Socialförsäkringsutskottets betänkande
1994/95:SFU13

Invandrar- och flyktingpolitiken


Innehåll

1994/95
SfU13
TIONDE HUVUDTITELN

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande dels regeringens
skrivelse 1994/95:131 Invandrar- och flyktingpolitiken, dels
proposition 1994/95:100 bilaga 11 (Arbetsmarknadsdepartementet).
Regeringen redovisar i skrivelsen den svenska invandrings-,
invandrar- och flyktingpolitiken samt invandringen till Sverige.
Redovisningen avser i huvudsak budgetåret 1993/94. Vidare
beskrivs bl.a. migrations- och flyktingsituationen i världen
samt Sveriges roll i det internationella samarbetet.
I propositionen har regeringen lagt fram förslag till
medelsanvisning för budgetåret 1995/96 under littera D.
Invandring m.m. I propositionen redovisas också
besparingsåtgärder inom området på sammanlagt 800 miljoner
kronor till budgetåret 1998, varav minst 140 miljoner kronor
hänförs till budgetåret 1995/96. Besparingarna skall åstadkommas
bl.a. genom en snabbare och effektivare prövning av ansökningar
om uppehållstillstånd samt verkställighet av avlägsnandebeslut.
Vidare kommer besparingarna att uppnås genom att invandring av
personer som inte har en principiell rätt till
uppehållstillstånd regleras genom planeringsramar som fastställs
av statsmakterna på grundval av bl.a. det samhällsekonomiska
läget. Konkreta förslag skall lämnas av Flyktingpolitiska
kommittén. Regeringen begär godkännande av inriktningen av
besparingsåtgärderna för budgetåren 1997 och 1998.
I betänkandet behandlas också åtskilliga motioner främst från
den allmänna motionstiden om invandrarpolitiken samt
invandrings- och flyktingpolitiken. Motionerna gäller främst den
allmänna inriktningen på invandrings- och flyktingpolitiken,
kommunernas flyktingmottagande samt olika frågor rörande
invandrartäta områden.
Utskottet har inför ärendets behandling dels gjort ett
studiebesök i Botkyrka kommun, dels hållit en offentlig
utfrågning om invandrartäta bostadsområden. En utskrift från
utfrågningen är fogad till betänkandet som bilaga.
Utskottet tillstyrker propositionen och avstyrker bifall till
samtliga motioner.
Till betänkandet är fogade 21 reservationer och fem särskilda
yttranden.

Propositionen m.m.

Proposition 1994/95:100
Regeringen (Arbetsmarknadsdepartementet) har i proposition
1994/95:100 bilaga 11 under littera D föreslagit riksdagen att
under tionde huvudtiteln
(D) godkänna inriktningen av de besparingsåtgärder inom
området Invandring m.m. för budgetåren 1997 och 1998 som
regeringen förordar,
(D 1)
1. godkänna att Statens invandrarverk under vissa
extraordinära omständigheter får överskrida ramanslaget med
25 000 000 kr utan föregående regeringsbeslut,
2. till Statens invandrarverk för budgetåret 1995/96 anvisa
ett ramanslag på 589 200 000 kr,
(D 2) till Förläggningskostnader m.m. för budgetåret 1995/96
anvisa ett förslagsanslag på 1 756 000 000 kr,
(D 3) till Åtgärder för invandrare för budgetåret 1995/96
anvisa ett reservationsanslag på 38 420 000 kr,
(D 4) till Överföring av och andra åtgärder för flyktingar
m.m. för budgetåret 1995/96 anvisa ett förslagsanslag på
396 420 000 kr,
(D 5) till Ersättningar till kommunerna för åtgärder för
flyktingar m.m. för budgetåret 1995/96 anvisa ett förslagsanslag
på 6 647 700 000 kr,
(D 6) till Statsbidrag till Stiftelsen Invandrartidningen för
budgetåret 1995/96 anvisa ett anslag på 23 033 000 kr,
(D 7) till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m. för
budgetåret 1995/96 anvisa ett ramanslag på 7 160 000 kr,
(D 8) till Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl. för
budgetåret 1995/96 anvisa ett förslagsanslag på 97 000 000 kr,
(D 9) till Utlänningsnämnden för budgetåret 1995/96 anvisa ett
ramanslag på 82 450 000 kr,
(D 10) till Internationell samverkan inom ramen för flykting-
och migrationspolitiken m.m. för budgetåret 1995/96 anvisa ett
reservationsanslag på 5 500 000 kr,
(D 11) till Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism för
budgetåret 1995/96 anvisa ett reservationsanslag på 27 000 000
kr,
(D 12) till Särskilda insatser i invandrartäta områden för
budgetåret 1995/96 anvisa ett reservationsanslag på
125 000 000 kr.
Skrivelse 1994/95:131
Regeringen har till riksdagen överlämnat skrivelse 1994/95:131
Invandrar- och flyktingpolitiken.

Motionerna

Motion väckt under den allmänna motionstiden 1993/94
1993/94:U630 av Lennart Rohdin (fp) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige ytterligare bör intensifiera
sina ansträngningar att förmå andra länder att dela på
flyktingmottagandet i Europa.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994/95
1994/95:Sf602 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om det europeiska samarbetet på
flyktingområdet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om UNHCR:s roll i flyktingarbetet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om grundprinciperna för och inriktningen av
svensk flyktingpolitik,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om beredskap för massflyktssituationer,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tillfälliga uppehållstillstånd,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om anhöriginvandring,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kvotflyktingar,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om handikappade och tortyrskadade flyktingar,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en uppdelning av Statens invandrarverk,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om samordning av flykting- och
invandrarfrågor med frågor om de mänskliga rättigheterna och
biståndspolitiken.
1994/95:Sf608 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ram för mottagande av flyktingar och
anhöriga,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om mottagning av flyktingar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att de ideella organisationernas
möjligheter att ta ansvar för integrationsarbetet bör öka,
4. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
möjligheten att ersätta bidrag med lån i enlighet med vad som
anförts i motionen.
1994/95:Sf610 av Sten Andersson (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om vikten av att hela Sverige skall ta ansvar för den svenska
flyktingpolitiken.
1994/95:Sf611 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en uppdelning i invandringsfrågor och
minoritetsfrågor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en uppdelning av Invandrarverkets
arbetsuppgifter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en tydligare definition av skäl som kan
åberopas för asyl för krigsvägrare och de facto-flyktingar,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en särskild "flyktingpeng",
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en försöksverksamhet där ideella
organisationer får ta emot flyktingar utöver flyktingkvoten,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tillvaratagande av erfarenheter av den
flyktingpolitik som bedrivs i Kanada genom en försöksverksamhet,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en individuellt avpassad utförlig
information om förhållandena i Sverige, om lagar, om rättigheter
och skyldigheter samt om demokratins övergripande människosyn,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kommunala "diskrimineringsombudsmän",
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tillvaratagande av hantverkskunskaper
bland invandrarna.
1994/95:Sf612 av Sten Tolgfors m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kommunplacering.
1994/95:Sf614 av Margit Gennser och Peter Weibull Bernström
(m) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar om ändringar i lagen 1992:1068 samt
i socialtjänstlagen 1980:620 i enlighet med motionens förslag
till ny lagtext,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tillfälliga uppehållstillstånd,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om anhörigbegreppet.
1994/95:Sf615 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om asylpolitik och Europeiska unionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om migrationspolitiska insatser i Baltikum,
Ryssland och Östeuropa,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tillfälliga uppehållstillstånd,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om rätten för asylsökande att stanna kvar i
Sverige under prövningen av asylärendet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om muntlig handläggning av utlänningsärenden,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om juridiska biträden i utlänningsärenden,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ökad flyktingkvot beroende på kriget i
Bosnien,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om flyktingars önskemål i samband med
placering i kommun,
15. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förändring
av introduktionsersättningen för kommunplacerade flyktingar i
enlighet med vad i motionen anförts,
16. att riksdagen hos regeringen begär att Invandrarverket
skall kunna innehålla eller reducera kommunersättning för
kommuner som brister i sina introduktionsprogram.
1994/95:Sf618 av Inger Lundberg m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att anslaget om 125 miljoner kronor för
särskilda insatser i invandrartäta storstadsområden inte skall
utesluta att intressanta projekt i andra miljonprogramsområden
kan bli föremål för bidrag,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om medel för särskilda insatser för
invandrare från Europeiska socialfonden så att invandrarnas
behov kan tillgodoses i olika delar av landet,
3. att riksdagen hos regeringen begär att Arbetsmarknadsverket
får i uppdrag att tillsammans med invandrarnas egna
organisationer finna nya modeller för en bred satsning på
svenskundervisning för arbetslösa invandrare i enlighet med vad
som anförts i motionen.
1994/95:Sf620 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inriktningen på den nuvarande utredningen
om flyktingpolitik i ett vidgat perspektiv,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förkortade handläggningstider,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om regeringens roll i asylpolitiken vad avser
ansvar för information,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att regeringen på eget initiativ bör kunna
ta över enskilda ärenden,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ansvaret för svensk asylpolitik och
svenskt flyktingmottagande bör föras samman med biståndsfrågor
och frågor om mänskliga rättigheter,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förenklad asylprocess,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förstärkningar av asylbyråerna,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om fasta fristående advokatjourer, förstärkta
tolkresurser och lagreglerad rätt för en asylsökande att lämna
kompletterande upplysningar,
9. att riksdagen till D 2. Förläggningskostnader för
budgetåret 1995/96 anvisar 400 miljoner kronor mindre än vad
regeringen föreslagit eller således 1 656 000 000 kr,
10. att riksdagen till D 1. Statens invandrarverk för
budgetåret 1995/96 anvisar 100 miljoner kronor utöver vad
regeringen föreslagit eller således 689 200 000 kr.
1994/95:Sf621 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om motprestationer för att få fler att
genomgå svenska för invandrare,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
utbildning som anförts under rubriken Utbildningsuppdrag,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om nationellt upprustningsprogram,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att språkkunskaper ges meritvärde vid
anställning inom kommun och landsting,
1994/95:Sf622 av Bo Nilsson (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om flyktingsituationen i vissa kommuner,
2. att riksdagen hos regeringen begär att erforderliga
åtgärder vidtas för att undvika en alltför stor koncentration av
invandrare till dessa kommuner,
3. att riksdagen hos regeringen begär att åtgärder vidtas för
att undvika de svåra långsiktiga sociala och ekonomiska
konsekvenser som blir följden när statsbidraget försvinner och
flyktingarna fortfarande saknar förmåga till egen försörjning.
1994/95:Sf623 av Arne Kjörnsberg och Berndt Ekholm (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att som komplement till sfi-undervisningen
ge handledningsersättning till arbetsgivare som anställer och
handleder invandrare/flyktingar i det praktiska yrkesarbetet.
1994/95:Sf625 av Björn Kaaling m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om särskilda insatser i invandrartäta områden i
Uppsala kommun.
1994/95:Sf626 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen under anslaget D. Invandring m.m. för
budgetåret 1995/96 anvisar ett i förhållande till regeringens
förslag minskat anslag med 1 500 000 000 kr i enlighet med vad
som anförts i motionen,
2. att riksdagen under anslaget D 12. Särskilda insatser i
invandrartäta områden för budgetåret 1995/96 anvisar ett i
förhållande till regeringens förslag minskat anslag med
125 000 000 kr i enlighet med vad som anförts i motionen.
1994/95:Sf627 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om minskad byråkrati i flyktingmottagandet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om starkare engagemang för de orter som de
senaste åren tagit emot en oproportionerligt stor andel
flyktingar.
1994/95:Sf628 av Lilian Virgin och Lars Stjernkvist (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om svenskundervisning för invandrare i
rehabiliteringssyfte m.m.
1994/95:Sf629 av Marie Granlund m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om flyktingmottagandet och kostnaderna härför.
1994/95:Sf630 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
flyktingkvoten bör ökas till minst 2 500 personer/år,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
inga utvisningar bör ske innan besluten vunnit laga kraft,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om verkställighet och inhibition,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om andra grunder för flyktingskap enligt
Cartagena- och OAU-konventionen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige inom EU bör försvara rätten till en generös
flyktingpolitik,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om undervisning om rasism och
flyktingfientlighet i skolorna,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om arbete för invandrarungdomar,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att slå vakt om asylrätten,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om juridiskt biträde.
1994/95:Sf631 av Ingegerd Wärnersson och Jan Björkman (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om flyktingarnas situation i kommunerna.
1994/95:Sf632 av Lennart Rohdin (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en delning av Statens invandrarverk.
1994/95:Sf635 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en särskild kommission för att bekämpa
främlingsfientlighet och rasism.
1994/95:Sf636 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari yrkas
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om diskriminering,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om DO:s befogenheter och resurser.
1994/95:Sf637 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en kompletterande flyktingkonvention
liknande den afrikanska OAU-konventionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om asyl- och invandringsfrågorna inom EU,
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i rättshjälpslagen att advokatjour kan inrättas i
ärenden med omedelbar verkställighet,
15. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring av rättshjälpslagen att beslutanderätten om offentligt
biträde i utlänningsärenden återförs till
rättshjälpsmyndigheten,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om överförande till kommunerna av den
förläggningsverksamhet som nu bedrivs av Invandrarverket,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om avveckling av Invandrarverket i dess
nuvarande form,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tilläggsdirektiv till invandrar-,
invandrings- och flyktingkommittéerna,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inriktningen av besparingsåtgärderna inom
området Invandring m.m. för budgetåren 1997 och 1998,
33. att riksdagen beslutar att under tionde huvudtiteln,
anslaget D 1, anslå 50 000 000 kr mindre än vad regeringen
föreslagit eller 539 200 000 kr,
36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att verkställighet av avvisningar alltid
skall genomföras på ett humant sätt och med full respekt för den
avvisades människovärde.
1994/95:A287 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
6. att riksdagen till Särskilda insatser i invandrartäta
områden för budgetåret 1995/96 anvisar ett reservationsanslag på
125 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit.
1994/95:K224 av Alf Svensson m.fl. (kds) vari yrkas
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att EU skall verka för ett generöst
förhållningssätt till flyktingpolitik,
36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att EU bör utarbeta en klar och tydlig
asyldefinition,
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige skall vara drivande så att
EU-länderna gemensamt kan utarbeta konkreta planer, syftande
till effektiv integration och lika behandling av invandrare och
flyktingar,
38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att EU skall utarbeta en rättvis modell
som proportionellt fördelar flyktingströmmarna över hela EU.
1994/95:U620 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om flyktingar och svensk asylpolitik.
Motion väckt med anledning av proposition 1994/95:25 Vissa
ekonomisk-politiska åtgärder
1994/95:Fi4 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
8. (del) att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om flyktingpolitiken.
Motion väckt med anledning av proposition 1994/95:26
Förlängning av tiden för stimulansbidrag till kommuner som ökar
sitt flyktingmottagande
1994/95:Sf2 av Bo Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna behovet av åtgärder för att
undvika en alltför stor koncentration av invandrare till vissa
kommuner.

Utskottet

Inledning
Utskottet behandlar i detta betänkande dels regeringens
skrivelse 1994/95:131 Invandrar- och flyktingpolitiken, dels
förslag i proposition 1994/95:100 bilaga 11
(Arbetsmarknadsdepartementet) till medelsanvisning för
budgetåret 1995/96 under littera D. Invandring m.m. och om
inriktningen av besparingsåtgärder inom detta område för
budgetåren 1997 och 1998 och dels motioner huvudsakligen väckta
under den allmänna motionstiden om internationellt samarbete och
om den allmänna inriktningen på invandrings- och
flyktingpolitiken eller med anknytning till de olika anslagen.
Utskottet har inför behandlingen av budgetpropositionen och
vissa av motionerna dels gjort ett studiebesök i Botkyrka kommun
i Stockholms län, dels hållit en offentlig utfrågning om
invandrartäta bostadsområden. En utskrift av vad som förekommit
vid utfrågningen finns fogat till betänkandet som bilaga.
Regeringen redovisar i skrivelsen den svenska invandrar-,
invandrings- och flyktingpolitiken samt invandringen till
Sverige. Redovisningen avser i huvudsak budgetåret 1993/94.
Vidare beskrivs migrations- och flyktingsituationen i världen
samt Sveriges roll i det internationella samarbetet. En
redogörelse ges också för den svenska utlänningslagstiftningen
och för mottagandet av asylsökande och flyktingar i Sverige samt
för de svenska frivilligorganisationernas roll.
Med invandringspolitik avses de principer och bestämmelser
som reglerar vilka utlänningar, inkl. asylsökande, som skall få
tillstånd att bosätta sig i Sverige. Den svenska invandringen är
sedan år 1967 reglerad för utomnordiska medborgare. De nuvarande
riktlinjerna för invandrings- och flyktingpolitiken lades fast
av riksdagen år 1979 (prop. 1978/79:100, bil. 15, AU 22, rskr.
230) och konfirmerades vid 1983/84 års riksmöte (prop.
1983/84:144, SfU 30, rskr. 410). Den utomnordiska invandringen
består huvudsakligen av flyktingar och personer som får bosätta
sig i Sverige av flyktingliknande eller humanitära skäl samt
anhöriga till här bosatta personer. Uppehålls- och
arbetstillstånd av rena arbetsmarknadsskäl beviljas i princip
bara om arbetskraftsbehovet inte kan tillgodoses inom Sverige,
och den utomnordiska arbetskraftsinvandringen har de senaste
åren uppgått till endast ett par hundra personer om året.
Invandrarpolitiken omfattar sådana åtgärder som samhället
vidtar för att underlätta invandrares, inkl. flyktingars,
introduktion och integrering i det svenska samhället. Målen för
invandrarpolitiken antogs av riksdagen år 1975 och sammanfattas
i begreppen jämlikhet, valfrihet och samverkan. År 1986
fastslogs att dessa övergripande mål alltjämt skall gälla (prop.
1985/86:98, SfU 20, rskr. 301). Målen syftar till lika
rättigheter och möjligheter för invandrare i förhållande till
den övriga befolkningen. De skall också leda till respekt för
den enskildes identitet och integritet, möjligheter att utveckla
det egna kulturarvet inom ramen för de grundläggande normer som
i Sverige gäller för mänsklig samlevnad samt ömsesidig tolerans,
solidaritet och gemenskap mellan människor av olika ursprung.
Goda etniska relationer bör prägla det svenska samhället, och
samhället bör markera sitt avståndstagande från alla uttryck för
etnisk intolerans.
I den svenska flyktingpolitiken ingår, förutom mottagandet
i Sverige av flyktingar,
internationellt agerande för att bidra till att
internationella konflikter motverkas och löses och för att
respekten för mänskliga rättigheter upprätthålls,
ekonomiskt stöd till organisationer som bedriver
flyktingarbete utanför Sverige,
internationellt samarbete för en solidarisk ansvarsfördelning
och för att stärka flyktingars rättsliga skydd,
överföring till Sverige av särskilt utsatta personer som
behöver en säker fristad undan förföljelse,
mottagande av flyktingar i Sverige enligt en asyllagstiftning
som i vissa avseenden ger ett starkare skydd än vad 1951 års
Genèvekonvention stadgar,
ett av staten finansierat kommunalt mottagande för flyktingar
m.fl., vilket syftar till att främja deras möjligheter att finna
sig till rätta i det svenska samhället,
särskilda insatser för att ge flyktingar och andra invandrare
likvärdiga villkor och möjligheter till integration i Sverige,
stöd till flyktingar som frivilligt vill lämna Sverige för att
bosätta sig i hemlandet eller annat land.
I skrivelsen erinras om att antalet flyktingar i världen nu
uppskattas till drygt 16 miljoner vartill kommer 3 miljoner som
är flyktingar inom sitt eget lands gränser, s.k.
internflyktingar. Ytterligare 3 miljoner var flyktingar som
återvänt till sina hemländer och fortfarande behöver skydd och
stöd samt personer drabbade av situationen i f.d. Jugoslavien.
Dessutom lever ca 2,5 miljoner palestinier i flyktingläger.
Allmän inriktning av flykting- och invandringspolitiken
Flyktingdefinitioner
Det finns endast en universellt godtagen flyktingdefinition. I
FN:s konvention den 28 juli 1951 om flyktingars rättsliga
ställning (Genèvekonventionen) avses med uttrycket flykting den
som till följd av händelser som inträffat före den 1 januari
1951 och i anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på
grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss
samhällsgrupp eller politiska åskådning befinner sig utanför det
land vari han är medborgare samt är ur stånd att eller på grund
av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar att begagna sig av
sagda lands skydd. Motsvarande gäller den som, utan att vara
medborgare i något land, till följd av händelser som förut sagts
befinner sig utanför det land vari han tidigare haft sin vanliga
vistelseort samt är ur stånd att återvända dit eller på grund av
sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar att återvända dit. --
Genèvekonventionen har senare kompletterats med 1967 års
protokoll angående flyktingars rättsliga ställning. Genom detta
protokoll förpliktade sig anslutande stater att tillämpa
konventionens flyktingbestämmelser utan begränsning till
händelser före år 1951 eller i Europa. De stater som anslutit
sig till konventionen med den geografiska begränsningen till
Europa har emellertid kunnat behålla denna begränsning.
Afrikanska stater har en egen konvention om flyktingar
(OAU-konventionen). Konventionen, som antogs år 1969, har en
betydligt vidare flyktingdefinition. Den omfattar också personer
som på grund av yttre aggression, ockupation, utländsk dominans
eller händelser som allvarligt stör den allmänna ordningen i del
av eller hela det land i vilket han har sitt ursprung eller är
medborgare tvingas lämna sin vanliga bostad för att söka
tillflykt på en annan plats utanför sagda land. För
Centralamerikas del har ett snarlikt flyktingbegrepp accepterats
i den s.k. Cartagenadeklarationen från år 1984. Såvitt gäller
Asien har UNHCR:s exekutivkommitté -- med stöd av första
asylländer i Sydostasien -- godtagit en bestämmelse om att alla
asylsökande, i varje fall temporärt, skall tas emot av första
asylländerna och att tvångsrepatriering inte skall ske.
Samarbetet inom Europeiska unionen
Genom det s.k. Maastrichtfördraget har immigrations- och
flyktingpolitiska frågor förts in i Europeiska unionen.
Samarbetet motiveras av genomförandet av den inre marknaden vad
gäller fri rörlighet för personer och av hanteringen av det
ökande migrationstrycket mot alla EU:s medlemsstater, vilket
kräver gemensamma lösningar. Samarbetet hänförs till avdelning
VI i Maastrichtfördraget och åtgärder i dessa frågor har endast
folkrättslig status. EG-kommissionen har dock möjlighet att
föreslå åtgärder på invandrings- och flyktingpolitikens område.
Om alla medlemsstater är överens kan emellertid artikel 100c i
Romfördraget tillämpas på de nämnda samarbetsområdena. Därigenom
förs frågorna in under traditionell EG-kompetens. Artikel 100c
har redan gjorts tillämplig på visumfrågor.
Samarbetet skall bl.a. avse asylpolitik, regler för människors
passage av medlemsstaternas yttre gränser och för
kontrollförfarandet i samband med detta. Samarbetet skall även
gälla invandringspolitiken och politiken gentemot medborgare i
tredje land bl.a. vad avser tredjelandsmedborgares inresa och
rörlighet inom medlemsstaternas territorier. Frågorna skall
behandlas med beaktande av Europakonventionen om skydd för de
mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna och
FN-konventionen om flyktingars rättsliga ställning, liksom det
skydd som medlemsstaterna ger personer som förföljs av politiska
skäl.
Vid Europeiska rådets möte i Edinburgh år 1992 kom EU-länderna
överens om principer som skall vara vägledande för
medlemsländernas migrationspolitik och verka för ett minskat
immigrationstryck på EU-området. Enligt deklarationen skall
EU-länderna verka för fred och frånvaro av väpnad konflikt i
omvärlden, respekt för mänskliga rättigheter och rättssäkerhet
samt upprättandet av demokratiska samhällen och adekvata sociala
villkor i ursprungsländerna. En liberal handelspolitik som kan
förbättra de ekonomiska villkoren i ursprungsländerna ingår
också bland det man skall verka för. Samarbete kring
utrikespolitiska åtgärder, ekonomiskt samarbete och invandrings-
och asylpolitik mellan gemenskapen och medlemsländerna ses som
en nödvändighet. Biståndsinsatser skall göras i de länder
varifrån många asylsökande kommer, bl.a. för att skapa
arbetstillfällen och lindra hungersnöd. Gemensamma åtgärder för
att motverka illegal invandring betonas också.
Genom medlemskapet har Sverige accepterat att ansluta sig till
den s.k. Dublinkonventionen eller första asyllandskonventionen
som skall säkerställa att en asylansökan prövas i sak och att
ett medlemsland identifieras som ansvarigt för prövningen.
Vidare föreligger utkast till konventionstexter till den s.k.
yttre gränskontrollkonventionen som behandlar EU:s yttre
gränskontroller.
Det s.k. Schengenavtalet har nyligen trätt i kraft mellan
flera av medlemsstaterna -- Belgien, Nederländerna, Luxemburg,
Frankrike, Tyskland, Spanien, Portugal, Italien och Grekland.
Schengenavtalet gäller gränskontroll, asyl m.m. Till skillnad
från bl.a. Dublinkonventionen omfattar Schengenavtalet även
tredjelandsmedborgare. Danmark har nu anmält intresse av att
delta i samarbetet. Med anledning härav har de nordiska
statsministrarna den 27 februari i år gjort ett gemensamt
uttalande i vilket man underströk intresset av att undvika nya
gränsdragningar inom Norden eller mellan Norden och det övriga
Europa. Statsministrarna angav att de bästa förutsättningarna
för att ha kvar den fria rörligheten för personer i Norden inom
ramen för ett vidare europeiskt samarbete om gränskontroller
m.m. uppnås med en gemensam positiv nordisk inställning till
medverkan i Schengensamarbetet.
Övrigt internationellt samarbete
Det internationella migrations- och flyktingpolitiska arbetet
och Sveriges roll i detta arbete redovisas i skrivelsen. Det
framhålls att Sverige verkar aktivt i en rad internationella
fora för att bidra till varaktiga lösningar av både de problem
som orsakar folkomflyttningar och de konsekvenser som följer
därav.
I skrivelsen anges bl.a. att inom FN:s ram behandlas
flyktingpolitiska frågor med avseende såväl på åtgärder för dem
som tvingats på flykt som på insatser för att komma åt
grundorsaker bakom flykt. Den främsta uppgiften för FN:s
flyktingkommissarie (UNHCR) är att ge rättsligt skydd åt
flyktingar, men inslaget av materiellt bistånd har ökat kraftigt
med åren. UNHCR strävar efter lösningar med bestående effekt och
brukar ange tre möjliga lösningar på ett flyktingproblem:
frivillig repatriering, integration i första asyllandet eller
omplacering i tredje land. I skrivelsen anges att frivillig
repatriering allt tydligare har kommit att framstå som den enda
möjliga lösningen på flertalet av världens flyktingproblem.
Endast i undantagsfall och då det kan motiveras utifrån den
enskildes säkerhetssituation eller då det gäller fysiskt eller
psykiskt handikappade har omplacering till tredje land blivit
aktuell. Förebyggande insatser, ökad katastrofberedskap, behovet
av varaktiga lösningar och samarbete med andra organisationer är
områden av särskild betydelse för UNHCR.
I skrivelsen redovisas också arbetet i andra viktiga
internationella organ. Således anges att International
Organization for Migration (IOM) ägnar sig åt bl.a. transport av
flyktingar och migranter, ofta i samarbete med UNHCR. Vidare
finns inom OECD en arbetsgrupp för migrationsfrågor.
Organisationen för säkerhet och samarbete (OSSE), tidigare
benämnd Europeiska samarbets- och säkerhetskonferensen (ESK),
ses från svensk sida som ett värdefullt forum för behandling av
migrationsfrågor. I skrivelsen anges också att Europarådet är
ett viktigt forum för mellanstatlig dialog kring asylrättsliga
frågor och integration av invandrare i medlemsländerna. De
informella konsultationerna mellan 16 länder i Västeuropa,
Nordamerika och Australien, som numera benämns IGC, har
fortsatt. Det gäller även det nordiska samarbetet. Dessutom
pågår ett samarbete i migrationsfrågor mellan staterna runt
Östersjön, Norge och Vitryssland.
I skrivelsen anges vidare att ett stort antal internationella
frivilligorganisationer är aktiva inom såväl flyktingbiståndet
som det asylrättsliga området.
Den svenska utlänningslagstiftningen
Enligt folkrätten bestämmer varje stat själv vilka regler som
skall gälla för inresa på dess territorium. Någon generell rätt
för en utlänning att besöka en stat finns således inte.
I utlänningslagen (1989:529) anges på vilka villkor
utlänningar får resa in i och ut ur Sverige samt vistas och ha
anställning här. I lagen anges också under vilka förutsättningar
en utlänning kan avvisas eller utvisas ur landet. Närmare
bestämmelser om lagens tillämpning finns i den av regeringen
utfärdade utlänningsförordningen (1989:547).
En utlänning får enligt huvudregeln inte uppehålla sig i
Sverige under längre tid än tre månader utan att ha
uppehållstillstånd. Undantag gäller för medborgare i Danmark,
Finland, Island eller Norge. Bestämmelser om uppehållstillstånd,
liksom om visering och arbetstillstånd, finns i 2 kap.
utlänningslagen. Uppehållstillstånd innebär enligt 2 §
tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under viss tid
(tidsbegränsat uppehållstillstånd) eller utan tidsbegränsning
(permanent uppehållstillstånd).
Uppehållstillstånd skall i vissa fall ges enligt
bestämmelserna om asyl. Uppehållstillstånd får vidare ges till
en utlänning om han har särskild anknytning till Sverige eller
om han av humanitära skäl bör få bosätta sig här. Detsamma
gäller om utlänningen har fått arbetstillstånd eller har sin
försörjning ordnad på något annat sätt. Regeringen får
föreskriva att uppehållstillstånd kan ges även i andra fall.
Arbetstillstånd ges för viss tid. Det får avse ett visst slag av
arbete och förenas med de övriga villkor som behövs.
De svenska bestämmelserna om asyl finns intagna i 3 kap.
utlänningslagen. Enligt 4 § första stycket har flyktingar,
krigsvägrare och s.k. de facto-flyktingar rätt till asyl.
Definitionen av flykting (2 §) överensstämmer med den som
finns i Genèvekonventionen. Ibland används därför benämningen
konventionsflyktingar för dessa personer.
Med krigsvägrare (3 §) avses en utlänning som har
övergett en krigsskådeplats eller som har flytt från sitt
hemland eller behöver stanna i Sverige för att undgå förestående
krigstjänstgöring.
Utöver konventionsflyktingar och krigsvägrare ger lagen skydd
även åt andra personer som inte vill återvända till sitt hemland
på grund av de politiska förhållandena där och som har åberopat
tungt vägande omständigheter till stöd för detta. Det är här
fråga om personer som inte har varit utsatta för eller löper
risk att drabbas av så allvarlig förföljelse att de bör
betraktas som konventionsflyktingar men som ändå på grund av de
politiska förhållandena i hemlandet utsatts för eller riskerar
så svåra trakasserier att det inte är rimligt att begära att de
skall återvända dit. Bestämmelsen omfattar normalt inte den som
har tvingats att lämna sitt land på grund av yttre aggression,
ockupation eller inbördeskrig eller som riskerar förföljelse på
grund av kön eller homosexualitet. Undantagsvis kan emellertid
dessa omständigheter vara sådana att lagrummet anses
tillämpligt. För de personer som nu avses används ofta termen
de facto-flyktingar.
Varken konventionsflyktingar eller krigsvägrare och de
facto-flyktingar har någon ovillkorlig rätt att få en fristad i
Sverige. Asyl får nämligen vägras på följande grunder enligt
3 kap. 4 § andra stycket utlänningslagen.
Om det av hänsyn till vad som är känt om utlänningens tidigare
verksamhet eller med hänsyn till rikets säkerhet finns
synnerliga skäl att inte bevilja asyl.
Om det beträffande en krigsvägrare eller de facto-flykting
finns särskilda skäl att inte bevilja asyl.
I vissa fall där utlänningen kan sändas tillbaka till annat
nordiskt land enligt särskild överenskommelse.
I annat fall med hänvisning till den s.k. första
asylland-principen. Denna princip kan tillämpas om utlänningen
före ankomsten till Sverige har uppehållit sig i ett annat land
än hemlandet och, om han återsänds dit, är skyddad mot
förföljelse eller, i förekommande fall, mot att sändas till en
krigsskådeplats eller till hemlandet och också mot att sändas
vidare till ett annat land där han inte har motsvarande skydd.
Om utlänningen har särskild anknytning till ett annat land och
där är skyddad på det sätt som anges beträffande första
asylland-principen.
Regeringen får föreskriva undantag från första
asylland-principen för de fall då utlänningens anknytning till
Sverige är av sådan art att han inte bör nekas att få sin
ansökan om asyl prövad här.
Av humanitära skäl kan enligt 2 kap. 4 § första
stycket 2 utlänningslagen även andra utlänningar än de som
omfattas av asylreglerna få stanna i Sverige. Uppehållstillstånd
av humanitära skäl har i praxis beviljats personer som flytt
undan krig eller krigsliknande förhållanden som de riskerat att
drabbas av utan att ingå i någon krigsmakt. Uppehållstillstånd
på denna grund har också beviljats personer som på grund av
sjukdom eller andra personliga förhållanden bör få stanna i
Sverige. Bestämmelsen kan vidare omfatta personer som inte är
flyktingar men där förhållandena i det land till vilket de
skulle behöva resa ändå är sådana att det ter sig inhumant att
tvinga dem att återvända dit eller personer som riskerar
allvarligt straff eller förföljelse på grund av kön eller
homosexualitet. I vissa fall har uppehållstillstånd beviljats
personer som i och för sig borde avvisas eller utvisas men där
en verkställighet inte kan ske därför att det inte finns något
land som tar emot utlänningen. Uppehållstillstånd har också i
vissa fall beviljats när det funnits en kombination av
humanitära skäl och släktanknytning, som i sig inte varit
tillräcklig.
Även om en utlänning inte får uppehållstillstånd, får han inte
avvisas eller utvisas om det inte kan ske till ett land där han
åtnjuter visst skydd. En utlänning får således inte avvisas
eller utvisas till ett land där han riskerar dödsstraff,
kroppsstraff eller tortyr (non-refoulementprincipen). Han får
inte heller annat än i yttersta undantagsfall sändas till ett
land där han riskerar förföljelse. Inte heller får en utlänning
sändas till ett land där han riskerar vidaresändning till något
sådant land.
Uppehållstillstånd får enligt 2 kap. 4 § första stycket 1
utlänningslagen ges till en utlänning som är nära anhörig till
en i Sverige bosatt person eller som annars har särskild
anknytning till Sverige. Uppehållstillstånd enligt denna
punkt skall enligt förarbetena kunna ges till make eller sambo,
hemmavarande barn under 20 år som är ensamstående, föräldrar och
andra släktingar som är väsentligt beroende av en i Sverige
bosatt person samt personer vars samtliga nära släktingar finns
i Sverige, s.k. sista länk-fall. Det förutsätts att den
härvarande har uppehållstillstånd eller är bosatt här utan att
behöva sådant tillstånd.
Invandringen till Sverige budgetåret 1993/94
Enligt regeringens skrivelse invandrade under budgetåret
1993/94 ca 83 800 utländska medborgare till Sverige, av vilka
84 % var andra än nordiska medborgare. Under samma budgetår
utvandrade ca 31 300 personer, varav tre fjärdedelar var
svenska eller nordiska medborgare.
Under budgetåret 1993/94 beviljades sammanlagt 59 628
personer asyl eller uppehållstillstånd av humanitära skäl. Detta
innebar en ökning jämfört med föregående budgetår med drygt
50 000 personer. Framför allt är det antalet
uppehållsttillstånd grundade på humanitära skäl som har ökat och
här återfinns framför allt personer från Bosnien-Hercegovina.
Därutöver har uppehållstillstånd beviljats 11 124 anhöriga till
flyktingar och därmed jämställda personer, vilka rest in i
Sverige tillsammans med eller i nära anslutning till dessa och
som omfattas av samma särskilda mottagningsanordning som
flyktingar. Antalet övriga anknytningsfall uppgick till 12 300,
antalet personer som beviljades uppehållstillstånd av
arbetsmarknadsskäl till 148 och antalet uppehållstillstånd för
adoptivbarn till 827. Sammanlagt beviljades under budgetåret ca
84 000 personer uppehållstillstånd. -- Av dem som beviljades
asyl eller uppehållstillstånd av humanitära skäl bedömdes,
frånsett kvotflyktingarna, 1 423 personer (2 %) som
konventionsflyktingar.
Under budgetåret 1993/94 sökte ca 17 800 personer (inkl.
barn) asyl i Sverige. Motsvarande antal var under de närmast
föregående tre budgetåren ca 20 800 personer budgetåret
1990/91, 54 500 personer budgetåret 1991/92 och ca 80 600
budgetåret 1992/93.
Översyn av invandrings- och flyktingpolitiken
Regeringen beslöt den 24 november 1994 att tillsätta två
parlamentariska kommittéer med uppgift för den ena att göra en
översyn av invandrings- och flyktingpolitiken och för den andra
att göra en översyn av invandrarpolitiken. Kommittéerna har
tagit namnen Flyktingpolitiska kommittén resp.
Invandrarpolitiska kommittén. De har övertagit flera av de
frågor som åvilat den tidigare Invandrar- och flyktingkommittén,
IFK.
I direktiven till Flyktingpolitiska kommittén (dir. 1994:129)
anges att en humanitär och solidarisk grundsyn, ett
helhetstänkande, inriktning på aktiva åtgärder i förebyggande
syfte och i internationell samverkan skall vara vägledande
principer för utvecklingen av en svensk invandrings- och
flyktingpolitik. I ett långsiktigt perspektiv måste den
invandring som inte är mycket starkt humanitärt betingad eller
direkt relaterad till internationella åtaganden mer än hittills
bestämmas av de samhällsekonomiska förutsättningarna och en
bedömning av hur invandringen påverkar samhällsekonomin och
möjligheten till integration i det svenska samhället.
Kommittén skall överväga hur det internationella samarbetet
kan bringas i samklang och samverkan med den flyktingpolitik som
tillämpas i förhållande till dem som söker asyl här i landet.
Sådana överväganden och förslag bör innefatta hur grundorsaker
till framtvingad migration och flykt undan oroshärdar och
förföljelse kan motverkas och hur stöd till flyktingars skydd i
närområdet kan vägas mot det skydd som kan eller bör erbjudas
dem som söker asyl här.
Reglerna för invandringen till Sverige skall enligt direktiven
i högre grad än för närvarande ta sikte på att tillgodose
behoven hos de mest skyddsbehövande. En klarare åtskillnad än
hittills behöver göras mellan å ena sidan personer som bör ha en
ovillkorlig rätt till skydd och å den andra sidan övriga som
önskar bosätta sig här. Kommittén skall lämna förslag om dels
vem som bör ha rätt till skydd i Sverige, dels hur övriga
grunder för rätt eller möjlighet till bosättning här i landet
skall utformas. Det senare kan t.ex. gälla anknytning hit eller
av andra humanitära skäl. En principiell rätt till skydd skall
tillkomma dem som är i behov av internationellt rättsligt skydd,
nämligen konventionsflyktingar och vissa andra med starka
skyddsbehov. Tydligare regler för medlemmar av kärnfamiljen som
söker återförening med härvarande familjemedlemmar bör skapas.
Kommittén skall överväga hur invandring av personer som inte
har en principiell rätt till uppehållstillstånd kan regleras
genom planeringsramar som fastställs av statsmakterna på
grundval av bl.a. det samhällsekonomiska läget och lämna förslag
till hur ett sådant system med planeringsramar kan utformas i
praktiken. Vidare skall kommittén överväga hur sådana
planeringsramar bör påverkas av hur många personer som givits
tillstånd grundade på deras principiella rätt att stanna här.
Det är numera möjligt att ge tidsbegränsade uppehållstillstånd
när skyddsbehovet kan bedömas vara tillfälligt. Kommittén skall
pröva om tidsbegränsade tillstånd bör komma i fråga också i
andra situationer.
I direktiven anges också att ansvaret för att utveckla och
genomföra en tydlig återvandringspolitik är splittrat och att en
sammanhållen politik behöver skapas.
Kommittén skall också se över hur myndigheternas prövningar av
ansökningar om uppehållstillstånd kan förändras så att man, med
bibehållen rättssäkerhet, snabbare kan fatta beslut och på så
sätt undvika höga kostnader för asylhanteringen i Sverige.
Utredningsarbetet skall enligt direktiven vara avslutat den 30
juni 1995.
Motioner
Utskottet tar i detta avsnitt upp motioner som behandlar såväl
den allmänna inriktningen på den svenska flykting- och
invandringspolitiken som internationella aspekter på
flyktingpolitiken och vilka frågor Sverige bör driva i
internationell samverkan.
Moderata samlingspartiets inställning redovisas i motion
Sf602 av Gullan Lindblad m.fl. (m). Motionärerna anför (yrkande
1) att flykting- och invandrarfrågor kan lösas endast i
samverkan med andra länder, och det är framför allt med de
europeiska länderna som en sådan samverkan måste ske. Det
svenska medlemskapet i EU är av avgörande betydelse för att
utveckla en europeisk flyktingpolitik som kan möjliggöra
samordnade insatser för flyktingar och på sikt harmonisera
reglerna för asyl och invandring. Det är enligt motionärerna
väsentligt att Sverige deltar aktivt så att detta arbete
ytterligare intensifieras och att medlemsländerna antar
Dublinkonventionen, Edinburghdeklarationen och Schengenavtalet.
Motionärerna framhåller vidare (yrkande 2) vikten av att
samarbetet gentemot UNHCR utvecklas ytterligare. Den strategi
som UNHCR använder sig av i form av stegvisa åtgärder bör
stödjas och uppmuntras. Sverige bör inom ramen för det
europeiska samarbetet arbeta för att det ekonomiska stödet till
UNHCR bättre fördelas mellan FN:s medlemsländer. I yrkande 3
anför motionärerna att flykting- och invandringspolitiken mer
medvetet bör betona skyddsaspekten och återvändande och därför
grundas på följande fyra principer.
1. I första hand skall förebyggande insatser göras i
potentiella krisområden, bl.a. genom fredsbevarande åtgärder,
bistånd och bevakande av mänskliga rättigheter, allt i samverkan
med internationella organ.
2. Skydd för flyktingarna bör etableras inne i krisområdet i
form av s.k. säkra zoner eller på annat sätt.
3. För dem som har tvingats fly till grannländer upprättas
tillfälliga flyktingläger som drivs och finansieras i samverkan
med UNHCR eller andra organ.
4. UNHCR kan begära att tredje land tar emot flyktingar
tillfälligt eller för en längre period. Målet för mottagandet
skall vara att uppmuntra och stödja återvändande av flyktingarna
när omständigheterna så erbjuder. Uppehållstillstånd skall
beviljas dem som har starka skyddsbehov. Utöver detta skall
uppehållstillstånd ges om uppenbara humanitära skäl föreligger.
De facto- samt krigsvägrarbegreppet bör utmönstras ur den
svenska lagstiftningen.
I yrkande 4 anför motionärerna att uppehållstillstånd skall
beviljas också större grupper av personer som flyr akut från
konflikter, miljökatastrofer och liknande. Ett förenklat
prövningsförfarande bör införas vid dessa situationer.
Motionärerna hänvisar (yrkande 5) till att UNHCR:s policy är att
tillfälliga uppehållstillstånd skall användas för att markera
skyddsbehov och betona repatrieringsperspektivet. Tillfälliga
uppehållstillstånd skall enligt motionärerna i ökad utsträckning
också kunna användas om sökandes identitet är oklar, om sökandes
vandel framstår som tveksam eller om ett snart återvändande kan
vara möjligt. Anhöriga skall kunna erhålla uppehållstillstånd
men reglerna bör skärpas (yrkande 7). Uppehållstillstånd skall
ges make/maka eller sammanboende, beroende barn under 18 år samt
undantagsvis annan anhörig om särskilda behov föreligger. Vid
varje ansökan om anhöriginvandring skall en
behovsprövning ske. Regeringen kan årligen fastställa en viss
kvot för permanenta uppehållstillstånd för anhöriga. Arbetsföra
anhöriga bör då kunna visa att möjlighet till egen försörjning
finns.
Motionärerna anger i yrkande 14 att med givna resurser strävan
måste vara att hjälpa så många flyktingar som möjligt. Flykting-
och invandringsfrågorna bör därför samordnas med frågor om
mänskliga rättigheter och biståndspolitiken.
Gullan Lindblad m.fl. (m) föreslår i motion Sf608 yrkande 1
att en långsiktig planeringsram skall vara styrande för den
framtida invandringen, men en flexibilitet måste finnas för att
man skall kunna hantera spontanflyktingar. Planeringsramen skall
utformas så att hänsyn tas till de ekonomiska förutsättningarna
att integrera invandrarna. Ramen bör inrymma flyktingar,
humanitärflyktingar, kvotflyktingar samt anhöriga.
I motion Sf614 av Margit Gennser och Peter Weibull Bernström
(m) begärs i yrkandena 2 och 3 tillkännagivanden om tillfälliga
uppehållstillstånd resp. om ett snävare anhörigbegrepp.
Centerpartiets syn på invandrings- och flyktingpolitiken
redovisas i motion Sf620 av Olof Johansson m.fl. (c). I motionen
anges (yrkande 1) att det finns ett tydligt samband mellan
underutveckling och flyktingproblematiken. Det är därför viktigt
att västvärlden och Sverige ger ökat bistånd till
utvecklingsländerna. Det är särskilt viktigt att bistånd används
för att förebygga katastrofer och konflikter. Enligt
motionärerna bör FN och regionala organisationer som t.ex. OSSE
få stärkta möjligheter att agera i konfliktförebyggande syfte.
Vidare bör kompetensen hos frivilligorganisationerna bättre tas
till vara. EU-länderna bör ha en gemensam beredskap för
betydande flyktingströmmar. En ökad samordning i Europa är
nödvändig för att lösa flyktingproblematiken, och Sverige bör
aktivt verka för en harmonisering av reglerna. Sverige bör
dessutom inom EU och andra internationella organ aktivt arbeta
för en modernisering av FN:s flyktingkonvention.
Den svenska utlänningslagen bör också förändras. I motionen
anges att uppdelningen mellan konventionsflyktingar och de
facto-flyktingar har kunnat ge intryck av att de
facto-flyktingar inte är "riktiga" flyktingar. En lösning är att
formulera en gemensam asylparagraf i utlänningslagen där skälen
för asyl formuleras med utgångspunkt från individens behov av
skydd i Sverige. Detta innebär att nuvarande definitioner av
flyktingbegreppet enligt FN:s konvention sammanförs med de
utvidgningar som Sverige tillämpat. Det bör i lagen också framgå
att rätten till asyl kan gå förlorad i vissa situationer, t.ex.
på grund av brottslighet. I yrkande 5 begärs ett
tillkännagivande om att ansvaret för svensk asylpolitik och
svenskt flyktingmottagande bör föras samman med biståndsfrågor
och frågor om mänskliga rättigheter.
Från Folkpartiet liberalernas sida anförs i motion Sf615
av Lars Leijonborg m.fl. (fp) att asylpolitiken, som nu hör till
den s.k. tredje pelaren inom EU, bör komma in under såväl
Europaparlamentets som EG-domstolens överinseende. Enligt
motionärerna bör största möjliga öppenhet råda även vid EU:s
yttre gränser. Motionärerna vill värna asylrätten inom ramen för
en gemensam europeisk flyktingpolitik där Genèvekonventionen
tillämpas med en generös tolkning. Därutöver behövs gemensamma
överenskommelser för att ge skydd åt bl.a. krigsflyktingar. EU
och dess medlemsländer måste på plats bekämpa orsakerna till att
människor tvingas fly. Motionärerna vill inom EU mobilisera
omfattande internationellt stöd till de människor som tvingats
på flykt genom mer direkt stöd till grannstater som ger dem
skydd. Ett tillkännagivande härom begärs i yrkande 1.
Motionärerna anför vidare (yrkande 2) att Sverige även
fortsättningsvis måste arbeta mycket aktivt för
migrationspolitiska insatser i Baltikum, Ryssland samt
Östeuropa. Den huvudsakliga inriktningen bör vara att stötta den
demokratiska utvecklingen för att på så sätt garantera att även
flyktingar kan beredas människovärdig fristad i dessa länder.
Motionärerna avvisar tillfälliga uppehållstillstånd som ett
regelmässigt inslag i flyktingpolitiken och begär i yrkande 3
ett tillkännagivande härom. Uppehållstillståndet skall enligt
motionärerna vara permanent, vilket dock inte hindrar någon från
att återvända frivilligt när flyktorsaken upphört.
Dessutom har Lennart Rohdin (fp) i motion 1993/94:U630 yrkande
4 angående förhållandena i Kosovo begärt ett tillkännagivande om
att Sverige ytterligare bör intensifiera sina ansträngningar att
förmå andra länder att dela på flyktingmottagandet i Europa.
I Vänsterpartiets motion Sf637 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
anförs att regeringen i FN måste verka för en kompletterande
flyktingkonvention efter mönster av OAU-konventionen och
Cartagenadeklarationen (yrkande 1). Denna uppfattning framförs
även i motion Fi4 yrkande 8 i denna del av Gudrun Schyman m.fl.
(v). I motion Sf637 anför motionärerna vidare (yrkande 2) att de
konklusioner och resolutioner som EU antagit om "säkra första
asylländer, säkra ursprungsländer och uppenbart ogrundade
asylansökningar" kan äventyra en rättssäker behandling av
asylsökande. Genom att sluta en mängd återtagandeavtal med
stater gränsande till EU söker flera EU-stater övervältra
bördorna av flyktingmottagandet på bl.a. de bräckliga
demokratierna i Östeuropa. Motionärerna anser att regeringen i
EU med kraft måste motverka detta. Motionärerna anför vidare att
det när det gäller flyktingfrågan är en fördel om detta
samarbete kan ges effektivitet och kraft genom viss
överstatlighet. Om asyl- och invandringsfrågorna med stöd av
artikel 100c i Maastrichtfördraget förs över till den första
pelaren blir den demokratiska insynen också mycket större genom
den roll Europaparlamentet då får. EG-domstolen får samtidigt
behörighet att avgöra tvister om tolkningen och efterlevnaden av
reglerna på asyl- och invandringsområdet. I Europa måste vi,
anför motionärerna, själva ta hand om våra flyktingproblem. Vi
måste snabbt kunna sätta upp flyktingläger, fördela kostnaderna,
organisera återvändandet och, när återvändande inte är möjligt,
fördela flyktingarna på olika länder.
I Miljöpartiets motion Sf630 av Marianne Samuelsson m.fl.
(mp)
anges att en solidarisk handels-, bistånds- och utrikespolitik
på lång sikt minskar behoven av flykt. Men detta får inte
urholka rätten att söka asyl. En "distansmodell" för asyl vinner
mer och mer gehör. EU-länderna kommer att avvisa flera spontana
asylsökande och lämna ökat stöd till flyktingläger i
grannländerna eller i konflikters närområden. Därifrån kommer
sedan repatriering att ske. Kostnadseffektiviteten kommer att
betonas. Åtgärder mot missbruk av asylrätten riskerar enligt
motionärerna att drabba asylsökande med skyddsbehov mycket hårt.
De anser att Sverige inom EU bör försvara rätten till en generös
flyktingpolitik (yrkande 12). De vill även i övrigt värna
asylrätten och också utöka den i likhet med OAU-konventionen och
Cartagenadeklarationen (yrkandena 11 och 15).
I motion U620 yrkande 1 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) begärs
ett tillkännagivande om att asylpolitiken står i konflikt med
internationell lag och bör omprövas.
I Kristdemokratiska samhällspartiets motion K224 av Alf
Svensson m.fl. (kds) begärs i yrkandena 35--38 tillkännagivanden
i vissa frågor rörande EU. Motionärerna anför att det för
närvarande inte existerar någon gemensam invandringspolitik inom
EU. De anser att en gemensam asyldefinition bör arbetas fram och
att en gemensam policy avseende lika behandling och integrering
av flyktingar och invandrare bör läggas fram. EU måste enligt
motionärerna vägledas av ett generöst förhållningssätt till
flyktingar och arbeta fram en modell som fördelar
flyktingströmmarna jämnt över hela EU. Sverige skall vara
drivande så att EU-länderna gemensamt kan utarbeta konkreta
planer, syftande till effektiv integration och lika behandling
av invandrare och flyktingar.
De svenska asylbestämmelserna tas upp i motion Sf611 yrkande 3
av Rose-Marie Frebran m.fl. (kds). Motionärerna anser att rätten
till asyl även fortsättningsvis skall gälla de facto-flyktingar
och krigsvägrare. Dessa bestämmelser måste finnas kvar i lagen
men enligt motionärerna kan det finnas anledning att närmare
definiera vilka skäl som skall accepteras som flyktingliknande.
Den svenska flyktinglagstiftningen bör gälla också vid interna
konflikter.
Utskottet
I motionerna tas invandrings- och flyktingpolitiska frågor upp
både vad gäller det internationella samarbetet och de nationella
bestämmelserna. Motionerna speglar det nära sambandet som finns
mellan internationella och nationella frågor. Utskottet vill
inledningsvis därför erinra om att Sveriges agerande
internationellt är en del av den svenska flyktingpolitiken.
Helhetstänkande, inriktning på alternativa åtgärder i
förebyggande syfte och i internationell samverkan är också
vägledande principer för Flyktingpolitiska kommitténs arbete.
Kommittén skall bl.a. överväga hur åtgärder inom den
internationella flyktingpolitiken kan kombineras med åtgärder
inom den nationella invandringspolitiken så att en tydlig och
sammanhållen politik skapas.
Utskottet vill med anledning av de motionsyrkanden som gäller
olika internationella förhållanden framhålla att det av
skrivelsen framgår att regeringen lagt stor vikt vid det
internationella samarbetet inom flykting- och
migrationspolitikens område och aktivt drivit dessa frågor.
Sverige har t.ex. i flera fora verkat för att Europas länder
skall dela på ansvaret i flyktingsituationen till följd av
kriget i f.d. Jugoslavien. Sverige deltar även i samarbetet med
staterna runt Östersjön. Den svenska flyktingpolitiken bygger
också mycket på ett nära samarbete med UNHCR. Utskottet utgår
från att regeringen även fortsättningsvis kommer att spela en
aktiv roll på det internationella planet. Detta gäller även
samarbetet inom EU. I yttrandet till utrikesutskottet i samband
med behandlingen av propositionen om Sveriges medlemskap i EU
(1994/95:SfU4y) utgick socialförsäkringsutskottet från att
Sverige kraftfullt kommer att verka för en solidarisk och human
flyktingpolitik inom EU enligt de traditioner som Sverige har på
området. Utskottet utgick också från att regeringen kommer att
sträva efter bredast möjliga förankring i riksdagen av hur
Sverige skall förhålla sig i samarbetet om asyl- och
migrationsrättsliga frågor. Med hänsyn till bl.a. den pågående
översynen av invandrarpolitiken samt invandrings- och
flyktingpolitiken ansåg utskottet att regeringen inte då borde
bindas upp av uttalanden från riksdagens sida i olika delfrågor
om EU-samarbetet på det aktuella området.
Utskottet vill dessutom framhålla att Flyktingpolitiska
kommittén har i uppdrag att bl.a. överväga hur grundorsaker till
framtvingad migration och flykt kan motverkas och hur stöd till
flyktingars skydd i närområdet kan vägas mot det skydd som kan
erbjudas asylsökande här. Kommittén skall överväga hur Sverige i
internationell samverkan aktivt skall kunna medverka till att
undanröja eller lindra flyktorsaker. Kommittén skall också lämna
förslag till hur åtgärder inom invandrings- och
flyktingpolitiken bättre kan samordnas med bistånds- och
utrikespolitiken.
Något uttalande från riksdagens sida med anledning av
motionerna Sf602 yrkandena 1 och 2 samt 3 i denna del, Sf615
yrkandena 1 och 2, Sf620 yrkande 1 i denna del, Sf630 yrkandena
11, 12 och 15, Sf637 yrkandena 1 och 2, Fi4 yrkande 8 i denna
del, K224 yrkandena 35--38 samt 1993/94:U630 yrkande 4 är med
hänvisning till det anförda inte påkallat.
I motionerna lämnas också förslag som mer rör den nationella
invandrings- och flyktingpolitiken. Det gäller t.ex. förslag om
hur skyddsaspekten skall beaktas i svensk lag, möjligheterna att
ge tillfälligt uppehållstillstånd, uppehållstillstånd för
anhöriga och planeringsramar för invandringen. Förslag finns
också om samordning med biståndsfrågor m.m. Enligt utskottets
mening ryms motionsförslagen inom ramen för Flyktingpolitiska
kommitténs arbete.
Utskottet anser att resultatet av kommitténs arbete även i
dessa delar bör avvaktas. Motionerna Sf602 yrkande 3 i denna del
och yrkandena 4, 5, 7 och 14, Sf608 yrkande 1, Sf611 yrkande 3,
Sf614 yrkandena 2 och 3, Sf615 yrkande 3, Sf620 yrkande 1 i
denna del och yrkande 5 samt U620 yrkande 1 bör därför lämnas
utan bifall.
Vissa frågor om asylprocessen
Bakgrund
Gällande målsättning för utrednings- och handläggningstiderna
i asylärenden är att ett ärende i första instans, som inte kan
avgöras redan vid utredningsslussarna, skall klaras av inom två
månader från det att ärendet hamnar på myndigheternas bord. Om
beslutet blir negativt för den enskilde, måste lagstadgad tid
för överklagande löpa. Därefter skall överklagningsärenden kunna
föras fram till beslut så snabbt att ett ärende normalt inte
skall behöva ta mer än sex månader från det att handläggningen
påbörjades hos polisen (prop. 1988/89:105, SfU17, rskr. 225).
Målsättningen har inte uppnåtts. I budgetpropositionen anges
att Invandrarverket i sin årsredovisning för budgetåret 1993/94
angivit att den genomsnittliga handläggningstiden i asylärenden,
inkl. ärenden som överlämnats till regeringen, hade uppgått till
323 dagar under det budgetåret.
Vad gäller Utlänningsnämnden har den genomsnittliga
handläggningstiden varit sju månader. Regeringen har för
innevarande budgetår lagt fast att handläggningstiden vid
nämnden för avlägsnandeärenden som ej berörs av
verkställighetsstopp etc. skall vara högst tre månader. I
propositionen anges att detta skall utgöra ett minimikrav för
budgetåret 1995/96.
Motioner
I motion Sf620 av Olof Johansson m.fl. (c) föreslås åtgärder
för att effektivisera asylprocessen. I motionen anges att de
långa handläggningstiderna i asylärenden är orsak till flera av
de problem och missförhållanden som finns i den svenska
flyktingpolitiken. De har bl.a. lett till att asylsökande med
svaga skäl kunnat få stanna på grund av den långa väntan, medan
andra med kortare väntetid och tyngre skäl avvisats. Detta ger
felaktiga signaler till omvärlden och ger näring åt debatten om
att fel flyktingar får stanna i Sverige. Enligt motionärerna
måste asylprocessen av såväl mänskliga som ekonomiska skäl
effektiviseras utan att rättssäkerhetsförluster görs. I yrkande
6 begärs ett tillkännagivande härom. I yrkande 2 anförs att
målet bör vara att en asylansökan normalt skall kunna avgöras
inom 14 dagar och att ett överklagat ärende skall avgöras inom
sex månader från ankomsten till Sverige. Vidare anförs i
yrkandena 3 och 4 att det är viktigt att regeringen ges en
tydligare och aktivare roll i asylpolitiken. Regeringen bör göra
vägledande bedömningar av situationen i olika länder. Dessa bör
sedan ligga till grund för beslut i asylärenden vid
utredningsslussar, vilket kan bidra till kortare
handläggningstider. I detta syfte bör regeringen kunna ta över
enskilda ärenden på eget initiativ. Regeringen bör också få ett
utökat ansvar för att information om de begränsade möjligheterna
att bygga en ny tillvaro i Sverige når ut till människor i
utsatta områden. I syfte att förkorta handläggningen av ett
asylärende föreslår motionärerna i yrkande 7 att asylbyråerna
vid utredningsslussarna kraftigt förstärks. Handläggningstiden
kan enligt motionärerna förkortas om alla inblandade aktörer
finns samlade. Det bör därför inrättas fasta fristående
advokatjourer vid utredningsslussarna i sådan omfattning att i
stort sett all rättshjälp till asylsökande kan ges genom dessa
enheter. Tolkresurserna måste också kraftigt förstärkas för att
minska väntetiderna på översättningar. Den asylsökande kan
ibland vara i så dåligt psykiskt skick att han/hon inte kan föra
sin talan genom att avge en skriftlig uttömmande redogörelse för
skälen till sin flykt. Den asylsökande måste därför ha möjlighet
att lämna kompletterande upplysningar genom muntlig
handläggning. Omprövningen av Invandrarverkets beslut skall ske
vid muntlig handläggning.  I yrkande 8 begärs ett
tillkännagivande om sådana lösningar för att förenkla
asylprocessen.
Frågor som rör muntlig handläggning, juridiskt biträde och
tolk tas upp också i några andra motioner.
I motion Sf615 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) anförs i yrkande
5 att utlänningsmyndigheterna i större utsträckning bör använda
sig av muntliga förhandlingar när beslut fattas. Vidare anförs i
yrkande 8 att en asylsökande som inte anser sig få tillräckligt
stöd av det offentliga biträdet bör ha rätt att byta biträde.
Juridiska biträden som regelmässigt missköter sina ärenden bör
inte få fortsatta förordnanden.
I motion Sf637 begär Gudrun Schyman m.fl. (v) i yrkande 14 att
advokatjour inrättas för ärenden med omedelbar verkställighet.
Motionärerna begär vidare i yrkande 15 att beslutanderätten om
offentligt biträde i utlänningsärenden återförs till
Rättshjälpsmyndigheten. De kritiserar såväl att Invandrarverket
inte förordnar offentligt biträde under utredningstiden som att
vissa jurister utan kompetens i flyktingfrågor ofta förordnas
som offentligt biträde medan erfarna flyktingjurister mycket
sällan kommer i fråga.
I motion Sf630 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) yrkande 17
anför motionärerna att människor som kommer till gränsen och
söker asyl skall upplysas om rätten till tolk och juridiskt
biträde. Att snabbt få av flyktingen godkänd tolk och juridiskt
biträde skulle enligt motionärerna få en god effekt på
utredningens kvalitet och minska väntetiderna.
Utskottet
Utskottet delar uppfattningen i motion Sf620 att det är
viktigt att handläggningstiderna i asylärenden förkortas.
Utskottet förutsätter att både regeringen och myndigheterna i
hög grad är inriktade på att förkorta handläggningstiderna. Med
hänsyn till den minskade tillströmningen av asylsökande bör det
enligt utskottet finnas goda möjligheter att redan nu kraftigt
förkorta dessa tider. Vidare har Flyktingpolitiska kommittén i
uppdrag att föreslå hur prövningen av ansökningar om
uppehållstillstånd kan göras snabbare och effektivare. I
direktiven anges bl.a. att en snabbare handläggning, särskilt av
sådana ansökningar som redan på ett tidigt stadium inte bedöms
innehålla tillräckliga skäl för tillstånd, måste skapas om
Sverige på längre sikt skall kunna värna asylrätten för dem som
verkligen behöver skydd undan förföljelse. Det finns härutöver
rent humanitära skäl för att skapa en ordning som innebär att de
som uppenbarligen inte bör komma i fråga för tillstånd här inte
kommer att vistas långa tider i vårt mottagningssystem.
Utskottet vill tillägga att regeringen i budgetpropositionen
redovisar besparingar inom området Invandring m.m. som skall
åstadkommas bl.a. genom en snabbare och effektivare prövning av
ansökningar om uppehållstillstånd. Utskottet kommer att behandla
frågan om inriktningen av dessa besparingar i ett senare
avsnitt.
I motion Sf620 föreslås att asylprocessen skall effektiviseras
bl.a. genom ett ökat inslag av muntlig handläggning och
förhandling. Ett yrkande om ökat inslag av muntlig förhandling
finns också i motion Sf615 yrkande 5. Utskottet vill i denna del
hänvisa till att en utredning pågår om regeringens ansvar för
praxis i utlänningsärenden och prövningsförfarandet vid ansökan
om uppehållstillstånd (dir. 1994:75). Utredningen skall överväga
möjligheterna till ett ökat inslag av muntlig handläggning och
förhandling vid asylprövningen.
Även beträffande motionsyrkanden som gäller offentliga
biträden vill utskottet hänvisa till en pågående utredning. I
betänkandet 1993/94:SfU14 ansåg utskottet, med hänvisning till
kritik som hade framförts mot den nuvarande ordningen för
utseende av offentliga biträden, att en översyn av det nuvarande
systemet borde göras. Riksdagen gav som sin mening regeringen
detta till känna. Rättshjälpsutredningen som har till uppgift
att göra en översyn av rättshjälpslagen (dir. 1993:77) har
därefter fått tilläggsdirektiv (1994:81) att göra en sådan
översyn. Utredningen beräknas avsluta sitt arbete senast den 1
september 1995.
Även om utskottet således delar uppfattningen att
asylprocessen måste effektiviseras och handläggningstiderna
därigenom förkortas utan att rättssäkerheten åsidosätts anser
utskottet att resultatet av de pågående översynerna bör
avvaktas. Riksdagen bör därför inte nu göra några uttalanden om
vilka åtgärder som bör vidtas för att effektivisera
asylprocessen.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
Sf615 yrkandena 5 och 8, Sf620 yrkandena 2--4 och 6--8, Sf630
yrkande 17 och Sf637 yrkandena 14 och 15.

Verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut
Nuvarande ordning
En utlänning som befinner sig i Sverige kan avlägsnas ur
landet genom avvisning eller utvisning. Statens invandrarverk
skall som första instans fatta beslut i alla ärenden där behovet
av asyl har åberopats (4 kap. 4 § utlänningslagen). Detsamma
skall gälla ärenden som rör nära familjemedlemmar till
asylsökande. Invandrarverket fattar också beslut i ärenden som
rör en utlänning som har vistats i Sverige mer än tre månader i
följd när frågan väcks om hans avvisning.
I flertalet övriga fall beslutar polismyndigheten om
avvisning. Polismyndigheten skall dock överlämna sådana
ärenden till Invandrarverket om det enligt polismyndighetens
bedömning är tveksamt om avvisning bör ske. Detta gäller t.ex.
fall då det på grund av utlänningens personliga förhållanden
finns starka humanitära skäl för att låta honom få stanna.
Invandrarverket får förordna om omedelbar verkställighet av
sitt beslut om avvisning om det är uppenbart att det inte finns
grund för asyl och att uppehållstillstånd inte heller skall
beviljas på någon annan grund (8 kap. 8 § utlänningslagen).
En polismyndighets beslut om avvisning och Invandrarverkets
beslut om avvisning med förordnande om omedelbar verkställighet
skall verkställas snarast möjligt. I andra fall skall en
utlänning som har avvisats lämna landet inom två veckor efter
det att beslutet vunnit laga kraft, om inte annat bestäms i
beslutet (8 kap. 12 § utlänningslagen). Vid utvisning är
utresefristen fyra veckor. Om utlänningen inte lämnar landet
inom föreskriven tid eller det med säkerhet måste antas att han
inte tänker göra det frivilligt, skall polismyndigheten
verkställa beslutet så snart det kan ske.
Motioner
I motion Sf615 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) motsätter sig
motionärerna en ändring av utlänningslagen så att vissa grupper
av asylsökande inte skall ha rätt att stanna i landet när deras
ansökningar om uppehållstillstånd avslagits i första instans.
Motionärerna begär i yrkande 4 ett tillkännagivande härom.
Marianne Samuelsson m.fl. (mp) begär i motion Sf630 yrkandena
5 och 6 tillkännagivanden om att verkställighet av
avlägsnandebeslut inte skall få ske innan besluten vunnit laga
kraft.
I motion Sf637 anför Gudrun Schyman m.fl. (v) att det är av
yttersta vikt att verkställighet av avvisningar alltid skall
genomföras på ett humant sätt och med full respekt för den
avvisades människovärde. I största möjliga utsträckning skall
verkställigheten ske genom överenskommelse med den som skall
avvisas. Motionärerna begär i yrkande 36 ett tillkännagivande
härom.
Utskottet
Vad gäller formerna för och rutinerna vid verkställighet av
avvisnings- och utvisningsbeslut vill utskottet hänvisa till att
en särskild utredare (dir. 1994:74) skall lämna förslag till hur
beslut om avvisning och utvisning skall kunna verkställas under
värdiga former och samtidigt så effektivt som möjligt. Utredaren
skall bl.a. titta på sambandet mellan inresekontroll och
verkställigheter och undersöka om en utökad samverkan mellan
Invandrarverket och polisen kan leda till ökad effektivitet.
Utredningen skall enligt tilläggsdirektiv (dir. 1994:131) vara
avslutad den 1 maj 1995. Utredningens förslag skall överlämnas
till Flyktingpolitiska kommittén.
I övrigt vill utskottet hänvisa till att Flyktingpolitiska
kommittén skall överväga vilka som behöver avvakta i landet när
deras ansökningar om uppehållstillstånd har avslagits i första
instans. Som tidigare nämnts anges i direktiven att en snabbare
handläggning, särskilt av sådana ansökningar som redan på ett
tidigt stadium inte bedöms innehålla tillräckliga skäl för
tillstånd, måste skapas om Sverige på längre sikt skall kunna
värna asylrätten för dem som verkligen behöver skydd undan
förföljelse. I direktiven anges också att man måste undvika att
personer som redan före ankomsten till Sverige åtnjutit skydd
i annat land eller personer som av andra skäl inte bör komma i
fråga för uppehållstillstånd här, blir föremål för en tids- och
kostnadskrävande utredningsprocess. Det finns härutöver rent
humanitära skäl för att skapa en ordning som innebär att de som
uppenbarligen inte bör komma i fråga för tillstånd här inte
kommer att vistas långa tider i vårt mottagningssystem.
Utskottet anser att resultatet av de pågående översynerna bör
avvaktas, och utskottet avstyrker bifall till motionerna Sf615
yrkande 4, Sf630 yrkandena 5 och 6 samt Sf637 yrkande 36.
Inriktningen av besparingsåtgärder för budgetåren
1995/96--1998
I propositionen anges att utgifterna för littera D. Invandring
m.m. beräknas sjunka med ca 2,4 miljarder kronor från budgetåret
1995/96 till budgetåret 1998 som en följd av tidigare fattade
beslut och nedgång av antalet asylsökande. Därutöver skall
strukturella besparingsåtgärder vidtas som sänker utgiftsnivån.
Regeringen redovisade i proposition 1994/95:25 om vissa
ekonomisk-politiska åtgärder m.m. att utgifterna budgetåret 1998
för Invandring m.m. skall ha minskats med minst 760 miljoner
kronor jämfört med tidigare gällande planer. I
budgetpropositionen anges att regeringen nu bedömer att
utgiftsminskningen kan bli 800 miljoner kronor. Beräkningen är
gjord utifrån fasta volymantaganden. Minskningarna kommer att
åstadkommas bl.a. genom en snabbare och effektivare prövning av
ansökningar om uppehållstillstånd samt verkställighet av
avlägsnandebeslut. Vidare kommer besparingarna att uppnås genom
att invandring av personer som inte har en principiell rätt till
uppehållstillstånd regleras genom planeringsramar som
fastställs av statsmakterna på grundval av bl.a. det
samhällsekonomiska läget. I propositionen anges att konkreta
förslag skall lämnas av Flyktingpolitiska kommittén. Kommitténs
förslag bör kunna ge besparingseffekter fr.o.m. den 1 juli 1996.
Minst 140 av de 800 miljoner kronorna i strukturella besparingar
faller på budgetåret 1995/96. Besparingen budgetåret 1997
beräknas till 580 miljoner kronor jämfört med 12 månader av det
föregående budgetåret. Besparingen budgetåret 1998 beräknas till
80 miljoner kronor jämfört med budgetåret 1997. I propositionen
anges vidare att beroende på volymutvecklingarna kan de faktiska
besparingarna avvika från de sålunda beräknade.
Regeringen föreslår beträffande budgetåret 1995/96 att under
littera D anvisas sammanlagt 9 794,9 miljoner kronor (för de
första 12 månaderna 7 221,7 miljoner kronor).
Vidare hemställer regeringen att riksdagen godkänner
inriktningen av de besparingsåtgärder inom området Invandring
m.m. för budgetåren 1997 och 1998 som regeringen förordar.
Beträffande medelsanvisningen för budgetåret 1995/96 har
följande motioner väckts, Sf626 yrkandena 1 och 2 av Gullan
Lindblad m.fl. (m), Sf620 yrkandena 9 och 10 av Olof Johansson
m.fl. (c), Sf637 yrkande 33 av Gudrun Schyman m.fl. (v) och A287
yrkande 6 av Gudrun Schyman m.fl. (v). Utskottet vill redan i
detta sammanhang ta upp motion Sf626 (m) yrkande 1. Övriga
motionsyrkanden kommer att behandlas tillsammans med de enskilda
anslagen.
I motion Sf626 hänvisas till förslag från Moderata
samlingspartiet som lagts fram i motionerna Sf602 och Sf608.
Förslagen avser att strama upp den nuvarande
utlänningslagstiftningen, och en ram för det totala antalet
invandrare diskuteras också. Motionärernas förslag innebär att
anslagen under litt. D. Invandring m.m. bör kunna minskas med
1 500 miljoner kronor utöver den minskning som regeringen
föreslår för budgetåret 1995/96.
Vad gäller inriktningen av besparingsåtgärderna inom området
Invandring m.m. för budgetåren 1997 och 1998 anför motionärerna
i motion Sf637 yrkande 32 av Gudrun Schyman m.fl. (v) att
besparingsåtgärderna i hög grad beror på antalet asylsökande.
Motionärerna anser att det inte är möjligt att med bibehållen
rättssäkerhet spara 800 miljoner kronor på området till år 1998,
och de begär ett tillkännagivande härom.
Enligt utskottets mening skulle de besparingsförslag som
motionärerna i motion Sf626 hänvisar till främst komma att
beröra anslagen D 2. Förläggningskostnader m.m. och D 5.
Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m. men
även anslagen D 1. Statens invandrarverk och D 9.
Utlänningsnämnden. De motionsförslag som motionärerna hänvisar
till ligger i huvudsak i linje med den inriktning av
förändringar som ligger till grund för regeringens beräkningar.
Regeringen har emellertid bedömt att förändringarna endast
föranleder en besparing på 140 miljoner kronor under budgetåret
1995/96. Enligt utskottets mening torde några större
förändringar av invandrings- och flyktingpolitiken inte kunna
ske förrän den parlamentariskt sammansatta Flyktingpolitiska
kommittén avslutat sitt arbete och erforderlig beredning av
förslagen ägt rum. Utskottet anser det därför inte rimligt att
förutsätta att i detta avseende någon större besparing än
regeringen beräknat skall kunna göras redan under budgetåret
1995/96.
Utskottet, som således nedan återkommer till de enskilda
anslagen, avstyrker bifall till motion Sf626 yrkande 1.
Vad gäller regeringens förslag till inriktning av
besparingsåtgärder för budgetåren 1997 och 1998 är det enligt
utskottets mening inte möjligt att nu bedöma vilka förändringar
som kan komma att ske till följd av utredningens förslag. Det är
emellertid nödvändigt att en besparing av den storleksordning
regeringen angivit kan åstadkommas. Utskottet vill därvid
framhålla att besparingens storlek gäller vid ett fast
volymantagande. Den faktiska besparingen kommer däremot såsom
också anförs i motion Sf637 att bli beroende av den faktiska
omfattningen asylsökande m.fl. Utskottet vill tillägga att
enligt direktiven till Flyktingpolitiska kommittén skall
förslagen om effektivare prövning av ansökningar gälla med
bibehållen rättssäkerhet. Utskottet anser att motion Sf637
yrkande 32 får anses besvarad med vad utskottet anfört.
Statens invandrarverk
Nu gällande system för mottagande av asylsökande och
flyktingar i Sverige, som i sina huvuddrag gäller sedan den 1
januari 1985 (prop. 1983/84:124, SfU 27, rskr. 295), innebär att
staten har ett övergripande ekonomiskt ansvar för
flyktingmottagandet, medan ansvaret i övrigt är delat mellan
stat och kommun. Vissa ändringar i mottagningssystemet har
genomförts fr.o.m. den 1 juli 1994 (prop. 1993/94:94, bet.
1993/94:SfU11, rskr. 1993/94:188).
Statens invandrarverk är central förvaltningsmyndighet för
invandrar- och medborgarskapsfrågor och huvudman på den statliga
sidan för överföring och mottagande av flyktingar och för
mottagning av asylsökande. Verket skall bevaka behovet av
åtgärder för invandrare och språkliga minoriteter samt ha
kontakt med invandrarnas organisationer. Övriga statliga
myndigheter har också ett ansvar för invandrare. Detta är
reglerat i förordningen (1986:856) om de statliga myndigheternas
ansvar för invandrare m.fl.
Fyra regionkontor svarar för ledningen av
förläggningsverksamheten och det direkta samarbetet med
kommunerna. Regionkontoren träffar överenskommelser med
kommunerna i regionen om flyktingmottagande och samordnar
flyktingarnas bosättning i kommunerna.
Från anslaget Statens invandrarverk finansieras verkets
centrala förvaltning i Norrköping, regionkontoren och funktionen
för tillståndsprövning vid utredningsslussarna. För budgetåret
1995/96 föreslås i propositionen att under anslaget skall
anvisas ett ramanslag på 589 200 000 kr.
Regeringen bedömer det nödvändigt att Invandrarverket --
liksom under innevarande budgetår -- ges möjlighet att snabbt
kunna anpassa utrednings- och mottagningskapaciteten till
oväntade och kraftiga förändringar i antalet asylsökande
utlänningar och ärendemängder. Verket bör därför enligt
regeringen bemyndigas att vid extraordinära anspråk på
myndighetens utrednings- och beslutskapacitet få överskrida
ramanslaget -- utöver sedvanlig anslagskredit -- med
25 000 000 kr utan föregående regeringsbeslut.
I flera motioner föreslås att Invandrarverket delas upp på en
myndighet som ansvarar för immigration och en myndighet som
ansvarar för flyktingmottagande och integration. Det gäller
motionerna Sf602 yrkande 13 av Gullan Lindblad m.fl. (m) och
Sf608 yrkande 2 av Gullan Lindblad m.fl. (m) samt Sf611
yrkandena 1 och 2 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kds). En liknande
uppdelning föreslås också i motion Sf632 yrkande 1 av Lennart
Rohdin (fp).
Även Gudrun Schyman m.fl. (v) anser i motion Sf637 yrkandena
27, 30 och 31 att Invandrarverket i sin nuvarande form bör
avvecklas. Enligt motionärerna bör en mindre myndighet upprättas
som ansvarar för bl.a. flyktingslussarna.
Flyktingförläggningarna bör överföras till kommunerna och
ansvaret för olika invandrarpolitiska sakfrågor överföras till
resp. departement eller myndighet.
Riksdagen har senast under föregående riksmöte godtagit att
Invandrarverket även fortsättningsvis är huvudman för
förläggningsverksamheten (bet. 1993/94:SfU11). Någon anledning
för riksdagen att nu ändra denna uppfattning föreligger enligt
utskottets mening inte. En organisationsöversyn pågår dessutom
inom Invandrarverket.
Utskottet anser att frågorna om eventuella förändringar av
verkets ansvarsområden bör anstå i avvaktan på resultatet av
Flyktingpolitiska kommitténs och Invandrarpolitiska kommitténs
arbeten. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet bifall även till
motionerna Sf602 yrkande 13, Sf608 yrkande 2, Sf611 yrkandena 1
och 2, Sf632 yrkande 1 och Sf637 yrkandena 27, 30 och 31.
Utöver den ovan behandlade motionen Sf626 yrkande 1 av Gullan
Lindblad m.fl. (m) berör två motioner förevarande anslag.
Det gäller dels motion Sf620 av Olof Johansson m.fl. (c)
yrkande 10 där motionärerna föreslår att ytterligare 100
miljoner kronor anvisas under anslaget. Medlen avser
förstärkningar av asylbyråerna enligt begäran i yrkande 7 i
motionen.
Det gäller vidare motion Sf637 av Gudrun Schyman m.fl. (v) där
motionärerna anser att ytterligare rationaliseringar kan göras
inom Invandrarverket och att det härigenom skall vara möjligt
att minska anslaget med 50 000 000 kr (yrkande 33).
Utskottet har ovan avstyrkt bifall till motion Sf620 yrkande 7
om förstärkning av asylbyråerna. Med hänsyn härtill avstyrker
utskottet bifall även till yrkande 10 i motionen.
Utskottet ser ingen möjlighet att med hänvisning till
rationalisering ytterligare skära ned på anslaget till
Invandrarverket. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till
motion Sf637 yrkande 33.
Med hänvisning härtill, och då utskottet ovan avstyrkt bifall
till motion Sf626 yrkande 1, biträder utskottet regeringens
förslag till medelsanvisning. Därutöver föreslår utskottet att
riksdagen godkänner att Invandrarverket vid extraordinära
anspråk på myndighetens utrednings- och beslutskapacitet får
överskrida ramanslaget -- utöver sedvanlig anslagskredit -- med
25 000 000 kr utan föregående regeringsbeslut.
Förläggningsverksamheten
Invandrarverkets förläggningsverksamhet omfattar
utredningsslussar och asylförläggningar. Invandrarverket driver
de flesta förläggningar i egen regi, men alla förläggningar
skall vara öppna för entreprenad.
Från anslaget Förläggningskostnader m.m. finansieras
förläggningsverksamheten samt kostnaderna för asylsökande som
bor enskilt i kommunerna. Även Invandrarverkets tolk- och
översättningskostnader för verksamheten med asylprövningar samt
polisens förvarslokaler vid förläggningen i Carlslund
finansieras från anslaget. Regeringen föreslår i
budgetpropositionen ett förslagsanslag på 1 756 000 000 kr.
Behovet har beräknats efter ett genomsnittligt antal belagda
platser på förläggningarna eller i eget boende om 14 300. Den
genomsnittliga dygnskostnaden får inte överstiga 220 kr. Vid
ingången av budgetåret 1995/96 bedöms 12 000 personer bo på
förläggning och 6 000 i eget boende. Vid slutet av år 1996
bedöms totalt 12 000 personer finnas i mottagningssystemet.
Medelsanvisningen berörs -- förutom i den ovan behandlade
motionen Sf626 av Gullan Lindblad m.fl. (m) -- i motion Sf620 av
Olof Johansson m.fl. (c). Motionärerna föreslår i yrkande 9 att
till anslaget skall anvisas 400 miljoner kronor mindre än vad
regeringen föreslagit. Enligt motionärerna möjliggörs
minskningen genom förslagen i motionen om en effektivare
asylprocess.
Utskottet har ovan avstyrkt bifall till yrkandena 2--4 och
6--8 i motion Sf620, och utskottet avstyrker därför bifall även
till yrkande 9 i motionen. Utskottet, som tidigare avstyrkt
bifall till motion Sf626 yrkande 1, tillstyrker regeringens
förslag till medelsanvisning.
Överföring av flyktingar m.m.
Gällande ordning
Sverige har ett system för kollektiv överföring av flyktingar
genom s.k. flyktingkvoter. Kvoten skall användas för uttagning
av flyktingar eller andra personer som befinner sig i en
särskilt utsatt situation och/eller för att ta hand om fall där
UNHCR har särskilda svårigheter att finna ett lämpligt
placeringsland.
Regeringen ger budgetårsvis riktlinjer för kvotens användning.
Statens invandrarverk har ansvaret för uttagning och överföring
av flyktingar till Sverige. Uttagningarna sker i nära samverkan
med främst UNHCR.
Från ett särskilt anslag bekostas organiserad överföring till
Sverige av flyktingar, bidrag enligt förordningen (1984:890) om
bidrag till flyktingars resor från Sverige för bosättning i
annat land samt bidrag enligt förordningen (1984:936) om bidrag
till flyktingar för kostnader för anhörigas resor till Sverige.
Vidare betalas också bidrag till resor från Sverige för vissa
asylsökande som vill lämna landet innan asylärendet är
avgjort.
Fr.o.m. budgetåret 1993/94 har ändamålet för åtgärder vidgats
till att omfatta bidrag till lösningar av flyktingsituationer
utanför Sverige också på annat sätt än genom organiserad
överföring hit. Därvid har också, för att åstadkomma åsyftad
flexibilitet, de medel som tidigare budgeterats på anslaget för
överföring av flyktingar lagts samman med den del av
ersättningarna till kommunerna som avser kvotflyktingar.
Propositionen
I propositionen föreslås att till Överföring av och andra
åtgärder för flyktingar m.m. anvisas ett förslagsanslag på
396 420 000 kr. Medlen beräknas möjliggöra en överföring av
ca 2 760 personer under budgetåret 1995/96, vilket för en
tolvmånadersperiod är ca 1 840 personer liksom för innevarande
budgetår. Regeringen avser att i samråd med UNHCR mycket noga
följa utvecklingen i såväl f.d. Jugoslavien som i övriga världen
för att uppmärksamma olika behov. I propositionen anges att
anslagsmedlen även för budgetåret 1995/96 har beräknats så att
de skall kunna användas flexibelt, dvs. också för insatser i
närområdet eller andra åtgärder som UNHCR förordar.
Motioner
I tre motioner tas systemet med kvotflyktingar upp.
I motion Sf602 av Gullan Lindblad m.fl. (m) anförs att Sverige
bör ha en generös och utökad flyktingkvot som ställs till
UNHCR:s förfogande. Motionärerna anser dessutom att handikappade
och tortyrskadade flyktingar särskilt skall uppmärksammas vid
urvalet av kvotflyktingar. De begär i yrkandena 8 och 9
tillkännagivanden härom.
Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion Sf615 yrkande 9 ett
tillkännagivande om att det finns anledning att överväga en
extrakvot för bosnier även nästa budgetår.
Slutligen föreslår Marianne Samuelsson m.fl. (mp) i motion
Sf630 yrkande 1 att flyktingkvoten ökas till minst 2 500
personer per helår.
Utskottet
Vad gäller flyktingkvotens storlek anser utskottet att Sverige
även fortsättningvis bör visa generositet i fråga om att ta emot
skyddsbehövande personer inom ramen för en organiserad
överföring av flyktingar. Det är därvid enligt utskottets mening
naturligt att man från svensk sida vid uttagande av kvoten
särskilt uppmärksammar handikappade och tortyrskadade
flyktingars behov. I propositionen anges att regeringen avser
att mycket noga följa utvecklingen i f.d. Jugoslavien och i
övriga världen för att uppmärksamma olika behov. Utskottet
förutsätter att regeringen återkommer till riksdagen om ett ökat
behov av överföring av skyddsbehövande till Sverige skulle
uppstå. Med hänsyn härtill godtar utskottet den föreslagna
kvoten på 2 760 personer för budgetåret 1995/96 och avstyrker
bifall till motion Sf630 yrkande 1. Utskottet anser att syftet
med motionerna Sf602 yrkandena 8 och 9 och Sf615 yrkande 9 får
anses tillgodosett med vad utskottet anfört.
Utskottet tillstyrker förslaget till medelsanvisning.
Medelsanvisning till Utlänningsnämnden
Utlänningsnämnden, som inrättades den 1 januari 1992, är
överprövningsinstans för beslut av Invandrarverket avseende
avlägsnandeärenden, ärenden omfattande flyktingförklaring och
resedokument samt medborgarskapsärenden.
Regeringen har i budgetpropositionen föreslagit att till
Utlänningsnämnden för budgetåret 1995/96 anvisas ett
ramanslag på 82 450 000 kr.
Utskottet, som ovan avstyrkt bifall till motion Sf626 yrkande
1, biträder regeringens förslag till medelsanvisning.

Kommunmottagande och integration
Allmänt
Kommunerna har ansvar för introduktionen i det svenska
samhället av flyktingar som får uppehållstillstånd i Sverige.
Ett nytt system för samordnat flyktingmottagande och för
ersättning till kommunerna gäller fr.o.m. den 1 januari 1991
(prop. 1989/90:105, bet. 1989/90:SfU21, rskr. 1989/90:281).
Detta system är en del av ett samlat reformprogram med syfte att
underlätta för främst flyktingar att så snart som möjligt få en
fast förankring i svenskt arbets- och samhällsliv och därmed
minska deras beroende av samhällets stöd. I programmet ingår
även en reformerad svenskundervisning för vuxna invandrare
(prop. 1989/90:102, bet. 1989/90:UbU27, rskr. 1989/90:279) och
målinriktad prioritering inom Arbetsmarknadsverket av tidiga
insatser till förmån för flyktingar och andra invandrare (se
bet. 1989/90:AU11).
Översyn av invandrarpolitiken
Som ovan nämnts pågår en översyn av invandrarpolitiken (dir.
1994:130). Enligt direktiven skall Invandrarpolitiska kommittén
överväga invandrarpolitikens omfattning, inriktning och
avgränsning och därvid ägna särskilt intresse åt frågor om
invandrarnas situation på arbetsmarknaden och effekterna av
undervisningen i svenska språket.
Kommittén skall bl.a. överväga vilka åtgärder som bör vidtas
för att undvika de negativa konsekvenser som kan förekomma inom
invandrartäta bostadsområden. Drivkrafterna bakom och ev.
olägenheter med koncentrationen av invandringen till vissa
kommuner skall analyseras. Kommittén skall också överväga hur
flyttningar under den första tiden i Sverige, som kan försvåra
introduktionen och integrationen, skall kunna minskas. En
utgångspunkt skall vara att det inte får göras sådana
inskränkningar i den enskildes fria rörlighet som skulle
innebära en negativ särbehandling i jämförelse med den övriga
befolkningen. Kommittén skall också analysera och överväga för-
och nackdelar med den s.k. Hela Sverige-strategin.
Kommittén skall även analysera de direkta kostnader som följer
av flyktingmottagandet och invandringen i övrigt och överväga
dels om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun och mellan
olika kommuner är rimlig, dels i vilken utsträckning sådana
kostnader kan och bör direkt påverka de bestämmelser som
reglerar invandringen.
Kommittén skall överväga hur den resurs som föreningslivet
utgör bättre kan tas till vara i flyktingmottagandet och i
integrationsarbetet.
Utredningsarbetet skall enligt direktiven vara avslutat den 31
december 1995.
Nuvarande system för ersättning till kommunerna
I det nuvarande systemet för ersättning till kommunerna har
ersättningarna för ekonomiskt bistånd till flyktingar och
huvuddelen av övriga bidrag till kommunerna lagts samman i en
schabloniserad engångsersättning som räknas upp årligen med
hänsyn till bl.a. kostnadsutvecklingen. Bestämmelser om
ersättning finns i förordningen (1990:927) om statlig ersättning
för flyktingmottagande m.m. För år 1995 uppgår ersättningen till
147 200 kr för en flykting som fyllt 16 år och 99 300 kr för
ett barn under 16 år. Fr.o.m. den 1 juli 1994 betalas
schablonbeloppet ut vid normalt tre i stället för två tillfällen
och fördelat över en längre tidsperiod. Halvt schablonbelopp
lämnas till den kommun som först tar emot flyktingen och gör en
plan för hans eller hennes introduktion. Beloppet betalas ut
kvartalet efter att flyktingen anlänt till kommunen. Om
flyktingen bor kvar i kommunen i minst sex månader får kommunen
därefter en fjärdedels schablonbelopp och efter ytterligare sex
månader ytterligare en fjärdedels schablonbelopp. Ersättningen
skall täcka kommunens kostnader för bl.a. ekonomiskt bistånd,
bostad, introduktion, svenskundervisning samt tolkar och
administration. Särskilda beräkningsgrunder gäller för
ersättning vid flyttning till en annan kommun än
mottagningskommunen. Även i sådant fall gäller som villkor för
utbetalning av schablonbelopp att en introduktionsplan har
upprättats. Om en flykting flyttar till en annan kommun inom sex
månader får den nya kommunen ett halvt schablonbelopp under
förutsättning att flyktingen bor kvar där minst sex månader.
Efter tolv månader lämnas ytterligare ett halvt schablonbelopp.
För flykting som flyttar från den första kommunen efter sex
månader men inom ett och ett halvt år har den nya kommunen rätt
till ett halvt schablonbelopp om han bor kvar i den nya kommunen
minst sex månader.
Schablonersättningen utgår för mottagning av s.k.
kvotflyktingar, konventionsflyktingar, krigsvägrare, de
facto-flyktingar och utlänningar som fått uppehållstillstånd av
humanitära skäl. Ersättning utgår också för andra utlänningar
som placerats ut från Invandrarverkets förläggningar till en
kommun. Schablonersättning lämnas i princip också för alla som
får uppehållstillstånd på grund av sin anknytning till en person
som mottagits som flykting eller liknande, under förutsättning
att den anhörige anlänt inom två år från det att den först
anlände togs emot i en kommun.
Kommuner som träffat överenskommelse med Invandrarverket om
flyktingmottagande får utöver schablonersättningen en
grundersättning för sin basorganisation, för närvarande 441 600
kr.
Efter prövning i varje enskilt fall finns det i det nya
ersättningssystemet möjlighet för kommunerna att erhålla
ersättning för vissa typer av extraordinära kostnader.
Ett tillfälligt stimulansbidrag har införts för att öka
kommunernas flyktingmottagande (prop. 1993/94:51, bet.
1993/94:SfU6, rskr. 1993/94:76). Bidraget betalas till kommuner
som för år 1994 träffar överenskommelser med Invandrarverket om
ett kraftigt utökat flyktingmottagande och till kommuner som
ökar ett redan stort flyktingmottagande. För invandrartäta
storstadskommuner sätts kraven lägre. Bidraget är 25 000 kr per
flykting som tagits emot under de tre första kvartalen 1994 och
23 000 kr för flykting som tas emot under fjärde kvartalet.
Halvt stimulansbidrag har i vissa fall lämnats för mottagande
som skett i slutet av år 1993.
Fr.o.m. den 1 januari 1993 gäller vidare en lag (1992:1068) om
introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra
utlänningar. Enligt den lagen har kommunerna möjlighet att under
en introduktionsperiod ge introduktionsersättning i stället för
socialbidrag till flyktingar och andra utlänningar som omfattas
av det kommunala flyktingmottagandet. Som förutsättning för att
introduktionsersättning skall beviljas gäller att flyktingen
följer den introduktionsplan som upprättats av kommunen efter
samråd med den enskilde flyktingen.
För handikappade, äldre och sjuka som tas emot i en kommun
gäller dels att hel schablonersättning betalas, dels att
ersättning för de faktiska kostnaderna för ekonomisk hjälp m.m.
lämnas efter ett år. Bestämmelserna gäller flyktingar som vid
tiden för uppehållstillstånd var över 60 år eller som inte kan
försörja sig på grund av sjukdom eller handikapp som förelåg vid
ankomsten till Sverige eller som har samband med situationen som
flykting. Bestämmelserna gäller också utlänningar i åldern
55--60 år som har tagits emot under fjärde kvartalet 1993 och
under år 1994.
Ett särskilt konjunkturtillägg betalas ut för flyktingar som
mottagits i en kommun under år 1991. Tillägget är 35 000 kr för
vuxna och 5 000 kr för barn under 16 år. Konjunkturtillägget
betalades ut i juli 1994 till den kommun i vilken utlänningen då
var bosatt. En förutsättning är att kommunen även under år 1994
tar emot flyktingar enligt överenskommelse med Invandrarverket.
För sådana äldre och handikappade flyktingar för vilka
Invandrarverket ersätter de faktiska socialbidragskostnaderna
lämnas inte något konjunkturtillägg.
Propositionen
Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m.
Anslaget Ersättning till kommunerna för åtgärder för
flyktingar m.m. disponeras för statsbidrag till kommuner och
landsting enligt förordningen (1990:927) om statlig ersättning
för flyktingmottagande m.m. I propositionen föreslås att
riksdagen under anslaget för budgetåret 1995/96 anvisar ett
förslagsanslag på 6 647 700 000 kr. Anslagsberäkningen
baseras på att det kommunala flyktingmottagandet budgetåret
1995/96 kommer att omfatta 30 000 personer.
Den beräknade ersättningen till kommunerna för mottagande av
kvotflyktingar -- 364 000 000 kr -- ingår i anslaget
Överföring av och andra åtgärder för flyktingar m.m.
Regeringen anser att ersättning för socialbidragskostnader för
flyktingar i åldern 55--60 år skall lämnas även för flyktingar
mottagna under år 1995. Förslaget påverkar dock inte
anslagsbelastningen under budgetåret 1995/96.
I propositionen anges vidare att en arbetsgrupp med
företrädare för Arbetsmarknadsdepartementet, Invandrarverket och
Svenska kommunförbundet skall tillsättas för att utforma ett
nytt utbetalningssystem för schablonersättningar. Det nya
systemet, som bör träda i kraft den 1 januari 1996, syftar till
enklare utbetalningsregler och tätare utbetalningsperioder för
att minska statens kostnader för sekundärflyttningar och nå en
rättvisare fördelning mellan olika kommuner. Dessutom skall en
fortsatt uppföljning ske av kommunernas kostnader för flyktingar
som tagits emot sedan det nuvarande ersättningssystemet infördes
år 1991.
I propositionen anges också att Invandrarverket i sin
anslagsframställning har föreslagit att schablonersättningen
skall kunna innehållas eller reduceras vid uppenbara brister i
introduktionsplanens innehåll eller genomförande. Regeringen
finner för närvarande inte anledning att ändra bestämmelserna
men anser att Invandrarverket bör följa hur introduktionsplaner
upprättas och genomförs.
Särskilda insatser i invandrartäta områden
I propositionen anges att både Storstadsutredningen och
Invandrarpolitiska kommittén arbetar med att i ett långsiktigt
perspektiv bryta den negativa utvecklingen i segregerade
bostadsområden. Enligt regeringen krävs emellertid också
omedelbara åtgärder för att ge invandrare och andra som bor i
segregerade områden likvärdiga förutsättningar vad gäller t.ex.
arbete och utbildning. Mot denna bakgrund föreslår regeringen
att särskilda medel avsätts för insatser i storstadsområden med
hög koncentration av invandrare och att 125 miljoner kronor bör
anvisas under ett nytt anslag D 12. Särskilda insatser i
invandrartäta områden.
Syftet med insatserna skall vara att stärka kompetensen hos
och öka arbetskraftsdeltagandet bland de boende i dessa områden
samt att konkret bidra till en god social utveckling och
motverka utanförskap.
Medlen bör ställas till regeringens förfogande och fördelas på
insatser av projektkaraktär i ett begränsat antal segregerade
och invandrartäta områden i storstadsregionerna. Aktuella
kommuner är i första hand Stockholm, Göteborg, Malmö och
Botkyrka. Därutöver kan det finnas ytterligare några kommuner
som kan vara aktuella. Insatserna bör bygga på lokala initiativ
från de aktuella områdena och kommunerna. I projekten förväntas
arbetsförmedling, försäkringskassa, landsting samt fackliga och
andra organisationer ingå.
Enligt riktlinjer som tagits fram inom
Arbetsmarknadsdepartementet kan, utöver Stockholm, Göteborg,
Malmö och Botkyrka, främst kommuner med fler än 100 000
invånare och kranskommuner i dessa regioner komma i fråga. I
riktlinjerna anges att bidraget i första hand är avsett för att
underlätta igångsättning av insatser som på sikt kommer att
finansieras genom kommunens försorg. Det bidrag som beviljas
under anslaget motsvarar högst hälften av kostnaderna. Breda
samverkansprojekt, nytänkande och metodutveckling kommer att
prioriteras. Vidare skall samordning ske med de medel som kan
disponeras via den europeiska socialfonden. Kommun som önskar
komma i fråga skall senast den 30 april 1995 komma in med
lägesbeskrivning till Arbetsmarknadsdepartementet.
Motioner
Vad gäller förslagen till medelsanvisning har utskottet ovan
behandlat motion Sf626 av Gullan Lindblad m.fl. (m) yrkande 1
som delvis berör anslaget Ersättning till kommunerna för
åtgärder för flyktingar m.m. Yrkande 2 i samma motion gäller det
nya anslaget Särskilda insatser i invandrartäta områden.
Motionärerna avvisar regeringens förslag i denna del mot
bakgrund av det allvarliga statsfinansiella läget men även på
grund av att ett engångsanslag inte löser de grundläggande
problemen i dessa områden. Det nya anslaget berörs också i
motion A287 av Gudrun Schyman m.fl. (v). Motionärerna begär i
yrkande 6 att medlen fördubblas till 250 miljoner kronor med
anledning av de stora behoven i detta avseende.
Under den allmänna motionstiden har väckts åtskilliga motioner
som rör kommunmottagande och integration. I motionernas tas
bl.a. upp frågor om kommunplaceringarna av flyktingar,
ersättningen till kommunerna och ersättningen till invandrarna i
form av introduktionsersättning.
I motion Sf615 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) framhåller
motionärerna (yrkande 14) att det är väsentligt att
Invandrarverket i större utsträckning än i dag försöker
tillmötesgå flyktingarnas önskemål om var de vill bo. Härigenom
undviks en del snabba flyttningar. Motionärerna anser att det
bör införas någon typ av "morot" inom ramen för
introduktionsersättningen så att flyktingarna motiveras att
stanna kvar i den kommun där de placerats (yrkande 15). Vidare
bör Invandrarverket kunna innehålla eller reducera
kommunersättningen för kommuner som brister i sina
introduktionsprogram (yrkande 16).
Sten Tolgfors m.fl. (m) föreslår i motion Sf612 att de
statliga medlen skall följa flyktingen. Motionärerna framhåller
att flyktingar efter samma kriterier som andra människor i
Sverige själva bör få bestämma var de vill bo. Också i motion
Sf611 yrkande 10 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kds) föreslås att
den statliga ersättningen skall följa flyktingen.
I motion Sf608 av Gullan Lindblad m.fl. (m) yrkande 4 anförs
att man för att undvika ett passiverande bidragsberoende bör
låta den enskilde själv ta ansvar för sin introduktionsperiod.
Detta bör ske genom ett system med lån liknande
studielånesystemet. Genom att invandraren får bära sina egna
kostnader ökar motivationen att snabbt komma in i
integrationsprocessen.
Motionärerna i motion Sf614 yrkande 1 av Margit Gennser och
Peter Weibull Bernström (m) anser att en flykting skall kunna
anvisas bostadsort för minst ett och ett halvt års tid. Det bör
ske genom att det införs begränsningar i rätten till
introduktionsersättning och socialbidrag för utlänningar som
utan föregående medgivande flyttar under tiden för
introduktionsprogrammets genomförande. I motion Sf610 av Sten
Andersson (m) föreslår motionären att den som beviljats asyl
inte skall få flytta från en anvisad kommun, om inte försörjning
garanteras eller en annan kommun accepterar inflyttning. I annat
fall måste de tre storstäderna få full ekonomisk kompensation.
I motion Sf627 av Margitta Edgren (fp) anför motionären att
systemet för flyktingmottagning är krångligt och kostsamt.
Motionären anser att det behövs ett starkare engagemang för de
orter som de senaste åren har tagit emot en oproportionerligt
stor andel flyktingar. De ekonomiska förutsättningarna måste
förbättras men också andra lösningar, som ger dessa kommuner ett
andrum i mottagningen, kan behöva prövas.
Marie Granlund m.fl. (s) anför i motion Sf629 att det är
nödvändigt att sprida mottagningen och introduktionen av
nyanlända flyktingar över hela landet. Det är också nödvändigt
att snabbt skapa ett ersättningssystem som fullt ut kompenserar
kommuner med hög flyktingtillströmning.
I motion Sf622 av Bo Nilsson (s) redovisas situationen inom
flyktingmottagandet i Landskrona kommun. Motionären anser att
flyktingmottagandet i vissa kommuner inte längre kan fullföljas
enligt de mål som riksdagen satt upp, och han begär i yrkande 1
ett tillkännagivande härom. Motionären anser vidare (yrkande 2)
att erforderliga åtgärder måste vidtas för att undvika en
alltför stor koncentration av invandrare till dessa kommuner. Om
systemet med introduktionsersättning görs obligatoriskt, kan
storstadskommunerna motverka strömmen av oförutsebara
inflyttningar genom hänvisning till att en invandrare har sin
försörjning knuten till introduktion i en annan kommun.
Motionären begär i yrkande 3 att åtgärder skall vidtas för att
undvika de svåra långsiktiga sociala och ekonomiska konsekvenser
som blir följden om flyktingarna saknar förmåga till egen
försörjning när statsbidraget till kommunen försvinner. En
åtgärd skulle kunna vara att schablonersättningen helt eller
delvis innehålls gentemot kommuner vars introduktionsplaner har
ett bristfälligt innehåll eller brister i genomförandet. En
annan väg är att bidraget följer flyktingen. Samma motionär
begär i motion Sf2 ett tillkännagivande om behovet av åtgärder
för att undvika en alltför stor koncentration av invandrare till
vissa kommuner.
I motion Sf631 av Ingegerd Wärnersson och Jan Björkman (s)
anförs att mottagningen av flyktingar bör spridas över hela
landet. Kommunerna måste även få en möjlighet att långsiktigt
kunna planera bl.a. invandrarundervisning. Motionärerna anser
att det därför är synnerligen angeläget att möjligheterna att
lösa problemen diskuteras mellan stat och kommun.
Tre motioner gäller användandet av de särskilda medlen.
I den ena motionen, Sf621 yrkande 14 av Olof Johansson m.fl.
(c), begärs ett tillkännagivande om att de 125 miljoner kronorna
bör användas till ett nationellt upprustningsprogram. Enligt
motionärerna bör medlen användas till att stärka och förbättra
den offentliga och kommersiella servicen i områdena. Det kan
t.ex. gälla att stärka daghem, vårdcentraler, åldringsvård,
ungdomsgårdar och polisbevakning. Det kan också gälla åtgärder
mot droger och hjälp till missbrukare. På den kommersiella sidan
skall pengarna kunna användas för att stimulera nyföretagande i
området och etablering av butiker, bank, post etc.
I den andra motionen, Sf618 av Inger Lundberg m.fl. (s),
framför motionärerna att det finns en påtaglig segregation även
i många medelstora städer där svårigheterna på arbetsmarknaden
är oerhört allvarliga för många invandrare. Där finns ändå ett
engagemang som gör att värdefulla bidrag till nytänkande inom
arbetsmarknadspolitiken kan komma till stånd. Inte minst gäller
detta Örebro kommun. Motionärerna begär i yrkande 1 ett
tillkännagivande om att anslaget inte skall utesluta att
intressanta projekt i andra miljonprogramsområden kan bli
föremål för bidrag. Vidare begär motionärerna i yrkande 2 ett
tillkännagivande om att medel från Europeiska socialfonden skall
kunna användas för insatser för att stödja invandrarnas
arbetsmarknad i hela landet.
I nästa motion, Sf625 av Björn Kaaling m.fl. (s), anges att
det också i Uppsala kommun finns bostadsområden med stor och
ökande segregation, och motionärerna vill uppmärksamma behovet
av särskilda insatser även i invandrartäta områden i Uppsala.
Två motioner tar särskilt upp frivilligorganisationernas m.fl.
insatser.
I motion Sf608 yrkande 3 anser Gullan Lindblad m.fl. (m) att
invandrarföreningar och andra ideella organisationer bör ges ett
mer operativt ansvar för invandrarnas mottagning och
integration. Integrationsarbetet kan då ske mer på invandrarnas
egna villkor.
I motion Sf611 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kds) anför
motionärerna i yrkandena 11 och 12 att möjligheterna till
frivilliga insatser i flyktingmottagandet bör utvidgas.
Organisationer, kyrkor och grupper av privatpersoner bör få
möjlighet att själva ansvara för flyktingar.
Organisationen/gruppen skulle få teckna avtal med staten om att
under förslagsvis ett år stå för flyktingarnas kost, logi och
arbetspraktik m.m. Ett liknande system tillämpas i Kanada.
Motionärerna anser att försök snarast borde startas i Sverige
för att ta tillvara frivilligorganisationers kunskaper och
erfarenheter. I motionen framhålls också vikten av att
nyinflyttade invandrare får en utförlig information om
förhållandena i Sverige, om lagar, rättigheter och skyldigheter
samt om demokratins övergripande människosyn. Motionärerna begär
i yrkande 14 ett tillkännagivande härom.
Slutligen tar utskottet upp några andra motioner med olika
yrkanden som rör svenskkunskaper, utbildning eller
arbetsmarknad.
I motion Sf621 av Olof Johansson m.fl. (c) föreslår
motionärerna i yrkande 7 att det bör införas krav på
motprestationer för att få fler att genomgå svenska för
invandrare. T.ex. kan introduktionsersättningen kopplas till
närvaro vid utbildningen. I yrkande 8 föreslås att en utbildning
för invandrare ordnas där den enskilde kan komplettera sin
tidigare utbildning. Där skall ingå kvalificerade språkkunskaper
i svenska och i fackspråk. Sista delen i utbildningen skall vara
riktad yrkespraktik. Vidare föreslås i yrkande 15 att
språkkunskaper skall ges meritvärde vid anställning inom kommun
och landsting.
I ytterligare tre motioner föreslås särskilda satsningar på
svenskundervisning. Det gäller till att börja med motion Sf618
av Inger Lundberg m.fl. (s) yrkande 3 där motionärerna begär att
Arbetsmarknadsverket får i uppdrag att tillsammans med
invandrarnas egna organisationer finna nya modeller för en bred
satsning på svenskundervisning för arbetslösa invandrare. Vidare
föreslås i motion Sf623 av Arne Kjörnsberg och Berndt Ekholm
(s), som komplement till sfi-undervisningen, att arbetsgivare
som anställer och handleder invandrare i det praktiska
yrkesarbetet kan få särskild handledningsersättning. Dessutom
föreslås i motion Sf628 av Lilian Virgin och Lars Stjernkvist
(s) att en kraftig satsning på svenskundervisning skall göras
för att förebygga att invandrarna blir ett permanent B-lag på
arbetsmarknaden. Särskilt besvärlig är situationen för
långtidssjukskrivna invandrare.
I motion Sf630 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) begärs i
yrkande 14 ett tillkännagivande om att det behövs extra stora
stödinsatser för kampen mot arbetslöshet bland
invandrarungdomar.
I den sista motionen anför Rose-Marie Frebran m.fl. (kds) i
motion Sf611 yrkande 23 att många invandrare är mycket skickliga
hantverkare inom yrkesområden som praktiskt taget försvunnit i
vårt land. Samtidigt finns det i landet ett ökande intresse för
hantverksyrken. Enligt motionärerna skapas det samverkan mellan
svenskar och invandrare om man tar till vara dessa
hantverkskunskaper.
Utskottet
Utskottet har under ärendets behandling dels gjort ett
studiebesök i Botkyrka kommun i Stockholms län, dels hållit en
offentlig utfrågning om invandrartäta bostadsområden. I
utfrågningen medverkade också social-, utbildnings-,
arbetsmarknads- och bostadsutskotten. En utskrift av vad som
förekommit vid utfrågningen finns fogat till betänkandet som
bilaga.
Vid besöket i Botkyrka kommun har utskottet haft tillfälle att
se vissa av de invandrartäta bostadsområdena i kommunens norra
del. Utskottet har också fått information från företrädare för
kommunledning och kommunförvaltning samt från representanter för
skolan, barnomsorgen och den kommunala vuxenutbildningen.
Under den offentliga utfrågningen har kulturgeografen Roger
Andersson vid Uppsala universitet övergripande redovisat
utvecklingen i Sverige mot etnisk segregation och vilka faktorer
som styr utvecklingen. Företrädare för de tre
storstadskommunerna Stockholm, Göteborg och Malmö har därefter
närmare redogjort för situationen i dessa kommuner. Förslag till
åtgärder för att förbättra situationen har förts fram från såväl
kommunföreträdarna som företrädarna för olika statliga
myndigheter.
Det är tydligt att vi i Sverige har en utveckling mot ökande
etnisk segregation, något som dock inte är specifikt för svenska
förhållanden. I vissa områden är koncentrationen av personer med
utländsk bakgrund mycket hög. Som exempel kan nämnas att i Malmö
kommun ca 90 % av de boende i några delar av Rosengårdsområdet
har utländsk bakgrund, och andelen ökar. Utskottet har under
ärendets beredning sammanträffat med turkiska parlamentariker
som var i Sverige för att studera hur integrationen fungerar för
personer som härstammar från Turkiet. De turkiska
parlamentarikerna hade särskilt noterat den låga
utbildningsnivån och stora arbetslösheten inom gruppen samt de
etniskt segregerade bostadsområdena. De var bekymrade över detta
även om de tillstod att situationen var likartad i andra länder.
Koncentrationen av personer med samma etniska bakgrund till
vissa områden kan vara positiv. Personer som bor i invandrartäta
områden kan i många fall trivas mycket bra och vill inte flytta
därifrån. I dessa områden berikas t.ex. näringsliv och kultur i
många avseenden. Segregeringen får emellertid andra icke
önskvärda effekter. De boende i dessa områden får ingen naturlig
kontakt med svenskar. Deras kunskaper i svenska språket blir
bristfälliga, och de får sämre förutsättningar på
arbetsmarknaden. Detta leder i sin tur till sämre ekonomi för
kommunen. Av Roger Anderssons framställning framgick att
bostadssegregeringen inte är något storstadsfenomen; däremot
blir segregeringen ett speciellt problem i storstäderna på grund
av att resursstarka grupper där kan välja att bosätta sig i
andra områden.
Inte bara Stockholm, Göteborg och Malmö utan också några andra
större städer har haft stora påfrestningar i flyktingmottagandet
under den senaste tiden, mycket på grund av en stor spontan
inflyttning av nya invandrare. Detta påtalas särskilt i flera av
motionerna. Det har inte främst rört sig om
sekundäromflyttningar, dvs. flyktingar som redan mottagits i en
annan kommun, utan har ofta varit fråga om direktutflyttningar
från flyktingförläggningar. Så har t.ex. varit fallet för Malmö.
Roger Andersson har här framhållit att fokuseringen på Norrlands
inland är överdriven när det gäller sekundäromflyttningar
eftersom hälften av sekundäromflyttningarna till de tre
storstäderna sker från det egna länet eller grannlänen. Han har
också påpekat att det som betecknas som sekundäromflyttning är
ur flyktingens perspektiv en primärflyttning, dvs. den första
frivilliga flyttningen.
Även om det således finns positiva inslag i den etniska
segregationen är det enligt utskottet helt nödvändigt att
åtgärder vidtas för att motverka de negativa effekterna. Dessa
effekter påverkar inte bara situationen för de boende i dessa
områden utan även för samhället i sin helhet.
Frågor som tas upp i motionerna och som delvis också berörs i
propositionen gäller bl.a. systemet med kommunplacering av
flyktingar, ersättningen till kommunerna och ersättningen till
invandrarna under introduktionsutbildningen. Förslagen i
motionerna speglar de problem som uppstår i och med den ökande
etniska segregeringen i vissa områden. Situationen i
invandrartäta bostadsområden, inte minst vad gäller utanförskap
och bristande svenskkunskaper, har också uppmärksammats i andra
sammanhang under senare tid, inte minst i massmedia.
Utskottet har ovan redovisat att Invandrarpolitiska kommittén
har i uppdrag att överväga vilka åtgärder som bör vidtas för att
undvika de negativa konsekvenser som kan förekomma inom
invandrartäta bostadsområden. Även följande utredningar är av
intresse.
Storstadsutredningen har nyligen fått nya direktiv (dir.
1995:35) och skall arbeta som en kommitté med företrädare för de
tre storstadsområdena. Kommittén skall ha till uppgift att
föreslå och initiera åtgärder som syftar till att skapa bättre
förutsättningar för bostadsområdena i storstäderna och ta till
vara de olika resurser och möjligheter som finns och som kan
användas för en positiv utveckling. Kommitténs överväganden
skall särskilt ta sikte på de grupper bland barn och ungdomar
som på grund av svåra uppväxtvillkor eller svårigheter att få
tillträde till arbetsmarknaden riskerar att få en dålig start i
livet. Utredningsarbetet skall avslutas senast den 1 juli 1997.
Regeringen har också beslutat direktiv om en översyn av
bostadspolitiken (dir. 1995:20). Enligt direktiven skall en
utredning med parlamentarisk förankring ta fram underlag för
beslut om bostadspolitiken på längre sikt. Uppgiften är att
precisera målen för en fortsatt social bostadspolitik och ge
förslag om lämpliga medel för genomförandet av dem. Förslagen
skall bl.a. inordnas i en sammanhållen politik för att öka
integrationen och motverka segregationen inom samhällslivets
alla områden. Utredningsarbetet skall vara genomfört senast vid
utgången av september 1996.
Vidare har regeringen beslutat tillkalla en kommission om den
svenska arbetsrätten (dir. 1995:30). Målet är att åstadkomma en
långsiktig och stabil arbetsrätt som bl.a. främjar invandrarnas
villkor på arbetsmarknaden. Kommissionen skall under medverkan
av arbetsmarknadens parter söka finna former för hur parterna
själva i så stor utsträckning som möjligt genom kollektivavtal
kan utforma de arbetsrättsliga reglerna.
Vad närmare gäller motionsförslagen konstaterar utskottet att
flertalet av de frågor som tas upp i motionerna omfattas av
pågående utredningsarbeten.
Beträffande de ekonomiska ersättningarna till kommunerna vill
utskottet erinra om att systemet för utbetalning av
schablonersättning ändrades den 1 juli 1994. Genom denna
ändring, då bl.a. utbetalningstillfällena ökades från två till
tre, har kommuner med stor sekundärinflyttning fått bättre
kompensation. I propositionen anges också att en arbetsgrupp
skall utforma ett nytt utbetalningssystem för
schablonersättningar som skall kunna träda i kraft den 1 januari
1996. Det nya systemet syftar till enklare utbetalningsregler
och tätare utbetalningsperioder för att minska statens kostnader
för sekundärflyttningar och nå en rättvisare fördelning mellan
olika kommuner. Dessutom skall en fortsatt uppföljning ske av
kommunernas kostnader för flyktingar som tagits emot sedan det
nuvarande ersättningssystemet infördes år 1991. Härtill kommer
att Invandrarpolitiska kommittén skall överväga om
kostnadsfördelningen mellan stat och kommun och mellan olika
kommuner är rimlig.
Utskottet anser det viktigt att systemet för ersättning till
kommunerna för kostnaderna för flyktingmottagandet blir både
effektivt och rättvist utformat. Resultatet av de pågående
översynerna bör avvaktas, och riksdagen bör därför inte göra
några uttalanden i frågan.
Utskottet vill tillägga att det av flera skäl är önskvärt att
antalet flyttningar mellan kommuner minskar under
introduktionsstadiet, och i propositionen anges att andelen
flyktingar som flyttar till en ny kommun inom 18 månader (13 %
sedan år 1991) bör minska till högst 10 %. Utskottet delar
emellertid uppfattningen att det inte får göras inskränkningar i
den enskildes fria rörlighet som skulle innebära en negativ
särbehandling i jämförelse med den övriga befolkningen. Även
dessa frågor omfattas av Invandrarpolitiska kommitténs uppdrag.
I några av motionerna föreslås att systemet med
introduktionsersättning skall användas mer effektivt. Sådana
synpunkter fördes också fram från kommunhåll under utfrågningen.
Utskottet förutsätter att även förändringar av
introduktionsersättningen övervägs inom ramen för
Invandrarpolitiska kommitténs arbete.
Två motioner Sf608 (m) och Sf611 (kds) behandlar
frivilligorganisationernas roll i flyktingmottagandet och
invandrarnas integration i det svenska samhället. Det är
utskottets uppfattning att frivilliga insatser i dessa avseenden
är mycket betydelsefulla. Ett exempel på vad särskilt
invandrarnas egna organisationer kan uträtta är det projekt som
Rinkeby turkisk-svenska föreningen redovisade under
utfrågningen. Även dessa frågor ryms emellertid inom ramen för
Invandrarpolitiska kommitténs arbete.
Utskottet vill härefter närmare beröra motionsförslag om
åtgärder för att förbättra utbildningen och öka
arbetsmarknadsförutsättningarna, främst i de invandrartäta
bostadsområdena.
Utskottet noterar att den relativa arbetslösheten för
utländska medborgare under första halvåret 1994 var nästan tre
gånger så stor som för svenska medborgare. Arbetslösheten för
utländska medborgare var runt 27 %, för vissa nationaliteter
ändå upp mot 60 %. Även långtidsarbetslösheten var betydligt
högre för invandrare än för totalbefolkningen. Vidare har
andelen sysselsatta utomnordiska medborgare minskat från 39,8 %
år 1993 till 36,1 % år 1994, medan sysselsättningsintensiteten
för hela befolkningen dessa år uppgick till 72,6 % resp.
71,4 %. Regeringen har i budgetpropositionen angivit att
insatserna för invandrare är långt ifrån tillräckliga. Ökade
möjligheter för invandrarna att få arbete måste skapas, en
större del av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna måste
utnyttjas för flyktingar och invandrare och omedelbara åtgärder
sättas in i invandrartäta områden. I budgetpropositionen anges
vidare att flera faktorer sannolikt haft en negativ inverkan på
invandrarnas möjligheter till arbete. Exempelvis har lediga
arbeten utan krav på utbildning eller erfarenhet minskat och
kraven på svenskkunskaper och specifik kompetens har ökat.
I budgetpropositionen (Utbildningsdepartementet) anförs vidare
att det finns ett tydligt samband mellan studieresultat och
språkfärdighet i svenska. Språkfärdigheten i svenska är i
invandrartäta områden oroväckande låg och tenderar att sjunka.
Regeringen anser det därför viktigt att kraftfulla insatser i
svenskundervisningen sätts in på ett tidigt stadium så att
språkfärdighetsnivån höjs och fortsatta studier underlättas.
Regeringen har mot denna bakgrund i proposition 1994/95:174
föreslagit att svenska som andraspråk skall betraktas som ett
eget ämne i alla skolformer.
Utskottet vill erinra om att Invandrarpolitiska kommittén
skall undersöka hur kunskaper i svenska språket påverkar
invandrarnas förutsättningar i arbetslivet och delaktighet i
samhället i övrigt. Kommittén skall överväga behovet av
förändringar i svenskundervisningen för såväl vuxna invandrare
som ungdomar. Utskottet noterar samtidigt att Skolverket under
utfrågningen uppgivit att tre fjärdedelar av eleverna med annat
hemspråk än svenska ändå går igenom gymnasieskolan med
studieresultat som är i stort sett likvärdiga med svenska
elevers. Riskgrupperna är däremot elever som kommer till Sverige
under högstadietiden och elever som bor i invandrartäta
förorter. Utskottet vill understryka betydelsen av att barn
redan i förskoleåldern får utveckla det svenska språket.
Eftersom färre familjer i de invandrartäta bostadsområdena har
barnomsorg kan s.k. öppna förskolor här fylla en viktig funktion
när det gäller att främja barnens språkutveckling.
Av den ovanstående redovisningen framgår att stora satsningar
redan görs på att förbättra invandrarnas situation på
arbetsmarknaden och förbättra kunskaperna i svenska språket.
Ytterligare åtgärder kommer att krävas, och de nämnda
utredningarna har i uppdrag att överväga åtgärder i dessa
avseenden. Enligt utskottets mening är det viktigt att det blir
fråga om långsiktiga satsningar, där samverkande och samtidiga
insatser görs inom flera sektorer, såsom arbetsmarknad,
utbildning, boende och service.
Socialutskottet har nyligen i betänkande 1994/95:SoU15 vid
behandlingen av ett stort antal motioner med förslag som på
olika sätt rör den allmänna välfärden ansett bl.a. att en
samordning behövs av främst social-, arbetsmarknads-, bostads-,
utbildnings-, flykting-, invandrings-, kultur- och
kriminalpolitiken när det gäller allmänna välfärdsfrågor. En
samordnad beredning och bedömning bör enligt socialutskottet
göras av förslagen från de utredningar som arbetar på detta
område. Enligt socialutskottet måste kraftfulla och målinriktade
insatser vidtas på flera områden för att motverka
boendesegregationen, arbetslösheten och utslagningen i
samhället. Socialutskottet anger som exempel att det är helt
oacceptabelt att många ungdomar i invandrartäta områden, som är
födda i Sverige, går ut grundskolan utan att kunna tala eller
skriva svenska i någon rimlig mening. För att ändra dessa
förhållanden krävs inte enbart ändrade förhållanden på skolans
område. Viktigt är också ökade kontakter mellan ungdomar från
dessa områden och andra ungdomar och vuxna. En fortsatt
nedrustning och förslumning kommer att leda till mycket stora
samhällskostnader i ett längre perspektiv. Regeringens förslag
om särskilda medel för insatser i invandrartäta bostadsområden
är enligt socialutskottet mycket positivt. Socialutskottet
uttalar sig även i övrigt om motionerna och föreslår att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
De 125 miljoner kronor som regeringen föreslår skall avsättas
för särskilda insatser i invandrartäta områden avser omedelbara
åtgärder. Medlen skall användas som delfinansiering i olika
projekt som syftar till att stärka kompetensen hos och öka
arbetskraftsdeltagandet bland de boende i dessa områden samt att
konkret bidra till en god social utveckling och motverka
utanförskap.
I motion Sf626 (m) avvisas förslaget bl.a. med hänvisning till
att ett engångsanslag inte löser problem. Utskottet delar
motionärernas uppfattning att det måste till långsiktiga
lösningar, men avsikten med bidraget är i första hand att
underlätta igångsättning av insatser som på sikt kommer att
finansieras genom kommunens försorg. Utskottet är övertygat om
att projektverksamheten blir värdefull genom att man därigenom
fångar upp nya tankesätt och breda samverkanslösningar.
Refugenprojektet i Malmö som redovisades vid utfrågningen är ett
exempel härpå. Projektet har numera övergått till en permanent
verksamhet. Någon möjlighet att anvisa ytterligare medel, vilket
föreslås i motion A287 (v), finns enligt utskottet däremot inte.
Enligt utskottets mening ryms de förslag som tas upp i motion
Sf621 (c) om satsningar på offentlig och kommersiell service
inom ramen för medlens användningsområde.
Med anledning av motionerna Sf618 (s) och Sf625 (s) vill
utskottet hänvisa till att enligt riktlinjerna för bidragen även
andra än storstadskommunerna kan komma i fråga för projektmedel.
Utskottet noterar också att samordning skall ske med de medel
som kan disponeras via Europeiska socialfonden.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall
till samtliga motioner i den mån motionerna inte är
tillgodosedda med vad utskottet anfört. Utskottet, som i ett
föregående avsnitt avstyrkt bifall till motion Sf626 yrkande 1,
tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning till de
båda anslagen.

Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl.
Lån till hemutrustning får enligt förordningen (1990:1361) om
lån till hemutrustning för flyktingar och vissa andra
utlänningar beviljas flyktingar och andra som inom ramen för det
kommunala flyktingmottagandet tas emot i en kommun. För dem som
har kapitaltillgångar finns begränsningar i lånemöjligheterna.
Maximala lånebelopp för olika hushållsstorlekar fastställs i
procent av basbeloppet och med utgångspunkt i Socialstyrelsens
rekommenderade norm för socialbidrag för hemutrustning för resp.
hushållsstorlek. De maximala lånenivåerna uppgår år 1995 till
t.ex. 20 700 kr för enpersonshushåll, 33 600 kr för
fyrapersonershushåll och 53 600 kr för hushåll med fler än sju
personer.
Ränta utgår med en räntesats som fastställs för varje år av
regeringen. Amorteringstidens längd bestäms med utgångspunkt i
lånesummans storlek till mellan ett och femton år. De första två
åren är amorteringsfria.
Kostnaderna för lånen finansieras genom ett särskilt anslag,
vilket disponeras av Centrala studiestödsnämnden, som
administrerar lånen.
I budgetpropositionen föreslås att till Lån till
hemutrustning för flyktingar m.fl. anvisas ett förslagsanslag
på 97 000 000 kr.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till
medelsanvisning.

Åtgärder för invandrare
Från anslaget bekostas bidrag till den centrala verksamheten
vid invandrarnas riksorganisationer enligt förordningen
(1986:472) om statsbidrag till invandrarnas riksorganisationer
samt till vissa samarbetsorgan för sådana riksorganisationer.
Vidare bekostas från anslaget bidrag som utgår enligt
förordningen (1990:632) om bidrag till avgränsade
invandrarpolitiska projekt.
I propositionen anges att ytterligare fem riksorganisationer
uppfyller kraven för att få statsbidrag. Regeringen föreslår att
till anslaget Åtgärder för invandrare anvisas ett
reservationsanslag på 38 420 000 kr.
Utskottet tillstyrker förslaget till medelsanvisning.
Stiftelsen Invandrartidningen
Från anslaget utgår statsbidrag till den stiftelse som ger ut
Invandrartidningen. Bestämmelser om stiftelsens verksamhet finns
i dess stadgar som beslutas av regeringen och i avtal mellan
staten och stiftelsen.
I propositionen anges att underskottet i verksamheten beräknas
till 1,5 miljoner kronor för budgetåret 1995/96. Stiftelsen har
tillsatt en strategigrupp som skall analysera verksamheten och
lämna förslag om hur den skall kunna utvecklas positivt under de
närmaste åren. Mot bakgrund härav bedömer regeringen att
Stiftelsen skall få behålla statsbidraget på oförändrad nivå
även under budgetåret 1995/96, och regeringen föreslår att till
Statsbidrag till Stiftelsen Invandrartidningen anvisas
23 033 000 kr.
Utskottet tillstyrker förslaget till medelsanvisning.
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m.
Från anslaget betalas kostnader för Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering (DO) jämte kansli och för Nämnden mot etnisk
diskriminering. DO:s och nämndens uppgift är att motverka etnisk
diskriminering i arbetslivet och på andra områden av
samhällslivet.
I propositionen föreslås ett ramanslag på 7 160 000 kr till
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m.
I motion Sf636 yrkandena 22 och 23 anför Yvonne Ruwaida m.fl.
(mp) att det trots lagstiftning förekommer diskriminering vid
t.ex. tilldelning av bostäder. Det finns också arbetsgivare som
annonserar om arbetskraft men som uttryckligen inte vill ha
invandrare. Motionärerna framhåller att man bör arbeta
långsiktigt för att förändra attityder m.m. De anser att DO:s
befogenheter och resurser måste ökas.
Rose-Marie Frebran m.fl. (kds) anför i motion Sf611 att varje
kommun bör utse en tjänsteman som skall ha till uppgift att
motverka diskriminering och rasism inom kommunen och dess
verksamhet. Motionärerna begär i yrkande 21 ett tillkännagivande
härom.
Utskottet vill understryka vikten av att diskriminering i
arbetslivet och i övrigt på alla sätt motverkas, och utskottet
förutsätter att både myndigheter och kommuner här tar sitt
ansvar. Utskottet vill erinra om att en ny lag mot etnisk
diskriminering har trätt i kraft den 1 juli 1994 (SFS 1994:134).
Samtidigt utökades DO:s befogenheter till att omfatta även en
processförande roll. För denna uppgift har DO möjlighet att
anlita ombud. DO:s resurser har samtidigt kraftigt förstärkts.
Något tillkännagivande med anledning av motionerna Sf611 yrkande
21 och Sf636 yrkandena 22 och 23 anser utskottet inte påkallat.
Utskottet biträder regeringens förslag till medelsanvisning.
Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism
Från anslaget bekostas insatser som skall motverka och
förhindra främlingsfientlighet, rasism och antisemitism.
I propositionen anges att den förra regeringen beslutade att
en särskild kommission mot främlingsfientlighet och rasism
skulle tillsättas. Regeringen bedömer emellertid hithörande
frågor så viktiga att de bör behandlas inom regeringskansliet
under direkt politisk ledning. Arbetet med att lägga fast
formerna för och innehållet i den fortsatta verksamheten mot
främlingsfientlighet och rasism pågår inom regeringskansliet.
Regeringen föreslår att till Åtgärder mot
främlingsfientlighet och rasism anvisas ett reservationsanslag
på 27 000 000 kr.
I motion Sf635 anför Lars Leijonborg m.fl. (fp) att för
innevarande budgetår har anvisats 28 miljoner kronor till
anslaget. Syftet var att en stor del av pengarna skulle användas
för kampanjer samt att en kommission mot främlingsfientlighet
och rasism skulle tillsättas. Motionärerna avvisar regeringens
förslag att åtgärderna skall ske under direkt politisk ledning
och anser att en särskild kommission bör tillsättas. I yrkande
11 begärs ett tillkännagivande härom.
Utskottet anser inte att riksdagen har anledning att invända
mot regeringens bedömning att verksamheten mot
främlingsfientlighet och rasism skall ske inom regeringskansliet
under direkt politisk ledning. Utskottet avstyrker därför bifall
till motion Sf635 yrkande 11.
I motion Sf630 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) begär
motionärerna i yrkande 13 ett tillkännagivande om att
undervisning om olika kulturer och om rasism och främlingshat
bör ingå i alla skolor.
I de nya läroplanerna för skolan framhålls att skolan skall
främja förståelse för andra människor och att intolerans måste
bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser.
Utskottet utgår från att undervisningen utformas i enlighet
härmed. Något tillkännagivande från riksdagens sida är således
inte påkallat, och utskottet avstyrker bifall till motion Sf630
yrkande 13.
Medelsanvisning till Internationell samverkan inom ramen för
flykting- och migrationspolitiken m.m.
Från anslaget Internationell samverkan inom ramen för
flykting- och migrationspolitiken m.m. betalas kostnader för
särskilda migrationspolitiska projekt och för Sveriges
deltagande i internationellt samarbete med syfte att utveckla
och tillämpa nya flykting- och migrationspolitiska strategier.
Enligt regeringens förslag i budgetpropositionen skall till
anslaget för budgetåret 1995/96 anvisas ett reservationsanslag
på 5 500 000 kr.
Utskottet biträder förslaget.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande internationell samverkan
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:U630 yrkande 4,
1994/95:Sf602 yrkandena 1, 2 och 3 i denna del, 1994/95:Sf615
yrkandena 1 och 2, 1994/95:Sf620 yrkande 1 i denna del,
1994/95:Sf630 yrkandena 11, 12 och 15, 1994/95:Sf637 yrkandena 1
och 2, 1994/95:K224 yrkandena 35--38 och 1994/95:Fi4 yrkande 8 i
denna del,
res. 1 (fp) - delvis
res. 2 (mp) - delvis
2. beträffande inriktning av den framtida flykting- och
invandringspolitiken
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Sf602 yrkandena 3 i
denna del, 4, 5, 7 och 14, 1994/95:Sf608 yrkande 1,
1994/95:Sf611 yrkande 3, 1994/95:Sf614 yrkandena 2 och 3,
1994/95:Sf615 yrkande 3, 1994/95:Sf620 yrkandena 1 i denna del
och 5 samt 1994/95:U620 yrkande 1,
res. 1 (fp) - delvis
res. 2 (mp) - delvis
3. beträffande asylprocessen
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Sf615 yrkandena 5 och
8, 1994/95:Sf620 yrkandena 2--4, 6 och 8, 1994/95:Sf630 yrkande
17 och 1994/95:Sf637 yrkandena 14 och 15,
res. 3 (fp)
res. 4 (mp)
4. beträffande förstärkning av asylbyråer
att riksdagen avslår motion 1994/95:Sf620 yrkande 7,
res. 5 (c) - delvis
5. beträffande verkställighet av avvisningsbeslut
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Sf615 yrkande 4,
1994/95:Sf630 yrkandena 5 och 6 samt 1994/95:Sf637 yrkande 36,
res. 6 (fp, mp)
6. beträffande inriktningen av besparingsåtgärder för
budgetåren 1997 och 1998
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med
avslag på motion 1994/95:Sf637 yrkande 32 godkänner vad
utskottet anfört om inriktningen av besparingsåtgärder för
budgetåren 1997 och 1998,
res. 7 (v)
7.                    beträffande Invandrarverkets uppgifter
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Sf602 yrkande 13,
1994/95:Sf608 yrkande 2, 1994/95:Sf611  yrkandena 1 och 2,
1994/95:Sf632 yrkande 1 och 1994/95:Sf637 yrkandena 27, 30 och
31,
res. 8 (v)
res. 9 (kds)
8.          beträffande medelsanvisning till Invandrarverket
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med
avslag på motionerna 1994/95:Sf620 yrkande 10, 1994/95:Sf626
yrkande 1 i denna del och 1994/95:Sf637 yrkande 33
dels till Statens invandrarverk för budgetåret 1995/96
anvisar ett ramanslag på 589 200 000 kr,
dels medger att regeringen får bemyndiga Statens
invandrarverk att under budgetåret 1995/96 vid extraordinära
anspråk på myndighetskapaciteten disponera högst
25 000 000 kr utöver anvisat anslag,
res. 10 (m) - delvis
res. 5 (c) - delvis villk.
res. 11 (v)
9. beträffande medelsanvisning till förläggningsverksamhet
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med
avslag på motionerna 1994/95:Sf620 yrkande 9 och 1994/95:Sf626
yrkande 1 i denna del till Förläggningskostnader m.m. för
budgetåret 1995/96 anvisar ett förslagsanslag på
1 756 000 000 kr,
res. 10 (m) - delvis
res. 5 (c) - delvis villk.
10.                               beträffande flyktingkvoten
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Sf602 yrkandena 8 och
9, 1994/95:Sf615 yrkande 9 och 1994/95:Sf630 yrkande 1,
res. 12 (mp)
11.            beträffande medelsanvisning till överföring av
flyktingar
att riksdagen till Överföring av och andra åtgärder för
flyktingar m.m. för budgetåret 1995/96 anvisar ett
förslagsanslag på 396 420 000 kr,
12.       beträffande medelsanvisning till Utlänningsnämnden
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med
avslag på motion 1994/95:Sf626 yrkande 1 i denna del till
Utlänningsnämnden för budgetåret 1995/96 anvisar ett
ramanslag på 82 450 000 kr,
res. 10 (m) - delvis
13. beträffande kommunmottagande och integration
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Sf2, 1994/95:Sf608
yrkandena 3 och 4, 1994/95:Sf610, 1994/95:Sf611 yrkandena
10--12, 14 och 23, 1994/95:Sf612, 1994/95:Sf614 yrkande 1,
1994/95:Sf615 yrkandena 14--16, 1994/95:Sf618 yrkande 3,
1994/95:Sf621 yrkandena 7, 8 och 15, 1994/95:Sf622,
1994/95:Sf623, 1994/95:Sf627, 1994/95:Sf628, 1994/95:Sf629,
1994/95:Sf630 yrkande 14 och 1994/95:Sf631,
res. 13 (c) - delvis
res. 14 (fp)
res. 15 (mp)
res. 16 (kds)
14. beträffande medelsanvisning till kommunersättningen
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med
avslag på motion 1994/95:Sf626 yrkande 1 i denna del till
Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m.
för budgetåret 1995/96 anvisar ett förslagsanslag på
6 647 700 000 kr,
res. 10 (m) - delvis
15. beträffande medelsanvisning till särskilda insatser i
invandrartäta områden
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med
avslag på motionerna 1994/95:Sf618 yrkandena 1 och 2,
1994/95:Sf621 yrkande 14, 1994/95:Sf625, 1994/95:Sf626 yrkande 2
och 1994/95:A287 yrkande 6 till Särskilda insatser i
invandrartäta områden för budgetåret 1995/96 anvisar ett
reservationsanslag på 125 000 000 kr,
res. 10 (m) - delvis
res. 13 (c) - delvis
res. 17 (v)
16.       beträffande medelsanvisning till hemutrustningslån
att riksdagen till Lån till hemutrustning för flyktingar
m.fl. för budgetåret 1995/96 anvisar ett förslagsanslag på
97 000 000 kr,
17. beträffande medelsanvisning till åtgärder för
invandrare
att riksdagen till Åtgärder för invandrare för budgetåret
1995/96 anvisar ett reservationsanslag på 38 420 000 kr,
18.      beträffande medelsanvisning till Invandrartidningen
att riksdagen till Statsbidrag till Stiftelsen
Invandrartidningen för budgetåret 1995/96 anvisar ett anslag
på 23 033 000 kr,
19. beträffande åtgärder mot diskriminering
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:Sf611 yrkande 21 och 1994/95:Sf636 yrkandena 22 och 23,
res. 18 (mp)
res. 19 (kds)
20. beträffande medelsanvisning till ombudsmannen mot etnisk
diskriminering
att riksdagen till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering
m.m. för budgetåret 1995/96 anvisar ett ramanslag på
7 160 000 kr,
21. beträffande åtgärder mot rasism
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:Sf630 yrkande 13 och 1994/95:Sf635 yrkande 11,
res. 20 (fp)
res. 21 (mp)
22. beträffande medelsanvisning till åtgärder mot
främlingsfientlighet och rasism
att riksdagen till Åtgärder mot främlingsfientlighet och
rasism för budgetåret 1995/96 anvisar ett reservationsanslag
på 27 000 000 kr,
23.           beträffande medelsanvisning till internationell
samverkan
att riksdagen till Internationell
samverkan inom ramen för flykting- och migrationspolitiken
m.m. för budgetåret 1995/96 anvisar ett reservationsanslag på
5 500 000 kr,
24.                                   beträffande skrivelsen
att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1994/95:131 till
handlingarna.
Stockholm den 20 april 1995
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Maj-Inger Klingvall
I beslutet har deltagit: Maj-Inger Klingvall (s), Gullan
Lindblad (m), Börje Nilsson (s), Maud Björnemalm (s), Margit
Gennser (m), Rune Backlund (c), Anita Jönsson (s), Gustaf von
Essen (m), Lennart Klockare (s), Ulla Hoffmann (v), Sven-Åke
Nygårds (s), Ulf Kristersson (m), Ragnhild Pohanka (mp),
Rose-Marie Frebran (kds), Ronny Olander (s), Carina Moberg (s)
och Karl-Göran Biörsmark (fp).

Reservationer

1. Internationell samverkan och inriktning av den framtida
flykting- och invandringspolitiken (mom. 1 och 2)
Karl-Göran Biörsmark (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22
börjar med "Utskottet vill med" och på s. 23 slutar med "utan
bifall." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att asylpolitiken, som nu hör till den s.k.
tredje pelaren inom EU, bör komma in under såväl
Europaparlamentets som EG-domstolens överinseende. Största
möjliga öppenhet bör råda även vid EU:s yttre gränser, och
asylrätten bör värnas inom ramen för en gemensam europeisk
flyktingpolitik där Genèvekonventionen tillämpas med en generös
tolkning. Därutöver behövs gemensamma överenskommelser för att
ge skydd åt bl.a. krigsflyktingar. EU och dess medlemsländer
måste på plats bekämpa orsakerna till att människor tvingas fly.
Inom EU bör mobiliseras omfattande internationellt stöd till de
människor som tvingats på flykt genom mer direkt stöd till
grannstater som ger dem skydd. Sverige bör även fortsättningsvis
arbeta mycket aktivt för migrationspolitiska insatser i
Baltikum, Ryssland samt Östeuropa.
Vidare anser utskottet att det bör vara regel att permanenta
uppehållstillstånd beviljas, vilket naturligtvis inte hindrar
någon från att återvända frivilligt när flyktorsaken upphört.
Det anförda bör riksdagen med bifall till motion Sf615
yrkandena 1--3 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att momenten 1 och 2 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
1. beträffande internationell samverkan
att riksdagen med bifall till motion
1994/95:Sf615 yrkandena 1 och 2 och med anledning av motionerna
1994/95:Sf630 yrkande 12 och 1994/95:Sf637 yrkande 2 samt med
avslag på motionerna 1993/94:U630 yrkande 4, 1994/95:Sf602
yrkandena 1, 2 och 3 i denna del, 1994/95:Sf620 yrkande 1 i
denna del, 1994/95:Sf630 yrkandena 11 och 15, 1994/95:Sf637
yrkande 1, 1994/95:K224 yrkandena 35--38 och 1994/95:Fi4 yrkande
8 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
2. beträffande inriktning av den framtida flykting- och
invandringspolitiken
att riksdagen med bifall till motion
1994/95:Sf615 yrkande 3 och med avslag på motionerna
1994/95:Sf602 yrkandena 3 i denna del, 4, 5, 7 och 14,
1994/95:Sf608 yrkande 1, 1994/95:Sf611 yrkande 3, 1994/95:Sf614
yrkandena 2 och 3, 1994/95:Sf620 yrkandena 1 i denna del och 5
samt 1994/95:U620 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

2. Internationell samverkan och inriktning av den framtida
flykting- och invandringspolitiken (mom. 1 och 2)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22
börjar med "Utskottet vill med" och på s. 23 slutar med "utan
bifall." bort ha följande lydelse:
En solidarisk handels-, bistånds- och utrikespolitik minskar
på lång sikt behoven av flykt. Men detta får inte urholka rätten
att söka asyl. Utvecklingen är sådan att EU-länderna i ökad
utsträckning kommer att avvisa spontana asylsökande och i
stället lämna stöd till flyktingläger i grannländerna eller i
konflikters närområden. Därifrån kommer sedan repatriering att
ske. Kostnadseffektiviteten kommer att betonas. Åtgärder mot
missbruk av asylrätten riskerar enligt utskottet att drabba
asylsökande med skyddsbehov mycket hårt. Utskottet anser att
Sverige inom EU bör försvara rätten till en generös
flyktingpolitik. Även i övrigt bör Sverige värna asylrätten.
Från svensk sida bör man därvid också verka för att asylrätten
utökas i likhet med OAU-konventionen och
Cartagena-deklarationen.
Vidare anser utskottet att den svenska utlänningslagen bör
anpassas så att tillämpningen inte strider mot internationella
konventioner m.m.
Det anförda bör riksdagen med bifall till motionerna Sf630
yrkandena 11, 12 och 15 samt U620 yrkande 1 som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att momenten 1 och 2 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
1. beträffande internationell samverkan
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:Sf630
yrkandena 11, 12 och 15, 1994/95:Sf637 yrkande 1 och 1994/95:Fi4
yrkande 8 i denna del samt med avslag på motionerna 1993/94:U630
yrkande 4, 1994/95:Sf602 yrkandena 1, 2 och 3 i denna del,
1994/95:Sf615 yrkandena 1 och 2, 1994/95:Sf620 yrkande 1 i denna
del, 1994/95:Sf637 yrkande 2 och 1994/95:K224 yrkandena 35--38
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. beträffande inriktning av den framtida flykting- och
invandringspolitiken
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:U620 yrkande 1
och med avslag på motionerna 1994/95:Sf602 yrkandena 3 i denna
del, 4, 5, 7 och 14, 1994/95:Sf608 yrkande 1, 1994/95:Sf611
yrkande 3, 1994/95:Sf614 yrkandena 2 och 3, 1994/95:Sf615
yrkande 3 och 1994/95:Sf620 yrkandena 1 i denna del och 5 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Asylprocessen (mom. 3)
Karl-Göran Biörsmark (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25
börjar med "I motion" och på s. 26 slutar med "och 15." bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att utlänningsmyndigheterna i större
utsträckning bör använda sig av muntliga förhandlingar när
beslut fattas. Vidare bör en asylsökande som inte anser sig få
tillräckligt stöd av det offentliga biträdet ha rätt att byta
biträde. Juridiska biträden som regelmässigt missköter sina
ärenden bör inte få fortsatta förordnanden.
Det anförda bör riksdagen med bifall till motion Sf615
yrkandena 5 och 8 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
3. beträffande asylprocessen
att riksdagen med bifall till motion
1994/95:Sf615 yrkandena 5 och 8 och med anledning av motionerna
1994/95:Sf620 yrkande 8, 1994/95:Sf630 yrkande 17 och
1994/95:Sf637 yrkande 15 samt med avslag på motionerna
1994/95:Sf620 yrkandena 2--4 och 6 samt 1994/95:Sf637 yrkande 14
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Asylprocessen (mom. 3)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25
börjar med "Även beträffande" och på s. 26 slutar med "och 15."
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att människor som kommer till gränsen och
söker asyl skall upplysas om rätten till tolk och juridiskt
biträde. Att snabbt få av flyktingen godkänd tolk och juridiskt
biträde skulle enligt utskottet få en god effekt på utredningens
kvalitet och minska väntetiderna.
Det anförda bör riksdagen med bifall till motion Sf630 yrkande
17 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
3. beträffande asylprocessen
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf630 yrkande 17
och med anledning av motionerna 1994/95:Sf615 yrkande 8,
1994/95:Sf620 yrkande 8 och 1994/95:Sf637 yrkandena 14 och 15
samt med avslag på motionerna 1994/95:Sf615 yrkande 5 och
1994/95:Sf620 yrkandena 2--4 och 6 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

5. Förstärkning av asylbyråer m.m. (mom. 4, 8 och 9)
Rune Backlund (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25
börjar med "Även om" och på s. 26 slutar med "och 15." bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att åtgärder redan nu måste vidtas för att
förkorta handläggningstiderna av asylärenden. Detta bör ske
genom att asylbyråerna vid utredningsslussarna kraftigt
förstärks på det sätt som föreslås i motion Sf620 yrkande 7.
I detta syfte bör ytterligare 100 miljoner kronor anvisas
under anslaget D 1. Statens invandrarverk.
De kortare handläggningstiderna leder till minskade kostnader
för förläggningsverksamheten. Utskottet föreslår därför att 400
miljoner kronor mindre än vad regeringen föreslagit anvisas
under anslaget D 2. Förläggningskostnader m.m.
dels att momenten 4, 8 och 9 i utskottets hemställan bort
ha följande lydelse:
4. beträffande förstärkning av asylbyråer
att riksdagen med bifall till motion
1994/95:Sf620 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
8.          beträffande medelsanvisning till Invandrarverket
-- under förutsättning av bifall till mom. 4 ovan --
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf620 yrkande 10
och med anledning av regeringens förslag samt med avslag på
motionerna 1994/95:Sf626 yrkande 1 i denna del och 1994/95:Sf637
yrkande 33
dels till Statens invandrarverk för budgetåret 1995/96
anvisar ett ramanslag på 689 200 000 kr,
dels medger att regeringen får bemyndiga Statens
invandrarverk att under budgetåret 1995/96 vid extraordinära
anspråk på myndighetskapaciteten disponera högst
25 000 000 kr utöver anvisat anslag,
9.                           beträffande medelsanvisning till
förläggningsverksamhet
        -- under förutsättning av bifall till mom. 4 ovan --
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf620 yrkande 9
och med anledning av regeringens förslag och motion
1994/95:Sf626 yrkande 1 i denna del till Förläggningskostnader
m.m. för budgetåret 1995/96 anvisar ett förslagsanslag på
1 356 000 000 kr,

6. Verkställighet av avvisningsbeslut (mom. 5)
Karl-Göran Biörsmark (fp) och Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som
börjar med "I övrigt" och slutar med "yrkande 36." bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att en asylsökande skall ha rätt att stanna
här i landet medan ansökningen prövas. Detta bör gälla även om
ansökan avslagits i första instans. Enligt utskottets mening
skall verkställighet av ett avlägsnandebeslut inte få ske innan
beslutet vunnit laga kraft.
Vad sålunda anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
5. beträffande verkställighet av avvisningsbeslut
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:Sf615
yrkande 4 och 1994/95:Sf630 yrkandena 5 och 6 samt med anledning
av motion 1994/95:Sf637 yrkande 36 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
7. Inriktningen av besparingsåtgärder för budgetåren 1997 och
1998 (mom. 6)
Ulla Hoffmann (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 29 som
börjar med "Vad gäller" och slutar med "utskottet anfört." bort
ha följande lydelse:
Vad gäller inriktningen av besparingsåtgärderna inom området
Invandring m.m. för budgetåren 1997 och 1998 vill utskottet
framhålla att besparingsåtgärderna i hög grad beror på antalet
asylsökande. Utskottet anser att det inte är möjligt att med
bibehållen rättssäkerhet spara 800 miljoner kronor på området
till år 1998.
Det anförda bör riksdagen med bifall till motion Sf637 yrkande
32 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
6. beträffande inriktningen av besparingsåtgärder för
budgetåren 1997 och 1998
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf637 yrkande 32
och med avslag på regeringens förslag som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Invandrarverkets uppgifter (mom. 7)
Ulla Hoffmann (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 30 som
börjar med "Riksdagen har" och slutar med "och 31." bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att Invandrarverket i sin nuvarande form bör
avvecklas och en mindre myndighet upprättas som ansvarar för
flyktingslussarna, utslussningen av de asylsökande till
kommunerna, lokaler för förvarstagande och administration av
fristående asylnämnder, som bör överta ansvaret för
asylprövningen. Ansvaret för olika invandrarpolitiska sakfrågor
bör överföras till det departement eller den myndighet dit
frågan hör och mottagandet av asylsökande bör flyttas över till
kommunerna.
Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
7.                    beträffande Invandrarverkets uppgifter
att riksdagen med bifall till motion
1994/95:Sf637 yrkandena 27, 30 och 31 och med anledning av
motionerna 1994/95:Sf602 yrkande 13, 1994/95:Sf608 yrkande 2,
1994/95:Sf611  yrkandena 1 och 2 samt 1994/95:Sf632 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Invandrarverkets uppgifter (mom. 7)
Rose-Marie Frebran (kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 30 som
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "och 31." bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att Invandrarverket bör delas på en myndighet
som ansvarar för immigration och en myndighet som ansvarar för
flyktingmottagande och integration. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
7.                    beträffande Invandrarverkets uppgifter
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:Sf602
yrkande 13, 1994/95:Sf608 yrkande 2 och 1994/95:Sf611 yrkandena
1 och 2 samt med anledning av motionerna 1994/95:Sf632 yrkande 1
och 1994/95:Sf637 yrkandena 27, 30 och 31 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Medelsanvisning till Invandrarverket m.m. (mom. 8, 9, 12,
14 och 15)
Gullan Lindblad, Margit Gennser, Gustaf von Essen och Ulf
Kristersson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28
börjar med "Enligt utskottets" och på s. 29 slutar med "yrkande
1." bort ha följande lydelse:
I motion Sf626 hänvisas till förslag från Moderata
samlingspartiet som lagts fram i motionerna Sf602 och Sf608.
Förslagen avser att strama upp den nuvarande
utlänningslagstiftningen. Bl.a. diskuteras en ram för det totala
antalet invandrare. Enligt utskottets mening ligger förslagen
inom ramen för direktiven till pågående utredningar. Förslagen
ligger också i linje med vad regeringen utgått från vid
beräkningen av besparingarna inom området Invandring m.m. för
budgetåren 1995/96--1998. Motionärernas anser dock att anslagen
under littera D. Invandring m.m. bör kunna minskas med 1 500
miljoner kronor utöver den minskning som regeringen föreslår för
budgetåret 1995/96.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att en större
besparing skall kunna göras redan under budgetåret 1995/96.
Besparingarna skulle främst gälla förläggningskostnaderna och
ersättningarna till kommunerna för flyktingmottagandet men även
kostnaderna för Statens invandrarverk och Utlänningsnämnden.
Utskottet anser att för de nämnda ändamålen bör anvisas
sammanlagt 1 500 miljoner kronor mindre än vad regeringen
föreslagit.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 70
börjar med "I motion" och på s. 71 slutar med "däremot inte."
bort ha följande lydelse:
Med hänsyn till det allvarliga statsfinansiella läget avvisar
utskottet regeringens förslag att under ett nytt anslag avsätta
medel för särskilda insatser i invandrartäta områden. Enligt
utskottets mening kommer insatser av projektkaraktär inte att
lösa de grundläggande problemen i dessa områden.
dels att momenten 8, 9, 12, 14 och 15 i utskottets
hemställan bort ha följande lydelse:
8.          beträffande medelsanvisning till Invandrarverket
att riksdagen med bifall till motion
1994/95:Sf626 yrkande 1 i denna del och med anledning av
regeringens förslag och motion 1994/95:Sf637 yrkande 33 samt med
avslag på motion 1994/95:Sf620 yrkande 10
dels till Statens invandrarverk för budgetåret 1995/96
anvisar ett ramanslag på 399 200 000 kr,
dels medger att regeringen får bemyndiga Statens
invandrarverk att under budgetåret 1995/96 vid extraordinära
anspråk på myndighetskapaciteten disponera högst
25 000 000 kr utöver anvisat anslag,
9. beträffande medelsanvisning till förläggningsverksamhet
att riksdagen med bifall till motion
1994/95:Sf626 yrkande 1 i denna del och med anledning av
regeringens förslag och motion 1994/95:Sf620 yrkande 9 till
Förläggningskostnader m.m. för budgetåret 1995/96 anvisar
ett förslagsanslag på 1 056 000 000 kr,
12.       beträffande medelsanvisning till Utlänningsnämnden
att riksdagen med bifall till motion
1994/95:Sf626 yrkande 1 i denna del och med anledning av
regeringens förslag till Utlänningsnämnden för budgetåret
1995/96 anvisar ett ramanslag på 72 450 000 kr,
14. beträffande medelsanvisning till kommunersättningen
att riksdagen med bifall till motion
1994/95:Sf626 yrkande 1 i denna del och med anledning av
regeringens förslag till Ersättning till kommunerna för
åtgärder för flyktingar m.m. för budgetåret 1995/96 anvisar
ett förslagsanslag på 6 047 700 000 kr,
15. beträffande medelsanvisning till särskilda insatser i
invandrartäta områden
att riksdagen med bifall till motion
1994/95:Sf626 yrkande 2 och med avslag på motionerna
1994/95:Sf618 yrkandena 1 och 2, 1994/95:Sf621 yrkande 14,
1994/95:Sf625 och 1994/95:A287 yrkande 6 avslår regeringens
förslag till medelsanvisning till Särskilda insatser i
invandrartäta områden för budgetåret 1995/96,

11. Medelsanvisning till Invandrarverket (mom. 8)
Ulla Hoffmann (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 31 som
börjar med "Utskottet ser" och slutar med "yrkande 33." bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att ytterligare rationaliseringar kan göras
inom Invandrarverket som innebär besparingar på 50 miljoner
kronor. Under anslaget bör därför anvisas 50 miljoner kronor
mindre än vad regeringen föreslagit.
dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
8.          beträffande medelsanvisning till Invandrarverket
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf637 yrkande 33
och med anledning av regeringens förslag och motion
1994/95:Sf626 yrkande 1 i denna del samt med avslag på motion
1994/95:Sf620 yrkande 10
dels till Statens invandrarverk för budgetåret 1995/96
anvisar ett ramanslag på 539 200 000 kr,
dels medger att regeringen får bemyndiga Statens
invandrarverk att under budgetåret 1995/96 vid extraordinära
anspråk på myndighetskapaciteten disponera högst
25 000 000 kr utöver anvisat anslag,

12. Flyktingkvoten (mom. 10)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 33 som
börjar med "Vad gäller" och slutar med "utskottet anfört." bort
ha följande lydelse:
Utskottet anser att flyktingkvoten bör ökas till minst 2 500
personer för helår eller 3 750 personer för budgetåret 1995/96.
Det anförda bör riksdagen med bifall till motion Sf630 yrkande 1
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
10.                               beträffande flyktingkvoten
att riksdagen med bifall till motion
1994/95:Sf630 yrkande 1 och med anledning av motionerna
1994/95:Sf602 yrkandena 8 och 9 och 1994/95:Sf615 yrkande 9 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Kommunmottagande och integration m.m. (mom. 13 och 15)
Rune Backlund (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 45 som
börjar med "Av den" och slutar med "och service." bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att det bör införas krav på motprestationer
för att få fler att genomgå svenska för invandrare. T.ex. kan
introduktionsersättningen kopplas till närvaro vid utbildningen.
Vidare bör det anordnas en utbildning för invandrare där den
enskilde kan komplettera sin tidigare utbildning. Där skall ingå
kvalificerade språkkunskaper i svenska och i fackspråk. Sista
delen i utbildningen skall vara riktad yrkespraktik. Dessutom
skall språkkunskaper ges meritvärde vid anställning inom kommun
och landsting.
Det anförda bör riksdagen med bifall till motion Sf621
yrkandena 7, 8 och 15 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att den del av utskottets yttrande på s. 45 som
börjar med "I motion" och slutar med "däremot inte." bort ha
följande lydelse:
Vad gäller de 125 miljoner kronorna bör dessa användas till
ett nationellt upprustningsprogram. Enligt utskottet bör medlen
användas till att stärka och förbättra den offentliga och
kommersiella servicen i områdena. Det kan t.ex. gälla att stärka
daghem, vårdcentraler, åldringsvård, ungdomsgårdar och
polisbevakning. Det kan också gälla åtgärder mot droger och
hjälp till missbrukare. På den kommersiella sidan skall pengarna
kunna användas för att stimulera nyföretagande i området och
etablering av butiker, bank, post etc.
Det anförda bör riksdagen med bifall till motion Sf621 yrkande
14 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att momenten 13 och 15 i utskottets hemställan bort
ha följande lydelse:
13. beträffande kommunmottagande och integration
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf621 yrkandena
7, 8 och 15 och med avslag på motionerna 1994/95:Sf2,
1994/95:Sf608 yrkandena 3 och 4, 1994/95:Sf610, 1994/95:Sf611
yrkandena 10--12, 14 och 23, 1994/95:Sf612, 1994/95:Sf614
yrkande 1, 1994/95:Sf615 yrkandena 14--16, 1994/95:Sf618 yrkande
3, 1994/95:Sf622, 1994/95:Sf623, 1994/95:Sf627, 1994/95:Sf628,
1994/95:Sf629, 1994/95:Sf630 yrkande 14 och 1994/95:Sf631 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. beträffande medelsanvisning till särskilda insatser i
invandrartäta områden
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf621 yrkande 14
och med anledning av regeringens förslag samt med avslag på
motionerna 1994/95:Sf618 yrkandena 1 och 2, 1994/95:Sf625,
1994/95:Sf626 yrkande 2 och 1994/95:A287 yrkande 6
dels till Särskilda insatser i invandrartäta områden
för budgetåret 1995/96 anvisar ett reservationsanslag på
125 000 000 kr,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

14. Kommunmottagande och integration (mom. 13)
Karl-Göran Biörsmark (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 43 som
börjar med "Utskottet vill" och på s. 44 slutar med "kommitténs
arbete." bort ha följande lydelse:
Utskottet vill framhålla att det är väsentligt att
Invandrarverket i större utsträckning än i dag försöker
tillmötesgå flyktingarnas önskemål om var de vill bo. Härigenom
undviks en del snabba flyttningar. Utskottet anser att det bör
införas någon typ av "morot" inom ramen för
introduktionsersättningen så att flyktingarna motiveras att
stanna kvar i den kommun där de placerats. Vidare bör
Invandrarverket kunna innehålla eller reducera
kommunersättningen för kommuner som brister i sina
introduktionsprogram.
Det anförda bör riksdagen med bifall till motion Sf615
yrkandena 14--16 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
13. beträffande kommunmottagande och integration
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf615 yrkandena
14--16 och med avslag på motionerna 1994/95:Sf2, 1994/95:Sf608
yrkandena 3 och 4, 1994/95:Sf610, 1994/95:Sf611 yrkandena
10--12, 14 och 23, 1994/95:Sf612, 1994/95:Sf614 yrkande 1,
1994/95:Sf618 yrkande 3, 1994/95:Sf621 yrkandena 7, 8 och 15,
1994/95:Sf622, 1994/95:Sf623, 1994/95:Sf627, 1994/95:Sf628,
1994/95:Sf629, 1994/95:Sf630 yrkande 14 och 1994/95:Sf631 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

15. Kommunmottagande och integration (mom. 13)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 45 som
börjar med "Av den" och slutar med "och service." bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att det behövs extra stora stödinsatser för
kampen mot arbetslöshet bland invandrarungdomar. Detta bör
riksdagen med bifall till motion Sf630 yrkande 14 som sin mening
ge regeringen till känna.
dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
13. beträffande kommunmottagande och integration
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf630 yrkande 14
och med avslag på motionerna 1994/95:Sf2, 1994/95:Sf608
yrkandena 3 och 4, 1994/95:Sf610, 1994/95:Sf611 yrkandena
10--12, 14 och 23, 1994/95:Sf612, 1994/95:Sf614 yrkande 1,
1994/95:Sf615 yrkandena 14--16, 1994/95:Sf618 yrkande 3,
1994/95:Sf621 yrkandena 7, 8 och 15, 1994/95:Sf622,
1994/95:Sf623, 1994/95:Sf627, 1994/95:Sf628, 1994/95:Sf629 och
1994/95:Sf631 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

16. Kommunmottagande och integration (mom. 13)
Rose-Marie Frebran (kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43
börjar med "Två motioner" och på s. 44 slutar med "kommitténs
arbete." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att möjligheterna till frivilliga insatser i
flyktingmottagandet bör utvidgas. Organisationer, kyrkor och
grupper av privatpersoner bör få möjlighet att själva ansvara
för flyktingar. Organisationen/gruppen skulle få teckna avtal
med staten om att under förslagsvis ett år stå för flyktingarnas
kost, logi och arbetspraktik m.m. Ett liknande system tillämpas
i Kanada. Utskottet anser att försök snarast borde startas i
Sverige för att ta tillvara frivilligorganisationers kunskaper
och erfarenheter. Det är också viktigt att nyinflyttade
invandrare får en utförlig information om förhållandena i
Sverige, om lagar, rättigheter och skyldigheter samt om
demokratins övergripande människosyn.
Många invandrare är mycket skickliga hantverkare inom
yrkesområden som praktiskt taget försvunnit i vårt land.
Samtidigt finns det i landet ett ökande intresse för
hantverksyrken. Enligt utskottet skapas det samverkan mellan
svenskar och invandrare om man tar till vara dessa
hantverkskunskaper.
Det anförda bör riksdagen med bifall till motion Sf611
yrkandena 10--12, 14 och 23 som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
13. beträffande kommunmottagande och integration
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf611 yrkandena
10--12, 14 och 23 och med avslag på motionerna 1994/95:Sf2,
1994/95:Sf608 yrkandena 3 och 4, 1994/95:Sf610, 1994/95:Sf612,
1994/95:Sf614 yrkande 1, 1994/95:Sf615 yrkandena 14--16,
1994/95:Sf618 yrkande 3, 1994/95:Sf621 yrkandena 7, 8 och 15,
1994/95:Sf622, 1994/95:Sf623, 1994/95:Sf627, 1994/95:Sf628,
1994/95:Sf629, 1994/95:Sf630 yrkande 14 och 1994/95:Sf631 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
17. Medelsanvisning till särskilda insatser i invandrartäta
områden (mom. 15)
Ulla Hoffmann (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 45 som
börjar med "I motion" och på s. 46 slutar med "däremot inte."
bort ha följande lydelse:
Det är angeläget att särskilda insatser i invandrartäta
områden omedelbart kan göras, och utskottet anser att de medel
regeringen föreslagit bör fördubblas. Under det nya anslaget bör
därför anvisas 250 miljoner kronor i enlighet med vad som
föreslås i motion A287 yrkande 6.
dels att moment 15 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
15. beträffande medelsanvisning till särskilda insatser i
invandrartäta områden
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:A287 yrkande 6
och med anledning av regeringens förslag samt med avslag på
motionerna 1994/95:Sf618 yrkandena 1 och 2, 1994/95:Sf621
yrkande 14, 1994/95:Sf625 och 1994/95:Sf626 yrkande 2 till
Särskilda insatser i invandrartäta områden för budgetåret
1995/96 anvisar ett reservationsanslag på 250 000 000 kr,

18. Åtgärder mot diskriminering (mom. 19)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 47 som
börjar med "Utskottet vill" och på s. 48 slutar med "inte
påkallat." bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att det trots lagstiftning förekommer
diskriminering vid t.ex. tilldelning av bostäder. Det finns
också arbetsgivare som annonserar om arbetskraft men som
uttryckligen inte vill ha invandrare. Utskottet anser att man
bör arbeta långsiktigt för att förändra attityder m.m. Vidare
anser utskottet att DO:s befogenheter och resurser måste ökas.
Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att moment 19 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
19. beträffande åtgärder mot diskriminering
att riksdagen med bifall till motion
1994/95:Sf636 yrkandena 22 och 23 och med avslag på motion
1994/95:Sf611 yrkande 21 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
19. Åtgärder mot diskriminering (mom. 19)
Rose-Marie Frebran (kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 47 som
börjar med "Utskottet vill" och på s. 48 slutar med "inte
påkallat." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att varje kommun bör utse en tjänsteman som
skall ha till uppgift att motverka diskriminering och rasism
inom kommunen och dess verksamhet.
Utskottet föreslår ett tillkännagivande härom.
dels att moment 19 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
19. beträffande åtgärder mot diskriminering
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf611 yrkande 21
och med avslag på motion 1994/95:Sf636 yrkandena 22 och 23 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
20. Åtgärder mot rasism (mom. 21)
Karl-Göran Biörsmark (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 48 som
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande 11." bort
ha följande lydelse:
För innevarande budgetår har anvisats 28 miljoner kronor till
anslaget. Syftet var att en stor del av pengarna skulle användas
för kampanjer samt att en kommission mot främlingsfientlighet
och rasism skulle tillsättas. Utskottet avvisar regeringens
förslag att åtgärderna skall ske under direkt politisk ledning
och anser att en särskild kommission bör tillsättas.
Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att moment 21 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
21. beträffande åtgärder mot rasism
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf635 yrkande 11
och med avslag på motion 1994/95:Sf630 yrkande 13 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
21. Åtgärder mot rasism (mom. 21)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 48 som
börjar med "I de" och slutar med "yrkande 13." bort ha följande
lydelse:
Utskottet anser att undervisning om olika kulturer och om
rasism och främlingshat bör ingå i alla skolor och på alla
nivåer. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att moment 21 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
21. beträffande åtgärder mot rasism
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf630 yrkande 13
och med avslag på motion 1994/95:Sf635 yrkande 11 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilda yttranden
1. Internationell samverkan m.m. (mom. 1, 2, 7
och 13)
Gullan Lindblad, Margit Gennser, Gustaf von Essen och Ulf
Kristersson (alla m) anför:
Moderata samlingspartiet anser att flykting- och
invandrarfrågor måste lösas i samverkan med andra länder, och då
framför allt med övriga europeiska länder. Det svenska
medlemskapet i EU är av avgörande betydelse för att utveckla en
europeisk flyktingpolitik som kan möjliggöra samordnade insatser
för flyktingar och på sikt harmonisera reglerna för asyl och
invandring. Det är också viktigt att samarbetet gentemot UNHCR
utvecklas ytterligare. Den strategi som UNHCR använder sig av i
form av stegvisa åtgärder bör stödjas och uppmuntras, och
Sverige bör arbeta för att det ekonomiska stödet till UNHCR
bättre fördelas mellan FN:s medlemsländer.
Vidare anser vi att den svenska flykting- och
invandringspolitiken mer medvetet bör betona skyddsaspekten och
återvändande och därför grundas på följande fyra principer.
1. I första hand skall i samverkan med internationella organ
förebyggande insatser göras i potentiella krisområden.
2. Skydd för flyktingarna bör etableras inne i krisområdet i
form av s.k. säkra zoner eller på annat sätt.
3. För dem som har tvingats fly till grannländer upprättas
tillfälliga flyktingläger som drivs och finansieras i samverkan
med UNHCR eller andra organ.
4. På UNHCR:s begäran kan tredje land ta emot flyktingar
tillfälligt eller för en längre period. Återvändande skall
uppmuntras och stödjas när sådant är möjligt.
Flyktingar som är s.k. konventionsflyktingar eller som har
särskilt starka skyddsbehov utöver konventionens definition samt
asylsökanden med särskilt starka humanitära skäl skall ges
uppehållstillstånd, permanent eller tillfälligt.
Uppehållstillstånd skall beviljas också större grupper av
personer som flyr akut från konflikter, miljökatastrofer och
liknande. Ett förenklat prövningsförfarande bör införas vid
dessa situationer.
I övrigt skall en långsiktig planeringsram vara styrande för
den framtida invandringen. Planeringsramen skall utformas så att
hänsyn tas till de ekonomiska förutsättningarna att integrera
invandrarna.
Anhöriga skall kunna erhålla uppehållstillstånd men reglerna
bör skärpas. Uppehållstillstånd skall ges make/maka eller
sammanboende, beroende barn under 18 år samt undantagsvis annan
anhörig om särskilda behov föreligger.
Flykting- och invandringsfrågorna bör samordnas med frågor om
mänskliga rättigheter och biståndspolitiken.
Vi anser vidare att Invandrarverket bör delas på en myndighet
som ansvarar för immigration och en myndighet som ansvarar för
flyktingmottagande och integrationsinsatser för asylsökande.
I motioner från enskilda m-ledamöter som behandlas i detta
betänkande tas upp angelägna frågor om flyktingmottagandet.
Dessa frågor rör områden som kommer att behandlas inom
Invandrarpolitiska kommittén.
För att undvika ett passiverande bidragsberoende bör man låta
den enskilde själv ta ansvar för sin introduktionsperiod. Detta
bör ske genom ett system med lån liknande studielånesystemet. En
utredning om detta bör ske. Genom att invandraren får bära sina
egna kostnader ökar motivationen att snabbt komma in i
integrationsprocessen.
I motion Sf608 redovisar vi vår syn på hur
svenskundervisningen för invandrare och hemspråksundervisningen
bör organiseras. Denna utvecklar vi närmare i en motion som
behandlas av utbildningsutskottet.
Minimilöner och stelbenta arbetsrättsregler är hinder för att
fler arbetstillfällen skapas. Reglerna i detta sammanhang bör
ses över för att skapa mer dynamik i arbetslivet till fromma för
alla men inte minst invandrare.
Vi anser också att invandrarföreningar och andra ideella
organisationer bör ges ett mer operativt ansvar för invandrarnas
mottagning och integration. Integrationsarbetet kan då ske mer
på invandrarnas egna villkor.
De ovan redovisade synpunkterna ryms inom ramen för pågående
utredningar. Såvitt gäller arbetet inom de parlamentariska
utredningarna, Flyktingpolitiska kommittén resp.
Invandrarpolitiska kommittén, kommer vi att verka för att
förslagen utformas i enlighet med det ovan anförda. Med hänsyn
till att förslag från kommittéerna är nära förestående avstår vi
från att reservera oss i dessa delar.


2. Internationell samverkan m.m. (mom. 1, 2 och 3)
Rune Backlund (c) anför:
Det finns ett tydligt samband mellan underutveckling och
flyktingproblematiken. Det är därför viktigt att västvärlden och
Sverige ger ökat bistånd till utvecklingsländerna. FN och andra
internationella organisationer bör få stärkta möjligheter att
agera i konfliktförebyggande syfte. Vidare bör kompetensen hos
frivilligorganisationerna bättre tas till vara. EU-länderna bör
ha en gemensam beredskap för betydande flyktingströmmar. En ökad
samordning i Europa är nödvändig för att lösa
flyktingproblematiken, och Sverige bör aktivt verka för en
harmonisering av reglerna. Sverige bör dessutom aktivt arbeta
för en modernisering av FN:s flyktingkonvention. Jag anser att
den svenska utlänningslagen bör ha en gemensam asylparagraf där
skälen för asyl formuleras med utgångspunkt från individens
behov av skydd. Därvid bör nuvarande definitioner av
flyktingbegreppet enligt FN:s konvention sammanföras med de
utvidgningar som Sverige tillämpat. Ansvaret för svensk
asylpolitik och svenskt flyktingmottagande bör föras samman med
biståndsfrågor och frågor om mänskliga rättigheter.
Jag anser också att asylprocessen av såväl mänskliga som
ekonomiska skäl måste effektiviseras men utan att
rättssäkerhetsförluster görs. Målet bör vara att en asylansökan
normalt skall kunna avgöras inom 14 dagar och att ett överklagat
ärende skall avgöras inom sex månader från ankomsten till
Sverige. Vidare är det viktigt att regeringen ges en tydligare
och aktivare roll i asylpolitiken. Regeringen bör göra
vägledande bedömningar av situationen i olika länder. Dessa bör
sedan ligga till grund för beslut i asylärenden vid
utredningsslussar, vilket kan bidra till kortare
handläggningstider. I detta syfte bör regeringen kunna ta över
enskilda ärenden på eget initiativ. Regeringen bör också få ett
utökat ansvar för att information om de begränsade möjligheterna
att bygga en ny tillvaro i Sverige når ut till människor i
utsatta områden. Handläggningstiden kan förkortas om alla
inblandade aktörer finns samlade. Det bör därför inrättas fasta
fristående advokatjourer vid utredningsslussarna i sådan
omfattning att i stort sett all rättshjälp till asylsökande kan
ges genom dessa enheter. Tolkresurserna måste också kraftigt
förstärkas för att minska väntetiderna på översättningar. Den
asylsökande kan ibland vara i så dåligt psykiskt skick att
han/hon inte kan föra sin talan genom att avge en skriftlig
uttömmande redogörelse för skälen till sin flykt. Den
asylsökande måste därför ha möjlighet att lämna kompletterande
upplysningar genom muntlig handläggning. Vidare bör omprövningen
av Invandrarverkets beslut ske vid muntlig handläggning.
De ovan redovisade synpunkterna ryms inom ramen för pågående
utredningar. Såvitt gäller arbetet inom de parlamentariska
utredningarna, Flyktingpolitiska kommittén resp.
Invandrarpolitiska kommittén, kommer Centerpartiet att verka för
att förslagen utformas i enlighet med det ovan anförda. Med
hänsyn till att utredningsförslag är nära förestående avstår jag
från att reservera mig i dessa delar.

3. Internationell samverkan m.m. (mom. 1, 3 och 5)
Ulla Hoffmann (v) anför:
Enligt min mening är FN:s flyktingkonvention otillräcklig.
Regeringen bör därför i FN verka för en kompletterande
flyktingkonvention efter mönster av den afrikanska
OAU-konventionen och den latinamerikanska
Cartagenadeklarationen.
Jag anser vidare att de konklusioner och resolutioner som EU
antagit om "säkra första asylländer, säkra ursprungsländer och
uppenbart ogrundade asylansökningar" kan äventyra en rättssäker
behandling av asylsökande. Genom att sluta en mängd
återtagandeavtal med stater gränsande till EU söker flera
EU-stater övervältra bördorna av flyktingmottagandet på bl.a. de
bräckliga demokratierna i Östeuropa. Regeringen bör inom EU med
kraft motverka detta. När det gäller flyktingfrågan är det en
fördel om detta samarbete kan ges effektivitet och kraft genom
viss överstatlighet. Om vissa delar av asyl- och
invandringsfrågorna med stöd av artikel 100c i
Maastrichtfördraget förs över till den första pelaren kan den
demokratiska insynen också bli mycket större genom den roll
Europaparlamentet då får. EG-domstolen får samtidigt behörighet
att avgöra tvister om tolkningen och efterlevnaden av reglerna
på asyl- och invandringsområdet. Vi måste i Europa själva ta
hand om våra flyktingproblem. Vi måste snabbt kunna sätta upp
flyktingläger, fördela kostnaderna, organisera återvändandet
och, när återvändande inte är möjligt, fördela flyktingarna på
olika länder.
Jag anser också att en advokatjour bör inrättas för ärenden
med omedelbar verkställighet. Vidare bör beslutanderätten om
offentligt biträde i utlänningsärenden återföras till
Rättshjälpsmyndigheten. Det finns anledning att kritisera såväl
att Invandrarverket inte förordnar offentligt biträde under
utredningstiden som att vissa jurister utan kompetens i
flyktingfrågor ofta förordnas som offentligt biträde medan
erfarna flyktingjurister mycket sällan kommer i fråga.
Det är av yttersta vikt att verkställighet av avvisningar
alltid skall genomföras på ett humant sätt och med full respekt
för den avvisades människovärde. I största möjliga utsträckning
skall verkställigheten ske genom överenskommelse med den som
skall avvisas.
De ovan redovisade synpunkterna ryms inom ramen för pågående
utredningar. Såvitt gäller arbetet inom de parlamentariska
utredningarna, Flyktingpolitiska kommittén resp.
Invandrarpolitiska kommittén, kommer Vänsterpartiet att verka
för att förslagen utformas i enlighet med det ovan anförda. Med
hänsyn till att utredningsförslag är nära förestående avstår jag
från att reservera mig i dessa delar.

4. Internationell samverkan m.m. (mom. 1 och 2)
Rose-Marie Frebran (kds) anför:
För närvarande existerar det inte någon gemensam
invandringspolitik inom EU. En gemensam asyldefinition bör
arbetas fram liksom en gemensam policy avseende lika behandling
och integrering av flyktingar och invandrare. EU måste vägledas
av ett generöst förhållningssätt till flyktingar och ha en
modell som fördelar flyktingströmmarna jämnt över hela EU.
Sverige bör inom EU vara drivande i dessa frågor.
Vad gäller de svenska asylbestämmelserna anser jag att rätten
till asyl även fortsättningsvis skall gälla de facto-flyktingar
och krigsvägrare. Dessa bestämmelser måste således finnas kvar i
utlänningslagen men det kan finnas anledning att närmare
definiera vilka skäl som skall accepteras som flyktingliknande.
Den svenska flyktinglagstiftningen bör gälla också vid interna
konflikter.
De ovan redovisade synpunkterna ryms inom ramen för den
parlamentariska Flyktingpolitiska kommittén. Kristdemokratiska
samhällspartiet kommer där att verka för att förslagen utformas
i enlighet med det ovan anförda. Med hänsyn till att förslag
från kommittén är nära förestående avstår jag från att reservera
mig i dessa delar.

5. Invandrarverkets uppgifter och flyktingkvoten (mom. 7 och
10)
Karl-Göran Biörsmark (fp) anför:
I motion Sf632 föreslås att Invandrarverket bör delas på en
myndighet som ansvarar för immigration och en myndighet som
ansvarar för flyktingmottagande och integration. Jag delar
uppfattningen att en sådan organisationsförändring kan vara
ändamålsenlig. Resultatet av de pågående utredningarna liksom
Invandrarverkets egen organisationsöversyn bör emellertid
avvaktas, och jag har därför nu inget yrkande i frågan.
I motion Sf615 begärs ett tillkännagivande om att en extra
flyktingkvot för bosnier bör övervägas även för nästa budgetår.
I betänkandet anges att motionen får anses tillgodosedd med vad
utskottet anfört, och jag har därför inget yrkande i denna del.

Socialförsäkringsutskottets offentliga utfrågning om
invandrartäta bostadsområden

Bilaga

Tisdagen den 14 mars 1995
Till utfrågningen har inbjudits företrädare för kommuner,
myndigheter m.fl. enligt bifogad förteckning. I utfrågningen har
också social-, utbildnings-, arbetsmarknads- och
bostadsutskotten deltagit.
Nedan följer en utskrift av vad som förekommit vid
utfrågningen. Roger Anderssons bilder bifogas.
Ordföranden Maj-Inger Klingvall: Jag vill börja med att
hälsa er alla varmt välkomna till socialförsäkringsutskottets
offentliga utfrågning om invandrartäta bostadsområden -- eller
kanske snarare om en rad frågor som anknyter till dessa.
Särskilt välkomnar jag våra medverkande från Malmö, Göteborgs
respektive Stockholms kommun. Ni är våra viktigaste gäster i
dag.
Vidare säger jag välkommen till Roger Andersson, forskare vid
Uppsala universitet, samt till våra gäster från Kommunförbundet,
Landstingsförbundet, myndigheter och departement.
Vi har också representanter här från två aktuella utredningar
som berör just nämnda område. Jag hälsar er välkomna liksom jag
välkomnar övriga gäster och våra åhörare.
Flera av riksdagens utskott finns representerade här. Förutom
socialförsäkringsutskottet finns här socialutskottet,
utbildningsutskottet och bostadsutskottet.
Arbetsmarknadsutskottets ledamöter kommer senare. Just nu har de
utskottssammanträde.
Vi är samlade här i dag därför att vi vill ta del av era
kunskaper och erfarenheter. Vi ser fram emot både att få lyssna
och att få ställa frågor.
Bakgrunden till dagens utfrågning är att regeringen i sin
budgetproposition på flera sakområden har lyft fram situationen
för flyktingar och invandrare i vårt land.
Som många av er väl känner till var den relativa
arbetslösheten under första halvåret 1994 nästan tre gånger så
hög för utländska medborgare som den var för svenskar. Även
långtidsarbetslösheten var betydligt högre bland invandrare än
bland svenskar.
Språkfärdighetsnivån hos många barn och ungdomar är
oroväckande låg i invandrartäta områden. Barn till ensamstående
föräldrar och även barn med invandrarbakgrund lever i större
utsträckning än andra barn under knappa materiella
omständigheter.
Socialbidragsberoendet bland icke-svenska medborgare är mycket
stort i storstäderna, och hälften av de utländska medborgarna
bor i de tre storstäderna.
Regeringen föreslår därför en rad åtgärder i
budgetpropositionen. Jag skall bara nämna några.
Det gäller naturligtvis de två utredningar som är tillsatta
och som arbetar. "Levnadsvillkor i storstadsområden" skall
belysa och analysera den sociala utvecklingen i ett antal
bostadsområden. Vidare gäller det den översyn av
invandrarpolitiken som pågår.
Regeringen föreslår också att 125 miljoner kronor anslås för
särskilda insatser i invandrartäta storstadsområden. Man
föreslår dessutom att den satsning på invandrarpraktik som just
berör arbetsmarknaden för invandrare får fortsätta liksom att
svenska som andra språk skall ses som ett eget ämne igen.
Med anledning av budgetpropositionen har samtliga partier i
riksdagen väckt en lång rad motioner på det här området. Gäster
och berörda utskottsledamöter har fått ett urval av dessa
motioner, främst inriktade på storstadsområdena.
Socialförsäkringsutskottet har att behandla den samlade
flykting- och invandrarpolitiken. Men övriga deltagande utskott
är i hög grad berörda inom sina områden.
För att få ett bra verklighetsunderlag inför dagens utfrågning
gjorde vi i socialförsäkringsutskottet för ungefär en månad
sedan ett mycket lärorikt och uppskattat besök i Botkyrka
kommun. Vi tackar för att vi fick göra det besöket. Ni som
kommer från Botkyrka skall känna er välkomna hit.
Sedan något om hur den här dagen skall läggas upp.
Utfrågningen kommer att dokumenteras -- den tas nämligen upp
stenografiskt -- och att fogas till socialförsäkringsutskottets
betänkande.
Vissa deltagare är särskilt inbjudna hit för att
inledningstala. I övrigt räknar vi med en livlig diskussion med
många frågor från våra ledamöter. Vi vill dock ha korta frågor
och korta svar. Ni får både fråga och svara från era bänkar.
Tänk bara på att ni trycker på mikrofonen och att ni säger era
namn, så att stenograferna uppfattar dem.
Material har delats ut här. Ett material rör Malmö och ett rör
Göteborg. Sekretariatet har material, om det utdelade inte
skulle räcka till.
Vi börjar alltså med att Roger Andersson från Uppsala
universitet ger oss bakgrunden till situationen i många
kommuner. Framför allt gäller det de stora kommunerna. Sedan
tänkte vi ta kommunpasset, som Malmö skall inleda. Göteborg och
Stockholm får en chans att komplettera.
Under förmiddagen bryter vi för kaffe, som utskottet bjuder på
i korridoren utanför denna sal. Därefter fortsätter kommunpasset
fram till lunch.
Efter lunch presenteras de två projekten.
Det är min förhoppning att vi skall få en handlingsinriktad
och konkret diskussion om hur vi skall gå vidare.
Välkomna hit! Var så god, Roger Andersson!
Roger Andersson: Tack för det!
För nationalstaterna har samhällets geografi alltid varit svår
och problematisk att hantera. För många länder gäller att de här
problemen ligger i staternas yttre gränser. För bl.a. Sverige
ligger i dag flertalet av dessa problem i nationalstatens inre
gränser. Det är gränsproblem både bokstavligt och bildligt.
Det gäller frågor om hur regioner skall konstrueras  och om
hur kommunindelningar skall se ut. Det gäller också i bildlig
bemärkelse de stora sociala klyftor som reser barriärer mellan
individer och grupper.
Samhällets geografi präglas av en ojämn utveckling. Det
handlar om glesbygdsproblem kontra storstadsproblem och om att
det på vissa platser är för få människor och aktiviteter och att
det på andra platser är för många. Alla dessa frågor är väl
kända, inte minst i riksdagen.
Sociala klyftor mellan samhällsmedborgare tycks ha en närmast
reflexmässig benägenhet att manifesteras geografiskt. De tar sig
alltid uttryck i geografisk variation, som i sin tur speglas i
varierande skatteuttag, geografisk obalans och separation av
samhällsarenor.
Ett enkelt axiom för en socialgeograf är följande: ju större
sociala skillnader mellan medborgare och grupper, desto större
segregering -- rumslig åtskillnad.
Separationen av livsrum är föremål för intensiv forskning runt
om i världen, inte minst inom EU. Det gäller den klassmässiga
uppdelningen, uppdelningen på åldrar samt uppdelningen på och
åtskillnaden av etniska arenor.
Mest påtaglig är den socialgeografiska mosaiken i
storstadsområdena. Mötesplatser -- de platser där människor
träffas, utbyter erfarenheter och bryter erfarenheter mot
varandra -- är mer specialiserade och mer separerade i
storstäderna än på mindre orter. Subkulturer utvecklas där som
lägger beslag på territorier och skapar symboler i statsrummet
som ofta stöter bort många och som attraherar andra. Inte minst
i storstäderna kommersialiseras många mötesplatser och arenor
som tidigare inte i samma utsträckning präglats av marknaden.
Vid en genomläsning av de invandrarrelaterade motionerna till
årets riksdag finner man många exempel på att den
socialgeografiska uppdelningen efter etnisk bakgrund väcker oro.
Motionerna illustrerar nästan genomgående en politisk insikt om
att utvecklingen inte går åt rätt håll.
Separationen av svenska arenor från icke-svenska befaras --
med rätta -- få konsekvenser, med återverkningar in i en framtid
som t.o.m. sträcker sig bortom det statliga budgetunderskottets
horisont.
Min introduktion här kommer att ta fasta på några punkter i en
rapport som jag och min kollega Irene Molina, som just nu sitter
på åhörarläktaren här, kring årsskiftet skrev för IFK,
Invandrar-  och flyktingkommittén på Kulturdepartementet.
Rapporten har sedan tagits om hand av den nya invandrarpolitiska
kommittén.
Jag kommer att ta upp några punkter och slutsatser i
rapporten. I flera avseenden räknar jag med att den
verklighetsbild som läggs fram på statistisk grund rätt väl
överensstämmer med de erfarenheter som vi alla har. I andra fall
kan denna information kanske komplettera verklighetsbilden.
/Bild 1/ Inledningsvis framgick det att det finns en bristande
arbetsmarknadsintegration hos många, särskilt nya,
invandrargrupper. Där är arbetslösheten mycket hög. För vissa
grupper ligger arbetslösheten på över 50 %. Det finns också
sysselsättningsfrekvenser, dvs. andelen sysselsatta av den vuxna
befolkningen, på 20--25 % för vissa grupper. Det har väl
påvisats i massmedierna.
/Bild 2/ Vidare handlar det om mycket stora inkomstskillnader.
Jag har här en bild som visar genomsnittsinkomster. Rubriken är
"Var tjänar man bäst 1990?" Det är ett slags tio-i-topp-lista
för några olika nationaliteter. Det framgår t.ex. att av
jugoslaver i Sverige finns de med de högsta inkomsterna i
Olofström, där de uppnår en medelinkomst om 150 000 kr. Av
chilenarna tjänar de som bor i Sollentuna mest, i genomsnitt
127 000 kr. Av personer födda i Turkiet finns de med de högsta
inkomsterna i Malmö, 98 000 kr. Iranier i Stockholm kommer upp
till 100 000 kr. Greker i Botkyrka kommer upp till 118 000 kr.
Bland svenskar toppar de som bor i Danderyd med 233 000 kr.
Den kommun där svenskar genomsnittligt tjänar minst är Borgholms
kommun -- 112 000 kr. Ett antal andra jordbruksdominerade
kommuner ligger i botten när det gäller svenskligan. När det
gäller många invandrargrupper når inte ens toppkommunen upp till
den lägst placerade kommunen för sverigefödda personer.
I många fall rör det sig alltså om mycket låga genomsnittliga
inkomster, som förstås går att härleda till en bristande
arbetsmarknadsintegration.
Det finns en tendens till att inkomstgapet gentemot svenskar
sjunker med vistelsetiden i landet.
/Bild 3/ Jag har här en bild över födda i Sverige. Den övre
kurvan visar medelinkomsten för män, den undre medelinkomsten
för kvinnor. Vidare visas invandringsår för invandrarna. Man ser
hur det är med kvinnor och män som kom hit före 1985. Har de
varit här en längre tid ser man att inkomstgapet gentemot
svenskarna krymper, men det försvinner inte.
Inkomstutjämningen med ökande vistelsetid sker i större
utsträckning för kvinnor än för män.
/Bild 4/ Vi har alltså en bristande arbetsmarknadsintegration
och stora inkomstskillnader, som något utjämnas med
vistelsetiden. Dessutom har vi, och jag antar att det är det som
skall stå i fokus här i dag, ett starkt segmenterat och
segregerat boende. Det beror inte på kommunstorleken. Det finns
inget samband t.ex. mellan andelen hyresrätter bland invandrarna
och kommunstorleken. Genomgående är invandrarna, särskilt de nya
invandrargrupperna, starkt överrepresenterade i hyresbostäder.
Också här sker förstås förändringar med vistelsetiden.
/Bild 5/ Vi ser här en bild med tre grafer. Den undre visar
invandrare som kommit hit före 1975. De bägge andra dels
perioden 1975--1984, dels perioden 1985--1990. Bilden visar på
en överrepresentation av hyresboende 1990 med hänsyn tagen till
ålder. Det är viktigt att ha ögonen på åldersvariationerna. Det
är normalt att bo i hyreshus när man är yngre. Man gör det också
i större utsträckning när man blir äldre.
Värdet 100 markerar det svenska utgångsläget, hur den svenska,
Sverigefödda, befolkningen bor. Överrepresentationen här betyder
således att man, om man hamnar på 200, i dubbelt så stor
utsträckning bor i hyresrätt. De tidiga invandrarna ligger
närmare svenskarna. Men genomgående är det en stor
överrepresentation när det gäller hyresboendet. Störst är
överrepresentationen i de åldrar där svenskarna i största
utsträckning inte bor i hyresrätt. Det gäller personer i 40- och
50-årsåldern.
Det är lätt att dra slutsatsen att den starka
överrepresentationen i hyresboendet helt och hållet går tillbaka
till inkomstförhållandena. Det finns dock ett tydligt drag i
statistiken, nämligen att också höginkomsttagarna bland
invandrargrupperna bor i hyresrätter.
/Bild 6/ För 1990 ser vi andelen av olika nationaliteter i
landet som bor i hyresrätter och som tillhör den övre
fjärdedelen i inkomsthierarkin. Man brukar prata om den övre
kvartilen. När det gäller svenska personer med inkomster över
160 900 kr bor ungefär 20 % i hyresrätter, medan motsvarande
siffra för t.ex. personer födda i Turkiet, Irak, Chile eller
Grekland är 60 % och mera.
/Bild 7/ Att titta på individuella inkomster är emellertid
kanske inte alltid det relevanta sättet att se på detta. Det är
ju hushåll och familjer som bor. Men också i det perspektivet
kvarstår den mycket tydliga bilden av familjer tillhörande de
övre 25 procenten i inkomsthänseende 1990, med mer än 310 100
kr i inkomst. Ungefär 12 % av de svenska familjerna i detta
inkomstskikt bor i hyresrätter, medan motsvarande siffra är
70 % för personer födda i Turkiet t.ex.
/Bild 8/ Också sett till situationen i några kommuner finns
samma mönster. Vi har tittat bl.a. på förhållandena för personer
födda i Turkiet som bor i Botkyrka, på chilenare i Sollentuna
och på iranier i Göteborg, för att nämna några grupper.
Jag har här en bild som visar de tre dominerande
upplåtelseformerna på bostadsmarknaden: äganderätter,
bostadsrätter och hyresrätter. Den övre bilden avser
fördelningen för svenskar respektive turkar i Botkyrka, efter
familjeinkomstens storlek. Inkomsterna är uppdelade i kvartiler
-- alltså de lägsta 25 procenten, de därpå följande 25 procenten
osv. Andelen äganderätt följer för svenskar rätt väl stegringen
i inkomsten. För turkarna i Botkyrka gäller inte samma
förhållande. Hyresrätt dominerar starkt i alla inkomstskikt.
/Bild 9/ På samma sätt förhåller det sig med chilenarna i
Sollentuna. Det är en stark progressivitet, övergång till
äganderätter, för svenskarna och mycket måttliga tendenser till
att chilenarna byter upplåtelseform med familjeinkomsten. Totalt
sett är det mycket stor skillnad mellan svenskars och chilenares
upplåtelseformer i Sollentuna.
/Bild 10/ Detsamma gäller för iranier i Göteborgs kommun. När
det gäller svenskar och iranier är materialet för tunt för att
vi skall kunna titta på kvartil 4 för iranierna. De få som finns
med i mitt material har i större utsträckning gått över till
äganderätt. Men totalt sett är det en stor skillnad mellan
svenskars och iraniers boende i Göteborg, där höga inkomster
innebär äganderätt för svenskar men kvarboende i hyresrätt för
majoriteten av iranier.
/Bild 11/ Om man däremot tittar på jugoslaver i Malmö kommun,
en grupp som har en genomsnittlig vistelsetid på 20 år i
landet, är läget inte detsamma. Vi har samma typ av profil (dvs.
övergång från hyresrätt till äganderätt med stigande inkomster)
för jugoslaverna som för svenskarna i Malmö kommun, men på en
lägre nivå.
Slutsatsen är alltså att också boendet för invandrarhushåll
med höga inkomster starkt avviker från svenskars boende.
Samtidigt kan man knappast se det som negativt utifrån de
invandrartäta bostadsområdena att invandrarfamiljer med höga
inkomster stannar kvar.
Att det bara skulle röra sig om en hög värdering av det egna
boendet och, som ofta antytts, en annan konsumtionsprioritering
är dock knappast sannolikt. Skälen kan också vara att
förmögenhetsbildningen är svag, att inkomstnivåerna inte är
stabila och att diskriminerande hinder möter de
invandrarfamiljer som trots allt har ekonomiska resurser att
söka ett annat boende. Diskrimineringen kan gälla långivning,
dvs. kreditgivning, eller mäklarnas roll. Det kan också handla
om enskilda bostadsrättsföreningars policy och allmänt
diskriminerande attityder i svensktäta medelklassområden. Även
om man alltså resursmässigt har möjlighet att välja ett annat
boende, är det inte sagt att man gör det valet.
Jag fortsätter på temat bristande integration. Man kan mycket
väl också se en hög flyttningsfrekvens mellan kommuner i detta
perspektiv.
/Bild 12/ Jag har här en tabell som visar flyttningar mellan
kommuner 1980 respektive 1992 rangordnade efter
flyttningsfrekvensen 1992. I landet fanns 1992 5 177 personer
födda i Somalia. Drygt var tredje flyttade mellan kommuner 1992.
Detta skall bl.a. jämföras med svenskar. 3,3 % av den svenska
befolkningen bytte kommun det året. I just det här fallet är
rörligheten tio gånger högre.
När det gäller många andra grupper -- irakier, etiopier,
libaneser, iranier och syrier -- ligger siffran högt. En tanke
är förstås att detta speglar de nyinvandrades mobilitet, och det
gör det också i mycket stor utsträckning.
/Bild 13/ Vi kan också studera flyttningsfrekvensen efter
invandringsår för etiopier, personer födda i Iran och en samlad
grupp av de sex högsta på föregående bild, dvs. etiopier,
somalier, irakier, iranier, libaneser och syrier.
År 1992 bytte 3,3 % kommun bland dem som var födda i Sverige.
Det är mycket höga värden för de sex högsta totalt sett. De
ligger på 28 %. Men också de som invandrat 1991 har en mycket
hög rörlighet 1992. Sedan faller flyttningsfrekvensen långsamt
med vistelsetiden. Inte ens efter mycket lång tid i Sverige nås
den svenska befolkningens låga mobilitet.
Man brukar säga att flytta är som att synda -- har man gjort
det en gång, är man benägen att göra det fler gånger. Personer
som har flyttat är alltså ofta svagare förankrade. I fråga om
gruppen invandrare som per definition har flyttat och som har
lämnat mycket bakom sig, kan man förvänta sig en mycket större
rörlighet också i Sverige.
Detta aktualiserar Hela Sverige-strategins effekter. Vi menar
att den hade klart intressanta och rätt tänkta politiska inslag.
Det finns också mycket goda erfarenheter i många kommuner, där
man har bedrivit ett mycket aktivt mottagningsprogram och
lyckats väl.
Det blev en tydlig geografisk spridning av de nya
invandrargrupperna under en period från 1985 och fram till 1991.
Alla kommuner i Sverige fick ett ökat antal utomnordiska
medborgare 1984--1991. Det gäller samtliga då 284 kommuner,
medan 110 kommuner förlorade svensk befolkning. Det fanns alltså
ett tydligt drag av spridning.
/Bild 14/ Sedan kan man titta på befolkningens geografiska
förändring i Sverige 1984--1993. Den bild jag har här visar
förändringen för den totala befolkningen resp. icke-europeiska
medborgare. Det sker en ändring omkring 1991. Spridningen
upprätthålls länge av nyinvandringen. Det är tveklöst så att man
fram till 1991 får en tydlig spridning. Därefter blir det en
klart svagare effekt och en återkoncentration till storstäderna.
/Bild 15/ Nästa bild visar att det mellan 1980 och 1992 blivit
en mycket tydlig geografisk spridning för chilenska medborgare.
/Bild 16/ Vad beträffar förändringen under perioden 1984--1991
uppdelad på landsdelar ser vi att den svenska och nordiska
befolkningen i Stockholms län växt med ungefär 70 000 personer
och den utomnordiska befolkningen med omkring 20 000 personer.
I hela Götaland uppgick ökningen av den svenska och nordiska
befolkningen till omkring 100 000 personer och av den
utomnordiska befolkningen till ungefär 55 000 personer. Ungefär
samma förhållanden gällde för Svealand. Norrlands befolkning
skulle ha minskat, om den inte hade fått tillskottet av
utomnordiska medborgare.
/Bild 17/ Jag sade tidigare att alla kommuner åren 1984--1991
ökade sin utomnordiska befolkning. Detta gäller också för
kommuner som hade en mycket stor minskning av den svenska
befolkningen. I t.ex. Karlskoga, som förlorade flest svenska
invånare under den perioden, nämligen 1 500, växte den
icke-nordiska befolkningen med över 300 personer. Vi har samma
mönster i andra kommuner med stor svensk utflyttning, som
Gällivare, Kramfors, Ludvika, Kiruna, Sandviken, Söderhamn osv.
/Bild 18/ Trots Hela Sverige-strategin och dessa
spridningseffekter kvarstår en mycket stark geografisk
koncentration för vissa grupper. Hälften av personerna födda i
Turkiet respektive Iran återfinns i fyra kommuner. För turkar är
det fråga Stockholm, Botkyrka, Göteborg och Södertälje. För
iranier gäller det Stockholm, Göteborg, Uppsala och Solna. För
greker gäller att fem kommuner fångar in mer än hälften av
befolkningen, nämligen Stockholm, Göteborg, Botkyrka, Malmö och
Solna. För chilenare gäller det sex kommuner: Stockholm,
Botkyrka, Göteborg, Malmö, Norrköping och Uppsala. För
jugoslaver är det fråga om åtta kommuner. Vad gäller alla födda
i utomnordiska länder är motsvarande antal kommuner elva. För
att fånga in hälften av den svenskfödda befolkningen krävs
däremot 40 kommuner. Det är alltså fråga om en stark
koncentration.
/Bild 19/ Vad beträffar förändringarna 1992 i kommungrupper
svarade de tre storstadskommunerna, som tillsammans har
15--16 % av landets befolkning, då för mer än 26 % av den
utomeuropeiska inflyttningen till kommunerna och för 16--17 %
av den svenska inflyttningen. De mellanstora städerna, Uppsala,
Västerås, Örebro osv., har en ganska jämn fördelning av andelen
av befolkningen, andelen av utomeuropeisk inflyttning och
andelen av svensk inflyttning. De litet mindre kommunerna, med
50 000--100 000 invånare, har i stort sett samma profil som de
tre storstadskommunerna.
/Bild 20/ År 1994 utmärktes av en mycket stor inflyttning av
utländska medborgare till några kommuner. Vi har studerat tio
kommuner som nu på olika sätt har uppmärksammats, i motioner och
i andra sammanhang. Det gäller Botkyrka, Stockholm, Södertälje,
Uppsala, Malmö, Landskrona, Helsingborg, Göteborg, Uddevalla och
Västerås. I Botkyrka svarade de utländska medborgarna för
31 % av all inflyttning förra året. Landskrona utmärkte sig
speciellt genom att utländska medborgare svarade för 57 %,
vilket gav ett netto om drygt 900 personer. Stora
nettoinflyttningar förra året hade också Stockholm, Göteborg och
Malmö.
Jag sade tidigare att bostadssegregeringen inte är något
storstadsfenomen. Däremot är den ett speciellt storstadsproblem.
I storstäderna finns kvantiteterna och alternativ för den
svenska medelklassen och andra resursstarka som gör det möjligt
att välja bort högskattekommuner och sociala problem i skolor
och bostadsområden.
/Bild 21/ Vi har föreslagit en analysmodell för att studera
den ökade invandrarandelen i många bostadsområden och den typ av
flyttningar som genererar detta fenomen. Man kan rikta fokus på
det som vi kallar de segregationsgenererande flyttningarna, dvs.
det faktum att svenskar flyttar ut från och invandrare flyttar
in i ett område, vilket resulterar i en ökad andel invandrare.
Vi vet att detta får sociala konsekvenser. Man har inte alltid
kunnat tillgodose de behov som har uppkommit i denna situation
under de senaste åren. Inte minst har det gjorts neddragningar
som fått många negativa konsekvenser. Den problembild som man
får av denna segregationsgenererande flyttning leder i sin tur
till att en utflyttning kan hänföras till tidigare
segregationsgenererade flyttningar. Inflyttningen av invandrare
till området sker ofta via nätverk, nätverksgenererad
inflyttning. Man känner folk i och får selektivt information om
vissa områden.
Hela processen måste förstås studeras i ett institutionellt
perspektiv. Det är många olika förhållanden och politiska beslut
som påverkar hushållens resurser, strategier och behov. Det
finns också ett komplex som kan kallas institutionsgenererade
flyttningar, flyttningar som påverkas av vilket skattesystem man
har på bostadsmarknaden, huruvida det under vissa perioder är
mycket fördelaktigt att skaffa småhus i förhållande till andra
upplåtelseformer osv. Sådana förhållanden påverkar
flyttningsbeteendet, och det gör också andra förhållanden som
har att göra med bostadsförmedling, långivning och
kreditprövning.
Man kan inte gärna ha en politik för att styra bort människors
nätverksval. Att tillhöra ett socialt nätverk är en del av
individens liv, och man kan inte ha en politik för att bryta upp
sådant. Däremot är det förstås önskvärt att ha en vettig
institutionell inramning på området, och vi menar att en
bostadsmarknad som kännetecknas av instabilitet och osäkerhet,
där det är svårt att kort- och långsiktigt känna till
kostnaderna, helt enkelt gynnar personer som sitter inne med
information. De har lättare att bedöma riskerna och vad som är
fördelaktigt. En stabilitet i dessa avseenden är önskvärd.
Dessutom kan man förstås föra en politik som är direkt riktad
mot konsekvenserna av den segregerade bostadsmarknaden. Om detta
vittnar bl.a. många motioner. Man måste på något sätt bryta
denna cirkel.
Jag hinner inte närmare gå in på spörsmålet om åtgärderna. Vad
man skall göra är i stor utsträckning politiska frågor. Det
krävs ett omfattande och sannolikt mycket varierat batteri av
åtgärder för att förbättra situationen i de invandrartäta
bostadsområdena och för att långsiktigt integrera invandrarna i
det svenska samhället. Det har att göra både med sociala och
ekonomiska åtgärder i bostadsområdena, boendemiljö, socialt
mobilitetshöjande åtgärder och möjligheterna att geografiskt
föra en annan politik. Man har mer eller mindre övergivit Hela
Sverige-strategin. Vi såg positiva drag i den. Den borde kanske
ha åtföljts av en starkare satsning på mottagningsprogrammen,
längre tider och kraftfullare försök att integrera, men
samtidigt är den fria rörligheten en grundbult i systemet,
vilken gäller för alla medborgare som vistas i landet.
Ronny Nilsson: Jag är chef för Invandrarförvaltningen i
Malmö. Min framställning kommer i allra högsta grad att vara
problemorienterad, men jag skall först peka på en ljuspunkt,
nämligen att vi när det gäller introduktionen av nyanlända
numera har en offensiv strategi tillsammans med
arbetsförmedlingen. Jag kommer att kommentera bara vissa delar
av mitt utdelade bildmaterial.
/Bild  Flyttningar till och från Malmö av utländska medborgare
1988--1994/
Flertalet av de inflyttade utländska medborgarna är relativt
nyanlända till Sverige och behöver introduktion. Det gäller både
flyktingar och andra invandrare. Denna kategori behöver
svenskundervisning i introduktionen. Vad gäller nettoflyttningen
kan sägas att de utländska medborgarna för det mesta har svarat
för kommunens befolkningsökning.
/Bild  Invandrarna i Malmö årsskiftet 1994--95/
Andelen personer som är utrikesfödda har ökat kraftigt under
de senaste åren av 90-talet. Inberäknat de barn under 18 år som
är födda i Sverige med en eller två utlandsfödda föräldrar har
en fjärdedel av befolkningen i Malmö utländsk bakgrund. Denna
andel har ökat med en procentenhet under 90-talet.
/Bild  Antal nyanlända till Malmö 1991--1994/
Vi har bättre grepp än tidigare över dem som flyttade in till
Malmö under åren 1991--1994 genom att vi då samordnade
mottagningen av flyktingar och  introduktionen av andra
nyanlända i Malmö till Invandrarnämnden och
invandrarförvaltningen, som har ett ansvar både för
introduktionen och för det sociala stödet. Denna mottagning och
introduktion måste gälla både för flyktingar och för andra
invandrare, med anknytningar till svenskar men även till
tidigare invandrare. Ungefär 1 000 personer varje år som hör
till gruppen icke flyktingar behöver någon form av introduktion,
både från kommunen och från arbetsförmedlingen.
En bra och effektiv mottagning och introduktion avgörs dels av
de direkta resurser som finns för mottagningen av flyktingarna
och de andra invandrarna, dels av de samhällsresurser som finns
för barnomsorg, skola och sjukvård. En viktig faktor, som vi
gärna vill lyfta fram och i allra högsta grad har lyft fram
ytterligare under den senaste tiden, är möjligheterna till täta
möten med det svenska samhället. Många av de flyktingar och
andra invandrare som kommer till Malmö möter inte ett svenskt
samhälle där de bor utan ett annat samhälle. De har små
möjligheter att ha kontakt med svenskar och att använda svenska
språket.
/Bild  Personer med utländsk bakgrund den 1 januari 1994/
Denna bild illustrerar invandrarsegregationen i Malmö. Två
tredjedelar av de 25 % av Malmös invånare som har utländsk
bakgrund bor i områden som är mera invandrartäta än
genomsnittet. Rosengård är det mest extrema exemplet.
/Bild  Bostadsområden med den högsta invandrartätheten/
De tre områdena med den högsta invandrartätheten, vilka ligger
inom Rosengård, har ca 90 % andel personer med utländsk
bakgrund. Här kan också noteras att segregationen ökar i
accelererande takt. Under perioden 1990--1994 har den ökat med
20--30 % i vissa bostadsområden. I de mindre invandrartäta
områdena förekommer knappast någon ökning alls, medan de
tidigare invandrartäta bostadsområdena alltså i accelererande
grad blir ännu invandrartätare.
/Bild  Andel arbetssökande utan arbete och i åtgärder första
halvåret 1994 i procent av befolkningen/
Invandrarnas situation karakteriseras också i allra högsta
grad av deras närvaro på arbetsmarknaden. Av de utomnordiska
medborgarna är 35 % sökande vid arbetsförmedlingen. Till detta
skall läggas att den andel utomnordiska medborgare som var
förvärvsarbetande år 1992 var 38 %. Av invånarna med svenskt
medborgarskap var 74 % i förvärvsarbete. Till detta skall
läggas att av Malmös befolkning fick 15 % socialbidrag någon
gång under år 1994 men att av dessa två tredjedelar var personer
med utländsk bakgrund. Merparten av dem som får socialbidrag har
alltså utländsk bakgrund. Detta ger sammantaget en bild av ett
ganska stort utanförskap.
/Bild  Andel förvärvsarbetande i procent av befolkningen
20--64 år i Malmö 1992 efter nationalitet/
Andelen förvärvsarbetande var, som sagt, mycket låg bland
invånarna med utländskt medborgarskap, bland utomnordiska
medborgare 38 %. Inom vissa grupper var andelen ännu lägre,
bland medborgare från Afrika och Asien 20 % av personerna i
arbetsför ålder.
/Bild  Utbildningsnivå i procent av befolkningen/
Det finns många orsaker till att dessa personer inte kommer in
på arbetsmarknaden, och en mycket viktig sådan är en bristfällig
skolunderbyggnad i hemlandet. Man lyfter ofta fram att många av
de högutbildade nyanlända flyktingarna inte får adekvat arbete,
och det är alldeles riktigt, men man glömmer många gånger att
tillägga att merparten av dem som kommer hit har en bristfällig
utbildning. Av de nyanlända under perioden 1991--1994, en
blandning av flyktingar och andra invandrare, har 30 % inte
utbildning motsvarande svensk grundskola vad gäller antalet år.
På dagens och framtidens arbetsmarknad gäller att man måste ha
grundskola och helst också gymnasieskola och yrkesutbildning.
Utan detta har man ytterst svårt att komma in på
arbetsmarknaden. Vi har där en av många förklaringar till att
dessa personer inte finns ute på arbetsmarknaden.
/Bild  Bostadsområden med hög invandrartäthet:
socialbidragsberoende och andel förvärvsarbetande/
Hur ser det då ut i de aktuella bostadsområdena? Det är en
ganska skrämmande bild. Andelen invånare i Malmö med utländsk
bakgrund är, som nämnts, i genomsnitt 25 %. Jag har på bilden
tagit med områden med över 30 % invånare med utländsk bakgrund.
I Rosengårdsområdet Herrgården, där man under de senaste åren
haft en relativt stor andel av genomgångsboende för flyktingar,
har 92 % varit socialbidragstagare åtta, nio månader av året.
Det är alltså inte fråga om socialbidrag som komplement till
huvudinkomsten, utan många är långvariga som
socialbidragstagare.
De senaste uppgifterna beträffande förvärvsarbetande är från
1992, och de visar att situationen inte blivit bättre utan
snarare sämre. Andelen förvärvsarbetande bland utländska
medborgare var i Herrgården ca 12 %. I de andra starkt
segregerade områdena låg förvärvsfrekvensen på ca 30 %.
Samtidigt var socialbidragsberoendet mycket starkt. I genomsnitt
har 15 % av invånarna i Malmö haft socialbidrag under 1994,
medan andelen socialbidragstagare i Törnrosen både 1992 och 1995
var 71 %.
/Bild  Bostadsområden med hög invandrartäthet: andel
invandrarelever i grundskolan och andel barn i barnomsorg/
I skolan är läget följande. I Herrgården var andelen
invandrarelever i grundskolan 87 % år 1994. Ökningen av denna
andel har sedan 1990 varit ganska kraftig. Av Malmös befolkning
har totalt 25 % utländsk bakgrund, men av eleverna i
grundskolan har 36 % invandrarbakgrund. Inslaget av invandrare
är alltså betydligt större i grundskolan. Till hösten lär
Rosengårdsskolan komma att få ca 800 elever, varav 40 elever
kommer att ha svenska som modersmål.
Vad gäller barnomsorgen är det i de invandrartäta
bostadsområdena färre familjer som har barnomsorg. Andelen i
Herrgården är högre, och skälet är nog att det i Herrgården bor
många nyanlända. Vi har ett intensivt program, som bl.a.
omfattar heltidsintroduktion, för de nyanlända flyktingarna och
invandrarna, och därmed får fler barnomsorg. Men bland dem som
har etablerat sig och blivit långvariga som socialbidragstagare
går andelen familjer med barnomsorg ned.
Det är sällan som barnen i dessa områden på ett naturligt sätt
har kontakter med svenska kompisar eller med det svenska
samhället. De barn som inte varit i barnomsorg har ytterligare
ett handikapp genom att vara sämre förberedda inför skolstarten.
/Bild  Invandrarna i Malmö -- Sammanfattning/
Sammanfattningsvis kan sägas att de mest invandrartäta
bostadsområdena i Malmö har blivit ännu invandrartätare. Två
tredjedelar av dem som haft socialbidrag under 1994 har
invandrarbakgrund. I de invandrartäta bostadsområdena är
socialbidragsberoendet extremt högt och andelen
förvärvsarbetande extremt låg. Det finns få barn med svensk
bakgrund i skolan, och färre barn har barnomsorg.
30 % av de nyanlända saknar skolgång motsvarande svensk
grundskola. En sådan andel skulle innebära att av de vuxna
nyanlända under de senaste tio åren skulle 4 000 sakna
utbildning motsvarande svensk grundskola. Skulle vi gå tillbaka
ännu längre och ta med de arbetskraftsinvandrare som gick direkt
in i arbete men som i dag är arbetslösa, skulle vi finna att
antalet med behov av utbildning är betydligt större.
På 1980-talet och i början av 1990-talet var mottagandet och
introduktionen av de nyanlända alltför passiv. Den blev en
inskolning i utanförskap. Det är dock bara en del av det hela.
Det är en alltför stor fokusering på undervisningen i svenska.
Någon reagerar säkert på det. Sfi-lärarna i Malmö har också
reagerat på det. Vi menar inte att vi skall ha en sämre
svenskundervisning eller lägre ambitioner. Svenskundervisningen
måste ses i ett annat sammanhang, dvs. man måste först definiera
vad invandrarna kan och vill själva och därefter styra
introduktionen och vilken svenskundervisning som skall ges.
Tidigare har det varit så att de har fått svenskundervisning
först och därefter någonting annat. Vi menar att man måste ta
detta tillsammans.
Glappet mellan kommunens introduktion och
arbetsmarknadsresurserna är problematiskt. Vi har i Malmö ett
bra samarbete med arbetsförmedlingen. Vi har utvecklat olika
former av samarbete. Men det är väntetider på
arbetsförmedlingens åtgärder. De väntetiderna innebär
passivisering och att svenskkunskaperna går tillbaka. Vad händer
då? Man går inte hem och pratar svenska med grannarna, för de
pratar inte svenska. Man går hem och pratar sitt hemlandsspråk.
När arbetsförmedlingen får möjlighet att ta tag i invandrarna
måste de börja om med svenskundervisning.
En viktig del är att de nyanlända möter ett svenskt samhälle.
Kommunen får ingen kompensation för kostnadsökningar i
barnomsorg och skola. Tillskottet till barnomsorgen i Malmö var
600--700 barn under 1994. Kommunen fick ingen kompensation. Till
grundskola och gymnasium kom ytterligare 1 000 barn. Dessutom
tillkommer sjukvård. Vi har inte fått någon kompensation.
Om de som kom 1994 framöver kommer att ha samma
förvärvsfrekvens som det är för närvarande kommer fr.o.m.
1997/98 kommunens socialbidragskostnader att öka med minst 75
miljoner kronor. Det gäller bara de som kom 1994.
Föreslagna och beslutade förändringar i socialförsäkringar och
arbetsmarknadspolitik kommer att öka Malmös
socialbidragskostnader med 70--100 miljoner kronor fr.o.m. 1996.
Då skall ni veta att två tredjedelar av socialbidragstagarna i
Malmö har invandrarbakgrund. Det kommer att slå hårt mot de
grupperna.
Avslutningsvis vill jag ta upp vad vi tycker behöver göras.
Det behövs ett offensivare mottagande och introduktion av
nyanlända. Man måste jobba med flera delar. Man måste tydligare
tala om för individerna vilka förutsättningar som finns i
Sverige, så att människorna själva kan ta ett ansvar. Man måste
utgå från flyktingarnas och invandrarnas bakgrund men även de
förutsättningar och krav som finns i det svenska samhället.
Lågutbildade måste direkt få chans att visa att de kan inhämta
baskunskaper. De senaste åren har vi varit dåliga på det.
Tidigare har vi menat att de som har varit analfabeter eller
haft få skolår i hemlandet inte orkar med mer än högst tre
undervisningstimmar i svenska per dag och absolut ingenting
annat, t.ex. matematik. Det finns kommuner, inklusive Malmö, där
man har tyckt att de inte orkar med mer än någon enstaka dag i
veckan med undervisning. Vi har ändrat på det i Malmö nu.
Fr.o.m. januari går de lågutbildade som är under 35 år in i
heltidsstudier. De läser svenska på halvtid och övriga basämnen
resten av tiden. De som inte klarar av det skall själva visa
det. Då går vi in med andra introduktionsinsatser, praktik och
orienteringskurser. Kraven på den svenska arbetsmarknaden är att
man har en god basutbildning. Vi håller på att genomföra detta i
Malmö och har kommit rätt långt. Dessutom är det nödvändigt att
de som har små möjligheter att konkurrera på arbetsmarknaden
direkt får visa vad de kan genom  särskilda
sysselsättningstillfällen. Det finns inte tillräckligt med
arbetstillfällen. Man måste arrangera en del.
Arbetsmarknadsåtgärder och arbetsmarknadsutbildning måste
synkroniseras med den grundläggande introduktionen. Där har vi
kommit rätt långt i Malmö. Jag tycker att det borde vara ännu
mer integration och synkronisering. Det är på det sättet vi
tydliggör krav och förutsättningar och också respekterar
individen.
Vi har från kommunen framfört i olika sammanhang att nyanlända
flyktingar måste möta ett svenskt samhälle. Det gör de inte i
Malmö, inte i Rosengård, inte i centrum, inte i Kroksbäck eller
i Holma. Där möter de inget svenskt samhälle. Då blir det en
dålig introduktion och en dålig start i Sverige.
I Malmö kvarstår många invandrare sedan tidigare. Där måste vi
gå in med särskilda sysselsättningstillfällen. Vi har påbörjat
ett samarbete och kommer att söka stöd och medel för särskilda
sysselsättningstillfällen dels från regering och riksdag, dels
från andra fonder. Det har vi startat med. Vi måste ifrågasätta
lagar, förordningar och synsätt, både när det gäller
arbetsmarknaden och annat. Det måste vara en massiv satsning på
särskilda sysselsättningstillfällen. I t.ex. Rosengård finns få
förvärvsarbetande, många långtidssocialbidragstagare med låg
skolunderbyggnad. Där måste vi ordna särskilda
sysselsättningstillfällen och en omfattande grundutbildning. Det
senare är det många som inte kommer att klara av. Det kanske
dock är fler än vad vi tror som kommer att klara av en
grundutbildning. Det är vi som tidigare har bestämt att de inte
orkar. Så är det i mångt och mycket, när jag ser hur vi har
hanterat de lågutbildade.
Ordföranden: Tack så mycket. Det var en fyllig redovisning
av situationen i Malmö. Jag vet att Göteborg och Stockholm också
gärna vill komma in. Jag tänkte dock att vi skulle använda några
minuter till korta frågor.
Margit Gennser: Jag vet att Ronny Nilsson har gjort ett
bra arbete i Malmö. I stadsrevisionen hade vi för fyra fem år
sedan en revision om socialbidragsberoende. Där redovisades en
stor passivitet. Där skall jag ge Ronny Nilsson en honnör. Men
jag skall också vara något av en djävulens advokat. Denna
uppgift är ju oerhört svår.
De senaste två åren har vi fått in 3 100 sekundärinvandrare.
Samtidigt vet vi att det blir ungefär 600 nya jobb fram till
sommaren 1996. Det är många sökande till varje jobb. Kommer det
inte trots allt att leda till en ännu större ökning av
arbetslösheten och bidragsberoende?
Jag har en fråga som jag vill ställa till dem som kan
arbetsmarknadssidan. Det finns faktiskt okvalificerat arbete som
man söker folk till om somrarna, ute på landsbygden utanför
Malmö. Det är grönsaksplockning osv. Där har man haft svårt att
rekrytera folk under ganska många somrar. Förmedlar ni sådana
jobb till dem som finns i Rosengård och andra invandrartäta
områden? Tidigare har det varit polacker som har fått särskilda
uppehållstillstånd på sommaren. Tar ni vara på dessa
möjligheter?
Maud Björnemalm: Det verkar som om både Roger Andersson
och Ronny Nilsson var helt överens om att vi måste ha en annan
strategi när det gäller mottagandet. Roger Andersson kallade det
en annan geografisk politik. Är ni då överens om att de som tas
emot inte skall ha rätt att flytta under introduktionstiden,
utan de skall stanna den tiden i den kommun där de är placerade?
Jag skulle vilja veta om jag missuppfattade Ronny Nilsson när
det gäller barnomsorgen i Herrgården. När föräldrarna har slut
på introduktionstiden eller är arbetslösa får barnen inte vara
kvar i barnomsorgen. Är det riktigt?
Rune Backlund: Jag har en fråga till representanterna för
Malmö när det gäller mottagandet. Ni har ju ett avtal med
Invandrarverket som innebär att ni har en viss möjlighet att
planera en del av mottagandet. Min fråga är: I vilka
bostadsområden placerar ni de nyanlända som ni tar emot enligt
avtal? Hamnar de i de bostadsområden där det redan finns en hög
andel invandrare, eller placeras de aktivt i andra områden? Om
de placeras i andra bostadsområden, sker det då en omflyttning
efter en tid, på så sätt att de ändå söker sig till de områden
som har den högsta andelen invandrare?
Har ni individuella introduktionsplaner, vilket ju är möjligt
i flyktingmottagandet?
Margareta E Nordenvall: Jag har också en fråga till
representanterna för Malmö. Jag tänkte fråga om det finns ett
intresse hos invandrarna för att själva bryta segregationen. Då
skulle man t.ex. kunna tänka sig att de, nu när det finns
möjlighet att välja skola, har valt att sätta sina barn i skolor
utanför området Herrgården. Har ni sett den förändringen?
Ronny Nilsson: Ökad inflyttning av invandrare innebär med
all sannolikhet ökad arbetslöshet. Det är helt klart.
Vi har individuella introduktionsplaner fullt ut för alla,
inklusive andra nyanlända. I samarbete med arbetsförmedlingen
har vi ett mycket tydligt program. Vi har 2 300 i
svenskundervisning i dag. I vår, när vi kommer i gång med en del
andra aktiviteter, kommer 1 000 av dem att delta i introduktion
på heltid.
Eva Sjöstedt: När det gäller Hela Sverige-strategin har
Malmö uppvaktat föregående borgerliga majoritet här i riksdagen
om ett lagförslag. Det förslaget står samtliga politiska partier
i Malmö bakom. Vi är mycket bekymrade över den situation som
råder.
Margit Gennser tog upp en fråga som jag inte riktigt förstod.
Under de senaste åren har sekundärinflyttningen inte varit det
stora problemet. Det har varit direktutflyttning från
förläggningar till tomma bostäder i Malmö.
En fråga gällde vårt avtal med Statens invandrarverk. Malmö
hade ett avtal med Statens invandrarverk om att ta emot 950
personer. Det kom 4 200 flyktingar. De signaler som gavs från
politikerna genom de fattade besluten innebar att de flyttade
från förläggningen direkt ut till bostäder i Malmö. Vi har inte
i kommunen kunnat styra var människor skall bo. De har helt
enkelt skaffat egna kontrakt och skrivit sig i Malmö. Det är så
det har gått till.
Vi har brist på barnomsorgsplatser i Malmö. Det innebär att
man för närvarande inte har rätt till barnomsorgsplats om man
inte har något jobb. Om man däremot har varit inne tidigare i
barnomsorgen och fått arbete på nytt garanteras man plats i
barnomsorgen inom två månader. Vi har alltså en mycket stor
brist på barnomsorgsplatser.
Ronny Nilsson: Det förslag vi har lagt fram från kommunen
innebär självfallet en rättighet att flytta. Men det är en annan
fråga var man skall få sitt samhällsstöd. Det är två vitt skilda
saker.
Maud Björnemalm: Eftersom barnen har svårt med svenska
språket, skulle man inte kunna anse att de har särskilda behov
och därför borde ha en plats i barnomsorgen?
Eva Sjöstedt: Svaret är ja. De flesta barnen kommer in i
barnomsorgen under den tid föräldrarna läser svenska. De kommer
alltså in genom särskild prioritering. När svenskundervisningen
och introduktionen är slut kan barnen inte stå kvar i
barnomsorgen.
Jonny Kärnkvist: Det ställdes en fråga om hur vi förmedlar
lantbruksjobb. Problemet är att dessa jobb ligger någon eller
några mil utanför Malmö. Kommunikationerna är inte anpassade
till arbetstiderna. Vi har haft något lantbruksföretag som
självt har ordnat med bussning. Det har heller inte fungerat.
Det har varit ett avtalsstridigt uppförande från arbetsgivarna.
De har inte betalat löner om det regnade osv. Det är inte
alldeles lätt med lantbruksjobb. Länsarbetsnämnden gör en
prövning inför varje år om man skall bevilja
arbetskraftsinvandring för just dessa jobb. Vad jag vet prövar
man det mycket noggrant innan man fattar beslut.
Ordföranden: Margareta Nordenvall tyckte inte att hon fick
något svar på sin fråga om skolval.
Margareta E Nordenvall: Vi vet ju alla att flyktingar och
invandrare söker sig till invandrartäta områden, och det är ju
förståeligt att man söker en basal trygghet. Men när man väl har
hamnat i det invandrartäta området och inser att barnen inte
kommer att få möjlighet att anpassa sig eller komma in i det
svenska samhället, då kanske man väljer att sätta sina barn i
andra skolor. Den tendensen har vi sett i Stockholm, och jag
undrar om man också har sett den i Herrgården eller Rosengård.
Eva Sjöstedt: Nej, den tendensen har vi inte sett i Malmö.
Däremot har vi sett att etablerade invandrare med jobb har
flyttat ut från Rosengård och att nya flyktingar har flyttat in
i området. Det är fråga om mycket resurssvaga människor, och de
utnyttjar inte möjligheten att flytta över sina barn till andra
skolor. Den skolpeng som infördes i Malmö under föregående
mandatperiod har inte heller medverkat till detta, det visar
siffrorna från framför allt Rosengård.
Lars Johansson: Jag får tacka för inbjudan till
socialförsäkringsutskottet och övriga utskott. Vi är några
personer från Göteborg som dels representerar kommunledningen,
dels två stadsdelsnämnder, Biskopsgården och Gunnared, som har
en kraftig inflyttning av utländska medborgare.
Roger Andersson och Ronny Nilsson har nu ganska utförligt
redovisat situationen i Sverige och i Malmö. Jag tror därför att
jag i alla fall inte inledningsvis behöver upprepa det de har
sagt, eftersom den bild de har redovisat sammanfaller väldigt
väl med situationen i Göteborg och också i Botkyrka, där
utskottet tidigare har varit.
Jag skulle vilja ta upp några frågor som jag tycker är
väsentliga mot bakgrund av den redovisning som har gjorts.
Låt oss först titta på Hela Sverige-strategin, och låt mig
göra det hela väldigt tydligt. I Mora, som väl är bland det mest
svenska vi har, finns det 20 000 invånare, och där bor ungefär
700 invånare med utländskt medborgarskap. I Gunnareds
stadsdelsnämndsområde bor 20 000 invånare, och under de nio
första månaderna 1994 tog man där emot 700 personer med
utländskt medborgarskap. Jag tycker att detta visar väldigt
tydligt att denna Hela Sverige-strategi inte fungerar.
Den overheadbild som nu ligger framme, och som är den enda jag
skall visa, visar väldigt tydligt hur inflyttningen till
Göteborg har varit. Vi kan här se att flyktingmottagandet 1994
var väldigt högt -- det rörde sig totalt om närmare 5 000
personer -- och bilden visar också hur många utländska
medborgare som kom till Göteborg från andra kommuner. Detta
innebär att totalt närmare 9 000 utländska medborgare kom till
Göteborg under 1994. Detta skall ses i relation till vårt
befolkningstal totalt sett. Vi är 443 000 invånare. 95 000 har
invandrarbakgrund, och hälften av de 95 000 är utländska
medborgare.
Vi har en oerhört stark koncentration av invandrare till fyra
stadsdelsnämndsområden. Jag har redan nämnt två av dem, Gunnared
och Biskopsgården, som är representerade här i dag. De två andra
områdena är Lärjedalen och Bergsjön. Varannan invånare i dessa
fyra områden är svensk, och där bor totalt sett 75 000
invånare. Det vi har i dessa fyra områden är vad man har i
Botkyrka här i Stockholmsområdet. Det sammanfaller ganska väl om
man talar om koncentration. Utskottet har ju varit i Botkyrka,
så jag behöver därför inte berätta om situationen i Göteborg.
Däremot finns anledning att peka på ett par saker. I dessa
områden i Göteborg kan man naturligtvis hitta precis samma
sociala förhållanden som i motsvarande områden i Malmö.
Ohälsotalen är höga. Väldigt många människor har
förtidspensioneringar, långa sjukskrivningsperioder och
liknande. Samtidigt är socialbidragskostnaderna väldigt höga,
och därmed är också kostnaderna för kommunen väldigt höga.
Därtill kommer att arbetsmarknadssituationen är mycket
allvarlig för denna grupp av människor. Skälet till det är att
det har skett väldigt stora förändringar på arbetsmarknaden
under hela 90-talet. Vi har nu tillsammans med Länsarbetsnämnden
i Göteborg granskat den budgetproposition som regeringen lade
fram i januari och tittat på vad konsekvenserna kommer att bli
för arbetsmarknadspolitikens del.
Man bör här känna till bakgrunden, nämligen att när industrin
sökte folk i Göteborgsområdet kring 1990 räckte det i 50 % av
fallen med att man som sökande hade grundskoleutbildning eller
liknande. 1994 är det bara 15 % av den personal som rekryteras
som klarar sig med grundskoleutbildning. Resten måste ha
gymnasieutbildning eller högskoleutbildning för att komma i
fråga på den göteborgska arbetsmarknaden inom industrin. Jag
vet, även om vi inte har tagit fram uppgifter om det, att
utvecklingen inom stat och kommun är liknande, att man också där
i dag kräver högre utbildning av den personal som rekryteras.
Detta gör att människor som inte har denna utbildning får det
mycket svårare att komma ut på arbetsmarknaden. Det räcker då
inte med rekryteringsstöd av typ RAS, utan det behövs mycket
aktiva arbetsmarknadspolitiska insatser för att människor som
inte har den utbildning som fordras skall kunna komma i fråga på
den svenska arbetsmarknaden.
Det är därför vi har gjort en genomlysning av den proposition
som riksdagen har tagit ställning till -- och kanske kommer man
sedermera att få ta ställning till också andra åtgärder på detta
område. Vi räknar för Göteborgs del med en reducering
motsvarande 60 % av de olika arbetsmarknadsinsatserna -- det
gäller beredskapsarbeten, ALU, invandrarpraktik och
ungdomspraktik. Detta innebär att den här gruppen av människor i
större utsträckning kommer att få konkurrera med ungdomar och
handikappade på arbetsmarknaden. Det blir mot den bakgrunden en
oerhört svår pedagogisk uppgift att föra en politik som
resulterar i att invandrarna får möjlighet att göra sig gällande
på arbetsmarknaden. Jag vill framför allt uppmärksamma er på att
det nu håller på att ske något som är allvarligt och som vi
faktiskt måste ändra på för att vi skall få förutsättningar att
genomföra aktiva insatser.
Vad vi talar om och vad vi har diskuterat med
Arbetsförmedlingen i Göteborg är att skapa en särskild
arbetsförmedlingsorganisation med särskilda arbetsförmedlare som
tar sig an invandrarna, går igenom deras situation, vilket
utbildningsbehov som föreligger, varvar det med praktik -- det
blir naturligtvis fråga om invandrarpraktik, men vi måste få
många fler platser -- och andra former av beredskapsarbete, som
vi vill ha kvar för att det skall vara möjligt att varva
utbildning och praktik, och som  sedan tar invandrarna i handen
och går till arbetsgivarna och ser till att de får ett arbete.
Man måste jobba oerhört handgripligt med detta, och det måste
finnas resurser avsatta för den typen av aktiva åtgärder. I
annat fall är vi rädda för att än fler kommer att hamna, eller
rättare sagt  blir kvar, utanför arbetsmarknaden och inte komma
in där, och då kommer socialbidragsberoendet att bli ännu större
för den gruppen av människor.
I det kompendium som vi har delat ut har vi också redovisat
hurdan utvecklingen framdeles kommer att bli för flyktingar som
inte omfattas av generalschablon och liknande.
Socialbidragskostnaderna kommer i det fallet att öka dramatiskt
om man inte kan jobba med aktiva arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Detta har vi jobbat med sedan i höstas, i ett
samarbete mellan kommunen och arbetsmarknadsmyndigheten i
Göteborg, och vi kan nu konstatera att vi genom aktiva åtgärder
har lyckats få ner socialbidragskostnaderna under perioden från
oktober till den senaste mätningen i januari. Det handlar här om
ett antal hundra miljoner kronor. Men om det instrumentet nu
försvinner är vi tillbaka i ett ökat bidragsberoende. Detta ser
vi som den allvarligaste frågan just nu när det gäller
invandrarpolitiken i Göteborg.
Det finns naturligtvis mycket mer att säga om Hela
Sverige-strategin. Det är märkligt att Sverige har en väldigt
tydligt reglerad invandring men att all reglering tydligen
upphör efter det. LMA-lagen, lagen om mottagande av asylsökande,
som riksdagen fattade beslut om för något år sedan, är ett
väldigt tydligt exempel på detta. Den lagen gör det möjligt för
de asylsökande att flytta till vilken kommun de vill.
Invandrarverket har tagit fram statistik som mycket tydligt
visar att koncentrationen till storstäderna nu ökar ytterligare.
Vi menar att den typen av åtgärder minskar statens engagemang i
invandringspolitiken. Här måste det till en skärpning om vi
skall leva upp till Hela Sverige-strategin.
Jag tror också att försörjningsstödet är oerhört väsentligt.
Man måste föra en aktiv arbetsmarknadspolitik för invandrarna,
och det måste vara väldigt tydligt, gärna någon form av gräddfil
för invandrarna. Gör man inte det måste man på annat sätt
solidariskt finansiera försörjningsstödet till invandrarna. Det
handlar då inte om generalschabloner utan om att försörja den
gruppen av människor på samma sätt som vi försörjer andra
människor som inte har en egen inkomst att försörja sig med. Man
kan inte överlåta till Botkyrka, Landskrona, Göteborg, Stockholm
och andra kommuner att stå för hela det försörjningsansvaret,
eftersom det för vissa individer kommer att handla om
försörjning livet ut eller tills de uppnår pensionsålder, medan
det för andra kanske bara blir aktuellt under kortare perioder.
Det är en omöjlig uppgift att förklara för kommuninvånarna att
en och samma kommun skall ha så stora kostnader för vissa
grupper. Varför kan inte de andra kommunerna vara med och dela
på de kostnaderna? Det är ju faktiskt en fråga för hela
samhället att visa solidaritet med de flyktingar vi tar emot i
Sverige, och då måste också hela Sverige vara med och betala de
sammanlagda kostnaderna för detta.
Ordföranden: Nu lämnar jag ordet fritt för en diskussion
med frågor, svar och synpunkter. Varsågoda!
Bo Könberg: Jag tänkte ta tillfället i akt att ställa ett
par frågor som rör just inriktningen mot arbetsmarknaden. Vid
genomgången av situationen i Malmö fick vi ju en ganska tydlig
bild av att man där mer inriktar sig mot arbetsmarknadsfrågor.
Något förvånad är jag kanske över att det har dröjt så länge,
men å andra sidan får man väl vara glad över det som ändå sker
och att det går åt rätt håll, även om problemen förstås är
jättelika.
Ronny Nilsson nämnde i förbifarten att han ville ifrågasätta
vissa regler på arbetsmarknaden. Jag är litet nyfiken på vilka
regler han då tänker på.
Det andra jag vill ta upp är invandrarpraktiken, vilken i
årets budgetförslag sägs användas i mycket mycket liten
utsträckning. Företrädarna för AMS sade att de skulle återkomma
i frågan. Jag skulle vilja ha en kommentar antingen från
kommunernas sida eller från arbetsmarknadsmyndigheterna om hur
det kommer sig att man inte kommer längre i utnyttjandet av
invandrarpraktiken och om det finns förhoppningar om att det
ändå går åt rätt håll.
Maud Björnemalm: Med tanke på vad Lars Johansson sade
skulle det vara intressant att få litet synpunkter från
Invandrarverket vad gäller de asylsökandes rätt att bo var de
vill.
Margit Gennser: Efter vad jag förstår har den senaste
talaren funderat på om invandrarkostnaderna egentligen inte
borde bäras direkt av staten. Man kan då fråga sig hur det
skulle vara praktiskt möjligt. Vi har naturligtvis den kommunala
pengapåsen, men vi vet att det finns väldigt mycket
schablonregler. Det skulle i så fall vara ett direkt stöd, t.ex.
ett socialbidrag direkt till invandrarna. Då frågar man sig:
Skulle vi få mer rörlighet på arbetsmarknaden då, när staten
skulle kunna begära att man tar de jobb som finns?
Jag skulle också vilja ställa en andra fråga. I Malmö har vi
under en period av 20--25 år tappat väldigt mycket av
okvalificerade, inte så högt kvalificerade industrijobb i och
med att textilindustri, gummiindustri, skoindustri osv. har
slagits ut. Det måste väl ändå vara mycket svårt att utbilda
människor som knappt har grundskolekompetens till de nya,
kvalificerade arbeten som finns? Är detta en möjlighet?
Lars Johansson: Först till frågan om försörjningsstödet.
När generalschablonen infördes 1990 hade vi bland invandrarna en
sysselsättning på ungefär 60 %. De siffror jag har fått från AMS
för det första halvåret 1994 visar att sysselsättningen bland
invandrarna nu har sjunkit till 37 %. Tanken var att kommunerna
skulle svara för introduktionen i det svenska samhället. Det
finns naturligtvis i detta sammanhang brister också i
kommunerna, även i Göteborg, men det är ändå ett kommunalt
ansvar att ordna introduktionen i samhället vad gäller hur
samhället fungerar, att se till så att barnen går i skola, att
det finns barnomsorg, äldreomsorg, bostad, osv.
Introduktionen på arbetsmarknaden borde däremot enligt min
mening fullt ut vara ett statligt ansvar. Jag menar att man i
den delen skall lägga ansvaret på AMS och att AMS skall ha ett
försörjningsstödsansvar fram till dess att man ser till så
att invandraren kommer i arbete. Jag tycker att det är ganska
rimligt. På så sätt får AMS ett väldigt tydligt uppdrag. Det
blir tydligare än det man har i dag.
Anna Santesson: Det är riktigt att det blev en trög start
för invandrarpraktiken, men vi har under de senaste veckorna
kunnat notera att det accelererar. Jag tittade i går på siffror
som visar att det ligger på omkring 3 500 i hela riket. Man kan
kanske tycka att det inte är så våldsamt många, men tanken är
att det skall röra sig om i genomsnitt 5 000 per månad under
året.
Vi har i vår framställning inför sysselsättningspropositionen
föreslagit att regelverket kring invandrarpraktiken skall mjukas
upp så att man når inte bara invandrare som har varit högst fem
år i landet utan även sådana som har varit här under en längre
period. Problemen försvinner för det mesta inte i och med att
man blir svensk medborgare, utan de kan vara lika stora för det.
Invandrarpraktiken har alltså ökat i omfattning, och den ökar
snabbare och snabbare, vilket ju är glädjande.
Jonny Kärnkvist: Även jag vill säga något om
invandrarpraktiken. Jag representerar ett kontor som har drygt
2 000 inskrivna, och det är alltså fråga om utomnordiska
invandrare. Vi har satsat på invandrarpraktik ända sedan i
höstas. Också vi hade en trög start. I november hade vi ett
femtiotal ute, i februari 115, och nu närmar vi oss 150. Vi ser
ett större och större intresse hos arbetsgivarna, och vi ser
också att de som började i höstas och som nu har gått sin period
får stanna kvar i jobb. Vi har ingen utvärdering klar, så jag
kan inte presentera några siffror. Ett betydande antal kommer
ändå att få fortsätta jobba under kortare eller längre tid, och
det handlar också om fasta anställningar.
Ronny Nilsson: Jag talade tidigare om ändrade
förordningar, regler och sådant vad gäller särskilda
sysselsättningstillfällen. Jag tänkte då på möjligheten att
arbeta med socialbidrag och lönesättningar men också på
möjligheten att ordna arbetstillfällen i bostadsområden som
Rosengård eller Holma. Det kan nu ta rätt lång tid. Jag tänker
mig att man mycket smidigare skulle kunna ändra stadsplaner, ge
byggnadslov och sådant, självklart med bibehållna krav på
arbetsmiljön. Det kommer nog att krävas smidighet i de här
sammanhangen. Vi skall nu så smått börja testa detta, men vi
räknar med att få en del hinder på vägen.
Ulla Wallering Fall: Bestämmelsen om att asylsökande har
rätt att bo i kommunerna under väntetiden trädde i kraft den 1
juli. Vi har från Invandrarverkets sida följt detta och vid två
tillfällen avrapporterat till regeringen. Det är riktigt att
detta har ökat hela tiden och att det har fått en stor
omfattning. I dag bor 38 % av dem som väntar på
uppehållstillstånd i eget boende i kommunerna. Den grupp det
handlar om består av ca 8 000 personer. Koncentrationen till
storstadsområdena är mycket tydlig. 52 % bor i Stockholm,
Göteborg och Malmö, fördelade så att 2 400 bor i Stockholm, 700
i  Göteborg och ca 500 i Malmö.
Under hösten har ca 22 000 personer fått uppehållstillstånd,
och av dem har 10 % varit placerade i eget boende i kommunerna.
Det är alltså 2 000 som genom att de redan bodde i en kommun
när uppehållstillståndet beviljades fick sin placering i en
kommun. I ca 50 % av fallen är det fråga om en storstad.
Vi har i vår rapport till regeringen påtalat att det här
urholkar Hela Sverige-strategin. Det är trots allt en så stor
grupp av de asylsökande som väljer sitt eget boende och som bor
kvar när uppehållstillståndet beviljas. Vi har också sagt till
regeringen att vi vill fortsätta följa utvecklingen i fråga om
den här gruppen och återkomma med en rapport vid
budgetårsskiftet. Vi har nämligen haft en väldigt omfattande
mottagning av flyktingar i kommunerna, och det är svårt att se
och renodla hur stor påverkan den här gruppen får på hur våra
kommunförhandlingar fungerar och hur avtalen med kommunerna kan
utvecklas.
Bo Könberg: Det var intressant att höra att det tydligen
går åt rätt håll med invandrarpraktiken, och det är extra
intressant om den fungerar, som antyddes av företrädaren för
Malmö, i den meningen att många av dem som får pröva på jobb
också får chansen att stanna. Hela tanken bakom
invandrarpraktiken var ju att det här är en grupp som, i
jämförelse med andra grupper på den traditionella
arbetsmarknaden, förmodligen tjänar på att få visa upp sig.
Jag skulle vilja veta litet mer om det som Ronny Nilsson
talade om vad gäller förändringar i socialbidrag och
lönesättning.
Ronny Nilsson: Jag kan inte ge något ytterligare svar nu.
Vi får väl dyka rakt in i detta och återkomma när vi stöter på
problemen. Men vi räknar med att det kommer att uppstå en del
hinder. Det är inte alltid så enkelt att man som
socialbidragstagare kan säga att man skall ha exakt samma summa
i socialbidrag som man hade fått om man haft ett arbete. Om jag
är rätt påläst när det gäller socialtjänstlagen är det inte så
enkelt. Vi återkommer när vi stöter på problemen.
Maud Björnemalm: Vi har hört mycket nu om kommunernas
problem när det gäller asylsökande som bosätter sig i
kommunerna. Jag undrar hur man klarar barnen och deras skolgång.
Ingela Bergendal: Jag sitter som ordförande i
Biskopsgården, en invandrartät stadsdel i Göteborg som har
22 000 invånare. En skoldag för eleverna i Biskopsgården består
ofta av att man går med stor entusiasm till sin skola för att
möta sina klasskamrater. Man upplever inte att det är någon
skillnad på kamraterna som kommer från många olika länder. Men
man upplever skillnader när man jämför sig med andra områden när
det gäller möjligheten att få tillgång till det svenska språket
till fullo och gå vidare till gymnasiestudier. Det är där vi har
de stora problemen. Hur kan vi motivera våra elever att gå
vidare med sina studier?
Gällde frågan hur vi möter våra barn i skolan?
Maud Björnemalm: Jag undrar hur man får kännedom om när
asylsökande kommer och slår sig ner i kommunerna. Hur får man
kännedom om barnen? Klarar man av att få barnen i undervisning
med så kort varsel?
Ingela Bergendal: Jag ser inte det som ett problem. Vi kan
mycket snabbt fånga upp de invandrare och flyktingar som kommer
till vår stadsdel. Det finns många tillfällen där vi möter dem i
olika sociala situationer. Vi har t.ex. de öppna förskolorna där
vi möter många av de grupper som kommer till oss. Där är
socialtjänsten tidigt inkopplad och kan möta problemen. På så
vis kan de slussa dem in i vårt samhälle.
Problemet är att vi i vår stadsdel har skolor där andelen
invandrare utgör 90 % och skolor där den ligger strax över
20 %. Det är där svårigheterna uppstår. Hur skall vi få
resurser så att våra lärare kan möta språkproblemen både hos den
svenska eleven och invandrareleven? Det är ett stort problem,
och det är där vi måste få hjälp.
Det finns en annan sak som vi också måste få hjälp med när de
väl har flyttat till oss. Dessa flyktingar och invandrare har
inget val i dag i vilket område de skall bo. I det område som
jag är ordförande för är en stor procent av bostäderna
lägenheter. Men i de områden som gränsar till mitt är det
villor. Invandrarna kan aldrig välja att bo i de andra områdena.
Det finns inget alternativ för dem. Det måste vi också få hjälp
med. Hur väljer en invandrare i dag att flytta in i en storstad?
Jo, man väljer den stadsdel där det finns lediga lägenheter, och
det finns det i det område där jag är ordförande.
Vi har också problem när det gäller skolorna. Vad gör man som
lärare när man har en enda svensk elev? Och vad gör man som
invandrarförälder? De vill inget hellre än att komma in i vårt
samhälle. De vill få möjligheter att arbeta.
Men, som Lars Johansson sade, vad är det man efterfrågar i dag
på arbetsmarknaden? Jo, det är högutbildad arbetskraft. Det är
inte de som bor hos mig i min stadsdel. De har inte fått
möjligheten att gå vidare i gymnasieskolan på grund av att våra
resurser inte alltid räcker till.
Men det finns en otrolig entusiasm. I vår stadsdel har vi
20--30 olika projekt som skall skapa möjligheter för eleverna
att få en bättre skolgång.
Bengt Eliasson: Det gäller en fråga som komplicerar detta
ytterligare. När man tittar på de låga sysselsättningsnivåerna i
de här områdena kan man konstatera att väldigt få har sina barn
i barnomsorg. Det innebär att man inte heller får den chansen
att lära sig svenska innan man börjar skolan. Vi har exempel på
barn som är födda i Botkyrka och kommer till skolan i första
klass och egentligen inte kan någon svenska.
Vi har ju skurit ner även där. Om man skall få någon ordning
på skolan måste man nog experimentera med någon form av
språkförskolor för barn i den åldern. Vi har prövat att ha en
öppen förskola med grupper där barn skrivs in just för att träna
svenska. Det kräver ju också resurser. Detta komplicerar
tillvaron ytterligare när det gäller skolgången.
Ordföranden: Som en kommentar till det vill jag säga att
vi tyckte att de tankar om en särskild språkförskola för barn
som egentligen är hemma hos sina föräldrar som ni satt i sjön på
åtminstone ett ställe i Botkyrka lät väldigt offensiva.
Rose-Marie Frebran: Jag undrar om man i storstäderna, där
de här invandrartäta områdena finns, har jobbat konkret och
målmedvetet med sådana saker som man skulle kunna kalla
statushöjande insatser, dvs. att man gör de här områdena mer
attraktiva. Det finns en mängd olika saker man kan tänka sig där
naturligtvis. Det kan vara lokalisering av olika statliga och
kommunala organ, småindustrier, hantverksbyar, vuxenutbildning
osv.
En sak som jag tycker skulle vara ganska genial vore om t.ex.
universiteten kunde lägga sin språkverksamhet där språken är
levande, dvs. i de invandrartäta bostadsområdena.
Något annat som skulle kunna vara bra för att höja områdenas
status är naturligtvis att försöka tillgodose de krav på
trygghet och närhet till service som finns hos de människor som
bor där. Det kan gälla kvarterspoliser, arbetsförmedlingskontor
osv. På vilket sätt jobbar man med sådana statushöjande
åtgärder?
Gullan Lindblad: Fru ordförande! Vi har ju redan talat om
kommunernas stora ansvar. Vi har tyvärr konstaterat att när
bidragsgivningen till kommunen upphör så kvarstår väldigt många
som socialbidragstagare. Jag delar Lars Johanssons åsikt om att
det inte kan vara så att enskilda kommuner som är mycket
invandrartäta och attraktiva skall bära detta ensamma. Utskottet
har också vid ett flertal tillfällen påtalat för regeringen att
vi måste se över dessa kommuners situation.
Vi fick ett förslag här om ökade insatser från AMS för att ta
hand om dem. Det tycker jag är ett förslag som är värt att
diskutera i fortsättningen. Någonting måste vi göra för här har
vi en tickande bomb.
Det finns en rad förslag i olika motioner alltifrån att man
inte skall få flytta till att den invandrade själv skall ha en
egen penningpåse som man har med sig hela tiden när man flyttar.
Jag tycker att det vore mycket värdefullt för utskottet att få
några synpunkter till på möjliga vägar att gå. Detta är inte
minst bekymmersamt för de kommuner som kommer att få väldigt
många äldre invandrare som inte kan få pensioner. Det har vi
också påtalat. Detta är inga lätta frågor.
Jag skulle närmast vilja fråga AMS representant om man ger
småföretagarstöd till vissa invandrare. De kommer ju ofta från
en helt annan kultur och är duktiga småföretagare. Det är kanske
också en väg att gå. Jag skulle vilja höra litet om det.
Sedan vet jag inte om jag svär i kyrkan, men jag vill ta upp
detta med hemspråksundervisning kontra svenskundervisning. Jag
har alltid varit litet tveksam till att vi satsade så mycket på
hemspråksundervisningen. Det är väl så att allt fler har börjat
inse att det är en fråga där föräldrarna får ta ett ökat ansvar.
Men det är oerhört viktigt att satsa på svenskkunskaperna. Det
är allt fler invandrare som har påtalat detta. Jag skulle vilja
höra vad Skolverket har att säga om detta.
Margareta Grape: Jag tror att just den frågan tar upp
litet grand av kärnan i detta. Man kan ju välja här. Antingen
skall man flytta bort något här. Man definierar att det finns
för mycket av något i de här områdena, eller också definierar
man att det finns för litet av något. Jag ser det mycket svårt
att definiera att problemet är att dessa människor bor just där
och kanske inte någon annanstans. Det är snarare så att i dessa
områden finns det brist på social service, samhällsservice och
framför allt brist på arbetsplatser och möjligheter till
utveckling.
Det är flera som har tagit upp problemet att det finns en stor
omflyttning i dessa områden. Det är inte bara svenskar som
flyttar ut från de invandrartäta områdena utan det är också --
och jag tror att det nämndes en passant här på förmiddagen --
invandrarfamiljer som stabiliseras ekonomiskt och socialt som
har en benägenhet att mycket snabbt flytta ifrån de mest
invandrartäta områdena.
I Stockholm försöker vi dammsuga för att hitta möjligheter
till nya och samordnade insatser av ibland litet mer
okonventionell art. Vi försöker att få till stånd ett
språkinstitut ute i Rinkeby. I Tenstaområdet försöker vi få till
ett textilcentrum som inte bara är, för att vara litet elak, en
typ av dagis för vuxna, som en del beredskapsjobb handlar om.
Här handlar det om möjligheter till både konstnärlig och
professionell utveckling.
En annan nödvändighet är att ta upp en ordentlig diskussion
både i kommunerna och i det här huset om frågan om hur man kan
understödja och underlätta möjligheterna att hitta uppblandade
och nya upplåtelseformer och förvaltningsformer för de bostäder
som redan nu finns -- att se regionalpolitiken i ett
storstadsperspektiv. Vi försöker lära oss att hela Sverige skall
leva. Där handlar det också om att hela storstäderna måste kunna
leva. Det måste finnas incitament och möjligheter att dra till
sig arbetsplatser av olika slag.
Här i huset vet ni i alla fall om den diskussion som har varit
om möjligheten att eventuellt förmå SIDA att förlägga sig i ett
av de invandrartäta områdena. Det skulle inte bara höja statusen
i största allmänhet. Det skulle också bidra till att skapa en
efterfrågan som för närvarande inte finns efter olika typer av
service i form av lunchställen och handelsplatser osv.
Frågan om statushöjande åtgärder är säkert kolossalt viktig.
Men det måste till mer än statushöjande åtgärder i största
allmänhet för att göra det till ett intressant ställe att vara
på. Det måste också få önskvärda konsekvenser när det gäller att
diversifiera den vardag som människor som bor i dessa områden
har att leva i. Det måste också bidra till att skapa fler
arbetsplatser.
Frågan om det svenska språket är oerhört viktig. Man lär sig
aldrig svenska genom att hitta på hur bra pedagogiska metoder
som helst om det inte finns svenskar att tala svenska med. Där
behövs det nog mycket mer än de insatser som skolan kan göra.
Det krävs också alla upptänkliga variationer av samarbete med
föreningslivet, enskilda organisationer, mammor och pappor till
dessa barn.
Peter Schuckink-Kool: Det var logiskt att vi först kom in
på de frågor som vi upplever som mycket akuta och att vi därför
har talat mycket om arbetsmarknadsfrågor. Men det finns tre
nivåer.
Den kortsiktiga strategin måste naturligtvis vara att på
snabbaste sätt introducera människor i samhället, och där är
arbetsmarknaden den viktigaste metoden.
Den andra biten är att mycket av den problematik som vi nu
diskuterar är knuten till vissa stadsdelar. Det är just därför
just vi representar dessa kommuner. Nu börjar det komma frågor
om en långsiktig strategi att göra om dessa stadsdelar på ett
sådant sätt att de inte lockar till sig en ensidig befolkning.
Boendekarriären får här inte innebära att man flyttar till en
annan stadsdel.
Till det ändamålet har vi i den stadsdel som jag representerar
nu ett mycket nära samarbete med de stora byggföretagen som äger
fastigheterna i stadsdelen. Man har ju ändå begränsade
möjligheter inom ramen för det bestånd som finns att vidta vissa
statushöjande åtgärder. Man diskuterar vilka olika boendeformer
man skall kunna erbjuda inom ramen för just hyresfastigheter för
att minska omsättningen och eventuellt få människor att söka sig
till den här stadsdelen för att den kan erbjuda ett specifikt
boende. Det kan vara seniorboende och vissa typer av
servicelägenheter.
Långsiktigt måste vi naturligtvis fundera över varför dessa
stadsdelar har blivit som de är. Det är förmodligen för att de
från början har erbjudit ett totalt ensidigt boende. I andra i
övrigt jämförbara stadsdelar i Göteborg har vi ca 37 % boende i
egna hem eller bostadsrätter. I stadsdelen Biskopsgården är det
7 %. Detta präglar även andra stadsdelar med denna förekomst.
Till Gullan Lindblad vill jag säga att jag tycker att det är
beklagligt att man återigen för in hemspråk som en motsättning
till kunskaperna i svenska. Frågan var inte ställd till mig. Jag
skulle annars gärna ha tagit upp den.
Jag hoppas också att vi sedan får tillfälle att säga några
konkreta saker som vi tror skulle behövas även om vi inte blir
tillfrågade om just det ämnet.
Gullan Lindblad: Fru ordförande! Jag är tacksam för
synpunkter i den här frågan. Du får gärna svara. Jag tar upp den
här frågan eftersom jag har mött allt fler invandrare som själva
säger detta.
Peter Schuckink-Kool: Det kan vara intressant för Sverige
som nyligen har blivit medlem i EU att höra att EU har kommit ut
med en rapport där man beskriver hemspråkets roll ungefär så som
man gjorde på 70-talet i Sverige när man genomförde
hemspråksreformen. Man inleder med att säga att det finns allt
starkare vetenskapliga belägg för att dessa tankegångar är
riktiga. Man rekommenderar medlemsstaterna att utveckla sin
undervisning i den riktningen. Vi har redan kommit en bra bit
där, men nu håller vi på att avrusta.
Lars Johansson: Jag vill bara kort säga apropå detta om
vad vi gör för att höja statusen i områdena att detta inte är
någon enkel fråga. Det krävs ganska stora förändringar. Låt mig
ta ett exempel. I Göteborg bor 80 % av befolkningen i lägenhet.
I riket i övrigt är det ungefär hälften. Av de 80 % som bor i
lägenheter bor en hel del i bostadsrätter. Det handlar inte bara
om att få småhus i dessa områden. Det handlar också om att ändra
attityden till själva området som sådant.
Peter talade om Biskopsgården alldeles nyss. Det var ett
område som människor flyttade till i slutet på 50-talet och
under 60-talet. Sedan har det skett en avflyttning därifrån och
invandrare har flyttat in i stor utsträckning. Det har att göra
med att området under flera år gick ner sig genom att bostäderna
blev otidsenliga. Nu sker där en upprustning apropå detta att
höja statusen. Det sker förändringar i det området. En del hus
på Solvädersgatan har rivits för ett antal år sedan, och det
diskuteras nu att bygga hus där med ett annat boendeinnehåll än
i det gamla beståndet. Det sker en del sådana insatser.
Det görs också andra insatser när det gäller att se till att
vi har en bra kommunal service. I många av dessa områden, typ
Gunnared som också är representerat här, har vi byggt om
grundskolorna för närmare 200 miljoner kronor under 90-talet. Vi
menar att det är viktigt att den offentliga servicen har en hög
kvalitet i de här områdena.
Vi genomför fr.o.m. i år en omfördelning av kommunbidraget i
Göteborg. Vi utgår ifrån behovet av kommunala insatser inom
skolan, barnomsorgen, äldreomsorgen osv. Det får slå igenom i
betydligt större utsträckning än tidigare. Det är litet grand av
det som nu diskuteras här i riksdagen om det nya
skatteutjämningssystemet. Vi använder oss av den typen av
variabler. Vi införde det från den 1 januari i år. Det innebär
att dessa stadsdelar får betydligt mer kommunala resurser än
andra stadsdelar i Göteborg.
Jag kan bara konstatera vad det innebär i andra delar av
Göteborg som utgörs av mer välsituerade områden av typ Danderyd
här i Stockholmsområdet. Det innebär att de stadsdelarna får
ganska kraftiga besparingar inom skolan och barnomsorgen
eftersom vår totalekonomiska situation är sådan i Göteborg att
vi måste göra en omfördelning av resurserna till de
invandrartäta områdena för att man skall kunna få bättre
levnadsvillkor där så att alla göteborgare, oavsett varifrån de
kommer, får så likvärdiga levnadsvillkor som möjligt.
Frank Andersson: Jag tänkte ta upp ett par saker som
gäller detta med statushöjande åtgärder. I Gårdsten hos mig bor
det 50 % invandrare men i skolklasserna är 90 % av barnen
invandrare. Jag känner ofta att det är kört i dessa områden att
bryta boendestrukturen.
Jag tycker att man skall göra det så bra det någonsin går i
dessa områden för dem som bor där. Jag tror att det kvittar hur
många höghus vi river i Gårdsten och hur många fina villor vi
bygger. Det kommer ändå att bli ett fåtal svenskar som kommer
att flytta dit. Det har gått så fruktansvärt långt i dessa
områden. De barn som går i skolan där måste garanteras en lika
bra utbildning som de barn som växer upp på andra ställen i
staden.
Vi i Gunnared jobbar mycket med vår personal. Det gäller att
kunna behålla den duktiga och kunniga personal som vi har. Det
är tungt att jobba i ett sådant område. Därför krävs det att vi
satsar på vår personal så den stannar. Vår stadsdelsnämnd har
just antagit en skolplan där vi i den politiska nämnden mycket
klart säger att det är språket som är det absolut viktigaste.
All fortbildning under ett par tre år framöver skall inriktas på
språket.
Vi har dessutom ett invandrarpedagogiskt centrum i vår
stadsdel som vi invigde för ett år sedan. Det ligger också i
linje med detta. Där jobbar man med fortbildning för personal. I
Angeredsområdet är vi så duktiga på detta att vi erbjuder
Göteborgs lärare och förskollärare utbildning i hur man kan
jobba med språket i skolan.
När det gäller arbete har vi sedan fem år tillbaka ett projekt
som vi kallar Arbete i Angered. Under den här femårsperioden har
vi fått i gång ungefär 90 nya företag i vårt område. Det är i
huvudsak enmans- och tvåmansföretag. Vi har ett
nyföretagarcentrum som har en filial hos oss. Där jobbar man
aktivt med dem som är intresserade av att starta företag, och
man kan även få en utbildning i den kunskap som krävs för att
kunna starta ett företag. Man gör också en analys av hur bra
tankarna och idéerna är och om de är genomförbara.
All hemspråksträning i Gunnared ligger utanför ordinarie
skoltid. Det innebär att springet ifrån klassen har upphört helt
och hållet.
Mats Björnsson: Låt mig börja med att lämna en liten
upplysning apropå en tidigare fråga som ställdes om val av
skola. Skolverket håller på med en särskild studie som handlar
om fritt val av skola. Vi vet ju att det är betydligt fler i
storstadsområdena som använder sig av möjligheten att välja
annan skola än den närmaste. Det är upp emot 10 %. Vi försöker
där beskriva om detta friare val av skola också innebär en ökad
segregation. Vi försöker ta reda på vilka grupper det är som
väljer annan skola och varför. Vi får väl ett svar på detta om
ett antal månader. Detta var mer som en upplysning.
Låt mig sedan gå över till frågan om hemspråket. Risken finns
att man hamnar fel vad man än säger här. Vi har gjort en del
nationella utvärderingar. Bl.a. har professor Horst Löfgren
gjort analyser av elever som slutat grundskolan och följt upp
dessa i ett antal år efteråt. Slutsatsen av detta är att
kunskaper i svenska isolerat som faktor är av största betydelse
för studieframgången. Det finns inte samma tydliga relation
mellan studieframgång och hemspråksundervisning. Det visar
detta. Därmed är det inte sagt vad hemspråksundervisningen har
för andra effekter. Jag kan återkomma till det senare.
Vi kan också konstatera att kostnaderna för undervisningen i
kommunerna totalt har minskat sedan 1991/92. Det är ganska stora
minskningar i kostnader för lärartimmar, inte minst för både
hemspråk och Svenska 2. Detta har delvis skett genom
effektiviseringar med större elevgrupper och liknande. Men det
är inte bara kostnaderna som har minskat utan även andelen
elever med annat hemspråk än svenska som följer undervisning i
hemspråk och Svenska 2 har minskat. I Svenska 2 har minskningen
varit ganska kraftig mellan åren 1992/93 och 1993/94.
Det är svårt att bedöma vilka effekter detta får utan närmare
studier, men det är helt klart att det är en minskad andel
elever som går i svenskundervisning. Det borde egentligen vara
alarmerande eftersom kunskaper i svenska uppenbarligen är av
avgörande betydelse.
Allmänt kan jag väl säga att utifrån nationell statistik är
situationen när det gäller invandrarelever inte så bekymmersam
som man kunde tro. Nu pratar vi om invandrartäta områden i det
här sammanhanget, men tre fjärdedelar av invandrareleverna --
definierat som elever som har annat hemspråk än svenska -- går
igenom gymnasieskolan. Deras resultat är i stort sett likvärdiga
med svenska elevers när det gäller betyg och liknande. Det är en
något mindre andel invandrarelever som går över till
gymnasieskolan och det är en något större avbrottsfrekvens, men
skillnaderna är inte så vansinnigt stora. Men vi är helt klara
över att riskgrupper -- utifrån dessa utvärderingar -- är dels
elever som kommer hit under högstadietiden, dels elever som bor
i invandrartäta förorter.
Apropå frågan som ställdes från podiet kan jag bara nämna att
Skolverket nyligen har fått ett ganska vittomfattande uppdrag
när det gäller hemspråksundervisningen. Det syftar bl.a. till
att utvärdera hemspråkets betydelse bl.a. för svenskkunskaperna.
Man vill se om det finns ett samband däremellan och hur det ser
ut.
Gullan Lindblad: Jag tycker att det är värdefullt med de
svar som jag har fått från flera håll. Det är utmärkt att vi får
den där rapporten så småningom.
Jag tycker att det är utmärkt att ni har lagt
hemspråksundervisningen utanför ordinarie skoltid i Göteborg.
Det har blivit väldigt sönderhackat tidigare. Men jag har en
konkret fråga. När vi var i Botkyrka sade man där att det har
blivit sämre med svenskundervisningen sedan flyktingarna fick
flytta vart de ville. När de var kvar på förläggningen kunde man
redan där börja att ge svenskundervisning, eller i alla fall en
introduktion. Men när man nu flyttar direkt ut i bostadsområdena
har man inte den möjligheten. Är det någon som har erfarenhet av
detta?
Peter Schuckink-Kool: Skolplikten har gällt, oavsett om
barnen har befunnnit sig på förläggning och även om de haft en
viss reducerad undervisningsplikt i den kommun där de befunnit
sig på förläggning. Skolplikten gäller även den dag som en elev
kommer till en kommun. Det betyder att undervisningen normalt
påbörjas omedelbart. Jag ser inte någon tydlig skillnad.
Gullan Lindblad: Nu gällde detta inte bara elever, utan
flyktingar som sådana.
Peter Schuckink-Kool: Då kan jag naturligtvis instämma.
Det har anordnats kurser specifikt på förläggningar och för dem
som har flyttat till kommunen, framför allt under väntetiden,
men de har inte samma rättigheter som de flyktingar som fått
uppehållstillstånd. Det har varit svårare att samla dem till
eventuella sådana frivilliga kurser på förläggningar. Mitt svar
gällde alltså att skolplikten gäller alla barn som kommer över
gränsen.
Lars Johansson: Jag vill göra en kommentar med anledning
av det som Skolverket sade nyss. Det här är mycket mer
mångfasetterat än vad som redovisades, dvs. att det inte fanns
så stora farhågor för att invandrarungdomarna inte gick vidare
till gymnasieskolan. Man kan inte använda så generella siffror.
Jag skulle kunna ta många exempel, men ett exempel kan vara
Muhammed, 12 år, som kommer från Somalia till Göteborg och
börjar i grundskolan. Vilka förutsättningar har han att börja på
gymnasieskolan om några år, efter att ha kommit in i en svensk
skola i sjätte klass? Det är det som är problemet, och det är
det vi måste vara uppmärksamma på. När vi diskuterar
invandrings- och flyktingfrågor blir det ofta så generellt.
Vi har alltså i Göteborg hemspråksundervisning på 95 olika
språk, och de människor som deltar är i olika åldrar. Det går an
för den som föds i Sverige eller för den som kommer hit i
tre--fyra-årsåldern. Då finns det hyggliga förutsättningar. Men
när man kommer rätt in i skolan på mellanstadiet eller
högstadiet eller, ännu värre, som 17--18-åring, vilka
förutsättningar har man då att kunna gå i en gymnasieskola och
få en utbildning som gör att man har samma chans som de svenska
ungdomarna på arbetsmarknaden eller att kunna gå vidare till
högskolan?
Jag menar att man inte får ge så generella svar som Skolverket
nyss gav. Det är fullständigt uppåt väggarna. Man måste
analysera de olika invandrargrupperna, från olika länder. Vi har
börjat att göra det när det gäller arbetsmarknadsfrågan, som har
en ofantligt tydlig koppling till detta, tillsammans med
utbildningsförvaltningen och Länsarbetsnämnden i Göteborg.
Målet måste självfallet vara att alla skall kunna få arbete
och försörja sig själva. Men vi måste, såvitt jag kan bedöma,
lägga upp program för olika invandrargrupper med olika
ambitionsnivå. Det här kommer att ta tid. För många människor i
första generationen kommer det att ta lång tid, och då måste
vårt svenska utbildningssystem också vara anpassat till det.
Ett annat exempel är det som vi har diskuterat med Göteborgs
universitet, och som jag tror att det har fattats beslut om -- i
riksdagen eller i regeringen. Det handlar om att ge 600
invandrare en basutbildning på Göteborgs universitet, som gör
att de sedan kan gå vidare i en specialinriktad utbildning. Då
får man baskunskaper på vissa områden. Man kan vara duktig t.ex.
i språk, medan man är dålig i svenska och datakunskap och en del
annat. Man får alltså en basutbildning i det svenska samhället,
och sedan kan man gå vidare i särskild utbildning.
Det finns alltså möjligheter att komma till rätta med det här,
men vi måste finfördela våra insatser så att det blir rätt
åtgärd.
Eva Sjöstedt: När det gäller statushöjande åtgärder, som
Rose-Marie Frebran var inne på, har det gjorts en hel del
försök. Man har rustat upp bostadsområden, och man har skapat
olika former av boendeinflytande. Men vad som saknas i de här
områdena, som är det absolut mest väsentliga för att höja
statusen på områdena, är ju kontakter mellan svenskar och
invandrare. I Malmö har vi flyttat ut en hel del av
förvaltningarna, för att få arbetsplatser där ute. Men det är
svenskar som åker ut till Rosengård och jobbar, och de åker till
någon annan plats i kommunen när jobbet är slut.
Det finns alltså egentligen inte konkreta arbetsplatser för de
människor som bor inom de här områdena, och jag tror att det är
den absolut viktigaste frågan, om man skall skapa någonting som
är positivt och bryta segregationen.
Det talades om kvarterspoliser och annan service. Post,
affärer m.m. finns i de här områdena. Det som behövs är alltså
småföretagare, hantverkshus, små arbetsplatser, småindustrier
och olika former av sysselsättning för människor som bor där,
för att segregationen skall kunna brytas.
Sedan skulle jag vilja passa på att ge Margit Gennser ett svar
-- hon har fått vänta länge.
Det är riktigt, som du säger, Margit, att Malmö, precis som
Göteborg, har tappat otroligt mycket av den industri som fanns i
staden när den stora arbetskraftsinvandringen kom, och i
efterhand har vi nu fått effekterna av flyktingströmmarna. Det
som behövs nu är alltså en mängd småindustrier och att man tar
till vara invandrarnas kompetens. Jag tror att där finns mycket
kreativitet. Det visar inte minst en del försök där
invandrargrupper har startat egna företag. Jag tror att det är
någonting som man måste ställa sig bakom och försöka hjälpa till
med.
En annan sak som du tog upp, Margit, var det här med
kostnaderna som skall bäras av staten. När schablonen infördes
1991, om jag inte minns galet, var Malmö en av de kommuner som
tyckte att det skulle göras som en försöksverksamhet. Men det
blev alltså en riksomfattande verksamhet. Vi var redan då starkt
oroade för att det inte skulle räcka under den treårsperiod som
det var avsatt för. Tidigare återsökte man alltså
socialbidragen. Vi kan bara konstatera att vi egentligen har
fått rätt.
(Lunchpaus)
Ordföranden: Nu tänkte vi börja igen. Vi börjar med en
redovisning av ett kvinnoprojekt i Rinkeby. Det är Mazhar Göker
som kommer att ge oss den redovisningen. Det innebär att vi
väntar med alla dem som står i tur att fråga. Välkommen hit, och
varsågod!
Mazhar Göker: Tack. I dag bor ca 2 500 turkar i Rinkeby.
De flesta av dem är arbetskraftsinvandrare. I vår förening har
vi ca 2 200 medlemmar, och det är en politiskt obunden
förening.
Jag vill här berätta litet om den turkiska gruppens bakgrund
för att ni skall kunna se varför det fanns behov att starta det
här projektet. Rinkeby ingår bland miljonprogramsområdena. När
familjeåterföreningen började år 1970 blev dessa människor
placerade i Rinkeby.
Man hade inga som helst planer på att integrera dem. Det var
högkonjunktur, och det fanns gott om arbete. Utan att utbilda
dessa människor körde man ut dem till arbetsmarknaden. Den
offentliga sektorn och serviceyrken skrek efter folk.
Dessa människor kom ut på arbetsmarknaden på en gång utan att
få utbildning vare sig i svenska språket eller i
samhällsinformation. När lågkonjunkturen slog till i mitten av
80-talet var det dessa människor, med deras begränsade
utbildning och språkkunskaper, som först fick gå från arbeten.
När dessa människor inte hade kunskaper att söka sig till nya
yrken eller nya arbeten slog isoleringen och segregationen till.
De isolerade sig helt enkelt, eftersom de inte hade kunskaper
att söka sig till nya yrken.
Det medförde också att deras barn fick stanna hemma på grund
av de höga barnomsorgskostnaderna. Barnen hade heller aldrig
någon kontakt med svenska barn. De hade inte som sina jämnåriga
möjligheten att förbereda sig inför skolgången.
Med den bakgrunden började vi ta kontakt med
stadsdelsförvaltningen, arbetsförmedlingen och
försäkringskassan. Många kvinnor var långtidssjukskrivna. Man
ville rehabilitera dem, men hade inte kunskapen. Man var helt
enkelt inte på samma nivå som de kvinnor som man skulle
rehabilitera.
Därigenom utvecklades idén att starta ett projekt där både
kvinnor och barn kunde ingå. Målet med projektet är att motverka
isolering, utslagning och att kvinnorna skulle hjälpa till i
sina barns upppväxt så att de skulle få större möjligheter att
studera och större möjligheter att anpassa sig till skolan.
Detta projekt har startat den 5 december. Barnomsorgen
startade i oktober, och projektet för kvinnorna startade den 5
december. I schemat för kvinnorna ingår matlagning, sömnad,
svenska, samhällskunskap, data och matematik.
När kvinnorna dök upp den 5 december i projektlokalen var jag
väldigt rädd, om jag skall vara ärlig. Dessa kvinnor med
stenansikten hade ingen framtidstro och var nervösa. När vi tog
emot dem var vi väldigt rädda för att detta skulle misslyckas.
Men vi började arbeta med dem och ordna allting runt omkring
dem, som att sköta deras kontakter med myndigheter och hjälpa
till med att fylla i blanketter, osv. Det har medfört att vi har
ökat självförtroendet hos dessa kvinnor.
I dag är det väldigt glada kvinnor. De kan skoja och skämta,
något som man inte såg från början. De har bildat elevråd som
kommer med förslag till ledningsgruppen. De har förbättrat sin
svenska. De är mer medvetna om sina barns uppväxt och framtid.
De har fått förhoppning inför framtiden att vi skall kunna
integreras.
Vi har tagit emot 30 barn på daghemmet som aldrig hade varit
på dagis. De kan i dag dela med sig. De har kommit i kontakt med
svenska språket. De får en pedagogisk utbildning. De kommer i
kontakt med svenska mycket tidigare än vad de skulle ha gjort,
eftersom det är tvåspråkig personal som arbetar där. Man
använder två språk parallellt, både turkiska och svenska, på
daghemmet.
Kvinnorna var gömda ute i samhället. De myndigheter och
förvaltningar som arbetar med oss i dag skulle aldrig att ha
fått chansen att nå dessa barn och kvinnor. Vi har som ideell
förening ställt upp och genom uppsökande verksamhet tagit
kontakt med dem som är mest isolerade och fått in dem i
projektet så att de i sin tur kan känna sig mer värda som
människor. De känner att de är värdefulla för samhället.
Jag tror att dessa kvinnors barn i framtiden uppmuntras att
studera vidare så att tredje och fjärde generationens
integrering kommer att bli mycket lättare än det som har varit
hittills. Jag är också tacksam att förvaltningar och
organisationer har tillvaratagit våra resurser och den kunskap
vi besitter som invandrarorganisation.
Jag rekommenderar alla, kommuner, förvaltningar och
stadsdelsnämnder att ta till vara de resurser de har. Då tror
jag att ni har lättare att nå grupperna. Därutöver tror jag att
integreringen kan ske snabbare och på ett bättre sätt.
Jag har inte mycket mer att tillägga förutom att det är
Stockholms folkhögskola som bedriver utbildningen. De har
hittills gjort mycket bra ifrån sig. Jag kan gärna svara om ni
har några frågor.
Ordföranden: Tack skall du ha. Det var intressant att höra
hur ni har arbetat. Såvitt jag förstår är ni egentligen i början
på projektet, och mycket kommer kanske att hända under detta år.
Jag tror att vi låter nästa projekt presenteras på en gång,
och efter det tar vi en samlad diskussion. Då kan vi också ta de
frågor som är kvar från före lunch.
Det gäller nu arbetsmarknadsprojektet i Malmö, och jag lämnar
ordet till Jonny Kärnkvist. Varsågod.
Jonny Kärnkvist: Vi startade som ett projekt år 1989.
Erfarenheterna av det projektet var så goda ganska snabbt att
det blev permanentat och numer är en specialförmedling i Malmö
sedan 1992 för nyanlända flyktingar och invandrare.
Vi hade som målsättning när vi startade att vi snabbare skulle
få ut invandrare i arbetslivet och även utveckla samverkan med
Malmö kommun. Sedan dess har väldigt mycket hänt. Vi har
hittills tagit emot ca 4 500 personer. Vi jobbar med
traditionell metodik, och vi har också ett arbetslag från
Arbetsmarknadsinstitutet ingående i arbetsförmedlingen.
/Bild visas/
Vi har sedan 1992 fungerat som en arbetsförmedling. Resurserna
har i stort sett varit oförändrade på förvaltningsanslaget men
höjts på åtgärdsanslaget. 3,2 miljoner räcker till 9
handläggare. Åtgärdsmedlen på 58 miljoner tror jag inte att vi
detta budgetår orkar göra av med. Det beror på att personalen
inte räcker till för att utnyttja de pengarna. Vi får ca 4
miljoner kvar på det anslaget.
/Bild visas/
Jag sade att vi hade tagit emot ca 4 500 personer och arbetat
med dem. Jag har här resultatet från de senaste 15 månaderna.
Vän av ordning ser genast att det egentligen är de 16 senaste
månaderna. Jag fick med en månad till. Vi hade per den 31
oktober/1 november 1993 1 583 kvarstående som var arbetslösa.
Fram till den sista februari i år har vi tagit emot ytterligare
1 500.
För dessa 3 083 ser det ut på följande sätt. Det är i mycket
hög grad arbetsmarknadspolitiska åtgärder det handlar om. Vi har
fått ut 241 i arbete. Vi har konstant fått ut ca 15 personer i
månaden i genomsnitt sedan starten oavsett om det har varit
högkonjunktur eller lågkonjunktur. Detta år kommer vi kanske upp
i 200. Någon större ökning är det alltså inte.
/Bild visas/
Arbetsmarknadsutbildning handlar väldigt mycket om
föreberedande utbildning. Det är i mycket stor utsträckning
fråga om språkkomplettering. Jag sade att vi jobbade på ett
traditionellt sätt. Det är som vi ser det egentligen det enda
som håller. Det är enskilda samtal och enskild handläggning i
varje ärende, och det är ett mycket tidskrävande jobb.
Vi gör alltså en ordentlig utredning från starten. Vi vill ha
en ordentlig kunskap om varje individ. Det är det vi kallar för
kartläggning och handläggningsplan. Sedan har vi tvingats att
göra ett vägval när det gäller vad vi vill prioritera. Vi
prioriterar att försöka att få folk i arbete så mycket som
möjligt trots svårigheterna, och det gör vi med kompletterande
insatser.
Vi har där valt ut de högutbildade. Vi anser att de trots allt
har någorlunda möjligheter på  arbetsmarknaden. Vi försöker att
få igenom vårdpersonal med legitimationsyrken så att de snabbt
kan genomgå Socialstyrelsens prov för att senare gå ut i jobb.
Det är tveksamt med civilingenjörer och ekonomer. Men de har en
stark vilja.
Även övriga akademiker försöker vi att slussa vidare så att de
står på tröskeln till nästa steg. Verkstadsarbetare plockar vi
fram så många vi kan. Det gäller även restaurang-  och
servicebranschen. I restaurangbranschen finns det ganska hyfsat
med jobb i Malmö.
I stort sett varje jobb som vi tillsätter är jobb som vi
själva raggar upp, och vi får också medverka för att få till
stånd en anställning. Vi får ha många företagarkontakter och
många förhandlingar med arbetsgivare. Nästan varje jobb som vi
tillsätter är tillsatt med rekryteringsstöd.
Vi berörde här under förmiddagen invandrarpraktik. Det är den
åtgärd som i varje fall hittills har visat sig vara bra. När de
har gått sin period, sex månader sedan i höstas, ser det nu ut
som att de kan få jobb. Det är ett flertal som nu tickar ut i
jobb i januari/februari. Men även där är det en fortsättning med
rekryteringsstöd.
Den prioritering som vi gör får vissa konsekvenser. Det blir
de som har låg utbildning och som saknar yrkesutbildning som får
en väldigt lång väg till jobb, och för dem har vi inte åtgärder
så att det räcker.
/Bild visas/
Jag har delat upp det så att ni skall få en uppfattning om vad
jag menar med lågutbildade. Det är utbildning t.o.m.
grundskolan. Jag har också tagit med allmänt gymnasium. Man är
ganska långt från arbetsmarknaden med ett allmänt gymnasium.
Därtill är det några som inte klarar sin sfi-nivå och ett mycket
lågt antal som kommer från grundläggande vuxenutbildning.
Det finns anledning att kommentera det. I Malmö finns det
uppemot 1 000 personer i grundläggande vuxenutbildning, ett
femtiotal av dem kommer till vår arbetsförmedling, och kanske
ytterligare 50 eller 100 till andra arbetsförmedlingar i Malmö.
Resten ser vi inte röken av på arbetsförmedlingen.
/Bild visas/
Jag kan visa en bild på samma grupp och de som är i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. 60 % av dem som är i åtgärder
har den här bakgrunden. Det handlar väldigt mycket om
förberedande utbildning, kompletterande svenska, yrkessvenska
och fortsättning på AMU, om det är möjligt.
/Bild visas/
Eftersom detta skall presenteras på ganska kort tid lägger jag
här på en liten lista över de hinder som vi brottas med
dagligen. Det är inte någon okänd lista. Jag har här tagit med
tio punkter, och jag kan säkert få till några ytterligare.
Brist på jobb kan man inte glömma. Vi har sett att när det är
bättre konjunkturer får även invandrare jobb. År 1991 t.ex.
ringde man t.o.m. till vårt kontor från arbetsgivarna och
rekryterade invandrare när inte platserna tillsattes på annat
sätt. Ett stort bekymmer just nu som också är något
konjunkturbetingat är kravet på bra kunskaper i svenska. Med
bättre konjunkturer sjunker det kravet. Men nu är det ett mycket
starkt krav att svensknivån måste vara bättre. Där är det just
nu ett stort glapp mellan de kunskaper man får i svenska för
invandrare och de krav som arbetsmarknaden ställer.
Från Göteborg poängterades det hur tufft och hårt
arbetsförmedlingsjobb som ligger bakom varje person. Det vill
jag instämma i. Vi har otillräckliga resurser för detta i Malmö.
Vi är nio handläggare, och vi har inte en chans att klara
situationen på ett bra sätt som det är just nu.
Jag skall avsluta med att tala litet grand om samverkan. Vi
har också detta som mål. Vi har en bra samverkan i kommunen. Det
som har varit viktigt för oss är just det gemensamma målet och
det gemensamma förhållningssättet.
Vi uppträder som en enhet gentemot alla som kommer. Det är
samma mål oavsett om man är hos en handläggare på
invandrarförvaltningen eller om man är hos en handläggare på
arbetsförmedlingen. Det är vägen till arbete som vi pratar om
gemensamt.
Vi har ständigt en dialog om olika åtgärder. Det för våra
verksamheter närmare varandra. Trots det är vi bra på att
avgränsa oss och utnyttja varandras kompetenser, så
verksamheterna har inte flutit ihop.
Till sist några exempel på åtgärder som vi har i samverkan. Vi
diskuterar nu mycket om sfi och hur vi på något vis skall kunna
få en bättre språkkunskap. Vi håller på med ett försök där vi
yrkesinriktar sfi:n på ett annat sätt. Vi grupperar in klasserna
efter den yrkesbakgrund dessa människor har.
Vi gör också syon på de olika skolorna mer
arbetsmarknadsinriktad. När det gäller problem som kan uppstå
för personer som är ute i jobb eller i utbildning kan
invandrarförvaltningens personal snabbt gå ut och rätta till dem
och se till att det flyter som det skall.
Ordföranden: Tack så mycket. Då övergår vi till en
frågestund. Jag går tillbaks till min gamla lista och
konstaterar att den som är först är Ragnhild Pohanka.
Ragnhild Pohanka: Fru ordförande! Det var beklämmande med
minskningen av svenskastudier och likaså av
hemspråksundervisningen. Vi kan inte dra in resurserna till
invandrarbarnen för att förebygga de problem som finns och som
är på väg.
Jag menar därför att vi naturligtvis skall behålla det vi har
och försöka utöka det. Min fråga var från början: Var kommer
hemspråket in? Det kommer in sedan. Jag tycker att det är
viktigt med hemspråk både här och för svenskundervisningen.
Om man har ett riktigt modersmål lär man sig lättare nya
språk. Det är viktigt för identiteten och vid hemvändande, när
man skall åka hem eller kanske flytta tillbaka igen. Jag ser
hemspråket som en väldigt viktig del i detta. Jag har varit
sfi-lärare både för barn och vuxna under 25 år. Frågan är om man
är beredd att satsa på detta fortfarande.
Jag tror att det finns en liten hake när det gäller att
invandrarna söker sig till storstäderna. Jag har talat med många
invandrare som tror att deras barns utbildning blir bättre i
städerna. Så är det i deras hemländer. De tror att ett gymnasium
i t.ex. Borlänge, min hemstad, inte är lika mycket värt som ett
gymnasium i Stockholm eller i Göteborg.
När de har varit ute i orter i hela Sverige har de efter en
tid när de har stannat märkt att det inte är på det viset. Men i
och med att de nu drar till storstäderna direkt upptäcker de
inte detta. Jag tycker att det är en tveksam sak att man lämnar
landsorten så snabbt.
Sedan tycker jag att det var utmärkt att staten kanske måste
ta samhällsansvar för vidare arbete, som Lars Johansson sade.
Jag kan inte se någon annan lösning. Annars klarar inte
kommunerna det.
Integreringen i det svenska samhället är en stor och viktig
fråga. Det är alldeles nödvändigt att vi tar tag i den
allvarligt och samvetsgrant.
Rune Backlund: Vi har här hört en redovisning av vad som
kan göras för de olika bostadsområdena. Det märks att det finns
ett väldigt starkt intresse på den kommunala sidan för att
försöka samordna insatser och resurser. Samtidigt finns det en
hel del medel på den statliga sidan: arbetsmarknadsmedel, pengar
inom försäkringskassan till rehabilitering och liknande.
Då är min fråga: Hur ser ni på den kommunala sidan i dag på
samordningen med de statliga insatserna? Vilka
möjligheter finns det att åstadkomma mer okonventionella
lösningar, om man rensar i regelverket och ökar kommunernas
inflytande över de statliga medlen? I dag är det mycket som är
uppbundet kring centrala regelverk som ju styrs av den generella
politiken. Jag skulle gärna vilja höra hur ni ser på den delen.
Det har här ett par gånger andats att det som man efterlyser
från Malmö och Göteborg är någon form av andrum, att kunna ta
itu med de akuta problemen och att kunna uppnå en social
stabilitet. Det kräver antingen att nytillskottet minskar eller
att omflyttningen, sekundäromflyttningen, i landet begränsas på
något sätt. Såvitt jag vet finns det ingen -- utom möjligen
någon enstaka -- som har vågat antyda att man skulle kunna
införa en lagstiftning eller någonting annat som förhindrar
människor att flytta.
Om man skall förhindra sekundäromflyttningen krävs det något
slags morot för att människor skall stanna kvar i sina
hemkommuner. Man måste återupprätta Hela Sverige-strategin,
vilken ju -- enligt en forskare här -- uppenbarligen upphörde
att fungera 1991. Det krävs alltså en morot för att människor
skall stanna i kommunerna utanför storstäderna. Ju fler insatser
som görs i de täta områdena, desto mer intressanta blir de att
flytta till. Det är litet paradoxalt. Ni från Göteborg och Malmö
har kanske haft en del funderingar kring hur man skulle kunna
begränsa den omflyttning som sker i dag.
Eva Johansson: Rune Backlund ställde samma fråga som jag
hade tänkt ställa om en flexiblare resursanvändning. Jag hoppas
att vi kan få svar på den frågan. Det vore bra om man kunde
undvika det som folk från arbetsförmedlingen berättade om, att
man får pengar över på ett ställe som man inte kan använda.
Säkert skulle de komma väl till nytta i någon annan form för de
människor som resurserna är avsedda för.
Min andra fråga handlar om barnen och skolan -- jag sitter i
utbildningsutskottet -- men jag misstänker att den har bäring
också på vuxna människor.
Det som skiljer invandrarbarn från svenska barn är att de när
de kommer hit behöver -- utöver allt det som också svenska barn
behöver -- skaffa sig kunskaper om det svenska samhället,
kunskaper som svenska barn redan har. Dessutom måste
invandrarbarnen skaffa sig kunskaper i svenska språket. Jag har
en känsla av att man i de allra flesta kommuner är ganska bra på
det här. Där man inte kan klara detta i dag är i de kommundelar
i en del kommuner där koncentrationen av invandrarbarn i skolan
är så hög att de svenska barnen inte räcker till för att kunna
utgöra ett stöd vid inlärningen. Skolverkets statistik var
ganska alarmerande. Det är angeläget att få fram en utvärdering
så snart som möjligt.
Frågan som man måste ställa sig är: Klarar vi av att lösa
problemen i de starkt invandrarkoncentrerade områdena med ett
mer generellt verkande resursfördelningssystem? Jag riktar den
frågan närmast till er från kommunerna.
Behövs det även andra styrmedel som inte hänger ihop just med
pengar? Jag tänker då på sådant som styrning av
personalresurserna, de resuser som man faktiskt har, så att det
inte blir på det viset att det knappast finns någon
svensktalande inom barnomsorgen, som det är i vissa
förortsdistrikt här i Stockholm, där invandrarkoncentrationen är
hög.
En annan sak är att man måste prioritera upp Svenska 2 som ett
ämne i skolan, vilket ju håller på att ske. Men behövs det ännu
mer av styrning som vi kan utöva från det här huset?
För övrigt var det väldigt intressant att höra om projektet i
Rinkeby, där ni i invandrarorganisationen går in och tar över
det som ni är bra på, just kontakten med era medlemmar, där
samhället kommer till korta.
Inger Davidson: Ronny Nilsson talade på förmiddagen om att
täta och naturliga kontakter med det svenska samhället är en
nyckelfråga om vi skall komma åt segregeringen. Han sade bl.a.
att man planerar för utanförskap. Det är en problembild som jag
tror att många ställer upp på. Det handlar om att hitta nya
vägar för att de som kommer hit i första hand inte skall få
kontakt med bara myndighetspersoner utan också med vanliga
invånare.
Nu pågår det en försöksverksamhet bl.a. i Stockholm med att
frivilligorganisationer står för mottagandet. Det sker inte
amatörmässigt utan man har också professionell personal. Men det
tillkommer en ytterligare dimension genom att människor i dessa
organisationer blir kontaktpersoner eller kontaktfamiljer till
enskilda flyktingar och invandrare. Detta kan då bli en naturlig
länk till samhället. Kontaktpersonerna kan hjälpa till med
praktiska bestyr men också utgöra sällskap när man för första
gången skall besöka olika ställen. Jag undrar om någon från
Stockholm har erfarenhet av detta, om projektet har pågått så
länge att man vet någonting om resultaten. Finns det den här
typen av mottagande i andra kommuner? Hur ser ni i så fall på
detta?
Om vi inte skall fortsätta att planera in utanförskap är
bostadsplaneringen en väldigt viktig del av utvecklingen på
längre sikt. Man bör inte bara se på upplåtelseformen när man
planerar nya bostadsområden. Det finns även andra faktorer att
ta hänsyn till. Här i Stockholmstrakten finns det två områden
som man kan jämföra, Rinkeby-Tensta och Kista.
När man byggde Rinkeby-Tensta slog man upp ett antal bostäder
som såg likadana ut. Arkitekturen var väldigt likartad. Man lät
människor flytta in innan tunnelbanan var utbyggd och innan det
fanns någon social struktur. Det fanns inte dagis, inte skolor
osv. I Kista var det precis tvärtom. Där var arkitekturen
väldigt varierad. Tunnelbanan var utbyggd, och där fanns skolor
och dagis när människor flyttade dit. Det har lett till att man
har fått olikartade utvecklingar i dessa områden, och det är
viktigt att man tar vara på de erfarenheterna. Jag undrar om
någon från Boverket eller någon annan  kan svara på frågan hur
man arbetar med att sprida den här typen av kunskap. Genom att
man bygger på det här sättet bygger man alltså in ett
utanförskap, inte bara när det gäller invandrare och svenskar
utan också när det gäller olika grupper av svenskar.
Louise Nyström: Jag tänkte berätta litet grand om
erfarenheterna från ett OECD-projekt i den stora gruppen Urban
Affairs inom OECD. Den arbetsgrupp som jag har suttit med i
heter Housing Social Integration and Livable Environments in
Cities. Denna grupp leddes av vår storstadsutredare Jan O
Karlsson -- jag deltog som delegat.
Att OECD tar upp de sociala frågorna i de mest eftersatta
områdena är intressant. OECD är ju en organisation som ser på de
ekonomiska och näringspolitiska frågorna i samhället. Varför tar
man då upp de sociala frågorna? Jo, helt enkelt därför att man i
många länder har förstått att man inte kan ha områden som är
väldigt eftersatta. Det slår tillbaka också på andra
förhållanden i en stad. En stads vitalitet hänger ihop med att
det inte finns områden som är alldeles för eftersatta och som
har alldeles för besvärliga förhållanden för sina invånare.
Redan detta är ju intressant, eftersom det visar också för oss
att detta inte bara är en fråga för dem som råkar bo i dessa
områden utan det är en fråga för alla i ett samhälle.
Nå, vad kommer då den här arbetsgruppen med för
rekommendationer? Jo, i alla länder har man prövat än den ena
och än den andra åtgärden. Man har försökt sig på
arbetsmarknadspolitiska åtgärder, utbildning, förbättring av
bostadsstandarden och arkitekturen samt förbättring av servicen.
Allt detta har nog varit bra, men man har för det första funnit
att om man bara genomför kortlivade enstaka projekt, så är allt
tillbaka till det gamla vanliga när projektet är slutfört. Man
måste satsa på långsiktiga hållbara lösningar som inte bara är
enstaka och tillfälliga.
För det andra måste det handla om samverkan över
sektorsgränser. Det räcker alltså inte med att bara satsa på
arbetsmarknadsåtgärder, bara på utbildningsåtgärder eller bara
på bostadsåtgärder. Ett belysande exempel på detta är att någon
sade att om vi nu förbättrar arbets- och inkomstförhållandena i
ett område, då flyttar naturligtvis de som har fått det litet
bättre och in flyttar sådana som fortfarande har det litet
sämre. Om vi satsar på bättre bostadsförhållanden och bättre
arkitektur, då flyttar det in en massa människor som har det bra
medan de som har det sämre måste flytta därifrån, därför att de
inte har råd att bo kvar. Hela bostadsmarknaden fungerar på det
sättet.
Det handlar alltså om att göra många saker samtidigt och med
samverkan. Det handlar om arbetsmarknad, utbildning, boende,
service och inte minst det som Mazhar Göker talade om och som på
utrikiska brukar kallas empowerment, nämligen
självförtroendeskapande åtgärder bland dem, inte minst bland
kvinnor, som bor och fungerar i ett lokalsamhälle av det slag
som du nämnde och som var så imponerande.
Vilka sektorer är det som det handlar om? Jo, det handlar
naturligtvis om alla de gamla vanliga sektorerna: kommunen,
staten, föreningslivet, de boende. Och det handlar lika mycket
om näringslivet, det lokala näringslivet i en stadsdel, något
som vi i Sverige ibland tenderar att glömma bort. Det lokala
näringslivet har ju också förfärligt mycket att vinna på att
förhållandena blir bättre, säger man i OECD-gruppen. Folk får
bättre köpkraft, man handlar mera i butikerna, folk har råd till
bättre bostadsförhållanden, ungarna sköter sig bättre osv. Det
blir mindre vandalisering, folk bor kvar och det blir inte så
stor omflyttning. Alla som verkar i ett lokalsamhälle har glädje
och nytta av att samverka. Därför måste självfallet alla vara
med i denna samverkansprocess. Insatserna och åtgärderna måste
också göras samtidigt.
Någonting annat som jag lärde mig i arbetsgruppen var att när
man i andra länder talar om social integration, menar man inte
riktigt detsamma som vi gör när vi talar om integration. Vi
avser motsatsen till segregation, dvs. en uppdelning där somliga
bor på ett ställe medan andra bor på ett annat ställe. Vi menar
alltså blandning när vi talar om integration. När man i andra
länder och i OECD-gruppen talar om social integration, menar man
integration på bostadsmarknaden och integration på
arbetsmarknaden. Man avser integration i samhället som sådant
(dvs. att inte vara utesluten, stå utanför) och inte
nödvändigtvis blandning. Det här är en intressant fråga att
fundera över.
Boverket deltar alltså i den här sortens arbete utrikes. Vi
har under årens lopp sedan Boverket inrättades 1989 också ägnat
oss åt egna studier av dessa frågor, särskilt med utgångspunkt i
bebyggelseutformningens och bostadsmarknadens sätt att fungera
och betydelsen av detta för boende och välfärd, inte minst i
många områden där det finns många människor som har det svårt
och besvärligt.
Under årens lopp har vi utgivit ett antal skrifter, och dem
vill vi gärna överlämna till socialförsäkringsutskottet.
Jan Johansson: Jag skall försöka att fatta mig kort.
Jag skall svara på Rune Backlunds fråga, som jag vill svara ja
på. Jag tror att det finns mycket att vinna med en gemensam
resursanvändning mellan myndigheter i områden av den här typen.
Jag är alltså stadsdelschef i Rinkeby.
Vi arbetar sedan ett antal år tillbaka tillsammans med
arbetsförmedlingen och försäkringskassan i ett gemensamt
projekt. Vi har en ledningsgrupp med representanter för dessa
tre myndigheter och våra förvaltningar. Det är ju inte så, att
resurserna är gemensamma i egentlig mening -- då hade du inte
behövt ställa frågan. Men det är ju inte självklart till vilken
myndighet man skall vända sig, om man inte har ett arbete. Det
gör att vi på olika sätt har ett ansvar för människor som inte
har ett arbete. Vi har funnit att om vi kan använda pengarna som
om de vore gemensamma finns det mycket att vinna. Vi skulle
självfallet kunna gå ännu längre om resurserna verkligen vore
gemensamma.
I det här projektet försöker vi att få med människor som lever
på socialbidrag och som inte har någon sysselsättning i olika
typer av utbildning och praktik. Här får de en annan ersättning
än socialbidrag för sin prestation. Sedan försöker vi att få så
många som möjligt att kunna ta nästa steg till ett reguljärt
arbete med en reguljär lön. De två senaste åren har inneburit
att fler har ramlat ner ett steg än vad det är som har lyckats
att ta sig upp. Men just nu ser det ut att råda en någorlunda
balans. Vi arbetar på ungefär samma sätt som man gör i Malmö med
den skillnaden att vi arbetar ännu mer intimt tillsammans.
Om någon till äventyrs skulle tro att detta kostar en
förfärlig massa pengar har det gjorts en ekonomiskt oberoende
utvärdering av projektet, som visar att vi under 1992 sparade 22
miljoner, framför allt på förkortade väntetider. Det var alla vi
tre myndigheter tillsammans som gjorde denna vinst.
Jag vill i förbifarten också kommentera Inger Davidsons fråga.
Om man jämför Rinkeby-Tensta och Kista finns det en ytterligare
skillnad som jag tror är ännu väsentligare, och det är att Kista
planerades från början med arbetsplatser. Men så var det inte
med Tensta och Rinkeby.
Eva Sjöstedt: Det är alldeles riktigt att Malmö, liksom de
övriga storstäderna, nu behöver ett andrum. Vi behöver kunna ta
emot de flyktingar och invandrare som i dag finns i kommunen och
se till att de kommer i arbete och får sysselsättning.
Diskussionen har förts i bl.a. Malmö om att vi tycker att det
inte vore orimligt att man ser till att Hela Sverige-strategin
rejält fungerar, när nu Sverige tar emot flyktingar. Då menar vi
att flyktingarna bör kunna få introduktion i de kommuner som de
blir anvisade till av Statens invandrarverk, som har hand om
kommunplaceringen.
När introduktionen är genomgången, dvs. när man har läst
svenska och tagit del av samhällsintroduktionen, måste det så
att säga vara fritt fram för vem som helst att flytta. Men det
sker ett enormt resursslöseri i dag. Det kostar alltså oerhört
mycket pengar för kommuner som bygger upp ett nätverk av
resurser för att ta emot flyktingar men som inte tilldelas några
flyktingar. En del andra kommuner, såsom Malmö och Göteborg, har
dimensionerat för en mottagning som sedan fullständigt brakar
ihop.
Så visst måste man titta på styrinstrumenten. Ett av dessa är
ju naturligtvis den penningpåse som måste följa flyktingen. Det
är den ena delen. Den andra delen är att man rejält måste betona
Hela Sverige-strategin. Hur det skall gå till vet jag inte
riktigt. Vi har bara anvisat en väg, och det är möjligt att man
får försöka att hitta andra lösningar.
Sedan när det gäller det här med okonventionella lösningar kan
jag försäkra er att vi i Malmö har tvingats att ta till sådana
under ganska många år. Ett exempel var när vi i somras fick
öppna ett antal stängda skolor för att ta hand om den bosniska
gruppen. Vi fick utnyttja lärarhögskolan och se till att dessa
bosnier kom i någon form av sysselsättning för att väntetiden
inte ytterligare skulle fördröjas. Det finns många exempel på
sådana okonventionella lösningar.
Vi får nog också pröva okonventionella lösningar för att också
hitta arbets-  och sysselsättningstillfällen för
invandrargrupperna.
Peter Schuckink-Kool: Det gläder mig att vi i dag inledde
med exempel på att det också finns egna resurser bland
invandrare. Även i stadsdelen Biskopsgården görs det egna
insatser av den turkiska befolkningen. Det rör sig om ett
samarbete inom barnomsorgen som inte är så utförligt som det som
redovisades här men som dock går i samma riktning. Det är också
mycket stimulerande att unga turkiska universitetsstuderande nu
försöker organisera sig för att hjälpa de ungdomar som går i
gymnasieskolan genom dels moraliskt stöd, dels läxstöd.
Jag vill komma in på det som Rune Backlund sade. Han nämnde
för första gången i dag ordet morot. De möjligheter som finns
att ge introduktionsersättning  i stället för socialbidrag har
på många ställen lett till att man har döpt om socialbidraget
till introduktionsersättning. Tanken var att det just i detta
skulle finnas en morot. Introduktionsprogrammet skulle minska
antalet byten av kommuner, eftersom det var meningen att man
skulle fullfölja introduktionsprogrammet.
I Malmö har man dessutom gjort något som jag uppmanar alla att
göra: Man betraktar nämligen alla nykomlingar lika och utgår
ifrån deras individuella behov. När man inför ett
introduktionsbidrag i stället för socialbidrag lär det finnas
juridiska hinder för att erbjuda detta till andra än till
flyktingar, alltså till anhöriga som i normala fall utgör
ungefär hälften av den totala invandringen i Sverige. Det vore
en angelägen uppgift för riksdagen att undanröja de hinder som
föreligger för en kommun att erbjuda introduktionsbidrag även
till den andra hälften av det totala antalet invandrare.
Sedan saknar jag att ingen har frågat om återvändandet. Vi får
ändå räkna med att det i dag finns många människor som upplever
sin tillvaro i Sverige som tillfällig, som tillfälligt skydd.
Även om den förra regeringen gjorde vissa förberedelser för ett
eventuellt program för ett återvändande, har man i Göteborg i
samband med bistånds-  och återbyggnadsåtgärder börjat att
arbeta med att förbereda somalier att kunna återvända till
hemlandet, naturligtvis på frivillig väg. Den frågan har inte
tagits upp här. Det är dock ganska många som just för att de
upplever sin tillvaro här som tillfällig har ganska stora
problem.
Lars Johansson: Jag skulle vilja svara på den fråga som
Inger Davidson tidigare ställde, om det på andra håll än i
Stockholm fanns någon typ av frivilliginsats för
flyktingmottagandet. Det finns det. Vi har ganska nyligen sagt
ja till Göteborgs flyktinghjälp, som är en organisation
bestående av frivilligorganisationer med Invandrarverkets
tidigare chef Christina Rogestam som ordförande. Man skall nu ta
hand om 100 familjer. Det innebär att man bygger upp ett
kontaktnät inom sina organisationer med värdfamiljer för dessa
flyktingfamiljer. Vi tycker att det är ett intressant försök för
att se om man kan lyckas bättre med integrationen just bland
dessa flyktingar. Sedan får vi göra en utvärdering och se om
vi kan fortsätta med den typen av verksamhet. Det finns kanske
också andra organisationer som kan tänkas vara intresserade.
Såväl det statliga som det kommunala flyktingmottagandet måste
självfallet knyta kontakter med de föreningar i övrigt som kan
vara intresserade av att engagera sig i den här typen av frågor.
Man har i tidigare inlägg undrat om det finns statliga regler
som utgör ett hinder för kommunerna när det gäller
flyktingmottagandet och möjligheterna att klara de problemen på
ett bättre sätt. Jag vill då gärna anknyta till det som jag sade
på förmiddagen, nämligen att den viktigaste frågan trots allt är
sysselsättningsfrågan och att det drivs en aktiv
arbetsmarknadspolitik samt att det görs väldigt riktade sådana
insatser i storstäderna.
Såvitt jag kan bedöma efter den utveckling som vi har haft
måste insatserna öka ganska påtagligt. Det går inte att sitta
här och exakt tala om hur man skall göra, men redovisningarna
från Malmö, Rinkeby och Göteborg tyder på att det finns ett
starkt engagemang hos såväl kommunala som statliga myndigheter
för att agera i dessa frågor.
Man borde avsätta den grundplåt som regeringen har aviserat på
125 miljoner kronor till de invandrartäta kommunerna för en
särskild storstadsdelegation. Problemen kommer att bestå i de
kommuner som har 50 % av problemen och där koncentrationen är
hög, även om man på olika sätt försöker att förhindra en del av
inflyttningen. Det är där insatserna måste göras. Då skall man
ha representanter för länsarbetsnämnd, för kommuner och också
för regering eller departement, som skall se till att pengarna
inte används för fel ändamål. Utifrån detta och egna kommunala
insatser får man sedan arbeta aktivt inom ordinarie ramar vid
sidan om. AMS-budgeten innehåller väldigt många olika
arbetsmarknadspolitiska insatser. På det viset kan man kanske
skapa ett ökat tryck på storstadskommunerna just när det gäller
den här frågan.
Jag tror att detta är det sätt på vilket man skall gå fram. I
annat fall befarar jag att det blir fråga om att man skall söka
projektbidrag för olika insatser ur de 125 miljoner kronorna,
som ordföranden inledde med att tala om att regeringen hade
aviserat. Sedan skall man sitta på departement eller på
myndigheter i Stockholm och avgöra till vilka dessa pengar skall
gå. Det tror jag är ett helt felaktigt upplägg. Lägg ansvaret så
nära invandrarna som möjligt och se till att det görs en
uppföljning så att pengarna används på rätt sätt! Se också till
att ramarna blir så fria som möjligt när det gäller att vidta
olika åtgärder för att få människor i sysselsättning så att de
så småningom kan få ett liv likvärdigt med det liv som svenskar
i gemen har!
Ronny Nilsson: Om man kan få till samordningen av
insatserna på rätt sätt finns det en mycket stor dynamik. Vi har
visat en del av det i Malmö.
Men det finns hakar i det hela. Jonny Kärnkvist har redovisat
att man inte har handledarresurser för att använda alla de
åtgärdsmedel man har till sitt förfogande. Vi har ett gemensamt
projekt när det gäller yrkesförberedande kurser, där tanken är
att det skall ges utbildningsbidrag. Jag undrar snart om det
blir en tredjedel eller en fjärdedel av de aktiviteterna som
arbetsförmedlingen orkar med att handlägga. Den skall klara ut
om det är rätt insats eller om det skall bli utbildningsbidrag.
Det är den ena delen. Arbetsförmedlingens resurser, framför allt
när det gäller handläggarsidan, följer inte med den inströmning
som nu har skett till storstäderna och Malmö.
Det finns också en annan del. Det har funnits tankar på att
man över huvud taget skall försöka samordna insatserna på ett
bättre sätt sedan riksdagsbeslutet om samordnat
flyktingmottagande 1989/90 och senare om
introduktionsersättningar. Tanken med introduktionsersättningen
var att den skulle kunna användas både när det gällde
arbetsmarknadspolitiska insatser och rent kommunala insatser.
Som den nu är konstruerad går det inte. Där skulle man kunna
göra en ändring. Introduktionsersättningen skulle i stort sett
kunna likna utbildningsbidraget, och då skulle de vara
utbytbara. Man skulle kunna synkronisera de kommunala insatserna
-- introduktionsinsatserna och svenskan -- med
arbetsmarknadspolitiska insatser. Det skulle självfallet gälla
alla, oberoende av om de är flyktingar eller har kommit på grund
av anknytning.
Vi tycker också att det är intressant med stöd och att
frivilligorganisationerna skall kunna ta ansvar för mottagandet
och introduktionen. Men man skall också vara medveten om att det
vi pratar om i dag är de starkt segregerade storstadsområdena.
Där är nog inte förutsättningarna riktigt desamma som i Eslöv
eller i någon Norrlandskommun.
Frivilligorganisationerna och myndigheterna försöker nu få
fram kontaktfamiljer och kontaktnät till flyktingar. Det har
givit ett bra resultat i de mindre kommunerna, men i Malmö har
vi fått fram 50 stycken. Då har organisationerna jobbat med det,
och även vi har varit ute med många olika aktiviteter och
propagerat och delat ut material. Men det sociala nätverket är
annorlunda i storstaden än på den lilla orten.
Sigge Godin: Jag tycker att projektet från Malmö var
väldigt intressant. Jag skulle vilja ställa några ytterligare
frågor omkring det.
Under förmiddagen fick man en känsla av att regler och
förordningar behövde ändras, och att det var svårt att
synkronisera arbetsförmedlingens och AMI:s verksamhet med
kommunens verksamhet. Man har löst det bra i projektet från
Malmö, om jag har förstått det rätt.
Har man ställt några speciella krav på de människor som har
deltagit i projektet -- de 4 500 personerna? Har man givit dem
några speciella stimulanser för att få dem att delta? Det är den
ena frågan.
Ni talade om att ni har satsat på de högutbildade och försökt
att få ut dem i arbete. Har några av dem hamnat i sitt
utbildningsyrke, eller har de som alla andra flyktingar och
invandrare hamnat i städjobb och andra jobb som de inte är
utbildade för?
Har det funnits någon rörlighet i gruppen? Har några
accepterat att flytta till andra delar av kommunen eller till
andra delar av landet för att få ett arbete som passar med
utbildningen?
Projektet har ju hållit på några år. Har ni några synpunkter
på hur lång tid det skall fortsätta att löpa? Min uppfattning är
att det framför allt i storstäderna är ett långsiktigt och
tålmodigt arbete som man inte kan avsluta ens på fem eller tio
år. Det behövs under lång tid framåt.
Nalin Baksi: Här sitter vi och studerar hur det är i
invandrartäta bostadsområden. I vissa frågor tycker jag att det
verkar som om man inte alls har en aning om hur det är i
verkligheten. I förmiddags var det någon som frågade varför
föräldrarna inte kan välja skolor med svenska barn nu när man
har rätt att välja skola. Det är faktiskt inte lätt att komma in
i en skola med svenska barn. Jag har träffat många
invandrarföräldrar som säger att de inte önskar något hellre än
att barnen kommer till en skola med svenska barn. När de kommer
dit finns det ingen plats och de får vänta i kön. Man kan tala
vackert om reglerna i detta hus när man inte riktigt vet hur det
är.
Man ringde från Stockholms högskola i Rinkeby och frågade om
jag kunde ta emot praktikanter. De hade sökt platser i hela
Stockholm, men ingen hade tagit emot några praktikanter. De enda
som hade gjort det var småföretagarna i Rinkeby, och de kunde
ingen vidare svenska de heller. Man hade till slut sagt att det
inte var någon idé att gå dit.
Vi pratar hela tiden om hur det borde vara, hur viktigt det är
att vi integrerar alla invandrare, hur viktigt det är att barnen
lär sig svenska och hur viktigt det är att invandrarföräldrarna
får kunskap om samhället. Alla pratar vackert om det, men när
det kommer till handling är det så få av oss som tar det
ansvaret.
Vi skulle uppmana varje riksdagsledamot att ta en praktikant
från någon skola. Vi får aldrig chansen att prata med en vuxen
invandrare, förklara hur skolan och samhället fungerar och hur
viktigt det är att lära sig svenska. Varenda invandrare vi kan
påverka påverkar 10--20 andra i sin tur. Det är enda chansen för
oss. Kommun, landsting och stat måste ta det ansvaret. Privata
företag struntar ju fullständigt i det. Det är vi politiker som
har det ansvaret, och vi borde föregå med gott exempel. Det gör
vi inte, utan vi sitter och studerar hur det borde vara. Jag
tycker att var och en skall ta det ansvaret. Ingen kan förändra
om inte varenda en av oss tar det lilla ansvaret. Gör vi det
kommer det att påverka en hel del.
Det är tyvärr det enda sättet att få invandrare att komma i
kontakt med samhället. Jag som har vuxit upp i Tensta vet att
barn som är födda i Sverige inte kan svenska. Det kan inte vara
rimligt. Det är otroligt, men det är sanningen. Det är därför
det är så otroligt viktigt att vi tar det ansvaret och går in
och kollar vilka skolor det gäller. Vi måste vara ett stöd i
stället för att säga att vi skall ta tag i det någon gång.
Föräldrarna behöver den hjälpen.
Det ligger ett stort ansvar på kommunalpolitiker, på
riksdagsledamöter och på folk på alla nivåer vad gäller att ta
det ansvaret. Det lilla vi gör kan påverka en hel del i
framtiden.
Lars Stjernkvist: Jag har två frågor som anknyter till det
jag sysslar med i riksdagen -- bostadspolitiken. Den första är
till Mazhar i Rinkeby.
Anser du att det är möjligt att lyfta ett område, eller är
enda sättet att förändra statusen och ett områdes rykte att helt
enkelt ändra befolkningssammansättningen? Är det möjligt att
uppnå en situation där man med "invandrartätt" inte
nödvändigtvis måste mena hög arbetslöshet och högt
socialbidragsberoende? Tror du att det är möjligt att lyfta
Rinkeby utan att man för den skull ändrar sammansättningen?
Den andra frågan är till kommunpolitikerna. För att vinna tid
vänder jag mig till Eva i Malmö. I kommunerna har under senare
år differentieringen -- skillnaderna i hyror -- ökat rätt så
kraftigt mellan olika områden. Det gäller inte minst i Malmö.
Relativt sett har hyrorna i Rosengård inte sjunkit, men de har
inte stigit lika kraftigt som i andra områden. Det kan tyckas
vara bra ur rättvisesynpunkt att de som har det sämst ställt får
de relativt sett lägsta boendekostnaderna, men samtidigt kan man
se en uppenbar risk att det faktiskt förstärker situationen. Det
bidrar till att ytterligare försämra statusen i någon mening,
men framför allt till att man får ännu mindre resurser till att
rusta upp och underhålla områden.
Hur ser ni i Malmö kommun på den politik som det kommunala
bostadsföretaget har fört, och hur ser ni på framtiden?
Elver Jonsson: Först vill jag rikta mig till föredraganden
från Malmö. Under rubriken Samverkan på overheadbilden stod det
att man skulle ta till vara varandras kompetens, föra en dialog
m.m. Är det ett nytt grepp? I så fall känns det litet nymornat.
Dialoger och utnyttjande av varandras kompetens på
förvaltningssidan skulle väl te sig naturligt.
Under punkten Hinder räknas det upp både språksvårigheter,
kompetensbrist och otillräckliga resurser m.m. Är det egentligen
inte andra hinder som är de verkligt tunga, typ fördomar och
stora kulturskillnader?
Sedan har jag en fråga till Mazhar från Rinkeby. Du talade om
kvinnorna som kom till er träff med, som du sade, stenansikten.
De var mycket slutna. De träffade er, och så blev de öppna,
glada och fulla av uppslag. Mina frågor gäller om det har
fortsatt lika väl och om det kan bli en kulturkrock när de
kommer hem. Slutenheten när de kom första gången berodde väl på
att de var präglade i en hemmiljö som stod just för det. Har man
kunnat hantera en sådan öppenhet fullt ut?
Bo Könberg: Jag tänkte återkomma till en fråga som var
uppe på förmiddagen. Det talades om svenska för invandrare från
Malmö. Om jag fattade dig rätt skulle man litet drastiskt
uttryckt inte koncentrera sig för mycket på svenskan, vilket vi
ju alla tror att man måste göra. Det som låg bakom var tydligen
det att man skulle koncentrera undervisningen i framtiden mer på
det yrke man trodde att flyktingen skulle kunna få. Det låter ju
klokt.
Det handlade också om att man för flyktingar med väldigt låg
utbildning eller ingen alls -- analfabeter eller liknande --
tidigare hade haft väldigt låga krav. De skulle plugga tre
timmar om dagen eller ibland, tror jag, t.o.m. bara någon dag i
veckan. Detta har tydligen ändrats i samband med årsskiftet.
Jag vill fråga representanterna från Stockholm och Göteborg om
det är likadant där som det förut var i Malmö, om man är på väg
att ändra sig eller om man alltid har gjort likadant. Hur ser
man på det som det pratades om från Malmö?
Margareta Grape: Eva Johansson och Rune Backlund tog upp
frågan om styrning av resurser. Det här huset har två
möjligheter att utöva sin makt. Den ena är att stifta lagar, och
den andra är att tilldela pengar åt olika håll.
När det handlar om skolan har jag väldigt svårt att föreställa
mig att det över huvud taget är en framkomlig väg att bestämma
sig för att det skall gå ett visst antal människor av ett visst
etniskt ursprung i en viss skola. Erfarenheterna av bussningar
från USA är att de inte slog särskilt väl ut. Jag tror att det
skulle bli ännu mycket värre om man försökte göra något sådant
här. Enda möjligheten att bryta den ensidiga etniska
sammansättningen i en del av skolorna är att väldigt kraftigt
satsa på dessa skolor och göra dem till oerhört attraktiva
utbildningsinstanser. Man måste ha gymnasieprogram med stor
attraktivitet.
Det är inte klart ännu, men det har diskuterats här i
Stockholm att man skulle ha ett utbildningsprogram som
förberedelse för Polishögskolan. Man skulle t.ex. kunna tänka
sig att ha motsvarande typer av diplomatförberedande eller
advokatförberedande utbildningsprogram. Genom att lägga dem i
områden där väldigt många elever har invandrarbakgrund kommer
naturligtvis rätt många av dem att gå på dessa. Det kommer också
att kunna bidra till statushöjningen, vilket flera har varit
inne på.
De positiva insatserna, snarare än olika typer av reglering
och kvotering, leder sannolikt på sikt till bättre resultat. Det
behövs naturligtvis extra insatser, för det blir dyrare att göra
på detta vis.
Inger Davidson var inne på de enskilda organisationernas roll
i flyktingmottagandet. Projektet har inte hållit på så kolossalt
länge. Just nu är dessutom avslagsfrekvensen rätt hög för de
flyktingar som kommer, så det är inte så förfärligt många av dem
som har varit på förläggningar som så småningom blir kvar.
Frågan är om de enskilda organisationerna inte skulle spela en
ännu mycket större roll i nästa led, dvs. när flyktingar är
placerade i kommuner.
Erfarenheterna är väl ungefär som i Malmö och på väldigt många
andra håll: Det är inte så rasande lätt. Det finns ett lätt drag
av paternalism i konstruktionen att man skall vara fadder åt
någon annan vuxen människa. Försöket som gjordes i Kontaktnätet
var ju ett sätt att få en annan profil på det.
Det Lars Johansson tar upp om Storstadsdelegationen tror jag
är oerhört viktigt. Det handlar inte bara om de 125 miljoner som
har aviserats inledningsvis. I propositionen talas det också om
mål 3-pengarna i den sociala fonden i EU. Det är sagt att en del
av dem skall användas för insatser för de mest utsatta på
arbetsmarknaden. Invandrarna är en del av detta.
Det är nog helt nödvändigt att komma ifrån det lilla
projekttänkandet och försöka få en miljö och ett utrymme där det
är möjligt att experimentera sig fram till olika former av
insatser. Det går inte att tro att det över huvud taget är
möjligt att göra likformiga insatser runt hela landet och i alla
kommuner och ens inom samma kommun. Det måste finnas möjligheter
till samverkan med andra aktörer i kommunerna. Vi bör
eftersträva en större samverkan med andra storstäder inom ramen
för det europeiska samarbetet. Vi får inte glömma att de problem
vi har i de svenska storstäderna icke är exklusivt svenska
problem. Det är problem som man brottas med i alla andra
storstäder. Det finns säkert förutsättningar och möjligheter för
oss att på ett annat sätt både samarbeta och ta del av andras
erfarenheter. Det kräver att man går utanför de regelverk som vi
för närvarande har. Därför är det förslag som Lars Johansson har
tagit fram ett mycket viktigt förslag.
Bengt Eliasson: Jag skulle vilja ta upp två frågor.
Flexibel resursanvändning och samordning är populära ord i
dessa sammanhang. Vad man måste tänka på är att det skall hända
på handläggarnivå. Jag vill närmast rikta en vädjan till er som
har hand om regelsystem och omorganisationer. Det vi har gjort
under många år är att ändra. Kommunerna är lika goda kålsupare
med olika organisationsformer och styrmodeller. Det gör att
handläggarna har litet svårt att orientera sig i sin egen
tillvaro och framför allt i samarbetsparternas tillvaro.
Det har skett ett antal kursändringar. För ett antal år sedan
ändrade arbetsförmedlingen inriktning. Nu diskuterar man
åldersindelning av dem man skall ta sig an. Det gör att man
stundtals pratar förbi varandra ganska länge innan man återigen
kan inse vad de andra kan bidra med.
Lösningen är att man får handläggarna att helt enkelt
handgripligen jobba tillsammans kring de olika målgrupperna. Vi
försöker sådana saker i Botkyrka. Men varje gång man organiserar
om sig någonstans får man börja om från början. Det är ett
bekymmer.
Det har pratats om att lyfta bostadsområdena. Norra Botkyrka
ligger i periferin av Stockholms bostadsmarknad, vilket gör att
vi vid tre tillfällen har haft väldigt mycket tomma lägenheter.
I de lägena hjälper det inte så mycket med statushöjande
åtgärder.
Ett exempel är Hallunda, som är delat i 40 hus som
ursprungligen byggdes av en privatvärd och 40 som var
allmännyttiga. De har helt olika befolkning fast de ser precis
likadana ut. HSB gick in och köpte tidigt.
När man försökte använda den modellen senare i utvecklingen,
dvs. att sälja åtta hus till HSB, fick man inte alls samma
effekt. De åtta husen är nu de som så att säga är sämst ställda
i detta område.
De stora förändringarna rycker ideligen undan mattan för det
arbete vi pysslar med. Det kan vara bra att veta med tanke på
nästa stora reform.
Roger Andersson: Jag fick redan på förmiddagen en fråga om
hur jag ser på en eventuell begränsning av den fria rörligheten.
Jag har ett par kommentarer.
Jag tycker att Mazhars inlägg om Rinkebyexemplet är intressant
på väldigt många sätt. Ingen har hittills kommenterat det han
sade om bakgrunden till den situation vi har i dag, nämligen
arbetskraftsinvandringen, och vad dess geografi hade för
konsekvenser för den senare omflyttningen av invandrare.
Många kommuner har dragit ganska stor nytta av den tidigare
arbetskraftsinvandringen. Även om kommunerna inte alltid har
gjort det har i varje fall bostadsföretagen i storstäderna gjort
det. Jag tycker att man skall ha det med i bilden.
Sekundäromflyttningen har styrts ganska mycket av det tidigare
bosättningsmönstret.
Begreppet i sig är litet tveksamt. Sett ur flyktingens
perspektiv är det en primärflyttning. Det är den första
frivilliga flyttningen. Det finns goda skäl att inte lägga
ytterligare restriktioner på tillvaron för flyktingar. De har
inte kunnat stanna i det land de kommer ifrån. Att ålägga dem
ett slags kommunarrest det första man gör i Sverige är inte en
framkomlig väg. Man får förutsätta att de handlar rationellt i
någon mening för sig själva och sin framtid.
Det man möjligen kan göra är att påverka den grund
rationaliteten utgår från. Vilka villkor erbjuder vi i olika
regioner? Hur ser mottagningsprogrammen ut? Hur långa är de? Vad
är det för kvalitet i dem? Det finns många erfarenheter att
hämta för en fortsatt Hela Sverige-strategi från många kommuner.
Fokuseringen på Norrlands inland är litet överdriven när det
gäller sekundäromflyttningen. Hälften av sekundäromflyttningen
till de tre storstadskommunerna sker från det egna länet och
grannlänen. I Stockholms kommun kom 53 % från Stocksholms län
förra året. I Malmö kommun kom hälften från Malmöhus län,
Kristianstad, Blekinge och Jönköping. I Göteborgs fall kommer de
från grannlänen och Värmland. Det är tydliga regionala profiler
i omflyttningen, precis som det är för svenska omflyttningar.
Det var min kommentar till frågan om den fria flyttningen och
aspekter av den.
Mazhar Göker: Jag vill svara på andra frågan först.
Syftet med projektet är inte att isolera de turkiska kvinnorna
inom sig själva. Syftet är att öka deras kunskap om svenska
språket och samhället och öka deras kompetens så att de, när de
har lärt sig svenska, kan komma med på arbetsmarknadsutbildning
och konkurrera om arbeten ute i samhället. De skall inte
isoleras inom sig själva.
Som svar på första frågan vill jag säga att man inte ökar
invandrarnas status genom att sätta dem i fina områden. Man
måste ge dem kunskaper. Jag kan ge ett exempel från Rinkeby. Man
rustade upp Rinkeby för miljon- eller miljardtals kronor. Men
människorna som bodde där fick inte kunskap vare sig om svenska
språket eller samhället. De kunde inte konkurrera. De var inte
jämställda med andra.
Om invandrarna kan få den utbildning som de lider brist på
från början, om de kan förbättra sina bristande kunskaper, tror
jag att integreringen kan ske snabbare och att det inte gör lika
ont i samhället.
Jag upplevde att andra frågan var mycket klokt ställd. Vi vill
inte isoleras, men vad har vi för chans? De människor som vi tog
emot hade inget självförtroende. De hade järnansikten, som sagt.
Målet var att bygga upp deras självförtroende. De skulle få
språkliga kunskaper och därefter slussas vidare till
yrkesutbildning.
Vi har många fler mål. När dessa kvinnor har lärt sig
tillräckligt bra svenska tänker vi i Rinkeby starta kooperativ
för dem så att de kan serva skolorna och daghemmen med mat. Det
är därför man har praktiska lektioner i matlagning. Vi tänker
skapa kooperativ där de kan sy kläder. Vi startar en syateljé.
Man måste finna okonventionella lösningar. Det är det vi vill
arbeta fram i projektet. Vi hoppas att kunna fungera som ett bra
exempel för övriga kommuner.
Eva Sjöstedt: Jag fick en direkt fråga om bostäder. Vi
skall komma ihåg att det bostadsöverskott som har rått i Malmö
och säkert också i andra storstäder har varit starkt
konjunkturbetingat. För tre år sedan var det faktiskt
bostadsbrist i Malmö, men vi har haft drygt 3 000 lägenheter
lediga det sista året. Det är det jag avser när jag säger att
bostadstillgången är konjunkturbetingad.
Skall man marknadsanpassa hyrorna kommer det självfallet att
späda på segregationen ytterligare. Jag tycker att den frågan
svarar på sig själv. Bara de som är resursstarka har råd att
flytta till andra delar av en kommun, och då späder man på
segregationen ännu mer.
Jonny Kärnkvist: Kraven för att komma med i våra insatser
är att man är arbetssökande. Blir man det inte av sig självt
ingår det i målet med invandrarförvaltningens introduktion. De
slussar dem över till oss.
När det gäller de högutbildade ser vi att läkare och
sjuksköterskor i mycket hög grad kommer ut i sina jobb när
Socialstyrelsens legitimationsprov är färdiga.
Det frågades om rörligheten inom gruppen. Det är just ingen
som flyttar från Malmö. Jag känner till högst tio personer på
dessa fem år.
Det ställdes en fråga om projektet skall fortsätta. Projektet
har i och för sig upphört och övergått till ordinarie
verksamhet. Det har alltså inlemmats i ordinarie verksamhet i
Malmö som en specialförmedling för nyanlända flyktingar och
invandrare.
Jag vill säga litet grand om samverkan. Det frågades om det
var en nyvaknad kunskap. Det är helt rätt att dialog skall vara
naturligt, men det är inte alldeles naturligt att det fungerar
bra mellan myndigheter om man inte har denna dialog. Det blir
mycket bollning av den enskilde mellan myndigheterna, och den
enskilde kan, om han vill, också spela ut myndigheterna mot
varandra. Det är nödvändigt med just denna dialog.
Frågeställaren tyckte att fördomar var ett starkt skäl. En del
av de punkter jag redovisar är just fördomar, men visst spelar
också andra fördomar än de jag har redovisat roll.
Ordföranden: Jag vill tacka alla som har medverkat till
att göra denna utfrågning så intressant och berikande men också
hoppingivande. Problemen är stora, men det finns möjligheter att
utveckla. Det tycker jag är ett bestående intryck av denna dag.
Nu skall vi fortsätta vårt arbete både i
socialförsäkringsutskottet och i andra berörda utskott med
förslagen i propositionen och i motionerna. Det kommer att
fattas beslut i riksdagen preliminärt den 4 maj.
Tack skall ni ha, allihopa!

Deltagare i socialförsäkringsutskottets offentliga
utfrågning den 14 mars 1995:
Roger Andersson, Uppsala universitet
Malmö stad
Eva Sjöstedt
Ronny Nilsson
Jonny Kärnkvist (Arbetsförmedlingen)
Göteborgs stad
Lars Johansson
Carina Krantz Rönnqvist
Ingela Bergendal, Biskopsgården
Peter Schuckink-Kool, Biskopsgården
Frank Andersson, Gunnared
Roger Björn, Gunnared
Jan Molin
Yvonne Bergkvist
Stockholms stad
Margareta Grape
Jan Johansson, Rinkeby
Botkyrka kommun
Bengt Eliasson
Bo Johansson
Svenska Kommunförbundet
Lennart Jonasson
Karl-Axel Johansson
Ulrika Wallin
Landstingsförbundet
Inger Dahlberg
Statens invandrarverk
Ulla Wallering Fall
Agneta Wassdahl
Arbetsmarknadsstyrelsen
Anna Santesson
Bertil Lidfeldt (Länsarbetsnämnden Göteborg)
Hans Bäckström (Arbetsförmedlingen Rinkeby)
Socialstyrelsen
Ann Marie Begler
Maria Roselius
Skolverket
Mats Björnsson
Ingrid Ekman
Boverket
Fredrik von Platen
Louise Nyström
Rinkeby turkisk-svenska föreningen
Mazhar Göker
Husamettin Utkutug
Arbetsmarknadsdepartementet
Lena Häll-Eriksson
Lars G Johansson
Tommi Riihonen
Jan Erlandsson
Näringsdepartementet
Socialdepartementet
Kjell Stridsman
Utbildningsdepartementet
Kent Waltersson
Catharina Wettergren
Anna Forssell
Hanna Bergman
Bild 1
Bild 2
Bild 3
Bild 4
Bild 5
Bild 6
Bild 7
Bild 8/9
Bild 10/11
Bild 12
Bild 13
Bild 14
Bild 15
Bild 16
Bild 17
Bild 18
Bild 19
Bild 20
Bild 21

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1
Propositionen m.m. 2
Proposition 1994/95:100 2
Skrivelse 1994/95:131 2
Motionerna 3
Motion väckt under den allmänna motionstiden 1993/94 3
Motioner väckta under den allmänna motionstiden
1994/95 3
Motion väckt med anledning av proposition 1994/95:25 9
Motion väckt med anledning av proposition 1994/95:26
9
Utskottet 9
Inledning 9
Allmän inriktning av flykting- och
invandringspolitiken 11
Flyktingdefinitioner 11
Samarbetet inom Europeiska unionen 12
Övrigt internationellt samarbete 13
Den svenska utlänningslagstiftningen 14
Invandringen till Sverige budgetåret 1993/94 16
Översyn av invandrings- och flyktingpolitiken 17
Motioner 18
Utskottet 22
Vissa frågor om asylprocessen 23
Bakgrund 23
Motioner 23
Utskottet 25
Verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut 26
Nuvarande ordning 26
Motioner 26
Utskottet 27
Inriktningen av besparingsåtgärder för budgetåren
1995/96--1998 27
Statens invandrarverk 29
Förläggningsverksamheten 31
Överföring av flyktingar m.m. 31
Gällande ordning 31
Propositionen 32
Motioner 32
Utskottet 33
Medelsanvisning till Utlänningsnämnden 33
Kommunmottagande och integration 33
Allmänt 33
Översyn av invandrarpolitiken 34
Nuvarande system för ersättning till kommunerna 34
Propositionen 36
Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar
m.m. 36
Särskilda insatser i invandrartäta områden 37
Motioner 37
Utskottet 41
Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl. 46
Åtgärder för invandrare 47
Stiftelsen Invandrartidningen 47
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m. 47
Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism 48
Medelsanvisning till Internationell samverkan inom ramen
för flykting- och migrationspolitiken m.m. 48
Hemställan 49
Reservationer 52
1. Internationell samverkan m.m. (mom. 1 och 2) 52
2. Internationell samverkan m.m. (mom. 1 och 2) 53
3. Asylprocessen (mom. 3) 54
4. Asylprocessen (mom. 3) 54
5. Förstärkning av asylbyråer m.m. (mom. 4, 8 och 9) 55
6. Verkställighet av avvisningsbeslut (mom. 5) 56
7. Inriktningen av besparingsåtgärder för budgetåren 1997
och 1998 (mom. 6) 56
8. Invandrarverkets uppgifter (mom. 7) 57
9. Invandrarverkets uppgifter (mom. 7) 57
10. Medelsanvisning till Invandrarverket m.m. (mom. 8, 9,
12, 14 och 15) 57
11. Medelsanvisning till Invandrarverket (mom. 8) 59
12. Flyktingkvoten (mom. 10) 59
13. Kommunmottagande och integration m.m. (mom. 13 och
15) 60
14. Kommunmottagande och integration (mom. 13) 61
15. Kommunmottagande och integration (mom. 13) 61
16. Kommunmottagande och integration (mom. 13) 62
17. Medelsanvisning till särskilda insatser i
invandrartäta områden (mom. 15) 62
18. Åtgärder mot diskriminering (mom. 19) 63
19. Åtgärder mot diskriminering (mom. 19) 63
20. Åtgärder mot rasism (mom. 21) 64
21. Åtgärder mot rasism (mom. 21) 64
Särskilda yttranden 65
1. Internationell samverkan m.m. (mom. 1, 2, 7 och
13) 65
2. Internationell samverkan m.m. (mom. 1, 2 och 3) 66
3. Internationell samverkan m.m. (mom. 1, 3 och 5) 67
4. Internationell samverkan m.m. (mom. 1 och 2) 68
5. Invandrarverkets uppgifter och flyktingkvoten (mom. 7
och 10)69
Bilaga Utskrift från offentlig utfrågning70