Utskottet behandlar i detta betänkande ett antal motioner från
den allmänna motionstiden 1993/94. Fem motioner har
remissbehandlats och tar upp frågor om
läkarmedverkan i socialförsäkringsnämnderna och nämndernas
handläggning av ärenden,
reformering av bestämmelserna om handikappersättning,
överföring av resurser från försäkringskassorna till Talboks-
och punktskriftsbiblioteket,
rehabiliteringsersättning för dem som drabbas av anorexi
eller bulimi.
Vidare behandlas två motioner om förtidspension/sjukbidrag i
olika avseenden samt två motioner om det
socialförsäkringsrättsliga regelsystemet. Slutligen behandlas
en motion om behovet av forskning och utveckling inom
socialförsäkringsområdet.
Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993/94
1993/94:Sf203 av Karin Falkmer (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om läkares medverkan i socialförsäkringsnämnderna.
1993/94:Sf204 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att Riksförsäkringsverket får i
uppdrag att göra en utredning om hur reglerna för
handikappersättningen skall reformeras enligt vad i motionen
anförts om att minska orättvisorna i ersättningssystemet.
1993/94:Sf220 av Hans Hjortzberg-Nordlund (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förändringar i socialförsäkringssystemet.
1993/94:Sf237 av Bengt Harding Olson och Margitta Edgren (fp)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om översyn av reglerna för
rehabiliteringsersättning vid anorexi och bulimi.
1993/94:Sf241 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
genomgång av bl.a. socialförsäkringslagar och överbryggande
bestämmelser.
1993/94:Sf247 av Hans Andersson (v) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär att medel från försäkringskassorna för att
producera arbetshjälpmedel i form av talkassetter och
punktskrift överförs till Talboks- och punktskriftsbiblioteket
enligt vad i motionen anförts om en smidigare administration som
ger synskadade snabbare tillgång till ny branschinformation.
1993/94:Sf250 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att
Riksförsäkringsverket får i uppdrag att utreda och föreslå
åtgärder för att få socialförsäkringsnämnderna att fungera
enligt vad som anförts i motionen.
1993/94:Sf265 av Sylvia Lindgren m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionerna anförts om behovet av ökade forsknings- och
utvecklingsinsatser på socialförsäkringsområdet.
1993/94:Sf266 av Elvy Söderström och Kurt Ove Johansson (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en författningsteknisk översyn
av lagstiftningen på socialförsäkringsområdet.
1993/94:Sf505 av Inger Lundberg m.fl. (s, fp, c, kds, v) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om översyn av de ekonomiska villkoren för
gymnasieelever med funktionshandikapp.
Motionerna 1993/94:Sf203, 1993/94:Sf204, 1993/94:Sf237,
1993/94:Sf247 och 1993/94:Sf250 yrkande 1 har remissbehandlats.
Utskottet
Rehabilitering
Bestämmelser om arbetslivsinriktad rehabilitering samt
ersättning vid sådan rehabilitering återfinns i 22 kap. lagen
om allmän försäkring (AFL). I 3 kap. AFL finns bestämmelser som
reglerar ersättningen vid sjukdom samt vid medicinsk behandling
eller medicinsk rehabilitering. Grundläggande förutsättningar
för att ersättning skall kunna utges är att den försäkrade är
inskriven i allmän försäkringskassa och har en
sjukpenninggrundande inkomst som uppgår till minst 6 000 kronor.
Sjukpenning utges vid sjukdom som sätter ned den försäkrades
arbetsförmåga med minst en fjärdedel.
I 3 kap. 7 b § AFL anges att sjukpenning även kan utges när en
försäkrad genomgår en medicinsk behandling eller medicinsk
rehabilitering som syftar till att förebygga sjukdom eller att
förkorta sjukdomstid eller att helt eller delvis förebygga eller
häva nedsättningen av arbetsförmågan. Som villkor gäller att
behandlingen eller rehabiliteringen har ordinerats av läkare och
ingår i en av försäkringskassan godkänd plan.
Frågor om rehabilitering och rehabiliteringsersättning
regleras i 22 kap. AFL. Enligt dessa regler skall
arbetsgivaren, om det inte framstår som obehövligt, påbörja en
rehabiliteringsutredning antingen när en försäkrad till följd av
sjukdom har varit helt eller delvis frånvarande från sitt arbete
under längre tid än fyra veckor i följd eller när den
försäkrades arbete ofta har avbrutits av kortare sjukperioder
eller när den försäkrade begär det. Utredningen skall göras i
nära samråd med den anställde.
Rehabiliteringsersättning enligt 22 kap. utges när en
försäkrad, vars arbetsförmåga till följd av sjukdom är nedsatt
med minst en fjärdedel, deltar i arbetslivsinriktad
rehabilitering som avser att förkorta sjukdomstiden eller att
helt eller delvis förebygga eller häva nedsättningen av
arbetsförmågan. Rehabiliteringsersättningen består av
rehabiliteringspenning, som utges med 95 % av den
sjukpenninggrundande inkomsten, och särskilt bidrag.
Rehabiliteringsersättning vid vissa sjukdomstillstånd
I motion 1993/94:Sf237 av Bengt Harding Olson och Margitta
Edgren (fp) begärs ett tillkännagivande om en översyn av
reglerna för rehabiliteringsersättning vid sjukdomstillstånden
anorexi och bulimi. I motionen anges att anorexi och bulimi är
gåtfulla sjukdomstillstånd som i 90--95 % av fallen drabbar
flickor i åldern 14--17 år. Sjukdomstillstånden ger svårartade
såväl fysiska som psykiska symtom. Botandet tar lång tid med
många bakslag. Behandlingen fordrar vårdplatser med stor
kontinuitet i vårdlag och personal med olika kompetenser.
Motionärerna framhåller att dessa sjukdomar måste hanteras med
större insatser än hittills. Insatserna borde vara en
regionspecialitet, och patienterna bör inte delas mellan barn-
och vuxenpsykiatri. I motionen anges att rätten till
rehabiliteringsersättning bedöms enligt bestämmelser i bl.a. AFL
samt med tillämpning av Riksförsäkringsverkets föreskrifter.
Grundförutsättningen är att det är fråga om en
arbetslivsinriktad rehabilitering och inte en medicinsk
rehabilitering. Motionärerna framhåller att gränsdragningen
mellan dessa rehabiliteringsinsatser är svår och har en olika
tillämpning i försäkringskassorna. Mot bakgrund härav behövs
enligt motionärerna en översyn av bestämmelserna rörande
rehabiliteringsersättning.
Yttranden över motionen har inhämtats från
Riksförsäkringsverket, Försäkringskasseförbundet och
Landstingsförbundet.
Riksförsäkringsverket anför att man skiljer på medicinsk,
social och yrkesinriktad rehabilitering. Den medicinska
rehabiliteringen avser närmast att återställa grundläggande
funktioner och tillhör sjukvårdshuvudmannens ansvarsområde,
medan primärkommunen främst svarar för frågor rörande social
rehabilitering. Vid arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder
kan rehabiliteringsersättning utges. Vad som menas med
arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder är inte definierat i
AFL och avgörs sist och slutligen av den försäkrades
individuella förhållanden. Verket framhåller att
försäkringskassan har möjlighet att köpa yrkesinriktade
rehabiliteringstjänster för en given summa varje år. Dessa
tjänster bör vara sådana som bedöms direkt erforderliga för att
återinföra en försäkrad i arbete, och insatser av medicinsk
natur bör inte kunna köpas på detta sätt. Generellt sett, anför
verket, bedöms medicinsk vård och behandling liksom medicinsk
rehabilitering som sker inom hälso- och sjukvårdsområdet inte
som arbetslivsinriktade åtgärder. Det innebär att
försäkringskassan i normalfallet inte betalar
rehabiliteringsersättning och inte heller köper tjänster för
behandling av sjukdomar oavsett diagnos. Om vårdinsatserna sker
parallellt med arbetslivsinriktade åtgärder kan dock
rehabiliteringsersättning utges. Verket menar att flertalet fall
av anorexi och bulimi är en fråga för insatser inom ramen för
hälso- och sjukvården, eftersom de flesta som drabbas är
ungdomar som inte har något inkomstbortfall. Mot denna bakgrund
anser verket det inte påkallat med någon översyn av reglerna om
rehabiliteringsersättning.
Försäkringskasseförbundet anför att rehabilitering är en
självklar och nödvändig åtgärd för dem som drabbas av ohälsa.
Beträffande sjukdomstillstånden anorexi och bulimi torde dock
insatserna i första hand vara en fråga för sjukvården. Förbundet
kan inte dela motionärernas uppfattning om att gränsdragningen
mellan medicinsk och arbetslivsinriktad rehabilitering är svår i
dessa fall, eftersom de flesta som drabbas är ungdomar utan
förankring på arbetsmarknaden och därför inte är berättigade
till ersättning.
Landstingsförbundet uppger att under senare tid har det i
snabb takt byggts upp en kompetens för behandling av personer
som drabbas av anorexi eller bulimi. Nationellt sett har
förbundet erfarit att det finns en tillräcklig dimensionering
för vård och behandling av sjukdomstillstånden. Lokalt sett kan
det dock vara stora skillnader. Vad som är svårt är enligt
förbundet i vilken utsträckning sjukvården kan nå dem som är på
väg in i problem som senare kan leda till sjukdomstillstånden.
Förbundet pekar på vikten av information som förebyggande åtgärd
och att sådan finns i större utsträckning än för några år sedan.
Folkhälsoinstitutet och Landstingsförbundet har i samarbete
utarbetat ett fortbildningsprogram med bl.a. konferenser som kan
anordnas på beställning av skolor, sjukvården och
socialtjänsten.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att anorexi och
bulimi är svårartade sjukdomstillstånd, i synnerhet som
sjukdomarna nästan enbart drabbar ungdomar. Av
Landstingsförbundets yttrande framgår att det nationellt finns
en god beredskap för behandling av dessa sjukdomar, men att det
lokalt kan vara stora skillnader. Utskottet fäster vikt vid att
man i den fortsatta utbyggnaden av vården även lokalt
tillgodoser behoven så att behandling och omhändertagande av
ungdomarna kan ske i en för dem bekant miljö. Som påpekats av
remissinstanserna uppstår i praktiken inga
gränsdragningsproblem, dels därför att det i första hand är en
fråga om medicinsk rehabilitering, dels i huvudsak rör ungdomar
som inte är berättigade till sjukpenning enligt AFL.
Med hänsyn till vad remissinstanserna yttrat avstyrker
utskottet bifall till motion Sf237.
Arbetshjälpmedel
Enligt gällande bestämmelser kan arbetsgivare och enskilda
handikappade söka bidrag för arbetshjälpmedel hos
Arbetsmarknadsverket för arbetslösa och nyanställda. Bidrag kan
i dessa fall lämnas under de första sex anställningsmånaderna.
För övriga anställda gäller att bidrag kan sökas hos
försäkringskassorna.
Bidrag från försäkringskassan lämnas enligt förordningen
(1991:1046) om ersättning från sjukförsäkringen enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring i form av bidrag till
arbetshjälpmedel som ett led i rehabiliteringen av en
förvärvsarbetande försäkrad. Bidrag kan lämnas till
arbetsgivaren eller den försäkrade. Bidraget får bl.a. avse
kostnaden för köp av sådana hjälpmedel som behövs för att den
försäkrade skall kunna utföra sitt arbete. Bidraget är maximerat
till 50 000 kr för arbetsgivaren och den försäkrade vardera. Om
synnerliga skäl föreligger kan dock ersättning utges med högre
belopp. För budgetåret 1994/95 har anvisats medel med högst 105
miljoner kronor.
Hans Andersson (v) begär i motion 1993/94:Sf247 att medel från
försäkringskassorna för att producera arbetshjälpmedel i form av
talkassetter och punktskrift överförs till Talboks- och
punktskriftsbiblioteket (TPB). Enligt motionären är det
väsentligt att en synskadad för att upprätthålla och fördjupa
sin kompetens kan delta i fort- och personalutbildning och få
tillgång till aktuell litteratur inom sitt sakområde. Att få
tillgång till denna typ av material genom ersättning från
försäkringskassan är en långsam och omständlig procedur, och
den synskadade kan riskera att komma efter i
kompetensutvecklingen. Om TPB hade hand om medlen och ansvaret
för att administrera denna verksamhet skulle det enligt
motionären underlätta för den synskadade.
Riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet har yttrat
sig över motionen.
Riksförsäkringsverket har inget emot att TPB ges möjlighet att
i ökad omfattning tillhandahålla litteratur för de ändamål som
avses i motionen. Verket anser dock att detta inte bör innebära
någon förändring av gällande generella ansvarstilldelning och
resurstilldelning avseende arbetshjälpmedel. Nuvarande ordning
med kassan som beslutsfattande myndighet syftar till en
likformig och rättssäker tillämpning i hela landet och för alla
typer av hjälpbehov. Bidraget skall gå till den
funktionshindrade och inte till hjälpmedelsproducenten som
saknar koppling till aktuellt bidragsärende. Verket anser att
problemen som tas upp i motionen kan begränsas genom ett
smidigare administrativt förfarande. Verkets uppfattning är att
utskottet bör avstyrka bifall till motionen.
Försäkringskasseförbundet anser att förslaget i motionen
skulle innebära en icke önskvärd uppdelning av den grupp
personer med funktionsnedsättning av olika slag som kassan i dag
kan bevilja bidrag till arbetshjälpmedel. En sådan förändring
skulle enligt förbundets mening sannolikt också leda till att
andra handikappgrupper och föreningar för personer med speciella
sjukdomar eller funktionsnedsättningar skulle komma att ställa
liknande krav.
Utskottet delar den uppfattning som framförts i
remissyttrandena att den nuvarande ordningen bör bibehållas.
Utskottet vill också peka på att handikapputredningen i sitt
slutbetänkande Ett samhälle för alla (SOU 1992:52) har samma
uppfattning. Utredningen föreslår också att försäkringskassans
möjligheter att ge bidrag bör öka vid progredierande sjukdomar
eller vid nya svåra funktionsnedsättningar. Utskottet utgår från
att Riksförsäkringsverket i enlighet med vad verket anfört i
sitt yttrande fortsättningsvis kommer att verka för ett
smidigare administrativt förfarande vid ansökan om
arbetshjälpmedel. Utskottet avstyrker bifall till motion Sf247.
Handikappersättning
Handikappersättning utges till en försäkrad som har fyllt 16
år och före 65 års ålder fått sin funktionsförmåga för avsevärd
tid nedsatt i sådan omfattning att han i sin dagliga livsföring
behöver mera tidskrävande hjälp av annan eller behöver hjälp av
annan för att kunna förvärvsarbeta eller eljest får vidkännas
betydande merutgifter på grund av sitt handikapp. Föreligger
både hjälpbehov och merutgifter grundas bedömningen av rätt till
handikappersättning på det sammanlagda behovet av stöd.
Handikappersättning utges för år räknat med 69, 53 eller 36 % av
basbeloppet alltefter hjälpbehovets omfattning och
merutgifternas storlek. Beslut om handikappersättning fattas av
socialförsäkringsnämnd.
Eva Zetterberg m.fl. (v) kritiserar i motion 1993/94:Sf204
försäkringskassornas bedömningar vid tillämpningen av
bestämmelserna om handikappersättning. Enligt motionärerna är
bedömningarna ofta orättfärdiga och orättvisa. Vissa kassor
fungerar efter något slags lotteriprincip. Andra tillämpar
reglerna så att så få som möjligt skall erhålla ersättning. En
orsak till nämnda förhållanden är enligt motionärerna att endast
en del försäkringskassor har en dialog med den försäkrade.
Motionärerna begär att Riksförsäkringsverket får i uppdrag att
göra en utredning om hur reglerna för handikappersättning skall
reformeras för att minska orättvisorna i systemet.
Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från
Riksförsäkringsverket, Försäkringskasseförbundet,
Handikappförbundens Samarbetsorgan och De Handikappades
Riksförbund.
I sitt yttrande framhåller Riksförsäkringsverket att
bestämmelserna om handikappersättning är vagt utformade för att
individuella behov skall kunna beaktas vid bedömning av
ersättningsrätten. Verket har till ledning för kassornas
tillämpning av bestämmelserna om handikappersättning i Allmänna
Råd 1991:4 gett kommentarer och rekommendationer om
tillämpningen av reglerna. Verket har även gett ut en
rättslägesanalys av Försäkringsöverdomstolens domar under tiden
1980--1989, RFV Anser 1990:2. Verket framhåller att
försäkringskassornas handläggning görs utifrån en individuell
prövning som tar hänsyn till den enskilde individens stödbehov
och merkostnader. Omfattningen av dialogen mellan den enskilde
och kassan är beroende av omständigheterna i det enskilda
fallet. Verket pekar på att svårigheterna att värdera kostnader
och hjälpbehov i det enskilda fallet har sin grund i stora
variationer i fråga om de handikappades hjälpbehov och
merutgifter. Personer med samma slags sjukdom eller handikapp
har ofta olika behov och utgifter både till storlek och
beskaffenhet beroende dels på sjukdomens utvecklingsstadium
eller handikappets svårighetsgrad, dels på vederbörandes sociala
situation. De problem som motionärerna beskriver löses enligt
verkets uppfattning inte genom ändrade ersättningsregler. Ett
alternativ är att i stället för nuvarande individuella bedömning
tillämpa schablonbelopp för olika typer av funktionshinder men,
framhåller verket, därmed förlorar man anpassningen till
individuella variationer. Riksförsäkringsverket anser att
motionen bör avstyrkas.
Försäkringskasseförbundet anser att de funktionshindrades
ställning i samhället måste stärkas och att
handikappersättningen därvid är en väsentlig förmån. Förbundet
tar bestämt avstånd från den beskrivning motionärerna ger
beträffande tillämpning av bestämmelserna och handläggning av
ärenden rörande handikappersättning. Utifrån de motiv som anges
i motionen finns enligt förbundets uppfattning inte några
bärande skäl att föranstalta om en utredning.
De Handikappades Riksförbund (DHR) uppger att det inom
förbundet pågår ett treårigt projekt angående rättstillämpningen
av bestämmelserna om handikappersättning. Bakgrunden till detta
projekt är medlemmarnas erfarenheter av försäkringskassornas
olika bedömning av merkostnader och hjälpbehov, kassornas
tolkning av gällande bestämmelser samt de skiftande
handläggningsrutinerna. Projektet är nu inne i sin slutfas, och
DHR:s erfarenhet är att många försäkringskassor tillämpar ett
strikt byråkratiskt, kontrollerande synsätt i stället för ett
mer generöst synsätt, grundat på de faktiska och beräknade
merkostnader som den enskilde uppgett. Förutom de nu beskrivna
förhållandena finns det enligt DHR:s uppfattning även andra
faktorer i handikappersättningen som behöver ses över.
Handikappförbundens Samarbetsorgan uppger att de problem som
beskrivs i motionen är verklighetsförankrade. Orsaker till
problemen kan enligt samarbetsorganet vara otillräckliga
kunskaper hos handläggarna samt svårigheter för vissa enskilda
att ta till vara sina rättigheter. Ett sätt att komma till rätta
med problemen skulle vara att utvidga den allmänna rättshjälpen
så att den enskilde kan få juridiskt biträde i
socialförsäkringsärenden.
Enligt utskottets uppfattning är det av grundläggande
betydelse att bestämmelser som reglerar medborgarnas rätt till
förmåner av olika slag tillämpas lika av de beslutande organen.
Ett annat förfarande skulle innebära att tillämpningen upplevs
som orättvis och orättfärdig. Bestämmelserna om
handikappersättning är som framgått vagt utformade och lämnar
utrymme för viss flexibel tillämpning. Utskottet anser detta
vara nödvändigt för att de försäkrades individuella behov skall
kunna tillgodoses i största möjliga omfattning. Ett alternativ
med schablonersättningar förefaller utskottet mindre lämpligt.
Till stöd för tillämpningen har kassorna olika hjälpmedel såsom
Riksförsäkringsverkets allmänna råd, vilka för övrigt är
föremål för en revidering, samt rättsanalyser, vilket enligt
utskottets mening bör innebära en viss garanti för en lika
bedömning. Riksförsäkringsverket har uppgett att man inom verket
har ett forum för regelbunden kontakt med representanter för
olika handikappförbund där frågor av gemensamt intresse
behandlas. Vidare har verket uppgett att man innevarande höst
planerar en uppföljning av försäkringskassornas tillämpning av
reglerna rörande handikappersättning.
Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion Sf204.
Förtidspension m.m.
Förtidspension utges till en försäkrad som har fyllt 16 år för
tid före den månad då han fyller 65 år eller hel ålderspension
dessförinnan börjar utges till honom, om hans arbetsförmåga på
grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller
psykiska prestationsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel
och nedsättningen kan anses varaktig. Kan nedsättningen av
arbetsförmågan inte anses varaktig men kan den antas bli
bestående för avsevärd tid, har den försäkrade rätt till
tidsbegränsat sjukbidrag.
Enligt 7 kap. 3 § AFL skall vid bedömande av i vad mån
arbetsförmågan är nedsatt beaktas den försäkrades förmåga att
vid den nedsättning av prestationsförmågan, som det är fråga om,
bereda sig inkomst av sådant arbete som motsvarar hans krafter
och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn
till hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder,
bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter.
Bedömningen skall göras efter samma grunder oavsett arten av
nedsättningen av prestationsförmågan. I fråga om en försäkrad
som fyllt 60 år skall bedömningen främst avse hans förmåga och
möjlighet att bereda sig fortsatt inkomst genom sådant arbete
som han tidigare utfört eller genom annat för honom tillgängligt
lämpligt arbete. Med inkomst av arbete likställs i skälig
omfattning värdet av hushållsarbete i hemmet.
Arbetshindersförsäkring som alternativ till förtidspension
Hans Hjortzberg-Nordlund (m) anför i motion 1993/94:Sf220 att
i stället för förtidspension i vissa fall bör som alternativ
kunna skapas en arbetshindersförsäkring för dem som är
arbetsoförmögna av andra skäl än objektivt konstaterad sjukdom.
Motionären anför att antalet förtidspensionärer nu börjar närma
sig en halv miljon och att samhällskostnaderna för
förtidspensioneringen har blivit orimliga. Under senare år har
det enligt motionären skett en glidning i bedömningen av när
rätt till förtidspension föreligger så att förtidspension
beviljas när en försäkrad endast har subjektiva sjukdomsbesvär,
t.ex. smärta och nervositet, utan att några objektiva fynd
kunnat registreras eller att arbetsoförmåga konstaterats. Enligt
motionären beviljas också i många fall förtidspension enbart på
den grunden att ett passande arbete inte är inom synhåll eller
att den sökande själv anser att han är sjuk. Motionären
framhåller dock att det i sammanhanget rör sig om svaga grupper
som bör omfattas av välfärden. En arbetshindersförsäkring är i
dessa fall ett lämpligt alternativ. Ersättningsnivån på denna
försäkring skulle enligt motionären kunna motsvara
socialbidragsnormen, och de som omfattas av försäkringen skulle
kunna betraktas som stående till arbetsmarknadens förfogande.
Frågan om förtidspensioneringen utreds för närvarande av Sjuk-
och arbetsskadeberedningen. Utskottet vill också erinra om att i
en nyligen framlagd utredning inom regeringskansliet, Rätten
till förtidspension och sjukpenning (Ds 1994:91), föreslås
åtgärder som syftar till att förtydliga regelsystemet för
aktörerna inom socialförsäkringssystemet och att förbättra det
medicinska underlag som ligger till grund för beslut om
förtidspension och sjukpenning. Promemorian har
remissbehandlats.
Med hänsyn till det pågående utrednings- och beredningsarbetet
avstyrker utskottet bifall till motion Sf220.
Handikappade studerandes ekonomi
Genom ett antal avgöranden av Försäkringsöverdomstolen har
slagits fast att sjukbidrag kan beviljas handikappade ungdomar
som inte har arbetslivserfarenhet, om handikappet är av sådan
omfattning att någon förmåga att försörja sig genom arbete av
betydelse inte kan förväntas innan den försäkrade fått en
lämplig yrkesinriktad utbildning. Försäkringsdomstolen har
därvid poängterat att sjukbidraget får ses som ett stöd under
rehabilitering. Avgörandena innebär att sjukbidrag kan beviljas
dessa ungdomar från 16 års ålder under erforderlig
utbildningstid oavsett handikappets art.
I motion 1993/94:Sf505 av Inger Lundberg m.fl. (s, fp, c, v,
kds) begärs ett tillkännagivande om en översyn av de ekonomiska
villkoren för gymnasieelever med funktionshandikapp. I motionen
framhålls att vårdbidrag och handikappersättning skall ersätta
ungdomarna och deras familjer för de speciella kostnader
handikappet innebär. Enligt motionärerna finns däremot ingen
anledning att samhället genom oskäliga ersättningar, i form av
exempelvis sjukbidrag vid gymnasiestudier, erbjuder ungdomar med
funktionshandikapp en ekonomisk standard som kraftigt överstiger
deras jämnåriga friska kamraters. En översyn av de ekonomiska
villkoren för dessa ungdomar är därför behövlig. Översynen bör
syfta till att ungdomarna kompenseras för den extra studietid
handikappet i sig kan medföra och de merkostnader detta innebär.
Översynen bör göras med varsamhet så att inte ungdomar med
handikapp av ekonomiska skäl förhindras i sitt val av utbildning
och att delta i gymnasieutbildning utanför hemorten.
Att unga handikappade skall ges alla möjligheter till en god
utbildning som ger dem möjlighet att etablera sig på
arbetsmarknaden och bli självförsörjande är enligt utskottets
uppfattning odiskutabelt. Om utbildningen på grund av
handikappet tar längre tid och/eller förorsakar kostnader som
inte drabbar friska ungdomar bör detta rimligen kompenseras. I
motionen pekas emellertid på vissa problem i samband med detta.
Det kan med visst fog ifrågasättas om det är rimligt att en
handikappad ung flicka eller pojke under gymnasietiden skall ha
en ekonomisk standard som i vissa fall inte bara överstiger
deras jämnåriga friska kamraters utan även vuxna
förtidspensionerades. Unga handikappade kan redan från 16 års
ålder beviljas sjukbidrag och handikappersättning. Fram till
denna ålder kan vårdbidrag utges till föräldrar som vårdar barn
som behöver särskild tillsyn och vård på grund av sjukdom eller
handikapp. Även merkostnader på grund av sjukdomen eller
handikappet kan beaktas. Åldersgränsen 16 år är knuten till det
svenska folkpensionssystemet och är utgångspunkt för en rad
förmåner. Vidare gäller att en försäkrad skall vara inskriven i
allmän försäkringskassa fr.o.m. den månad varunder han fyller 16
år.
Utskottet anser det vara av vikt att den nu behandlade frågan
diskuteras utifrån olika utgångspunkter. I proposition
1993/94:156 om Vissa förändringar i studiestödssystemet
förutskickades att en utredning med parlamentarisk
representation skulle tillkallas, och
socialförsäkringsutskottet såg positivt på en sådan utredning.
I direktiven för Sjuk- och arbetsskadeberedningen ingår bl.a.
att ta upp frågor rörande förtidspensioneringen. Utskottet utgår
från att de unga handikappades ekonomiska situation vid
gymnasiestudier kommer att övervägas i pågående och kommande
utredningsarbete. Med hänsyn till det anförda anser utskottet
att något tillkännagivande till regeringen med anledning av
motion Sf505 inte är påkallat.
Det socialförsäkringsrättsliga regelsystemet
I två motioner tas upp frågor som rör det
socialförsäkringsrättsliga regelsystemets komplexitet samt
avsaknaden av överbryggande bestämmelser.
Siw Persson (fp) anför i motion 1993/94:Sf241 att olika lagar
inom socialförsäkringssystemet slår ut varandra i brist på
överbryggande bestämmelser. Motionären begär mot bakgrund härav
ett tillkännagivande om en genomgång av gällande lagstiftning
inom socialförsäkringssystemet som skall syfta till att
konstatera i vilken omfattning olika lagar slår ut varandra i
brist på överbryggande bestämmelser. Därefter måste enligt
motionären bestämmelser införas som rättar till dessa
felaktigheter.
I motion 1993/94:Sf266 av Elvy Söderström och Kurt Ove
Johansson (s) begärs ett tillkännagivande om en
författningsteknisk översyn av lagstiftningen inom
socialförsäkringsområdet. Motionärerna framhåller att nämnda
lagstiftning på olika sätt berör alla som bor i Sverige. Det
sakliga innehållet i dessa lagar kan inte ifrågasättas, men de
ständiga förändringarna i lagstiftningen har lett till att dessa
blivit så komplicerade att få har möjlighet att fullt ut
tillägna sig innehållet i dessa. Från demokratisk synpunkt är
det särskilt viktigt att lagstiftningen utformas så att
medborgarna har möjlighet att förstå den.
De frågor som tas upp i motionerna behandlas i en nyligen
avgiven rapport, Kontroll av socialförsäkringen 1994/95.1, vari
Riksdagens Revisorer granskat socialförsäkringen. I rapporten
anför revisorerna bl.a. att granskningen av socialförsäkringen
har avgränsats till att avse vissa konsekvenser av ett
omfattande och väl differentierat -- men samtidigt
svåröverskådligt -- socialförsäkringssystem. Att reglerna är
svårtolkade visas bl.a. av att de anställda vid
försäkringskassorna behöver lägga ned omkring en femtedel av sin
arbetstid på att förklara gällande bestämmelser för de
försäkrade. Revisorerna framhåller att svåröverskådliga regler
leder till att enskilda medborgare får begränsade möjligheter
att ta del av eller delta i den allmänna debatten. Deras
möjligheter att kontrollera beslut av kassorna blir mindre,
samtidigt som behovet av speciell information ökar. Det blir
också svårare för statsmakterna att förutse effekterna av skilda
beslut, och behovet av successiva justeringar ökar.
Socialförsäkringen blir svåröverskådlig också till följd av
frekventa regeländringar. I rapporten pekas på olika möjligheter
för att förenkla systemet. Rapporten är för närvarande föremål
för remissbehandling.
Utskottet anser det självklart att bestämmelser som rör
medborgarnas grundläggande rättigheter i form av olika förmåner
i största möjliga utsträckning måste utformas så att de kan
förstås av dessa. Det socialförsäkringsrättsliga regelsystemet
har under den senaste 10-årsperioden varit föremål för
genomgripande förändringar som medfört att enhetligheten gått
förlorad och att försäkringen blivit komplicerad och
svårtillgänglig. Utskottet ser det som en angelägen uppgift för
Sjuk- och arbetsskadeberedningen att konstruera ett nytt
regelsystem som bättre svarar mot kraven på tillgänglighet för
medborgarna. Någon åtgärd från riksdagen sida anser utskottet
inte påkallad med anledning av motionerna Sf241 och Sf266.
Socialförsäkringsnämnder
Enligt bestämmelser i 18 kap. AFL skall i allmän
försäkringskassa finnas styrelse och en eller flera
socialförsäkringsnämnder. Antalet nämnder beslutas av
regeringen. I 18 kap. 20 § AFL stadgas att en
socialförsäkringsnämnd skall bestå av sju ledamöter. Nämndens
ordförande utses av regeringen. Av övriga ledamöter utses tre av
Riksförsäkringsverket. De återstående tre ledamöterna väljs av
landstinget eller, om försäkringskassas arbetsområde utgörs av
en kommun, av kommunfullmäktige. Suppleanter utses för samtliga
ledamöter utom ordförande. En socialförsäkringsnämnd avgör bl.a.
frågor om rätt till förtidspension, handikappersättning och
vårdbidrag. Vidare skall omprövningsbeslut i sjukpennings- och
rehabiliteringsärenden fattas av nämnden.
Socialförsäkringsnämnderna inrättades den 1 januari 1987 (
prop. 1985/86:73, SfU 1985/86:12) och ersatte de dåvarande
pensionsdelegationerna och försäkringsnämnderna. I
pensionsdelegationerna, som bl.a. fattade beslut om
förtidspension, handikappersättning och vårdbidrag, ingick två
av Riksförsäkringsverket utsedda läkare.
Som angetts ovan består en socialförsäkringsnämnd av sju
ledamöter. I propositionen anfördes bl.a. att ledamöterna bör ha
en god förankring i olika medborgargrupper och ha kunskaper om
lokala och regionala förhållanden. Enligt departementschefen
fick de av landstinget valda ledamöterna anses företräda de
flesta grupperna i samhället och kunna tillföra nämnderna
värdefull kunskap från det landstingskommunala området, främst
hälso- och sjukvården. Ledamöterna som utses av
Riksförsäkringsverket nomineras av partsorganisationer på
arbetsmarknaden, två från arbetstagarsidan och en från den
icke-offentliga arbetsgivar- och egenföretagarsidan. Därmed
tillgodoses enligt departementschefen behovet av kunskap om
arbetsmarknadsmässiga förhållanden.
Ett ärende i nämnden avgörs efter föredragning av en
tjänsteman hos försäkringskassan. Tjänstemannen svarar för att
ärendet i alla avseenden är berett med omsorg och noggrannhet
och att ett beslutsunderlag tillställs ledamöterna före
sammanträdet. Föredraganden ansvarar också för att förslaget
till beslut stämmer överens med gällande rätt. Endast de
uppgifter som finns dokumenterade i beslutsunderlaget får ligga
till grund för nämndens beslut.
Läkarmedverkan i socialförsäkringsnämnderna
Karin Falkmer (m) framhåller i motion 1993/94:Sf203 att de
flesta av nämndernas beslut har sin grund i rent medicinska
bedömningar. Det bör därför vara av värde att återinföra en
bestämmelse som innebär att läkare skall ingå som ledamot i
nämnden. Motionären begär ett tillkännagivande i enlighet
härmed.
Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från
Riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet.
Riksförsäkringsverket anför att frågan om läkarmedverkan i
socialförsäkringsnämnderna var föremål för en ingående
diskussion inför riksdagens beslut om att införa
socialförsäkringsnämnder i stället för de tidigare
pensionsdelegationerna resp. försäkringsnämnderna. Av
förarbetena framgår att avsikten med inrättandet av
socialförsäkringsnämnder var att öka
förtroendemannainflytandet vid beslutsfattandet. Avsikten med
förslaget var inte att läkarnas roll vid bedömningen av ärenden
med medicinska frågor skulle minska. I propositionen uppgavs att
de ärenden som är beroende av medicinsk utredning skall vara så
noggrant och fullständigt belysta när de redovisas för de
förtroendevalda att det då i regel inte skall behövas tillgång
till ytterligare medicinsk sakkunskap. Om ledamöterna i nämnden
anser att ärendet ur medicinsk synpunkt ytterligare behöver
belysas kan nämnden bordlägga ärendet för komplettering eller
för att höra den förtroendeläkare som antas kunna lämna
upplysningar i ärendet. Mot bakgrund av det anförda anser verket
att motionen bör avstyrkas.
Försäkringskasseförbundet instämmer i vad
Riksförsäkringsverket anfört och avstyrker således bifall till
motionen.
I proposition 1985/86:73 betonades läkarens roll vid
beredningen av försäkringsärendena. Denna roll borde dock
skiljas ut från själva beslutsfunktionen. För den enskilde vars
ärende behandlas i nämnden var det enligt propositionen av vikt
att få ta del av allt relevant medicinskt material som utgör
underlag för nämndens beslut. De medicinska synpunkterna borde
därför tillföras ärendet under beredningsstadiet så att den
enskilde fick möjlighet att bemöta uppgifterna eller i
förekommande fall komplettera handlingarna i ärendet. Enligt
propositionen kunde, om det vid nämndens sammanträde uppkom
fråga av medicinsk art i det enskilda fallet som ledamöterna
ville ha ytterligare belyst, nämnden antingen bordlägga ärendet
för ytterligare komplettering eller utnyttja möjligheten att
höra förtroendeläkaren. Socialförsäkringsutskottet tillstyrkte i
betänkande SfU 1985/86:12 förslaget om att särskilda ledamöter
som var läkare inte skulle utses i socialförsäkringsnämnderna.
Utskottet anser att de principer som ligger till grund för den
nuvarande ordningen fortfarande bör gälla. Utskottet vill i
sammanhanget erinra om de ökade resurser som försäkringskassorna
nu får för att förstärka förtroendeläkarnas insatser och som
ytterligare kan förbättra beslutsunderlaget. Med det anförda
avstyrker utskottet bifall till motion Sf203.
Socialförsäkringnämndens handläggning av ärenden
I motion 1993/94:Sf250 yrkande 1 begär Gudrun Schyman m.fl.
(v) att Riksförsäkringsverket skall få i uppdrag att utreda och
föreslå åtgärder för ett bättre utnyttjande av
socialförsäkringsnämnderna. Motionärerna frågar sig varför
försäkringskassans rehabiliteringsarbete inte fungerar och
uppger att antalet förtidspensionärer ökar. Antalet ärenden som
en socialförsäkringsnämnd vid ett sammanträde skall besluta i
kan enligt motionärerna uppgå till 70. Detta innebär att varje
ärende behandlas på kortare tid än en minut. Ledamöterna i
nämnden blir på så sätt helt beroende av det underlag och de
förslag som den enskilde tjänstemannen lägger fram. Ett sådant
arbetssätt innebär enligt motionärerna att all den kunskap och
erfarenhet som finns hos nämndledamöterna inte utnyttjas.
Motionärerna framhåller vidare att rehabiliteringsarbete är
svårt. Många olika aktörer är inblandade, och arbetet kräver
kunskaper från ett mångfasetterat arbetsliv.
Rehabiliteringsarbete handlar om företagsekonomi,
organisationsplanering, tidsbrist, förhandlingsarbete och
sociala kunskaper. Det är enligt motionärerna orimligt att en
kassatjänsteman skall kunna behärska alla frågeställningar, vara
en skicklig förhandlare och samtidigt aktivt arbeta med
motivationshöjande argument. Motionärerna framhåller att
socialförsäkringsnämndernas erfarenheter och kunskaper i
framtiden måste utnyttjas på ett helt annat sätt. Om kunskaperna
inte räcker till måste nämnderna kompletteras med
arbetsmarknadssakkunniga personer.
Riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet har yttrat
sig över motionen.
Riksförsäkringsverket tolkar motionen så att nämndens
ledamöter skulle delta i beredningen av ärenden. Verkets
uppfattning är att detta inte är förenligt med de regler som
bl.a. uppställs i förvaltningslagen. Förtroendemännens uppgift
är att på grundval av ett skriftligt underlag fatta beslut, och
verket anser att det vore direkt olämpligt att ledamöterna
medverkar i utredningen av olika ärenden. De förtroendevaldas
kunskaper och erfarenheter från olika områden kompletterar
tjänstemännens kunskaper om försäkringens regler m.m. Även
ledamöternas kunskaper om specifika lokala eller regionala
förhållanden bör tas till vara vid bedömningen av de enskilda
ärendena. Beträffande antalet ärenden per sammanträde hänvisar
verket till lagförarbetena vari uttalas att nämnderna bör
behandla högst 40--45 ärenden per sammanträde. För att undvika
sådana situationer som nämns i motionen är det verkets
uppfattning att nämnderna vid en anhopning av ärenden lägger in
extra sammanträden. Verket framhåller vidare att de ändrade
reglerna inom arbetsskadeförsäkringen efter en övergångstid
kommer att innebära att ärendemängden generellt sett kommer att
minska.
Försäkringskasseförbundet uppger att Riksförsäkringsverket och
försäkringskassorna arbetar intensivt med att minska antalet
nybeviljade förtidspensioner. Förbundet är positivt till alla
åtgärder som kan vidtas i syfte att förbättra
rehabiliteringsarbetet, inklusive en översyn av
socialförsäkringsnämnderna och deras arbetsformer. Förbundet
anser dock, i motsats till motionärerna, att en sådan utredning
bör utföras av en särskild utredare med lång erfarenhet från
området. Mot denna bakgrund anser förbundet att motionen skall
avstyrkas.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om betydelsen av ett
väl fungerande rehabiliteringsarbete som ett medel att minska
antalet förtidspensioner. Riksrevisionsverket har i en
förvaltningsrevision, RRV 1994:18 Att återupprätta, om
försäkringskassans rehabiliteringsverksamhet, granskat vissa
effektivitetsproblem inom denna verksamhet. I rapporten läggs
fram en rad förslag för att effektivisera och åtgärda brister i
rehabiliteringsverksamheten. Bl.a. konstateras att
rehabiliteringsutredningarna inte fyller den centrala funktion
som var avsedd samt att det finns brister i det medicinska
beslutsunderlaget. Rapporten behandlar dock inte själva
beslutsförfarandet. De lokala kassorna har betydande möjligheter
att själva besluta om arbetsformerna, och utskottet utgår från
att denna möjlighet utnyttjas i största möjliga utsträckning så
att socialförsäkringsnämndernas arbete optimeras. Utskottet kan
dock inte dela motionärernas uppfattning att en framkomlig väg i
detta avseende skulle vara att låta ledamöterna delta i
beredningsarbetet. Som Riksförsäkringsverket angett kan ett
sådant förfarande stå i strid med bestämmelserna i
förvaltningslagen. Det är inte heller rimligt att anta att
ledamöterna skulle kunna lägga ned den betydande tid i ärendena
varom skulle bli fråga vid ett deltagande i beredningsarbetet.
Vad slutligen angår frågan om nämndernas sakkunskap på olika
områden garanteras denna enligt utskottets uppfattning på det
sätt varigenom de väljs eller nomineras till sitt uppdrag.
Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion Sf250 yrkande 1.
Forskning inom socialförsäkringsområdet
I motion 1993/94:Sf265 begär Sylvia Lindgren m.fl. (s) ett
tillkännagivande om behovet av ökade forsknings- och
utvecklingsinsatser på socialförsäkringsområdet. Motionärerna
pekar på den oroväckande utvecklingen av långtidssjukskrivning
och förtidspensionering. Detta har skett trots ökade satsningar
på rehabilitering. Tidigare har man kunnat peka på ett negativt
samband mellan sjukskrivning och arbetslöshet, men enligt
motionärerna är det i dag oklart om detta samband fortfarande
råder. Myndigheterna har stora svårigheter att skaffa
sysselsättning till dem som har drabbats av arbetslöshet, och
från försäkringskassan kommer signaler om att andelen
arbetslösa bland de sjukskrivna stiger. Genom kombinationen
arbetslöshet och sjukskrivning uppstår en ny problematik som
sätter vårdapparaten på prov. Enligt motionärerna kan de olika
ersättnings- och bidragssystemen komma att fungera som
kommunicerande kärl för medborgare utan arbete. Mot bakgrund av
denna problembild konstaterar motionärerna att det behövs
forskning och utveckling på socialförsäkringsområdet med
speciell inriktning på rehabilitering. Riksförsäkringsverket
fördelar 10 miljoner kronor till utvecklingsprojekt vid landets
försäkringskassor, och motionärerna konstaterar att detta är ett
alldeles för lågt belopp. Enbart försäkringskassan i Stockholm
ansökte under föregående budgetår om anslag på 10 miljoner
kronor. Motionärerna uppger vidare att den forskning som under
senare år kommit i gång på några universitet absolut inte har
tillräcklig omfattning. Det behövs också en annorlunda ansats
inom forskningen, ett närmande mellan teori och praktik.
Forskning bör bedrivas utifrån problemställningar som formuleras
av personal på försäkringskassorna i samarbete med forskare från
universitet och högskolor. Ett sådant förhållningssätt har den
fördelen att problemställningarna blir relevanta och resultaten
kan få en direkt användning.
Utskottet har tidigare uppmärksammat behovet av forskning på
socialförsäkringsområdet. I samband med att riksdagen behandlade
proposition 1992/93:170 om Forskning för kunskap och framsteg
framhöll socialförsäkringsutskottet i ett yttrande,
1992/93:SfU6y, till socialutskottet behovet av ökade
forskningsinsatser på socialförsäkringsområdet. I propositionen
uppgavs att behovet av forskningsbaserad kunskap om de
ekonomiska trygghetssystemens funktion och effekter är
betydande. Enligt propositionen fanns ett stort behov av mer
forskningsbaserad kunskap om bl.a. de faktorer och samband som
ligger bakom de stora förändringarna i sjukfrånvaro och
förtidspensioneringarna under senare år, liksom om samspelet
mellan socialförsäkringen och arbetsmarknaden. Det framhölls
också i propositionen att det var angeläget med forskning kring
de offentliga pensionssystemen, inte minst i förhållande till
andra försäkringssektorer, och hur dessa påverkar sparande,
kapitalbildning och arbetskraftsutbud. I yttrandet till
socialutskottet anförde socialförsäkringsutskottet bl.a. att
intresset och möjligheterna till forskning på
socialförsäkringsområdet vid universitet och högskolor ökat
under senare år. Utskottet ansåg dock att omfattningen av
socialvetenskaplig forskning med anknytning till de ekonomiska
trygghetssystemen fortfarande var relativt begränsad med hänsyn
tagen till socialförsäkringssystemens stora betydelse för
individens välfärd och för samhällsekonomin. Utskottet pekade
därvid bl.a. på att det, mot bakgrund av att de nya satsningarna
på rehabilitering innebär ett förändrat sätt att använda
försäkringens resurser, var särskilt viktigt att detta område
blev föremål för forskning.
Utskottet kan konstatera att under senare tid har en
förbättring skett vad gäller forskning inom
socialförsäkringsområdet. Socialvetenskapliga forskningsrådet
(SFR), som har till uppgift att stödja betydelsefull
grundforskning och tillämpad forskning inom socialvetenskap,
socialpolitik och folkhälsoverksamhet samt informera om
kunskapsläge och aktuell forskning, har under senare år fått
ökade resurser, och för budgetåret 1994/95 disponerar rådet för
forskning ett anslag på 86 772 000 kr.
Utskottet har erfarit att innevarande höst har vid
Mitthögskolan i Östersund inrättats en enhet för
socialförsäkringsforskning med särskild inriktning på
rehabilitering. Till enheten har knutits ett nätverk av forskare
från Stockholms universitet, Karolinska institutet och
Mitthögskolan. I nätverket ingår också praktiskt verksamma från
i första hand försäkringskassorna i Stockholms och Jämtlands
län. Genom medverkan av forskare från olika institutioner samt
medverkan av praktiskt verksamma utgör denna enhet en bro mellan
teori och praktik.
Utskottet ser med tillfredsställelse att det under senare tid
föreligger en positiv trend beträffande forskning och utveckling
inom det socialförsäkringsrättsliga området och att den stora
kunskap som finns hos försäkringskassorna tas till vara i ett
samarbete med universitet och högskolor. Behovet av forskning är
betydande inte minst med hänsyn till de stora kostnader som
socialförsäkringen omsluter och till kravet på att tillgängliga
resurser används på ett effektivt sätt. Det är därför väsentligt
att forskningsbehovet även fortsättningsvis uppmärksammas och
att ytterligare resurser tillförs området.
Med det anförda anser utskottet att motion Sf265 är besvarad.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande rehabiliteringsersättning
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf237,
2. beträffande arbetslitteratur till synskadade
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf247,
3. beträffande handikappersättning
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf204,
4. beträffande alternativ till förtidspension
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf220,
5. beträffande handikappade gymnasieelevers ekonomiska
villkor
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf505,
6. beträffande det socialförsäkringsrättsliga
regelsystemet
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf241 och
1993/94:Sf266,
7. beträffande läkarmedverkan i socialförsäkringsnämnder
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf203,
8. beträffande socialförsäkringsnämndernas handläggning av
ärenden
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf250 yrkande 1,
9. beträffande forskning
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf265.
Stockholm den 27 oktober 1994
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Maj-Inger Klingvall
I beslutet har deltagit: Maj-Inger Klingvall (s), Gullan
Lindblad (m), Börje Nilsson (s), Margareta Israelsson (s), Maud
Björnemalm (s), Margit Gennser (m), Bengt Lindqvist (s), Rune
Backlund (c), Anita Jönsson (s), Gustaf von Essen (m), Sigge
Godin (fp), Lennart Klockare (s), Ulla Hoffmann (v), Ulf
Kristersson (m), Ragnhild Pohanka (mp), Rose-Marie Frebran (kds)
och Mona Berglund Nilsson (s).
Särskilt yttrande
Gullan Lindblad, Margit Gennser, Gustaf von Essen och Ulf
Kristersson (alla m) anför:
Förslaget om inrättande av socialförsäkringsnämnder antogs av
riksdagen under 1985/86 års riksmöte. Vid behandlingen av
förslaget motsatte sig moderaterna detta. Vi ansåg bl.a. att
förslaget om att läkare inte skulle ingå som ledamöter i
nämnderna skulle leda till ett ökat tjänstemannainflytande. Vi
anser alltjämt att det kan finnas skäl för att läkare bör
medverka inom ramen för beslutsfattandet i försäkringskassorna.
Denna fråga bör dock ses i ett större sammanhang och tas upp i
en diskussion om hur administrationen och beslutsfattandet i
försäkringskassorna skall utformas för att bl.a. öka
effektiviteten i socialförsäkringssystemen.