Utskottet behandlar i betänkandet ett antal motioner som
väckts under riksmötet 1993/94 och som berör olika frågor med
anknytning till utlänningslagen, såsom regler om visum,
förvarstagande, s.k. människosmuggling och
säsongsarbetstillstånd. I betänkandet behandlas också några
motioner rörande svenskt medborgarskap.
Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats fem reservationer och två
särskilda yttranden.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993/94
1993/94:Sf601 av Liisa Rulander (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att förvarstagna asylsökande skall
placeras i lämpliga lokaler som tillgodoser kravet på respekt
och värdighet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att unga människor inte bör placeras i
häkten i avvaktan på att lämpliga lokaler iordningställs.
1993/94:Sf608 av Sten Söderberg (-) vari yrkas
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om totalförbud
mot förvarstagande av barn,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tillämpning av besöksviseringsreglerna i
enlighet med 1983/84 års riktlinjer,
1993/94:Sf610 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av lämpliga lokaler för
förvarstagande enligt utlänningslagen.
1993/94:Sf615 av Charlotte Branting m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att regeringen noga följer tillämpningen
av reglerna om förvar av asylsökande barn,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tilläggsdirektiv till Invandrar- och
flyktingkommittén.
1993/94:Sf618 av Johnny Ahlqvist och Bengt Silfverstrand (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om förändringar i SFS 1991:29.
1993/94:Sf619 av Georg Andersson m.fl. (s) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om avgift vid ansökan om svenskt
medborgarskap.
1993/94:Sf621 av Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) vari
yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om viseringskrav för alla medborgare i det
forna Jugoslavien.
1993/94:Sf622 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om missbruk av viseringsinstrumentet för att
hindra människor från att fly,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förbud mot förvar av vuxna i häkten och
polisarrester,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ytterligare begränsningar av möjligheten
att ta barn i förvar,
22. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan
ändring i utlänningslagen att den som är under 18 år anses som
barn,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om skärpta straff för människosmuggling,
34. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan
ändring av lagen om svenskt medborgarskap att handläggningen
förs över från Invandrarverket till Justitiedepartementet,
1993/94:Sf623 av Viola Furubjelke m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om villkor för svenskt medborgarskap.
1993/94:Sf624 av Jerzy Einhorn (kds) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om utarbetande och spridning av en rekommendation till
kommunerna angående värdiga former för meddelande av svenskt
medborgarskap.
1993/94:Sf625 av Karin Pilsäter (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om tilläggsdirektiv.
1993/94:Sf627 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att visumtvång inte bör användas för att
reglera flyktinginvandring, samt att internationella initiativ
tas därom.
Utskottet
Viseringsregler
Visering innebär enligt 2 kap. 1 § utlänningslagen (1989:529)
tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under viss kortare
tid. Visering ges för högst tre månaders vistelse vid varje
tillfälle men kan begränsas till kortare tid och får förenas med
villkor. En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige
skall enligt 1 kap. 3 § ha visering, om han inte har
uppehållstillstånd eller är medborgare i annat nordiskt land.
Regeringen får föreskriva andra undantag från kravet på
visering. Sådana undantag har föreskrivits i 2 kap. 1 §
utlänningsförordningen (1989:547).
Visering kan ges såväl för rena turistbesök som för besök hos
släktingar eller för arbete. För att visering skall medges krävs
i praxis att utlänningen kan försörja sig här och att han inte
kan antas komma att begå brott eller bryta mot utlänningslagens
bestämmelser. Visering medges inte om utlänningen kan antas ha
för avsikt att bosätta sig här utan att ha fått
uppehållstillstånd.
Särskilda regler gäller, förutom för Norden, för utlänningar
som omfattas av EES-avtalet. Reglerna om fri rörlighet för
personer inom EU/EES-området berör dock i huvudsak endast
medborgare i de aktuella länderna, medan medborgare inom området
från "tredjeland" inte har samma rättigheter att röra sig fritt.
Inom EG/EU har samarbetet kring en harmoniserad invandrings- och
asylpolitik pågått sedan 1980-talet. Genom Maastrichtavtalet har
detta samarbete preciserats och formaliserats. Beträffande
visumfrågor gäller enligt en ny artikel 100c i Romfördraget att
rådet på förslag av kommissionen och efter samråd med
Europaparlamentet enhälligt skall fastställa för vilka
medborgare i tredje land som visumtvång skall gälla vid passage
av medlemsstaternas yttre gränser. Fr.o.m. den 1 januari 1996
fattas dessa beslut med kvalificerad majoritet. EG-kommissionen
har lagt fram förslag till en förordning med förteckning över ca
130 länder utanför EU vars medborgare måste ha visum vid inresa
över medlemsländernas yttre gränser.
Gudrun Schyman m.fl. (v) hänvisar i motion Sf622 yrkande 15
till regeringens beslut i juni 1993 om viseringskrav för
medborgare i Bosnien-Herzegovina. Enligt motionärerna är detta
sätt att använda viseringsinstrumentet en metod att förhindra
flyktingar från att söka asyl i andra länder och klart i strid
med andan i Genèvekonventionen. De begär ett tillkännagivande om
att detta missbruk av viseringsinstrumentet måste upphöra. Hans
Göran Franck m.fl. (s) begär i motion Sf627 yrkande 4 ett
tillkännagivande om att visumtvång inte bör användas för att
reglera flyktinginvandring och att internationella initiativ bör
tas i frågan.
Också motion Sf621 yrkande 8 av Ian Wachtmeister och Lars
Moquist (nyd) gäller visumfrågor. I motionen anges att människor
från Bosnien-Herzegovina söker sig till Sverige på kroatiska
pass, och enligt motionärerna bör därför visumtvång införas för
alla medborgare från det forna Jugoslavien. De begär ett
tillkännagivande härom.
Utskottet har tidigare behandlat motioner om bruket av
viseringsinstrumentet. Senast skedde detta i utskottets av
riksdagen godkända betänkande 1993/94:SfU6. Utskottet anförde
därvid att det utan viseringskrav skulle vara förenat med
stora svårigheter att reglera invandringen. Den som kommer till
Sverige och ansöker om asyl behöver dock inte ha visum. Däremot
kan den som måste lämna sitt land och resa till Sverige i
praktiken bli tvungen att försöka skaffa ett visum. I
betänkandet hänvisades vidare till att enligt direktiven till
Utredningen om översyn av vissa delar av
utlänningslagstiftningen m.m. (dir. 1992:51) borde utredaren
överväga om några ändrade regler är påkallade med hänsyn till
risken för att viseringsregler -- bl.a. i kombination med
sanktionsmöjligheter gentemot transportföretag som för med sig
utlänningar som saknar visering -- kan medföra olyckliga
konsekvenser för flyktingars möjligheter till skydd i ett annat
land. Utskottet ansåg att i avvaktan på denna översyn ett
generellt viseringskrav är nödvändigt för att invandringen i
övrigt skall kunna regleras.
Nämnda utredning har i april 1994 avgivit sitt slutbetänkande
Särskilda skäl -- utformning och tillämpning av 2 kap. 5 § och
andra bestämmelser i utlänningslagen (SOU 1994:60). I
betänkandet anges bl.a. att kravet på visering föranleds av
önskvärdheten och nödvändigheten att kunna kontrollera och
begränsa invandringen från vissa länder samt av
säkerhetspolitiska skäl. Att tillgodose detta syfte utan att
samtidigt riskera att försvåra möjligheterna för personer utan
visering att ta sig hit är enligt utredaren omöjligt. Det är
naturligt att t.ex. ett flygbolag, som riskerar att få ersätta
staten för kostnaderna för en returresa, vägrar att låta en
person utan visering medfölja flygningen till Sverige. Inte
heller är det möjligt för Sverige att ensidigt förhindra att en
utlänning utan visering vägras att resa genom ett annat land på
uppgiven väg till Sverige. Utredaren kan inte finna att Sverige
genom att ändra sina egna regler skulle kunna undvika de
konsekvenser för skyddssökande utlänningar som viseringskravet
faktiskt innebär. I betänkandet anges att intressekonflikten
inte kan lösas annat än genom internationellt samarbete.
Utskottet vill i detta sammanhang också erinra om att
Invandrar- och flyktingkommittén (dir. 1993:1) har till uppgift
bl.a. att se över hur människor från andra länder som söker en
fristad undan förtryck av olika slag skall kunna få detta
tillgodosett i vårt land, men även göra överväganden om
flyktingpolitiska insatser internationellt.
Såväl ett eventuellt svenskt medlemskap i EU som resultatet av
de nämnda utredningarna kan få betydelse för hanteringen av
viseringsinstrumentet. För närvarande vidhåller utskottet dock
sin tidigare inställning att ett generellt viseringskrav är
nödvändigt för en reglerad invandring. Med det anförda avstyrker
utskottet bifall till motionerna Sf622 yrkande 15 och Sf627
yrkande 4.
Vad gäller viseringsfriheten för medborgare i Kroatien och
Slovenien är detta i första hand en fråga för regeringen, och
riksdagen har inte anledning att nu göra något tillkännagivande
i frågan. Utskottet avstyrker därför även motion Sf621 yrkande
8.
I motion Sf608 yrkande 15 av Sten Söderberg (-) begärs ett
tillkännagivande om att riksdagens riktlinjer från 1983/84 om
besöksvisering bör tillämpas. Motionären framhåller att de hårda
viseringsregler som Statens invandrarverk infört för bl.a.
medborgare från Iran och Bangladesh fortfarande gäller och att
dessa regler lett till många familjetragedier.
I proposition 1983/84:144 om invandrings- och
flyktingpolitiken uttalades att Invandrarverkets viseringspraxis
måste bli generösare. I mindre behjärtansvärda fall kunde det
finnas anledning att följa principen att visering skall beviljas
om det inte framstår som sannolikt att avsikten med besöket är
en annan än den uppgivna. I de fall då det var fråga om mycket
nära anhöriga och omständigheterna framstod som särskilt ömmande
borde visering ges. Någon anledning att mer konkret lägga fast
regler i detta hänseende förelåg inte enligt föredragande
statsrådet. I stället borde Invandrarverkets styrelse leda
utvecklingen av verkets viseringspolitik. Utskottet instämde i
sitt betänkande SfU 1983/84:30 i den i propositionen gjorda
bedömningen.
Invandrarverkets styrelse fattade i november 1987 beslut om
nya riktlinjer för viseringspraxis i fråga om bl.a. iranska
medborgare. Bakgrunden till beslutet om nya riktlinjer var en
hög "avhoppsfrekvens" av beviljade viseringar. De nya
riktlinjerna för besöksvisering tillämpades också för medborgare
i Libanon, Turkiet, Pakistan, Bangladesh och Syrien. Innebörden
av denna hårdare praxis är i princip att sökanden själv får göra
troligt att syftet med resan till Sverige är ett besök. Visum
beviljas i regel för såväl föräldrar som syskon när tre resp.
fem år gått. I speciellt ömmande situationer beviljas dessutom
alltid visering, t.ex. för att närvara vid en nära anhörigs
begravning eller för att besöka en nära anhörig som är svårt
sjuk.
I sitt av riksdagen godkända betänkande 1991/92:SfU10 vidhöll
utskottet sin bedömning att tillämpningen av
viseringsbestämmelserna, framför allt i fråga om släktbesök,
borde vara generös och att de riktlinjer som fastställdes av
riksdagen år 1984 fortfarande skulle gälla. Utskottet ansåg att
Invandrarverket ändå tycktes ha tillämpat bestämmelserna så
generöst som omständigheterna medgivit. Utskottet utgick från
att Invandrarverket noga följde utvecklingen och skulle ändra
sin praxis i mer generös riktning så snart detta blev möjligt.
Utskottet anser att riksdagen, liksom under föregående
riksmöte (betänkande 1993/94:SfU5), bör vidhålla sin tidigare
inställning och avstyrker bifall till motion Sf608 yrkande 15.
Förvarstagande
Förvar av barn
Ett utländskt barn under 16 år får enligt 6 kap. 3 §
utlänningslagen tas i förvar om det är sannolikt att barnet
kommer att avvisas och att förordnande om omedelbar
verkställighet kommer att meddelas eller fråga uppkommer om
verkställighet av ett sådant beslut om avvisning, och det finns
en uppenbar risk för att barnet annars håller sig undan och
därigenom äventyrar en förestående verkställighet som inte bör
fördröjas. Barnet får inte tas i förvar om det är tillräckligt
att det ställs under uppsikt. Förvar får också tillgripas om
fråga uppkommer om verkställighet av ett beslut om avvisning i
annat fall än som sägs ovan eller av ett beslut om utvisning när
uppehållstillståndet gått ut om det vid ett tidigare försök att
verkställa beslutet inte visat sig tillräckligt att barnet
ställs under uppsikt.
Barnet får inte skiljas från sin vårdnadshavare eller, om de
är flera, en av dem genom att vårdnadshavaren eller barnet tas i
förvar. Har barnet ingen vårdnadshavare här i riket får det tas
i förvar endast om det föreligger synnerliga skäl.
Barnet får inte hållas i förvar längre tid än 72 timmar, eller
om det finns synnerliga skäl ytterligare 72 timmar.
De nuvarande reglerna, som innebär en begränsning i
förhållande till vad som tidigare gällde av möjligheterna att ta
barn i förvar, infördes den 1 januari 1993 (prop. 1991/92:138,
bet. 1992/93:SfU3, rskr. 1992/93:68).
I motion Sf622 yrkande 21 av Gudrun Schyman m.fl. (v) anförs
att begränsningarna av möjligheterna att ta barn i förvar som
genomfördes den 1 januari 1993 inte går tillräckligt långt.
Förvar av barn skall enligt motionärerna i princip vara
förbjudet men kunna godtas vid avvisning med omedelbar
verkställighet till tredje land som annars skulle omöjliggöras.
Ett förvar skall inte heller få pågå mer än 72 timmar.
Motionärerna begär tillkännagivande härom. Charlotte Branting
m.fl. (fp) begär i motion Sf615 ett tillkännagivande om
angelägenheten av att regeringen noga följer tillämpningen av
reglerna om förvar av barn (yrkande 1). Vidare bör Invandrar-
och flyktingkommittén se över reglerna om förvar av barn och
lägga fram förslag som i princip förbjuder detta (yrkande 2). I
motion Sf608 yrkande 13 av Sten Söderberg (-) begärs förbud mot
att ta barn i förvar.
Förslaget i proposition 1991/92:138 innebar större
inskränkningar i möjligheterna att ta barn i förvar än vad som
sedan blev riksdagens beslut. Utskottet framhöll i sitt
betänkande att utlänningslagen bygger på principen att de beslut
som fattats i utlänningsärenden skall följas och att ett beslut
är verkställbart även i de fall den enskilde inte frivilligt
rättar sig efter det. Propositionen innebar enligt utskottet att
man ändrade på denna grundläggande princip i lagstiftningen när
det gäller barnfamiljerna. Utskottet ansåg att det ytterst
alltid måste, som en sista utväg, finnas möjlighet att mot
barnets och familjens vilja verkställa beslut även i andra
avvisningsfall än dem för vilka förvarsmöjligheten behölls
enligt propositionen, och i utvisningsfallen. Utskottet kunde
därför inte till fullo ställa sig bakom propositionens förslag.
En yttersta möjlighet att ta även ett ensamt barn i förvar måste
också finnas kvar, eftersom barnet i annat fall hade möjlighet
att vägra lämna landet utan att det kunde tvingas till det.
Vid behandlingen under föregående riksmöte av motioner i
frågan vidhöll utskottet i sitt betänkande 1993/94:SfU5 att det
alltid måste finnas en yttersta möjlighet att avlägsna den som
inte har rätt att stanna i landet. Utskottet förutsatte att
regeringen utan något särskilt tillkännagivande från riksdagens
sida noga följer tillämpningen av de nya reglerna om förvar av
barn. Utskottet förutsatte också att Invandrar- och
flyktingkommittén kommer att diskutera förvarsreglerna när
förslag om den framtida flyktingpolitiken utarbetas.
Utskottet vill i detta sammanhang nämna att en särskild
utredare har fått i uppdrag att utreda frågor om verkställighet
av beslut om avvisning och utvisning (dir. 1994:74). Utredaren
skall bl.a. undersöka hur beslut om avvisning och utvisning
skall kunna verkställas under värdiga former och samtidigt så
effektivt som möjligt. Resultatet av denna utredning kan enligt
utskottet få betydelse även för förvarsreglerna. I avvaktan på
resultatet av denna utredning och Invandrar- och
flyktingkommitténs arbete vidhåller utskottet sin tidigare
inställning och avstyrker bifall till motionerna Sf608 yrkande
13, Sf615 och Sf622 yrkande 21.
Utskottet behandlar i detta sammanhang även två motioner
angående en höjning av den nuvarande 16-årsgränsen i
utlänningslagen. I motion Sf622 yrkande 22 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) begärs förslag om en höjning av åldersgränsen till 18
år medan Karin Pilsäter (fp) i motion Sf625 anser att Invandrar-
och flyktingkommittén bör få tilläggsdirektiv att överväga om en
höjning av åldersgränsen i utlänningslagen är motiverad.
Utskottet framhöll med anledning av en motion i samma syfte i
sitt betänkande 1992/93:SfU3 att utskottet utgick från att
frågan om åldersgränsen i utlänningslagen bör ändras skulle
komma att uppmärksammas inom den då aviserade utredningen om en
översyn av flykting- och invandringspolitiken och att motionen
därmed inte borde föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. I
sitt betänkande 1993/94:SfU5 tillade utskottet att direktiven
till utredningen inte gav någon ledning för bedömning av om
frågan kommer att tas upp, men med hänsyn till utredningens
inriktning och parlamentariska sammansättning utgick utskottet
fortfarande från att frågan om åldersgränsen kommer att tas upp
inom ramen för utredningsarbetet. Någon riksdagens åtgärd i
frågan ansåg utskottet inte påkallad.
Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning och avstyrker
bifall till motionerna Sf622 yrkande 22 och Sf625.
Förvarslokaler
Beslut om avvisning eller utvisning skall verkställas av
polismyndighet. För det praktiska genomförandet anlitar
polismyndigheterna i huvudsak Kriminalvårdens transporttjänst.
Såvitt gäller barn under 16 år finns i 5 kap. 12 §
utlänningsförordningen ett förbud mot omhändertagande i
kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest.
I tre motioner tas frågan om lokaler för förvar upp. I motion
Sf622 yrkande 20 anför Gudrun Schyman m.fl. (v) att det är
nödvändigt att omgående i lag förbjuda att förvarstagna placeras
i häkten eller polisarrester, och motionärerna begär ett
tillkännagivande härom. Ingela Mårtensson (fp) anser i motion
Sf610 att det måste åligga Invandrarverket att se till att det
finns andra lämpliga lokaler än häkten att använda för
förvarstagande. Ett tillkännagivande om att förvar skall ske i
lämpliga lokaler begärs även i motion Sf601 yrkande 1 av Liisa
Rulander (kds). I yrkande 2 begärs vidare ett tillkännagivande
om att, i avvaktan på att lämpliga lokaler iordningställs, unga
människor inte bör placeras i häkten.
Särskilda förvarslokaler fanns tidigare endast vid
Invandrarverkets anläggning i Carlslund. Under sommaren har
särskilda förvarslokaler inrättats vid Invandrarverkets
anläggning i Flen. Särskilda förvarslokaler inrättas under året
också i Karlstad, Göteborg och Malmö.
Som ovan redovisats har en särskild utredare fått i uppdrag
att utreda frågor om verkställighet av beslut om avvisning och
utvisning. I direktiven anges bl.a. att det är angeläget att
förvarstagna utlänningar inte annat än i undantagsfall tas om
hand i kriminalvårdsanstalt, allmänt häkte eller polisarrest.
Sedan numera flera särskilda förvarslokaler inrättats skall
enligt direktiven närmare utredas om bevakning och drift av
dessa lokaler även på längre sikt bör vara en uppgift för
polisen eller om det finns andra alternativ som är lämpligare.
Enligt utskottets mening bör man sträva efter att utlänningar
som skall avvisas inte förvaras i häkteslokaler o.d. Med hänsyn
till det arbete som redan pågår med att få fram särskilda
förvarslokaler anser utskottet att någon åtgärd från riksdagens
sida inte erfordras. Frågan om ansvaret för lokalerna kommer
dessutom att bli föremål för överväganden.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
Sf601, Sf610 och Sf622 yrkande 20.
Människosmuggling
I 10 kap. 2 a § utlänningslagen stadgas straff för den som
hjälper en utlänning att komma in i Sverige i strid mot
gällande bestämmelser i utlänningslagen eller i en författning
som utfärdats med stöd av lagen.
Straffbestämmelsen tar främst sikte på den som hjälper en
utlänning att passera en gränskontroll då denne saknar
nödvändiga handlingar för inresa, exempelvis genom att hålla
utlänningen gömd i bagageluckan i en bil. Bestämmelsen är också
tillämplig då någon hjälper en person att ta sig igenom en
passkontroll genom att tillhandahålla förfalskade dokument. För
straffansvar krävs inte att vinstsyfte föreligger eller ens att
ersättning över huvud taget har lämnats.
Efter en straffskärpning fr.o.m. den 1 januari 1994 (prop.
1993/94:52, bet. 1993/94:SfU7, rskr. 1993/94:77) är påföljden
fängelse i högst sex månader eller, när omständigheterna är
förmildrande, böter. Är brottet grovt döms till fängelse i högst
två år. Vid bedömandet av om brottet är grovt skall särskilt
beaktas om gärningen utförts mot ersättning, avsett ett stort
antal personer eller utförts under hänsynslösa former.
Straffbestämmelser finns även för försök och förberedelse.
Enligt 10 kap. 5 § utlänningslagen kan vidare den dömas till
ansvar som i vinstsyfte planlägger eller organiserar en
verksamhet som är inriktad på att främja att utlänningar tar sig
till Sverige utan pass eller de tillstånd som krävs för
inresa i Sverige. Straffmaximum är två års fängelse. Vid
förmildrande omständigheter kan böter utdömas.
För straffbestämmelsens tillämplighet krävs inte att
utlänningen har för avsikt att ta sig in i Sverige illegalt. Det
saknar också betydelse att utlänningen när han kommit hit har
rätt att stanna här, exempelvis på grund av asylskäl. För
straffansvar är det tillräckligt att verksamheten gällt del av
resa till Sverige om det för den som främjat resan stått klart
att målet för resan var Sverige.
Fr.o.m. den 1 januari 1994 utvidgades också kretsen
straffansvariga så att den som utan att vara gärningsman men
insåg eller hade skälig anledning att anta att resan anordnats i
vinstsyfte kan dömas för medhjälp till brottet.
I motion Sf622 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkande 30 anförs
att de skärpta straffen för s.k. människosmuggling i kombination
med visumpolitik och sanktioner mot transportörer som medför
passagerare utan erforderliga resehandlingar är en inhuman
politik som ökar antalet internflyktingar. Motionärerna
motsätter sig därför kriminalisering av den som av ideella skäl
hjälper en asylsökande in i landet, och de begär ett
tillkännagivande härom.
Utskottet anförde i sitt betänkande 1993/94:SfU7 att
människosmuggling hade varit ett tilltagande problem för
svensk invandrings- och flyktingpolitik under det senaste
decenniet. Förfarandet innebar att utlänningars önskan att komma
in i Sverige utnyttjades i vinningssyfte. Under vintern 1992/93
förekom några särskilt upprörande fall av människosmuggling där
asylsökande erlade ersättning till personer som åtagit sig att
ordna transport till Sverige och sedan under farliga
förhållanden förde asylsökande över Östersjön. Utskottet delade
regeringens bedömning att det var nödvändigt att stävja och
begränsa dessa förfaranden i möjligaste mån. Åtgärderna kunde
däremot enligt utskottets mening inte tas till intäkt för att
påstå att Sverige försöker hindra eller begränsa flyktingars
möjligheter att enligt gällande bestämmelser finna en fristad
här i landet.
Utskottet vidhåller denna inställning. Utskottet vill därvid
framhålla att det inte är straffbart att i ideellt syfte hjälpa
någon att ta sig till den svenska gränsen för att här söka
asyl eller annat uppehållstillstånd. Med det anförda avstyrker
utskottet bifall till motion Sf622 yrkande 30.
Arbetstillstånd
Bestämmelser om rätten för utlänningar att vistas i och ha
anställning i Sverige finns i utlänningslagen och
utlänningsförordningen.
Med undantag för den som har permanent uppehållstillstånd
eller är medborgare i annat nordiskt land måste en utlänning ha
uppehålls- och arbetstillstånd för att arbeta i Sverige.
Tillstånd utfärdas av Statens invandrarverk.
Arbetsmarknadsstyrelsen beslutar om riktlinjer för bedömningen
av ärenden om arbetstillstånd. Invandrarverket och
Arbetsmarknadsstyrelsen har träffat överenskommelser om olika
yrkesgrupper som kan tillåtas arbetskraftsinvandra.
Invandrarverket skall i arbetstillståndsärenden samråda med
länsarbetsnämnden, om ansökan i ärendet inte skall avslås.
Sådant samråd anses dock ha skett om Invandrarverket följt
Arbetsmarknadsstyrelsens riktlinjer.
I vissa fall gäller undantag från kravet på arbetstillstånd.
Detta kan vara fallet vid arbete under kortare vistelser om
högst tre månader för vissa yrkesutövare och för sådana
utländska studerande som beviljats uppehåll i Sverige för
studier och som arbetar under tiden den 15 maj--den 15
september.
Ett mer generellt och förenklat säsongsarbetstillstånd
infördes år 1991. Även detta system bygger på att
arbetsmarknadsmyndigheterna fastställer branschvisa kvoter efter
samråd med parterna på arbetsmarknaden. Hanteringen av dessa
tillståndsärenden kan efter bemyndigande av Invandrarverket
skötas av länsarbetsnämnderna. Tillstånden meddelas för högst
tre månader. Den som erhållit tillstånd får byta arbetsgivare
men inte bransch eller yrkesområde.
Till följd av EES-avtalet har medborgare från andra EES-länder
tillträde till den svenska arbetsmarknaden utan arbetstillstånd.
Johnny Ahlqvist och Bengt Silfverstrand (s) begär i motion
Sf618 att reglerna för säsongsarbetstillstånd ändras så att
sådana tillstånd endast utfärdas för viss arbetsgivare och
tidsbegränsas för den typ av arbete tillståndet gäller. I
motionen framhålls att den arbetsgivare som beviljas tillstånd
att anställa utländsk arbetskraft måste garantera att de som
anställs erhåller minst en viss minimilön. Löneförhållandena är
enligt motionärerna svårkontrollerade eftersom säsongsarbetarna
ofta arbetar på ackord och har oreglerad arbetstid. En utländsk
medborgare som beviljas arbetstillstånd för exempelvis
jordgubbsplockning har också rätt att söka annat arbete inom
lantbruksproduktionen efter det att det tillståndsgivande
arbetet upphört och även dessförinnan. Motionärerna menar att de
nuvarande reglerna innebär att utländsk arbetskraft, som inte
omfattas av EES-avtalet, kan utnyttjas på ett sätt som strider
mot det som normalt gäller på svensk arbetsmarknad. De innebär
också att företag inte konkurrerar på lika villkor.
Utskottet har i betänkandet 1993/94:SfU5 behandlat en liknande
motion. Utskottet anförde därvid att det förhållandet att
möjligheten att anlita säsongsanställd utländsk arbetskraft kan
missbrukas av oseriösa arbetsgivare enligt utskottets
uppfattning inte kan tas till intäkt för att generellt begränsa
denna tillståndsgivning. I stället måste ett eventuellt missbruk
mötas med ökade kontrollåtgärder från berörda myndigheters sida.
Utskottet, som erinrade om att även frågan om omfattningen av
utländsk säsongsarbetskraft i framtiden ryms inom ramen för
Invandrar- och flyktingkommitténs arbete, avstyrkte bifall till
motionen. Riksdagen följde utskottet.
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och avstyrker
bifall till motion Sf618.
Svenskt medborgarskap
Oklar identitet
Bestämmelser om förvärv av svenskt medborgarskap återfinns i
lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap och i
medborgarskapskungörelsen (1969:235).
Enligt medborgarskapslagen förvärvas svenskt medborgarskap
genom födelse, legitimation, naturalisation eller anmälan.
Föreskrifter om naturalisation finns i 6 §
medborgarskapslagen. Enligt första stycket i lagrummet kan en
utlänning på ansökan upptas till svensk medborgare om han/hon
fyllt 18 år, sedan fem år -- eller i fråga om medborgare i annat
nordiskt land sedan två år -- har hemvist här i riket samt fört
en hederlig vandel. Avvikelse från dessa villkor kan enligt
lagrummets andra stycke ske om det skulle medföra gagn för
riket, om sökanden förut varit svensk medborgare, om sökanden är
gift med en svensk medborgare eller om det annars med hänsyn
till sökandens förhållanden finns särskilda skäl att bevilja
svenskt medborgarskap. Enligt sista stycket skall det i beslutet
bestämmas om naturalisationen skall omfatta även sökandens
ogifta barn under 18 år.
I motion Sf623 av Viola Furubjelke m.fl. (s) anförs att
asylsökande som har svårigheter att styrka sin identitet med
pass eller motsvarande identitetshandlingar ändå kan få
permanent uppehållstillstånd om identiteten fastställs med stöd
av andra handlingar som de kan förete, t.ex. körkort eller
betygshandlingar. På senare tid har en skärpning i praxis skett
och flyktingar nekas allt oftare svenskt medborgarskap med
hänsyn till att de identitetshandlingar som ligger till grund
för uppehållstillståndet inte duger, och detta oavsett om man
varit här i 5, 8 eller 30 år. Motionärerna anser att den grund
på vilken identiteten fastställdes vid erhållande av permanent
uppehållstillstånd också skall gälla för fastställande av
identitet i medborgarskapsärendet, såvida det inte finns
välgrundad anledning att tro att identiteten är falsk.
Motionärerna begär ett tillkännagivande härom.
En särskild utredare, Utvisningsutredningen, har haft i
uppdrag att bl.a. se över reglerna som behandlar vilken
betydelse en utlännings vandel skall ha vid beviljande av
svenskt medborgarskap (dir. 1992:108). Utredaren skall också
undersöka de rättsliga förutsättningarna för återkallande av ett
svenskt medborgarskap som erhållits med hjälp av falska
uppgifter.
I sitt slutbetänkande Vandelns betydelse i
medborgarskapsärenden, m.m. (SOU 1994:33) anger utredaren att
ett naturalisationsbeslut som fattats på grundval av falska
uppgifter, med hänsyn till att rättsverkningarna av beslutet är
betydande, i allmänhet inte anses vara en nullitet. Enligt
utredarens mening bör det inte införas någon möjlighet att
återkalla ett beslut om naturalisation som meddelats på grundval
av falska uppgifter. Utredaren har därvid särskilt beaktat att
en person som berövas sitt medborgarskap i allmänhet skulle bli
statslös men samtidigt sannolikt svår att avlägsna ur landet.
Det skulle skapas en ny kategori personer i landet, icke
önskvärda och utanför de normala integrationsprocesserna. Detta
skulle medföra negativa konsekvenser även för t.ex. barn som
blivit svenska medborgare. Ett bättre sätt att undvika att
naturalisation sker på grundval av falska uppgifter är att
mycket noga kontrollera utlänningens vandel och identitet före
ett ställningstagande till medborgarskap. Denna kontroll bör
enligt utredaren därför göras mer omfattande än vad som för
närvarande är fallet. Vidare skulle en längre hemvisttid som
villkor för naturalisation medföra att sökandens vandel och
identitet kunde utredas och prövas bättre än för närvarande. Mot
denna bakgrund kan det finnas anledning att överväga en
förlängning av kvalifikationstiden för svenskt medborgarskap för
andra än nordiska medborgare. Utredaren lägger dock inte fram
något eget förslag härom.
Med hänsyn till att ett beslut om naturalisation enligt
nuvarande bestämmelser inte kan återkallas bör enligt utskottets
mening identiteten för den som beviljas svenskt medborgarskap
vara så säker som möjligt. Det är viktigt att den som vill bli
svensk medborgare kan förete dokument om vem han eller hon är,
om inte särskilda skäl föreligger som motiverar ett avsteg
härifrån. Något sådant tillkännagivande som begärs i motionen
bör därför inte göras från riksdagens sida, och utskottet
avstyrker bifall till motion Sf623.
Ansökningsavgift
I medborgarskapskungörelsen anges att avgift tas ut för
ansökan om naturalisation, dock inte av statslös som erhållit
flyktingförklaring eller resedokument utfärdat av svensk
myndighet. Någon särskild avgift tas inte ut för ogifta barn
under 18 år som omfattas av en förälders ansökan.
I en motion väckt under den allmänna motionstiden 1993/94,
Sf619 yrkande 4 av Georg Andersson m.fl. (s), anförs att
avgiften för ansökan om svenskt medborgarskap enligt vad som
anges i 1994 års budgetproposition skall höjas till 1 300 kr
och att endast statslösa skall vara avgiftsbefriade.
Motionärerna menar att detta är en anmärkningsvärt kraftig
höjning, och framför allt är det oacceptabelt att minderåriga
barn till asylsökande skall drabbas av denna avgift.
Motionärerna begär ett tillkännagivande härom.
Regeringen beslöt den 3 februari 1994 om en ändring i 9 a §
medborgarskapskungörelsen innebärande dels att avgiften vid
ansökan om naturalisation höjdes från 750 till 1 300 kr, dels
att statslösa flyktingar, men inte längre flyktingar med
utländskt medborgarskap, skulle vara befriade från att betala
avgift. Avgifterna för anmälan om svenskt medborgarskap var
oförändrat mellan 150 och 400 kr. -- Avgiftshöjningen och
utvidgningen av personkretsen av betalande skulle enligt vad som
angavs i budgetpropositionen leda till en förstärkning av
statsbudgeten med 19--20 miljoner kronor.
Utskottet konstaterar att i samband med avgiftshöjningen
vidtogs inte någon ändring beträffande ordningen för
naturalisation av en sökandes ogifta barn under 18 år. Dessa
kommer således även fortsättningsvis att vara befriade från
avgift i den mån de omfattas av förälderns
naturalisationsbeslut. Med hänsyn härtill kan, enligt utskottets
mening, den nuvarande avgiften allmänt sett inte anses ligga på
en sådan nivå att riksdagen har anledning att nu göra något
uttalande i frågan. Utskottet anser dock att det finns anledning
för regering och riksdag att senare mer principiellt ta
ställning till dels vilka kostnader som rimligen kan godtas för
en utlänning som önskar bli naturaliserad svensk, dels huruvida
vissa personer skall vara avgiftsbefriade. Utskottet vill i
detta sammanhang erinra om att Sverige bl.a. genom FN:s
flyktingkonvention åtagit sig att så mycket som möjligt
nedbringa avgifterna och kostnaderna för flyktingars
naturalisation. Enligt utskottets mening bör dessa principiella
överväganden kunna ske inom Invandrar- och flyktingkommittén
eller i anslutning till beredningen av utredningens förslag.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf619
yrkande 4.
Handläggningsordningen
I motion Sf622 yrkande 34 anför Gudrun Schyman m.fl. (v) att
Invandrarverket bör avvecklas och en mindre myndighet upprättas
som ansvarar för bl.a. flyktingslussar. Medborgarskapsärenden
bör handläggas av en avdelning under Justitiedepartementet, och
riksdagen bör enligt motionärerna begära förslag härom.
Utskottet har i sitt av riksdagen godkända betänkande
1993/94:SfU14 avstyrkt motioner om en förändring av
Invandrarverkets verksamhet. Utskottet har därvid ansett att
frågan om en eventuell förändring av verkets ansvarsområden bör
anstå i avvaktan på resultatet av Invandrar- och
flyktingkommitténs arbete.
Utskottet anser att även i detta avseende bör resultatet av
Invandrar- och flyktingkommitténs arbete avvaktas, och utskottet
avstyrker bifall till motion Sf622 yrkande 34.
Ceremoni vid erhållande av svenskt medborgarskap
När någon efter ansökan om naturalisation blir svensk
medborgare utfärdar Invandrarverket ett skriftligt bevis om
detta.
Jerzy Einhorn (kds) begär i motion Sf624 ett tillkännagivande
om att en rekommendation bör utarbetas och spridas till
kommunerna angående värdiga former för meddelande av svenskt
medborgarskap.
Frågan om formerna för meddelande av svenskt medborgarskap har
behandlats av utskottet vid ett flertal tillfällen. Därvid har
utskottet erinrat om att det står kommunerna fritt att, om dessa
så önskar, anordna en högtidlighet för sådana kommuninvånare som
beviljas svenskt medborgarskap och att så sker i flera kommuner.
Utskottet har också ställt sig positivt till att högtidligheter
anordnas för dem som erhåller svenskt medborgarskap. Vidare har
utskottet vid sin senaste behandling av motioner i frågan
(betänkande 1993/94:SfU1) ställt sig positivt till att
regeringen prövar om formerna vid erhållande av svenskt
medborgarskap bör bli föremål för en översyn.
Utskottet förutsätter att den nämnda prövningen kommer till
stånd. Motion Sf624 påkallar därför inte någon riksdagens
åtgärd.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande generellt viseringskrav
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf622 yrkande 15 och
1993/94:Sf627 yrkande 4,
res. 1 (v, mp)
2. beträffande visering för f.d. Jugoslavien
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf621 yrkande 8,
3. beträffande besöksvisering
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf608 yrkande 15,
4. beträffande förvar av barn
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf608 yrkande 13,
1993/94:Sf615 och 1993/94:Sf622 yrkande 21,
res. 2 (fp, v, mp, kds)
5. beträffande åldersgränsen i utlänningslagen
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf622 yrkande 22 och
1993/94:Sf625,
6. beträffande förvarslokaler
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf601, 1993/94:Sf610
och 1993/94:Sf622 yrkande 20,
res. 3 (v)
8. beträffande säsongsarbetstillstånd
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf618,
9. beträffande svenskt medborgarskap vid oklar identitet
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf623,
10. beträffande ansökningsavgift
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf619 yrkande 4,
11. beträffande ändrad handläggningsordning för
medborgarskapsärenden
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf622 yrkande 34,
res. 5 (v)
12. beträffande nya medborgare
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf624.
Stockholm den 27 oktober 1994
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Maj-Inger Klingvall
I beslutet har deltagit: Maj-Inger Klingvall (s), Gullan
Lindblad (m), Börje Nilsson (s), Margareta Israelsson (s), Maud
Björnemalm (s), Margit Gennser (m), Bengt Lindqvist (s), Rune
Backlund (c), Anita Jönsson (s), Gustaf von Essen (m), Sigge
Godin (fp), Lennart Klockare (s), Ulla Hoffmann (v), Ulf
Kristersson (m), Ragnhild Pohanka (mp), Rose-Marie Frebran (kds)
och Mona Berglund Nilsson (s).
Reservationer
1. Generellt viseringskrav (mom. 1)
Ulla Hoffmann (v) och Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar
med "Såväl ett" och slutar med "yrkande 4." bort ha följande
lydelse:
Det viseringskrav som införts för t.ex. medborgare i
Bosnien-Hercegovina har närmast helt hindrat människor från att
fly från detta område till Sverige. Det strider mot andan i
Genèvekonventionen att på detta vis använda
viseringsinstrumentet som en metod att hindra flyktingar från
att söka asyl i andra länder. I enlighet med vad motionärerna
anfört måste detta missbruk av viseringsinstrumentet upphöra.
Det anförda bör riksdagen med bifall till motionerna Sf622
yrkande 15 och Sf627 yrkande 4 som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
1. beträffande generellt viseringskrav
att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf622 yrkande
15 och 1993/94:Sf627 yrkande 4 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar
med "Utskottet vill" och slutar med "yrkande 21." bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att möjligheterna att ta barn i förvar i
princip bör helt förbjudas. I vissa begränsade fall måste det
dock finnas en yttersta möjlighet till förvarstagande för att
ett avlägsnandebeslut skall kunna verkställas. Sedan de nya
reglerna beträffande möjligheterna att ta barn i förvar infördes
den 1 januari 1993 har antalet barn som tagits i förvar minskat,
men enligt utskottets mening är antalet fortfarande alltför
stort. Dessutom är förvarstiderna för långa. Det är därför
angeläget att regeringen noga följer tillämpningen av de ändrade
bestämmelserna. Utskottet anser vidare att Invandrar- och
flyktingkommittén bör få i uppdrag att se över bestämmelserna om
förvar av barn och komma med förslag som i princip förbjuder
detta. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall
till motionerna Sf615 och Sf622 yrkande 21 som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
4. beträffande förvar av barn
att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf615 och
1993/94:Sf622 yrkande 21 och med avslag på motion 1993/94:Sf608
yrkande 13 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
3. Förvarslokaler (mom. 6)
Ulla Hoffmann (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar
med "Enligt utskottets" och slutar med "yrkande 20." bort ha
följande lydelse:
Asylsökande behandlas som brottslingar genom att de placeras i
häkten och polisarrester. Ändå är deras enda "brott" att de
varit tvungna att söka skydd undan förföljelse. Enligt
utskottets mening bör det införas ett förbud även vad gäller
vuxna förvarstagna mot att de placeras i kriminalvårdsanstalt,
häkte eller polisarrest. Det bör ankomma på regeringen att
förbjuda detta t.ex. genom en ändring i utlänningsförordningen.
Det anförda bör riksdagen med bifall till motion Sf622 yrkande
20 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
6. beträffande förvarslokaler
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf622 yrkande 20
och med anledning av motionerna 1993/94:Sf601 och 1993/94:Sf610
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Människosmuggling (mom. 7)
Ulla Hoffmann (v) och Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar
med "Utskottet vidhåller" och på s. 10 slutar med "yrkande 30."
bort ha följande lydelse:
Fr.o.m. den 1 januari 1994 har straffbestämmelserna skärpts
för den som hjälper en utlänning att komma in i Sverige utan
erforderliga tillstånd. I kombination med visumkrav och böter
för transportföretag som för med sig asylsökande utan
erforderliga tillstånd leder dessa straffbestämmelser i
praktiken till att människor förhindras att fly undan
förföljelse och förtryck. Enligt utskottets mening är
straffbestämmelserna så långtgående att det faktiskt är möjligt
att Raoul Wallenbergs arbete med att hjälpa judiska flyktingar
att fly skulle ha varit straffbart.
Enligt utskottets mening bör en lagändring komma till stånd så
att den som av ideella skäl hjälper en flykting att komma in i
Sverige inte skall kunna straffas. Regeringen bör snarast lägga
fram förslag härom. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen
med bifall till motion Sf622 yrkande 30 som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
7. beträffande människosmuggling
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf622 yrkande 30
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Ändrad handläggningsordning för medborgarskapsärenden (mom.
11)
Ulla Hoffmann (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande 34." bort
ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att
medborgarskapsärenden, som i dag handläggs av Invandrarverket, i
fortsättningen bör handläggas inom Justitiedepartementet. Detta
bör riksdagen med bifall till motion Sf622 yrkande 34 som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
11. beträffande ändrad handläggningsordning för
medborgarskapsärenden
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf622 yrkande 34
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Särskilda yttranden
1. Besöksvisering (mom. 3)
Ulla Hoffmann (v) anför:
Ett enhälligt utskott vidhåller i detta betänkande att de
riktlinjer för besöksvisering som fastställdes av riksdagen år
1984 fortfarande skall gälla. Detta innebär att tillämpningen av
viseringsbestämmelserna skall vara generös. Jag förutsätter att
detta uttalande från utskottets sida kommer att följas av
Invandrarverket så att viseringsärendena också i praktiken
kommer att bedömas generöst.
2. Svenskt medborgarskap vid oklar identitet (mom. 9)
Ragnhild Pohanka (mp) anför:
Jag anser det orimligt att den som tvingas lämna sitt hemland
utan att kunna ta med sig identitetshandlingar inte ens efter
lång tids bosättning i Sverige skall kunna bli svensk
medborgare. Behovet av att få ett nytt medborgarskap kan många
gånger vara särskilt starkt hos en flykting. Med hänsyn till att
beredningen av Utvisningsutredningens förslag Vandelns betydelse
i medborgarskapsärenden, m.m. (SOU 1994:33) ännu inte är
avslutad, avstår jag dock från att reservera mig i frågan.