I detta betänkande behandlas proposition 1994/95:176 om
beredskapslagring av olja och kol.
Sammanfattning
Utskottet föreslår att riksdagen godkänner regeringens förslag
om delvis nya riktlinjer för beredskapslagringen av olja och
kol. Efter år 1999 skall näringslivet svara för och finansiera
all civil beredskapslagring -- både för krigssituationer och för
fredstida oljekriser. Staten kommer administrativt att styra
denna skyldighet genom lagen (1984:1049) om beredskapslagring av
olja och kol. Utskottet noterar i betänkandet att de bedömningar
som riksdagen kommer att göra i samband med nästa försvarsbeslut
av framtida krisers och krigs karaktär kan komma att påverka
förutsättningarna för beräkningen av hur stora beredskapslager
av olja som behöver hållas.
Propositionen
I proposition 1994/95:176 föreslås att riksdagen
1. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol,
2. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1985:635) om försörjningsberedskap på naturgasområdet,
3. godkänner de riktlinjer som regeringen föreslår för allmän
lagring av olja för krigssituationer (avsnitt 6.1),
4. godkänner de riktlinjer som regeringen föreslår för lagring
av bränsle för elproducerande anläggningar (avsnitt 7),
5. godkänner de riktlinjer som regeringen föreslår för lagring
av olja och kol för värmeverk och kraftvärmeverk (avsnitt 8),
6. godkänner de riktlinjer som regeringen föreslår för lagring
av gasol (avsnitt 9),
7. godkänner de riktlinjer som regeringen föreslår för lagring
av flygfotogen (avsnitt 10),
8. godkänner de riktlinjer som regeringen föreslår för lagring
i annat land (avsnitt 11.1),
9. godkänner de riktlinjer som regeringen föreslår för lagring
av ersättningsbränsle för naturgas (avsnitt 12.2).
Lagförslagen, som har granskats av Lagrådet, återges i bilaga.
Utskottet
Bakgrund
Regelverk för beredskapslagring av olja
Beredskapslagringen av olja och kol bygger i huvudsak på att
staten ålägger enskilda säljare eller förbrukare att hålla vissa
kvantiteter i lager, s.k. tvångslagring. De grundläggande
bestämmelserna om beredskapslagring finns i lagen (1984:1049) om
beredskapslagring av olja och kol (LBOK). Till lagen ansluter
förordningen (1984:1050) om beredskapslagring av olja och kol.
Syftet med LBOK är att trygga tillgången på olja och kol för
energiförsörjningen under krig och andra allvarliga
försörjningskriser. Lagringen skall omfatta kolbränslen samt
motorbensin, fotogen, dieselbrännolja, eldningsoljor och gasol.
Beredskapslagringen av olja i Sverige är av två slag,
krigslagring och lagring för fredstida oljekriser.
Krigslagringen tar sikte på situationer då landet vid en
stormaktskonflikt i Europa antingen blivit indraget i krig eller
står neutralt. Krigslagringen av olja består dels av den civila
beredskapslagringen, dels av försvarets egen lagring av
drivmedel. De civila beredskapslagren är avsedda också för
huvuddelen av det militära försvarets behov av drivmedel för
fordon, medan Försvarsmakten har hand om den militära
drivmedelslagringen i övrigt. Lagringen för oljekriser --
som tidigare benämndes fredskriser -- avser allvarliga
störningar i oljeförsörjningen som uppstår utan samband med krig
eller säkerhetspolitiska kriser i vår nära omvärld.
Föreskrifter om lagring av olja för kris- och krigssituationer
har funnits sedan 1930-talet. År 1938 infördes skyldighet för
oljehandeln att hålla lager av vissa oljeprodukter. De
lagringsskyldiga svarade för finansieringen av
lagringsanläggningar, olja och driftkostnader. Fr.o.m. år 1957
har genomförts en rad fleråriga oljelagringsprogram för
krigssituationer efter beslut av statsmakterna. Fram till år
1987 var oljehandeln och storförbrukare lagringsskyldiga inom
ramen för dessa program. Statligt stöd -- i form av ränte- och
amorteringsfria lån av olika förmånsgrad och omfattning --
utgick till dem som omfattades av kravet på tvångslagring. I
samband med oljelagringsprogrammet för perioden 1978--1986
upphörde emellertid statens stöd som medfinansiär av denna
tvångslagring.
Den s.k. oljekrisen åren 1973--1974 ändrade förutsättningarna
för oljelagringen. Beslut fattades om att mycket stora lager av
främst råolja skulle byggas upp för att möta s.k. fredskriser.
Lagring av omsättningskrävande oljeprodukter ansågs inte kunna
komma i fråga. Det skulle enligt beslutet ankomma på staten att
genomföra denna fredskrislagring. Lageruppbyggnaden
finansierades genom att en särskild beredskapsavgift togs ut på
oljeprodukter.
Med anledning av denna oljekris utformades inom OECD
(Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling) ett
internationellt energiprogram, IEP, till vilket Sverige anslöt
sig tillsammans med flertalet andra länder inom OECD (prop.
1975:42, bet. NU29). I detta program ingår bl.a. ett
krishanteringssystem uppbyggt kring nationella
beredskapsreserver, företrädesvis i form av oljelager, samt ett
fördelningssystem som avses bli aktiverat om tillförseln av
någon anledning sjunker under en viss nivå. Sveriges åtagande
enligt IEP-programmet att hålla lager av olja motsvarande 90
dagars nettoimport fullgjordes fram till år 1987 i huvudsak
genom den statliga lagringen för fredskriser.
Genom 1987 års försvarsbeslut (prop. 1986/87:95, bet. FöU11)
ändrades ansvarsfördelningen för beredskapslagringen av olja
mellan staten och näringslivet: staten övertog ansvaret för
krigslagringen medan de lagringsskyldiga företagen skulle ta
hand om fredskrislagringen. Kravet på lagring enligt LBOK blev
därmed i huvudsak inriktat på fredstida oljekriser. Innebörden
av denna omkastning av ansvarsfördelningen blev att de
lagringsskyldigas lager kunde minskas kraftigt. Statens
oljelager skulle däremot ha en i stort sett oförändrad
omfattning men få ett delvis annat innehåll och annan
lokalisering. Som en följd av detta beslut förvärvade staten
från sammanslutningar av lagringsskyldiga dels oljeprodukter,
dels ett 25-tal lagringsanläggningar. Statens anläggningar för
lagring av bl.a. råolja avvecklades. Staten förvaltar för
närvarande ca 45 stora lagringsanläggningar där raffinerade
oljeprodukter förvaras.
Frågan om beredskapslagring av kol aktualiserades först i
början av 1980-talet. Man räknade då med en ökad kolanvändning
som ett led i strävandena att minska oljeberoendet. Med kol
avses i detta sammanhang enbart energikol för produktion av el
och värme. År 1985 infördes tvångslagring av kol enligt samma
principer som då gällde för olja. Den ändring av
ansvarsfördelningen för oljelagringen som genomfördes år 1987
påverkade inte principerna för lagringen av kol. Importörer och
storförbrukare skulle fortfarande svara för krigslagringen.
De omvälvande säkerhetspolitiska förändringar som ägde rum i
slutet av 1980-talet innebar att det i 1992 års
försvarspolitiska beslut (prop. 1991/92:102, bet. FöU12)
infördes delvis ändrade planeringsförutsättningar vad gäller
bl.a. synen på omfattningen av ett anfall mot Sverige, den tid
som står till förfogande för att möta ett sådant anfall och
därmed kraven på den framtida beredskapslagringen. Mot bakgrund
av ändrade antaganden om krisers och krigs karaktär fastslogs i
beslutet att kraven på beredskapslagringen kunde minskas. De
krigslager som byggts upp utifrån tidigare gällande krav på
uthållighet framstod som överdimensionerade. Vidare beslöts i
princip om en ändrad struktur för lagringen. Beslutet innebar
att lagring i särskilda statliga anläggningar skulle ersättas
med ett system som byggde i huvudsak på lagring hos oljehandeln
och i distributionsledet. Huvudsyftet med att placera lagringen
närmare marknaden och på fler platser var att öka
tillgängligheten och lagrens omsättning. Härigenom ansågs att
kostnaderna kunde minskas, och samtidigt säkerställdes att
kuranta varor alltid finns tillgängliga.
1993 års oljelagringsutredning (OLU)
Mot bakgrund av bl.a. 1992 års försvarspolitiska beslut
uppdrogs våren 1993 åt en särskild utredare -- 1993 års
oljelagringsutredning (OLU) -- att göra en översyn av
beredskapslagringen av olja och kol. Uppdraget omfattade dels
den del av krigslagringen som skall tillgodose civila behov i
krigssituationer (den civila beredskapslagringen), dels
lagringen för fredstida oljekriser. Utanför uppdraget låg den
militära lagringen. Översynen skulle avse bl.a. lagerbehoven,
lagringens utformning, ansvarsfördelning, organisation,
kostnader, finansiering och tidsplan.
Utredaren -- generaldirektör Bengt A. W. Johansson -- skulle
enligt direktiven (dir. 1993:18) i en första etapp redovisa
förslag i fråga om kraven på lagring för krigssituationer,
inklusive kostnader och tidsplan för att omstrukturera nuvarande
system. I en senare etapp skulle redovisas förslag om bl.a.
finansiering, lagstiftning, lagring av bränslen för elproduktion
och konsekvenser av ett medlemskap i EU.
I delbetänkandet Beredskapslagring av olja (SOU 1993:87) lade
OLU fram förslag om den oljelagring för främst civila behov i
krigssituationer som bedrivs i statlig regi. Enligt utredningen
kan den civila beredskapslagringen av olja för krigssituationer
minskas till betydligt under hälften av dagens nivå. Det starkt
minskade behovet av lager för krigssituationer får som
konsekvens, anförde utredningen, att en särskild statlig
organisation för ändamålet med anläggningar som drivs i egen
regi inte längre är motiverad och bör avvecklas helt. Mot denna
bakgrund föreslogs en långt gående integration mellan
krigslagringen och den kommersiella lagringen -- inklusive
lagringen för fredskriser -- inom näringslivet. Efter en femårig
övergångsperiod skulle lagringen enbart ske hos enskilda företag
i anslutning till den kommersiella hanteringen av oljeprodukter.
Avvecklingen av de statliga lagren föreslogs vara genomförd
senast år 1999. Enligt OLU borde uppbyggnaden av krigslager hos
näringslivet genomföras under en treårsperiod med början under
andra halvåret 1996.
I september 1994 redovisade OLU den andra etappen av sitt
uppdrag i form av slutbetänkandet Skyldighet att lagra olja och
kol (SOU 1994:116). Där föreslogs bl.a. att de lagringsskyldiga,
dvs. oljehandelsföretag och i förekommande fall storförbrukare,
skall äga de tillkommande lagren för krigssituationer och också
svara för finansieringen av lagren. Det betyder att
oljehandelsföretag och storförbrukare skall hålla
beredskapslager både för oljekriser och för krigssituationer.
OLU påpekade emellertid att den samlade mängd olja, som
företagen skall hålla i lager för båda dessa ändamål, är mindre
än den volym som de före år 1987 var skyldiga att hålla i lager
för endast säkerhetspolitiska kriser.
Enligt OLU:s uppfattning är den tillkommande kapitalbindningen
och soliditetsförsvagningen till följd av förslaget av så
begränsad omfattning att de utan större svårigheter kan hanteras
av de berörda företagen. Storleken på det kapital som främst
oljehandeln behöver binda i tillkommande lager uppgår enligt
OLU:s bedömning till omkring 1 miljard kronor. Vid full
lånefinansiering av lagren beräknas de lagringsskyldiga
oljehandelsföretagens soliditet komma att minska med i
genomsnitt mindre än 1 procentenhet från drygt 30 % till drygt
29 %. OLU förutsatte att företagens kostnader för lagringen
kommer att få bäras av konsumenterna av oljeprodukter.
Översiktliga beräkningar visade att kostnadsökningen motsvarar
0,5--1,5 öre per liter förbrukad bensin eller olja. Den samlade
kostnadsökningen bedömdes uppgå till 100--150 miljoner kronor
per år.
Därutöver föreslog OLU riktlinjer för lagring av olja och kol
för produktion av el och värme, en precisering av
lagringsskyldigheten beträffande kol, krav på uppbyggnad av
beredskapslager i näringslivet av flygfotogen, åtgärder för att
minska antalet lagringsskyldiga, konsekvensändringar i
regelverket för beredskapslagringen till följd av
EU-medlemskapet och nya regler för tillsynen av beredskapslager.
Beslut av riksdagen våren 1994
På grundval av OLU:s första betänkande lade den dåvarande
regeringen fram en proposition i ämnet under våren 1994 (prop.
1993/94:141). Regeringen anslöt sig i allt väsentligt till
utredningens förslag vad gäller principerna för den civila
beredskapslagringen för krigssituationer och de bedömningar som
låg till grund för utredningens förslag.
I propositionen föreslog regeringen att en ny myndighet skulle
inrättas med uppgift att förvalta och under en femårsperiod
avveckla de statliga civila beredskapslagren av olja. Den nya
myndigheten skulle inrättas den 1 juli 1994. Myndighetens namn
är numera Statens oljelager. Ansvaret för att utöva tillsyn av
beredskapslagringen skulle alltjämt ligga på Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK).
Utskottet (bet. 1993/94:NU19) anslöt sig till regeringens
förslag, utom på en punkt. Detta gällde användningen av de medel
som inflyter från utförsäljningen av de statliga
beredskapslagren av olja. Ditintills hade nettoinkomsterna från
oljeförsäljningen i enlighet med riksdagens tidigare beslut
använts för totalförsvarsändamål. I propositionen hade
regeringen anmält att den hade för avsikt att återkomma till
riksdagen med en redogörelse för användningen av de medel som
inflyter genom den fortsatta utförsäljningen. Med hänsyn tagen
till omfattningen av utförsäljningen och av budgettekniska skäl
uttalade riksdagen, på förslag av utskottet, att regeringen
borde återkomma till riksdagen med förslag till hur medlen från
den fortsatta försäljningen skulle användas. I 1994 års
kompletteringsproposition (prop. 1993/94:150) återkom
regeringen till riksdagen med förslag om att låta de
merinkomster som följer av en total utförsäljning tillgodogöras
statsbudgeten. Budgetförstärkningen beräknades uppgå till minst
500 miljoner kronor vid utförsäljningens slut. Förslaget bifölls
av riksdagen (bet. 1993/94:FiU20).
Propositionens huvudsakliga innehåll
På grundval av riksdagens beslut våren 1994 och OLU:s
slutbetänkande lämnar regeringen i proposition 1994/95:176
förslag till delvis nya riktlinjer för beredskapslagringen av
olja och kol. I propositionen framläggs förslag angående ägande
och finansiering av de tillkommande lagren i näringslivet.
Vidare föreslås ett stort antal ändringar i lagen om
beredskapslagring av olja och kol (LBOK). Ändringarna
sammanhänger delvis med förslagen till ändrade riktlinjer.
Därutöver har en allmän förenkling och modernisering av
regelsystemet eftersträvats. Lagförslagen föreslås träda i kraft
den 1 juli 1995. Vissa av de lagändringar som regeringen nu
föreslår har till syfte att ge möjligheter till en mer flexibel
tillämpning av regelsystemet. Förutom vid lagändringar skall
riksdagen i fortsättningen höras endast vid grundläggande
förändringar i systemet.
I det följande redogörs för regeringens olika förslag i
propositionen. Inga motioner har väckts med anledning av
propositionen.
I enlighet med OLU:s förslag föreslår regeringen att de
tillkommande kostnaderna för näringslivet avseende de civila
beredskapslagren av olja för krigssituationer skall bäras av
näringslivet, enligt samma principer som nu gäller för fredstida
oljekriser. I propositionen återger regeringen de beräkningar
som OLU gjort beträffande de kostnader som kommer att uppstå för
oljehandelsföretagen till följd av de ökade kraven på
tvångslagring. Regeringen påpekar i detta sammanhang att de
ökade kostnaderna för oljelagring inom näringslivet uppvägs av
sänkta kostnader för statlig lagring. Dessa senare kostnader
uppgår för närvarande till omkring 300 miljoner kronor om året,
och de kommer under de närmaste budgetåren att kunna minskas
radikalt. Regeringen påminner också om att systemet med
tvångslagring har tillämpats i Sverige under mycket lång tid och
att de kvantiteter som företagen var ålagda att lagra för
krigssituationer fram till år 1987 vida överstiger den totala
beredskapslagring som nu är aktuell.
Det meddelas i propositionen att regeringen har för avsikt att
tidigarelägga nästa försvarsbeslut och att ett nytt sådant skall
fattas i två etapper, det första under hösten 1995 och det andra
under hösten 1996. Ändrade bedömningar av framtida krisers och
krigs karaktär kan komma att påverka förutsättningarna för
beräkningen av beredskapslager av olja som behöver hållas, i vad
avser såväl storleken som sammansättningen av lagren. Regeringen
aviserar en uppföljning på grundval av riksdagens
ställningstagande till den första etappen av det kommande
försvarsbeslutet. Beroende på utfallet av denna kontrollstation
har regeringen sedan möjlighet att anpassa kraven på de
lagringsskyldiga till de aktuella behoven, i första hand genom
en justering av lagringsprocenttalen för respektive varuslag.
Regeringen räknar med att kunna fatta eventuella beslut i god
tid före den 1 juli 1996, då uppbyggnaden av lagren inom
näringslivet skall påbörjas.
Vad gäller beredskapslagring av kol föreslår regeringen
att skyldigheten för storförbrukare inom industrin att lagra kol
för krigssituationer slopas. Samma förändring föreslås
beträffande lagringsskyldigheten för dem som har egen införsel
och för säljare av kol. För värmeverk och kraftvärmeverk gäller
särskilda bestämmelser.
Sedan länge har innehavarna av större oljekondensverk och
gasturbinanläggningar -- Vattenfall AB, Sydkraft AB och
ytterligare några kraftföretag -- varit ålagda att hålla
beredskapslager, i första hand för krigssituationer. Genom
föreskrift i förordning har regeringen ålagt tre kraftföretag
att hålla sammanlagt 500 000 m3 olja i lager för fem
kondensverk. För gasturbinanläggningarna bestäms lagringsmängder
av tillsynsmyndigheten -- NUTEK. För närvarande är sju företag
skyldiga att lagra för ett tjugotal anläggningar.
I propositionen föreslås vissa riktlinjer för denna typ av
lagring i syfte att anpassa lagringsvolymer till de gällande
planeringsförutsättningarna. Riktlinjerna ges i avvaktan på
Ellagstiftningsutredningens (N 1992:04) slutförande av sitt
arbete med uppdrag att lägga fram förslag om den framtida
elberedskapen utifrån ett mer integrerat synsätt. De framlagda
förslagen förutsätter ändringar i 19 och 20 §§ LBOK.
Regeringen föreslår vidare att innehavarna av värmeverk och
kraftvärmeverk liksom nu skall kunna åläggas att lagra olja
för såväl krigssituationer som fredstida oljekriser. Lagring av
kol kan däremot komma i fråga enbart för krigssituationer.
Lagringen av olja för oljekriser skall enligt nuvarande
riktlinjer bestämmas på grundval av förbrukningen under det
närmast föregående kalenderåret. I fortsättningen skall
emellertid storleken på beredskapslagren för krigssituationer
för varje verk bestämmas av tillsynsmyndigheten efter en
individuell prövning på grundval av riktlinjer från regeringen.
Regeringens förslag innebär att sambandet mellan den tidigare
förbrukningen av lagringsbränslen och kravet på
beredskapslagrets storlek blir svagare, i synnerhet för
kraftvärmeverken. Regeringen föreslår mot denna bakgrund att
reglerna i LBOK om värmeverk och kraftvärmeverk hänförs till ett
avsnitt i lagen med särskilda bestämmelser för vissa
anläggningar (18--21 §§).
Gasol för användning som bränsle tvångslagras för
fredstida oljekriser enligt de allmänna reglerna i LBOK. Gasol
lagras helt hos säljarna. Gasol för krigssituationer har
hittills lagrats av staten. Regeringen föreslår att
lagringsskyldighet för gasol i krigssituationer förs över till
näringslivet. Detta innebär att lagringsskyldigheten för
säljarna ökar. För att begränsa kostnaderna för dessa föreslår
regeringen att lagringsskyldighet också införs för värmeverk och
kraftvärmeverk på samma villkor som gäller för olja. Dock bör
tillsynsmyndigheten kunna medge att lagringsskyldigheten
fullgörs med utbytbart bränsle. Därigenom kan kostnaderna för
lagringen begränsas väsentligt.
Flygfotogen har hittills inte varit s.k. lagringsbränsle
enligt LBOK. All beredskapslagring har genomförts av staten.
Även i detta sammanhang föreslår regeringen att
lagringsskyldigheten för oljehandeln utvidgas till att omfatta
även krigslagring av flygfotogen. Däremot finns det enligt
regeringen inte skäl till att låta lagringsskyldigheten omfatta
även behovet för fredstida oljekriser. Regeringens förslag
förutsätter en ändring i 5 § LBOK.
Som en följd av medlemskapet i EU får lagringsskyldiga företag
hålla krislager på en annan medlemsstats territorium,
förutsatt att det har träffats ett särskilt avtal om sådan
lagerhållning mellan de berörda ländernas regeringar. I
propositionen föreslås ett tillägg till 14 § LBOK varigenom
tillsynsmyndigheten ges befogenhet att medge undantag från
kravet på lagring inom landet.
Lagen (1985:635) om försörjningsberedskap på
naturgasområdet är uppbyggd på samma sätt som LBOK. Det finns
dock viktiga skillnader, beroende främst på att lagring av
naturgas är väsentligt mer tekniskt komplicerad och kostsam än
lagring av olja eller kol. De beredskapsåtgärder som föreskrivs
i lagen avser därför bl.a. lagring av ersättningsbränsle för
naturgas. Enligt de riktlinjer för försörjningsberedskapen på
naturgasområdet som fastställdes av riksdagen år 1985 skall
beredskapsåtgärder vidtas enbart för krig och avspärrning, inte
för fredskriser. Tills vidare har åtgärderna begränsats till
storförbrukare, huvudsakligen inom industrin, och till
förbrukare som använder gasen för bostadsuppvärmning.
Dessa riktlinjer innebär att beredskapsfrågan för naturgas
har fått en provisorisk lösning i avvaktan på att tekniskt och
ekonomiskt godtagbara metoder för främst lagring av naturgas
skall bli tillgängliga. Emellertid har ett beslutsunderlag för
en permanent lösning av försörjningsberedskapen ännu inte kunnat
tas fram. Det påpekas i propositionen att frågan om naturgasens
framtida roll för såväl elproduktion som annan användning kommer
att belysas inom ramen för Energikommissionens (N 1994:04)
pågående arbete. Enligt regeringen finns det inte något akut
behov av en slutlig lösning på frågan om naturgasberedskapen.
Den nuvarande provisoriska ordningen föreslås kunna bestå
ytterligare någon tid.
Regeringen föreslår dock en ändring såvitt gäller lagring av
ersättningsbränsle för naturgas som används i värmeverk och
kraftvärmeverk. Enligt förslaget skall prövning vad gäller sådan
lagring ske enligt samma regler som föreslagits för övriga
värmeverk och kraftvärmeverk enligt LBOK. Därutöver föreslår
regeringen att metoden för att bestämma storleken på
beredskapslagret av ersättningsbränsle för storförbrukare inom
industrin bör ske enligt förebild för hur lagringsskyldigheten
generellt fastställs för värmeverk och kraftvärmeverk.
Utskottets ställningstagande
Innebörden i förslagen från regeringen är att näringslivet
efter år 1999 kommer att svara för och finansiera all civil
beredskapslagring -- både för krigssituationer och för fredstida
oljekriser -- och att staten administrativt kommer att styra
denna skyldighet genom tillämpning av LBOK, bl.a. genom tillsyn
från NUTEK.
De bedömningar som kommer att göras i samband med nästa
försvarsbeslut av framtida krisers och krigs karaktär kan komma
att påverka förutsättningarna för beräkningen av de
beredskapslager av olja som behöver hållas, i vad avser såväl
storleken som sammansättningen av lagren. Utskottet noterar att
regeringen aviserar en kontrollstation på grundval av riksdagens
ställningstagande till den första etappen av det kommande
försvarsbeslutet. Inom ramen för denna etapp av det nya
försvarsbeslutet kan gällande planeringsförutsättningar för
beredskapslagringen komma att förändras.
Utskottet har inget att erinra mot regeringens olika förslag
och tillstyrker sålunda propositionen i dess helhet.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande lagförslagen
att riksdagen antar de i proposition 1994/95:176 framlagda
förslagen till
a) lag om ändring i lagen (1984:1049) om beredskapslagring av
olja och kol,
b) lag om ändring i lagen (1985:635) om försörjningsberedskap
på naturgasområdet,
2. beträffande riktlinjer i övrigt för beredskapslagring av
olja och kol
att riksdagen godkänner de riktlinjer som anges i
propositionen för
a) allmän lagring av olja för krigssituationer,
b) lagring av bränsle för elproducerande anläggningar,
c) lagring av olja och kol för värmeverk och kraftvärmeverk,
d) lagring av gasol,
e) lagring av flygfotogen,
f) lagring i annat land,
g) lagring av ersättningsbränsle för naturgas.
Stockholm den 9 maj 1995
På näringsutskottets vägnar
Birgitta Johansson
I beslutet har deltagit: Birgitta Johansson (s), Bo
Finnkvist (s), Bo Bernhardsson (s), Sylvia Lindgren (s), Kjell
Ericsson (c), Barbro Andersson (s), Chris Heister (m), Lennart
Beijer (v), Dag Ericson (s), Ola Karlsson (m), Eva Goës (mp),
Göran Hägglund (kds), Laila Bäck (s), Lars G Linder (s), Sten
Tolgfors (m), Eva Flyborg (fp) och Torsten Gavelin (fp).
Regeringens lagförslag
Bilaga
1 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:1049) om
beredskapslagring av olja och kol
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:635) om
försörjningsberedskap på naturgasområdet