I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag i
proposition 1994/95:140, Aktiv konsumentpolitik. I propositionen
begärs att riksdagen skall godkänna regeringens förslag om dels
konsumentpolitikens mål och inriktning, dels övergripande mål
för de statliga konsumentmyndigheterna.
Regeringens förslag innebär att de nationella målen för
konsumentpolitiken skall vara att hushållen skall ha goda
möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och andra resurser
effektivt, att konsumenterna skall ha en stark ställning på
marknaden, att konsumenternas hälsa och säkerhet skyddas
samt att sådana konsumtions- och produktionsmönster
utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till
en långsiktigt hållbar utveckling. I förhållande till vad som
gäller i dag innebär förslaget, såvitt avser de två förstnämnda
målen, inga ändringar. De två övriga målen -- skyddet för hälsa
och säkerhet samt miljömålet -- är däremot helt nya.
När det gäller inriktningen av det konsumentpolitiska arbetet
innebär förslaget att vissa områden prioriteras. Det gäller
åtgärder som avser hushållens baskonsumtion och stöd till
konsumentgrupper som är ekonomiskt eller socialt utsatta eller
av andra skäl är i behov av särskilt stöd. Det gäller också
åtgärder som främjar konsumenterna i det internationella
samarbetet.
I övrigt innebär regeringens förslag att de övergripande målen
för Konsumentverkets verksamhet anpassas till de nya nationella
målen för konsumentpolitiken.
I propositionen redovisar regeringen också sina bedömningar
när det gäller det konsumentpolitiska arbetet på en mängd
områden (t.ex. för konsumentinflytande och konsumentengagemang,
ungdomar och konsumtion, den lokala verksamheten, det
internationella samarbetet, konsumenterna och miljön, brukarkrav
vid avregleringar m.m., forskning samt de statliga
konsumentmyndigheterna).
Som utskottet tidigare i vår förutskickade i betänkandet
1994/95:LU19 behandlas i förevarande betänkande också det i
årets budgetproposition (prop. 1994/95:100 bil. 14 s. 7)
framlagda förslaget om inriktningen av besparingsåtgärder för
budgetåren 1997 och 1998 inom Civildepartementets
verksamhetsområde, såvitt gäller konsumentområdet.
Vidare behandlas 25 motioner innehållande över 100 yrkanden
som gäller konsumentpolitik samt lagstiftningen på
konsumenträttens och angränsande områden. Fem av motionerna har
väckts med anledning av propositionen och 20 under den allmänna
motionstiden år 1995. Därutöver behandlar utskottet i detta
betänkande två motionsyrkanden som väckts med anledning av årets
kompletteringsproposition (prop. 1994/95:150) och som
remitterats till lagutskottet. Yrkandena gäller vissa anslag på
konsumentområdet för budgetåret 1995/96.
I betänkandet redovisas avslutningsvis utskottets
ställningstaganden med anledning av en undersökning om vilken
kunskap om de gällande reglerna om konsumentköp som finns hos
allmänheten och detaljisterna. Undersökningen har gjorts på
initiativ av utskottet och utförts av Statistiska centralbyrån.
I ärendet har två uppvaktningar ägt rum varvid företrädare för
Naturskyddsföreningen resp. organisationen Konsumenter i
samverkan -- Underverket framfört synpunkter på proposition
1994/95:140. Den sistnämnda organisationen har också inkommit
med skrivelser.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag om
konsumentpolitikens mål och inriktning samt de övergripande
målen och verksamhetsinriktningen för de statliga
konsumentmyndigheterna. Vidare tillstyrker utskottet det i årets
budgetproposition framlagda förslaget om inriktningen av
besparingsåtgärder på konsumentområdet.
Samtliga motionsyrkanden avstyrks.
Till betänkandet har fogats 36 reservationer och 3 särskilda
yttranden.
Propositionerna
Proposition 1994/95:100 bilaga 14
I proposition 1994/95:100 bilaga 14 (s. 7) föreslår regeringen
(Civildepartementet) -- såvitt nu är i fråga -- att riksdagen
godkänner inriktningen av de besparingsåtgärder inom
konsumentområdet fram t.o.m. år 1998 som regeringen förordar.
Proposition 1994/95:140
I proposition 1994/95:140 föreslår regeringen
(Civildepartementet)
1. att riksdagen godkänner vad regeringen föreslår om
konsumentpolitikens mål och inriktning (avsnitt 5),
2. att riksdagen godkänner vad regeringen föreslår om
övergripande mål och verksamhetsinriktning för de statliga
konsumentmyndigheterna (avsnitt 13).
Motionerna
Motioner väckta med anledning av proposition 1994/95:140
1994/95:L45 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av stöd till ideella
konsumentorganisationer,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en landsomfattande kampanj för att ge
konsumenter ökade kunskaper i och med EU-medlemskapet.
1994/95:L46 av Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om liberal konsumentpolitik,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om enskilda alternativ i offentlig sektor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om privat hushållsekonomi,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om medborgerligt konsumentinflytande,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om svensk konsumentpolitisk satsning i EU.
1994/95:L47 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om målsättningen för konsumentpolitiken
avseende konsumenternas ställning på marknaden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om konsumentinflytande och
konsumentengagemang,
3. att riksdagen avslår regeringens förslag att avsätta
särskilda medel ur Allmänna arvsfonden för konsumentupplysande
teaterverksamhet för ungdomar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om den lokala verksamheten,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ökat konsumentansvar för organisationer
och näringsliv,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att utforma en konsumentpolitik enligt
finsk förebild,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om det internationella samarbetet,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om konsumentforskningen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om de statliga konsumentmyndigheterna,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om renodling och begränsningar av den
statliga konsumentpolitiken,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om Konsumentverkets verksamhet,
12. att riksdagen beslutar avveckla Allmänna
reklamationsnämnden,
13. att riksdagen beslutar att till Konsumentverket för
budgetåret 1995/96 anvisa ett förslagsanslag om 91 687 000 kr.
1994/95:L48 av Inger Davidson m.fl. (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om väsentlighetskrav för att
konsumentpolitiska åtgärder skall vidtas i statlig regi,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om införande av lokala reklamationsråd,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vidareutveckling av näringslivets
egenåtgärder,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om de frivilliga organisationernas
betydelsefulla roll när det gäller att driva konsumentfrågor
både nationellt och inom Norden och EU.
1994/95:L49 av Yvonne Ruwaida och Birger Schlaug (mp) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om de konsumentpolitiska målen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om konsumentkunskap,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om produktinformationsblad,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att alla produkter skall ha en
"fullständig innehållsdeklaration",
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om innehållsförteckningar,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en obligatorisk miljövarudeklaration,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att elförbrukande produkter (köksmaskiner,
vitvaror etc.) skall märkas med information om energiförbrukning
och en jämförelse med en normalprodukt,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att bilar skall märkas med information om
bilens förbrukning av energi och en jämförelse med en normalbil
på liknande sätt som jämförpriser,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att frukt, grönsaker och andra livsmedel
skall märkas med tydlig uppgift om ifall det vid produktion
eller distribution har använts metoder (kemikalier etc.) som är
förbjudna i Sverige,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att frukt och grönsaker som på grund av
användning av mögelmedel och andra bekämpningsmedel bör skalas
skall märkas med information om detta,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att produkter som innehåller för människan
skadliga kemikalier skall märkas på ett för konsumenten tydligt
sätt,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förstärkning av konsumentvägledningen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att kommersiell oadresserad reklam skall
förbjudas,
14. att riksdagen hos regeringen begär att den återkommer med
ett välavvägt förslag om förbud mot diskriminerande reklam,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om konsumentrepresentation,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att endast de produkter och tjänster som
uppfyller något av miljömärkenas kriterier får marknadsföra sig
som miljövänliga eller med någon beteckning som påminner härom,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om bristerna hos miljömärkningen Svanen,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att konsument- och miljöintressen skall ha
en dominerande ställning i SIS,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att underlagsarbeten till Svanen skall
vara offentliga och att dokumenten skall ha referenser,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Svanens kriterier skall vara
offentliga,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Svanen skall ha ett kriteriesystem där
man inte kan byta ut en dålig egenskap med att ha bra värden på
en annan,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att man inte skall blanda in kvalitets-
och funktionskrav i bedömningen av Svanens miljömärkning,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Svanen inte skall bygga sin
finansiering på mängden försålda miljömärkta produkter,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Svanen skall avskaffa
monopolparagrafen,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att miljömärkningssystem skall vara
oberoende av staten,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att miljö- och konsumentorganisationer
skall driva miljömärkningssystemen,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att staten skall garantera
miljömärkningssystemen genom statlig medfinansiering,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige skall ha minst ett nationellt
miljömärkningssystem,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om miljömärkningssystemets utformning,
30. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
miljömärkning och momssänkning enligt vad som anförts i
motionen,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om rättvisemärkning,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att skolan måste ges bättre möjlighet till
ett flexibelt arbetssätt där man både kan gå på studiebesök och
ta emot besök.
Motioner väckta med anledning av proposition 1994/95:150
1994/95:Fi33 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
52. att riksdagen till Stöd till konsumentorganisationer (C 3)
anvisar 2 000 000 kr utöver vad regeringen föreslår.
1994/95:Fi34 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
39. att riksdagen för budgetåret 1995/96 anslår ytterligare 3
miljoner kronor till bidrag till konsumentorganisationer och 7
miljoner kronor till Konsumentverket.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994/95
1994/95:L701 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om den framtida konsumentpolitikens mål och
inriktning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ändring i produktsäkerhetslagen så att
lagen omfattar även den offentliga sektorns utbud av varor och
tjänster,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om Konsumentverkets verksamhet och framtid,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om privatisering av delar av verksamheten,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utredning av Konsumentombudsmannens
ställning,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts angående frivilliga organisationers betydelse
för konsumenternas inflytande,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om det konsumentpolitiska ansvaret för vissa
medborgargrupper,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om den konsumenträttsliga lagstiftningens
inriktning mot ökad valfrihet för konsumenterna,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utbyggnaden av den del av infrastrukturen
som är en förutsättning för en fungerande informationsteknologi,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om Konsumentverkets roll i ett EU-perspektiv,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om beredningen av Grupptaleutredningens
förslag.
1994/95:L704 av Nils-Göran Holmqvist m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att konsumenternas ställning
stärks.
1994/95:L705 av Marie Granlund och Sonja Fransson (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om konsumentrådgivning i kommunerna.
1994/95:L706 av Ingemar Josefsson och Ronny Olander (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förstärkt konsumentskydd.
1994/95:L708 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att arbetet med miljömärkning skall
påskyndas och att inriktningen skall vara att skapa tydliga men
enkla miljömärkningssystem,
2. att riksdagen beslutar om att det skall finnas
miljömärkning av leksaker och att den skall ha minst två nivåer,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att alla produkter skall vara underställda
substitutionsprincipen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att miljömärkningsarbetet skall beaktas i
EU och i svenskt bistånd.
1994/95:L709 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen beslutar att under Civildepartementets anslag C 1,
Konsumentverket, anvisa ett i förhållande till regeringens
förslag lägre anslag så att besparingen uppgår till 30 miljoner
kronor 1998 i enlighet med vad som anförts i motionen.
1994/95:L711 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inriktningen av konsumentpolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ge Konsumentberedningen i
tilläggsdirektiv att analysera den internationella utvecklingen
på konsumentområdet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en översyn av skuldsaneringslagen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en översyn av sammansättningen i
Miljömärkningsstyrelsen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om lärarutbildningen och lärarfortbildningen
i konsumentkunskap,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om fortbildning av konsumentvägledare,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Konsumentverket bör ägna ökad
uppmärksamhet åt granskning av reklam i etermedia,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att uppdra åt IT-kommissionen att utreda
hur konsumentinformation kan ges via databaser i butiker,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att uppdra åt Konsumentverket att
undersöka konsumenternas prioriteringar/behov när det gäller
kommunal konsumentvägledning.
1994/95:L712 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en offensiv konsumentpolitik,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om konsumentforskningens betydelse,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en ny ekonomiinriktning --
konsumentekonomi.
1994/95:L714 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om entydiga regler för märkning av leksaker
med varningstexter så att dessa finns på lättförståelig svenska,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige bör verka för att
industriinflytandet över produktsäkerhetsarbetet inom EU
kraftigt minskar och helt upphör så att konsumentintressena får
en avgörande tyngd i produktsäkerhetsarbetet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige bör verka för att alla sjukhus
deltar i skaderapporteringssystemet (EHLASS) inom EU till fromma
för säkerhetsarbetet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av medel inom Konsumentverkets ram
för förbättrad och utvecklad marknadskontroll av leksaker.
1994/95:L715 av Birgitta Carlsson (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att satsning på ökad konsumentrådgivning
ses som en investering för samhället, som snabbt lönar sig för
staten genom friskare befolkning, minskade vårdköer, ökad
hushållning i hemmen som leder till mindre bidragsbehov samt
minskad oro hos konsumenterna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att satsningen skall ses som ett led i
ökad saklig och neutral konsumentvägledning på hemmamarknaden i
en ökad internationalisering,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Hushållningssällskapen och deras
hemkonsulenter ges en samordnande nyckelroll i samhället i
ovanstående frågor som kunskapsspridare länsvis med koppling
till Konsumentverket och Sveriges konsumentråd centralt.
1994/95:L716 av Johnny Ahlqvist och Christina Zedell (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett utökat konsumentskydd.
1994/95:L717 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om konsumentkunskap,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om produktinformationsblad,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att alla produkter skall ha en
"fullständig innehållsdeklaration",
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om innehållsförteckningar,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en obligatorisk miljövarudeklaration,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förstärkning av konsumentvägledningen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att kommersiell oadresserad reklam skall
förbjudas,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om konsumentrepresentation.
1994/95:L904 av Åke Carnerö (kds) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
offentlig kontroll av penninginsamlingar.
1994/95:L905 av Rolf Åbjörnsson och Ulf Björklund (kds) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att auktorisation av fastighetsvärderare
bör inrättas vid Fastighetsmäklarnämnden.
1994/95:K224 av Alf Svensson m.fl. (kds) vari yrkas
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige inom EU skall verka för ett
stärkt konsumentskydd.
1994/95:K409 av Ulla-Britt Hagström (kds) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om konsumentupplysning,
åldersrekommendationer och restriktioner i marknadsföring för
rollspel.
1994/95:Fi417 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om konsumentpolitik,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att regeringen verkar för att
Konsumentrådet satsar på att få in ungdomar.
1994/95:Jo238 av Göte Jonsson m.fl. (m) vari yrkas
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om den framtida konsumentpolitikens mål och
inriktning,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att konsumentorganisationer och andra
konsumentföreträdare ges möjligheter till insyn i myndigheters
arbete med konsumentfrågor.
1994/95:Jo685 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
den i EU skall verka för att nationella miljömärkningar tillåtes
även framgent, i enlighet med vad i motionen anförts.
1994/95:A807 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Konsumentverket bör få ett ökat
informationsansvar för livsmedel,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om användande av IT-tekniken för att sprida
produktinformation till konsumenter,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ett heltäckande konsumentpolitiskt
program bör arbetas fram och antas av riksdagen.
Utskottet
Betänkandets innehåll och disposition
I det följande kommer utskottet att behandla de frågor i
proposition 1994/95:140 som har aktualiserats genom motionerna
eller eljest har tilldragit sig utskottets uppmärksamhet.
Som utskottet förutskickat tidigare i vår (se bet.
1994/95:LU19) behandlas i detta betänkande också det i årets
budgetproposition framlagda förslaget om inriktningen av
besparingsåtgärder inom konsumentområdet fram t.o.m. år 1998
(prop. 1994/95:100 bil. 14 s. 7).
Vidare behandlas vissa konsumentpolitiska och andra
närliggande frågor som tagits upp i motioner som väckts under
den allmänna motionstiden år 1995. Därutöver behandlas två
motionsyrkanden som återfinns i motioner som väckts med
anledning av årets kompletteringsproposition (prop.
1994/95:150). Yrkandena gäller anslagen för budgetåret 1995/96
till Konsumentverket och Stöd till konsumentorganisationer.
Efter en inledande allmän bakgrund redovisas propositionernas
huvudsakliga innehåll. Under rubriken Allmänna överväganden
behandlas först ett antal motioner som tar upp mer principiella
och övergripande frågor rörande den framtida konsumentpolitiken.
Vidare berör utskottet frågan om behovet av nya
konsumentpolitiska riktlinjer. Därefter behandlas regeringens
förslag och de motioner som gäller konsumentpolitikens mål och
inriktning, varvid betänkandet i huvudsak följer propositionens
disposition. I två avsnitt därefter behandlas de i ärendet
aktuella anslagsfrågorna respektive de motionsyrkanden som
gäller konsumenträttslig lagstiftning.
I betänkandet redovisas avslutningsvis utskottets
ställningstaganden med anledning av en undersökning om vilken
kunskap om de gällande reglerna om konsumentköp som finns hos
allmänheten och detaljisterna. Undersökningen har utförts på
initiativ av utskottet inom ramen för den allmänna uppföljnings-
och utvärderingsverksamhet som förordades av Riksdagsutredningen
i juni 1993 (Reformera riksdagsarbetet!) och som riksdagen
sedermera ställt sig bakom (1993/94:TK1, KU18). Arbetet har
utförts av Statistiska centralbyrån (SCB) och finns redovisat i
rapporten 1994/95:URD2, Kunskapen om konsumentköplagen hos
konsumenter och detaljister. Rapporten har fogats till detta
betänkande som bilaga.
Allmän bakgrund
Inledning
Verksamhet med syfte att stödja konsumenter har en lång
tradition i Sverige. Till en början bedrevs sådan verksamhet av
olika konsumentorganisationer. Kooperativa kvinnogillesförbundet
och Husmodersföreningarnas Riksförbund bildades redan i början
av 1900-talet. Ett statligt engagemang växte fram långt senare.
Först under 1940-talet bildades halv- och helstatliga
institutioner med konsumentstödjande uppgifter. Fram till slutet
av 1950-talet var dessa konsumentorgans verksamhet framför allt
inriktad på att hjälpa hushållen att utnyttja sina resurser så
väl som möjligt. Efter hand kom verksamheten att ägnas åt
provning och upplysningar om varor.
Under 1960-talet vidgades ramen för det konsumentpolitiska
arbetet. Konsumentens roll som marknadsaktör kom att ägnas allt
större intresse. Under senare delen av 1960-talet inleddes
försöksverksamhet med lokal konsumentverksamhet initierad av
bl.a. fackliga organisationer. Nya statliga organ med
konsumentpolitiska uppgifter bildades. Allmänna
reklamationsnämnden kom till år 1968. Konsumentombudsmannen (KO)
och Marknadsrådet, nuvarande Marknadsdomstolen, inrättades år
1971 och Konsumentverket året därefter.
Fr.o.m. 1970-talet kom lagstiftning i allt högre grad till
användning för att stärka konsumentens ställning. Lagar om
otillbörlig marknadsföring, oskäliga avtalsvillkor och
konsumentköp kom till i början av 1970-talet.
Konsumentpolitiska riktlinjer
Konsumentpolitiska riktlinjer har fastställts av riksdagen
tidigare vid tre tillfällen -- år 1972, 1975 och 1986. Därutöver
har riksdagen år 1991 behandlat en skrivelse från regeringen om
den lokala konsumentpolitiken.
I 1972 års riksdagsbeslut (prop. 1972:33, bet. NU40, rskr.
225) slogs fast att målet för konsumentpolitiken skulle vara att
stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden.
I första hand skulle detta mål söka nås genom att hushållens
möjligheter att planera den egna verksamheten förbättrades.
Detta kunde ske genom att hushållen försågs med bättre
information om marknadens utbud och om olika sätt att tillgodose
de egna behoven. Den producentpåverkan som
konsumentmyndigheterna skulle utöva borde i första hand
åstadkommas genom ett frivilligt samarbete med näringslivet i
obundna former. Konsumentpolitiken skulle också inriktas på att
ta till vara svaga gruppers intressen. I riksdagsbeslutet
förespråkades vidare en utbyggnad av den kommunala
konsumentverksamheten. I samband med att riktlinjerna
fastställdes inrättades Konsumentverket som central
förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor.
År 1975 drogs riktlinjer upp för den kommunala
konsumentpolitiken (prop. 1975:40, bet. NU26, rskr. 170).
Riktlinjerna syftade till en väsentlig utbyggnad av kommunernas
medverkan i konsumentpolitiken. Konsumentverket fick därvid sin
nuvarande uppbyggnad, vilket innebar bl.a. att verkets chef
också blev Konsumentombudsman (KO). Samtidigt blev Allmänna
reklamationsnämnden en självständig statlig myndighet.
Det senaste riksdagsbeslutet år 1986 (prop. 1985/86:121, bet.
LU34, rskr. 292) innebar att målet för konsumentpolitiken skulle
vara att stödja hushållen i deras strävan att effektivt utnyttja
sina resurser samt att stärka konsumenternas ställning på
marknaden. Konsumentpolitiken skulle sålunda bli tydligare
inriktad på hushållsekonomiska frågor och då särskilt på
hushållens baskonsumtion. Tre särskilt viktiga utvecklingslinjer
utpekades. För det första skulle den lokala verksamheten ges hög
prioritet. Utbyggnaden, som förutsattes ske genom kommunernas
frivilliga åtaganden, borde ha som mål att konsumentpolitisk
verksamhet inrättades i alla kommuner. Vidare borde de lokala
konsumentmyndigheternas arbetsuppgifter och myndigheternas
samarbete med andra intressenter ges större omfattning. För det
andra skulle särskilt utsatta grupper stödjas. För det tredje
förordades att fler grupper i samhället engagerades i
konsumentpolitiken. Konsumenternas möjligheter att påverka
produktion och distribution av varor och tjänster kunde på det
sättet förstärkas. Ett ökat engagemang från organisationer
eftersträvades. Vidare skulle företagen ha ett större ansvar för
att förbättra konsumenternas förhållanden. För att uppnå målet
med konsumentpolitiken skulle särskilda insatser göras när det
gäller att utveckla konsumenternas kunskaper genom utbildning,
konsumentinformation och information från företagen m.m.
Forskning och andra undersökningar om konsumenternas
förhållanden skulle få hög prioritet.
Våren 1991 behandlade riksdagen en skrivelse från regeringen
om den lokala konsumentverksamheten (skr. 1990/91:143, bet.
LU37, rskr. 334). I skrivelsen redovisades bl.a. de åtgärder
regeringen vidtagit för att stödja sådan verksamhet. Åtgärderna
syftade till att öka kunskaperna om den kommunala
konsumentverksamheten och dess effekter samt utveckla formerna
för en effektivare kommunal verksamhet. Åtgärderna hade också
till syfte att stärka frivilliga organisationers möjligheter att
lokalt arbeta med konsumentfrågor samt att effektivisera det
statliga stödet till den lokala konsumentverksamheten. Vad som
anfördes i skrivelsen föranledde inga erinringar från riksdagens
sida.
Konsumenträttslig lagstiftning
Lagstiftningsarbetet på det konsumentpolitiska området
inleddes i början av 1970-talet. En mängd nya lagar både på
civilrättens och marknadsrättens område i syfte att stärka
konsumentens rättsliga ställning har tillkommit under det senast
kvartsseklet.
Den första marknadsföringsrättsliga lagstiftningen var, som
tidigare berörts, lagen om otillbörlig marknadsföring. Lagen
från år 1971 syftade till att förhindra otillbörliga
marknadsföringsåtgärder mot konsumenter. En annan
marknadsrättslig lagstiftning som kom till samma år var lagen om
avtalsvillkor i konsumentförhållanden (avtalsvillkorslagen).
Syftet med avtalsvillkorslagen var att skydda konsumenterna mot
oskäliga avtalsvillkor. En ny avtalsvillkorslag trädde i kraft
den 1 januari 1995. Genom ett nyligen fattat riksdagsbeslut
kommer vidare en helt ny marknadsföringslag att träda i kraft
vid årsskiftet.
Genom en ändring i avtalslagen år 1976 lagfästes en möjlighet
att jämka eller ogiltigförklara för konsumenten tyngande
avtalsvillkor i bl.a. standardavtal. Genom tillkomsten av en
konsumentköplag år 1973 ökades konsumenternas skydd i olika
köpsituationer. År 1991 ersattes lagen med en ny
konsumentköplag. En hemförsäljningslag kom till år 1971 och
syftade till att öka konsumentskyddet vid köp i samband med
säljares hembesök. Genom lagen infördes s.k. ångerrätt. Lagen är
sedan några år tillbaka ersatt med en ny lag med samma namn. Den
nya lagen omfattar även köp vid telefonförsäljning.
En konsumentkreditlag trädde i kraft under år 1979 varigenom
infördes en i princip heltäckande konsumentskyddande reglering
för krediter som lämnas i samband med köp av varor. Också denna
lag är fr.o.m år 1993 ersatt med en ny lag med samma namn. Den
nya lagen har ett vidare tillämpningsområde än den gamla. År
1981 tillkom konsumentförsäkringslagen, och en
konsumenttjänstlag trädde i kraft den 1 juli 1986.
Produktsäkerhetslagen från år 1989 ger möjligheter till olika
slag av ingripanden mot farliga varor och tjänster till skydd
för konsumenter. Genom produktansvarslagen, som trädde i kraft
för drygt två år sedan, utvidgades möjligheten till ersättning
för skada som orsakas genom säkerhetsbrister i produkter. En
prisinformationslag med syfte att främja en god prisinformation
till konsumenter kom till år 1991. Genom lagen om paketresor,
som nu gällt i över två år, förstärktes konsumentskyddet på
reseområdet.
I sammanhanget bör också nämnas 1993 års konkurrenslag, vars
syfte är att undanröja hinder för en effektiv konkurrens i fråga
om produktion av och handel med varor, tjänster och andra
nyttigheter.
Konsumentpolitiska aktörer
Konsumentpolitisk verksamhet bedrivs -- förutom av enskilda
konsumenter och näringslivet -- av staten, kommunerna och
frivilliga organisationer. Verksamheten är bred och
mångfasetterad och är inriktad både på övergripande och
individuella frågor.
Konsumentverket är den centrala förvaltningsmyndigheten
för konsumentfrågor med uppgift att stödja hushållen i deras
strävan att effektivt utnyttja sina resurser samt att stärka
konsumenternas ställning på marknaden. Verkets uppgifter framgår
av förordningen (1990:1179) med instruktion för Konsumentverket.
Verket skall särskilt
undersöka och följa hushållens förhållanden samt
konsumenternas situation på marknaden,
uppmärksamma ekonomiskt, socialt eller utbildningsmässigt
svaga konsumentgrupper,
övervaka marknadens utbud samt näringsidkarnas marknadsföring
och säljvillkor,
utarbeta riktlinjer för näringsidkarnas marknadsföring och
utformning av varor, tjänster och andra nyttigheter samt för
näringsidkarnas tillämpning av konsumentkreditlagen,
söka påverka näringsidkare att anpassa sin verksamhet efter
konsumenternas behov och stimulera näringsidkarna att vidta
egna åtgärder i detta syfte,
utföra och låta utföra undersökningar av varor, tjänster och
andra nyttigheter,
informera andra organ om sådana konsumentproblem som verket
inte kan åtgärda,
främja information till konsumenterna om väsentliga
förhållanden,
främja utbildning i konsumentfrågor,
stödja organisationer som arbetar med konsumentfrågor,
stödja forskning inom verkets arbetsområde,
följa reklamens utveckling,
följa utvecklingen och beakta konsumenternas behov i
distributions- och varuförsörjningsfrågor,
svara för centrala uppgifter i anslutning till
konsumentverksamhet på lokal nivå.
Vidare har Konsumentverket tillsynsansvar för ett antal
EG-direktiv, se bl.a. lagen (1992:1327) om leksakers säkerhet,
lagen (1992:1328) om farliga livsmedelsimitationer, lagen
(1992:1672) om paketresor, lagen (1992:1231) om märkning av
textilier, lagen (1992:1326) om personlig skyddsutrustning för
privat bruk samt prisinformationslagen (1991:601).
Konsumentverket fullgör vidare uppgifter enligt
konsumentkreditlagen (1992:830), konsumentförsäkringslagen
(1980:38), hemförsäljningslagen (1981:1361) och lagen
(1971:1081) om bestämning av volym och vikt.
KO handlägger ärenden enligt marknadsföringslagen
(1975:1418), lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden och produktsäkerhetslagen (1988:1604).
Konsumentverkets verksamhet omfattar tillsyn, utarbetande av
riktlinjer, utredningar, utarbetande av föreskrifter och
formella KO-uppgifter. Tillsynsverksamheten består i övervakning
av att lagstiftningen och Marknadsdomstolens beslut efterlevs,
handläggning av initiativ- och anmälningsärenden innefattande
utredningar, förhandlingar med företag samt rådgivning och
uppföljning av utvecklingen. Riktlinjeverksamheten går ut på att
åstadkomma riktlinjer och överenskommelser av generell karaktär.
Genom utredningsverksamhet görs kartläggningar av
konsumentproblem, produktutformning och utbud m.m. i anslutning
till tillsyns- och riktlinjeverksamheten.
Föreskriftsverksamheten sker med stöd av flera olika
bemyndiganden i lag eller förordning enligt vilka verket har ett
tillsynsansvar. De formella KO-uppgifterna innebär processföring
i Marknadsdomstolen, utfärdande av förelägganden och prövning av
åtalsärenden.
Riksdagen har tidigare i vår till Konsumentverket för
budgetåret 1995/96, som omfattar tiden den 1 juli 1995 t.o.m.
den 31 december 1996, anvisat ett ramanslag på 101 687 000 kr
(prop. 1994/95:100 bil. 14, bet. LU19, rskr. 222).
Allmänna reklamationsnämnden har till uppgift att pröva
tvister mellan konsumenter och näringsidkare rörande varor,
tjänster och andra nyttigheter som tillhandahålls huvudsakligen
för enskilt bruk, s.k. konsumenttvister, och ge rekommendationer
om hur tvister bör lösas. Nämnden skall också yttra sig i
konsumenttvister på begäran av domstol, stödja den kommunala
konsumentverksamhetens medling i konsumenttvister genom bl.a.
utbildning, rådgivning och information samt informera
konsumenter och näringsidkare om nämndens praxis. Det
övergripande verksamhetsmålet för Allmänna reklamationsnämnden
är att på ett snabbt och ändamålsenligt sätt pröva de
konsumenttvister som anmälts till nämnden.
Tidigare i vår har riksdagen till Allmänna reklamationsnämnden
för budgetåret 1995/96 anvisat ett ramanslag på 20 518 000 kr
(prop. 1994/95:100 bil. 14, bet. LU19, rskr. 222).
Förutom Konsumentverket och Allmänna reklamationsnämnden finns
det många andra myndigheter och offentliga organ som utövar
verksamhet av betydelse för konsumenterna. Som exempel kan
nämnas Boverket, Möbelinstitutet, Statens institut för
byggforskning, Byggforskningsrådet, SIS--Standardiseringen i
Sverige, Statens livsmedelsverk, Finansinspektionen och
Läkemedelsverket. Samtliga dessa organ arbetar med produkters
och tjänsters säkerhet och ändamålsenlighet eller bevakar en
viss fråga eller ett visst arbetsområde utifrån ett särskilt
funktionsansvar. Det finns även myndigheter och organ som har
till uppgift att tillvarata särskilda gruppers behov och
intressen. Som exempel på sådana kan nämnas Glesbygdsmyndigheten
och Barnombudsmannen.
I sammanhanget bör även nämnas Marknadsdomstolen.
Domstolen är en specialdomstol som handlägger ärenden som gäller
marknads- och konkurrensfrågor. De övergripande målen för
domstolens verksamhet, som fastställdes av riksdagen våren 1993
(prop. 1992/93:100 bil. 13, bet. LU32, rskr. 229) är att på ett
rättssäkert sätt och inom rimlig tid avgöra de mål som domstolen
har att handlägga samt att leda rättsutvecklingen och främja en
enhetlig rättstillämpning inom det marknadsrättsliga området.
När det gäller kommunal konsumentverksamhet kan
konstateras att de flesta kommuner bedriver sådan verksamhet.
Konsumenterna erbjuds därvid rådgivning inför köp, i
hushållsekonomiska frågor samt vid reklamationer och andra
konsumenträttsliga problem. Annan kommunal konsumentverksamhet
som förekommer är budgetrådgivning, stöd vid skuldsanering,
marknadsbevakning, utbildning, information och stöd till olika
organisationer.
En stor roll i det konsumentpolitiska arbetet spelas av de
frivilliga konsumentorganisationerna. Organisationerna kan
delas in i olika grupper. En grupp utgörs av fristående
egentliga konsumentorganisationer med konsumentaktiviteter som
huvudengagemang. Till denna grupp hör dels organisationer med en
allmän konsumentinriktning, t.ex. Konsumentgillesförbundet,
Husmodersföreningen Hem och Samhälle, Konsumentforum och
Sveriges Konsumentråd, dels organisationer med inriktning på en
viss produkt eller tjänst, t.ex. Hyresgästernas Riksförbund,
Villaägarnas Riksförbund och Motormännens Riksförbund.
En annan grupp består av organisationer och folkrörelser med
ett allmänt samhällsintresse där ett konsumentpolitiskt
engagemang utgör en del av organisationens övergripande mål,
t.ex. fackföreningar, kvinnoorganisationer och
pensionärsföreningar. Till de frivilliga
konsumentorganisationerna brukar också räknas den
konsumentkooperativa rörelsen. Denna har en särställning
eftersom den, förutom sitt engagemang i konsumentfrågor, också
bedriver kommersiell verksamhet. Inom ramen för studieförbundens
verksamhet bedrivs också olika konsumentaktiviteter.
Inom näringslivet har utvecklats en omfattande verksamhet med
s.k. egenåtgärder. Begreppet introducerades i mitten av
1980-talet i den konsumentpolitiska debatten som en benämning på
näringslivets aktiviteter, vilka syftar till att lösa eller
förebygga olika konsumentproblem (prop. 1984/85:213, bet. LU
1985/86:10, rskr. 25). Denna typ av aktiviteter hade tidigare
förekommit under andra benämningar såsom självreglering och
självsanering. Under senare delen av 1980-talet etablerades
flera nya egenåtgärdsprogram inom olika branscher. Flertalet av
dessa hade en inriktning på god sed i marknadsföringen och
förekommer alltjämt i form av branschvisa eller
branschövergripande regler, system för övervakning av
efterlevnaden av sådana regler samt undervisning och information
angående gällande regler. I flera fall har Konsumentverket
medverkat på ett eller annat sätt vid programmens tillkomst och
utformning.
Särskilda anslag på konsumentområdet
På konsumentområdet finns -- förutom anslag till myndigheter
-- av riksdagen inrättade särskilda anslag avsedda för specifika
ändamål.
Ett av anslagen avser stöd till konsumentorganisationer.
Anslaget kom till genom riksdagens beslut om livsmedelpolitiken
våren 1990 (prop. 1989/90:146, bet. JoU25, rskr. 327). Syftet
med stödets införande var att stärka konsumenternas inflytande
på livsmedelskedjans olika led i frågor som rör
livsmedelspolitiken. Riksdagen har därefter (prop. 1992/93:100
bil. 14, bet. LU32, rskr. 229) beslutat att stödet skall kunna
användas också på andra konsumentområden samt för att i ett
initialskede stödja och stimulera uppbyggnaden av nya
organisationer. Anslaget disponeras av Konsumentverket. Tidigare
i vår har riksdagen för budgetåret 1995/96 anvisat ett
reservationsanslag till stöd till konsumentorganisationer på
6 150 000 kr. Inom ramen för anslaget har medel beräknats med
utgångspunkt i att Sveriges konsumentråd -- en
paraplyorganisation för frivilliga konsumentorganisationer --
skall få särskilt ekonomiskt stöd via anslaget bl.a. för att
företräda de svenska konsumenterna i Europaarbetet (prop.
1994/95:100 bil. 14, bet. LU19, rskr. 222).
Genom riksdagens forskningspolitiska beslut våren 1993 (prop.
1992/93:170, bet. LU48, rskr. 392) anvisades drygt 2 miljoner
kronor till forskning på konsumentområdet. Medlen disponeras
av Konsumentverket. För innevarande och kommande budgetår är
anslaget i stort sett oförändrat beräknat på årsbasis (prop.
1994/95:100 bil. 14, bet. LU19, rskr. 222).
År 1989 infördes ett system för frivillig och enhetlig positiv
miljömärkning av produkter, den s.k. svanmärkningen (prop.
1989/90:25, bet. LU13, rskr. 81). Systemet har tillkommit i
nordisk samverkan och bygger på gemensamma nordiska kriterier,
vilka fastställs av ett särskilt samordningsorgan under Nordiska
ministerrådet. Riksdagen har tidigare i vår anslagit 6 900 000
kr i bidrag till miljömärkning av produkter. Anslaget avser
handhavandet av såväl den nordiska miljömärkningen som EU:s
miljömärkningssystem (prop. 1994/95:100 bil. 14, bet. LU19,
rskr. 222).
Konsumentpolitiska kommittén
Våren 1992 tillkallade den dåvarande regeringen en kommitté
med uppgift att se över den statliga konsumentverksamheten och
bedöma arten, omfattningen och inriktningen av det statliga
engagemanget. Den organisatoriska strukturen på området skulle
också ses över.
Kommittén, som antog namnet Konsumentpolitiska kommittén,
överlämnade i januari 1994 sitt betänkande (SOU 1994:14)
Konsumentpolitik i en ny tid. Betänkandet remissbehandlades.
1994 års proposition
I början av september 1994 avlämnade den förra regeringen
proposition 1994/95:16 Den framtida konsumentpolitiken med
förslag om konsumentpolitikens mål och inriktning. Propositionen
återkallades emellertid sedan den nuvarande regeringen tillträtt
(skr. 1994/95:30).
I en med anledning av skrivelsen väckt motion (kds, m, c, fp)
framställdes yrkanden om att riksdagen skulle godkänna de
förslag om konsumentpolitikens mål och inriktning som lagts fram
i den återkallade propositionen. På lagutskottets hemställan
avslogs motionen. I sitt av riksdagen godkända betänkande
1994/95:LU14 anförde utskottet att ett riksdagsbeslut om den
framtida konsumentpolitiken bör anstå till dess att regeringen
återkommer med ett nytt förslag.
1995 års proposition (prop. 1994/95:140)
I proposition 1994/95:140 Aktiv konsumentpolitik redovisar den
nuvarande regeringen sina förslag om den framtida
konsumentpolitikens mål och inriktning. Förslagen bygger på
betänkandet (SOU 1994:14) Konsumentpolitik i en ny tid. Alla
förslag som lagts fram av Konsumentpolitiska kommittén tas
emellertid inte upp. Propositionen har begränsats till de frågor
som regeringen anser ha särskild betydelse för att en aktiv
konsumentpolitik skall kunna bedrivas.
Propositionernas huvudsakliga innehåll
Proposition 1994/95:100 bilaga 14 (delvis)
I den del av budgetpropositionen som behandlas i förevarande
betänkande föreslår regeringen att riksdagen godkänner de
besparingsåtgärder inom konsumentområdet fram till år 1998 som
regeringen förordar. Besparingarna beräknas uppgå till 2,1
miljoner kronor för budgetåret 1997 och 3,2 miljoner kronor för
budgetåret 1998. Båda beloppen är angivna i 1995/96 års
prisnivå.
Proposition 1994/95:140
I propositionen föreslår regeringen att riksdagen godkänner
regeringens förslag till mål för och inriktning av
konsumentpolitiken.
De förändringar som sker i det svenska samhället och i
omvärlden inverkar i hög grad på konsumenternas situation.
Regeringen bedömer att det finns ett ökat behov av
konsumentpolitiska insatser.
De nationella målen för konsumentpolitiken skall enligt
regeringens förslag vara
1. att hushållen skall ha goda möjligheter att utnyttja sina
ekonomiska och andra resurser effektivt,
2. att konsumenterna skall ha en stark ställning på marknaden,
3. att konsumenternas hälsa och säkerhet skyddas, och
4. att sådana konsumtions- och produktionsmönster utvecklas
som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en
långsiktigt hållbar utveckling.
När det gäller inriktningen av det konsumentpolitiska arbetet
föreslår regeringen att vissa områden prioriteras. Det gäller
åtgärder som avser hushållens baskonsumtion och stöd till
konsumentgrupper som är ekonomiskt eller socialt utsatta eller
av andra skäl har behov av särskilt stöd. Det gäller också
åtgärder som främjar konsumentintressena i det internationella
samarbetet.
Regeringen föreslår vidare att de övergripande målen för
Konsumentverkets verksamhet anpassas till de nya målen för
konsumentpolitiken.
I propositionen redovisar regeringen också sin bedömning när
det gäller det konsumentpolitiska arbetet i följande frågor.
Konsumentinflytandet bör enligt regeringens bedömning breddas.
Frivilliga organisationer kan ta till vara enskilda konsumenters
önskemål, intresse och engagemang och är ett viktigt komplement
till den statliga och kommunala verksamheten. Regeringen avser
att tillkalla en kommitté med uppgift att utreda och föreslå
åtgärder som kan öka medborgarnas inflytande och delaktighet i
samhällsutvecklingen.
Ungdomar är en särskilt utsatt grupp som konsumenter.
Regeringen anser att nya och otraditionella vägar bör prövas för
att nå ut med kunskap och information till olika
konsumentgrupper. Konsumentprojekt riktade till ungdomar kommer
att lyftas fram vid fördelning av medel ur Allmänna arvsfonden.
Den lokala förankringen av konsumentverksamheten är
grundläggande för att konsumentpolitiken skall bli framgångsrik.
De riktlinjer som statsmakterna har fastställt för den kommunala
konsumentverksamheten bör ligga fast.
I EU-samarbetet arbetar regeringen för ett ökat
konsumentinflytande och ett starkt konsumentskydd i Europa. En
särskild arbetsgrupp skall utarbeta en strategi för det svenska
EU-arbetet på konsumentområdet och ge förslag till hur
konsekvenserna för konsumenterna av EU-samarbetet skall följas
upp. Det finns också ett fortsatt stort behov och värde av
nordiskt samarbete på konsumentområdet.
En åtgärdsinriktad handlingsplan skall utarbetas för hur
miljömålet i konsumentpolitiken skall förverkligas. En särskild
utredare skall ge förslag till åtgärder som skall underlätta för
konsumenter att bedöma konsekvenserna för miljön av sitt
levnadssätt och sin konsumtion samt göra det möjligt för
konsumenterna att leva på ett sätt som minskar belastningen på
miljön.
Avreglering och ökad konkurrens inom den offentliga sektorn
leder till konsekvenser av olika slag för medborgarna såsom
brukare av tjänster. En analys bör göras av behovet av
brukarskydd i sådana verksamheter som har avreglerats och därmed
eller på annat sätt utsätts för ökad konkurrens.
Forskning är ett viktigt medel för att få kunskap om
konsumenternas förhållanden och hur dessa kan förbättras. En
särskild utredare skall ta fram ett forskningsprogram för
konsumentområdet som skall vara ett underlag för nästa års
forskningspolitiska proposition.
Allmänna överväganden
Utskottet behandlar först ett antal motioner som tar upp mer
principiella och övergripande frågor rörande den framtida
konsumentpolitiken.
Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (båda fp) anför i
motion L46 att propositionens innehåll är tunt och att alla
viktiga frågor hänskjuts till vidare bearbetning. Motionärerna
vill att riksdagens ställningstaganden skall göras utifrån andra
utgångspunkter än vad som framgår av propositionen. I motionen
redovisas Folkpartiet liberalernas syn på dessa frågor.
Utgångspunkten bör, enligt motionärerna, vara dels att den
enskilde bäst känner sina behov och önskemål, dels att ett
marknadsekonomiskt synsätt bör anläggas. Motionärerna vill
släppa fram och uppmuntra fler enskilda alternativ till den
offentliga sektorn i syfte att skapa valfrihet för konsumenterna
och pressa kostnaderna. Också inom den privata sektorn bör,
enligt motionärernas mening, åtgärder vidtas i syfte att öka
konkurrensen. Motionärerna vill också att tyngdpunkten i
konsumentpolitiken skall förskjutas och synen på
hushållsekonomin breddas, så att den innefattar hela det
spektrum av utgifter, inkomster, skulder och tillgångar som är
av stor betydelse för de flesta människor. I motionen begärs
tillkännagivanden om vad som anförts om liberal
konsumentpolitik, enskilda alternativ i offentlig sektor och om
synen på hushållsekonomi (yrkandena 1--3).
I några motioner begärs tillkännagivanden som innebär att det
statliga engagemanget inom konsumentpolitiken skall minskas.
Sålunda gör Inger Davidson m.fl. (kds) i motion L48 en
jämförelse mellan den nu aktuella propositionen och proposition
1994/95:16, Den framtida konsumentpolitiken, som lades fram av
den förra regeringen. Motionärerna konstaterar därvid en
skillnad när det gäller synen på vilken grad av detaljnivå
statens ansvar skall omfatta. I den förra regeringens
proposition påtalades att statliga konsumentpolitiska åtgärder
bara skall vidtas när det är väsentligt och när de inte kan
utföras bättre av andra aktörer. Motionärerna vill att detta
väsentlighetskrav skall utgöra ett särskilt konsumentpolitiskt
mål (yrkande 1).
Liknande synpunkter framförs av Rolf Dahlberg m.fl. (m) i
motion L701, som väckts under den allmänna motionstiden
innevarande år. Motionärerna menar att konsumentpolitiska
åtgärder i statlig regi bara skall vidtas när det är väsentligt
och de inte kan utföras bättre av andra aktörer. Statens roll
kommer härigenom, anför motionärerna, att tonas ned betydligt
och begränsas till att säkerställa individers och gruppers
säkerhet samt se till att marknaderna kan fungera på ett smidigt
sätt. Därutöver vill motionärerna ha till stånd ett
tillkännagivande som går ut på att stat och kommun skall ha ett
konsumentpolitiskt ansvar endast beträffande vissa
medborgargrupper, där speciella hänsyn måste tas på grund av
t.ex. glesbygdsboende, fysiskt handikapp och ekonomisk utsatthet
(yrkandena 1 och 7).
I den med anledning av propositionen väckta motionen L47 anför
Rolf Dahlberg m.fl. (m) att den övergripande målsättningen bör
vara att underlätta för konsumenterna att använda sig av de
rättigheter de faktiskt har. Några ytterligare regleringar och
föreskrifter behövs inte. Det mest effektiva sättet att
upprätthålla och utveckla det engagemang som finns är att
överlåta till enskilda och frivilliga organisationer att svara
för att konsumenternas intressen tillgodoses (yrkande 1).
En översyn av konsumentpolitiken aviserades av den förra
regeringen i 1992 års budgetproposition (prop. 1991/92:100 bil.
14). Utskottet konstaterade då att en sådan översyn av flera
olika skäl var påkallad (bet. 1991/92:LU24). Inte minst
angeläget ansåg utskottet det vara att följderna på det
konsumentpolitiska området av vårt närmande till EU blir
belysta. I många av de motioner som därefter väckts på det
konsumentpolitiska området har behovet av nya riktlinjer
framhållits.
Utskottet vill för egen del uttrycka sin tillfredsställelse
med att regeringen nu framlagt ett förslag till nya
konsumentpolitiska riktlinjer. Under de nio år som gått sedan
riksdagen senast fastställde konsumentpolitikens inriktning har
det, såsom också regeringen framhåller, skett en mängd
förändringar i Sverige och vår omvärld som innebär påtagliga
behov av nya ställningstaganden från riksdagens sida. En
betydelsefull förändring är den ekonomiska utvecklingen och dess
påverkan på hushållen. Andra viktiga förändringar är den skärpta
konkurrensen på en del områden och avregleringarna, liksom
förändringarna på marknaden och hos enskilda hushåll till följd
av ny teknik. En annan tillkommande omständighet är den ökade
insikten om konsumtionens samband med och påverkan på miljön.
Därtill kommer att Sverige fr.o.m. den 1 januari 1995 är medlem
i EU. Därigenom har den nationella svenska konsumentverksamheten
knutits samman med den som bedrivs på gemenskapsnivå. Tillfälle
har skapats att påverka utvecklingen av konsumentpolitiken också
i ett europeiskt perspektiv samtidigt som vissa begränsningar
när det gäller möjligheten till nationella avvikelser uppkommit.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att det är
angeläget med nya politiska ställningstaganden från riksdagens
sida på konsumentpolitikens område. Behovet har inte heller
ifrågasatts i någon av motionerna.
Utskottet har för sin del inte någon annan grundsyn på
konsumentpolitikens syften än den som regeringen redovisar i
propositionen (s. 22). Utgångspunkten bör vara att
konsumentpolitiken är en del av välfärdspolitiken. Vidare måste
beaktas att konsumentpolitiken har stor betydelse för en
fungerande marknad, vilket torde överensstämma med motionärernas
uppfattning. Konsumentpolitiskt betingade regler bidrar också
till en effektiv konkurrens på sunda villkor. Det
konsumentpolitiska arbetet bör syfta till att stödja
konsumenterna både i deras roll som aktörer på marknaden och som
brukare av varor och tjänster. Särskilt angeläget är enligt
utskottets mening, vilket också anförs i motion L701, att
uppmärksamma situationen för de hushåll som är ekonomiskt eller
socialt utsatta eller har behov av särskilt stöd. Den svenska
modellen för konsumentpolitiskt arbete bygger på ett betydande
offentligt engagemang och ett starkt inflytande från
konsumenterna och deras organisationer. Modellen bygger också på
att företagen tar ansvar för de problem som konsumenterna möter
på marknaden. Arbetet har lett till ett väl utvecklat stöd och
skydd för konsumenterna. Utskottet delar regeringens uppfattning
att det är av stort värde att samhällets organ engagerar sig i
de viktiga välfärdsfrågor som ryms inom konsumentpolitikens ram.
Propositionens förslag och utskottets ställningstaganden bygger
givetvis på ett marknadsekonomiskt synsätt där konsumenterna är
självständiga aktörer på marknaden. Som framhålls i motion L46
är naturligtvis en effektiv konkurrens en viktig del i
konsumentpolitiken. Fortsatta och intensifierade insatser för
att befrämja en sådan utveckling bör utgöra ett viktigt inslag i
politiken. Några allmänna uttalanden om att privat verksamhet
generellt sett skulle vara mer konsumentpolitiskt fördelaktig än
offentlig anser utskottet inte kan göras i detta sammanhang.
Som redovisats i motion L48 fanns det i den av den förra
regeringen framlagda konsumentpolitiska propositionen ett
förslag som innebar att konsumentpolitiska åtgärder skall vidtas
i statlig regi bara när det är väsentligt och åtgärderna inte
bättre kan utföras av någon annan aktör (prop. 1994/95:16 s.
40). Något motsvarande förslag läggs inte fram i den förevarande
propositionen. Regeringen anser inte att det finns några skäl,
vare sig ekonomiska eller andra, att förändra eller föra över
statens ansvar inom konsumentpolitiken till andra.
Utskottet har för sin del samma principiella uppfattning som
den nuvarande regeringen. Det svenska konsumentskyddet har, som
redovisats tidigare, en lång tradition, och vid en
internationell jämförelse måste den politik som har förts på
området anses ha varit framgångsrik. Flera olika statliga organ
har inrättats för att hjälpa hushållen att effektivt utnyttja
sina resurser och stärka konsumenternas ställning på marknaden.
Under årens lopp har ett fruktbart samarbete mellan den statliga
konsumentverksamheten och den som bedrivs av frivilliga
organisationer vuxit fram. På många områden har också etablerats
ett konstruktivt samarbete med näringslivet. I sammanhanget kan
särskilt nämnas de frivilliga överenskommelserna med
Konsumentverket samt näringslivets egenåtgärder. Med anledning
av vad som anförts i motion L47 vill utskottet påpeka att
förevarande proposition inte innehåller några förslag till
ytterligare regleringar eller föreskrifter.
Det nu anförda innebär inte att utskottet anser att det
statliga konsumentområdet skall vara undantaget från alla
framtida besparingskrav. De statliga konsumentmyndigheterna
måste, liksom andra statliga organ, vara införstådda med det
statsfinansiella läget samt beredda på att vissa
omprioriteringar och rationaliseringar i verksamheterna kan
komma att behövas.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L46
yrkandena 1--3, L47 yrkande 1, L48 yrkande 1 samt L701 yrkandena
1 och 7.
I detta sammanhang behandlar utskottet också ett
motionsyrkande som gäller s.k. egenåtgärder. I motion L48 av
Inger Davidson m.fl. (kds) anförs att näringslivet tillsammans
med konsumenterna utgör de viktigaste konsumentpolitiska
aktörerna. Det är, enligt motionärernas mening, på
näringsidkarna som huvudansvaret bör ligga för att spelreglerna
på marknaden följs. Näringslivets egenåtgärder bör därför också
i fortsättningen spela en avgörande roll för ett fullgott
konsumentskydd. Det innebär att företagen själva måste svara för
att de produkter som de tillhandahåller är säkra, att
konsumenterna får god information och att spelreglerna
efterlevs. Motionärernas inställning är att en vidareutveckling
av näringslivets olika program för egenåtgärder är av största
betydelse för framtidens konsumentskydd. Motionärerna betonar
vikten av att sådana program införs och utvecklas. I motionen
yrkas tillkännagivande om vad som sålunda anförts (yrkande 3).
Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna om att
företagen och konsumenterna är marknadens viktigaste aktörer.
Inom näringslivet har förståelsen för konsumentfrågornas
betydelse ökat. Många branscher har fortlöpande utvecklat olika
program för intern reklambevakning, reklamationshantering,
tvistlösning och annan kundinriktad verksamhet. Enligt
utskottets mening är denna utveckling positiv, och utskottet har
i andra sammanhang ansett sådan verksamhet förtjänstfull (se
bl.a. bet. 1994/95:LU16). Egenåtgärderna bidrar till att
förbättra marknadens sätt att fungera och innebär i sin tur att
behovet av åtgärder från andra aktörer minskar. Utskottet
förutsätter att näringslivets egenåtgärder också i
fortsättningen kommer att ha stor betydelse på
konsumentpolitikens område och att en vidareutveckling kommer
att ske. Något särskilt tillkännagivande från riksdagen om detta
är inte erforderligt. Utskottet avstyrker därför bifall också
till motion L48 yrkande 3.
Konsumentpolitikens mål
Regeringens förslag innebär sammanfattningsvis att målen för
konsumentpolitiken skall vara
1. att hushållen skall ha goda möjligheter att utnyttja sina
ekonomiska och andra resurser effektivt,
2. att konsumenterna skall ha en stark ställning på marknaden,
3. att konsumenternas hälsa och säkerhet skyddas, och
4. att sådana konsumtions- och produktionsmönster utvecklas
som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en
långsiktigt hållbar utveckling.
I fem motioner som väckts under den allmänna motionstiden
innevarande år begärs att riksdagen skall göra vissa
tillkännagivanden om konsumentpolitiska mål.
I motion L704 anför Nils-Göran Holmqvist m.fl. (s) att
konsumenternas ställning måste stärkas på ett flertal områden. I
motion L712 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) framhålls behovet av
en aktiv konsumentpolitik med hänsyn till rådande ekonomiska
situation för många konsumenter (yrkande 1).
Agne Hansson m.fl. (c) anför i motion L711 att inriktningen av
konsumentpolitiken skall främja konsumenternas intresse av att
bidra till en god miljö och ett hållbart samhälle. Vidare anförs
att konsumentpolitiken skall främja konsumenternas hälsa och
säkerhet samt deras rättsliga ställning. Genom
konsumentpolitikens inriktning skall också hushållens
möjligheter att väl utnyttja sina resurser främjas och
konsumenterna hjälpas att göra bra val (yrkande 1). I motion
A807 yrkar Ingbritt Irhammar m.fl. (c) tillkännagivande om att
det är av största vikt att ett heltäckande konsumentpolitiskt
program arbetas fram och antas av riksdagen. I motionen pekas
bl.a. på behovet att främja konsumeternas hälsa och säkerhet,
makt och inflytande samt att underlätta för konsumenterna att
väl utnyttja sina egna resurser av tid och ekonomi samt att se
sambandet mellan konsumtion och miljö (yrkande 14).
Göte Jonsson m.fl. (m) anför i motion Jo238 att
konsumentpolitikens mål och inriktning bör vara att främja
konsumenternas intressen som aktörer på marknaden.
Konsumenternas ställning skall, enligt motionärernas mening,
stärkas vad gäller ekonomiskt och rättsligt skydd, hälsa,
säkerhet, pris och kvalitet. Konsumentpolitiken skall utformas
så att den skapar förutsättningar för hushållen att utnyttja
sina möjligheter och resurser enligt egna önskemål. Vidare anför
motionärerna att konsumentpolitiken därutöver skall främja
konsumenternas intresse av en från miljösynpunkt långsiktigt
hållbar utveckling samt verka för att konsumenternas önskemål om
en god miljö får genomslag (yrkande 14).
I den med anledning av propositionen väckta motionen L49 menar
Yvonne Ruwaida och Birger Schlaug (båda mp) att miljömålet borde
ha fått en mer framträdande roll. Enligt motionärernas mening
bör miljötänkandet genomsyra hela konsumentpolitiken.
Miljöfrågorna måste vara helt integrerade i varje beslut på
konsumentområdet. Motionärerna anser mot denna bakgrund att det
första målet bör kompletteras med en särskild erinran om att
naturkapitalet skall bibehållas eller ökas samt att det fjärde
målet för konsumentpolitiken skall vara "att förändra
konsumtions- och produktionsmönster i samhället till ett
miljöanpassat och resursbevarande" (yrkande 1).
De mål som gäller i dag för konsumentpolitiken är, såsom
redovisats tidigare, att stödja hushållen i deras strävan att
utnyttja sina resurser och att stärka konsumenternas ställning
på marknaden. Propositionens förslag innebär att dessa två mål
kvarstår. Utskottet delar regeringens uppfattning om att dessa
mål har en stark förankring och bör bli grundläggande också för
det framtida konsumentpolitiska arbetet. Utskottet har således
inga erinringar mot regeringens förslag beträffande de två
första konsumentpolitiska målen.
Inte heller när det gäller det tredje målet -- skyddet för
konsumenternas hälsa och säkerhet -- har utskottet några
invändningar. I likhet med regeringen vill utskottet peka på
att de konsumentpolitiska insatserna på produktsäkerhetsområdet
ökat i omfattning och betydelse, bl.a. som en följd av
EU-samarbetet. Konsumentverket har fått ett utökat
tillsynsansvar. Till detta kommer -- också som en följd av
EU-medlemskapet -- flera nya lagar som gäller t.ex. leksaker,
personlig skyddsutrustning och livsmedelsimitationer samt nya
ordningar för produkt- och marknadskontroll. Som regeringen
framhåller blir också medverkan i det europeiska
standardiseringsarbetet allt viktigare. Utskottet konstaterar
mot bakgrund av det anförda att säkerhetsfrågorna redan i dag
har hög prioritet i det konsumentpolitiska arbetet och att det
därför är naturligt att uttryckligen sätta upp säkerhet som ett
konsumentpolitiskt mål.
Utskottet ansluter sig vidare till regeringens uppfattning att
det tredje konsumentpolitiska målet också bör omfatta skyddet
för konsumenternas hälsa. Det finns ett nära samband mellan
säkerhet och hälsa. Hälsoproblem kan vara en effekt av en varas
skadliga egenskaper, och det finns även andra kopplingar mellan
det konsumentpolitiska arbetet och hälsofrågor. Som exempel kan
nämnas användning av hälsoargument i marknadsföringen och
betydelsen för allergiker av en riktig innehållsdeklaration på
livsmedel. Vidare bör beaktas att skyddet för både hälsa och
säkerhet tas upp såväl i det nordiska konsumentpolitiska
handlingsprogrammet som i EU:s konsumentpolitiska program.
I sammanhanget kan nämnas att regeringen den 27 april 1995
beslutat tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utarbeta
ett handlingsprogram för att minska miljörelaterade hälsorisker
i Sverige (dir. 1995:68). Handlingsprogrammets övergripande
syfte är att identifiera de miljöproblem som är en risk för
hälsan och att lämna förslag till åtgärder för att minska dessa
risker.
När det sedan gäller det fjärde målet -- miljömålet --
framhåller regeringen att det är en viktig konsumentpolitisk
uppgift att länka in människor i sådana konsumtionsmönster som
belastar miljön så litet som möjligt. Att påverka produktionen i
denna riktning ser regeringen också som angeläget. Det är
viktigt att konsumenterna blir medvetna om betydelsen av att
handla -- i dubbel bemärkelse -- miljöanpassat trots att ett
sådant handlande kan komma i strid med kortsiktiga intressen. En
sådan inriktning av konsumentpolitiken ligger i linje med FN:s
handlingsprogram Agenda 21, som innehåller miljömål med
ambitionen att uppnå långsiktigt hållbara produktions- och
konsumtionsmönster i ett globalt perspektiv. Den stämmer också,
framhåller regeringen, väl överens med innehållet i EU:s
konsumentpolitiska program och programmet för det nordiska
samarbetet på konsumentområdet. I Sverige har det
kretsloppsanpassade producentansvaret för vissa varugrupper
liksom miljömärkningen samma övergripande syfte.
Utskottet ser med tillfredsställelse att det allt starkare
sambandet mellan miljöpolitik och konsumentpolitik nu föreslås
komma till uttryck i ett särskilt konsumentpolitiskt mål. Som
regeringen framhåller ligger det i konsumenternas intresse att
sådana konsumtions- och produktionsmönster utvecklas som minskar
påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar
utveckling.
När det gäller motion L49 har utskottet ingen annan
uppfattning än motionärerna om att miljöfrågorna är viktiga i
den framtida konsumentpolitiken. Utskottet ser emellertid inte
skäl att föreslå någon ändring när det gäller utformningen av
det konsumentpolitiska miljömålet. Enligt utskottets mening
innebär regeringens förslag sammantaget en rimlig avvägning
mellan de olika intressen som bör komma till uttryck i den
framtida konsumentpolitikens mål. I sammanhanget vill utskottet
uttala sin tillfredsställelse med att regeringen -- som tidigare
nämnts -- beslutat tillkalla en särskild utredare med uppgift
att utreda frågan om hur miljömålet i konsumentpolitiken skall
uppnås och lägga fram förslag till en åtgärdsinriktad
handlingsplan.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L49
yrkande 1.
Enligt utskottets mening ligger de förslag till
konsumentpolitiska mål som nu lagts fram i propositionen och som
utskottet ställt sig bakom i linje med de önskemål som
framställts i de motioner som väckts under den allmänna
motionstiden. Motionerna L704, L711 yrkande 1, L712 yrkande 1,
A807 yrkande 14 och Jo238 yrkande 14 bör därför inte föranleda
någon riksdagens ytterligare åtgärd.
Prioriterade områden
I anslutning till målen föreslår regeringen att vissa områden
prioriteras. Det gäller åtgärder som avser hushållens
baskonsumtion och stöd till konsumentgrupper som är ekonomiskt
eller socialt utsatta eller av andra skäl har behov av särskilt
stöd. Det gäller också åtgärder som främjar konsumentintressena
i det internationella samarbetet.
I framtiden skall prioriteringar göras fortlöpande främst inom
ramen för den återkommande budgetprocessen. Det nu framlagda
förslaget innebär en bedömning för de närmaste åren. Regeringen
stryker under att förslaget gäller områden som arbetet särskilt
skall inriktas på och utesluter därmed inte insatser på andra
områden.
Vad först gäller prioriteringsområdet hushållens
baskonsumtion anför regeringen att det är viktigt att
marknaden för sådana varor och tjänster som livsmedel, kläder,
boende, transporter, finansieringar och försäkringar även i
fortsättningen ägnas särskild uppmärksamhet. I begreppet
baskonsumtion bör också, enligt regeringens mening, räknas in
olika typer av offentliga tjänster, t.ex. vård, omsorg och
utbildning men även tekniska tjänster som el, tele, värme och
vatten.
Beträffande prioriteringsområdet särskilda
konsumentgrupper framhåller regeringen att det är en angelägen
uppgift för konsumentpolitiken att stödja konsumentgrupper som
har särskilda behov eller av olika skäl har svårigheter att
själva bevaka sina intressen och ta till vara sin rätt. Som
exempel på sådana grupper nämns hushåll med svag ekonomi,
ungdomar, ensamstående med barn, arbetslösa och invandrare.
Vidare nämns sådana grupper som på grund av sjukdom, skada,
handikapp eller ålder har behov av särskilt stöd.
Det tredje prioriteringsområdet, att främja
konsumentintressena i det internationella samarbetet, bör
enligt regeringens mening särskilt gälla inom områdena
konsumentinformation, produktkvalitet och produktsäkerhet.
Ambitionen är, framhåller regeringen, att hävda svenska
intressen på dessa områden samt att bidra till en förstärkning
av konsumenternas inflytande och ställning inom EU.
Utskottet har inga erinringar mot vad som sålunda föreslås när
det gäller de prioriterade områdena. Det förutsätts från
utskottets sida att riksdagen inom ramen för budgetprocessen
eller på annat sätt i framtiden kommer att få ta ställning till
eventuella ändringar eller justeringar.
Konsumentinflytande och konsumentengagemang
Frivilliga konsumentorganisationer har varit och är viktiga
aktörer på det konsumentpolitiska området. Det var sådana
organisationer som först började bedriva konsumentverksamhet med
bl.a. opinionsbildning, rådgivning och utbildning.
Föreningslivet har på konsumentområdet, liksom på många andra
områden, ofta fungerat som pådrivare och förnyare av etablerad
verksamhet. Från att ursprungligen ha utgjorts av främst
kvinnoorganisationer, kooperativa föreningar,
hushållningssällskap och fackliga organisationer utgörs de
frivilliga konsumentorganisationerna i dag av ett brett spektrum
av olika föreningar och organisationer. De frivilliga
organisationernas konsumentarbete bedrivs oftast, till skillnad
från de centrala myndigheternas verksamhet, på det lokala planet
närmare medborgarna.
I propositionen (s. 30) gör regeringen bedömningen att ett
aktivt och brett engagemang och inflytande från konsumenterna
och deras organisationer är viktiga inslag i det
konsumentpolitiska arbetet. Det bör, enligt regeringens mening,
bidra till goda resultat samtidigt som det är av särskilt
demokratiskt värde att konsumentinflytandet fördjupas och
breddas. Såväl den statliga och kommunala konsumentverksamheten
som den konsumentverksamhet som organisationerna bedriver
behövs, enligt regeringens mening, för att konsumentpolitiken
skall kunna breddas och utvecklas. Enligt regeringens mening är
det angeläget att det viktiga komplement inom konsumentpolitiken
som de frivilliga organisationerna utgör kan utvecklas och
förbättras.
I sammanhanget aviserar regeringen sin avsikt att tillkalla en
kommitté med uppgift att utreda och föreslå åtgärder som kan öka
medborgarnas inflytande och delaktighet i samhällsutvecklingen.
Den i propositionen aviserade utredningen har nu genom ett
regeringsbeslut den 6 april 1995 fått sina direktiv (dir.
1995:56). Av direktiven framgår att kommittén särskilt skall
belysa medborgarnas förändrade organisationsmönster och
analysera förändringens betydelse för en demokratisk
förnyelseprocess. Vidare skall kommittén föreslå former för
medborgarnas inflytande i den politiska beslutsprocessen med
anledning av Sveriges medlemskap i EU. I utredningsuppdraget
ingår också att föreslå förändringar av stödformer som kan ge
förutsättningar för föreningslivet att utvecklas och förändras
och som också bidrar till ett ökat medborgarengagemang.
Därutöver skall kommittén ge förslag till hur samverkan mellan
medborgare, organisationer och myndigheter kan underlättas.
Uppdraget skall, enligt direktiven, vara avslutat senast den 1
oktober 1996.
Frågor som berör konsumentinflytande och konsumentengagemang
tas upp i sex motioner.
Rolf Dahlberg m.fl. (m) vill i motionerna L701 och L47 ha till
stånd tillkännagivanden som innebär att ansvaret på
konsumentområdet i större utsträckning bör överlåtas till icke
statliga aktörer. I den sistnämnda motionen anför motionärerna
att det bör överlåtas till de frivilliga organisationerna att
primärt svara för att konsumenternas intressen tillgodoses
(yrkande 6 resp. 2 och 5).
Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (båda fp) anför i
motion L46 att den statliga konsumentpolitiken bör inriktas på
att stödja framväxandet av fristående intresseorganisationer. I
motionen redovisas också ett förslag med syfte att stärka
medborgarnas inflytande och delaktighet genom s.k.
medborgarkontrakt. Sådana kontrakt föreslås kunna upprättas
mellan en kommun och en enskild och innehålla upplysningar om
vilka rättigheter respektive skyldigheter som den enskilde kan
ha gentemot samhället (yrkande 4).
I motion L48 vill Inger Davidson m.fl. (kds) att riksdagen
skall göra ett tillkännagivande om att de frivilliga
konsumentorganisationerna har en betydelsefull roll när det
gäller att driva konsumentfrågor både nationellt och
internationellt (yrkande 4).
Birgitta Carlsson (c) anför i motion L715 att en satsning på
ökad konsumentrådgivning skall ses som en investering för
samhället, som snabbt lönar sig för staten genom friskare
befolkning, minskade vårdköer, ökad hushållning i hemmen som
leder till mindre bidragsbehov samt minskad oro hos
konsumenterna. Vidare anförs att en sådan satsning skall ses som
ett led i ökad saklig och neutral konsumentvägledning på
hemmamarknaden i en ökad internationalisering.
Hushållningssällskapen är den största och mest rikstäckande
kunskapsorganisationen inom konsumentfrågor. Sällskapen satsar
för närvarande själva omkring 3 miljoner kronor årligen inom
konsumentområdet för att föra ut budskapet om hushållning med
våra resurser. Hushållningssällskapen och deras hemkonsulenter
bör enligt motionärens mening ges en samordnande nyckelroll i
samhället som kunskapsspridare i konsumentfrågor på länsnivå med
en koppling centralt till Konsumentverket och Sveriges
konsumentråd.
I motion L45 anför Agne Hansson m.fl. (c) att den frivilliga
konsumentrörelsen i och med det svenska EU-medlemskapet kommer
att ställas inför nya utmaningar. Enligt motionärernas mening är
det av största vikt att vi i Sverige ger förutsättningar för
både etablerade och nystartade ideella organisationer att verka
för konsumentfrågor. Ett viktigt stöd som kan ges från
statsmakternas sida är hjälp med information och
kunskapsöverföring (yrkande 1). I motionen föreslås också en
landsomfattande kampanj för att ge konsumenterna möjlighet att
öka sina kunskaper om vad EU-medlemskapet innebär i fråga om nya
regler och möjligheter att påverka det enskilda
konsumtionsmönstret. En sådan kampanj kan genomföras utan större
omkostnader med hjälp av studieförbund och andra redan
etablerade organisationer som t.ex. hushållningssällskapen
(yrkande 2).
Vad först gäller motionerna L701 yrkande 6 samt L47 yrkandena
2 och 5 följer av utskottets tidigare ställningstaganden att
motionerna bör avslås. Utskottet anser således att det primära
ansvaret på konsumentområdet också fortsättningsvis bör ligga på
staten.
När det gäller de övriga motionerna vill utskottet peka på att
det, såsom också redovisas i propositionen, för närvarande finns
ett ökande antal lokala föreningar. Vissa bedriver särskilda
miljöprojekt medan andra ger budgetrådgivning eller ägnar sig åt
prisövervakning. Inom hushållningssällskapen finns, såsom anförs
i motion L715, hemkonsulenterna som utför ett utomordentligt
arbete med inriktning främst på kost, hälsa och hemekonomi.
Under de senaste åren har bildats två s.k. paraplyorganisationer
i syfte att ta till vara konsumentintressena på central nivå.
Sveriges konsumentråd samlar centrala organisationer och
organisationen Konsumenter i samverkan -- Underverket samlar
organisationer som engagerar sig främst på miljö- och
livsmedelsområdena. Många organisationers arbete har under
senare tid även kommit att internationaliseras.
Enligt utskottets mening är denna utveckling mycket positiv
och innebär att man kan se framtiden an med en betydande
tillförsikt. Utskottet ställer sig således helt bakom det
resonemang som förs i propositionen. Konsumentorganisationerna
är och förblir ett alldeles utomordentligt komplement till den
statliga och kommunala konsumentverksamheten. Några
meningsmotsättningar mellan motionärerna och regeringens syn på
vikten av de frivilliga konsumentorganisationernas roll i det
konsumentpolitiska arbetet kan utskottet inte finna. Inte minst
i Europasamarbetet kommer konsumentorganisationerna att ha
viktiga uppgifter. I sin egenskap av frivilliga organisationer
utövar de inflytande genom andra kanaler än dem som EU-ländernas
regeringar har. Sveriges konsumentråd är redan medlem i den
europeiska konsumentorganisationen Bureau Européen des Unions de
Consommateurs (BEUC) och kommer att representera den svenska
konsumentrörelsen i EU:s konsumentråd, The Consumer Consultative
Council (CCC). Sveriges konsumentråd deltar också som svensk
representant i den samarbetsorganisation för konsumentdeltagande
i det europeiska standardiseringsarbetet, Associations de
Normalisation Europénne pour les Consommanteurs (ANEC), som
nyligen upprättats. Enligt utskottets mening bör Sveriges
konsumentråd tillsammans med andra konsumentorganisationer kunna
medverka till en fördjupad diskussion och debatt om hur
konsumentskyddet skall kunna stärkas i Europa. Organisationerna
har också enligt utskottets mening en viktig uppgift att sprida
information om arbetet inom EU till sina medlemmar.
Som tidigare redovisats har riksdagen tidigare i vår beslutat
om en anslagshöjning när det gäller stödet till
konsumentorganisationer för att de svenska konsumenterna skall
bli företrädda i Europaarbetet (se bet. 1994/95:LU19). Vidare
har riksdagen beslutat om ett nytt anslag som gäller konsument-
och marknadsföringsåtgärder på livsmedelsområdet (se bet.
1994/95:JoU13). Anslaget är avsett att användas i syfte att
bättre ta till vara konsumenternas intressen och kan gälla t.ex.
insatser för förstärkt information till konsumenter,
livsmedelskontroll, tydligare varumärkning,
kvalitetsförbättringar och minimering av kemiska tillsatser.
Mottagare av medel från detta anslag kan vara bl.a.
konsumentorganisationer.
Utskottet ser vidare positivt på den av regeringen tillkallade
utredningen. Härigenom skapas möjligheter att vitalisera och
utveckla det konsumentpolitiska engagemanget genom de frivilliga
konsumentorganisationerna samtidigt som nya organisationer kan
komma att initieras. Utskottet förutsätter att de frågor som tas
upp i de nu aktuella motionerna kommer att bli föremål för
ytterligare överväganden inom ramen för utredningsarbetet.
Med dessa uttalanden får önskemålen i motionerna L715, L45,
L46 yrkande 4 och L48 yrkande 4 i huvudsak anses tillgodosedda
och bör enligt utskottets mening inte föranleda några
ytterligare åtgärder från riksdagens sida.
Ungdomar och konsumtion
I propositionen anför regeringen att ungdomars utsatthet som
nya och ovana konsumenter särskilt bör uppmärksammas. Utöver
skolundervisning om konsumentfrågor bör otraditionella vägar och
medier prövas för att nå ut med kunskap och information till
ungdomar. Konsumentfrågor kan förmedlas genom ungdomars egna
kulturella och skapande aktiviteter, t.ex. genom teater eller
genom tidnings- eller TV-produktion av ungdomar själva.
Konsumentprojekt för ungdomar kommer att lyftas fram särskilt
vid fördelning av medel ut Allmänna arvsfonden. Sådana projekt
bör, enligt regeringens mening, kunna stimulera unga människor
att hjälpa andra ungdomar till en bättre kunskap och medvetenhet
inom konsumentområdet.
Rolf Dahlberg m.fl. (m) motsätter sig i motion L47 förslaget
om att medel ur Allmänna arvsfonden skall kunna tas i anspråk
för konsumentprojekt för ungdomar. Motionärerna förklarar sig
tveksamma till att genom politiska pekpennar styra
teaterverksamhetens innehåll. Det hör inte hemma i en rättsstat
att innehållet i t.ex. teaterverksamhet bestäms med hjälp av
politiska styrmedel. I motionen yrkas att riksdagen skall avslå
propositionen i denna del (yrkande 3).
Utskottets ställningstagande ovan beträffande prioriteringarna
i det konsumentpolitiska arbetet innebär att sådana
konsumentgrupper som har särskilda behov eller av olika skäl har
svårigheter att själva bevaka sina intressen eller ta till vara
sin rätt skall stödjas. Bland dessa grupper ingår ungdomar. Som
framhålls i propositionen blir kraven på ungdomar som
konsumenter allt större samtidigt som undersökningar visar att
ungdomars kunskaper om konsumentfrågor ofta är bristfälliga.
Ungdomstiden innebär en successiv etablering i vuxenlivet. Under
en relativt kort tid i livet skall beslut fattas och en rad
investeringar göras som får stora ekonomiska konsekvenser och
påverkar livssituationen under en lång tid. Som exempel på
sådana investeringar nämns i propositionen studielån, bostadsval
och inköp av större kapitalvaror.
Enligt utskottets mening är det angeläget med en ökad
uppmärksamhet gentemot ungdomar, inte minst när det gäller
hushållsekonomiska frågor. När det sedan gäller hur man i det
praktiska konsumentpolitiska arbetet skall kunna nå fram med
erforderlig information m.m. till dessa konsumentgrupper
föreligger givetvis svårigheter. Som anförs i propositionen
upplevs begreppen konsumentfrågor och konsumentundervisning inte
alla gånger som särskilt lockande bland ungdomar. Det intresse
som dock finns bland ungdomar för hushållsekonomiska frågor som
kan relateras till deras egen vardagssituation måste givetvis
tas till vara. Att nya och otraditionella informationsvägar
därvid prövas föranleder inga erinringar från utskottets sida.
Inte heller anser utskottet att riksdagen bör motsätta sig att
medel ur Allmänna arvsfonden kommer till användning för sådan
information vare sig den sker genom teaterverksamhet eller på
annat sätt.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L47
yrkande 3.
I motion Fi417 av Yvonne Ruwaida (mp) yrkas tillkännagivande
om att regeringen skall verka för att få in ungdomar som
ledamöter i Sveriges konsumentråd (yrkande 10).
Som redovisats tidigare är Sveriges konsumentråd en s.k.
paraplyorganisation för frivilliga konsumentorganisationer.
Utgångspunkten för sådana organisationer är att de skall vara
fria och obundna. Detta innebär att riksdagen och regeringen
skall undvika att styra verksamheten. Enligt utskottets mening
bör därför varken riksdagen eller regeringen ha några synpunkter
på vilka ledamöter som skall ingå i en frivillig organisation.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall också till motion
Fi417 yrkande 10.
Yvonne Ruwaida och Birger Schlaug (båda mp) vill i motion L49
ha till stånd ett tillkännagivande från riksdagens sida om att
skolans möjligheter att påverka ungdomars konsumtionsvanor bör
utnyttjas bättre. Grunden för en hållbar konsumtion och
levnadsstil kan läggas i skolan. Skolan bör, anför motionärerna
vidare, ha bättre förutsättningar för ett flexibelt arbetssätt
med möjligheter att göra studiebesök och ta emot besök av t.ex.
kommunernas konsumentvägledare (yrkande 32).
Av propositionen (s. 33) framgår att konsumentkunskap i
grundskolans senaste läroplan är integrerat främst i ämnet
hemkunskap. Den nya kursplanen i hemkunskap tar upp
konsumentfrågor i olika avseenden. I gymnasiet beror
elevernas möjligheter att ytterligare lära sig om
konsumentfrågor på vilket program de väljer. Samtidigt måste,
enligt regeringens mening, konsumentkunskap ses som ett
ämnesövergripande område som lämpligen kan tas upp i
undervisningen i en rad ämnen, t.ex. samhällskunskap,
matematik, ekonomi och svenska. Vidare erinrar regeringen om att
Generationsutredningen i sitt betänkande, SOU 1994:77,
Tillvarons trösklar, föreslår att konsumentfrågorna skall ges
större utrymme i gymnasieskolan, t.ex. inom ramen för
undervisningen i samhällskunskap och ekonomi. Enligt utredningen
är det under gymnasietiden, då ungdomar inom en snar framtid
kommer att få en självständig ekonomi, som det finns bäst
förutsättningar att ta in kunskaper på området. Regeringen
förklarar sig i propositionen dela utredningens uppfattning
samtidigt som man påpekar att förslaget främst berör
prioriteringar på den lokala nivån.
Vidare påpekas i propositionen (s. 34) att
Generationsutredningen anser att skolan i dess undervisning i
ökad utsträckning bör använda sig av representanter från t.ex.
kommunens konsumentvägledning, banker, bostadsföretag m.m. i
syfte att ge eleverna dagsaktuella kunskaper. Konsumentverkets
insatser är i hög grad riktade mot skolan. Skolkontakter och
läromedelsproduktion samt vidareutbildning av lärare är, enligt
regeringens mening, viktiga åtgärder som använts för att stärka
konsumentfrågornas roll i skolundervisningen. I propositionen
uttalar sig regeringen för att detta arbete bör fortsätta.
Mot bakgrund av det redovisade har utskottet svårt att se att
det föreligger några meningsmotsättningar mellan motionärerna
och regeringen när det gäller de i motionen aktualiserade
frågorna. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L49
yrkande 32.
Lokal konsumentverksamhet
Lokal konsumentverksamhet har varit föremål för behandling i
samtliga tidigare konsumentpolitiska riksdagsbeslut. I 1972 års
konsumentpolitiska beslut (prop. 1972:33, bet. NU 40, rskr. 225)
förespråkades en utbyggnad av den lokala
konsumentorganisationen. Ytterligare riktlinjer för den
kommunala konsumentverksamheten drogs upp i 1975 års beslut
(1975:40, bet. NU 26, rskr. 170). Intentionerna var att
kommunernas medverkan i konsumentpolitiken skulle byggas ut
väsentligt.
I 1986 års konsumentpolitiska beslut (prop. 1985/86:121, bet.
LU 34, rskr. 292) bekräftades att den lokala verksamheten skulle
ges hög prioritet. I sitt av riksdagen godkända betänkande
framhöll utskottet att den lokala konsumentverksamheten spelar
en central roll inom konsumentpolitiken. Detta förhållande hade
enligt utskottet sin grund i att det är på lokal nivå man
lättast fångar upp konsumentproblemen och når dem som i första
hand behöver hjälp samt finner de flesta företag vars verksamhet
berör konsumenterna. Utskottet underströk också vikten av en
fortsatt, snabb utbyggnad av den lokala konsumentverksamheten,
men hade förståelse för att man i särskilt de minsta och
resurssvagaste kommunerna tvekade att använda de knappa
resurserna till konsumentverksamhet. Utskottet påpekade dock att
en satsning på konsumentpolitisk verksamhet kunde innebära att
inte oväsentliga belopp sparades inom andra förvaltningsområden.
Någon anledning att införa ett obligatorium kunde utskottet inte
finna. Utskottet framhöll vidare att det fick ankomma på
Konsumentverket att lämna erforderligt stöd och biträde åt
kommunerna när frågan om inrättande av konsumentverksamhet
utreds på lokal nivå. Det var också angeläget att verket sökte
initiera sådan utredning i kommuner där verksamhet på området
saknades. Utskottet underströk också vikten av att
konsumentfrågorna inte endast blev en tjänstemannafråga i
kommunerna utan att de fick politisk förankring. Enligt
utskottet hade Konsumentverket som centralt konsumentorgan en
viktig uppgift att fylla när det gällde att ge de
förtroendevalda vägledning och stöd.
I propositionen (s. 35) gör regeringen bedömningen att den
lokala förankringen av konsumentverksamheten är grundläggande
för att konsumentpolitiken skall bli framgångsrik. De riktlinjer
som statsmakterna har fastställt för den lokala
konsumentpolitiken bör, enligt regeringens mening, ligga fast.
Propositionen (s. 36) innehåller en redovisning av hur den
lokala konsumentverksamheten har utvecklats under den senaste
tiden. Av redovisningen framgår att den kommunala
konsumentverksamheten successivt byggts ut fram till år 1990.
Den positiva utvecklingen bröts då genom att flera kommuner
beslutade att lägga ned eller minska konsumentverksamheten. Den
nedåtgående trenden är emellertid numera bruten. I dag satsar
åter fler kommuner på lokal verksamhet och verksamheten har
återupptagits i många kommuner. Av redovisningen framgår att det
för närvarande finns kommunal konsumentvägledning i 235 av
landets 288 kommuner. De flesta av landets kommuner har någon
form av konsumentverksamhet med en eller flera anställda
konsumentvägledare. Antalet årsarbetskrafter har mellan åren
1994 och 1995 ökat med 15, och i dag avsätts 212
årsarbetskrafter för konsumentverksamhet i kommunerna. När det
gäller verksamheten upplyser regeringen att denna delvis har
ändrat karaktär. Allt mindre av konsumentvägledningens resurser
satsas på förköpsrådgivning samt förebyggande och utåtriktat
arbete. Budgetrådgivning och skuldsanering ökar mest och allt
fler kommuner engagerar sig i sådan verksamhet. Verksamheten har
alltså fått en annan tyngdpunkt.
I motion L705 begär Marie Granlund och Sonja Fransson (båda s)
ett tillkännagivande om att Konsumentverket skall få i uppdrag
att redovisa läget när det gäller den kommunala
konsumentverksamhet.
Genom den redovisning som görs i propositionen anser utskottet
att önskemålet i motion L705 är tillgodosett. Motionen bör
därför inte föranleda några ytterligare åtgärder från riksdagens
sida.
I motion L47 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) framförs synpunkter av
mer principiell karaktär när det gäller kommunal
konsumentverksamhet. Motionärerna anför att regeringens förslag
inte är tillräckligt långtgående. Utvecklingen innebär att
kommunerna i dag har ett eget ansvar i förhållande till staten
och självständigt har att fatta beslut i de frågor som ligger
kommuninnevånarna närmast. Från konsumenternas olika
utgångspunkter torde det därför, enligt motionärernas mening,
vara mer angeläget att låta kommunerna själva bedöma det
framtida behovet av konsumentpolitik än att överlåta åt staten
att tillgodose detta behov. I motionen yrkas ett
tillkännagivande om det anförda (yrkande 4).
Vidare anförs i samma motion att, om man skall ha kvar någon
form av offentligt styrd konsumentpolitik, ansvaret i första
hand bör ligga på kommunerna. Som exempel på ett land med en
välavvägd konsumentpolitik i detta avseende nämns Finland.
Konsumenterna har där tillgång till kommunal
konsumentrådgivning, bestående av allmän rådgivning, personlig
hjälp i konfliktsituationer samt bevakning och uppföljning i
anknytning till konsumentrådgivningen. Den kommunala
konsumentrådgivningen i Finland har visat sig vara ett
ekonomiskt sätt att bevaka konsumenternas intressen och att
förlika tvister mellan konsumenter och näringsidkare. Genom
socialväsendet nås många av de konsumenter som annars kanske
skulle stå utanför konsumentrådgivningens tjänster och som allra
mest är i behov av skydd och rådgivning. Enligt motionärernas
mening bör regeringen överväga möjligheten att utforma svensk
konsumentpolitik efter finsk förebild. I motionen yrkas att
riksdagen som sin mening skall ge regeringen detta till känna
(yrkande 6).
I några andra motioner framställs yrkanden som gäller
Konsumentverkets stöd till kommunal konsumentverksamhet.
I motion L717 anför Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) att det är
oroande att många kommuner minskar sina satsningar på
konsumentverksamheten. Enligt motionärernas mening är det
angeläget att Konsumentverket får resurser att aktivt ta kontakt
med landets kommuner och informerar dem om de vinster som ligger
i en väl fungerande konsumentrådgivning. I motionen yrkas
tillkännagivande om att konsumentvägledningen bör förstärkas
(yrkande 7). I motion L49 av Yvonne Ruwaida och Birger Schlaug
(båda mp) framställs ett likalydande yrkande (yrkande 12).
Agne Hansson m.fl. (c) anser i motion L711 att den kommunala
konsumentverksamheten spelar en mycket viktig roll. I motionen
konstateras vidare att budgetrådgivning och skuldsanering tagit
alltmer resurser i anspråk hos de kommunala konsumentvägledarna.
Övriga enskilda ärenden hinns inte med i samma utsträckning som
tidigare. För att ge medborgarna en chans att komma med
synpunkter på den kommunala och lokala konsumentverksamheten
anser motionärerna att Konsumentverket bör få i uppdrag att
undersöka konsumenternas prioriteringar och behov när det gäller
kommunal konsumentvägledning. I motionen yrkas att riksdagen som
sin mening skall ge regeringen detta till känna (yrkande 13).
Uskottet konstaterar att yrkandena i motion L47 går ut på att
det statliga engagemanget när det gäller lokal
konsumentverksamhet skall minskas och att det kommunala ansvaret
skall ökas. Av tidigare redovisade ställningstaganden framgår
att utskottet inte är berett att förorda någon minskning när det
gäller det statliga engagemanget på det konsumentpolitiska
området. Den verksamhet som Konsumentverket bedriver i syfte att
stödja kommunal konsumentverksamhet, och som närmare kommer att
redovisas i det följande, bör enligt utskottets mening bestå och
vidareutvecklas. Enligt utskottets mening är det nämligen för
statsmakterna i hög grad angeläget att det finns en väl utbyggd
lokal konsumentverksamhet. Det har också tidigare rått en bred
politisk uppslutning kring en satsning på denna verksamhet. Den
lokala konsumentverksamheten spelar en central roll i
konsumentpolitiken och riksdagsbeslutet år 1986 om inriktningen
av konsumentpolitiken utgick från bedömningen att
konsumentverksamhet skulle komma att finnas i samtliga landets
kommuner inom en relativt nära framtid (bet. LU 1985/86:34 s.
60).
Enligt utskottets mening har betydelsen av den kommunala
konsumentverksamheten inte avtagit under senare år, och
utskottet ser mycket positivt på att den tidigare nedåtgående
trenden nu synes ha brutits.
Utskottet vill inte förorda att den finska modellen för
kommunal konsumentpolitik införs i Sverige. Detta skulle
nämligen innebära att konsumentverksamheten inte längre skulle
vara ett frivilligt åtagande för kommunerna. Enligt utskottets
mening bör den kommunala konsumentverksamheten förbli ett
frivilligt åtagande för kommunerna och det bör också i
fortsättningen få ankomma på kommunerna själva att avgöra hur
verksamheten skall organiseras. I linje härmed måste det
överlåtas på kommunerna att själva avgöra var tyngdpunkten i
verksamheten skall ligga med utgångspunkt i lokala förhållanden.
Några enhetliga, för alla kommuner gällande, riktlinjer om vilka
arbetsuppgifter som skall prioriteras kan därför knappast
ställas upp. Det sagda innebär emellertid inte att vissa
preciseringar av arbetsuppgifterna bör göras för att
verksamheten skall kunna bedrivas effektivare.
Det anförda innebär att utskottet anser att motion L47
yrkandena 4 och 6 bör avslås.
När det sedan gäller motionerna L711, L717 och L49 vill
utskottet erinra om att Konsumentverket i enlighet med de
nuvarande riktlinjerna bedriver en omfattade verksamhet som
innebär stöd till kommuner för lokal verksamhet. Konsumentverket
följer också upp och utvärderar den lokala verksamheten.
Verksamheten bedrivs bl.a. via s.k. materialstöd och
undervisning som riktas till kommunala konsumentvägledare. Av
Konsumentverkets årsredovisning för budgetåret 1993/94 framgår
att materialutskick finns i tre olika versioner anpassat efter
kommuners olika sätt att bedriva konsumentverksamhet. Under
nämnda budgetår gjordes utskick med över 400 olika
informationsprodukter. Ny teknik för informationsutbytet med
kommunerna utvecklas kontinuerligt. S.k. faktablad, en särskild
informationsprodukt om bl.a. varor och tjänster, innehåller
förköpsrådgivning. Verket hade förra budgetåret över 40 sådana
faktablad, vilka i 60 000 exemplar distribuerades till
kommunerna. Verket tillhandahåller också marknadsöversikter, som
är särskilda sammanställningar över produkter som finns på
marknaden, vilka distribueras till de kommunala
konsumentvägledarna. Vidare har Konsumentverket särskilda
utställningar som används av konsumentvägledarna om t.ex.
hjälmar, leksaker och andra vardagsvaror. Därutöver
tillhandahåller verket särskilda dataprogram som syftar till att
underlätta vägledarnas och socialarbetarnas ekonomiska
rådgivning. Utbildningen av vägledare består av grundutbildning
och fortbildning. De senare kurserna gäller olika områden, t.ex.
bilar, boende, hushållsekonomi och försäkringar.
Av Konsumentverkets anslagsframställning för budgetåret
1995/96 framgår att verkets mål för den lokala verksamheten är
att ge kommuner och frivilliga organisationer stöd att
identifiera, förebygga och lösa konsumentproblem samt ge
faktaunderlag för opinionsbildning på lokal nivå. Verket skall
också följa upp och utvärdera verksamheten. I
anslagsframställningen gör Konsumentverket bedömningen att
kommunernas samlade resurser för konsumentverksamhet kommer att
öka, vilket ställer ökade krav på en utbyggd service från
verkets sida bl.a. i fråga om tillhandahållande av faktaunderlag
och åtgärder för att rationalisera förköpsrådgivningen och
utvärdering av verksamheten. I anslagsframställningen redovisas
närmare på vilket sätt Konsumentverket skall möta dessa krav på
ökad service. Av redovisningen framgår att åtgärder skall vidtas
för att underlätta vägledarnas förköpsrådgivning, varvid bl.a.
ny informationsteknologi skall tas i anspråk.
Utskottet kan mot bakgrund av det redovisade inte finna annat
än att Konsumentverket har en god beredskap för att också i
framtiden tillgodose den lokala konsumentverksamhetens behov av
service och information.
Med hänsyn till det anförda kan utskottet för sin del inte se
att det föreligger behov av några tillkännagivanden från
riksdagens sida i enlighet med vad som begärs i motionerna L711
yrkande 13, L717 yrkande 7 och L49 yrkande 12.
Internationellt arbete
Medlemskapet i EU innebär att Sverige är en del av en gemensam
marknad med fri rörlighet över gränserna för människor,
tjänster, varor och kapital. Den gemensamma marknaden medför
förutsättningar för ett större utbud av varor och tjänster.
Konsumentpolitiken inom EU har på gemenskapsnivå inte samma
bredd, djup och tradition som den i Sverige. Efter en ganska
trög start i mitten av 1970-talet har dock takten i det
konsumentpolitiska arbetet ökat. EG:s första konsumentpolitiska
program, som antogs år 1975, slog fast vissa grundläggande
rättigheter för konsumenterna, bl.a. skyddet för hälsa och
säkerhet, skyddet av ekonomiska intressen samt rätten till
reklamation och skadestånd. Detta första program gav få synliga
resultat, men utgjorde startskottet för ett omfattande
utredningsarbete. Konsumenternas rättigheter fördes sedan vidare
till ett andra konsumentpolitiskt program, som antogs år 1981.
Först i mitten av 1980-talet kom dock utvecklingen av
konsumentskyddet att ta fart. År 1985 kom en s.k. vitbok med en
lista över de åtgärder som skulle vidtas inför förverkligandet
av den inre marknaden den 1 januari 1993. Av särskilt stor vikt
för konsumentpolitiken blev den nya harmoniseringsmetoden,
benämnd New Approach. Metoden innebar att arbetet med
produktsäkerhet kunde förenklas. Medan EG formulerade de
väsentligaste produktsäkerhetskraven överlämnades utformningen
av detaljregler till de europeiska standardiseringsorganen CEN,
Cenelec m.fl.
Genom enhetsakten beslutades år 1985 ett tillägg till
Romfördraget. I en ny artikel, 100a, slogs då uttryckligen fast
att EG-kommissionens förslag i fråga om hälsa, säkerhet, miljö
och konsumentfrågor skall utgå från en hög skyddsnivå. År 1990
antogs det första treårsprogrammet som omfattade åren
1990--1992. Genom Maastrichtfördraget om Europeiska unionen
infördes en särskild artikel om konsumentskydd i Romfördraget.
Enligt artikel 129a skall gemenskapen medverka till att
konsumentskyddet uppnår en hög nivå. Åtgärder skall vidtas som
stöder och kompletterar den politik som medlemsländerna bedriver
för att skydda konsumenternas hälsa, säkerhet och ekonomiska
intressen samt för att ge konsumenterna fullgod information. Det
slås vidare fast att de åtgärder som EU vidtar inte skall hindra
något medlemsland att behålla eller införa strängare
skyddsåtgärder, förutsatt att dessa är i överensstämmelse med
fördraget och att EG-kommissionen informeras om dem. År 1993
antog kommissionen sitt andra konsumentpolitiska program, som
omfattar åren 1993--1995. Av programmet framgår kommissionens
prioriteringar, nämligen konsumentinformation, förbättrat samråd
med EU:s konsumentråd, tillgång till domstolsprövning samt
finansiella tjänster. I programmet pekas också på att det finns
ett nära samband mellan konsumentpolitik och miljöpolitik.
Konsumentpolitiska frågor inom EU handläggs av en självständig
enhet inom kommissionen, Consumer Policy Service (CPS). Under
kommissionen finns en rådgivande konsumentkommitté, Consumer
Consultative Council (EG-CCC), sammansatt av företrädare för
bl.a. olika europeiska organisationer. Dessutom finns ett antal
expertkommittér som arbetar med olika direktiv, t.ex.
leksaksdirektivet och produktsäkerhetsdirektivet. En del frågor
på konsumentområdet handläggs även av andra enheter inom
kommissionen. Det gäller exempelvis vissa tekniska
konsumentfrågor, miljöfrågor och finansiella tjänster, såsom
banktjänster och försäkringar. Vidare kan nämnas ekonomiska och
sociala kommittén, som är ett rådgivande organ för
arbetsmarknadens parter, producent- och konsumentintressen,
miljöorganisationer m.fl.
När det gäller EG-reglerna på konsumentområdet finns en
grundläggande skillnad mellan regler som gäller produktsäkerhet
och annan produktutformning, å ena sidan, och sådana som gäller
konsumenternas ekonomiska och rättsliga intressen, å den andra.
Regler om produktsäkerhet har inte bara ett
konsumentskyddssyfte. Genom standardiserade produktnormer m.m.
främjas också den fria rörligheten av varor. Det innebär att
normerna skall tillämpas inom hela gemenskapen och att
nationella avvikelser i princip inte tillåts. På
livsmedelsområdet tillåts i allmänhet inte heller några
nationella avvikelser. När det gäller reglerna som handlar om
konsumenternas ekonomiska och rättsliga skydd, t.ex.
marknadsföring, hemförsäljning och konsumentkrediter, har de i
allmänhet s.k. minimikaraktär. Det innebär att varje medlemsstat
måste säkerställa att konsumenterna får åtnjuta minst det skydd
som anges i reglerna. Däremot är det inget som hindrar att en
medlemsstat beslutar att utsträcka konsumentskyddet längre.
I sammanhanget bör vidare erinras om den s.k. Cassis de
Dijon-principen. Genom EG-domstolens avgörande som gällde en
fransk likör, Cassis de Dijon, har ett helt rättsområde
utvecklats som reglerar förutsättningarna för att nationella
särregler skall kunna accepteras. Med utgångspunkt i
Romfördragets artikel 30 om den fria varurörligheten formulerade
domstolen en princip som innebär en skyldighet för varje
medlemsland i EU att godta varor som lagligen har tillverkats
och marknadsförts i ett annat medlemsland. Domstolen tog även
upp reglerna i en annan artikel i Romfördraget, artikel 36, om
möjligheten att göra undantag från förbudet mot handelshindrande
åtgärder till skydd för bl.a. människors hälsa. Genom utfyllnad
av bestämmelsen slog domstolen fast att även andra skäl än de
som anges i artikel 36 kan åberopas för att införa ett
handelshinder. Sålunda erkändes även hänsynen till bl.a. miljö
och arbetsmiljö samt konsumentskydd genom vad som har kommit att
betecknas som Cassis de Dijon-principen. Gemensamt för alla
undantagskriterier är att de är av icke-ekonomisk natur.
På konsumentområdet bedrivs också ett nordiskt samarbete.
Handlingsprogram har antagits av konsumentministrarna inom ramen
för Nordiska ministerrådet. Det nu gällande programmet antogs år
1994. Det avviker från det närmast föregående främst genom en
starkare satsning på internationella frågor, sådana med en s.k.
Europadimension. I programmet framhålls att det är en
huvuduppgift för det nordiska konsumentpolitiska samarbetet att
utöva största möjliga inflytande på den europeiska utvecklingen
på området. De nordiska länderna har vidare ambitionen att spela
en aktiv roll i samband med utvecklingen i Östeuropa.
Handlingsprogrammet genomförs i praktiken genom bl.a. särskilda
projekt för t.ex. samordning av regel- och kontrollsystem,
forsknings- och utredningsverksamhet samt informationsutbyte.
Ett övergripande mål för det nordiska samarbetet är att
förbättra konsumenternas rättsliga och ekonomiska ställning samt
deras hälsa och säkerhet. Ett andra mål är att tillgodose
konsumenternas krav på miljöhänsyn. Som ett tredje övergripande
mål anges att utvidga och bredda konsumentforskningen, och det
fjärde målet är att delta i och påverka den europeiska
utvecklingen på konsumentområdet.
Det internationella samarbetet på konsumentområdet bedrivs
också på det globala planet. År 1985 antog FN en
konsumentpolitisk resolution, vari regeringarna uppmanas att
utveckla, stärka och upprätthålla en kraftfull konsumentpolitik.
Inom OECD finns en särskild konsumentkommitté som behandlar
frågor om bl.a. produktsäkerhet, gränsöverskridande handel och
ny teknik.
Frågor som gäller det konsumentpolitiska arbetet inom EU
tas upp i åtta motioner.
I motion K224 vill Alf Svensson m.fl. (kds) ha till stånd ett
tillkännagivande om att Sverige inom EU skall verka för ett
stärkt konsumentskydd. I motionen anförs att Sverige som
EU-medlem bör arbeta för att Romfördragets viljeinriktning att
uppnå en hög konsumentskyddsnivå också förverkligas (yrkande
24). Ett liknande önskemål framställs av Kerstin Heinemann och
Bengt Harding Olson (båda fp) i motion L46. Motionärerna vill ha
till stånd ett tillkännagivande om att Sverige som medlem i EU
fullt ut och aktivt bör arbeta för en hög konsumentskyddsnivå
(yrkande 5).
Tanja Linderborg m.fl. (v) anför i motion L708 att Sverige bör
utnyttja sitt medlemskap i EU på så sätt att man blir drivande i
miljömärkningsarbetet och går i täten när det gäller att ställa
hårdare miljökrav. Möjligheten att utveckla miljövänligare varor
bör också beaktas i vårt biståndsarbete (yrkande 4).
I motion Jo238 av Göte Jonsson m.fl. (m) anförs att det är
viktigt att svenska konsumentföreträdare som är involverade i
arbetet med konsumentpolitiska frågor inom EU har insyn i
myndigheternas arbete (yrkande 20).
Yvonne Ruwaida och Birger Schlaug (båda mp) anför i motion L49
att det är nödvändigt att Sverige i EU och i övrigt
internationellt arbete deltar med personer som representerar
alla konsumentorganisationer som finns i Sverige (yrkande 15).
I motion L714 yrkar Gudrun Lindvall m.fl. (mp)
tillkännagivande om att Sverige bör verka för att
industriinflytandet över produktsäkerhetsarbetet inom EU
kraftigt minskar och helt upphör så att konsumentintressena får
en avgörande tyngd (yrkande 2).
Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) anför i motion L717 att det är
nödvändigt att antalet svenska representanter ökar inom
Consumers Consultative Council (EG--CCC) (yrkande 9).
I motion L711 av Agne Hansson yrkas att riksdagen som sin
mening skall ge regeringen till känna att Konsumentberedningen
genom tilläggsdirektiv skall få i uppgift att analysera den
internationella utvecklingen på konsumentområdet (yrkande 2).
Utskottet kan för sin del inte se att regeringen har något
annat synsätt än motionärerna ger uttryck för. Av propositionen
(s. 41) framgår att regeringen arbetar för att hävda svenska
intressen samt för ett ökat konsumentinflytande och ett starkt
konsumentskydd i EU. Konsumentorganisationernas deltagande i
olika EU-organ förstärker Sveriges möjligheter att påverka
konsumentpolitiken i EU. Vidare upplyser regeringen att en
arbetsgrupp, som skall ta fram en svensk strategi för arbetet
med konsumentfrågor i EU, har tillsatts. Arbetsgruppen skall
bl.a. föreslå hur konsekvenserna för konsumenterna av
medlemskapet kan följas upp.
Vad som sålunda anförs i propositionen kan inte tolkas på
annat sätt än att regeringen har för avsikt att ta till vara den
möjlighet medlemskapet i EU innebär att fullt ut och aktivt
medverka till förbättrade gemenskapsregler på
konsumentskyddsområdet. Regeringens uttalanden ligger också helt
i linje med det av riksdagen i december 1994 beslutade
tillkännagivandet i samband med godkännandet av fördraget om
Sveriges anslutning till EU (prop. 1994/95:19, bet. UU5, rskr.
63). I sitt yttrande till utrikesutskottet anförde lagutskottet
(yttr. 1994/95:LU1y) att ett svenskt EU-medlemskap innebär att
Sverige fullt ut och aktivt kan medverka i och påverka
utvecklingen av konsumentpolitiken inom gemenskapen och
utformningen av de gemenskapsregler som är av betydelse från
konsumentskyddssynpunkt. Att Sverige som EU-medlem bör arbeta
för att uppnå Romfördragets viljeinriktning att uppnå en hög
konsumentskyddsnivå framstår, anförde utskottet, som
odiskutabelt. Enligt utskottets mening tillhör konsumentskyddet
ett av de områden som bör prioriteras från svensk sida inom
ramen för EU-samarbetet. Inte minst angeläget härvidlag, anförde
utskottet, är att åstadkomma högre skyddsnivåer när det gäller
produktsäkerhet och produktutformning. En annan viktig fråga är,
framhöll utskottet, att förbättra konsumentskyddet vid
finansiella tjänster. Vad lagutskottet sålunda anförde gav
riksdagen som sin mening regeringen till känna.
I sammanhanget vill utskottet också erinra om att
Arbetsgruppen för statsförvaltning och EU i en nyligen avgiven
rapport (Ds 1995:21) förordat att det inrättas ett forum i form
av ett EU-institut i Sverige, där företrädare för regeringen,
myndigheter, forskarvärlden, näringslivet, regionala
intressenter och andra intresseorganisationer kan mötas och där
handlingsalternativ kan skapas.
Enligt utskottets mening finns det mot bakgrund av det ovan
redovisade inte skäl för riksdagen att nu göra ett förnyat
tillkännagivande. Utskottet utgår från att regeringen noga
följer upp frågorna och också överväger vilka insatser av olika
slag som bör komma till stånd. Vidare förutsätter utskottet att
regeringen i biståndsarbetet också beaktar miljöaspekter av
olika slag. Enligt utskottets mening bör motionerna L708 yrkande
4, L711 yrkande 2, L714 yrkande 2, L717 yrkande 9, L46 yrkande
5, L49 yrkande 15, K224 yrkande 24 och Jo238 yrkande 20 inte
föranleda någon riksdagens ytterligare åtgärd.
I detta avsnitt behandlar utskottet också två motionsyrkanden
som gäller EG:s skaderapporteringssystem, (European Home and
Leisure Accident Surveillance System, EHLASS). Systemet, som
upprättats inom ramen för det europeiska samarbetet, är ett s.k.
notifikationssystem och syftar till att medlemsländerna snabbt
skall kunna få information när en farlig vara upptäcks i ett
annat land. I systemet, som startade år 1986, insamlas
information från utvalda sjukhus i medlemsländerna om varor som
varit inblandade i hem- och fritidsolyckor.
Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkar i motion L47 tillkännagivande om
att den av regeringen tillsatta arbetsgruppen också skall få i
uppdrag att belysa EHLASS (yrkande 7).
I motion L714 vill Gudrun Lindvall m.fl. (mp) ha till stånd
ett tillkännagivande från riksdagens sida om att Sverige bör
verka för att alla sjukhus skall delta i EHLASS i syfte att
förbättra produktsäkerheten (yrkande 3).
Utskottet delar de synpunkter som framförs i motion L47 att
EHLASS framstår som en värdefull kundskapskälla i det framtida
produktsäkerhetsarbetet. Av propositionen (s. 27) framgår att
Sverige kommer att delta i rapporteringssystemet. För närvarande
kan utskottet inte se att det föreligger något behov av
ytterligare redovisningar. Utskottet anser inte att det är en
uppgift för riksdagen att göra några uttalanden om vilka sjukhus
som skall delta i rapporteringssystemet.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
L714 yrkande 3 och L47 yrkande 7.
Konsumenterna och miljön
Utskottets tidigare ställningstaganden innebär att de nya
konsumentpolitiska målen skall innefatta ett särskilt miljömål.
Målet innebär att sådana konsumtions- och produktionsmönster
skall utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar
till en långsiktigt hållbar utveckling.
Som tidigare redovisats har regeringen tillkallat en utredare
för att belysa frågan om hur miljömålet i konsumentpolitiken
skall uppnås och lägga fram förslag till en åtgärdsinriktad
handlingsplan. Av direktiven (dir. 1995:46) framgår att
utredaren skall överlämna förslaget till handlingsplan till
regeringen senast den 1 april 1996. Det främsta syftet med
planen är att underlätta för konsumenterna att bedöma de
miljömässiga konsekvenserna av sitt levnadssätt och sin
konsumtion samt att också göra det möjligt för konsumenterna att
leva på ett sätt som minskar belasningen på miljön.
I ett flertal motionsyrkanden begärs tillkännagivanden om
åtgärder av olika slag som syftar till att underlätta för
konsumenterna att göra så bra miljöval som möjligt.
I motionerna L717 (yrkandena 2--5) och L49 (yrkandena 3--6)
anför Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) att konsumenten bör ha tillgång
till all relevant information för att kunna göra ekologiska
ställningstaganden i samband med köp. Sådan information kan
gälla innehåll, tillverkare, ursprungsland, tillverkningsmetod,
livscykelspecifikation m.m. och bör framgå av ett
produktinformationsblad som skall finnas tillgängligt i butiken.
Ingen produkt bör få saluföras om dessa uppgifter inte är kända.
Vidare begärs olika tillkännagivanden som gäller
innehållsdeklarationer. Motionärerna vill också ha till stånd en
obligatorisk miljövarudeklaration. Härigenom underlättar man för
konsumenten att välja rätt produkter. I deklarationen bör,
enligt motionärernas mening, ingå en förteckning över alla
miljörelevanta ämnen som varan innehåller och som har använts
vid dess tillverkning. Vidare bör deklarationen innehålla
information om energitillgången vid tillverkningen, hur varan
hanterats och hur avfallshanteringen är tänkt att fungera.
Miljövarudeklarationen skall finnas på alla varor och produkter.
I motion L49 begärs vidare tillkännagivanden som går ut på att
särskild miljöinformation skall ges i form av obligatorisk
märkning av vissa produkter m.m. Elförbrukande produkter
(köksmaskiner, vitvaror m.m.) skall vara försedda med
information om energiförbrukning och jämförelsetal med en
normalprodukt. Bilar skall märkas med information om bilens
förbrukning av energi och en jämförelse med en normalbil. Frukt,
grönsaker och andra livsmedel skall tydligt märkas med
information om att det vid produktion eller distribution har
använts metoder eller kemikalier som är förbjudna i Sverige. Om
frukt och grönsaker behöver skalas på grund av användning av
mögelmedel och andra bekämpningsmedel skall konsumenten, enligt
motionärernas mening, särskilt informeras om detta. Vidare skall
produkter som innehåller för människan skadliga kemikalier
märkas på ett för konsumenten tydligt sätt (yrkandena 7--11). I
samma motion framställs också ett yrkande som innebär att endast
sådana varor och tjänster som uppfyller kriterierna för
miljömärkning skall få marknadsföras som miljövänliga (yrkande
16). Vidare begärs i motionen ett tillkännagivande om en
utredning med uppgift att ge förslag om slopad eller nedsatt
moms på miljömärkta varor (yrkande 30).
Motionärerna i motion L49 vill också ha till stånd ett
tillkännagivande från riksdagens sida som gäller s.k.
rättevisemärkning. Ett sådant märkningssystem, som redan finns i
andra länder, t.ex. Schweiz, Holland, Tyskland och Österrike,
syftar till att ge konsumenterna information om miljömässiga,
etiska och sociala produktionsförhållanden när det gäller
produkter från tredje världen (yrkande 31).
Yvonne Ruwaida (mp) anför i motion Fi417 att det, särskilt med
hänsyn till ungdomar, är viktigt att man har ett enkelt och
tydligt system med konsumentinformation och
innehållsdeklarationer (yrkande 9).
Tanja Linderborg m.fl. (v) anser i motion L708 att arbetet med
miljömärkningen skall påskyndas och att inriktningen skall vara
att skapa tydliga och enkla miljömärkningssystem. I samma motion
tas också upp frågor som gäller miljömärkning av leksaker.
Förutom en minimigräns för att få sälja varan på marknaden bör
det finnas en miljömärkning som visar om leksakerna har
producerats och fraktats miljövänligt, om de kan återvinnas
eller återanvändas. Motionärerna anser också att
substitutionsprincipen -- att en vara eller produkt skall bytas
ut om det finns miljövänligare alternativ -- måste utökas till
fler områden där vi i dag kan se att miljöfarliga ämnen lätt kan
bytas ut mot andra mer miljövänliga. I motionen anförs att alla
produkter bör vara underställda substitutionsprincipen
(yrkandena 1--3).
Enligt utskottets mening har konsumenterna en viktig roll när
det gäller att främja miljöanpassade alternativ. Om
konsumenterna får information om miljökonsekvenserna av ett
visst produktval kan de utgöra en betydande maktfaktor i det
miljöpolitiska arbetet. Väl underbyggd och seriös information,
t.ex. i form av miljömärkning, är därför avgörande för att
konsumenterna skall kunna göra miljöanpassade produktval. Enligt
utskottets mening är det synnerligen positivt att regeringen
tillkallat en särskild utredare med uppgift att lägga fram
förslag till en åtgärdsinriktad handlingsplan i syfte att
underlätta för konsumenterna att bedöma de miljömässiga
konsekvenserna av sitt levnadssätt och sin konsumtion. Utskottet
ser också med tillfredsställelse på att Konsumentverket, enligt
vad som anförs i propositionen, får ett mer uttalat ansvar för
en sammanhållen miljöinformation till konsumenter. Som
regeringen framhåller kräver detta en nära samverkan med andra
ansvariga myndigheter och med konsumentorganisationer och
miljöorganisationer. Det räcker emellertid inte med att
myndigheter och frivilligorganisationer tar ett ansvar. Enligt
utskottets mening bör också producenterna ta sitt miljöansvar
och arbeta seriöst och målinriktat för att miljöanpassa sina
produkter. Av direktiven till utredningen om en åtgärdsinriktad
handlingsplan framgår att planen också skall innefatta åtgärder
som stimulerar företagen att få fram miljövänliga produkter.
Av den i föregående avsnitt lämnade redovisningen av EG:s
regler om produktutformning och den s.k. Cassis de
Dijon-principen framgår att lagstiftning, i vart fall i enlighet
med önskemålen i motionerna L717, L49 och Fi417, knappast skulle
vara en framkomlig väg. Sådana regler skulle komma i konflikt
med de åtaganden som Sverige gjort genom sitt medlemskap i EU. I
sammanhanget bör dock påpekas att EG:s regler inte hindrar att
producenterna och handeln frivilligt lämnar information som
underlättar för konsumenterna att göra bra miljöval. Utskottet
har i andra sammanhang behandlat detta spörsmål med anledning av
motionsyrkanden. Utskottet har därvid anfört att konsumenterna,
med ett ökat varuutbud, i högre grad än tidigare kan komma att
efterfråga uppgifter av olika slag som rör t.ex. olika
produktionsförhållanden. Eftersom en tillfredsställande märkning
-- i likhet med annan varuinformation som konsumenterna önskar
-- är ett konkurrensmedel har utskottet utgått från att enskilda
företag i olika branscher utnyttjar denna möjlighet (se bl.a.
bet. 1993/94:LU22).
Den utveckling som utskottet tidigare förutsatt synes nu ha
kommit i gång. Miljömärkningen är numera väl etablerad. Vid
sidan av de officiella märkningarna finns bl.a.
Naturskyddsföreningens Bra miljöval, KRAV-märkning av livsmedel
samt ett antal företagsmärkningar. Det förekommer således flera
olika miljösymboler på marknaden som i varierande grad beaktar
produkternas funktion och effekter på miljön. Utskottet anser i
likhet med regeringen att en vederhäftig miljömärkning är ett
viktigt hjälpmedel för den enskilde konsumenten när det gäller
val av produkter. Förutsatt att miljösymboler och annan märkning
åtnjuter konsumenternas förtroende utgör de ett viktigt bidrag
till utvecklingen mot ett miljövänligare samhälle.
Vad särskilt gäller yrkandena 7--11 i motion L49 och motion
L708 i den del som gäller miljömärkning av leksaker konstaterar
utskottet att det inte finns något närmare underlag för
riksdagen att inom ramen för detta ärende ta ställning till
yrkanden om åtgärder beträffande specifika varor.
När det gäller livsmedel finns särskilda bestämmelser i
livsmedelslagen som innebär att ett livsmedel inte får ha en
sådan sammansättning eller beskaffenhet i övrigt att det kan
antas vara skadligt att förtära. Med stöd av bemyndiganden i
livsmedelslagen meddelar Statens livsmedelsverk föreskrifter om
märkning av livsmedel och om bekämpningsmedelstillsatser i
livsmedel. Sådana föreskrifter finns i Statens livsmedelsverks
kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om
bekämpningsmedelsrester i livsmedel (SLV FS 1993:32) och i
Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna
råd om märkning och presentation av livsmedel (SLV FS 1993:19).
Frågor som gäller märkning av livsmedel har nyligen behandlats
av utskottet i betänkande 1994/95:LU20.
Beträffande motionsyrkandena om olika produkters
energiförbrukning vill utskottet peka på att
marknadsföringslagens bestämmelser om informationsskyldighet ger
möjlighet att ålägga näringsidkare att ge produktinformation,
dvs. information om en varas eller tjänsts innehåll,
beskaffenhet och egenskaper eller dess användning, förvaring och
skötsel. Marknadsdomstolen har, i avgörandet MD 1981:20, ålagt
bilföretag att i annonsering informera om bilars
bränsleförbrukning och bränslekostnader enligt normer angivna i
Konsumentverkets riktlinjer. Dessutom kan utskottet erinra om
att det finns två EG-direktiv om märkning av hushållsapparaters
energiförbrukning. Genom lagen (1992:1232) om märkning av
hushållsapparater har Konsumentverket bemyndigats att meddela
föreskrifter om att vissa slag av hushållsapparater skall vara
märkta eller på något annat sätt försedda med information om
bl.a. energiförbrukning. Med stöd av bemyndigandet har
Konsumentverket nyligen utfärdat föreskrifter och information om
energiförbrukning hos elektriska kylskåp och frysar för
hushållsbruk (KOVFS 1995:1).
Också när det gäller leksaker finns ett särskilt EG-direktiv.
Genom lagen (1992:1327) om leksakers säkerhet har
Konsumentverket bemyndigats att meddela föreskrifter i
anslutning till lagen. Med stöd av bemyndigandet har
Konsumentverket utfärdat föreskrifter om leksakers säkerhet
(KOVFS 1993:9). Av föreskrifterna framgår att leksaker som
innehåller farliga ämnen eller preparat skall innehålla
information om dessa ämnens farlighet samt om vilka
försiktighetsåtgärder som skall vidtas för att man skall kunna
undvika de risker som är förbundna med användningen av dem.
Vidare vill utskottet med anledning av yrkande 30 i motion L49
erinra om att regeringen beslutat tillsätta en utredning om
förutsättningarna för en ökad miljörelatering i skattesystemet
(dir. 1994:11). Utredningen skall analysera förutsättningarna
för och belysa problemen med ytterligare miljöanpassning av
skattesystemet. I detta ingår möjligheten att höja intäkterna
från miljörelaterade skatter och sänka dem på andra skatter,
t.ex. skatter på arbete. Kommittén skall slutredovisa sitt
uppdrag senast före 1995 års utgång.
I övrigt vill utskottet hänvisa till den redovisning som görs
i propositionen över det arbete som pågår på olika håll i syfte
att åstadkomma nya styrmedel för en miljöanpassad produktion och
konsumtion och som också syftar till att underlätta för
konsumenterna att göra bra miljöval. Sammanfattningsvis anser
utskottet att resultatet av detta arbete -- främst
utredningsarbetet rörande en åtgärdsinriktad handlingsplan --
bör avvaktas. Några särskilda åtgärder från riksdagens sida med
anledning av motionerna L708 yrkandena 1--3, L717 yrkandena
2--5, L49 yrkandena 3--11, 16, 30 och 31 samt Fi417 yrkande 9
bör därför inte komma till stånd.
Miljömärkningssystemen
Som tidigare redovisats infördes under år 1989 ett
harmoniserat nordiskt system för miljömärkning av produkter, den
s.k. svanmärkningen. Den frivilliga miljömärkningen i
Sverige -- inom ramen för detta system -- organiseras och drivs
av Standardiseringen i Sverige (SIS) och leds av
Miljömärkningsstyrelsen. Verksamheten regleras genom ett avtal
mellan staten och SIS.
Inom EU gäller sedan våren 1992 ett gemensamt
miljömärkningssystem. Systemet har införts genom rådets
förordning (EEG) nr 880/92 av den 23 mars 1992 om ett
gemenskapsprogram för tilldelning av miljömärke.
EG-förordningen, som är direkt gällande i Sverige, återspeglar
i stort de principer som gäller för den nordiska
miljömärkningen. Bestämmelser som behövs för att tillämpa EG:s
miljömärkningsförordning finns i lagen (1994:1772) om
tillämpningen av det europeiska miljömärkningssystemet. Enligt
EG-förordningen skall de länder i vilka förordningen gäller utse
organ som ansvarar för de uppgifter som anges i förordningen.
Med stöd av tillämpningslagen har regeringen utsett SIS att vara
behörigt organ i Sverige. Symbolen för EU:s miljömärkning är en
stiliserad blomma, den s.k. EU-blomman. Under innevarande vår
har kriterier fastställts för märkning av hushålls- och
toalettpapper, tvättmedel, jordförbättringsmedel, färg och lack.
Tidigare fastställda kriterier gäller tvätt- och diskmaskiner.
Enligt uppgift kommer inom kort kriterier för ytterligare
varugrupper att fastställas (se Nytt i EU, nr 5 1995).
Vid sidan av dessa officiella märkningssystem förekommer
också, såsom tidigare nämnts, andra, bl.a.
Naturskyddsföreningens Bra miljöval och KRAV-märkning av
livsmedel samt andra märkningar av olika slag som görs av
företagen själva.
Frågor som berör svanmärkningen tas upp i tre motioner.
Yvonne Ruwaida och Birger Schlaug (båda mp) begär i motion L49
tillkännagivanden om att en mängd närmare angivna brister i det
nordiska miljömärkningssystemet bör rättas till (yrkandena
17--24). I motionen framförs också förslag som innebär bl.a. att
miljömärkningssystem endast bör få drivas av miljö- och
konsumentorganisationerna. Miljömärkning till lägre kostnader
skall erbjudas företag med begränsade ekonomiska resurser. Vid
sidan av EU:s miljömärkningssystem anser motionärerna att det är
tillräckligt med ett enda nationellt system. Motionen innehåller
vidare konkreta förslag om det förordade miljömärkningssystemets
ekonomi, organisation och arbetsformer (yrkandena 25--29).
I motion Jo685 av Yvonne Ruwaida (mp) yrkas tillkännagivande
om att regeringen skall verka för att den nationella
miljömärkningen får behållas även i framtiden (yrkande 13).
I motion L711 anser Agne Hansson m.fl. (c) att regeringen bör
se över Miljömärkningsstyrelsens sammansättning. Enligt
motionärernas mening finns det med den nuvarande ordningen en
tendens att de stora företagen och branscherna får ett för stort
inflytande i förhållande till miljö- och konsumentorganisationer
och småföretagare (yrkande 7).
Utskottet kan konstatera att det nordiska
miljömärkningsarbetet fram till år 1994 har resulterat i att
kriterier fastställts för 30 produktgrupper. Under det senaste
året har kriterier utarbetats för bl.a. tidningspapper,
tvättmaskiner, möbler och gräsklippare. Drygt 650 produkter,
märkta med den nordiska svanen, finns på den nordiska marknaden
(se MiljöMärkt, Nyhetsblad från SIS Miljömärkning, nr 11 1994).
På uppdrag av Nordiska ministerrådets ämbetsmannakommitté för
konsumentfrågor har avdelningen för industriell miljöekonomi vid
Lunds universitet gjort en utvärdering av det nordiska
miljömärkningssystemet. I utvärderingen, som redovisades hösten
1994, konstateras att den nordiska miljömärkningen i jämförelse
med andra länders officiella miljömärkningssystem har lyckats
relativt väl beträffande antalet fastställda kriterier,
utfärdade licenser och produkter på marknaden. Konsumenternas
kännedom om den nordiska miljömärkningssymbolen svanen har vuxit
i de nordiska länderna, och miljömärket har hög trovärdighet
både hos konsumenter och producenter. I utvärderingsrapporten
föreslås förändringar i organisation och beslutsordning i syfte
att effektivisera arbetet. Ämbetsmannakommittén har inhämtat
synpunkter på utvärderingen genom bl.a. de departement som är
ansvariga för miljömärkningsverksamheten i de nordiska länderna.
Enligt vad utskottet erfarit kommer de nordiska
konsumentministrarna att ta ställning till såväl behovet av
förändringar av verksamheten som tidsplanen för arbetet under
hösten 1995.
Med hänvisning till det redovisade kan utskottet inte ställa
sig bakom den kritik mot det nordiska miljömärkningssystemet som
framförs i motion L49. Inte heller finner utskottet skäl att
förorda något nytt fristående miljömärkningssystem med
statsbidrag. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L49
yrkandena 17--29.
När det gäller motion Jo685 vill utskottet erinra om att EG:s
miljömärkningsförordning inte innebär något hinder mot andra
parallella nationella miljömärkningssystem. En utvärdering av
EG:s miljömärkningssystem kommer att äga rum år 1997. Om fråga
om ett förbud mot parallella miljömärkningssystem då skulle
uppkomma utgår utskottet från att regeringen i lämpligt
sammanhang ger riksdagen tillfälle att redovisa sin inställning.
Utskottet avstyrker således bifall till motion Jo685 yrkande 13.
Med anledning av motion L711 vill utskottet erinra om att
Miljömärkningsstyrelsen enligt avtalet mellan staten och SIS
består av ordföranden och nio andra styrelseledamöter. Andra
styrelseledamöter än ordföranden utses av SIS styrelse efter
förslag av Konsumentverket, Naturvårdsverket,
Kemikalieinspektionen, Landsorganisationen i Sverige (LO),
Kooperativa förbundet, Svenska naturskyddsföreningen,
Miljövårdsförbundet, Sveriges industriförbund, Grossistförbundet
svensk handel och Sveriges köpmannaförbund. Svenska
naturskyddsföreningen lämnade styrelsen hösten 1992. Ordföranden
utses av regeringen.
Mot bakgrund av det anförda kan utskottet inte se annat än att
det genom statens avtal med SIS finns tillräckliga garantier för
att Miljömärkningsstyrelsen får en lämplig sammansättning.
Motion L711 yrkande 7 avstyrks följaktligen.
Brukarkrav vid avregleringar m.m.
Under det senaste årtiondet har den offentligt reglerade
tjänsteproduktionen förändrats avsevärt genom avreglering och
ökat inslag av konkurrens i verksamheten. Områden som svarar för
en avsevärd del av utgifterna för den privata konsumtionen har
avreglerats. Verksamheten vid vissa statliga myndigheter har
bolagiserats och i vissa fall privatiserats. På det kommunala
området har tjänsteproduktionen under senare år även skett i
andra former än den traditionella förvaltningsformen. Det gäller
exempelvis entreprenader, s.k. beställar-utförarmodeller,
resultatenheter samt kooperativa och ideella lösningar. Syftet
med åtgärderna har främst varit att pressa kostnaderna men även
att få ett mer varierat utbud av tjänster.
Ingemar Josefsson och Ronny Olander (båda s) anser i motion
L706 att det finns skäl att se över konsumentskyddet när det
gäller köp av kommunala varor och tjänster, t.ex. värme,
elektricitet och sophämtning. I verksamheter som drivs i
kommunal regi har den politiska styrningen förutsatts innebära
tillräckligt stöd. I praktiken ligger dock den politiska
styrningen, enligt motionärernas mening, på en övergripande
nivå, och många människor finner det svårt att få stöd i
enskilda ärenden. Motionärerna anser att det kan vara lämpligt
att analysera om KO och Konsumentverket kan få utökade
kompetensområden. I motionen pekas också på den europeiska
debatt som börjat om hur konsumentintresset skall tas till vara
i tider av avreglering och privatisering. Enligt motionärernas
mening bör den svenska regeringen noga följa det påbörjade
arbetet och bidra med svenska erfarenheter till att gemensamma
europeiska beslut kan baseras på konsumentintresset.
Frågan om brukarnas ställning till följd av de förändringar
som har skett i offentlig verksamhet behandlades av utskottet
våren 1994 med anledning av en motion (bet. 1993/94:LU24).
Utskottet utgick från att överväganden skulle ske inom ramen för
den konsumentpolitiska översyn som då pågick.
I samband med behandlingen av proposition 1993/94:188 Lokal
demokrati uttalade riksdagen (bet. 1993/94:KU40) att en samlad
uppföljning och utvärdering borde göras av de reformer och
omfattande förändringar som har genomförts inom den kommunala
verksamheten. Regeringen har därför beslutat tillsätta en
parlamentarisk kommitté för en sådan uppföljning. Kommittén
skall utarbeta förslag till åtgärder som utvecklar och stärker
medborgarnas möjligheter till inflytande över det fortsatta
förnyelsearbetet. Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt frågor
som rör insyn i och kontroll av kommunal verksamhet som bedrivs
på entreprenad. Arbetet skall vara slutfört senast den 1 juli
1996 (dir. 1994:151).
I förevarande proposition (s. 54) uttalar regeringen att
utgångspunkten måste vara att brukarnas intressen när det gäller
offentliga tjänster tas till vara av den politiska styrningen
och kontrollen. De politiskt valda organen har det övergripande
ansvaret för verksamheten. Detta gäller, enligt regeringens
mening, i synnerhet på det kommunala området. På en avreglerad
och konkurrensutsatt marknad blir emellertid de politiska
organens och de förtroendevaldas roll alltmer oklar. Den
politiska styrningen och kontrollen anser regeringen kan behöva
kompletteras med vissa åtgärder som på det praktiska planet
hjälper brukarna i olika avseenden. Det är därför enligt
regeringens mening viktigt att uppmärksamhet och analys ägnas åt
frågor som har relevans för medborgarna som brukare av
offentliga tjänster. Regeringens slutsats är att avregleringen
och den ökade konkurrens som offentlig verksamhet utsätts för
leder till konsekvenser av olika slag för brukarna. De problem
som dessa förändringar ger brukarna av offentliga tjänster bör
analyseras och behovet av brukarskydd preciseras. Formerna för
detta bör dock övervägas närmare.
Enligt utskottets mening är det en angelägen uppgift för den
framtida konsumentpolitiken att uppmärksamma problem av det slag
som berörts i motionen och vidta åtgärder så att de avreglerade
marknaderna fungerar konsumentpolitiskt rationellt. Med
hänvisning till vad som redovisats i propositionen ser utskottet
emellertid inte något behov av ett tillkännagivande från
riksdagens sida. Utskottet utgår från att de frågeställningar
som tas upp i motionen blir föremål för överväganden inom ramen
för det analysarbete som regeringen aviserat.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L706.
Forskning
Forskning på det konsumentpolitiska området tillhör inte någon
särskild akademisk disciplin. Verksamheten bedrivs inom många
områden med vitt skilda teoretiska och metodologiska ansatser.
Försök att förankra konsumentforskningen inom universitet och
högskolor har inte alltid lyckats. Forskningen inom det
konsumenttekniska området får emellertid nu anses etablerad.
Sedan länge har det ingått i Konsumentverkets uppgifter att
stödja forskningen på konsumentområdet. Verket har också sedan
mitten av 1970-talet, med undantag för några år i början av
1980-talet, haft särskilda medel för att stödja forskningen på
konsumentområdet. I 1993 års forskningspolitiska beslut (prop.
1992/93:170, bet. LU48, rskr. 392) underströk lagutskottet
behovet av forskning på konsumentområdet. Det är därför
värdefullt, anförde utskottet, att Konsumentverket även
fortsättningsvis har tillgång till ett forskningsanslag. I
avvaktan på resultatet av den pågående konsumentpolitiska
översynen har anslaget bestämts till ett i stort sett oförändrat
belopp -- 2,1 miljoner kronor -- de senaste två budgetåren. Som
tidigare redovisats har riksdagen för det kommande budgetåret
beslutat ett motsvarande belopp till konsumentforskningen (bet.
1994/95:LU19).
I propositionen (s. 56) förklarar regeringen att den
konsumentpolitiska forskningen vid universitet och högskolor
måste förstärkas. Forskning är, enligt regeringens mening, ett
betydelsefullt instrument för en resultatinriktad
konsumentpolitik. Genom forskningsinsatser kan olika problem för
konsumenterna kartläggas och orsaker analyseras. Forskning kan
bidra till att man skapar lösningar på olika problem.
Forskningen ger sålunda ökad kunskap om konsumenternas
förhållanden och hur dessa kan förbättras.
Vidare upplyses i propositionen att regeringen den 23 mars
1995 beslutat att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att
utarbeta ett förslag till konsumentpolitiskt forskningsprogram
som skall vara ett underlag för den forskningspolitiska
proposition som regeringen avser att lägga fram år 1996. Av
direktiven (dir. 1995:45) framgår att det i uppdraget ingår att
kartlägga den konsumentpolitiska forskningen i Sverige med
utblickar mot de nordiska länderna och EU. Vidare skall
utredaren analysera forskningsområdet och föreslå hur
forskningsområdet bör organiseras. Därutöver skall utredaren
föreslå hur forskningsområdet bör finansieras. Utredaren skall
redovisa sitt förslag till regeringen senast den 31 december
1995.
I motion L712 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) framhålls
betydelsen av konsumentforskningen. Enligt motionärernas mening
finns det ett klart behov av en ny inriktning inom
samhällsekonomin, lämpligen benämnd konsumentekonomi. Medel för
forskning och utbildning med sådan inriktning bör enligt
motionärernas mening kunna skapas genom vissa omfördelningar
från annan ekonomiforskning. Vidare är det nödvändigt att
forskningen sker utifrån konsumentperspektivet -- dvs. forskning
som kan "muta in" konsumenternas perspektiv på den ekonomiska
arenan. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening skall ge
regeringen till känna vad i motionen anförts om
konsumentforskningens betydelse och om behovet av en ny
ekonomiinriktning -- konsumentekonomi (yrkandena 2 och 3).
I motion L717 anför Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) att den samlade
kunskapen om ekonomi och marknad sett ur ett konsumentperspektiv
(konsumentkunskap) är alltför liten. Forskningen på området är,
enligt motionärernas mening, så eftersatt att viktiga kunskaper
när det gäller hushållens villkor saknas. Motionärerna anser att
man bör börja med att ge större resurser till
konsumentforskningen. Därefter bör konsumentforskningen få en
egen organisation inom universitet och högskolor med möjlighet
att själv fördela egna forskningsresurser. I motionen yrkas
tillkännagivande härom (yrkande 1).
Också i motion L49, som väckts med anledning av propositionen,
framhåller Yvonne Ruwaida och Birger Schlaug (båda mp) behovet
av konsumentforskning. Enligt motionärernas mening bör man
sträva efter att ge konsumentforskningen ökade resurser och
därefter se till att denna forskning får en egen organisation
inom universitet och högskolor med möjlighet att fördela egna
resurser. I motionen begärs ett tillkännagivande därom (yrkande
2).
Kritiska synpunkter mot beslutet att tillkalla en särskild
utredare på konsumentforskningens område framförs av Rolf
Dahlberg m.fl. (m) i motion L47. Motionärerna anser att det är
tveksamt om skattemedel skall avsättas till en utredning med
uppgift att arbeta fram förslag till hur forskning skall
bedrivas. Detta är, anför motionärerna, närmast en uppgift för
forskarna att ta ställning till. Konsumentforskningen bör
således inte särbehandlas. Enligt motionärernas uppfattning bör
övervägas om inte konsumentforskningen kan inrymmas inom ramen
för den redan beslutade resurstilldelningen på forskningsområdet
(yrkande 8).
Utskottet kan inte finna annat än att regeringens direktiv
till utredningen om konsumentforskning tillgodoser önskemålen i
motionerna L712 och L717. I avvaktan på resultatet av den nu
tillsatta utredningen finner utskottet inte skäl till några
tillkännagivanden i enlighet med vad som begärs i motion L49.
Utskottet avstyrker därmed bifall till motionerna L712 yrkandena
2 och 3, L717 yrkande 1 och L49 yrkande 2.
När det gäller motion L47 vill utskottet peka på att det av
utredningsdirektiven framgår att utredningsresultatet skall vara
ett underlag för den forskningspolitiska proposition som
regeringen avser att lägga fram år 1996. Utskottet kan för sin
del inte finna att det är fråga om någon särbehandling av
konsumentforskningen och konstaterar att det i samband med den
kommande forskningspolitiska propositionen kan finnas anledning
för utskottet att återkomma i frågan.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall också till motion
L47 yrkande 8.
Utbildning
Frågor som gäller utbildning inom konsumentområdet tas upp i
en motion. Agne Hansson m.fl. (c) framhåller i motion L711
utbildningens betydelse på konsumentområdet. Enligt
motionärernas mening bör det ankomma på staten att se till att
lärarutbildningen innehåller konsumentkunskap och på kommunerna
att ansvara för att resurser avdelas härför. Också utbildningen
av konsumentvägledare tas upp i motionen. Motionärerna anser att
de förändringar som uppstått i och med medlemskapet i EU kommer
att ställa krav på deras fortbildning. Staten bör, enligt
motionärerna, medverka till att sådan fortbildning kommer till
stånd (yrkandena 9 och 10).
Som tidigare redovisats framgår av propositionen (s. 33) att
konsumentkunskap i grundskolans läroplan är integrerad främst i
ämnet hemkunskap. Den nya kursplanen i hemkunskap tar upp
konsumentfrågor i olika avseenden. I gymnasiet beror elevernas
möjligheter att ytterligare lära sig om konsumentfrågor på
vilket program de väljer. Enligt utskottets mening får
förutsättas att lärarutbildningen resursmässigt och i övrigt är
anpassad till den undervisning som enligt läroplanen skall
bedrivas.
I sammanhanget vill utskottet också erinra om de insatser som
Konsumentverket gör när det gäller utbildning. Insatserna går ut
på att ge barn och ungdomar grundläggande kunskaper och insikter
samt påverka deras värderingar i konsumentfrågor. Grundskolan,
gymnasieskolan och vuxenutbildningen har därvid prioriterats.
Verket tillhandahåller bl.a. studiematerial och anordnar
fortbildning av lärare. Av Konsumentverkets årsredovisning för
budgetåret 1993/94 framgår att målgruppen för verkets
skolinsatser är omkring 40 000 lärare. Utifrån försäljningen av
lärarmaterial räknar verket med att man når närmare 10 000
lärare med någon del av materialet. För konsumentvägledare
produceras ett särskilt s.k. skolblad i omkring 500 exemplar,
som ges ut tre gånger per år. Ett särskilt informationsblad ges
ut två gånger årligen till omkring 2 000 nyckelpersoner på
utbildningsområdet. En annan kontaktväg för att öka kunskapen om
konsumentfrågor bland skolföreträdare som Konsumentverket
använder sig av är deltagande på mässor och konferenser. När det
gäller fortbildningen har Konsumentverket som mål att minst 300
grundskole- och gymnasieskolelärare årligen skall fortbildas på
kurser och studiedagar, anordnade av verket eller andra. Antalet
deltagare var budgetåret 1993/94 närmare 500. Deltagare var
såväl lärare som utbildare på lärarhögskolorna. Samtliga kurser
har utvärderats och 90 % av deltagarna var nöjda. Verket har
också undersökt hur de lärarutbildare som deltagit i
fortbildningen åren 1991--1993 har förändrat sin undervisning.
Nio av tio anser därvid att de tar upp konsumentfrågorna i
större utsträckning än tidigare.
I propositionen (s. 34) anför regeringen att bl.a.
Konsumentverkets vidareutbildning av lärare är en viktig åtgärd
för att stärka konsumentfrågornas roll i skolundervisningen och
att detta arbete bör fortsätta.
När det gäller utbildning av konsumentvägledare framgår av
Konsumentverkets årsredovisning för budgetåret 1993/94 att
verket bedriver både grundutbildning och fortbildning av sådan
personal. Fortbildningskurserna kan gälla olika områden, t.ex.
bilar, boende, hushållsekonomi och försäkringar. Verket har även
haft kurser i ekonomisk rådgivning för främst socialsekreterare.
Av Konsumentverkets anslagsframställning för budgetåret 1995/96
kan inte dras andra slutsatser än att verkets arbete med
utbildningsfrågor också framdeles kommer att ges hög prioritet.
Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats kan utskottet inte
finna annat än att den utbildnings- och fortbildningsverksamhet
som Konsumentverket, inom ramen för tillgängliga resurser,
tillhandahåller lärare och konsumentvägledare m.fl. är
ändamålsenlig. Utskottet förutsätter att utbildningens innehåll
fortlöpande kompletteras bl.a. utifrån de synpunkter som
framförts i motionen.
Några särskilda tillkännagivanden från riksdagens sida i
enlighet med vad som begärs i motion L711 yrkandena 9 och 10 kan
enligt utskottets mening inte anses erforderligt.
Informationsteknik i konsumentarbetet
I några av de motioner som väckts under den allmänna
motionstiden innevarande år tas upp frågor som gäller
utnyttjande av informationstekniken i det konsumentpolitiska
arbetet.
I motion L701 anför Rolf Dahlberg m.fl. (m) att den nya
informationsteknologin innebär att alltfler konsumenter får
tillgång till allt mer information på kortare tid och till lägre
kostnad. Staten bör därför, enligt motionärernas mening, hel-
eller delfinansiera utbyggnaden av den del av infrastrukturen
som är en förutsättning för informationsteknologin. I motionen
yrkas att riksdagen som sin mening skall ge regeringen detta
till känna (yrkande 9).
Agne Hansson m.fl. (c) anser i motion L711 att en utredning
bör komma till stånd om hur vi kan använda oss av
informationsteknologin för att sprida produktinformation till
konsumenter. Ett sätt kan, enligt motionärernas mening, vara att
ge ökad tillgång till databaser med sådan information i större
varuhus och köpcentra. I motionen yrkas ett tillkännagivande
härom (yrkande 12).
Ingbritt Irhammar m.fl. (c) yrkar i motion A807 ett
tillkännagivande om att informationstekniken skall komma till
användning för att sprida produktinformation till konsumenter
(yrkande 11).
I likhet med motionärerna anser utskottet att utnyttjande av
datateknik för konsumentinformation kan medföra stora fördelar,
och utskottet förutsätter att de möjligheter som finns tas till
vara. I sammanhanget vill utskottet erinra om att regeringen den
19 januari 1995 tillkallat en kommission för att främja en bred
användning av informationsteknik, den s.k. IT-kommissionen (dir.
1995:1). Kommissionen skall vara rådgivande till regeringen i
övergripande och strategiska frågor inom informationsteknikens
område. Vidare skall kommissionen vara pådrivande och
kunskapsspridande i fråga om informationsteknikens möjligheter i
samhällsutvecklingen. IT-kommissionen skall även lämna förslag
om hur användarnas intressen kan tas till vara inom ramen för
strävan att åstadkomma en så bred användning av
informationsteknik som möjligt. Den skall också belysa vilka
följder som utnyttjandet av informationsteknik kan få i
samhällslivet i vid mening. Av direktiven framgår vidare att
kommissionen skall vara framåtblickande, aktualisera nya
frågeställningar samt ta initiativ som uppmuntrar en ökad
användning av informationsteknik. I uppdraget ingår att föreslå
åtgärder som främjar en ökad tillgänglighet till databaser och
datanät. En första rapport skall lämnas till regeringen senast
den 1 juni 1995. Kommissionen skall därefter årligen den 1
oktober redovisa resultatet av arbetet. Uppdraget gäller till
den 31 december 1996.
Utskottet utgår från att de spörsmål som tas upp i motionerna
L711 yrkande 12 och A807 yrkande 11 kommer att bli föremål för
behandling inom ramen för IT-kommissionens arbete och avstyrker
följaktligen motionsyrkandena.
Vad särskilt gäller motion L701 vill utskottet peka på att
regeringen i sina direktiv till kommissionen konstaterar att
nätutbyggnaden nu sker snabbt och av olika företag. Regeringen
avser att följa utvecklingen inom detta område och vid behov
vidta åtgärder för att säkerställa likvärdiga villkor över hela
landet när det gäller tillgången till modern data- och
telekommunikation. Beredskap bör, enligt regeringens mening,
hållas för att, i takt med den tekniska utvecklingen, se till
att investeringar i infrastrukturen kommer till stånd i den
omfattning som behövs för att så många som möjligt skall få
tillgång till den nya tekniken på likvärdiga villkor. Med det
anförda avstyrker utskottet också bifall till motion L701
yrkande 9.
Konsumentverket
Principiella frågor som gäller Konsumentverkets verksamhet
tas upp i tre motioner.
I motion L701 menar Rolf Dahlberg m.fl. (m) att verkets
uppgifter för närvarande är alltför omfattande och leder till
att verksamheten splittras. Enligt motionärerna bör
Konsumentverkets myndighetsuppgifter skiljas från verkets andra
uppgifter och roller i syfte att effektivisera verksamheten.
Vidare bör, anför motionärerna, verkets myndighetsfunktioner
renodlas. Den renodlade verksamheten bör omfatta produktkontroll
och tillsyn över att den konsumenträttsliga lagstiftningen
efterlevs. Icke myndighetsbetingad verksamhet, t.ex.
förslagsverksamhet samt provnings- och forskningsverksamhet, bör
däremot överlåtas till privata aktörer. Möjligheten att
privatisera delar av Konsumentverkets verksamhet bör, enligt
motionärernas mening, utredas närmare (yrkandena 3 och 4).
Liknande synpunkter framförs i den med anledning av
propositionen väckta motionen L47 av Rolf Dahlberg m.fl. (m).
Enligt motionärernas uppfattning måste staten hålla kostnaderna
nere för den offentliga verksamheten. En omprövning av statlig
verksamhet innebär möjligheter till nya och mer effektiva
lösningar på gamla frågor och problem. Den nuvarande statliga
konsumentpolitiken utgör enligt motionärernas mening exempel på
ett område som det nu är hög tid att reformera. Motionärerna
anser att Konsumentverket i allt större utsträckning bör
intäktsfinansiera sin verksamhet. Genom minskningar och
renodlingar av anslagsfinansierad verksamhet kan ytterligare
besparingar komma till stånd. Vidare kan vissa verksamheter
utgå. I motionen erinras om att provningar av olika slag även
utförs av andra än Konsumentverket. I motionen begärs
tillkännagivanden om vad som sålunda anförts (yrkandena 9--11).
Rolf Dahlberg m.fl. (m) anför vidare i motion L701 att
Konsumentverket i ett EU-perspektiv kan komma att ha en viktig
roll. Enligt motionärernas mening är det emellertid inte
Konsumentverkets sak att utforma den svenska konsumentpolitiken.
Detta är en uppgift som måste ankomma på den centrala
statsledningen. I motionen yrkas att riksdagen skall ge
regeringen till känna vad som sålunda anförts om
Konsumentverkets roll i ett EU-perspektiv (yrkande 10).
I motion A807 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) yrkas ett
tillkännagivande om att Konsumentverket bör få ett ökat
informationsansvar för livsmedel (yrkande 8).
Av utskottets tidigare ställningstaganden i frågor som rör
det statliga engagemanget i konsumentpolitiken följer att
motionerna L701 yrkandena 3 och 4 samt L47 yrkandena 9--11 bör
avslås. Utskottet anser således att det inte finns några skäl,
vare sig ekonomiska eller andra, att förändra statens ansvar för
konsumentpolitiken och föra över det till andra aktörer. Den
nuvarande myndighetsstrukturen på konsumentområdet är, såsom
utskottet också tidigare anfört, ändamålsenlig och bör bestå
även i framtiden.
I sammanhanget vill utskottet också peka på att regeringen i
propositionen (s. 59) aviserar en genomgång av de berörda
sektorsmyndigheternas instruktioner för att i den mån det behövs
klargöra deras ansvar för att ta till vara konsumenternas
intressen. I sammanhanget skall rollfördelningen mellan berörda
myndigheter och andra organ ses över, varvid samråds- och
samarbetsformer särskilt skall beaktas. Även frågan om hur
berörda myndigheter och organ tillsammans kan verka för att
tydlig information om rollfördelningen skall nå ut till
konsumenterna bör, enligt regeringens mening, behandlas vid
genomgången.
Utskottet förutsätter att man i samband med denna genomgång
kommer att ta upp frågan om informationsansvaret på
livsmedelsområdet. Vidare förutsätter utskottet att det i
samband med denna genomgång också görs en bedömning av om en
viss verksamhet har avsedd effekt och om effekten står i rimlig
proportion till kostnaderna. I övrigt utgår utskottet från att
regeringen, såsom hittills, i samband med den årligen
återkommande budgetprocessen prövar om en viss verksamhet eller
verksamhetsgren är ändamålsenlig.
Inte heller finns enligt utskottets mening skäl att förorda
bifall till yrkande 10 i motion L701. Enligt utskottets mening
är det givet att Konsumentverket följer de politiska riktlinjer
som regeringen och riksdagen fastställer.
Utskottet avstyrker bifall till motionerna L701 yrkandena 3, 4
och 10, L47 yrkandena 9--11 och A807 yrkande 8.
I tre motioner tas upp frågor som berör Konsumentverkets
arbetsuppgifter.
Agne Hansson m.fl. (c) anser i motion L711 att Konsumentverket
bör ägna ökad uppmärksamhet åt reklamgranskning i etermedia.
Detta bör, enligt motionärernas mening, riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna (yrkande 11).
Ulla-Britt Hagström (kds) anser i motion K409 att
marknadsföring av s.k. rollspel borde vara förenad med
skyldighet att ge särskild konsumentupplysning. I motionen yrkas
tillkännagivande därom (yrkande 3).
I motion L714 anför Gudrun Lindvall m.fl. (mp) att leksakers
säkerhet blivit sämre i och med Sveriges EU-medlemskap.
Motionärerna kritiserar det genom EU-medlemskapet införda
systemet med CE-märkning. I motionen anförs vidare att det
föreligger ett behov av entydiga regler för märkning av leksaker
med varningstexter så att dessa finns på lättförståelig svenska.
Enligt motionärernas mening bör också marknadskontrollen byggas
ut (yrkandena 1 och 4).
Med anledning av motion L711 vill utskottet erinra om att
riksdagen tidigare i vår beslutat en ny marknadsföringslag, som
skall träda i kraft den 1 januari 1996 (prop. 1994/95:123, bet.
LU16, rskr. 267). Den nya lagen innefattar bl.a. ett helt nytt
och effektivare sanktionssystem. Exempelvis införs särskilda
regler med konkreta förbud mot och krav på vissa
marknadsföringsåtgärder. Överträdelser av de särskilda reglerna
kan medföra att en näringsidkare ådöms en särskild
marknadsstörningsavgift. Den nya marknadsföringslagen skall
tillämpas också på sådana televisionssändningar som omfattas av
lagen (1992:1356) om satellitsändningar av televisionsprogram
till allmänheten och som kan tas emot endast i något annat land
som är bundet av avtalet om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES-avtalet). I mål om marknadsstörningsavgift
har KO primär talerätt. Vidare har en enskild näringsidkare som
berörs av överträdelsen och en sammanslutning av näringsidkare
rätt att föra talan. Utskottet utgår från att den nya
marknadsföringslagen kommer att bli ett effektivt instrument i
syfte att beivra otillbörlig marknadsföring. Det kan inte heller
bortses från den preventiva effekt den nya lagstiftningen kan ha
på marknadsföringsområdet.
När det gäller Konsumentverkets bevakning av reklam i
etermedia vill utskottet hänvisa till verkets årsredovisning för
budgetåret 1993/94. Av redovisningen framgår att verket förra
året gjort en koncentrerad bevakning av TV-reklamen. Insatserna
har hittills lett till att flera annonsörer ändrat sin
marknadsföring. Vidare har talan i Marknadsdomstolen väckts i
två fall. Utskottet förutsätter att Konsumentverket, om behov
föreligger, fortsätter sin bevakning och med stöd av den nya
marknadsföringslagen vidtar de åtgärder som förhållandena bör
föranleda.
I den mån några särskilda åtgärder är påkallade som gäller
marknadsföring av rollspel utgår utskottet från att
Konsumentverket tar erforderliga initiativ. I sammanhanget kan
påpekas att det av artikel 13 i Internationella Handelskammarens
grundregler för reklam framgår att reklam som riktas till eller
är ägnad att påverka barn eller ungdom inte får innehålla
framställning i ord eller bild som kan medföra bl.a. fysiska
skadeverkningar.
Också med anledning av vad som anförs i motion L714 vill
utskottet hänvisa till Konsumentverkets senaste årsredovisning.
Av redovisningen framgår att verket under det förra budgetåret
på eget initiativ kontrollerat 45 CE-märkta leksaker i
förhållande till gällande standarder för leksakers säkerhet.
Verket har därvid konstaterat tydliga brister i efterlevnaden.
Med anledning därav har Konsumentverket kontaktat branschen för
att få till stånd egenåtgärder. I avvaktan på att resultatet av
dessa kontakter redovisats anser utskottet att några åtgärder
från riksdagens sida inte är påkallade. Av Konsumentverkets
anslagsframställning för budgetåret 1995/96 framgår att verket
också kommande budgetår kommer att ge frågor som gäller
marknadskontroll stor uppmärksamhet.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
L711 yrkande 11, L714 yrkandena 1 och 4 samt K409 yrkande 3.
De övergripande mål som gäller för Konsumentverket i dag
är nära kopplade till de konsumentpolitiska målen som
fastställdes i 1986 år riksdagsbeslut. Verket har till uppgift
att stödja hushållen i deras strävan att effektivt utnyttja sina
resurser samt att stärka konsumenternas ställning på marknaden.
I samband med behandlingen av anslaget till Konsumentverket för
budgetåret 1995/96 tidigare i vår beslutade riksdagen att de
nuvarande verksamhetsmålen skall gälla tills vidare i avvaktan
på förevarande proposition (bet. 1994/95:LU19, rskr. 222)
I propositionen föreslår regeringen att de övergripande målen
för Konsumentverkets verksamhet anpassas till de nya nationella
målen för konsumentpolitiken. Förslaget innebär att det
övergripande målet för verkets verksamhet skall vara
att ge hushållen goda möjligheter att utnyttja sina
ekonomiska och andra resurser effektivt,
att ge konsumenterna en stark ställning på marknaden,
att skydda konsumenternas hälsa och säkerhet, och
att medverka till en utveckling av sådana konsumtions- och
produktionsmönster, som minskar påfrestningarna på miljön och
bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling.
Med utgångspunkt i det övergripande målet för sin verksamhet
skall Konsumentverket särskilt prioritera åtgärder som avser
hushållens baskonsumtion, stöd till konsumentgrupper som är
ekonomiskt eller socialt utsatta eller av andra skäl har
särskilda behov och främjande av konsumentintressena i det
internationella samarbetet.
Utskottet har ingen erinran mot regeringens förslag i dessa
delar.
Konsumentombudsmannen (KO)
I motion L701 tar Rolf Dahlberg m.fl. (m) upp en fråga som
gäller KO:s framtida verksamhet. Motionärerna anser att KO bör
ges en självständigare ställning gentemot Konsumentverket.
Motionärerna pekar på att KO i sin funktion som åklagare vid
Marknadsdomstolen kan åberopa regler som han själv, i sin
egenskap av generaldirektör för verket, har utarbetat. Enligt
motionärernas mening kan det ifrågasättas om en sådan ordning är
helt förenlig med grundläggande rättsstatliga principer, enligt
vilka medborgarna skall garanteras opartiskhet i rättsliga
förfaranden. Frågan om KO:s framtida ställning bör därför enligt
motionärernas mening bli föremål för utredning. I motionen yrkas
tillkännagivande härom (yrkande 5).
Utskottet vill erinra om att Konsumentpolitiska kommittén i
sitt betänkande (SOU 1994:14) Konsumentpolitik i en ny tid
behandlat den fråga som motionärerna nu tar upp (s. 234).
Utredningen har därvid ansett att tillsyns- och
föreskriftsarbete m.m. bör hållas samman med den formella
KO-funktionen i en myndighet samt att generaldirektören tillika
skall vara KO.
Något ytterligare utredningsbehov kan enligt utskottets mening
inte anses föreligga, och utskottet avstyrker bifall till motion
L701 yrkande 5.
Allmänna reklamationsnämnden, m.m.
Det övergripande målet för Allmänna reklamationsnämnden är att
på ett snabbt och ändamålsenligt sätt pröva de konsumenttvister
som anmäls till nämnden. I propositionen föreslår regeringen att
det övergripande målet för Allmänna reklamationsnämnden skall
ligga fast.
I motion L47 yrkar Rolf Dahlberg m.fl. (m) att riksdagen skall
besluta att avveckla Allmänna reklamationsnämnden. I motionen
anförs att många konsumenttvister i dag löses inom ramen för den
kommunala konsumentverksamheten. Vidare hänvisas de olika
egenåtgärder som vidtagits inom näringslivet som syftar till att
lösa konsumenttvister (yrkande 12).
Inger Davidson m.fl. (kds) föreslår i motion L48 inrättande av
lokala reklamationsråd. Enligt motionärernas bedömning kan
sådana råd spela en viktig roll i konsumentpolitiken. Råden kan
bl.a. förmedla information om gällande regler till det lokala
näringslivet och dessutom medverka till att tvister mellan
konsumenter och näringsidkare löses. De kommunala
konsumentvägledarna bör delta i de lokal reklamationsrådens
verksamhet (yrkande 2).
Utskottet anser i likhet med såväl den förra regeringen (se
prop. 1994/95:16 s. 99) som den nuvarande regeringen att
Allmänna reklamationsnämnden bör fortsätta sin verksamhet i
samma former som i dag som en självständig myndighet.
Ställningstagandet innebär att utskottet avstyrker bifall till
motion L47 yrkande 12.
Med anledning av motion L48 vill utskottet peka på att de
kommunala konsumentvägledarna redan i dag utför ett betydande
arbete när det gäller tvistlösningar. Av propositionen (s. 37)
framgår att reklamationer och andra konsumenträttsliga frågor
upptog omkring 26 % av resurserna år 1994. I några kommuner har
det också bildats lokala reklamationsråd som den lokala handeln
och den kommunala konsumentverksamheten medverkar i. Råden kan
medla i och föreslå lösningar på tvister mellan köpare och
säljare men kan även ta upp generella frågor som rör
förhållandet mellan köpman och konsument. Utskottet förutsätter
att denna verksamhet, om den anses ändamålsenlig, kan utvecklas
inom ramen för den lokala konsumentverksamheten. Något
tillkännagivande från riksdagens sida kan utskottet inte finna
erforderligt.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L48
yrkande 2.
Utskottet har inte några erinringar mot att det nuvarande
övergripande målet för Allmänna reklamationsnämnden ligger fast.
Anslagsfrågor
Riksdagen har tidigare i vår beslutat om anslagen på
konsumentområdet (prop. 1994/95:100 bil. 14, bet. LU19, rskr.
222). I samband därmed förklarade utskottet sin avsikt att i
förevarande betänkande återkomma till den i budgetpropositionen
förordade inriktningen av besparingsåtgärder på konsumentområdet
fram till och med år 1998 (bil. 14, s. 7).
Budgetpropositionens förslag i denna del innebär att riksdagen
skall godkänna besparingar som uppgår till 2,1 miljoner kronor
budgetåret 1997 och till 3,2 miljoner kronor budgetåret 1998.
Båda beloppen avser 1995/96 års prisnivå.
De tidigare i vår fattade anslagsbesluten på konsumentområdet
innebär bl.a. att riksdagen med bifall till regeringens förslag
under trettonde huvudtiteln för budgetåret 1995/96 till
Konsumentverket anvisat ett ramanslag på 101 687 000 kr och
till Stöd till konsumentorganisationer ett reservationsanslag på
6 150 000 kr.
I motion L709 yrkar Rolf Dahlberg m.fl. (m) att riksdagen
skall besluta att besparingarna skall uppgå till 30 miljoner
kronor år 1998. I den med anledning av propositionen väckta
motionen L47 återkommer motionärerna till anslagsfrågan och
yrkar att riksdagen skall besluta att till Konsumentverket för
budgetåret 1995/96 anvisa ett förslagsanslag på 91 687 000 kr,
dvs. en minskning av det tidigare beslutade anslaget med 10
miljoner kronor (yrkande 13).
I två motioner som väckts med anledning av årets
kompletteringsproposition (prop. 1994/95:150) yrkas att anslagen
till Konsumentverket och Stöd till konsumentorganisationer skall
höjas. Motionerna har i dessa delar remitterats till
lagutskottet.
I motion Fi34 yrkar Birger Schlaug m.fl. (mp) att riksdagen
skall anslå ytterligare 7 miljoner kronor till Konsumentverket
och ytterligare 3 miljoner kronor till Stöd till
konsumentorganisationer för budgetåret 1995/96 (yrkande 39).
Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkar i motion Fi33 att riksdagen
skall anslå ytterligare 2 miljoner kronor till Stöd till
konsumentorganisationer (yrkande 52).
Utskottet finner inte skäl att förorda att riksdagen ändrar
sina tidigare ställningstaganden när det gäller anslagen på
konsumentområdet och avstyrker därför bifall till motionerna L47
yrkande 13, Fi33 yrkande 52 och Fi34 yrkande 39.
Regeringens förslag om framtida besparingar på
konsumentområdet framstår enligt utskottets mening som väl
avvägda med beaktande av det statsfinansiella läget och de
ställningstaganden som utskottet tidigare gjort när det gäller
den framtida konsumentpolitken.
Utskottet tillstyrker därför besparingsförslaget i
budgetpropsitionen och avstyrker bifall till motion L709.
Konsumenträttslig lagstiftning
Inledning
Ett medel som knappast hade använts inom konsumentpolitiken
före början av 1970-talet var lagstiftning. I 1972 års
riktlinjer för konsumentpolitiken utpekades lagstiftning som ett
instrument under framväxt (se prop. 1972:203 s. 5). En översikt
av viktigare lagar på konsumentområdet har lämnats ovan i
avsnittet Allmän bakgrund.
I detta avsnitt behandlar utskottet ett flertal
motionsyrkanden som gäller lagstiftningen på konsumentområdet.
Lagstiftningens inriktning
Rolf Dahlberg m.fl. (m) framför i motion L701 principiella
synpunkter på lagstiftningen på konsumentområdet. Motionärerna
anför att lagstiftningen skall säkerställa att fria och
självständiga konsumenter och producenter kan mötas på de
marknadsplatser och på de villkor som de själva väljer.
Lagstiftningen skall innehålla de restriktioner som behövs för
att förhindra sådana beteenden för konsumenterna och
producenterna som på ett uppenbart sätt strider mot den allmänna
rättsuppfattningen. Det viktiga, anförs i motionen, är att
lagarna utformas på ett sådant sätt att individernas valfrihet
främjas. Konsumenterna skall också, anför motionärerna,
garanteras lagstiftning där hälsofarliga produkter eller
tjänster omgärdas med begränsningar för producenterna. På
motsvarande sätt skall lagstiftaren beakta särskilda villkor och
förutsättningar för producenterna. I motionen yrkas att
riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad som
sålunda anförts om den konsumenträttsliga lagstiftningens
inriktning mot ökad valfrihet för konsumenterna (yrkande 8).
Enligt utskottets mening måste lagstiftning även i
fortsättningen anses utgöra ett viktigt konsumentpolitiskt medel
för att, vartefter nya behov kan uppkomma, stärka konsumenternas
rättsliga ställning. Sålunda kan nya varor och tjänster,
distributions- och marknadsföringsmetoder som introduceras på
marknaden och som i dag inte omfattas av någon lag, medföra
behov av ytterligare lagstiftning. Därtill kommer att Sveriges
medlemskap i EU innebär att vi är skyldiga att överföra vissa
EG-regler till svensk rätt. Att det vid utformningen av sådan
lagstiftning krävs att också producenternas intressen beaktas är
en självklarhet. Likaså måste givetvis lagstiftningen, liksom
hittills, bygga på ett marknadsekonomiskt synsätt och utformas
på ett sådant sätt att konsumenterna inte hindras i sin
valfrihet på marknaden. Från konsumenternas utgångspunkter är
det också viktigt, som framhålls i propositionen, att regler
inte i onödan skapar hinder och flaskhalsar i produktionen och
distributionen, så att varor och tjänster blir dyrare.
Mot bakgrund av det anförda kan utskottet inte ställa sig
bakom den inriktning av lagstiftningen på konsumentområdet som
förordas i motionen. Utskottet avstyrker följaktligen bifall
till motion L701 yrkande 8.
Produktsäkerhetslagen
Bestämmelser om produktsäkerhet finns i produktsäkerhetslagen
(1988:1604), som trädde i kraft den 1 juli 1989. Lagen syftar
till att motverka att farliga varor och tjänster orsakar person-
och egendomsskador. Produktsäkerhetslagen tillämpas i fråga om
sådana varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet
och som konsumenterna i inte obetydlig omfattning utnyttjar
eller kan komma att utnyttja för enskilt bruk. Lagens räckvidd
är således begränsad på så sätt att den inte omfattar sådana
produkter som uteslutande eller till helt övervägande del
används i offentlig verksamhet, t.ex. i den offentliga hälso-
och sjukvården, i allmänna skolor, daghem och fritidshem samt i
den allmänna äldreomsorgen.
Vid produktsäkerhetslagens tillkomst (prop. 1988/89:23, bet.
LU13, rskr. 61) ifrågasattes i motioner lämpligheten av dessa
begränsningar i lagens tillämpningsområde. Lagutskottet var
emellertid inte berett att förorda en utvidgning av lagens
tillämpningsområde till att omfatta också offentliga varor och
tjänster. Utskottet uttalade dock att det framstår som befogat
att enskilda människor ges ett skydd mot förekomsten av farliga
varor och tjänster som tillhandahålls dem i andra sammanhang än
då de förvärvas för eget bruk från en näringsidkare. Utskottet
tillade att det saknas underlag för en bedömning av hur en sådan
lagstiftning närmare bör utformas och vilka varor och tjänster
den lämpligen bör omfatta. Enligt utskottet borde frågan snarast
bli föremål för utredning. Uskottet hemställde beträffande
produktsäkerhetslagen på det offentliga området, att riksdagen
med anledning av de då aktuella motionerna som sin mening skulle
ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört. Riksdagen
följde utskottet.
År 1993 tillkallade den dåvarande regeringen en utredare med
uppgift bl.a. att pröva om lagstiftningen bör utvidgas till att
gälla varor och tjänster som tillhandahålls i offentlig
verksamhet (dir. 1993:46). Utredningen, som antog namnet
Produktsäkerhetsutredningen, överlämnade i december 1994
betänkandet (SOU 1994:150) Produktsäkerhet i offentlig
verksamhet. I betänkandet har utredningen kommit fram till att
offentliga tjänster, liksom hittills, bör falla utanför
produktsäkerhetslagen. Däremot bör, enligt utredningens mening,
lagen gälla fullt ut inom den offentliga sektorn när det gäller
varor. Betänkandet är nu föremål för remissbehandling.
Remisstiden går ut den 1 juni 1995.
I motion L701 anför Rolf Dahlberg m.fl. (m) att det är
angeläget att även den offentliga sektorns utbud av varor och
tjänster omfattas av produktsäkerhetslagen. Regeringen bör
därför, enligt motionärernas mening, se till att resultatet av
översynen av produktsäkerhetslagen snabbt leder fram till
lagstiftningsåtgärder som ger erforderligt skydd mot skador för
enskilda personer som utnyttjar varor och tjänster i offentlig
verksamhet. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening skall
ge regeringen till känna vad i motionen anförts om en ändring i
produktsäkerhetslagen så att lagen omfattar även den offentliga
sektorns utbud av varor och tjänster (yrkande 2).
Utskottet utgår från att lagförslaget bereds med erforderlig
skyndsamhet. Riksdagen bör inte enligt utskottets mening genom
några särskilda uttalanden föregripa den fortsatta behandlingen
av Produktsäkerhetsutredningens förslag.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L701
yrkande 2.
Skuldsaneringslagen
Genom skuldsaneringslagen (1994:334), som trädde i kraft den 1
juli 1994, har möjligheter öppnats för privatpersoner att under
vissa förutsättningar helt eller delvis befrias från en
övermäktig skuldbörda (prop. 1993/94:123, bet. LU26, rskr. 303).
Agne Hansson m.fl. (c) begär i motion L711 ett
tillkännagivande om att skuldsaneringslagen skall ses över.
Motionärerna menar att lagen i huvudsak är bra. Det finns dock
exempel som tyder på att det föreligger vissa oklarheter och
gränsdragningsproblem (yrkande 3).
Enligt vad utskottet erfarit har regeringen nyligen beslutat
en lagrådsremiss vari föreslås att inte bara privatpersoner --
som enligt gällande rätt -- utan även vissa näringsidkare skall
komma i fråga för skuldsanering. Det gäller näringsidkare där
det med hänsyn till näringsverksamhetens ringa omfattning och
omständigheterna i övrigt finns särskilda skäl att bevilja
skuldsanering. De föreslagna reglerna tar i första hand sikte på
personer som formellt är att betrakta som näringsidkare, men som
har sin försörjning från annat håll. Ändringen föreslås träda i
kraft den 1 januari 1996.
I sammanhanget kan också nämnas att en anmälan gjorts till
Riksdagens revisorer angående skuldsaneringslagens tillämpning i
Stockholms län, dnr 1995:29. Enligt vad utskottet erfarit har
revisorerna med anledning av anmälan beslutat att som en första
åtgärd göra s.k. informationsbesök hos bl.a. tillämpande
myndigheter i länet. Enligt vad utskottet erfarit kommer
revisorerna att redovisa sitt arbete under hösten 1995.
I den mån oklarheter och gränsdragningsproblem skulle komma
att uppmärksammas i framtiden utgår utskottet från att
regeringen omgående tar erforderliga initiativ.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L711
yrkande 3.
Grupptalan
I dagens samhälle -- med dess inriktning på massproduktion,
massdistribution och masskonsumtion av varor och tjänster -- är
det vanligare än förr att ett stort antal personer drabbas av en
felaktig produkt eller i övrigt påverkas negativt av händelser
eller åtgärder. I sådana sammanhang kan det uppkomma anspråk
eller tvister som är likartade för ett stort antal personer. Det
nuvarande svenska rättegångsförfarandet, vars principer lades
fast för mer än ett halvsekel sedan, är inte uppbyggt med tanke
på denna typ av tvister med s.k. grupptalan. Med sådan talan
avses i utländsk rätt att någon utan särskilt uppdrag för talan
för medlemmar i en grupp. Gruppmedlemmarna är inte parter i
rättegången och behöver inte medverka aktivt. Ändå gäller en dom
i processen för och mot alla som ingår i gruppen.
År 1991 fick en särskild utredare i uppdrag att utreda
möjligheterna att i svensk rätt införa regler om grupptalan.
Enligt direktiven (dir. 1991:59) skulle frågan särskilt
övervägas för bl.a. konsumentområdet. Utredningen, som antog
namnet Grupptalanutredningen, överlämnade i december 1994
betänkandet (SOU 1994:151) Grupprättegång. I betänkandet
föreslås att det som komplement till det vanliga
rättegångsförfarandet skall införas en särskild lag om
grupprättegång vid bl.a. allmän domstol.
I motion L701 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkas att riksdagen
som sin mening skall ge regeringen till känna att det är viktigt
att beredningen av Grupptalanutredningens förslag bedrivs
skyndsamt. Enligt motionärernas mening är det angeläget att
förbättra möjligheterna att i domstol driva anspråk som är
gemensamma eller likartade för en större grupp människor
(yrkande 11).
Enligt vad utskottet erfarit är Grupptalanutredningens
betänkande nu föremål för remissbehandling. Remisstiden utgår i
augusti 1995. Utskottet utgår från att beredningen inom
regeringskansliet av förslaget görs med erforderlig skyndsamhet.
I sammanhanget vill utskottet erinra om att det vid Allmänna
reklamationsnämnden sedan den 1 juli 1991, med vissa avbrott,
pågått en försöksverksamhet med grupptalan. Verksamheten innebär
att nämnden får pröva tvister mellan en grupp konsumenter och en
näringsidkare under förutsättning att dels en sådan prövning är
påkallad från allmän synpunkt, dels grunderna för
gruppmedlemmarnas anspråk är väsentligen likartade. Anmälan om
grupptalanprövning kan göras av KO eller, subsidiärt, av en
sammanslutning av konsumenter eller löntagare. Enligt vad
utskottet erfarit har KO hittills väckt grupptalan i två fall.
Försöksperioden går ut den 30 juni 1995.
I propositionen upplyser regeringen om att man, i avvaktan på
att beredningen av Grupptalanutredningens förslag slutförs, har
för avsikt att ytterligare förlänga försöksverksamheten med
grupptalan vid Allmänna reklamationsnämnden.
Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L701 yrkande 11.
Konsumentskydd vid säljarens konkurs
Konsumentskyddet vid säljarens konkurs tas upp av Johnny
Ahlqvist och Christina Zedell (båda s) i motion L716. I motionen
yrkas tillkännagivande om ökat konsumentskydd vid
förskottsbetalningar. I motionen kritiseras det förhållandet att
konsumenten inte har någon möjlighet att få tillbaka sina pengar
då han betalat t.ex. en vara i förskott och företaget går i
konkurs innan varan levererats.
Utskottet konstaterar att den i motionen väckta frågan har
varit föremål för behandling av Utredningen om
konsumenträttsliga frågor. I sitt betänkande (SOU 1995:11) Nya
konsumentregler, som överlämnades i februari 1995, föreslår
utredningen att konsumenternas skydd vid säljarens insolvens
förstärks genom att det görs avsteg från den s.k.
traditionsprincipen vid konsumentköp. Förslaget innebär att en
köpare blir skyddad mot säljarens borgenärer redan genom
köpeavtalet, avtalsprincipen. En förutsättning för att
borgenärsskyddet skall inträda är, enligt förslaget, dels att
det föreligger ett bindande köpeavtal, dels att den köpta varan
är individualiserad. Avtalsprincipen föreslås gälla köp och byte
som omfattas av konsumentköplagen. Som en följd av förslaget om
införande av avtalsprincipen i konsumentköplagen föreslår
utredningen också en ny bestämmelse i konkurslagen. Den
föreslagna bestämmelsen innebär att den s.k. återvinningsfristen
beträffande köp och byte som omfattas av konsumentköplagen
börjar löpa först när varan har kommit i köparens besittning.
Betänkandet remissbehandlas för närvarande. Remisstiden går ut
den 15 september 1995. Enligt utskottets mening bör riksdagen
inte genom några uttalanden föregripa den fortsatta beredningen.
Utskottet avstyrker därför bifall till motion L716.
Direktreklam
I motion L717 anför Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) att reklamens
omfattning och inriktning i vårt kommersiella samhälle har
blivit en plåga. Det går inte en dag utan att brevlådorna fylls
med reklam för olika produkter. I motionen yrkas
tillkännagivande om att kommersiell oadresserad reklam skall
förbjudas (yrkande 8).
I den med anledning av propositionen väckta motionen L49
framställer Yvonne Ruwaida och Birger Schlaug (båda mp) ett
likalydande yrkande (yrkande 13).
Motionsyrkanden liknande de nu aktuella prövades av riksdagen
åren 1990 och 1991 och avslogs på hemställan av utskottet i
betänkandena 1989/90:LU21 resp. 1990/91:LU22. Som skäl för
ställningstagandet åberopande utskottet bl.a. att det inte torde
vara förenligt med tryckfrihetsförordningen eller
yttrandefrihetsgrundlagen att genom lag eller andra föreskrifter
genomföra några mer vittomfattande begränsningar i
reklamdistributionen. Utskottet hänvisade vidare till en
överenskommelse om distribution av direktreklam mellan
Konsumentverket, dåvarande Postverket och branschorganisationen
för direktmarknadsföretag, Swedish Direct Marketing Association
(SWEDEMA). Överenskommelsen innebar att branschorganisationens
medlemsföretag och Posten åtog sig att respektera alla slags
skyltar vid brevlådor som anger att reklam inte önskas.
Organisationen hade också inrättat en nämnd för
direktmarknadsföring, Etiska nämnden för direktmarknadsföring
(DM-nämnden). Utskottet fann att önskemålen i de då aktuella
motionerna fick anses tillgodosedda genom de åtgärder som hade
vidtagits.
Såvitt utskottet är bekant gäller fortfarande överenskommelsen
om att inte dela ut direktreklam till någon som angett att han
inte vill ha sådan reklam. Inte heller nu finns enligt
utskottets mening anledning till några riksdagens åtgärder i
enlighet med vad som begärs i de aktuella motionerna. Utskottet
avstyrker bifall till motionerna L717 yrkande 8 och L49 yrkande
13.
Diskriminerande reklam
I motion L49 yrkar Yvonne Ruwaida och Birger Schlaug att
riksdagen hos regeringen skall begära ett förslag om förbud mot
diskriminerande reklam (yrkande 14).
Utskottet erinrar om att riksdagen den 19 april 1995 i samband
med behandling av regeringens förslag till ny marknadsföringslag
på utskottets hemställan avslagit liknande motionsyrkanden.
Beträffande utskottets motiveringar hänvisas till betänkandet
1994/95:LU16. Utskottet finner inte skäl att nu ändra sin
inställning i denna fråga.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L49
yrkande 14.
Fastighetsvärderare
Riksdagen har tidigare i vår beslutat en ny lag om
fastighetsmäklare som fr.o.m. den 1 oktober 1995 skall ersätta
den nu sedan år 1984 gällande fastighetsmäklarlagen (prop.
1994/95:14, bet. LU33, rskr. 258). Den nya lagen innehåller
civilrättsliga regler som tar sikte på hur mäklarna skall utföra
sina förmedlingsuppdrag. Vidare införs en genomgripande
förändring av de näringsrättsliga reglerna och flera nya
bestämmelser i syfte att effektivisera registrerings- och
tillsynsfunktionerna. Fastighetsmäklare skall vara registrerade
hos en särskild nämnd, Fastighetsmäklarnämnden, som även skall
ha hand om tillsynen över fastighetsmäklare.
Några motsvarande eller andra bestämmelser om
fastighetsvärderare finns inte.
Rolf Åbjörnsson och Ulf Björklund (båda kds) anför i motion
L905 att det skulle vara av stort värde för ett väl fungerande
kreditväsende om det fanns fastighetsvärderare med hög kompetens
och stor integritet. Motionärerna anser att ett särskilt system
för auktorisering av fastighetsvärderare bör inrättas.
Fastighetsmäklarnämnden bör sköta registreringen och tillsynen
av fastighetsvärderare. I motionen yrkas att riksdagen som sin
mening skall ge regeringen till känna vad som sålunda anförts.
Frågor om auktorisation och utbildning av fastighetsvärderare
har behandlats flera gånger senare år med anledning av motioner.
Våren 1991 anslöt sig utskottet i sitt av riksdagens godkända
betänkande 1990/91:LU26 till de då aktuella motionärernas
uppfattning om vikten av att fastighetsvärderare har en
tillfredsställande utbildning. Enligt utskottet var dock behovet
av åtgärder från statsmakternas sida inte lika framträdande när
det gällde kontroll av fastighetsvärderingsmännens utbildning
och verksamhet som när det var fråga om fastighetsmäklare.
Utskottet kunde i vart fall inte finna det lämpligt att den då
pågående översynen av fastighetsmäklarlagen skulle utvidgas till
att omfatta kompetenskrav för fastighetsvärderingsmän. De då
aktualiserade motionsspörsmålen fick därför enligt utskottet
övervägas i annat lämpligt sammanhang. Utskottet ville inte
utesluta att en allmän uppstramning av fastighetsmäklarnas
verksamhet kunde få positiva effekter också på
fastighetsvärderingssidan. I första hand bör således, framhöll
utskottet, utvecklingen på området avvaktas innan man tar
ställning till frågan om särskilda kompetenskrav för
fastighetsvärderingsmän bör införas. Våren 1992 behandlade
utskottet ett liknande motionsyrkande. Utskottet fann då att vad
utskottet uttalat ett år tidigare fortfarande ägde giltighet
(bet. 1991/92:LU24). Yrkandet avslogs på utskottets hemställan.
Enligt utskottets mening borde det, med erfarenheterna från
slutet av 1980-talet, numera vara en självklar uppgift för
kreditinstituten att se till att det finns fastighetsvärderare
med hög kompetens och stor integritet. I övrigt gör utskottet
samma bedömningar som åren 1991 och 1992. Utskottet anser
således att riksdagen nu bör avvakta effekterna av den nya
fastighetsmäklarlagen innan något mer principiellt
ställningstagande kommer till stånd. Utskottet avstyrker bifall
till motion L905.
Insyn i och kontroll av välgörenhetsinsamlingar
I motion L904 anför Åke Carnerö (kds) att det inte finns någon
rättslig reglering av insamlingsverksamhet här i landet. Alla
medborgare har möjlighet att starta en insamling för vilket
ändamål som helst. Någon offentlig insyn eller kontroll finns
inte. Enligt motionärens mening bör en kartläggning av
insamlingsverksamheten i Sverige komma till stånd. I samband
härmed bör man, anför motionären, överväga behovet av någon form
av offentlig kontroll eller tillsyn av penninginsamlingar. I
motionen yrkas tillkännagivande härom.
Med anledning av motionen vill utskottet erinra om den
verksamhet som bedrivs av Stiftelsen för insamlingskontroll
(SFI). Stiftelsen inrättades i början 1980-talet av LO, TCO,
SACO/SR, SAF och Föreningen auktoriserade revisorer. Enligt sina
stadgar skall stiftelsen verka för att insamlingar för ideellt
ändamål sker under betryggande kontroll, att insamlingar inte
belastas med oskäliga kostnader, att sunda
marknadsföringsmetoder används på insamlingsområdet och att
ändamålsenliga metoder för insamlingskontroll utvecklas.
Stiftelsen förfogar över s.k. kontrollgirokonton hos postgirot
och bankgirot (s.k. 90-konton). SFI kan enligt stadgarna åta sig
att kontrollera även annan offentlig insamling än
penninginsamling. Stiftelsens verksamhet avsåg inledningsvis
huvudsakligen kontroll av större penninginsamlingar. Sedan flera
år tillbaka riktas även uppmärksamhet mot varuinsamlingar som
görs i samarbete med fristående företag.
Mot bakgrund bl.a. av vad SFI redovisat i en promemoria till
Finansdepartementet år 1983 uttalade regeringen i 1984 års
budgetproposition (prop. 1983/84:100 bil. 9), att man inte ansåg
att det fanns skäl att föreslå ytterligare åtgärder från
regeringens sida i frågan. Lagutskottet delade regeringens
uppfattning. Utskottet utgick från att regeringen också i
fortsättningen skulle följa frågan med uppmärksamhet och ta de
initiativ som kan visa sig nödvändiga (bet. LU 1983/84:28).
Våren 1987 behandlade utskottet en motion vari yrkades att en
"Givarnas ombudsman" skulle inrättas i syfte att förbättra
kontrollen av välgörenhetsinsamlingar. Utskottet förklarade sig
inte vara berett att förorda en offentlig kontroll av
välgörenhetsinsamlingar på sätt som begärdes i den då aktuella
motionen (bet. LU 1986/87:22). I den mån några kontrollåtgärder
från samhällets sida kan anses erforderliga förutsatte utskottet
att regeringen tar initiativ härtill.
Vad utskottet sålunda uttalade år 1987 äger fortfarande
giltighet. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L904.
Kunskapen om konsumentköplagen
Som redovisats inledningsvis trädde en ny konsumentköplag
(1990:932) i kraft den 1 januari 1991. Ett viktigt syfte med den
nya lagen var att ytterligare förstärka konsumenternas rätt i en
rad olika hänseenden. Under hösten 1993 fann lagutskottet att
det mot bakgrund av att lagen varit i kraft i nästan tre år
fanns anledning att undersöka om den haft avsedd effekt. Som ett
första steg beslutade utskottet att initiera undersökningar om
vilken kunskap om de gällande reglerna som finns hos allmänheten
och detaljisterna. Det uppdrogs åt Statistiska centralbyrån
(SCB) att i samråd med utskottets kansli utarbeta enkätfrågor
samt att svara för undersökningarnas genomförande.
Projektet har ägt rum inom ramen för den allmänna
uppföljnings- och utvärderingsverksamhet som förordats av
Riksdagsutredningen i juni 1993 (Reformera riksdagsarbetet!) och
som riksdagen sedermera ställt sig bakom (1993/94:TK1, KU18).
Undersökningarna har resulterat i en rapport som publicerats i
Utredningar från riksdagen (1994/95:URD2), Lagutskottet,
Kunskapen om konsumentköplagen hos konsumenter och detaljister,
vilken finns intagen som en bilaga till detta betänkande.
Enligt utskottets mening ger rapporten vid handen att det inte
finns anledning för utskottets del att nu gå vidare med det
nämnda utvärderingsprojektet. Rapporten bör inte heller
föranleda någon riksdagens vidare åtgärd. Det får ankomma på
regeringen att ta ställning till om ytterligare
informationsinsatser från exempelvis Konsumentverkets sida är
påkallade med hänsyn till undersökningsresultaten.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande principiella och övergripande frågor
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L46 yrkandena 1--3,
1994/95:L47 yrkande 1, 1994/95:L48 yrkande 1 samt 1994/95:L701
yrkandena 1 och 7,
res. 1 (fp)
res. 2 (m)
2. beträffande egenåtgärder
att riksdagen avslår motion 1994/95:L48 yrkande 3,
3. beträffande konsumentpolitikens mål och inriktning
att riksdagen med avslag på motionerna 1994/95:L49 yrkande 1,
1994/95:L704, 1994/95:L711 yrkande 1, 1994/95:L712 yrkande 1,
1994/95:A807 yrkande 14 och 1994/95:Jo238 yrkande 14 godkänner
att konsumentpolitikens mål och inriktning skall vara i enlighet
med vad som förordas i proposition 1994/95:140 avsnitt 5,
res. 3 (m)
res. 4 (mp)
4. beträffande frivilligorganisationernas ansvar
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L47 yrkandena 2 och 5
samt 1994/95:L701 yrkande 6,
res. 5 (m)
5. beträffande konsumentinflytande och konsumentengagemang
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L45, 1994/95:L46
yrkande 4, 1994/95:L48 yrkande 4 och 1994/95:L715,
res. 6 (fp)
res. 7 (c, mp)
6. beträffande information till ungdomar
att riksdagen avslår motion 1994/95:L47 yrkande 3,
res. 8 (m)
7. beträffande ledamöter i Sveriges konsumentråd
att riksdagen avslår motion 1994/95:Fi417 yrkande 10,
res. 9 (mp)
8. beträffande skolundervisning i konsumentkunskap
att riksdagen avslår motion 1994/95:L49 yrkande 32,
res. 10 (mp) - motiv.
9. beträffande redovisning av kommunal konsumentverksamhet
att riksdagen avslår motion 1994/95:L705,
10. beräffande ny modell för kommunal konsumentverksamhet
att riksdagen avslår motion 1994/95:L47 yrkandena 4 och 6,
res. 11 (m)
11. beträffande stöd till kommunal konsumentverksamhet
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L49 yrkande 12,
1994/95:L711 yrkande 13 och 1994/95:L717 yrkande 7,
res. 12 (c, mp)
12. beträffande konsumentpolitiskt arbete inom EU
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L46 yrkande 5,
1994/95:L49 yrkande 15, 1994/95:L708 yrkande 4, 1994/95:L711
yrkande 2, 1994/95:L714 yrkande 2, 1994/95:L717 yrkande 9,
1994/95:K224 yrkande 24 och 1994/95:Jo238 yrkande 20,
res. 13 (m)
res. 14 (c)
13. beträffande EG:s skaderapporteringssystem
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L47 yrkande 7 och
1994/95:L714 yrkande 3,
res. 15 (mp)
14. beträffande konsumenterna och miljön
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L49 yrkandena 3--11,
16, 30 och 31, 1994/95:L708 yrkandena 1--3, 1994/95:L717
yrkandena 2--5 och 1994/95:Fi417 yrkande 9,
res. 16 (mp)
24. beträffande Konsumentverkets framtid
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L47 yrkandena 9--11,
1994/95:L701 yrkandena 3, 4 och 10 samt 1994/95:A807 yrkande 8,
res. 24 (m)
res. 25 (c)
25. beträffande Konsumentverkets arbetsuppgifter
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L711 yrkande 11,
1994/95:L714 yrkandena 1 och 4 samt 1994/95:K409 yrkande 3,
res. 26 (c)
res. 27 (mp)
26. beträffande Konsumentombudsmannens verksamhet
att riksdagen avslår motion 1994/95:L701 yrkande 5,
res. 28 (m)
27. beträffande nedläggning av Allmänna
reklamationsnämnden
att riksdagen avslår motion 1994/95:L47 yrkande 12,
res. 29 (m)
28. beträffande lokala reklamationsråd
att riksdagen avslår motion 1994/95:L48 yrkande 2,
29. beträffande konsumentmyndigheternas verksamhet
att riksdagen godkänner att de övergripande målen och
verksamhetsinriktningen för de statliga konsumentmyndigheterna
skall vara i enlighet med vad som förordas i proposition
1994/95:140, avsnitt 13,
30. beträffande anslag till Konsumentverket
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L47 yrkande 13 och
1994/95:Fi34 yrkande 39 i denna del,
res. 30 (m) - delvis
res. 31 (mp) - delvis
31. beträffande stöd till konsumentorganisationer
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Fi33 yrkande 52 och
1994/95:Fi34 yrkande 39 i denna del,
res. 31 (mp) - delvis
res. 32 (v)
32. beträffande inriktningen av besparingsåtgärder inom
konsumentområdet
att riksdagen med avslag på motion 1994/95:L709 godkänner
inriktningen av de besparingsåtgärder inom konsumentområdet för
budgetåren 1997 och 1998 som regeringen förordat i proposition
1994/95:100 bilaga 14,
res. 30 (m) - delvis
35. beträffande skuldsaneringslagen
att riksdagen avslår motion 1994/95:L711 yrkande 3,
36. beträffande grupptalan
att riksdagen avslår motion 1994/95:L701 yrkande 11,
37. beträffande konsumentskydd vid säljarens konkurs
att riksdagen avslår motion 1994/95:L716,
38. beträffande direktreklam
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L49 yrkande 13 och
1994/95:L717 yrkande 8,
res. 35 (mp)
39. beträffande diskriminerande reklam
att riksdagen avslår motion 1994/95:L49 yrkande 14,
res. 36 (mp)
40. beträffande fastighetsvärderare
att riksdagen avslår motion 1994/95:L905,
41. beträffande välgörenhetsinsamlingar
att riksdagen avslår motion 1994/95:L904.
Stockholm den 30 maj 1995
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson
(s), Bengt Kronblad (s), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s),
Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Birgit
Henriksson (m), Tanja Linderborg (v), Sven-Erik Österberg (s),
Henrik S Järrel (m), Yvonne Ruwaida (mp), Eva Persson Sellin
(s), Göran R Hedberg (m), Rigmor Ahlstedt (c) och Kerstin
Heinemann (fp).
Reservationer
1. Principiella och övergripande frågor (mom. 1)
Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21
börjar med "Utskottet vill" och på s. 22 slutar med "och 7" bort
ha följande lydelse.
Utskottet delar den uppfattning som förs fram i motion L46 och
anser att det hade varit värdefullt om propositionen innehållit
fler konkreta ställningstaganden från regeringens sida. Som
framhålls i den nämnda motionen skjuts nu flera viktiga frågor
på framtiden. I förhållande till vad som gäller i dag innehåller
propositionen endast ett fåtal nyheter.
Enligt utskottets mening borde regeringen i stället ha anlagt
ett bredare och modernare synsätt på de konsumentpolitiska
frågorna. Propositionen återspeglar i stora delar den syn på
konsumentpolitiken som gällt här i landet alltsedan början av
1970-talet då riksdagen första gången beslutade om
konsumentpolitiska riktlinjer. Enligt utskottets mening är tiden
nu mogen för ett vidare betraktelsesätt när det gäller
konsumentpolitikens syften.
De självklara utgångspunkterna borde ha varit marknadsekonomin
och konkurrenspolitiken. Det torde numera vara allmänt
oomtvistat att det bästa sättet att hävda konsumenternas
intressen är marknadsekonomi med fri etableringsrätt, fri
konkurrens och fri handel med omvärlden. Marknadsekonomin skapar
valfrihet och ger utrymme för enskilda initiativ. En sådan
ekonomi ger i sig också konsumenterna en stark ställning.
Ytterst är det konsumenterna som genom sina köpbeslut styr
produktionen. Den fria konkurrensen gagnar effektivitet och
därmed konsumenternas intressen. Utan konkurrens blir priserna
högre och resurserna utnyttjas inte effektivt. Genom konkurrens
kan effektiviteten öka också inom de sektorer som i dag är
centralt reglerade och där priserna inte sätts på en fri
marknad.
Ett i sammanhanget anmärkningsvärt förhållande, som i huvudsak
förbigås i propositionen, är att konsumenterna vid offentlig
tjänsteproduktion anser sig ha en svagare position än på den
privata marknaden. Sålunda visar undersökningar att
konsumenterna anser sig ha större möjligheter att påverka
förhållandena vid köp av kapitalvaror än vid utnyttjande av
offentliga tjänster. Konsumenterna anser sig ha en bättre
ställning vid köp av t.ex. diskmaskiner och stereoanläggningar
än i samband med konsumtion av sjukvårdstjänster, barnomsorg
eller utbildning.
För att stärka konsumenternas ställning är det enligt
utskottets mening nödvändigt att marknadstänkandet i större
utsträckning än hittills slår igenom på den offentliga sektorn.
En genomlysning av den offentliga tjänsteproduktionen hade varit
påkallad i syfte att stärka konsumentintresset. Enskilda
initiativ måste tillåtas och uppmuntras. Offentligt finansierade
tjänster behöver inte vara offentligt producerade.
Ett annat konsumentpolitiskt problem, som inte heller
behandlas närmare i propositionen, gäller den pågående
bolagiseringen inom offentlig verksamhet. De åtgärder som
vidtagits inom många kommuner i syfte att driva kommunal
verksamhet i aktiebolagsform är utifrån konsumentperspektivet
olyckliga. Kommunägda aktiebolag är hybrider och gagnar inte
konsumenternas intressen. För aktiebolag gäller att de skall
drivas i vinstsyfte. För kommunal verksamhet gäller det
motsatta, nämligen att den inte får drivas i vinstsyfte. Från
konsumentsynpunkt innebär utvecklingen att medborgarna fått
mindre möjligheter att granska sin kommuns förehavanden. Enligt
utskottets mening finns det i detta sammanhang skäl att varna
för bolagisering av kommunal verksamhet. Sådan verksamhet som av
olika skäl måste ligga inom den offentliga sektorn skall
bedrivas inom det regelsystem som skapats för just den sektorn.
För offentliga verksamheter som av olika skäl bedöms böra
bedrivas enligt andra regelsystem bör övervägas om de i
framtiden verkligen bör vara offentliga.
Ett bredare och modernare synsätt på de konsumentpolitiska
frågorna borde också ha innefattat synen på begreppet
hushållsekonomi. Trots att konsumtion av offentligt finansierade
tjänster, bank- och försäkringstjänster, hushållssparande och
pensionsförsäkringar numera tar en stor del av hushållens
resurser i anspråk återspeglas detta knappast alls i
propositionen. Enligt utskottets mening bör tyngdpunkten inom
konsumentpolitiken förskjutas. Synen på hushållsekonomin måste
därigenom breddas så att hela det spektrum av utgifter,
inkomster och skulder som faktiskt har betydelse för de flesta
människors ekonomi finns med som en del i de centrala
konsumentpolitiska målen och i den verksamhet som bedrivs av de
lokala konsumentvägledarna. Därtill kommer ett behov av att de
hushållsekonomiska frågorna lyfts fram inom politiken i
betydligt större utsträckning än för närvarande. Detta skulle
kunna åstadkommas om det fanns fler fristående institutioner som
arbetade med dessa frågor genom att lägga fram rapporter och
ägna sig åt metodutveckling m.m. Detta skulle i sin tur innebära
ett bättre beslutsunderlag för riksdag och regering. Framväxten
av fristående institut och organisationer bör enligt utskottets
mening uppmuntras.
Enligt utskottets mening bör den framtida konsumentpolitiken
utformas med beaktande av vad utskottet anfört.
Det nu förordade modernare och bredare synsättet på
konsumentpolitiken innebär inte att de mer traditionella
frågorna skall skjutas i bakgrunden. Det arbete som de
konsumentpolitiska aktörerna utför behövs också i framtiden.
Varor och tjänster måste givetvis uppfylla krav i fråga om pris
och kvalitet samt hälsa och säkerhet. Beträffande hälso- och
säkerhetskraven kommer standardiseringsarbetet att bli allt
viktigare i framtiden. Detsamma gäller marknadskontrollen där
Konsumentverket har angelägna uppgifter. Särskild uppmärksamhet
bör ägnas åt att varor och tjänster uppfyller gällande
miljökrav. I det avseendet bör den framtida konsumentpolitiken
syfta till en långsiktigt hållbar utveckling med
resurshushållning och ett kretsloppstänkande.
Det framtida arbete som avser konsumenterna bör utgå från
grundsynen att dessa själva skall få bestämma vad de vill
respektive inte vill konsumera utifrån vederhäftig och saklig
information om varors och tjänsters egenskaper, kvalitet, pris
osv. Mot den bakgrunden blir det en särskild konsumentpolitisk
uppgift att möjliggöra för konsumenter att hävda sin rätt
gentemot de näringsidkare som inte följer vad de utlovat i fråga
om t.ex. en varas kvalitet. Det nu sagda innebär inte att det
särskilda stöd som kan vara påkallat till konsumentgrupper med
särskilda behov skall upphöra. För sådana konsumentgrupper bör
ytterligare åtgärder aktualiseras inom ramen för den framtida
konsumentpolitiken.
Vad utskottet sålunda uttalat bör riksdagen med bifall till
motion L46 yrkandena 1--3 och med anledning av motionerna L47
yrkande 1, L48 yrkande 1 och L701 yrkandena 1 och 7 som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande principiella och övergripande frågor
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L46 yrkandena
1--3 samt med anledning av motionerna 1994/95:L47 yrkande 1,
1994/95:L48 yrkande 1 och 1994/95:L701 yrkandena 1 och 7 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Principiella och övergripande frågor (mom. 1)
Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R
Hedberg (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21
börjar med "Utskottet vill" och på s. 22 slutar med "och 7" bort
ha följande lydelse:
Utskottet delar de synpunkter som förs fram i motionerna L701
och L47. Enligt utskottets mening borde tiden nu vara mogen för
en annorlunda grundsyn på konsumentpolitiken än den som kommer
till uttryck i propositionen.
Konsumentpolitiken bör först och främst syfta till
-- att öka den konkurrensutsatta sektorn,
-- att vidga området för privat näringsverksamhet,
-- att avveckla offentliga monopol och minska offentligt
ägande i näringsverksamhet,
-- att underlätta för företag att driva sin verksamhet samt
-- att ta bort hinder för att nya företag skall kunna etablera
sig.
Konsumentpolitiken bör också syfta till att skapa medvetna
konsumenter som enskilt eller i frivillig samverkan tar till
vara sina intressen som konsumenter. Kunniga och kritiska
konsumenter är fundamentet för varje väl fungerande marknad.
Enligt utskottets mening borde grundsynen vidare utgå från
medborgarnas förmåga och vilja att ta eget ansvar.
Denna grundsyn på konsumentpolitiken innebär att
konsumentsammanslutningar och intresseorganisationer skulle
beredas tillfälle att växa och ta på sig större uppgifter.
Behovet av det statliga engagemanget skulle minska i motsvarande
mån och statliga resurser frigöras för åtgärder för sådana
medborgargrupper, till vilka speciella hänsyn måste tas på grund
av t.ex. glesbygdsboende, fysiska handikapp och ekonomisk
utsatthet. I många andra europeiska länder tillgodoses
konsumentintressena till största delen genom
frivilligorganisationer. Enligt utskottets mening talar också
den ökade internationaliseringen för en förändrad syn på de
principiella och övergripande frågorna rörande den framtida
konsumentpolitiken.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att man för
konsumentpolitiken bör uppställa en särskild princip som innebär
att åtgärder bara skall vidtas i statlig regi när de är
väsentliga och de inte kan utföras bättre av andra aktörer.
Enligt utskottets mening bör den framtida konsumentpolitiken
utformas med beaktande av det anförda.
Vad utskottet sålunda uttalat bör riksdagen med bifall till
motionerna L47 yrkande 1, L48 yrkande 1 och L701 yrkandena 1 och
7 samt med anledning av motion L46 yrkandena 1--3 som sin mening
ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande principiella och övergripande frågor
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L47 yrkande
1, 1994/95:L48 yrkande 1 och 1994/95:L701 yrkandena 1 och 7 samt
med anledning av motion 1994/95:L46 yrkandena 1--3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Konsumentpolitikens mål och inriktning (mom. 3)
Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R
Hedberg (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24
börjar med "De mål" och på s. 26 slutar med "ytterligare åtgärd"
bort ha följande lydelse:
Utskottets ovan gjorda ställningstaganden i de principiella
och övergripande frågorna (se reservation 2) innebär att
utskottet inte kan ställa sig bakom regeringens förslag till
konsumentpolitiska mål. Dessa bör i stället utformas på det sätt
som föreslås i motion Jo238.
Målen och inriktningen på konsumentpolitiken skall, enligt
utskottets mening, vara
-- att främja konsumenternas intressen som aktörer på
marknaden,
-- att stärka konsumenternas ställning vad gäller ekonomiskt
och rättsligt skydd, hälsa och säkerhet,
-- att beakta konsumentintresset när det gäller pris och
kvalitet,
-- att skapa goda förutsättningar för hushållen att utnyttja
sina resurser enligt egna önskemål,
-- att främja konsumenternas intresse av en från miljösynpunkt
långsiktigt hållbar utveckling,
-- att verka för att konsumenternas önskemål om en god miljö
får genomslag.
Utskottets ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker
bifall till motion Jo238 yrkande 14 och avstyrker bifall till
proposition 1994/95:140 avsnitt 5 och till de övriga motioner
som gäller tillkännagivanden om konsumentpolitiska mål.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande
lydelse:
3. beträffande konsumentpolitikens mål och inriktning
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Jo238 yrkande 14
samt med avslag på proposition 1994/95:140 avsnitt 5 och
motionerna 1994/95:L49 yrkande 1, 1994/95:L704, 1994/95:L711
yrkande 1, 1994/95:L712 yrkande 1 och 1994/95:A807 yrkande 14
godkänner att konsumentpolitikens mål och inriktning skall vara
i enlighet med vad utskottet förordat.
4. Konsumentpolitikens mål och inriktning (mom. 3)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25
börjar med "När det" och på s. 26 slutar med "ytterligare
åtgärd" bort ha följande lydelse:
Beträffande det fjärde målet -- miljömålet -- delar utskottet
de uppfattningar som förs fram i motion L49. Enligt utskottets
mening bör således miljötänkandet på ett mer påtagligt sätt än
vad regeringen föreslår genomsyra hela konsumentpolitiken.
Miljöfrågorna måste vara helt integrerade i varje beslut på
konsumentområdet. Även i övrigt bör några justeringar komma till
stånd.
Mot denna bakgrund vill utskottet föreslå att de
konsumentpolitiska målen får följande lydelse:
1. att hushållen skall ha goda möjligheter att utnyttja sina
ekonomiska och andra resurser medvetet, samtidigt som man
bibehåller eller helst ökar naturkapitalet,
2. att konsumenterna skall ha en stark ställning på marknaden
och få ett ökat inflytande i samhället,
3. att konsumenternas hälsa och säkerhet skyddas,
4. att konsumtions- och produktionsmönster i samhället
förändras till att bli miljöanpassade och resursbevarande.
Enligt utskottets mening bör det konsumentpolitiska arbetet i
framtiden inriktas på
-- hushållens baskonsumtion,
-- konsumentgrupper som är ekonomiskt eller socialt utsatta
eller av andra skäl har behov av särskilt stöd,
-- att öka engagemanget på lokal nivå i första hand, men även
främja konsumentintressena på det nationella och internationella
planet.
Utskottets ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker
bifall till motion L49 yrkande 1. Enligt utskottets mening
ligger det ovan föreslagna i huvudsaklig linje med de önskemål
som framställs i de motioner som väckts under den allmänna
motionstiden. Motionerna L704, L711 yrkande 1, L712 yrkande 1,
A807 yrkande 14 och Jo238 yrkande 14 bör således inte föranleda
någon riksdagens ytterligare åtgärd.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande
lydelse:
3. beträffande konsumentpolitikens mål och inriktning
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L49 yrkande 1
samt med avslag på proposition 1994/95:140 avsnitt 5 och
motionerna 1994/95:L704, 1994/95:L711 yrkande 1, 1994/95:L712
yrkande 1, 1994/95:A807 yrkande 14 och 1994/95:Jo238 yrkande 14
godkänner att konsumentpolitikens mål och inriktning skall vara
i enlighet med vad utskottet förordat.
5. Frivilligorganisationernas ansvar (mom. 4)
Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R
Hedberg (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29
börjar med "Vad först" och på s. 30 slutar med "riksdagens sida"
bort ha följande lydelse:
När det gäller motionerna L701 yrkande 6 samt L47 yrkandena 2
och 5 följer av utskottets tidigare ställningstagande i de
principiella och övergripande frågorna (se reservation 2) att
motionerna bör bifallas. Utskottet anser således att regeringen
bör verka för att frivilligorganisationernas ansvar stärks i
väsentliga avseenden. Till en början kan detta ske genom att
resurser överförs från de statliga konsumentmyndigheterna till
organisationerna. Utgångspunkten för åtgärderna bör vara att det
primära ansvaret på konsumentområdet så snart det är praktiskt
möjligt överförs från statliga organ till frivilliga
organisationer.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande
lydelse:
4. beträffande frivilligorganisationernas ansvar
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L47 yrkandena
2 och 5 samt 1994/95:L701 yrkande 6 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
6. Konsumentinflytande och konsumentengagemang (mom. 5)
Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30
börjar med "Med dessa" och slutar med "riksdagens sida" bort ha
följande lydelse:
När det gäller motion L46 innebär utskottets tidigare
ställningstaganden i de övergripande och principiella frågorna
(se reservation 1) att ytterligare åtgärder är påkallade för att
stödja framväxandet av frivilliga organisationer. Utskottet ser
därför positivt på motionärernas förslag om s.k.
medborgarkontrakt. Sådana kontrakt kan, såsom anförs i motionen,
användas som ett effektivt hjälpmedel i syfte att stärka det
medborgerliga konsumentinflytandet.
Utskottets ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker
bifall till motion L46 yrkande 4.
Enligt utskottets mening får önskemålen i motionerna L715, L45
och L48 yrkande 4 i huvudsak anses tillgodosedda genom det ovan
gjorda uttalandet. Motionerna bör, enligt utskottets mening,
inte föranleda några ytterligare åtgärder från riksdagens sida.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande
lydelse:
5. beträffande konsumentinflytande och konsumentengagemang
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L46 yrkande 4
samt med avslag på motionerna 1994/95:L45, 1994/95:L48 yrkande 4
och 1994/95:L715 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
7. Konsumentinflytande och konsumentengagemang (mom. 5)
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30
börjar med "Med dessa" och slutar med "riksdagens sida" bort ha
följande lydelse:
När det gäller yrkande 2 i motion L45 delar utskottet
motionärernas uppfattning om att det finns behov av en
landsomfattande kampanj i syfte att ge konsumenterna möjligheter
att öka kunskapen om vad medlemskapet i EU innebär när det
gäller såväl nya regler som möjligheten att påverka enskilda
konsumtionsmönster. En sådan kampanj kan, såsom också framhålls
i motionen, genomföras utan större omkostnader med hjälp av
studieförbund och andra etablerade organisationer, t.ex.
hushållningssällskapen.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till
motion L45 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.
Önskemålen i motionerna L715, L45 yrkande 1, L46 yrkande 4 och
L48 yrkande 4 får i huvudsak anses tillgodosedda genom tidigare
gjorda uttalanden. Motionerna bör enligt utskottets mening inte
föranleda några ytterligare åtgärder från riksdagens sida.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande
lydelse:
5. beträffande konsumentinflytande och konsumentengagemang
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L45 yrkande 2
samt med avslag på motionerna 1994/95:L45 yrkande 1, 1994/95:L46
yrkande 4, 1994/95:L48 yrkande 4 och 1994/95:L715 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
8. Information till ungdomar (mom. 6)
Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R
Hedberg (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31
börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "yrkande 3" bort
ha följande lydelse:
Utskottet anser således att det är angeläget att ungdomar har
kunskaper för att kunna fungera som konsumenter på marknaden så
att de kan göra så goda val som möjligt. Det är en uppgift för i
första hand föräldrar och vårdnadshavare att fostra unga
människor att bli ekonomiskt medvetna och lära sig att kritiskt
överväga sina inköp. Vidare har skolundervisningen stor
betydelse i detta sammanhang, särskilt som ett stöd för vissa
familjer.
I likhet med vad som anförs i motion L47 anser utskottet att
det inte bör komma i fråga att avsätta särskilda medel ur
Allmänna arvsfonden till teaterverksamhet med
konsumentupplysande innehåll. Konsekvenserna härav blir, som
också framhålls i motionen, att innehållet i en teaterpjäs mer
eller mindre kommer att styras politiskt. En sådan utveckling
bör enligt utskottets mening hindras.
Ställningstagandet innebär att utskottet tillstyrker bifall
till motion L47 yrkande 3.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande
lydelse:
6. beträffande information till ungdomar
att utskottet med bifall till motion 1994/95:L47 yrkande 3 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
9. Ledamöter i Sveriges konsumentråd (mom. 7)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31
börjar med "Som redovisats" och slutar med "yrkande 10" bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning och anser att
regeringen bör verka för att få in ungdomar som ledamöter i
Sveriges konsumentråd. Motion Fi417 yrkande 10 bör således
enligt utskottets mening bifallas.
els att utskottets hemställan under 7 bort ha följande
lydelse:
7. beträffande ledamöter i Sveriges konsumentråd
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi417 yrkande 10
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
10. Skolundervisning i konsumentkunskap (mom. 8 motiveringen)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med "Av
propositionen" och på s. 32 slutar med "yrkande 32" bort ha
följande lydelse:
Den nya skolplanen skall ge utrymme för ett flexibelt
arbetssätt med möjligheter att göra studiebesök och ta emot
besök. Detta har inte slagit så väl ut i praktiken. Utskottet
förutsätter att regeringen och gymnasiekommittén arbetar med att
förbättra detta så att bl.a. möjligheterna att lära sig
konsumentkunskap på gymnasiet ökar.
11. Ny modell för kommunal konsumentverksamhet (mom. 10)
Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R
Hedberg (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34
börjar med "Utskottet konstaterar" och på s. 35 slutar med "bör
avslås" bort ha följande lydelse:
Vad först gäller motion L47 konstaterar utskottet att
yrkandena går ut på att det statliga engagemanget när det gäller
lokal konsumentverksamhet skall minskas och att det kommunala
ansvaret skall ökas. Tidigare redovisade principiella
ställningstaganden (se reservation 2) innebär att utskottet för
sin del är berett att förorda en sådan ordning. Den verksamhet
som bedrivs av främst Konsumentverket i syfte att stödja
kommunal konsumentverksamhet bör enligt utskottets mening
minskas och på sikt avvecklas.
Utskottet ser också positivt på de tankar som förs fram i
motion L47 om att låta den s.k. finska modellen utgöra en
förebild för den kommunala konsumentverksamheten i Sverige. De
nuvarande riktlinjerna på området, som regeringen i förevarande
proposition föreslår skall ligga fast, har sin grund i beslut
som är 30 år gamla. Som framhålls i motionen har emellertid
utvecklingen inom en rad områden gått från centralisering till
decentralisering. Kommunerna har fått ett eget ansvar i
förhållande till staten och beslutar i dag själva i flertalet av
de frågor som ligger kommuninnevånarna närmast. Från
konsumenternas olika utgångspunkter torde det vara mer angeläget
att låta kommunerna själva bedöma det framtida behovet av
konsumentpolitik än att överlåta åt staten att tillgodose detta
behov. Det anförda innebär således att det bör få ankomma på
varje enskild kommun att avgöra om man över huvud taget vill
bedriva någon kommunal konsumentverksamhet och, i så fall, hur
verksamheten skall bedrivas och utformas.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande
lydelse:
10. beträffande ny modell för kommunal konsumentverksamhet
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L47 yrkandena 4
och 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
12. Stöd till kommunal konsumentverksamhet (mom. 11)
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36
börjar med "Utskottet kan" och slutar med "yrkande 12" bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det arbete som Konsumentverket
utför i dag i syfte att tillgodose den lokala
konsumentverksamhetens behov synnerligen värdefullt. Som
framhålls i motionerna L49, L711 och L717 finns det dock vissa
omständigheter som tyder på att ytterligare behov av insatser
från verkets sida föreligger. Regeringen bör, enligt utskottets
mening, ge Konsumentverket i uppdrag att bl.a. undersöka
konsumenternas prioriteringar och behov för den lokala
konsumentvägledningen. Möjligheter till nya vägar bör prövas,
varvid ett alternativ kan vara ökad samverkan med
hushållningssällskap, studieförbund och frivilligorganisationer.
Utskottet anser vidare att regeringen bör följa utvecklingen på
området och ta de initiativ som förhållandena påkallar.
Vad utskottet sålunda, med bifall till motionerna L49 yrkande
12, L711 yrkande 13 och L717 yrkande 7 anfört, bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande
lydelse:
11. beträffande stöd till kommunal konsumentverksamhet
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L49 yrkande
12, 1994/95:L711 yrkande 13 och 1994/95:L717 yrkande 7 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
13. Konsumentpolitiskt arbete inom EU (mom. 12)
Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R
Hedberg (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40
börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "ytterligare
åtgärd" bort ha följande lydelse:
Den fråga som tas upp i motion Jo238 är enligt utskottets
mening väsentlig och synes inte ha varit föremål för
uppmärksamhet i tidigare sammanhang. Som motionärerna framhåller
är det betydelsefullt att de personer från t.ex.
frivilligorganisationerna som aktivt deltar i arbetet med
konsumentpolitiska frågor inom EU har insyn i myndigheternas
arbete. Enligt utskottets mening bör det ankomma på regeringen
att genom särskilda direktiv till myndigheterna eller på annat
sätt se till att en sådan insyn generellt kan komma till stånd.
I övrigt finns det enligt utskottets mening inte skäl för
riksdagen att nu göra några tillkännagivanden med anledning av
motionerna L708 yrkande 4, L711 yrkande 2, L714 yrkande 2, L717
yrkande 9, L46 yrkande 5, L49 yrkande 15 och K224 yrkande 24.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande
lydelse:
12. beträffande konsumentpolitiskt arbete inom EU
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Jo238 yrkande 20
samt med avslag på motionerna 1994/95:L46 yrkande 5, 1994/95:L49
yrkande 15, 1994/95:L708 yrkande 4, 1994/95:L711 yrkande 2,
1994/95:L714 yrkande 2, 1994/95:L717 yrkande 9 och 1994/95:K224
yrkande 24 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
14. Konsumentpolitiskt arbete inom EU (mom. 12)
Agne Hansson och Rigmor Ahlstedt (båda c) anser
dels att en del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar
med "Enligt utskottets" och slutar med "ytterligare åtgärd" bort
ha föjande lydelse:
När det gäller motion L711 anser utskottet att ett särskilt
tillkännagivande är påkallat. Enligt utskottets mening finns det
ett behov av att låta någon utanför regeringskansliet analysera
och granska den internationella utvecklingen på
konsumentområdet. När det gäller ett lämpligt organ för en sådan
uppgift anser utskottet att Konsumentberedningen är det bästa
valet. Beredningen har redan nu att följa och utvärdera
utvecklingen inom jordbruks- och livsmedelssektorn i ett
konsumentperspektiv. En särskild uppgift för beredningen är att
kritiskt granska och analysera effekterna av EG:s gemensamma
jordbrukspolitik från konsumentsynpunkt. Beredningen skall
löpande redovisa resultatet av sitt arbete till regeringen.
Enligt utskottets mening bör det ankomma på regeringen att
genom tilläggsdirektiv utvidga Konsumentberedningens uppdrag i
enlighet med det ovan sagda.
Vad utskottet sålunda, med bifall till motion L711 yrkande 2,
anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I övrigt finner utskottet inte skäl för att riksdagen skall
göra några tillkännagivanden med anledning av motionerna L708
yrkande 4, L714 yrkande 2, L717 yrkande 9, L46 yrkande 5, L49
yrkande 15, K224 yrkande 24 och Jo238 yrkande 20.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande
lydelse:
12. beträffande konsumentpolitiskt arbete inom EU
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L711 yrkande 2
samt med avslag på motionerna 1994/95:L46 yrkande 5, 1994/95:L49
yrkande 15, 1994/95:L708 yrkande 4, 1994/95:L714 yrkande 2,
1994/95:L717 yrkande 9, 1994/95:K224 yrkande 24 och
1994/95:Jo238 yrkande 20 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.
15. EG:s skaderapporteringssystem (mom. 13)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40
börjar med "Utskottet delar" och slutar med "yrkande 7" bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottets mening framstår EHLASS som en synnerlig
värdefull kunskapskälla i det framtida produktsäkerhetsarbetet,
och det är därför viktigt att alla sjukhus kommer att delta i
skaderapporteringssystemet. Regeringen bör verka för att detta
uppnås.
Vad utskottet sålunda, med bifall till motion L714 yrkande 3,
anfört, bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Av propositionen (s. 27) framgår att Sverige kommer att delta
i rapporteringssystemet. För närvarande kan utskottet inte se
att det föreligger något behov av ytterligare redovisning.
Motion L47 yrkande 7 bör därför avslås.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande
lydelse:
13. beträffande EG:s skaderapporteringssystem
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L714 yrkande 3
och med avslag på motion 1994/95:L47 yrkande 7 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
16. Konsumenterna och miljön (mom. 14)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43
börjar med "Av den" och på s. 44 slutar med "till stånd" bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottets mening är de vidtagna åtgärderna inte
tillräckliga, och utskottet vill för sin del förorda att ett
arbete omedelbart inleds i enlighet med vad som föreslås i de nu
aktuella motionerna. Särskilt angeläget är därvid att
miljöinformationen marknadsrättsligt regleras i enlighet med vad
som anförs i motion L49 yrkande 16. Genom att tillåta
miljöargumentering endast för sådana varor som är miljömärkta
skulle man, enligt utskottets mening, på ett enkelt och snabbt
sätt "sanera" marknaden avsevärt.
En annan angelägen åtgärd, som det enligt utskottets mening
finns anledning att redan nu gå vidare med, gäller det i motion
L46 yrkande 30 framlagda förslaget om en utredning med uppgift
att ge förslag om slopad eller nedsatt moms på miljömärkta
varor. Slopad moms på miljömärkta varor skulle också snabbt leda
till effektiva resultat. För det första skulle producenterna i
större utstäckning än för närvarande förse marknaden med
miljömärkta varor. För det andra skulle de konsumenter som
väljer sådana varor direkt kunna få en "premie" för sina
miljövänliga konsumtionsval. Utskottet kan inte se annat än att
det finns all anledning att gå vidare med ett sådant förslag.
Detsamma gäller förslaget i motion Fi417 om ett enkelt och
tydligt system med konsumentinformation och
innehållsdeklarationer, särskilt anpassat för ungdomar.
Också förslagen om ett system för s.k. rättvisemärkning finns
det anledning att titta närmare på. Som framhålls i motion L49
yrkande 31 finns redan sådana system i många andra länder.
Systemet underlättar i allra högsta grad för de konsumenter som
vill få garantier för att de varor de köper från tredje världen
inte har producerats på något oetiskt sätt.
Det bör ankomma på regeringen att vidta erforderliga åtgärder
för att gå vidare enligt de riktlinjer som utskottet nu
redovisat. En tänkbar åtgärd, såvitt utskottet kan se det, vore
att ge tilläggsdirektiv till någon eller några av de utredningar
som nu arbetar med liknade frågor.
När det gäller övriga motionsyrkanden som är aktuella i detta
avsnitt anser utskottet att man tills vidare bör avvakta
resultatet av pågående utredningsarbete -- främst utredningen
rörande en åtgärdsinriktad handlingsplan -- innan några
ytterligare åtgärder från riksdagens sida bör komma till stånd.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande
lydelse
14. beträffande konsumenterna och miljön
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L49 yrkandena
16, 30 och 31 och 1994/95:Fi417 yrkande 9 samt med avslag på
motionerna 1994/95:L49 yrkandena 3--11, 1994/95:L708 yrkandena
1--3 och 1994/95:L717 yrkandena 2--5 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
17. Svanmärkningen (mom. 15)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 46
börjar med "Utskottet kan" och slutar med "yrkandena 17--29"
bort ha följande lydelse:
Utskottet vill för sin del instämma i den kritik mot det
nuvarande nordiska miljömärkningssystemet som förs fram i motion
L49 yrkandena 17--29. Enligt utskottets mening är ett flertal
olika åtgärder påkallade för att förbättra förhållandena.
Regeringen bör omgående föranstalta om åtgärder för att
förbättra och utveckla systemet. Inom ramen för ett sådant
arbete bör övervägas om man inte bör låta miljömärkningssystemet
få drivas endast av miljö- och konsumentorganisationer.
Härigenom skulle tillskapas garantier för att miljö- och
konsumentintressena verkligen kommer att tas till vara.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till
motionerna L49 yrkandena 17--29 som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande
lydelse:
15. beträffande svanmärkningen
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L49 yrkandena
17--29 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
18. Parallella miljömärkningssystem (mom. 16)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 46
börjar med "När det" och slutar med "yrkande 13" bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottets mening finns det all anledning att redan nu
agera i syfte att Sverige och andra länder skall få behålla sina
miljömärkningssystem i framtiden. Det kan nämligen, såvitt
utskottet ser på saken, inte uteslutas att utvecklingen inom EU
kan innebära att nationella miljömärkningssystem kommer att
förbjudas. Inför den utvärdering av EU:s miljömärkningssystem
som kommer att äga rum år 1997 finns det således anledning för
regeringen att agera.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till
motion Jo685 yrkande 13 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande
lydelse:
16. beträffande parallella miljömärkningssystem
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Jo685 yrkande 13
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
19. Miljömärkningsstyrelsen (mom. 17)
Agne Hansson och Rigmor Ahlstedt (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47
börjar med "Mot bakgrund" och slutar med "avstyrks följaktligen"
bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening ger det redovisade vid handen att den
nuvarande ordningen innebär risker för att miljö- och
konsumentorganisationer samt småföretagare inte får erforderlig
representation i Miljömärkningsstyrelsen. Det bör ankomma på
regeringen att ta initiativ till att en omförhandling av avtalet
mellan staten och SIS kommer till stånd för att avhjälpa dessa
brister.
Vad utskottet sålunda anfört, med bifall till motion L711
yrkande 7, bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande
lydelse:
17. beträffande Miljömärkningsstyrelsen
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L711 yrkande 7
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
20. Utredningen om konsumentforskning (mom. 20)
Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R
Hedberg (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 50
börjar med "När det" och slutar med "yrkande 8" bort ha följande
lydelse:
Utskottet delar helt den uppfattning som förs fram i motion
L47. Enligt utskottets mening bör utredningen läggas ned. De
frågor som utredningsuppdraget avser kan mycket väl lösas inom
nuvarande forskningsorganisationer.
Vad utskottet sålunda, med bifall till motion L47 yrkande 8,
anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande
lydelse:
20. beträffande utredningen om konsumentforskning
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L47 yrkande 8 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 50
börjar med "Som tidigare" och på s. 51 slutar med "anses
erforderligt" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar helt de synpunkter som förs fram i motion
L711. Kunskap är, som också framhålls i motionen, den nödvändiga
basen för att tillgodogöra sig information. Eftersom
konsumtionsmönster, attityder och värderingar grundläggs tidigt,
är det viktigt att kunskapen byggs upp i unga år. Att
hemkunskapsundervisningen i grundskolan forfarande finns kvar
är, enligt utskottets mening, helt nödvändigt eftersom den ger
goda baskunskaper.
Enligt utskottets mening är det vidare angeläget att också
lärarutbildningen innehåller konsumentkunskap. Kommunerna måste
självfallet ta ansvar för att resurser avsätts för utbildning av
lärare så att undervisningen får en hög kvalitet och ungdomars
intresse för konsumentkunskap kan tas till vara. Också
betydelsen av att konsumentvägledare har en adekvat
fortbildning bör, enligt utskottets mening, påpekas i detta
sammanhang.
Även om Konsumentverket också på detta område utför ett
förtjänstfullt arbete i många avseenden finns det, enligt
utskottets mening, anledning för regeringen att noga följa dessa
frågor och vidta de åtgärder som förhållandena kan föranleda.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till
motion L711 yrkandena 9 och 10 som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 21 bort ha följande
lydelse:
21. beträffande utbildning
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L711 yrkandena 9
och 10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52
börjar med "I likhet" och slutar med "följaktligen
motionsyrkandena" bort ha följande lydelse:
Utskottet erinrar om att regeringen den 19 januari 1995
tillkallat en kommission för att främja en bred användning av
informationsteknik, den s.k. IT-kommissionen (dir. 1995:1).
Kommissionen skall vara rådgivande till regeringen i
övergripande frågor inom informationsteknikens område.
Enligt utskottets mening finns det skäl att låta
IT-kommissionen särskilt undersöka hur den moderna
informationstekniken kan tas till vara i det konsumentpolitiska
arbetet. Som framhålls i motionerna L711 och A807 finns det,
särskilt när det gäller produktinformation, stora fördelar med
den nya tekniken.
En lämplig lösning är enligt utskottets mening att regeringen
genom särskilda tilläggsdirektiv ger IT-kommissionen ett
särskilt uppdrag i enlighet med det anförda.
dels att utskottets hemställan under 22 bort ha följande
lydelse:
22. beträffande utnyttjande av informationsteknik
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L711 yrkande
12 och 1994/95:A807 yrkande 11 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.
23. Informationsteknikens utbyggnad (mom. 23)
Stig Rindborg (m), Birgit Henriksson (m), Henrik S Järrel (m),
Yvonne Ruwaida (mp) och Göran R Hedberg (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52
börjar med "Vad särskilt" och på s. 53 slutar med "yrkande 9"
bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det angeläget att de spörsmål som
tas upp i motion L701 verkligen kommer att bli föremål för
behandling av IT-kommissionen. För att säkerställa att så blir
fallet vill utskottet för sin del förorda att regeringen genom
tilläggsdirektiv ger kommissionen i uppdrag att föreslå
lösningar som innebär att staten, helt eller delvis, tar på sig
ansvaret för att en erforderlig utbyggnad av infrastrukturen
kommer till stånd.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till
motion L701 yrkande 9 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 23 bort ha följande
lydelse:
23. beträffande informationsteknikens utbyggnad
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L701 yrkande 9
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
24. Konsumentverkets framtid (mom. 24)
Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R
Hedberg (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 54
börjar med "Av utskottets" och slutar med "yrkande 8" bort ha
följande lydelse:
Av utskottets tidigare ställningstaganden i frågor som rör det
statliga engagemanget i konsumentpolitiken (se reservation 2)
följer att motionerna L701 yrkandena 3 och 4 samt L47 yrkandena
9--11 bör bifallas. I linje med vad utskottet tidigare anfört
bör således det statliga engagemanget inom konsumentområdet
föras över till andra aktörer, vilka i vart fall på sikt kan
bedriva en både billigare och mera framgångsrik konsumentpolitik
än vad staten någonsin kan göra.
Som framhålls i motion L47 bör omgående vissa ändringar komma
till stånd när det gäller Konsumentverket. Bl.a. bör verket i
större utsträckning än för närvarande intäktsfinansiera sin
verksamhet. Vidare bör vissa verksamheter som Konsumentverket nu
ägnar sig åt helt kunna utgå. Det sistnämnda gäller i hög grad
provningsverksamheten. Sådan verksamhet utförs av en mängd andra
aktörer och något skäl för att också Konsumentverket skall hålla
resurser för sådan verksamhet finns inte, enligt utskottets
mening.
När det gäller det internationella arbetet finns det dessutom
vissa risker förknippade med den nuvarande ordningen. Som
framhålls i motion L701 måste det ankomma på regeringen och
riksdagen att utforma den politik som Sverige skall bedriva i
EU. Med ett alltför stort statligt verk som förhandlar utomlands
finns det vissa risker för en "maktförskjutning", som från många
olika utgångspunkter är klart olämplig.
Det får ankomma på regeringen att med utgångspunkt från dessa
uttalanden vidta erforderliga åtgärder.
Vad som anförts i motion A807 bör enligt utskottets mening,
mot bakgrund av det anförda, inte föranleda någon riksdagens
vidare åtgärd.
dels att utskottets hemställan under 24 bort ha följande
lydelse:
24. beträffande Konsumentverkets framtid
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L47 yrkandena
9--11 och 1994/95:L710 yrkandena 3, 4 och 10 samt med avslag på
motion 1994/95:A807 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.
25. Konsumentverkets framtid (mom. 24)
Agne Hansson och Rigmor Ahlstedt (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 54
börjar med "Utskottet förutsätter" och slutar med "yrkande 8"
bort ha följande lydelse:
När det gäller motion A807 kan det enligt utskottets mening
ifrågasättas om inte ett så viktigt konsumentområde som
livsmedelsfrågorna borde ingå i Konsumentverkets ansvarsområde.
Frågor om mat, matkvalitet, livsmedlens ursprung m.m. tilldrar
sig allt större intresse och får i det utvidgade europeiska
samarbetet allt större betydelse. Konsumentverket borde -- som
expert på att företräda konsumenterna -- rimligen ha de bästa
förutsättningarna att företräda konsumenterna också på
livsmedelsområdet.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att ett särskilt
tillkännagivande från riksdagens sida bör komma till stånd med
innebörd att regeringen i samband med den i propositionen
aviserade genomgången av sektorsmyndigheternas instruktioner
särskilt överväger den fråga som nu har tagits upp.
Utskottets ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker
bifall till motion A807 yrkande 8.
När det gäller de övriga motionsyrkandena som behandlas i
detta avsnitt ser utskottet -- mot bakgrund av tidigare gjorda
ställningstaganden -- inte skäl till några tillkännagivanden
från riksdagens sida.
dels att utskottets hemställan under 24 bort ha följande
lydelse:
24. beträffande Konsumentverkets framtid
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:A807 yrkande 8
och med avslag på motionerna 1994/95:L47 yrkandena 9--11 och
1994/95:L701 yrkandena 3, 4 och 10 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.
26. Konsumentverkets arbetsuppgifter (mom. 25)
Agne Hansson och Rigmor Ahlstedt (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 55
börjar med "Med anledning" och slutar med "yrkande 3" bort ha
följande lydelse:
Utskottet har samma uppfattning som motionärerna i motion L711
och anser således att ett tillkännagivande från riksdagens sida
är påkallat för att få till stånd åtgärder i syfte att öka
antalet ingripanden mot ovederhäftig och otillbörlig TV-reklam.
I övrigt bör de motioner som behandlas i detta avsnitt inte
föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.
dels att utskottets hemställan under 25 bort ha följande
lydelse:
25. beträffande Konsumentverkets arbetsuppgifter
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L711 yrkande 11
samt med avslag på motionerna 1994/95:L714 yrkandena 1 och 4 och
1994/95:K409 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.
27. Konsumentverkets arbetsuppgifter (mom. 25)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 55
börjar med "Också med" och slutar med "yrkande 3" bort ha
följande lydelse:
Med anledning av vad som anförts i motion L714 vill utskottet
hänvisa till Konsumentverkets senaste årsredovisning. Av
redovisningen framgår att verket under det förra budgetåret på
eget initiativ kontrollerat 45 CE-märkta leksakers säkerhet.
Verket har därvid konstaterat tydliga brister i säkerheten. Med
anledning härav har Konsumentverket som enda åtgärd kontaktat
branschen för att få till stånd s.k. egenåtgärder.
Enligt utskottets mening är Konsumentverkets åtgärder
otillräckliga. Det redovisade bör föranleda att regeringen
omgående vidtar sådana åtgärder som föreslås i motion L714.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till
motion L714 yrkandena 1 och 4 som sin mening ge regeringen till
känna.
Övriga motioner som behandlas i detta avsnitt bör inte
föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.
dels att utskottets hemställan under 25 bort ha följande
lydelse:
25. beträffande Konsumentverkets arbetsuppgifter
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L714 yrkandena 1
och 4 samt med avslag på motionerna 1994/95:L711 yrkande 11 och
1994/95:K409 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.
28. Konsumentombudsmannens verksamhet (mom. 26)
Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R
Hedberg (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 56
börjar med "Utskottet vill" och slutar med "yrkande 5" bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar den uppfattning som förs fram i motion L701.
Enligt utskottets mening kan det av en mängd olika skäl
ifrågasättas om den nuvarande ordningen med en KO som tillika är
chef för Konsumentverket är lämplig. Det är emellertid inte bara
en fråga om lämplighet. Genom att KO i sin egenskap av part i
Marknadsdomstolen kan åberopa regler som han i sin egenskap av
generaldirektör för Konsumentverket själv utfärdat finns det
också rättssäkerhetsaspekter på frågan.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att det finns
behov av en särskild utredning i frågan.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till
motion L701 yrkande 5 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 26 bort ha följande
lydelse:
26. beträffande Konsumentombudsmannens verksamhet
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L701 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
29. Nedläggning av Allmänna reklamationsnämnden (mom. 27)
Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R
Hedberg (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 57
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande 12" bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar de synpunkter som förs fram i motion L47.
Enligt utskottets mening har utvecklingen numera gått dithän att
man i dag med fog kan ifrågasätta om Allmänna
reklamationsnämnden verkligen behövs i framtiden. Numera löser
många kommuner själva en stor del av alla tvister som uppkommer
mellan konsumenter och näringsidkare. Därtill kommer ett växande
antal s.k. egenåtgärder, varigenom näringslivet självt skapar
olika organ för tvistlösningar på konsumentområdet. Dessutom kan
Allmänna reklamationsnämndens blotta existens verka hindrande
för att ytterligare branschvisa nämnder för
reklamationshanteringar inrättas.
Sammanfattningvis anser utskottet att Allmänna
reklamationsnämnden bör avskaffas. Det får ankomma på regeringen
att föranstalta därom.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till
motion L48 yrkande 12 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 27 bort ha följande
lydelse:
27. beträffande nedläggning av Allmänna
reklamationsnämnden
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L47 yrkande 12
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
30. Anslag till Konsumentverket, m.m. (mom. 30 och 32)
Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R
Hedberg (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 58
börjar med "Utskottet finner" och slutar med "motion L709" bort
ha följande lydelse:
I linje med vad utskottet anfört ovan (se reservation 2) bör
riksdagen redan nu besluta om såväl vissa anslagsminskningar för
Konsumentverkets del kommande budgetår som vissa
besparingsåtgärder på hela konsumentområdet för de därefter
kommande budgetåren.
De förslag som läggs fram i motionerna L709 och i L47 yrkande
13 framstår enligt utskottets mening som väl avvägda med
beaktande av det statsfinansiella läget och de
ställningstaganden som utskottet gjort tidigare när det gäller
den framtida konsumentpolitiken.
dels att utskottets hemställan under 30 bort ha följande
lydelse:
30. beträffande anslag till Konsumentverket
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L47 yrkande 13
och med avslag på motion 1994/95:Fi34 yrkande 39 i denna del
till Konsumentverket för budgetåret 1995/96 under trettonde
huvudtiteln -- med ändring av vad riksdagen tidigare beslutat
(bet. 1994/95:LU19, rskr. 222) -- anvisar ett i förhållande till
nämnda beslut med 10 000 000 kr minskat ramanslag på
91 687 000 kr.
dels att utskottets hemställan under 32 bort ha följande
lydelse.
32. beträffande inriktningen av besparingsåtgärder inom
konsumentområdet
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L709 och med
anledning av proposition 1994/95:100 bilaga 14 godkänner
inriktningen av de besparingsåtgärder inom konsumentområdet för
budgetåren 1997 och 1998 som utskottet förordat.
31. Anslag till Konsumentverket, m.m. (mom. 30 och 31)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 58
börjar med "Utskottet finner" och slutar med "yrkande 39" bort
ha följande
lydelse:
Utskottet anser att det föreligger ett behov av
anslagsförstärkningar både när det gäller Konsumentverket och
stödet till konsumentorganisationer och finner att förslagen i
motion Fi34 bör kunna godtas.
dels att utskottets hemställan under 30 bort ha följande
lydelse:
30. beträffande anslag till Konsumentverket
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi34 yrkande 39 i
denna del och med avslag på motion 1994/95:L47 yrkande 13 till
Konsumentverket för budgetåret 1995/96 under trettonde
huvudtiteln -- utöver av riksdagen tidigare anvisade medel (bet.
1994/95:LU19, rskr. 222) -- anvisar ett ramanslag på
7 000 000 kr.
dels att utskottets hemställan under 31 bort ha följande
lydelse:
31. beträffande stöd till konsumentorganisationer
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi34 yrkande 39 i
denna del samt med anledning av motion 1994/95:Fi33 yrkande 52
till Stöd till konsumentorganisationer för budgetåret
1995/96 under trettonde huvudtiteln -- utöver av riksdagen
tidigare anvisade medel (bet. 1994/95:LU19, rskr. 222) --
anvisar ett reservationsanslag på 3 000 000 kr.
32. Stöd till konsumentorganisationer (mom. 31)
Tanja Linderborg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 58
börjar med "Utskottet finner" och slutar med "yrkande 39" bort
ha följande lydelse:
Utskottet anser att det föreligger ett behov av vissa
anslagsförstärkningar när det gäller stödet till
konsumentorganisationer och finner att förslaget i motion Fi33
bör kunna godtas.
dels att utskottets hemställan under 31 bort ha följande
lydelse:
31. beträffande stöd till konsumentorganisationer
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi33 yrkande 52
och med anledning av motion 1994/95:Fi34 yrkande 39 till Stöd
till konsumentorganisationer för budgetåret 1995/96 under
trettonde huvudtiteln -- utöver av riksdagen tidigare anvisade
medel (bet. 1994/95:LU19, rskr. 222) -- anvisar ett
reservationsanslag på 2 000 000 kr.
33. Konsumentlagstiftningens inriktning (mom. 33)
Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R
Hedberg (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 59
börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "yrkande 8" bort
ha följande lydelse:
Utskottet anser för sin del att riksdagen bör ställa sig bakom
de tankegångar som förs fram i motion L701. Enligt utskottets
mening är det särskilt viktigt att det framtida
lagstiftningsarbetet på konsumentområdet är inriktat på att
främja individernas valfrihet.
Utöver vad som anförs i motionen vill utskottet peka på att
konsumentskyddet i många europeiska länder inte kan anses sämre
än det i Sverige trots att man i dessa länder saknar
motsvarighet till den svenska konsumentskyddslagstiftningen.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till
motion L701 yrkande 8 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 33 bort ha följande
lydelse:
33. beträffande konsumentlagstiftningens inriktning
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L701 yrkande 8
som sin meningen ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
34. Produktsäkerhetslagen (mom. 34)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 60
börjar med "Utskottet utgår" och slutar med "yrkande 2" bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det angeläget att regeringen
snarast framlägger ett förslag om ändringar i
produktsäkerhetslagen i enlighet med riksdagens tillkännagivande
år 1988.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till
motion L701 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 34 bort ha följande
lydelse:
34. beträffande produktsäkerhetslagen
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L701 yrkande 2
som sin meningen ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
35. Direktreklam (mom. 38)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets ytttrande som på s. 63
börjar med "Motionsyrkanden liknande" och slutar med "yrkande
13" bort ha följande lydelse:
Utskottet ansluter sig till den principiella uppfattning som
förs fram i motionerna L717 och L49. Reklamen har numera nått en
sådan omfattning och intensitet att åtgärder är påkallade i
syfte att åstadkomma en begränsning. De ständiga uppmaningar
till köp som i dag förekommer i bl.a. direktreklam är svåra att
freda sig från och kan karaktäriseras som ett slags
informationstvång.
Enligt utskottets mening finns det mot denna bakgrund starka
skäl för åtgärder av olika slag för att begränsa reklamen, och
utskottet ser positivt på det förslag som förs fram i motionerna
L717 och L49. Det får ankomma på regeringen att efter sedvanligt
utredningsarbete framlägga erforderliga lagförslag.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till
motionerna L49 yrkande 8 och L717 yrkande 8 som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 38 bort ha följande
lydelse:
38. beträffande direktreklam
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L49 yrkande 13
och 1994/95:L717 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.
36. Diskriminerande reklam (mom. 39)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 63
börjar med "Utskottet erinrar" och på s. 64 slutar med "yrkande
14" bort ha följande lydelse:
Lagutskottet delar helt motionärernas uppfattning att reklam
med inslag av diskriminering i alla dess olika former är
oacceptabelt. Sjävfallet skall reklamen liksom annan information
i samhället återspegla ett livsmönster som bygger på principen
om människors lika värde oavsett t.ex. kön, nationalitet,
religion eller ålder. Många känner sig kränkta av
framställningar av kvinnor som rena sexualobjekt liksom av
reklam som innehåller inslag av etnisk diskriminering. I likhet
med vad som anförs i motion L49 yrkande 14 anser utskottet att
diskriminerande reklam under inga förhållanden bör accepteras.
Med hänsyn till det anförda och med beaktande av att
näringslivets egenåtgärder knappast kan anses ha varit
tillräckligt effektiva föreligger enligt utskottets mening ett
angeläget lagstiftningsbehov.
I sammanhanget vill utskottet vidare erinra om rättsläget i de
övriga nordiska länderna. I Norge finns loven av 16 juni 1972 om
kontroll med markedsføring og avtalevilkår, bestämmelser som ger
möjlighet till ingripanden mot både kränkande och
schabloniserande reklam. Finlands marknadsrättsliga lagstiftning
överensstämmer i stor utsträckning med den svenska. Den
finländska konsumentskyddslagen innehåller en generalklausul (2
kap. 1 §) som stadgar att ett förfarande som strider mot god
sed eller eljest är otillbörligt mot konsumenter inte får
användas vid marknadsföringen. Under våren 1994 har den
finländska Marknadsdomstolens majoritet i ett beslut funnit att
generalklausulen är tillämplig på kränkande könsdiskriminerande
reklam. Enligt 1 § i den danska marknadsföringslagen är det
förbjudet att i näringsverksamhet företa handlingar som strider
mot god marknadsföringsetik. Denna bestämmelse kan utgöra grund
för ingripande mot all diskriminerande reklam. I den isländska
jämställdhetslagen, nr 65/1985, finns en bestämmelse som kan ge
stöd för ingripande mot både kränkande och schabloniserande
reklam. Utskottet konstaterar således att Sverige är det enda
nordiska land som saknar lagstiftning som gör det möjligt att
ingripa mot könsdiskriminerande reklam.
Det får numera anses vara klarlagt att en laglig möjlighet
till ingripanden mot diskriminerande reklam kräver
grundlagsändringar. Denna omständighet utgör emellertid, enligt
utskottets mening, inte något skäl mot att lagstiftning kommer
till stånd. I andra sammanhang har det vid flera tillfällen
visat sig att grundlagar behöver ändras för att möjliggöra
angelägen lagstiftning. Till saken hör också att det inte kommer
att bli fråga om några mer ingripande inskränkningar i
tryckfrihetsrättens eller yttrandefrihetsrättens grundvalar.
Enligt utskottets mening bör regeringen snarast återkomma till
riksdagen med förslag till lagstiftning mot diskriminerande
marknadsföring samt med förslag till sådana grundlagsändringar
som kan bli nödvändiga på grund av denna lagstiftning.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna. Ställningstagandet innebär att utskottet
tillstyrker bifall till motion L49 yrkande 14.
dels att utskottets hemställan under 39 bort ha följande
lydelse:
39. beträffande diskriminerande reklam
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L49 yrkande 14
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Principiella och övergripande frågor, m.m.
Agne Hansson och Rigmor Ahlstedt (båda c) anför:
I ärendet framlagda förslag om nya konsumentpolitiska
riktlinjer innebär, enligt vår mening, att arbetet nu kan
utvecklas i syfte att främja utvecklingen för en god miljö och
på sikt inlemma konsumentpolitiken i det s.k.
kretsloppssamhället. Vidare kan konsumenternas ställning stärkas
på marknaden och en konsumentmedveten strategi utvecklas i det
internationella arbetet, inte minst i EU-sammanhang. Vi anser
emellertid att det är beklagligt att arbetet kommit att
fördröjas genom att den nuvarande regeringen återkallade den av
den förra regeringen framlagda propositionen. Innehållsmässigt
föreligger inte så stora skillnader mellan de båda
propositionerna att åtgärden egentligen var påkallad.
Den förevarande propositionens förslag till mål och inriktning
för konsumentpolitiken är i stort sett identiska med vad vi
föreslagit i vår motion L711, väckt under den allmänna
motionstiden år 1995. I den nämnda motionen görs dock ett
tydligare uttalande när det gäller miljömålets prioritering.
Dessutom innebär motionen en i förhållande till propositionen
tydligare åtgärdsinriktning mot ett konsumentanpassat
kretsloppssamhälle. Vi har dock inte funnit skäl att i detta
sammanhang framhärda genom att avge en reservation.
Vidare konstaterar vi att regeringen nu tillkallat en rad
utredningar, bl.a. på miljöområdet, i syfte att mer eller mindre
konkretisera konsumentpolitiken i efterhand. Enligt vår mening
borde konkreta åtgärder redan nu ha kunnat formuleras och komma
till uttryck i klara beslut. Utredningsresultaten kan
emellertid, även om det kommer att ta viss tid, leda fram till
sådana beslut som överensstämmer med våra uppfattningar. Mot den
bakgrunden har vi avstått från att genom reservationer följa upp
vissa av våra motionskrav. Vi utgår emellertid från att det
pågående utredningsarbetet skall resultera i ett sådant
heltäckande konsumentpolitiskt program som förordas i motion
A807.
En särskilt viktig uppgift -- inte minst efter Sveriges
inträde i EU -- är att noga följa den konsumentpolitiska
utvecklingen. Sverige bör verka för att konsumentpolitiken inom
EU stärks, vilket vi också framhållit motionsvägen. Med hänsyn
till det tillkännagivande i frågan som riksdagen gjorde i
december 1994, vilket överensstämmer med våra önskemål, har vi
inte funnit anledning att reservera oss i den frågan heller. Vi
utgår från att regeringen följer upp frågorna och noga överväger
vilka olika insatser som bör komma till stånd samt redovisar
resultatet till riksdagen. Mot bakgrund härav och med hänsyn
till den beredningsordning som gäller för riksdagens inflytande
i EU-frågor ansluter vi oss till utskottets ställningstagande i
dessa delar.
Beträffande frågan om åtgärder mot diskriminerande reklam (se
motion L49 yrkande 14 av Yvonne Ruwaida och Birger Schlaug) har
vi fortfarande samma inställning som vi redovisade för två
månader sedan i lagutskottets betänkande 1994/95:LU16,
reservation nr 3. Vi anser således att åtgärder är påkallade för
att få till stånd ett förbud mot sådan reklam. Med hänsyn till
att riksdagen så nyligen behandlat denna fråga har vi inte
funnit anledning att i en ny reservation upprepa vårt
ställningstagande.
2. Konsumentpolitiskt arbete inom EU, m.m.
Tanja Linderborg (v) anför:
När det gäller Vänsterpartiets motion L708, som väcktes under
den allmänna motionstiden år 1995, har jag, såsom framgår av
betänkandet, valt att inte reservera mig. Enligt min mening bör
man nu avvakta resultatet av utredningen om hur miljömålet i
konsumentpolitiken skall uppnås. Vidare bör man på samma sätt
avvakta vad den särskilda arbetsgrupp som skall utarbeta en
strategi för det svenska EU-arbetet på konsumentområdet kommer
fram till. Om det visar sig att Vänsterpartiets yrkanden, såsom
de framställts i motion L708, inte blir tillgodosedda i
utredningsarbetet återkommer vi självfallet i dessa frågor.
Beträffande motionsyrkandet som gäller diskriminerande reklam
har jag samma uppfattning nu som tidigare. Jag anser således att
den bör förbjudas och hänvisar till reservation 2 i
lagutskottets betänkande 1994/95:LU16, s. 37. Jag utgår från att
de flesta av kammarens ledamöter har samma uppfattning som man
hade för sex veckor sedan. Av den anledningen har jag inte
funnit skäl att i detta ärende på nytt avge en reservation.
3. EG:s skaderapporteringssystem, m.m.
Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R
Hedberg (alla m) anför:
I detta yttrande berörs tre frågor som vi av olika skäl inte
funnit anledning att ta upp i särskilda reservationer.
Den första frågan gäller EG:s skaderapporteringssystem,
EHLASS. Här har vi den uppfattningen att EHLASS framstår som en
synnerligen värdefull kunskapskälla i det framtida
produktsäkerhetsarbetet. Vidare anser vi att det föreligger ett
behov från riksdagens sida att få ytterligare information om
systemet. Vi utgår emellertid från att regeringen i lämpligt
sammanhang kommer att lämna sådan information, och något
tillkännagivande är därför nu inte erforderligt.
Den andra frågan gäller skuldsaneringslagen. I den frågan har
vi samma uppfattning som vi tidigare under våren redovisat i
lagutskottets betänkande 1994/95:LU23 reservation 1. Vi anser
således alltjämt att lagen bör upphävas.
Den sista frågan gäller grupptalan. Vi ser det som synnerligen
angeläget att regeringen med skyndsamhet tar sig an
utredningsförslaget och lägger fram erforderliga lagförslag. Om
utredningsförslaget genomförs kommer grupptalan att kunna väckas
i allmän domstol, vilket enligt vår mening innebär betydande
fördelar inte minst på konsumentområdet. Att vi i denna del
slutligt stannat för att inte avge någon reservation hänger
samman med att frågan om införande av grupptalan närmast
ankommer på justitieutskottet att bereda.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionerna 2
Proposition 1994/95:100 bilaga 14 2
Proposition 1994/95:140 2
Motionerna 3
Motioner väckta med anledning av proposition 1994/95:140 3
Motioner väckta med anledning av proposition 1994/95:150 6
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994/95 6
Utskottet 10
Betänkandets innehåll och disposition 10
Allmän bakgrund 11
Inledning 11
Konsumentpolitiska riktlinjer 12
Konsumenträttslig lagstiftning 13
Konsumentpolitiska aktörer 14
Särskilda anslag på konsumentområdet 17
Konsumentpolitiska kommittén 17
1994 års proposition 18
1995 års proposition (prop. 1994/95:140) 18
Propositionernas huvudsakliga innehåll 18
Proposition 1994/95:100 bilaga 14 (delvis) 18
Proposition 1994/95:140 18
Allmänna överväganden 20
Konsumentpolitikens mål 23
Prioriterade områden 26
Konsumentinflytande och konsumentengagemang 27
Ungdomar och konsumtion 30
Lokal konsumentverksamhet 32
Internationellt arbete 36
Konsumenterna och miljön 41
Miljömärkningssystemen 45
Brukarkrav vid avregleringar m.m. 47
Forskning 48
Utbildning 50
Informationsteknik i konsumentarbetet 52
Konsumentverket 53
Konsumentombudsmannen (KO) 56
Allmänna reklamationsnämnden, m.m. 57
Anslagsfrågor 57
Konsumenträttslig lagstiftning 58
Inledning 58
Lagstiftningens inriktning 59
Produktsäkerhetslagen 59
Skuldsaneringslagen 61
Grupptalan 61
Konsumentskydd vid säljarens konkurs 62
Direktreklam 63
Diskriminerande reklam 64
Fastighetsvärderare 64
Insyn i och kontroll av välgörenhetsinsamlingar 65
Kunskapen om konsumentköplagen 66
Hemställan 66
Reservationer70
1. Principiella och övergripande frågor (fp) 70
2. Principiella och övergripande frågor (m) 72
3. Konsumentpolitikens mål och inriktning (m) 74
4. Konsumentpolitikens mål och inriktning (mp) 74
5. Frivilligorganisationernas ansvar (m) 75
6. Konsumentinflytande och konsumentengagemang (fp) 76
7. Konsumentinflytande och konsumentengagemang (c, mp)
76
8. Information till ungdomar (m) 77
9. Ledamöter i Sveriges konsumentråd (mp) 78
10. Skolundervisning i konsumentkunskap (mp) 78
11. Ny modell för kommunal konsumentverksamhet (m) 78
12. Stöd till kommunal konsumentverksamhet (c, mp) 79
13. Konsumentpolitiskt arbete inom EU (m) 80
14. Konsumentpolitiskt arbete inom EU (c) 80
15. EG:s skaderapporteringssystem (mp) 81
16. Konsumenterna och miljön (mp) 81
17. Svanmärkningen (mp) 82
18. Parallella miljömärkningssystem (mp) 83
19. Miljömärkningsstyrelsen (c) 83
20. Utredningen om konsumentforskning (m) 84
21. Utbildning (c, mp) 84
22. Utnyttjande av informationsteknik (c, mp) 85
23. Informationsteknikens utbyggnad (m, mp) 85
24. Konsumentverkets framtid (m) 86
25. Konsumentverkets framtid (c) 87
26. Konsumentverkets arbetsuppgifter (c) 87
27. Konsumentverkets arbetsuppgifter (mp) 88
28. Konsumentombudsmannens verksamhet (m) 88
29. Nedläggning av Allmänna reklamationsnämnden (m) 89
30. Anslag till Konsumentverket, m.m. (m) 89
31. Anslag till Konsumentverket, m.m. (mp) 90
32. Stöd till konsumentorganisationer (v) 91
33. Konsumentlagstiftningens inriktning (m) 91
34. Produktsäkerhetslagen (mp) 92
35. Direktreklam (mp) 92
36. Diskriminerande reklam (mp) 93
Särskilda yttranden 94
1. Principiella och övergripande frågor, m.m. (c) 94
2. Konsumentpolitiskt arbete inom EU, m.m. (v) 95
3. EG:s skaderapporteringssystem, m.m. (m) 95
Bilaga Utredningar från riksdagen (1994/95:URD2)
Lagutskottet -- Kunskapen om konsumentköplagen hos konsumenter
och detaljister 97