I detta betänkande behandlas
dels proposition 1994/95:184 om genomförande av EG:s
tredje skade- respektive livförsäkringsdirektiv,
dels fyra motioner som väckts med anledning av
propositionen,
dels -- delvis -- en motion från allmänna motionstiden.
Upplysningar och synpunkter i ärendet har inför utskottet
lämnats av företrädare för Finansdepartementet,
Finansinspektionen, Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska
Arbetsgivareföreningen (SAF) och Sveriges Försäkringsförbund.
Från Försäkringsförbundet har också skrivelser inkommit.
Sammanfattning
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till ändringar i
försäkringsrörelselagstiftningen. Härigenom införlivas i svensk
lag den s.k. tredje generationen av EG:s skade- och
livförsäkringsdirektiv. Direktiven syftar till att genomföra
principerna dels om en enda auktorisation (koncession) för
verksamhet inom EU, dels om att hemlandsmyndigheterna skall ha
huvudansvaret för tillsynen av försäkringsverksamheten även om
den bedrivs t.ex. av filialer i andra länder inom EU. För att
dessa principer skall kunna tillämpas inom hela EU krävs
harmonisering av lagstiftningen i vissa grundläggande avseenden.
I det nu aktuella lagstiftningsärendet föreslås harmonisering av
regler beträffande bl.a. lämplighetsprövning av större ägare och
av företagsledning, grunder för försäkringsverksamhet,
placeringar av försäkringsbolagens tillgångar och information
till försäkringstagarna.
I propositionen föreslås ingen ändring av den nuvarande
begränsningen för försäkringsbolag att äga större andel av ett
aktiebolag än motsvarande fem procent av röstetalet
(femprocentsregeln). Utskottet ansluter sig till regeringens
bedömning och anför bl.a. att det inte kan anses vara förenligt
med försäkringstagarnas intressen att försäkringsbolagen skulle
ges möjlighet att bli dominerande ägare i andra bolag oavsett
dessa bolags inriktning. I en reservation (m, c, kds) förordas
att regeln skall avskaffas bl.a. med hänvisning till att ökade
möjligheter för försäkringsbolagen att placera i aktier dels kan
leda till bättre avkastning på försäkringstagarnas medel, dels
kan ge försäkringsbolagen större betydelse när det gäller att
förse svenska företag med riskkapital.
Utskottet avstyrker även övriga motionsyrkanden om
förändringar i regeringens förslag när det gäller reglerna för
placering och värdering av försäkringsbolagens tillgångar samt
placering i olika tillgångsslag. I två reservationer (m)
förordas att återbäringsfonden skall omfattas av
placeringsregler och att tillgångarna skall värderas till
marknadspris. I en ytterligare reservation (m, c, kds) föreslås
förändringar i regeringens förslag till begränsningar av
placeringarna i olika tillgångsslag.
Motionsyrkanden angående konsument- och konkurrensfrågor
avstyrks av utskottet med hänvisning till att de får anses vara
tillgodosedda genom de bestämmelser som finns i befintlig
lagstiftning, exempelvis konkurrenslagen, lagen om avtalsvillkor
i konsumentförhållanden och konsumentförsäkringslagen. I en
reservation (v) föreslås att Sverige inom EU skall driva frågan
om inrättande av en europeisk försäkringsombudsman. Utskottet
avstyrker vidare en motion med yrkanden rörande differentiering
av försäkringsvillkor; utskottet utgår från att regeringen vid
behandlingen av Försäkringsutredningens kommande betänkande
överväger för- och nackdelarna med en sådan differentiering.
Till följd av tidigare riksdagsbeslut om förändringar i bl.a.
arbetsskadeförsäkringen och genom utslag i en skiljedom har
belastningen på trygghetsförsäkringen för arbetsskada (TFA) ökat
med drygt 6 miljarder kronor. TFA grundas på kollektivavtal
mellan arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer på de
privata och kommunala områdena. TFA administreras av ett
konsortium bestående av försäkringsbolagen Folksam, Skandia och
Trygg-Hansa. Förslagen i den nu aktuella propositionen innebär
att den ökade belastningen -- ökningen av de försäkringstekniska
skulderna -- skall täckas med vissa slag av tillgångar. För att
undvika att arbetsgivarna/försäkringstagarna vid ett och samma
tillfälle skulle åläggas att betala ökade premier på flera
miljarder kronor föreslår utskottet en ny övergångsbestämmelse.
Enligt denna skall fram t.o.m. år 2001 en på kollektivavtal
grundad överenskommelse om betalning av de kvarvarande premierna
kunna användas för täckning av de försäkringstekniska skulderna.
Propositionen
I proposition 1994/95:184 föreslås att riksdagen antar
regeringens förslag till
1. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),
2. lag om ändring i lagen (1993:1302) om
EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige,
3. lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige,
4. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,
5. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),
6. lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar,
7. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),
8. lag om ändring i lagen (1976:357) om
motortävlingsförsäkring,
9. lag om ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare,
10. lag om ändring i lagen (1989:1079) om livförsäkringar med
anknytning till värdepappersfonder,
11. lag om ändring i lagen (1994:2005) om ändring i
sekretesslagen (1980:100).
Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, återges i bilaga 1.
Motionerna
De motioner som har väckts med anledning av proposition
1994/95:184 är följande:
1994/95:N15 av Per Westerberg m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen
1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om placeringsregler för återbäringsmedel,
2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om marknadsvärdering,
3. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om begränsningar för olika tillgångsslag,
4. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om femprocentsregeln.
1994/95:N16 av Lennart Beijer m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen
1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om information till försäkringstagaren om villkor och
villkorstolkning,
2. begär att regeringen tar initiativ till en europeisk
försäkringsombudsman enligt vad som anförts i motionen,
3. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skiljemannainstitutet.
1994/95:N17 av tredje vice talman Christer Eirefelt m.fl. (fp)
vari yrkas att riksdagen beslutar upphäva femprocentsregeln och
därmed avslå propositionen i denna del.
1994/95:N18 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen
1. av regeringen begär förslag på hur värderingsprinciper inom
försäkringsföretag skall kunna göras mindre beroende av
spekulationer på finansmarknaden,
2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av dumpning- och uppköpskontroll när det
gäller försäkringsföretag,
3. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om trafikförsäkringar.
Den motion från allmänna motionstiden som behandlas här
är
1994/95:N235 av Inger Lundberg m.fl. (s) såvitt gäller
yrkandena att riksdagen
1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om försäkringssystemets grundprincip om gemensam
finansiering,
2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvecklingen av försäkringsväsendet inom EU.
Utskottet
Bakgrund
Genom propositionen föreslås att den s.k. tredje generationen
av EG:s skade- och livförsäkringsdirektiv införs i svensk
lagstiftning, främst försäkringsrörelselagen (1982:713).
Direktiven syftar till att genomföra principerna om en enda
auktorisation och om hemlandstillsyn, som redan genomförts i
övrig finansiell lagstiftning. Principen om en enda
auktorisation (koncession) innebär att en försäkringsgivare
skall ha möjlighet att med stöd av koncessionen i sitt hemland
driva försäkringsverksamhet inom hela EU. Innebörden av
principen om hemlandstillsyn är att hemlandets myndigheter skall
ha huvudansvaret för övervakningen även av filialer etablerade
inom andra EU-länder och av rörelse som drivs genom
gränsöverskridande verksamhet i dessa länder.
För att dessa principer skall kunna tillämpas inom hela EU
krävs harmonisering av lagstiftningen i vissa grundläggande
avseenden. På flera punkter har detta gjorts genom införande
från den 1 januari 1994 av första och andra generationens
försäkringsdirektiv (prop. 1992/93:257, bet. 1993/94:NU5). Då
infördes regler om bl.a. förutsättningarna för koncession och
indelningen i försäkringsklasser samt bestämmelser med krav på
visst minsta startkapital och på viss soliditet och om
hemlandstillsyn över soliditeten.
I det nu aktuella lagstiftningsärendet föreslås harmonisering
av grundläggande regler beträffande bl.a.:
lämplighetsprövning av större ägare och av företagsledning,
grunder för försäkringsverksamhet,
premiesättning m.m. i trafikförsäkringsrörelse,
placeringar,
information till försäkringstagarna,
överlåtelse av försäkringsbestånd.
Förslag till anpassning av den svenska lagstiftningen till
EG:s direktiv har utarbetats av Försäkringsutredningen, som har
presenterat delbetänkandet Försäkringsrörelse i förändring 1
(SOU 1991:89). Detta betänkande låg till stor del till grund för
anpassningen till första och andra generationens direktiv.
Utredningen har sedan avgett ett andra delbetänkande,
Försäkringsrörelse i förändring 2 (SOU 1993:108), som innehåller
framför allt förslag som föranleds av tredje generationens
direktiv om produktfrihet och beräkning av försäkringstekniska
reserver. Försäkringsutredningens förslag till nya
placeringsregler har, i syfte att uppnå anpassning till den
förändrade utvecklingen inom EG, bearbetats av docenten Lars
Nyberg i departementspromemorian Placeringsregler för
försäkringsbolag (Ds 1993:57); i det följande benämnd
placeringspromemorian.
Placeringsregler
Inledning
Placeringsregler omfattar för närvarande i huvudsak
livförsäkringsverksamhet och är ett uttryck för
soliditetsprincipen, dvs. att försäkringsgivaren alltid skall
kunna fullgöra sina förpliktelser gentemot försäkringstagaren
enligt ingångna avtal. Ett belopp motsvarande de s.k.
försäkringstekniska skulderna för livförsäkringar skall alltid
redovisas i vissa angivna slag av tillgångar. Med
försäkringstekniska skulder avses summan av bolagets bindande
åtaganden.
I propositionen föreslås att det införs en övergripande
placeringsregel som innebär att ett försäkringsbolag vid
placering av medel i tillgångar som skall användas för täckning
av de försäkringstekniska skulderna, s.k. skuldtäckning, skall
välja tillgångar med beaktande av bolagets försäkringsåtaganden
(matchning) och sprida riskerna på lämpligt sätt
(diversifiering).
De nya placeringsreglerna föreslås gälla för svenska skade-
och livförsäkringsbolag som bedriver direkt försäkringsrörelse.
Understödsföreningar skall kunna tillämpa reglerna efter
tillstånd från Finansinspektionen. Reglerna skall tillämpas på
försäkringstekniska skulder för egen räkning, dvs. den del av
dessa skulder som överstiger återförsäkringsgivarnas
ansvarighet.
Placeringsregler för återbäringsfonden
Regeringen anför att den inte är beredd att föreslå en ändrad
definition av begreppet försäkringstekniska skulder så att även
den s.k. återbäringsfonden ingår bland dessa skulder.
Återbäringsfonden är en skuldpost i ett livförsäkringsbolags
balansräkning. Bolagen är i princip skyldiga att avsätta
årsvinsten till fonden, som endast får användas för återbäring
till försäkringstagarna och för förlusttäckning. Sådan
återbäring som försäkringstagarna har förväntningar på med
anledning av lämnade uppgifter om återbäringsräntor, och som
ännu inte tilldelats försäkringstagarna, ingår inte i de
försäkringstekniska skulderna. Regeringen har -- liksom
Försäkringsutredningen -- funnit att EG:s regler inte ger någon
klar vägledning om huruvida återbäringsfonden skall anses som en
försäkringsteknisk skuld, som en del av kapitalbasen eller om
den kan hänföras till båda kategorierna. Försäkringsutredningen
kommer i sitt slutbetänkande att ta upp frågor om
återbäringsfondens ställning och placeringsreglernas
tillämpningsområde. Regeringen vill avvakta detta förslag innan
förändringar görs. Regeringen är inte heller beredd att -- som
Försäkringsutredningen föreslagit -- införa en allmänt hållen
regel om riskspridning även vid placering av återbäringsmedel.
Regeringen anser att Finansinspektionen redan kan ingripa mot
placeringen av dessa medel med stöd av den allmänna regeln om
sund försäkringsverksamhet.
I motion 1994/95:N15 (m) anförs att återbäringsfonden skall
anses tillhöra försäkringstagarna. Konsumentintresset talar för
att placeringsreglerna även skall omfatta återbäringsmedlen.
Enligt motionärerna redovisas inte några sakliga skäl i
propositionen mot att utvidga placeringsreglerna på detta sätt.
Regeringen hänvisar endast till att en sådan förändring skulle
minska handlingsfriheten för den sittande
Försäkringsutredningen, sägs det i motionen. Riksdagen bör,
enligt motionärerna, uttala sig för en allmänt hållen regel om
riskspridning också vid placering av återbäringsmedel.
Enligt utskottets uppfattning är det viktigt att beakta
att EG-direktivens allmänna placeringsregel endast omfattar de
försäkringstekniska skulderna. Enligt svensk rätt ingår
återbäringsfonden inte i dessa skulder. Det är dessutom oklart
om fonden kan betraktas som en försäkringsteknisk skuld i
EG-direktivens mening. Försäkringsutredningen kommer inom kort
att presentera sina överväganden om återbäringsfondens ställning
och placeringsreglernas tillämpningsområde, och regeringen kan
därefter förväntas återkomma med förslag till riksdagen i denna
del. Det skall vidare noteras att Finansinspektionen redan med
stöd av gällande regler har möjligheter att ingripa mot
placeringen av de fria medlen, dvs. bl.a. återbäringsfonden.
Utskottet avstyrker mot denna bakgrund det berörda yrkandet i
motion 1994/95:N15 (m).
Värdering av tillgångar och riskspridning
I propositionen föreslås att de tillgångar som motsvarar de
försäkringstekniska skulderna som huvudregel skall värderas
enligt de nuvarande redovisningsreglerna för försäkringsbolag.
Detta innebär att försäkringsbolagens omsättningstillgångar
skall tas upp till det lägsta av anskaffningsvärdet och det
verkliga värdet, vilket i huvudsak följer av bokföringslagens
(1976:125) allmänna regel om lägsta värdets princip. Vissa
särregler finns för försäkringsbolag när det gäller värderingen
av värdehandlingar och egna fastigheter.
EG:s regler innebär att tillgångarna skall värderas på ett
betryggande sätt bl.a. med hänsyn till risken för att de inte
kan realiseras. En strikt marknadsvärdering skulle då inte kunna
tillämpas i alla situationer, sägs det i propositionen. Även de
nuvarande reglerna innebär möjlighet för försäkringsbolagen att
i vissa fall avvika från lägsta värdets princip. Dessutom
baserar sig värderingen av fastigheter på en marknadsvärdering.
Skillnaden mellan de nuvarande reglerna och en metod som bygger
på marknadsvärdering behöver därför inte bli så stor, heter det
vidare i propositionen.
Där framhålls att Redovisningskommittén i sitt delbetänkande
Års- och koncernredovisning enligt EG-direktiv (SOU 1994:17) har
föreslagit att lägsta värdets princip skall avskaffas för
placeringstillgångar. I stället skall försäkringsbolagen få
välja mellan anskaffningsvärdet och det verkliga värdet, vilket
i princip är försäljningsvärdet. Regeringen aviserar om senare
förslag till ny redovisningslagstiftning, som skall träda i
kraft den 1 januari 1996. Av propositionen framgår att de nu
aktuella värderingsreglerna för skuldtäckning kan behöva
modifieras med hänsyn till de kommande redovisningsreglerna.
Som ett komplement till principen om att ett försäkringsbolags
placeringar skall vara diversifierade föreslås i propositionen
begränsningar när det gäller hur stor del av ett
försäkringsbolags åtaganden (skuldtäckningsbeloppet) som får
motsvaras av olika tillgångsslag. En uppdelning görs med hänsyn
till hur riskfyllda olika tillgångsslag kan anses vara. Det är
dock omöjligt att objektivt rangordna tillgångsslagen,
konstaterar regeringen. En viss vägledning kan erhållas i EG:s
direktiv och från kapitaltäckningsbestämmelserna på bankområdet.
I en första grupp finns placeringar som bedöms som riskfria. Det
är förbindelser som stater, kommuner och internationella
organisationer svarar för. I grupp 2 finns placeringar som
Allmänna Pensionsfonden (AP-fonden), kreditinstitut och
värdepappersbolag svarar för. Dessa placeringar får uppgå till
högst 75 % av skuldtäckningsbeloppet. Till grupp 3 hänförs
obligationer som publika aktiebolag svarar för. Dessa får uppgå
till högst 50 %. Placeringar i aktier som getts ut av publika
svenska eller utländska aktiebolag ingår i grupp 4 och får uppgå
till högst 25 %. Härutöver finns grupper för fast egendom, för
utlåning, för fondpapper som inte handlas på någon reglerad
marknad samt för kassa.
I propositionen anförs att aktier är mer riskfyllda
placeringar än obligationer, varför en snävare gräns satts för
aktier. Regeringen delar den uppfattning som framförs i
placeringspromemorian om att fordringar på bl.a. banker inte är
helt riskfria. Därför föreslås en viss begränsning för sådana
fordringar.
De fria medel som inte omfattas av placeringsrestriktioner är
större enligt regeringens förslag än enligt promemorians,
påpekas det i propositionen. Detta förhållande kan komma att
ändras när Försäkringsutredningens slutbetänkande blir föremål
för lagstiftningsåtgärder. I det sammanhanget kan även frågan om
en höjning av gränserna för tillåtet innehav av aktier och
fastigheter komma att övervägas, anför regeringen.
I motion 1994/95:N15 (m) hävdas att värderingsregler som sätts
med vissa säkerhetsmarginaler leder till att ett bolags
balansräkning blir dåligt genomlyst. Om man önskar
säkerhetsmarginaler är det bättre att ställa upp snävare gränser
för bolagens placeringsmöjligheter. Ett annat skäl för
marknadsvärdering är att äldre och nyare tillgångar med olika
anskaffningsvärden behandlas mer rättvist. Mot denna bakgrund
förordar motionärerna att försäkringsbolagens tillgångar skall
tas upp till marknadsvärden.
Motionärerna konstaterar vidare att regeringens förslag till
begränsningar av hur olika tillgångsslag får användas i
skuldtäckningssammanhang avviker från vad som föreslagits i
placeringspromemorian. I motionen föreslås att de i promemorian
föreslagna begränsningarna skall gälla. Detta skulle bl.a.
innebära att av skuldtäckningsbeloppet får 50 % -- i stället
för regeringens förslag på 75 % -- motsvaras av förbindelser
som AP-fonden, kreditinstitut eller värdepappersbolag svarar
för. Andelen som får motsvaras av aktier i publika aktiebolag
bör enligt motionärerna vara 50 % i stället för den i
propositionen föreslagna andelen på 25 % av de
försäkringstekniska skulderna.
Dagsvärdet på försäkringsföretagens tillgångar kan fluktuera
kraftigt, påpekas det i motion 1994/95:N18 (mp). I en
spekulationsekonomi kan dessa värden bli orealistiskt höga. De
senaste årens utveckling av fastighetspriserna är ett bevis för
detta, anför motionärerna. En kontroll borde ske av
tillgångarnas värde med utgångspunkt i förväntad avkastning.
Denna avkastnings uthållighet och en rimlig realränta bör ge en
pålitligare värdering, hävdar motionärerna. De föreslår att
regeringen skall ges i uppdrag att återkomma med förslag till
hur värderingen av försäkringsbolagens tillgångar kan göras
mindre beroende av spekulation.
Utskottet behandlar först frågan om vilka
värderingsregler som skall tillämpas och därefter frågan om
begränsningar i tillgångsslag för skuldtäckning.
Det är, enligt utskottets uppfattning, av stor betydelse att
de tillgångar som skall användas för skuldtäckning värderas på
ett betryggande sätt. Som regeringen har framhållit ger de
nuvarande reglerna utrymme för beaktande av olika tillgångars
marknadsvärden. En sådan värdering kan dock behöva modifieras i
vissa situationer. Utskottet anser därför att tillgångarnas
marknadsvärden inte nu bör läggas till grund för värderingen.
Enligt utskottets bedömning har regeringen gjort en lämplig
avvägning vid utformningen av värderingsreglerna genom att
basera förslaget på ett etablerat regelsystem. Samtidigt noterar
utskottet att det inom kort kan bli aktuellt med förändringar i
samband med det kommande förslaget till redovisningsregler. Med
hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet regeringens
förslag och avstyrker motionerna 1994/95:N15 (m) och 1994/95:N18
(mp) i berörda delar.
Därefter övergår utskottet till att behandla frågan om
begränsningen i tillgångsslag för skuldtäckning.
Utskottet noterar att de ändringsförslag som motionärerna
framför när det gäller placeringar i aktier i publika bolag och
i förbindelser som kreditinstitut svarar för överensstämmer med
vad som föreslagits i placeringspromemorian. Förslagen har
således varit föremål för remissbehandling och har övervägts av
regeringen i samband med lagstiftningsarbetet. Utskottet anser
att den avvägning som regeringen gjort är lämplig och avstyrker
därför motion 1994/95:N15 (m) i nu aktuell del.
Som tidigare nämnts ingår det i Försäkringsutredningens
uppdrag att överväga om definitionen av försäkringstekniska
skulder behöver ändras, vilket innebär att återbäringsfondens
ställning också kommer att behandlas. Därvid aktualiseras även
placeringsreglernas omfattning. I propositionen sägs att en
höjning av gränsen för innehav av bl.a. aktier kan komma att
övervägas. Utskottet utgår från att regeringen vid dessa
överväganden beaktar hur andra länder inom EU har utformat sina
placeringsregler inom ramen för direktiven. Det är enligt
utskottets uppfattning av värde att de svenska
försäkringsbolagen ges samma förutsättningar som sina
motsvarigheter i jämförbara länder.
Femprocentsregeln
Regeringens förslag innebär vidare att gällande begränsningar
för försäkringsbolag att äga större andel av ett aktiebolag
än motsvarande fem procent av röstetalet behålls och utvidgas
till att omfatta även aktier i förvaltningsbolag. Bestämmelsen,
den s.k. femprocentsregeln, är enligt vad som sägs i
propositionen ett utflöde av förbudet för försäkringsbolag att
driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Finansinspektionen
kan medge dispens från regeln. För detta krävs i allmänhet att
rörelsen har ett naturligt samband med den egentliga
försäkringsrörelsen. Genom lagändringar som trädde i kraft den 1
augusti 1991 undantogs förvärv av organisationsaktier i
finansiella företag från femprocentsregelns tillämpning.
Av propositionen framgår att Försäkringsutredningen gjort
bedömningen att femprocentsregeln strider mot EG:s bestämmelser,
i varje fall i fråga om försäkringsbolagens fria medel.
Utredningen fann det inte heller motiverat att behålla regeln
för medel som motsvarar de försäkringstekniska skulderna. I
stället föreslogs att femprocentsregeln skulle ersättas av rena
riskspridningsregler. Frågan berördes också i proposition
1992/93:257 om ändrad lagstiftning för försäkringsverksamhet med
anledning av EES-avtalet. Den dåvarande regeringen gjorde då
bedömningen att det inte med säkerhet kunde hävdas att
femprocentsregeln är oförenlig med EG:s regler. Det ansågs
därför att regeln kunde behållas tills vidare och övervägas på
nytt i anslutning till det nu aktuella lagstiftningsärendet.
Även i placeringspromemorian har föreslagits att
femprocentsregeln skall upphävas.
Regeringen noterar detta ställningstagande i
placeringspromemorian, men påpekar att det samtidigt i
promemorian sägs att det är negativt med försäkringsbolag som
majoritetsägare i andra företag. Det kan, heter det i
promemorian, inte vara i försäkringstagarnas intresse att
försäkringsbolagen investerar i andra företag med ambitionen att
delta i företagens skötsel. Enligt regeringens uppfattning är
försäkringsbolag som majoritetsägare i andra företag mer en
fråga om vilken verksamhet ett försäkringsbolag skall få bedriva
än en fråga om riskspridning. Regeringen anser att
femprocentsregeln inte bör tas bort utan att samtidigt ersättas
med regler som preciserar vilken verksamhet ett försäkringsbolag
får bedriva. Detta kräver ytterligare beredning, sägs det i
propositionen. Härutöver erinras om att de försäkringstekniska
skulderna kan komma att utvidgas med anledning av
Försäkringsutredningens väntade förslag. Därmed skulle
riskspridningsreglerna träffa en större mängd tillgångar än vad
som för närvarande gäller. Om femprocentsregeln avskaffas nu
skulle därför en senare utvidgning av riskspridningsreglernas
tillämpningsområde kunna leda till att försäkringsbolagen
måste avyttra aktieposter, sägs det i propositionen.
Femprocentsregeln saknar motiv ur riskspridningssynpunkt,
eftersom den inte hindrar att ett litet försäkringsbolag
investerar samtliga fria medel i ett enskilt företag, påpekas
det i motion 1994/95:N15 (m). Riskspridning garanteras i stället
av övriga placeringsregler och begränsningsreglerna för olika
tillgångsslag. Det anförs vidare att femprocentsregeln är
konkurrenssnedvridande i förhållande till utländska
försäkringsbolag och utländskt ägande. Det finns inga skäl att
behålla regler som hindrar svenskt ägande i aktiebolag i
Sverige, understryker motionärerna. De föreslår att
femprocentsregeln och särregeln för förvärv av finansiella
företag upphävs.
I motion 1994/95:N17 (fp) sägs att femprocentsregeln har sin
grund i regler från början av 1900-talet och att den infördes
för att försäkringsbolagen inte skulle skaffa sig alltför stort
inflytande i företag utanför försäkringssektorn. Under senare år
har marknadsstrukturen förändrats och det saknas därmed skäl att
behålla denna förlegade reglering, hävdar motionärerna och
föreslår att regeln skall avskaffas.
Utskottet vill framhålla att ett ställningstagande till om
femprocentsregeln skall avskaffas eller inte inrymmer flera
svåra avvägningar, som motionärerna inte synes ha beaktat. Till
en början konstaterar utskottet att det inte kan anses vara
förenligt med försäkringstagarnas intresse att försäkringsbolag
skulle ges möjlighet att bli dominerande ägare i bolag oavsett
bolagens inriktning. Även om ägarens ansvar formellt sett är
begränsat till kapitalinsatsen kan inte bortses från risken för
att krav kan uppkomma på ytterligare kapitaltillskott eller på
betydande insatser från företagsledningens sida. För att skydda
försäkringstagarnas medel och för att bolagens ledningar skall
ägna allt intresse åt sina kunder bör det finnas restriktioner
för försäkringsbolagens ägande i andra företag.
Vidare vill utskottet erinra om att försäkringsbolagen
förfogar över avsevärda tillgångar som kan användas för
aktieförvärv, vilket än mer kan förstärka ett fåtal
institutioners dominans som ägare av svenska företag. Risken för
en sådan utveckling bör analyseras ytterligare.
Försäkringsbolagens betydelsefulla roller för många människor
dels som försäkringsgivare och därmed skapare av trygghet i
samband med olika olyckor och skador, dels som förvaltare av
sparmedel gör att verksamheten måste omgärdas av vissa
skyddsregler. Detta är också ett skäl till att det bör finnas
regler för vilken typ av verksamhet som försäkringsbolag får
bedriva.
Med hänvisning till vad som nu anförts anser utskottet att
femprocentsregeln tills vidare bör behållas och avstyrker därför
motionerna 1994/95:N15 (m) och 1994/95:N17 (fp), den förstnämnda
i berörd del.
Trafikförsäkringsrörelse
Enligt regeringen bör de nuvarande bestämmelserna om
riskklassindelning, premieberäkning och förhandsanmälan av
premiesatser när det gäller trafikförsäkring upphävas. För att
åstadkomma detta avser regeringen att genomföra ändringar i
trafikförsäkringsförordningen (1976:359). För närvarande gäller
att premie för trafikförsäkring enligt denna förordning inte får
bestämmas till högre belopp än vad som med erforderlig säkerhet
kan anses svara mot den risk som försäkringen är avsedd att
täcka. Varje trafikförsäkringsgivare är vidare skyldig att
tillämpa samma tariffsystem för beräkning av premie. Dessutom
skall alla bolag tillämpa samma bonusskala.
Enligt tredje generationens försäkringsdirektiv gäller en
princip om produktfrihet. Denna princip utgår enligt vad som
sägs i propositionen bl.a. från att det är i försäkringstagarnas
intresse att ha tillgång till största möjliga utbud av
försäkringsprodukter och att försäkringsgivarna i sin utveckling
av försäkringsavtal inte skall hindras av detaljerade
föreskrifter i den nationella regleringen.
Försäkringsutredningens bedömning är att föreskrifterna om
riskklassindelning och premieberäkning bör slopas. Undantag från
direktivet kan inte motiveras med hänvisning till principen om
skyddet av det allmänna bästa.
Vidare gäller enligt trafikförsäkringsförordningen att en
försäkringsgivare i förväg till Finansinspektionen skall anmäla
de premiesatser som skall tillämpas. Enligt
skadeförsäkringsdirektiven gäller förbud mot föreskrifter om
förhandsgodkännande eller anmälningsskyldighet av
försäkringsvillkor, premietariffer m.m.
Regeringen anser att det är av värde att ökad produktfrihet på
trafikförsäkringsområdet kommer till stånd och avser därför att
genomföra de nämnda ändringarna i trafikförsäkringsförordningen.
I motion 1994/95:N18 (mp) betonas att flera remissinstanser i
sina yttranden över Försäkringsutredningens förslag framfört
önskemål om att nuvarande regler inom trafikförsäkringsområdet
beträffande bonusklassning, riskklassindelning och
premieberäkning skall behållas. Enligt motionärerna menar
remissinstanserna att reglerna har en skadeförebyggande effekt
och en positiv påverkan på bilfabrikanternas säkerhetstänkande.
Ökad frihet för bolagen kan leda till orimligt höga premier för
högriskkunder, befarar motionärerna. De föreslår mot denna
bakgrund att reglerna på trafikförsäkringsområdet skall
bibehållas.
I flera av försäkringsdirektiven anges att friheten att
tillhandahålla tjänster kan inskränkas om det kan motiveras med
hänsyn till skyddet av det allmänna bästa. När det gäller de
områden där regelverket på försäkringsområdet redan
harmoniserats krävs att en möjlighet till undantag uttryckligen
angetts i en direktivbestämmelse. Som exempel på en nationell
regel som anses innebära en försvarbar inskränkning nämns i
propositionen förbudet i Italien för dess medborgare att teckna
kidnappningsförsäkring, eftersom en sådan kan göra det möjligt
för en brottsling att få ut en lösesumma. I Danmark finns ett
förbud mot s.k. änglamakerskeförsäkring, dvs. en livförsäkring
enligt vilken ersättningen betalas ut innan den försäkrade fyllt
åtta år. Syftet är att motverka brott som ger ekonomisk vinning
för en gärningsman.
Utskottet instämmer i regeringens bedömning att det är av
värde att öka produktfriheten på trafikförsäkringsområdet. Den
hittillsvarande regleringen på detta område har förhindrat
konkurrensen mellan bolagen och därmed utvecklingen av olika
produkter. Utskottet har därför inget att erinra mot att
regeringen vidtar de aviserade förändringarna i
trafikförsäkringsförordningen. Motion 1994/95:N18 (mp) avstyrks
i berörd del.
Konsument- och konkurrensfrågor
Propositionen
I propositionen föreslås att det i försäkringsrörelselagen
skall tas in ett bemyndigande för regeringen eller
Finansinspektionen att utfärda föreskrifter som uppfyller
försäkringsdirektivens krav på vilken information en
försäkringsgivare skall lämna till den som avser att teckna en
försäkring och till en försäkringstagare under avtalets löptid.
Nuvarande lagregler om information kan därigenom upphävas.
Enligt direktiven skall informationskraven regleras av
lagstiftningen i den medlemsstat där riskerna finns
(skadeförsäkring) resp. åtagandena skall fullgöras
(livförsäkring). Försäkringsgivaren har att rätta sig efter de
regler om information som gäller i varje enskilt land.
Direktivens bestämmelser på detta område är en del av
minimiharmoniseringen. Informationen skall vara skriftlig samt
klart och tydligt formulerad och avfattad på officiellt språk i
den medlemsstat där åtagandet gjorts. Informationsreglerna
tillhör inte det område som principiellt omfattas av
hemlandstillsynen.
I fråga om tillsynen föreslås att hemlandets tillsynsmyndighet
ensam skall vara ansvarig för den finansiella tillsynen av de
försäkringsgivare som har sitt säte i landet.
Hemlandsmyndigheten skall också kräva att försäkringsgivarna har
sunda metoder för administration och bokföring samt lämpliga
rutiner för intern kontroll. Myndigheten skall vidare ha en
löpande tillsyn över försäkringsgivaren i syfte att denne, även
efter det att auktorisation beviljats, uppfyller
förutsättningarna för auktorisation. I direktiven anges en
miniminivå för hemlandsmyndighetens tillsynsmedel. Med anledning
härav utökas Finansinspektionens ingripandemöjligheter mot
företag som har sitt säte i Sverige. Inspektionen skall däremot
inte utöva någon finansiell tillsyn över verksamhet som
försäkringsgivare från annat EES-land bedriver i Sverige.
Inspektionen skall dock se till att de fullgör sina skyldigheter
enligt svensk lag, t.ex. när det gäller konsumentskyddsaspekter.
Myndigheten i värdlandet kan kräva redovisning av villkor och
andra tryckta handlingar för att kontrollera att dessa
överensstämmer med den nationella lagstiftningen rörande
försäkringsavtal.
Motionerna
I motion 1994/95:N16 (v) anförs att kontrollen över det
svenska försäkringsväsendet är bristfällig. Enligt direktiven
och propositionen skall tillsynen skötas av två olika
myndigheter. Myndigheten i bolagets hemland har störst
befogenheter. Försäkringstagarens hemlandsmyndighet förutsätts
vara mer passiv, hävdar motionärerna. De menar att
försäkringstagarens intressen därigenom inte blir tillräckligt
tillgodosedda. Information till försäkringstagaren om villkor
och villkorstolkning är en viktig del av skyddet för den
enskilde. Detta beaktas otillräckligt i propositionen, heter det
vidare i motionen. Där sägs också att Konsumentverkets goda
insatser bör tas till vara i lagstiftningen. Utöver information
behövs ökade möjligheter att agera mot försäkringsbolagen,
anser motionärerna. De bedömer att det finns ett stort behov av
en försäkringsombudsman som tvärs över EU:s nationsgränser kan
undersöka enskilda fall. De föreslår därför att Sverige inom EU
skall driva kravet på en sådan europeisk försäkringsombudsman.
I motionen föreslås vidare att möjligheterna skall begränsas
att skriva in skiljeklausuler i försäkringsavtal. Motionärerna
framhåller att man därigenom skulle kunna få till stånd en mer
enhetlig rättstillämpning och att den enskildes möjligheter att
agera skulle öka.
I motion 1994/95:N18 (mp) sägs att etablering av en stor
europeisk marknad för försäkringar ökar risken för att stora
försäkringsbolag genom uppköp eller dumpning skaffar sig en
dominerande ställning på marknaden, särskilt i mindre länder.
Riksdagen bör, enligt motionärerna, ge regeringen i uppdrag att
inom EU ta upp frågan om hur sådan marknadsdominans inom
försäkringsområdet skall kunna förebyggas.
Kompletterande uppgifter
Konsumentförsäkringslagen (1980:38) tillämpas på försäkringar
som konsumenter tecknar hos försäkringsbolag huvudsakligen för
enskilt ändamål. Enligt lagens 3 § är försäkringsvillkor som i
jämförelse med bestämmelserna i lagen är till nackdel för
försäkringstagaren utan verkan mot denne. I lagen finns det
vidare bestämmelser, 5--7 §§, om vilken information som
försäkringsbolaget skall lämna till konsumenter och
försäkringstagare. Av 8 § framgår att reglerna i den nuvarande
marknadsföringslagen (1975:1418) tillämpas vid underlåtenhet att
lämna information. Konsumentverket har utfärdat riktlinjer för
information om vissa konsumentförsäkringar (KOVFS 1981:3).
Riktlinjerna gäller tillämpningen av de nämnda bestämmelserna i
konsumentkreditlagen samt 2 och 3 §§ marknadsföringslagen.
Riktlinjerna anger vilken information som bör lämnas bl.a. innan
försäkring tecknas och i samband med villkorsändring.
Från den 1 januari 1995 gäller en ny lag om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden (1994:1512). Med stöd av den kan
ingripanden göras mot avtalsvillkor som är oskäliga.
Konsumentombudsmannen utövar tillsyn över avtalsvillkor och kan
ansöka om att Marknadsdomstolen skall förbjuda ett visst
villkor. I fall som inte är av större vikt kan Konsumentverket
utfärda förbudsföreläggande, som gäller som förbud om det
godkänts av den som använt villkoret. Avtalsvillkor som är
oklara skall enligt lagen tolkas till konsumentens förmån. Den
nya lagen är -- till skillnad från den tidigare lagen -- fullt
ut tillämplig även på finansiella tjänster. Regeringen har i
instruktionerna för Konsumentombudsmannen och Finansinspektionen
angett hur ansvarsfördelningen skall vara mellan myndigheterna
(prop. 1994/95:17, bet. LU16).
Utöver av Konsumentverket hanteras konsumentfrågor på
försäkringsområdet av Allmänna reklamationsnämnden. Enligt
uppgift torde oskäliga villkor numera knappast förekomma i avtal
om konsumentförsäkringar. Allmänt gäller att försäkringsbolagen
regelmässigt följer nämndens utslag. Skiljeklausuler används
också i mycket begränsad utsträckning i samband med
konsumentförsäkringar och anses i de fall de förekommer inte
utgöra hinder för domstolsprövning av avtalet.
Konsumenter kan vidare vända sig till Konsumenternas
Försäkringsbyrå, en stiftelse vars huvudmän är Konsumentverket,
Finansinspektionen och Sveriges Försäkringsförbund. Byrån skall
hjälpa och vägleda konsumenterna i försäkringsfrågor.
I detta sammanhang kan även nämnas att enligt lagen (1993:645)
om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal skall i fråga om
livförsäkring lagen i det land där försäkringstagaren har sin
vistelseort tillämpas. I fråga om skadeförsäkring beror den
tillämpliga lagen av var vistelseorten och den försäkrade risken
finns. Friheten att välja lagregler har inskränkts för att
försäkringstagaren inte skall bli tvungen att acceptera
lagregler som inte är kända för honom. Dessa bestämmelser trädde
i kraft den 1 januari 1994 och var en följd av EES-avtalet.
I regeringens proposition 1994/95:140 om en aktiv
konsumentpolitik tas upp frågan om ett förstärkt konsumentskydd
när det gäller finansiella tjänster. Det konstateras att detta
är ett prioriterat område såväl inom EU som inom det nordiska
samarbetet. Enligt vad som sägs i propositionen kommer
regeringen att inom EU verka för bl.a. ett bättre konsumentskydd
på detta område. En arbetsgrupp har tillsatts inom
Civildepartementet för att utarbeta en strategi för Sveriges
fortsatta arbete med konsumentfrågorna inom EU. I propositionen
omtalas vidare att det franska ordförandeskapet i EU har
föreslagit inrättande av en "Europeisk ombudsman" i
konsumentfrågor. Det sägs också att regeringen inom kort kommer
att lämna förslag till en ny försäkringsavtalslag som kommer
att medföra förbättringar av försäkringstagarnas ställning. Den
nämnda propositionen behandlas av lagutskottet (bet.
1994/95:LU32).
Genom EES-avtalet, som trädde i kraft den 1 januari 1994, blev
EG:s konkurrensrätt gällande i Sverige. De viktigaste
bestämmelserna på området är de grundläggande förbuden mot
konkurrensbegränsande avtal och missbruk av marknadsdominerande
ställning som återfinns i Romfördragets artiklar 85 och 86.
Härutöver finns en särskild förordning om kontroll av
företagsförvärv. En förutsättning för att dessa regler skall
kunna tillämpas är att handeln mellan Sverige och något annat
medlemsland påverkas av det konkurrensbegränsande beteendet
eller det planerade förvärvet. Konkurrensbegränsningar som har
effekt endast inom Sverige kan bli föremål för prövning enligt
den svenska konkurrenslagen (1993:20), som i stort sett
innehåller samma materiella bestämmelser som EG:s
konkurrensregler. De nämnda bestämmelserna är tillämpliga på
alla branscher inom näringslivet. Det innebär att samarbeten,
förvärv m.m. inom försäkringsbranschen kan bli föremål för
ingripande med stöd av konkurrensreglerna. EG har dock sedan
december 1992 ett s.k. gruppundantag för vissa avtal inom
försäkringsbranschen. Det gäller avtal om premieberäkning,
standardvillkor för direktförsäkringar, gemensam täckning av
vissa typer av risker och säkerhetsanordningar. Gruppundantag
utfärdas för att de aktuella avtalen bl.a. medför fördelar för
konsumenterna och förbättrar produktionen eller distributionen.
Gruppundantag meddelade av EG är tillämpliga på förfaranden som
kan påverka handeln mellan Sverige och något annat medlemsland.
Motsvarande gruppundantag har inte utfärdats för avtal inom
försäkringsbranschen som har effekt enbart i Sverige.
Överträdelser av de nämnda förbuden kan leda till
böter/konkurrensskadeavgift på högst 10 % av företagets
årsomsättning.
Utskottets ställningstagande
Då det först gäller frågan om inrättande av en europeisk
försäkringsombudsman vill utskottet erinra om att överväganden
redan pågår inom EU beträffande möjligheterna att inrätta en
allmän europeisk konsumentombudsman. Av regeringens
konsumentpolitiska proposition framgår vidare att arbete har
inletts med att utforma Sveriges framtida strategi på
konsumentområdet inom EU. Enligt utskottets uppfattning är det
viktigt att se över samarbetet mellan befintliga myndigheter
samt deras befogenheter innan fråga väcks om inrättande av
ytterligare en institution. Med hänvisning härtill anser
utskottet att det inte är motiverat att nu ta något initiativ
från riksdagens sida i denna fråga. Motion 1994/95:N16 (v)
avstyrks därför i denna del.
Beträffande konsument- och konkurrensfrågor i övrigt vill
utskottet anföra följande. Försäkringsavtal uppfattas ofta som
komplicerade och svårtillgängliga av många konsumenter.
Samtidigt har avtalen stor betydelse för att skydda
konsumenterna mot negativa ekonomiska effekter av olika
händelser. Det är därför viktigt att avtalen utformas så att
berättigade konsumentintressen blir tillgodosedda och att
avtalsvillkoren kan bli föremål för prövning. Den beskrivning
som gjorts av olika lagregler visar enligt utskottets
uppfattning att konsumentskyddsaspekterna fått betydande
genomslag på försäkringsområdet. De konsumentvårdande
myndigheternas erfarenheter av försäkringsbolagens tillämpning
av de olika reglerna synes dessutom vara goda. Utskottet anser
att det mot denna bakgrund saknas anledning för riksdagen att
för närvarande vidta ytterligare åtgärder i dessa avseenden.
Förslagen i motion 1994/95:N16 (v) beträffande avtalsvillkor och
skiljeklausuler avstyrks därför av utskottet.
När det gäller farhågorna -- som framförs i motion 1994/95:N18
(mp) -- för att stora försäkringsbolag genom skapandet av en
gemensam försäkringsmarknad kan skaffa sig en dominerande
ställning i särskilt mindre länder, vill utskottet hänvisa till
de konkurrensregler som finns såväl inom EU som i Sverige. Dessa
regler ger möjligheter för EU-kommissionen/EU-domstolen och
Konkurrensverket/Marknadsdomstolen dels att hindra
försäkringsbolag från att missbruka en dominerande
marknadsställning, dels att stoppa företagsförvärv som försvårar
en effektiv konkurrens. Utskottet förutsätter att de ansvariga
myndigheterna kraftfullt ingriper mot olika förfaranden som
begränsar konkurrensen och anser att motion 1994/95:N18 (mp) är
tillgodosedd i denna del.
Differentiering av försäkringsvillkor
I motion 1994/95:N235 (s) påpekas att det i olika privata
försäkringar finns en ökad grad av differentiering. Frågan är
hur principen om ett solidariskt försäkringsväsende kan
behållas. Sedan länge finns det differentiering på
trafikförsäkringsområdet där unga förare betalar högre premier
än äldre. Den som bor i områden med större risk för inbrott kan
tvingas att betala en högre premie än andra. Denna
differentiering finns också beträffande pensions- och
livförsäkringar. Av motionen framgår att premierna bl.a. kan
bero på hälsotillstånd och kön. Inte heller skolförsäkringar
gäller på lika villkor för alla barn, sägs det i motionen. Det
finns utvecklingstendenser som gör att samhället måste se med
stort allvar på den ökande differentieringen inom
försäkringsväsendet, understryker motionärerna. De pekar bl.a.
på att gentekniken kan ge möjlighet att bedöma en människas
livslängd.
Internationaliseringen och den fria rörligheten för tjänster
inom EU kan leda till ökad differentiering, heter det vidare i
motionen. Gemensamma regelverk behövs så att inte
försäkringsbolagen mer eller mindre tvingas till att öka
selekteringen och minska solidariteten i
försäkringssystemen, hävdar motionärerna och föreslår två
uttalanden av riksdagen i nämnda frågor.
Sedan lång tid har det i försäkringslagstiftningen funnits en
princip om skälighet i premiesättningen. Denna kommer bl.a. till
uttryck i 7 kap. 2 § försäkringsrörelselagen, där det sägs att
försäkringar skall meddelas till en kostnad som är skälig i
förhållande till försäkringens art. Det finns även bestämmelser
som tar sikte på att andra typer av försäkringsvillkor skall
vara skäliga. Försäkringsverksamhetskommittén avgav år 1986
delbetänkandet Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten
(SOU 1986:8). Kommittén hade bl.a. till uppgift att uppmärksamma
i vad mån olika former av premiedifferentiering är till förmån
för försäkringstagarna eller kan innebära fördyringar för
försäkringstagarkollektivet. Den ursprungliga
försäkringsidén kan enligt kommittén sägas bygga på en
solidaritetstanke. Efter hand har indelning skett i olika
riskklasser baserad på statistiskt material och
erfarenhetsmässiga bedömningar. Kommittén ansåg att
försäkringstagarna inte kan anses vara beredda att låta sig
belastas av kostnader för försäkringar som är betydligt högre än
kostnaderna för den egna försäkringen. Rättviseskäl kan därför
enligt kommittén tala för en premiedifferentiering. Invändningar
kan emellertid göras från solidaritetssynpunkt, påpekades det.
Vidare noterades att en hög grad av differentiering innebär risk
för statistisk osäkerhet vid premiesättningen. Kommittén
förordade återhållsamhet med alltför långtgående
differentiering. Kommitténs förslag har i denna del inte lett
till lagstiftning.
År 1990 tillsattes Försäkringsutredningen (Fi 1990:11). Denna
skall enligt sina direktiv (dir. 1990:56) göra en bedömning av
om premie- och kostnadsskälighet även i fortsättningen bör komma
till uttryck i försäkringsrörelselagen och
trafikförsäkringsförordningen. Utredningen är vidare oförhindrad
att allmänt behandla frågor rörande differentiering av
riskgrupper inom ett försäkringskollektiv vid beräkning av
premier. Utredningen kan förväntas ta upp dessa frågor i det
kommande slutbetänkandet.
Utskottet har vid flera tillfällen behandlat en fråga rörande
differentiering av försäkringsvillkor, nämligen att premier och
ersättningsbelopp är olika för kvinnor och män när det gäller
individuella pensionsförsäkringar. Senast skedde detta hösten
1993 (bet. 1993/94:NU5). Flera motionärer hade kritiserat bl.a.
det förhållandet att kvinnor får betala högre premier än män
till pensionsförsäkringar. Detta har sin grund i att kvinnor har
en längre medellivslängd än män. På förslag av utskottet avslog
riksdagen motionerna bl.a. med hänvisning till
Försäkringsutredningens kommande betänkande.
Differentieringen mellan män och kvinnor av villkoren i
individuell pensionsförsäkring baseras på en tolkning av
skälighetsprincipen. Finansinspektionen har nyligen beslutat att
fortsättningsvis inte upprätthålla kravet på att
livförsäkringsbolagen skall ha könsberoende premier för
individuell livförsäkring. Detta krav har tidigare gällt enbart
för svenska livbolags verksamhet i Sverige. I fortsättningen
skall livförsäkringsbolagen själva utarbeta metoder för sina
dödlighetsantaganden. Inspektionen kommer sedan i efterhand att
ta ställning till om dessa metoder är godtagbara eller inte.
I detta sammanhang kan vidare noteras att premierna för
kollektivavtalsgrundade försäkringar på arbetarsidan utgår med
samma procentsats på lönesumman oberoende av arbetsstyrkans
sammansättning avseende ålder, kön, yrkeskategori eller risk. På
tjänstemannaområdet anpassas premien till en viss del efter
ålderssammansättningen på företaget. Mellan företagen råder
alltså i huvudsak en kostnadsmässig solidaritet.
Den lämnade beskrivningen visar att de spörsmål som tas upp i
motionen aktualiserar en rad frågeställningar och överväganden.
Utskottet kan konstatera att försäkringsbolagen under flera
år med stöd av lagstiftningen har tillämpat differentierade
villkor. Denna utveckling är således inte en följd av den
europeiska integrationen. Den differentiering som förekommer
baseras på försäkringstekniska beräkningar och överväganden och
torde därför i begränsad utsträckning påverkas av skapandet av
en gemensam europeisk försäkringsmarknad. Enligt utskottets
mening finns det anledning att anta att internationaliseringen
leder till ett mer varierat utbud av försäkringsprodukter,
vilket bör underlätta för olika grupper och individer att finna
lämpliga försäkringslösningar.
Utskottet anser att de frågeställningar som tas upp i motionen
förtjänar fortsatta överväganden. Utskottet utgår från att
regeringen i samband med beredningen av Försäkringsutredningens
slutbetänkande noggrant analyserar för- och nackdelar med
differentieringen av försäkringsvillkor och därefter
återkommer till riksdagen med en redovisning i denna del. Med
hänvisning till vad som nu anförts avstyrker utskottet motion
1994/95N235 (s) i här aktuell del.
Lagförslagen
Inledning
Regeringens förslag till lagändringar föranleder i huvudsak
inga erinringar från utskottets sida. Kompletteringar behöver
dock göras i några avseenden. Utskottet redovisar i det följande
sina överväganden och förslag i dessa delar.
Trygghetsförsäkring för arbetsskada
Bakgrund
Den som förvärvsarbetar i verksamhet här i riket är enligt
lagen (1976:357) om arbetsskadeförsäkring försäkrad för
arbetsskada. Detta försäkringsskydd kompletteras för flertalet
anställda av förmåner som arbetsgivarnas och arbetstagarnas
organisationer kommit överens om genom kollektivavtal, såsom
avtalet om trygghetsförsäkring för arbetsskada (TFA) och det
statliga avtalet om ersättning vid personskada. Avtalet om TFA
har slutits mellan Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF),
Landsorganisationen (LO) och Privattjänstemannakartellen (PTK).
Motsvarande avtal finns på de olika kommunala områdena.
Avtalsparter där är Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet
och Svenska Kyrkans Församlings- och Pastoratsförbund på
arbetsgivarsidan samt Svenska Kommunalarbetareförbundet,
Tjänstemännens Centralorganisation och Sveriges Akademikers
Centralorganisation på arbetstagarsidan. Samtliga anställda som
omfattas av gällande kollektivavtal skall försäkras genom att
arbetsgivaren tecknar ett försäkringsavtal. Vidare kan
arbetsgivare som inte har slutit kollektivavtal teckna
trygghetsförsäkring. Även arbetsgivare själva, liksom
rörelseidkare utan anställda, kan omfattas av TFA.
TFA administreras av ett konsortium av försäkringsbolag.
Konsortiet är försäkringsgivare. I konsortiet ingår Folksam
Ömsesidig Sakförsäkring med en andel på 50 %,
Försäkringsaktiebolaget Skandia med en andel på 38 % och
Trygg-Hansa Försäkringsaktiebolag med en andel på 12 %.
Försäkringskonsortiet benämns Arbetsmarknadsförsäkringar,
trygghetsförsäkring (AMF-trygghetsförsäkring).
Konsortieledningen består av nio ledamöter av vilka sju utses av
arbetsmarknadens parter och två av försäkringsbolagen.
Konsortiet har tecknat avtal med Arbetsmarknadsförsäkringar,
pensionsförsäkringsaktiebolag om att detta bolag genom
AMF-debiteringscentral för konsortiets räkning skall utföra
erforderliga uppgifter avseende tecknande av försäkringsavtal,
debitering samt inkassering av premier.
Försäkringen tecknas hos konsortiet av en arbetsgivare för
hans anställda enligt villkor som följer av kollektivavtalet.
Arbetsgivaren är försäkringstagare och den anställde försäkrad.
Arbetsgivare är enligt kollektivavtal skyldig att teckna
försäkringsavtal. Har avtal inte tecknats kan arbetsgivaren
åläggas att vid vite fullgöra sin skyldighet. Tvist om
kollektivavtalsenlig skyldighet att teckna försäkring skall
handläggas enligt gällande förhandlingsordning mellan SAF och LO
resp. mellan SAF och PTK. I sista hand skall tvist avgöras av
skiljenämnd. Försäkringen kan inte sägas upp så länge
arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal. Arbetsgivaren
erlägger en premie som för arbetare för närvarande uppgår till
1 % och för övriga anställda till 0,05 % av lönesumman. Inom
den kommunala sektorn är premien 0,48 %. Premien fastställs av
konsortieledningen och skall biträdas av försäkringsbolagen.
I kollektivavtal finns särskilda regler om förfarandet i fall då
arbetsgivare inte betalar premie i rätt tid.
Reglerna om ersättning från den allmänna
arbetsskadeförsäkringen har till följd av bl.a.
kostnadsutvecklingen ändrats betydligt under senare år. Fr.o.m.
den 1 januari 1993 höjdes kraven vid bedömning av vad som skall
anses som arbetsskada. Dessutom skärptes beviskraven (prop.
1992/93:30, bet. SfU8). Den 1 juli 1993 slopades rätten till
arbetsskadesjukpenning för den som är försäkrad enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring. Samtidigt begränsades rätten
till ersättning för vissa kostnader enligt lagen om
arbetsskadeförsäkring (prop. 1992/93:178, bet. SfU17).
Genom en skiljedom den 8 september 1993 har det slagits fast
att den som drabbats av arbetsskada före de nu nämnda
ändringarna har rätt till ersättning från TFA för vad som skulle
ha utgått från det allmänna socialförsäkringssystemet om detta
inte hade ändrats. Härigenom ökade AMF-trygghetsförsäkrings
åtagande, de försäkringstekniska skulderna, gentemot de enskilda
försäkrade. Till en början beräknades denna skuldökning till ca
10 miljarder kronor. De i konsortiet ingående försäkringsbolagen
skall enligt försäkringsrörelselagen ta upp den ökade
försäkringstekniska skulden i sina balansräkningar samt täcka
den med tillgångar av motsvarande storlek. Av ett tidigare
träffat uppdragsavtal mellan arbetsmarknadens parter och
försäkringsbolagen följer att den ökade skulden skulle ha
kompenserats genom en premiehöjning. En sådan har dock bedömts
olämplig. Genom ett tilläggsavtal har parterna i stället kommit
överens om att den på grund av kostnadsövervältringen
tillkommande premien skall bestämmas och betalas i den takt som
utbetalning beräknas ske från trygghetsförsäkringen. Upphör
kollektivavtal angående premiebetalning till TFA att gälla innan
alla skador med anledning av kostnadsövervältringen
slutreglerats eller tillräckliga premier betalats är enligt
tilläggsavtalet hela premiefordran förfallen till betalning,
varvid särskild premiedebitering skall ske. I årsredovisningarna
för åren 1993 och 1994 har försäkringsbolagen tagit upp
premiefordran som en tillgång.
Kompletterande uppgifter
Vid utgången av år 1994 fanns det 191 700 försäkringsavtal
mellan arbetsgivare och AMF-trygghetsförsäkring omfattande TFA.
Under år 1994 uppgick premieintäkterna till 1,7 miljarder kronor
och de utbetalda försäkringsersättningarna till 995 miljoner
kronor. Placeringstillgångarna uppgick till 12,6 miljarder
kronor och de försäkringstekniska skulderna till 17,2 miljarder
kronor. Därutöver har en premiefordran på 7,3 miljarder kronor
tagits upp bland de finansiella tillgångarna. Enligt de senaste
aktuariella (försäkringsmatematiska) beräkningarna uppgår
kostnadsövervältringen, dvs. de försäkringstekniska skulder som
uppkommit till följd av statsmakternas beslut, till 6,3
miljarder kronor.
Det kan noteras att regeringen nyligen utfärdat nya direktiv
(dir. 1995:54) till Sjuk- och arbetsskadeberedningen (S
1993:07). Beredningen skall bl.a. utforma regler för en
obligatorisk tilläggsförsäkring som ger ersättning för
inkomstbortfall orsakat av arbetsskada samt analysera för- och
nackdelar med att föra över det organisatoriska och finansiella
ansvaret för en sådan försäkring till arbetsmarknadens parter.
Den nu aktuella propositionens förslag om anpassning till EG:s
försäkringsdirektiv innebär att de försäkringstekniska skulderna
skall täckas med vissa angivna slag av tillgångar. Det föreslås
samtidigt att placeringsreglerna skall utvidgas till att omfatta
skadeförsäkringsbolag, dvs. bolag av den typ som ingår i
konsortiet AMF-trygghetsförsäkring. Enligt lagförslaget kan
fordringar på premier från försäkringstagare användas för
skuldtäckning, men detta förutsätter att stat, kommun,
centralbank eller internationell organisation svarar för
fordran.
Utskottets förslag
De föreslagna skuldtäckningsreglerna innebär att de berörda
försäkringsbolagen vid lagens ikraftträdande skall redovisa
tillgångar som motsvarar de försäkringtekniska skulderna även
avseende TFA. Det förfarande som tillämpats i de två senaste
årens bokslut -- att ange premiefordran som tillgång -- kan
inte användas för att täcka de försäkringstekniska skulderna
enligt de föreslagna reglerna. Skuldtäckning skulle kunna uppnås
genom att arbetsgivarna/försäkringstagarna debiteras premier
motsvarande den kvarvarande skulden. Enligt utskottets
uppfattning kan emellertid en sådan ordning inte godtas, främst
på grund av den stora belastning det skulle medföra för
betydande delar av näringslivet att vid ett och samma tillfälle
betala försäkringspremier på sammanlagt flera miljarder kronor.
Det bör också beaktas att kostnadsövervältringen uppkommit genom
beslut av statsmakterna.
Utskottet förordar i stället en ordning som möjliggör en
successiv inbetalning av premierna. Enligt uppgift från parterna
minskar de nu aktuella åtagandena inom ramen för TFA så att de
redan om några år har nått den omfattningen att den då
kvarvarande skulden kan täckas genom en begränsad höjning av
premierna. Den nu skisserade ordningen förutsätter att det
skapas en särskild övergångsregel som gör det möjligt för
försäkringsbolagen att uppfylla kraven på skuldtäckning under
denna period. Av den tidigare redogörelsen har framgått att
arbetsgivare enligt kollektivavtal är skyldiga att teckna TFA
och att erlägga premier. På grundval av dessa kollektivavtal har
SAF, LO och PTK, liksom parterna på det kommunala området,
träffat överenskommelse med Folksam, Skandia och Trygg-Hansa att
premier skall bestämmas som är tillräckliga för att möta de
skadeutbetalningar som skall ske med anledning av
kostnadsövervältringen. De har vidare överenskommit att
kvarvarande premier förfaller till betalning om berörda
kollektivavtal skulle upphöra. För den händelse denna situation
skulle uppkomma utgår utskottet från att konsortieledningen i
enlighet med tilläggsavtalet fattar beslut om särskild
premiedebitering. Även om arbetsgivarnas skyldighet enligt
kollektivavtal att erlägga försäkringspremie inte kan anses
vara en fordran i formell mening anser utskottet att
kollektivavtalen kompletterade med överenskommelsen om
premiebetalning avseende kostnadsövervältringen kan godtas som
tillgång att täcka de nu berörda försäkringstekniska skulderna
under en övergångsperiod, som lämpligen bör sträcka sig fram
till och med utgången av år 2001. Utskottet föreslår därför att
en särskild övergångsbestämmelse av denna innebörd införs i den
föreslagna lagen om ändring i försäkringsrörelselagen.
Bestämmelsen är avsedd att tillämpas även i det fall det
aktuella försäkringsbeståndet överlåts på ett annat
försäkringsbolag under förutsättning att de beskrivna
bakomliggande avtalen i sak kvarstår oförändrade. Utskottet har
vidare erfarit att med den här valda ordningen för att hantera
skuldökningen kommer tillämpningen av lagens föreskrifter om
enhandsengagemang inte att aktualiseras.
Vissa övriga frågor
I propositionen föreslås att det skall införas -- genom 7 kap.
10 g § försäkringsrörelselagen -- en skyldighet för
försäkringsbolag att upprätta riktlinjer för placering av medel
som används för skuldtäckning. Vidare skall gälla en skyldighet
att informera livförsäkringstagare och den som avser att teckna
en livförsäkring i bolaget om det huvudsakliga innehållet i
bolagets riktlinjer.
Det förekommer emellertid försäkringar där en sådan
information inte fyller något behov. Här kan t.ex. nämnas
försäkringar som gäller endast för dödsfall och antingen
meddelas för en tid av längst fem år eller där premien är
beräknad och bestämd för längst fem år i taget. Dessa
försäkringar innehåller inget sparmoment.
Utskottet anser att det inte är meningsfullt att ålägga
bolagen informationsskyldighet i de fall den inte fyller någon
funktion. Bestämmelsen bör utformas i enlighet härmed.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen bör bemyndigas att föreskriva vilka
försäkringar som inte skall omfattas av
informationsskyldigheten.
I propositionen föreslås vidare vissa ändringar i lagen
(1972:262) om understödsföreningar. Genom en ny bestämmelse,
24 a §, avses det bli möjligt för föreningar att tillämpa de
placeringsregler som skall gälla för försäkringsbolag.
Utskottet föreslår en justering av denna bestämmelse för att
klargöra att ett beslut om tillämpning av
försäkringsrörelselagens placeringsregler skall gälla för det
belopp som understödsföreningslagens placeringsregler annars
skulle ha tillämpats på.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande placeringsregler för återbäringsfonden
att riksdagen avslår motion 1994/95:N15 yrkande 1,
res. 1 (m)
2. beträffande värderingsregler
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:N15 yrkande 2 och
1994/95:N18 yrkande 1,
res. 2 (m)
3. beträffande begränsningen i tillgångsslag
att riksdagen avslår motion 1994/95:N15 yrkande 3,
res. 3 (m, c, kds)
4. beträffande femprocentsregeln
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:N15 yrkande 4 och
1994/95:N17,
res. 4 (m, c, kds)
5. beträffande trafikförsäkringsrörelse
att riksdagen avslår motion 1994/95:N18 yrkande 3,
6. beträffande en europeisk försäkringsombudsman
att riksdagen avslår motion 1994/95:N16 yrkande 2,
res. 5 (v)
7. beträffande konsument- och konkurrensfrågor i övrigt
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:N16 yrkandena 1 och 3
och 1994/95:N18 yrkande 2,
8. beträffande differentiering av försäkringsvillkor
att riksdagen avslår motion 1994/95:N235 yrkandena 1 och 2,
9. beträffande lagförslagen
att riksdagen antar de i proposition 1994/95:184 framlagda
förslagen till
a) lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713), dock
att
dels 7 kap. 10 g § erhåller lydelse enligt Utskottets
förslag i bilaga 2,
dels i övergångsbestämmelserna skall införas en ny punkt,
7, med lydelse enligt Utskottets förslag i bilaga 2,
b) lag om ändring i lagen (1993:1302) om
EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige,
c) lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige,
d) lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,
e) lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),
f) lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar,
dock att 24 a § erhåller lydelse enligt Utskottets förslag i
bilaga 3,
g) lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),
h) lag om ändring i lagen (1976:357) om
motortävlingsförsäkring,
i) lag om ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare,
j) lag om ändring i lagen (1989:1079) om livförsäkringar med
anknytning till värdepappersfonder,
k) lag om ändring i lagen (1994:2005) om ändring i
sekretesslagen (1980:100).
Stockholm den 16 maj 1995
På näringsutskottets vägnar
Birgitta Johansson
I beslutet har deltagit: Birgitta Johansson (s), Bo
Finnkvist (s), Bo Bernhardsson (s), Mikael Odenberg (m), Sylvia
Lindgren (s), Kjell Ericsson (c), Barbro Andersson (s), Chris
Heister (m), Marie Granlund (s), Dag Ericson (s), Ola Karlsson
(m), Göran Hägglund (kds), Laila Bäck (s), Sten Tolgfors (m),
Kerstin Warnerbring (c) och Ingrid Burman (v).
Reservationer
1. Placeringsregler för återbäringsfonden (mom. 1)
Mikael Odenberg, Chris Heister, Ola Karlsson och Sten Tolgfors
(alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som
börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "motion
1994/95:N15 (m)" bort ha följande lydelse:
Av den noggranna analys som Försäkringsutredningen gjort
framgår att återbäringsfonden uppfyller direktivens krav på
försäkringsteknisk skuld. Enligt utskottets uppfattning bör
försäkringslagstiftningen utgå från konsumentintresset. Fonden
bör därför anses ingå bland de försäkringstekniska
skulderna, vilket innebär att den tillhör försäkringstagarna.
För att trygga försäkringstagarnas intresse av en god
medelsförvaltning anser utskottet att återbäringsmedlen bör
omfattas av en allmänt hållen placeringsregel som innebär att
medlen skall placeras med beaktande av principerna om matchning
och diversifiering. Härigenom får också Finansinspektionen en
klar grund för att kunna ingripa mot försäkringsbolagens
placeringar. Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma med ett
förslag i linje med vad som nu anförts. Med hänvisning till det
sagda tillstyrker utskottet motion 1994/95:N15 (m) i denna del.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande placeringsregler för återbäringsfonden
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:N15 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Värderingsregler (mom. 2)
Mikael Odenberg, Chris Heister, Ola Karlsson och Sten Tolgfors
(alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som
börjar med "Det är" och slutar med "berörda delar" bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att försäkringsbolagens tillgångar bör upptas
till marknadsvärden. Till skillnad från en värdering med
säkerhetsmarginaler, underlättar en marknadsvärdering för alla
intressenter att granska och analysera försäkringsbolagen.
Vidare undviks genom en sådan metod de problem ur bl.a.
riskspridningssynpunkt som följer av värdering till
anskaffningsvärde av äldre tillgångar som förvärvats till ett
lågt pris. Sistnämnda värderingsmetod kan nämligen leda till en
alltför stor exponering inom ett visst tillgångsslag. Genom en
marknadsvärdering framtvingas däremot en försäljning om en
tillgång till följd av värdestegring blir alltför dominerande i
ett bolags portfölj. Om en marknadsvärdering skulle ge en
uppenbart missvisande bild av en tillgångs förutsättningar att
möta framtida utbetalningar, bör Finansinspektionen kunna
tillåta alternativa värderingsmetoder. Regeringen bör anmodas
att återkomma med ett förslag i enlighet med vad som nu anförts.
Mot denna bakgrund tillstyrks motion 1994/95:N15 (m) i denna
del. Av detta ställningstagande följer att utskottet avstyrker
berört yrkande i motion 1994/95:N18 (mp).
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande värderingsregler
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:N15 yrkande 2 och
med avslag på motion 1994/95:N18 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Begränsningen i tillgångsslag (mom. 3)
Mikael Odenberg (m), Kjell Ericsson (c), Chris Heister (m),
Ola Karlsson (m), Göran Hägglund (kds), Sten Tolgfors (m) och
Kerstin Warnerbring (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som
börjar med "Utskottet noterar" och slutar med "aktuell del" bort
ha följande lydelse:
Utskottet anser att de förändringar som regeringen föreslagit
i förhållande till placeringspromemorian när det gäller
begränsningen i olika tillgångsslag inte är motiverade. Enligt
utskottets uppfattning bör en större andel av skuldtäckningen
kunna ske genom placering i aktier i publika bolag. Vidare bör
en restriktivare inställning gälla i fråga om placeringar i
kreditinstitut. De förslag som presenterades i
placeringspromemorian är enligt utskottets mening välgrundade
och bör införas i försäkringsrörelselagen. Det får ankomma på
regeringen att göra erforderliga justeringar i lagen och
därefter återkomma till riksdagen. Med ett uttalande av
riksdagen i enlighet härmed tillstyrks motion 1994/95:N15 (m) i
denna del.
dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha
följande lydelse:
3. beträffande begränsningen i tillgångsslag
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:N15 yrkande 3 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Femprocentsregeln (mom. 4)
Mikael Odenberg (m), Kjell Ericsson (c), Chris Heister (m),
Ola Karlsson (m), Göran Hägglund (kds), Sten Tolgfors (m) och
Kerstin Warnerbring (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som
börjar med "Utskottet vill" och slutar med "berörd del" bort
ha följande lydelse:
Sett i ett långt perspektiv har aktier gett en bättre
värdetillväxt än alternativa placeringsformer såsom obligationer
och fastigheter. Enligt utskottets uppfattning är det därför i
försäkringstagarnas intresse att försäkringsbolagen har
tillräckliga möjligheter att placera sina tillgångar i aktier. I
enlighet med vad som sägs i placeringspromemorian bör ett
livförsäkringsbolag med långa åtaganden kunna ha en hög andel
aktier i sin portfölj. Detta hindras av femprocentsregeln.
För att de svenska försäkringsbolagen skall kunna behålla sina
kunder och framgångsrikt konkurrera om nya är det en
förutsättning att de kan erbjuda samma tillväxtmöjligheter på
försäkringstagarnas medel som försäkringsbolagen i andra länder.
Enligt vad utskottet erfarit finns det inte någon motsvarighet
till femprocentsregeln i något annat land inom EU. Även detta
förhållande talar med styrka för att regeln bör avskaffas. Till
detta kommer att regeln, i vart fall när det gäller dess
tillämpning på de fria medlen, strider mot EG:s direktiv.
Härutöver skall understrykas att försäkringsbolagen, vid ett
avskaffande av femprocentsregeln, kan få en ökad betydelse när
det gäller att förse de svenska företagen med riskkapital.
Börsintroduktioner och nyemissioner kan underlättas om
försäkringsbolagen ges ökat utrymme att förvärva aktier. Vidare
bör det betonas att försäkringsbolagen vid ett upphävande av
regeln skulle ges förutsättningar att medverka till att ett
svenskt ägande av ledande svenska industri- och tjänsteföretag
säkerställs. Svenska försäkringsbolag bör inte ha sämre villkor
i fråga om förvärv av aktier i svenska företag än vad utländska
försäkringsbolag har!
Med hänvisning till vad som nu anförts bör riksdagen anmoda
regeringen att lägga fram ett förslag om upphävande av
femprocentsregeln. Med ett uttalande av riksdagen i enlighet
härmed tillstyrks motionerna 1994/95:N15 (m) och 1994/95:N17
(fp), den förstnämnda i berörd del.
dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha
följande lydelse:
4. beträffande femprocentsregeln
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:N15 yrkande 4
och 1994/95:N17 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
5. En europeisk försäkringsombudsman (mom. 6)
Ingrid Burman (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som
börjar med "Då det" och slutar med "denna del" bort ha följande
lydelse:
Svårigheterna för konsumentkollektivet på försäkringsområdet
förstärks i samband med den internationalisering av
försäkringsmarknaden som nu sker och som underlättas genom
införlivandet av tredje generationens försäkringsdirektiv.
Utländska försäkringsbolag kan i ökad utsträckning förväntas
erbjuda försäkringar till svenska konsumenter. Det är angeläget
att konsumenterna i ett tidigt skede i denna utveckling kan få
hjälp över nationsgränserna med att bevaka sina intressen.
Enligt utskottets uppfattning bör Sverige därför verka för att
det inom EU inrättas en konsumenternas försäkringsombudsman.
Riksdagen bör genom ett uttalande ge regeringen detta till
känna. Härigenom tillstyrks motion 1994/95:N16 (v) i denna del.
dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha
följande lydelse:
6. beträffande en europeisk försäkringsombudsman
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:N16 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Regeringens lagförslag
Bilaga 1
1 Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen
(1982:713)
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1302) om
EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige
3 Förslag till lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för
utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i
Sverige
4 Förslag till lag om ändring i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal
5 Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)
6 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:262) om
understödsföreningar
7 Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)
8 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:357) om
motortävlingsförsäkring
9 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare
10 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:1079) om
livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder
11 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:2005) om
ändring i sekretesslagen (1980:100)
Av utskottet föreslagen ändring i regeringens förslag till
lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)
Bilaga 2
Regeringens förslag Utskottets förslag
7 kap.
10 g §
Ett försäkringsbolag skall upprätta riktlinjer för placering
av medel som används för skuldtäckning.
Livförsäkringstagare och Livförsäkringstagare och
den som avser att teckna en den som avser att teckna en
livförsäkring i bolaget livförsäkring i bolaget
skall informeras om det skall informeras om det
huvudsakliga innehållet i huvudsakliga innehållet i
riktlinjerna. Regeringen riktlinjerna, om det inte med
eller, efter regeringens hänsyn till
bemyndigande, försäkringens
Finansinspektionen skall särskilda beskaffenhet
meddela föreskrifter om hur saknas anledning till sådan
informationen skall lämnas information. Regeringen eller,
och om vad den skall efter regeringens
innehålla. bemyndigande,
Finansinspektionen skall
meddela föreskrifter om
skyldigheten att lämna
information och om vilka
försäkringar som inte
skall omfattas av
informationsskyldigheten.
[Övergångsbestämmelser]
7. I fråga om den ökning
av de
försäkringstekniska
skulderna i
trygghetsförsäkring
för arbetsskada som
uppkommit till följd av
beslut före den 1 juli 1993
om ändringar i den
allmänna
socialförsäkringen skall
följande gälla. Utan de
begränsningar som anges i 7
kap. 10 § första stycket
5 får för
skuldtäckning t.o.m. den 31
december 2001 användas
på kollektivavtal grundad
överenskommelse om
betalning av de kvarvarande
premier som erfordras för
att slutligen reglera den
nämnda skuldökningen.
Av utskottet föreslagen ändring i regeringens förslag till
lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar
Bilaga 3
Regeringens förslag Utskottets förslag
24 a §
Finansinspektionen kan efter Finansinspektionen kan efter
ansökan av en ansökan av en
understödsförening understödsförening
besluta att föreningen i besluta att föreningen i
stället för 24 §, stället för 24 §
skall tillämpa 7 kap. 9 första stycket 1--10 och
a--10 g §§ andra--femte styckena, skall
försäkringsrörelselagen tillämpa 7 kap. 9 a--10 g
(1982:713) och föreskrifter §§
som meddelats med stöd av försäkringsrörelselagen
de bestämmelserna samt (1982:713) och föreskrifter
punkt 4 i som meddelats med stöd av
övergångsbestämmelserna de bestämmelserna samt
till lagen (1995:000) om punkt 4 i
ändring i övergångsbestämmelserna
försäkringsrörelselagen till lagen (1995:000) om
(1982:713). ändring i
försäkringsrörelselagen
(1982:713).
Innehåll
Ärendet1
Sammanfattning1
Propositionen2
Motionerna3
Utskottet4
Bakgrund4
Placeringsregler5
Inledning5
Placeringsregler för återbäringsfonden5
Värdering av tillgångar och riskspridning6
Femprocentsregeln9
Trafikförsäkringsrörelse10
Konsument- och konkurrensfrågor12
Propositionen12
Motionerna12
Kompletterande uppgifter13
Utskottets ställningstagande15
Differentiering av försäkringsvillkor16
Lagförslagen18
Inledning18
Trygghetsförsäkring för arbetsskada18
Bakgrund18
Statsmakternas beslut beträffande arbetsskadeförsäkringen19
Kompletterande uppgifter20
Utskottets förslag20
Vissa övriga frågor21
Hemställan22
Reservationer
1. Placeringsregler för återbäringsfonden (m)23
2. Värderingsregler (m)24
3. Begränsningen i tillgångsslag (m, c, kds)24
4. Femprocentsregeln (m, c, kds)25
5. En europeisk försäkringsombudsman (v)26
Bilagor
1. Regeringens lagförslag27
2. Av utskottet föreslagen ändring i regeringens förslag till
lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)125
3. Av utskottet föreslagen ändring i regeringens förslag till
lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar126