. I juni 1981 undertecknades
en nordisk språkkonvention som innehåller regler som har
betydelse inom social- och sjukvårdsområdet. I juni 1992
undertecknades en ny konvention om social trygghet. Den nya
konventionen ersatte den tidigare inom området
socialförsäkringsförmåner. Den tidigare konventionen skulle
dock fortfarande gälla i fråga om social omvårdnad och
bidragsförskott.
Den nordiska socialpolitiska kommittén beslutade 1991 att
tillsätta en ämbetsmannagrupp (nordiska biståndsgruppen) som
skulle utarbeta ett förslag till en nordisk konvention om
socialhjälp och andra sociala förmåner som faller utanför den
nordiska konventionen om social trygghet. Arbetsgruppen föreslog
i april 1993 en ny nordisk konvention om socialt bistånd och
sociala tjänster. Konventionen undertecknades av regeringarna i
Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige den 14 juni 1994.
Konventionen i huvuddrag
Principen om likställdhet inom konventionens sakområde för
alla medborgare i Norden, som fanns i 1981 års
trygghetskonvention, upprätthålls i den nya konventionen. Vidare
återfinns i konventionen de sedan tidigare gällande reglerna om
skydd mot hemsändning och om bidragsförskott. Vissa artiklar i
konventionen skall tillämpas även på lagstiftningen om hälso-
och sjukvård.
Av ingressen till konventionen framgår att den avser att
reglera förhållanden som faller utanför EG-rätten. Enligt
propositionen går bestämmelserna utöver EG-rätten såväl i fråga
om personkrets som i sak.
Behov av ändringar i svensk lagstiftning med anledning av
konventionen
I propositionen föreslås att den nordiska konventionen om
socialt bistånd och sociala tjänster införlivas med svensk rätt
genom en särskild lag. Vidare föreslås att vissa kompletterande
regler införs i samma lag i syfte att klargöra kommuners och
landstings behörighet att företa sådana åtgärder som de enligt
konventionen antingen är skyldiga att vidta eller skall kunna
företa.
Den nya lagen bör träda i kraft den dag regeringen bestämmer
för att ikraftträdandet skall kunna sammanfalla med den tidpunkt
då konventionen träder i kraft.
Artikel 9 i konventionen innehåller en bestämmelse om
flyttning till ett annat nordiskt land för personer som behöver
långvarig behandling eller vård. Artikel 9 har jämförd med
artiklarna 1 och 2 ett vidare tillämpningsområde än nuvarande
svenska statsbidragsbestämmelser om patientöverflyttningar.
Utvidgningen gäller både i fråga om nordiskt land och i fråga om
typ av insatser och vilka personer som kan komma i fråga för
flyttning. De insatser som berörs är socialt bistånd, sociala
tjänster och hälso- och sjukvård. Vad gäller personkretsen
omfattar artikel 9 alla personer som har behov av långvarig
behandling och vård.
De ansvariga myndigheterna i in- och utflyttningsländerna
skall som ett led i en överenskommelse om en flyttning kunna
fatta beslut om fördelning av kostnaderna för behandling eller
vård mellan myndigheterna i de båda länderna. Tredje stycket i
artikel 9 reglerar förhållandet mellan konventionen och 1992 års
nordiska konvention om social trygghet i de fall en
överenskommelse har träffats.
Enligt regeringens mening skall ansvarig myndighet enligt
artikel 9 vara den kommun eller det landsting som har ansvaret
för motsvarande insatser för den enskilde under dennes
bosättning i Sverige.
Enligt 2 kap. 1 § kommunallagen får landstingen och kommunerna
endast ansvara för sådana angelägenheter av allmänt intresse som
har anknytning till det egna landstingets eller den egna
kommunens område eller dess medlemmar. Kommunallagens
bestämmelser skall gälla om undantag från regeln inte görs i
speciallagstiftning. Något undantag för insatser i ett annat
nordiskt land för personer som också är bosatta i det andra
nordiska landet finns inte.
Eftersom artikel 9 i konventionen delvis strider mot
kommunallagens bestämmelser om gränserna för kommunernas och
landstingens behörighet krävs enligt regeringen lagform.
Konventionen föreslås därför bli införlivad med svensk rätt
genom en särskild lag, därmed blir också artikel 9 i
konventionen svensk lag. Regeringen föreslår att det i denna lag
även införs vissa klargörande kompletterande regler rörande
vilka myndigheter som skall anses som ansvariga myndigheter
enligt artikeln samt ett förtydligande av
behörighetsutvidgningen.
Artikel 5, om språkanvändning, innebär en viss utvidgning i
förhållande till 1981 års språkkonvention. Regeringen anser dock
att det inte behövs någon ändring i förvaltningslagen (1986:223)
eftersom det av denna lags 3 § framgår att om en annan lag eller
förordning innehåller någon bestämmelse som avviker från lagen,
gäller den bestämmelsen.
I propositionen anges att artikel 8, om skyldighet att
samarbeta om resa, främst omfattar de situationer man tänkt på i
artiklarna 6 och 7 och närmast kan ses som en precisering av
kommunens ansvar enligt socialtjänstlagen (1980:620). Regeringen
anser att det inte behövs någon kompletterande lagbestämmelse
vid införlivandet av konventionen och artikel 8.
Bestämmelsen i artikel 10, om färdtjänst, är helt ny. I
propositionen anges att det i kommentaren till konventionen sägs
att i den omfattning färdtjänsten faktiskt ger möjlighet till
att resa till grannkommun inom landets gränser bör den också ge
möjlighet till att resa till grannkommun i ett annat nordiskt
land. Regeringen anser att en klargörande behörighetsregel för
det samarbete som förutsätts i artikel 10 skall införas på samma
sätt som för artikel 9. Bestämmelsen skall föreskriva en
behörighet för kommuner att som ett led i det samarbete som
åligger dem fatta beslut och ingå överenskommelser med ansvariga
myndigheter i annat nordiskt land. Regeringen anser inte att
något tillägg därutöver behöver göras i nu gällande lagstiftning
på området.
Några lagändringar eller kompletterande lagregler beträffande
artiklarna 4, 6, 7 och 11 behövs inte enligt propositionen då
dessa överensstämmer med svensk lagstiftning.
Utskottets bedömning
Utskottet har ingen erinran mot förslagen i propositionen och
tillstyrker därför propositionens förslag om att riksdagen
godkänner den föreliggande konventionen samt antar den i
propositionen föreslagna lagen om konventionen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande godkännande av konventionen
att riksdagen godkänner den nordiska konventionen om socialt
bistånd och sociala tjänster som undertecknats den 14 juni 1994,
2. beträffande förslaget till lag om konventionen
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om nordisk
konvention om socialt bistånd och sociala förmåner.
Stockholm den 4 april 1995
På socialutskottets vägnar
Sten Svensson
Närvarande vid ärendets preliminära behandling: Sten
Svensson (m), Bo Holmberg (s), Ingrid Andersson (s), Rinaldo
Karlsson (s), Hans Karlsson (s), Christina Pettersson (s),
Roland Larsson (c), Marianne Jönsson (s), Leif Carlson (m),
Barbro Westerholm (fp), Conny Öhman (s), Stig Sandström (v),
Mariann Ytterberg (s), Birgitta Wichne (m), Thomas Julin (mp),
Chatrine Pålsson (kds) och Annika Jonsell (m).