I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition
1994/95:189 Konkursgäldenären.
I propositionen föreslås bl.a. ett antal lagändringar som
särskilt tar sikte på konkursgäldenärens skyldigheter.
Konkursgäldenärens upplysningsskyldighet skall enligt
förslaget vara knuten till upplysningar av betydelse för
"konkursutredningen", i stället för, som för närvarande, till
upplysningar om "boet". Upplysningsskyldigheten skall enligt
förslaget även omfatta tillgångar som finns utomlands även i de
fall dessa inte ingår i konkursboet (särkonkurs). Om särskilda
skäl föranleder det skall enligt förslaget
konkursbouppteckningen även innehålla uppgift om sådan nyss
nämnd egendom. Vidare föreslås att bouppteckningen i den
utsträckning det behövs skall innehålla en förteckning över det
räkenskapsmaterial som har omhändertagits och att
konkursgäldenärens edgång skall omfatta även denna förteckning.
I propositionen föreslås också att det skall inrättas ett
centralt register hos Patent- och registreringsverket över
fysiska personers och dödsbons konkurser. Vidare föreslås att
uppgifter om konkursförvaltare och tillsynsmyndighet i såväl
fysiska som juridiska personers konkurser skall registreras hos
Patent- och registreringsverket. Härigenom kommer en samlad
konkursregistrering att finnas hos verket.
Lagändringarna rörande det centrala registret för fysiska
personers och dödsbons konkurser föreslås träda i kraft den 1
oktober 1995 och övriga ändringar den 1 juli 1995.
I betänkandet behandlas också motioner som väckts med
anledning av propositionen och under den allmänna motionstiden
1994/95. Motionerna rör frågor om i vilken utsträckning
utomlands befintlig egendom skall anges i konkursbouppteckningen
i en svensk särkonkurs, om offentligt anbudsförfarande vid
försäljning av konkursboets egendom till gäldenären eller honom
närstående, om kungörelse av näringsförbud och om s.k.
konkurskarantän.
När det gäller vad som skall anges i bouppteckningen i en
särkonkurs förordar utskottet, med anledning av propositionen i
denna del och berörda motionsyrkanden, en ändrad lydelse av den
föreslagna regeln. Ändringen innebär att, om det finns anledning
till det, konkursbouppteckningen också skall innehålla uppgift
om egendom som inte ingår i boet på grund av att den finns
utomlands. Utskottet föreslår också ett tillägg till
bestämmelsen som föreskriver att, i de fall gäldenären har
uppgivit att sådan egendom saknas, bouppteckningen skall
innehålla uppgift om detta.
Vidare förordar utskottet, med tillstyrkande av berörda
motionsyrkanden, en ny reglering i konkurslagen av innebörd att
en försäljning av egendom i konkursen till konkursgäldenären
eller någon honom närstående i princip skall föregås av ett
offentligt anbudsförfarande.
I övrigt tillstyrker utskottet propositionen och avstyrker
motionsyrkandena.
Propositionen
I proposition 1994/95:189 föreslår regeringen
(Justitiedepartementet) -- efter hörande av Lagrådet --
att riksdagen antar de i propositionen framlagda
förslagen till
1. lag om ändring i handelsregisterlagen (1974:157),
2. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),
3. lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar,
4. lag om ändring i konkurslagen (1987:672),
5. lag om ändring i lagen (1993:574) om upphävande av lagen
(1978:28) om Försäkringsöverdomstolen.
Lagförslagen har intagits som bilaga 1 till betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen
1994/95:L31 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att konkursgäldenären även i
normalfallet skall vara skyldig att uppge egendom som finns
utomlands vid särkonkurs, i enlighet med vad som anförts i
motionen,
2. att riksdagen beslutar införa regler om att försäljning av
egendom i konkurs till konkursgäldenären eller någon honom
närstående fysisk eller juridisk person skall föregås av ett
offentligt anbudsförfarande, i enlighet med vad som anförts i
motionen.
1994/95:L32 av Per Rosengren m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen beslutar om offentligt anbudsförfarande vid
försäljning av konkursegendom till konkursgäldenären eller honom
närstående person enligt vad promemorian Konkursgäldenären (Ds
1994:96) föreslår.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994/95
1994/95:L316 av Birgitta Carlsson (c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kungörelse av näringsförbud.
1994/95:L317 av Johnny Ahlqvist och Bengt Silfverstrand (s)
vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av
s.k. konkurskarantän,
2. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag som innebär
att svenska konkurser också skall inbegripa annan än i Sverige
befintlig egendom.
1994/95:Ju221 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ändring i konkurslagen.
Utskottet
Inledning
Konkurslagstiftningen har under de senaste åren varit föremål
för mycket diskussion och övervägts i ett flertal sammanhang.
Intresset har bl.a. inriktats på olika former av
konkursmissbruk. En särskild fråga som därvid uppmärksammats är
de s.k. bekvämlighetskonkurserna (se bl.a. bet. 1993/94:LU20 s.
12 f). Med det menas att konkurser kommit att betraktas som en
möjlighet för ett företag att reducera sin skuldbörda, framför
allt i fråga om de oprioriterade leverantörsskulderna, och sedan
kunna återuppta verksamheten med ökad konkurrenskraft efter en
rekonstruktion. Denna typ av konkurser anses planerade i så
måtto att ägarens ekonomiska intressen och avsikt att efter
konkursen kunna driva rörelsen vidare, i huvudsakligen samma
omfattning men med väsentligt minskad skuldbörda, är satta i
förgrunden. Konkursens ekonomiska konsekvenser drabbar i dessa
fall endast borgenärerna, främst de oprioriterade som saknar
säkerhet för sina fordringar, och inte aktieägarna. Det är
vidare inte sällan frågan om förfaranden som utgör led i en
planerad brottslig verksamhet.
Frågor om formerna för gäldenärens medverkan och vilka
skyldigheter gäldenären skall ha vid en konkursutredning har
bl.a. berörts av Domstolsutredningen i betänkandet (SOU
1991:106) Domstolarna inför 2000-talet. Betänkandet har
remissbehandlats. Spörsmålen behandlas även i den s.k.
Rubiconrapporten, en promemoria av Riksåklagarens och
Riksskatteverkets arbetsgrupp angående rutiner vid
brottsutredningar i samband med konkurs som redovisades till
Justitiedepartementet våren 1994. I denna rapport berörs även
frågan om ett centralt konkursregister. Vidare har
Riksrevisionsverket till regeringen överlämnat en
granskningsrapport (RRV 1994:13) Tillsyn vid konkurs som rör
tillsynsverksamheten och förvaltningen i konkurs.
Regeringen har, på grundval av främst nu nämnt
utredningsarbete, i promemorian (Ds 1994:96) Konkursgäldenären
behandlat olika frågor om konkursgäldenärens skyldigheter och
frågan om ett centralt konkursregister. Promemorian har
remissbehandlats.
De förslag som regeringen lämnar i förevarande proposition och
de överväganden i övrigt som görs i propositionen bygger på
förslagen i promemorian. Frågor om konkursförvaltningens
organisation och tillsynsfunktionen bereds däremot vidare inom
Justitiedepartementet i särskild ordning.
Konkursgäldenärens medverkan i konkursutredningen
När någon försätts i konkurs skall enligt 2 kap. 24 § första
stycket 2 och 7 kap. 2 § konkurslagen (KL) en eller flera
förvaltare snarast utses av rätten. Det åligger förvaltaren
enligt 7 kap. 8 § KL att ta till vara borgenärernas gemensamma
rätt och bästa samt vidta alla de åtgärder som främjar en
förmånlig och snabb avveckling av boet. I detta övergripande
syfte skall förvaltaren upprätta en bouppteckning (7 kap. 13 §
KL). I denna skall boets tillgångar tas upp till noggrant
uppskattade värden. Bouppteckningen skall vidare bl.a. innehålla
uppgift om varje borgenärs namn och postadress samt de böcker
och handlingar som rör boet vilka förvaltaren tagit om hand (jfr
7 kap. 12 § KL). Om gäldenären är eller under det senaste året
före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig, skall
förvaltaren också omhänderta räkenskapsmaterialet.
Till ett konkursbo räknas enligt 3 kap. 3 § KL i princip all
egendom som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades
eller tillfaller honom under konkursen, och som tillika är
utmätningsbar. I enlighet härmed ingår även utomlands befintliga
tillgångar i konkursboet. I sistnämnda fall förutsätts
emellertid att det är fråga om en konkurs där gäldenären har
hemvist här i riket (domicilkonkurs). Om en konkurs här i landet
avser en gäldenär som är bosatt utomlands (särkonkurs) ingår i
konkursboet endast egendom som finns här i landet.
Förvaltaren har vidare enligt 7 kap. 15 § KL att snarast
upprätta en s.k. förvaltarberättelse, innehållande bl.a.
uppgifter om boets tillstånd och orsakerna till gäldenärens
obestånd. Berättelsen skall också innehålla uppgift i
förekommande fall om att misstanke om brott som avses i 11 kap.
brottsbalken anmälts till åklagare.
Förvaltningen skall stå under tillsyn av en tillsynsmyndighet.
Tillsynsmyndigheter är vissa kronofogdemyndigheter som av
regeringen utsetts därtill.
Vid upprättandet av bouppteckningen och även i övrigt åligger
det konkursgäldenären att medverka på vissa sätt. Sålunda skall
gäldenären lämna de upplysningar om konkursboet till rätten,
tillsynsmyndigheten och förvaltare som de begär (6 kap. 2 § KL).
Konkursgäldenären har också en skyldighet att närvara vid vissa
sammanträden, bl.a. bouppteckningsförrättningen.
Konkursgäldenären är vidare enligt 6 kap. 3 § KL skyldig att
inför rätten avlägga bouppteckningsed. Edgången, som sker vid
ett särskilt edgångssammanträde, innebär att konkursgäldenären
under straffansvar betygar riktigheten av uppgifterna i
konkursbouppteckningen.
I propositionen föreslås nu att gäldenärens skyldighet att
lämna upplysningar till konkursförvaltaren och andra skall
omfatta allt av betydelse för konkursutredningen, och inte vara
begränsad till att avse enbart uppgifter om boet. Skyldigheten
omfattar även egendom som inte ingår i konkursboet på grund av
att den finns utomlands (särkonkurs).
I propositionen föreslås också att det i en
konkursbouppteckning skall, inte bara i en domicilkonkurs utan
också i en särkonkurs, anges även utomlands befintlig egendom
när särskilda skäl föranleder det.
Vidare föreslås som en nyhet att det i konkursbouppteckningen,
i den utsträckning det behövs, skall förtecknas vilket
räkenskapsmaterial rörande boet som har omhändertagits av
förvaltaren. Edstemat skall omfatta även riktigheten av en sådan
förteckning.
I några motioner behandlas frågan om vilken betydelse
utomlands befintlig egendom skall ha i en särkonkurs.
Enligt motion 1994/95:L31 av Rolf Dahlberg m.fl. (m), som
väckts med anledning av propositionen, bör huvudregeln i en
särkonkurs vara att tillgångar som finns utomlands skall anges i
konkursbouppteckningen. Det framstår enligt motionärerna ofta
som stötande att en gäldenär som gått i konkurs i Sverige men
inte har sitt hemvist här kan undandra stora tillgångar som
finns utomlands från borgenärernas krav. Det bör emellertid
enligt motionen finnas en möjlighet för förvaltaren att i
undantagsfall avstå från att ange sådana tillgångar i
bouppteckningen. Riksdagen bör besluta en ändring av regeringens
förslag i enlighet med vad som sålunda anförts (yrkande 1). Ett
yrkande med motsvarande innebörd framställs i en motion från den
allmänna motionstiden 1994/95 -- Ju221 yrkande 9 av Gun Hellsvik
m.fl. (m). Enligt motion L317 av Johnny Ahlqvist och Bengt
Silfverstrand (båda s), också från den allmänna motionstiden
1994/95, bör regeln vara att särkonkurser skall omfatta även
utomlands befintlig egendom (yrkande 2).
Utskottet vill till att börja med understryka betydelsen av
att konkursgäldenären aktivt medverkar till en
tillfredsställande utredning av konkursboet. Det ligger såväl i
borgenärernas som i det allmännas intresse att förfaranden som
kan innefatta ekonomisk brottslighet stävjas. Det är därför
nödvändigt med regler som garanterar en sådan medverkan, även i
de fall gäldenären inte är villig till samarbete. Utskottet
tillstyrker mot denna bakgrund, i enlighet med den allmänna
inriktningen av regeringens förslag, att gäldenärens
skyldigheter under konkursförfarandet utvidgas.
När det gäller utomlands befintlig egendom vill utskottet
framhålla att den förstärkta upplysningsplikt som nu föreslås
torde få betydelse för borgenärernas möjligheter i allmänhet att
komma åt sådan egendom. Som anförs i propositionen har
borgenärerna ett berättigat intresse av att kunna ianspråkta
dessa tillgångar i ett konkurs- eller annat förfarande i något
annat land. Innebörden av denna utvidgade skyldighet är också
att en konkursgäldenär alltid är skyldig att, utan undantag,
även i en särkonkurs lämna upplysningar om all egendom han har,
oavsett var egendomen finns. Gäldenärens uppgiftsskyldighet är
straffsanktionerad på så sätt att en oriktig uppgift under
konkursen beträffande exempelvis tillgångarna kan medföra ansvar
för oredlighet mot borgenärer enligt 11 kap. 1 § brottsbalken.
Enligt utskottets mening gagnar den utvidgade upplysningsplikten
även intresset att stävja förfaranden som kan utgöra led i
ekonomisk brottslighet. Utskottet tillstyrker mot denna bakgrund
att en konkursgäldenär skall vara skyldig att lämna upplysningar
även i en särkonkurs om utomlands befintlig egendom.
Frågan är emellertid, vilket aktualiseras av motionerna, i
vilken utsträckning en utvidgad upplysningsplikt enligt
förslaget bör kompletteras med en skyldighet för förvaltaren att
i konkursbouppteckningen lämna uppgift om egendom, som på grund
av att den finns utomlands inte ingår i konkursboet.
Den inledningsvis nämnda promemorian Ds 1994:96
Konkursgäldenären föreslog den regeln att bouppteckningen, om
inte särskilda skäl föranleder annat, också skall innehålla
uppgift om egendom, som på grund av att den finns utomlands inte
skall ingå i konkursboet. I propositionen föreslås däremot att
bouppteckningen skall innehålla sådan uppgift om särskilda skäl
föranleder det.
Enligt utskottets mening bör det ankomma på förvaltaren att
göra en allmän bedömning av hur betydelsefullt det kan anses
vara för konkursutredningen som sådan och för borgenärerna att
tillgångar som på grund av att de finns utomlands inte ingår i
konkursboet ändå skall anges i bouppteckningen. Detta syfte
torde bäst uppnås med den i propositionen föreslagna
presumtionen, som förutsätter ett aktivt beslut av
konkursförvaltaren. Som anförs i propositionen torde förvaltaren
kunna underlåta att förteckna utomlands befintlig egendom i de
fall konkursgäldenären i en särkonkurs har mycket svag
anknytning till Sverige eller då förekomsten av utländska
tillgångar är särskilt svårutredd eller deras existens är oklar.
Däremot framhålls i propositionen att så snart
konkursförvaltaren får anledning att tro att det finns egendom
av intresse för borgenärerna torde det föreligga skäl att
förteckna egendomen i konkursbouppteckningen. Enligt utskottets
mening innebär dock det i propositionens lagtext föreslagna
uttrycket "särskilda skäl" ett högre krav än vad som följer av
motivuttalandena. För att uppnå bättre överensstämmelse
härvidlag föreslår utskottet att den ifrågavarande bestämmelsen
ändras så att bouppteckningen, om "det finns anledning" till
det, också skall innehålla uppgift om egendom, som inte ingår i
konkursboet på grund av att den finns utomlands.
Utskottet anser vidare att konkursförvaltaren, i de fall
gäldenären uppgivit att han saknar tillgångar utomlands,
regelmässigt bör ange detta förhållande i
konkursbouppteckningen. Detta bör enligt utskottets mening komma
till uttryck i lagtexten, och utskottet förordar därför ett
tillägg till den ifrågavarande bestämmelsen av nu nämnd
innebörd.
Utskottets nu gjorda ställningstaganden måste ses mot bakgrund
av att gäldenären, enligt vad utskottet ovan förordat, alltid
och undantagslöst är skyldig att till förvaltaren uppge
utomlands befintlig egendom eller avsaknaden av sådan egendom.
Genom utskottets ställningstaganden till vad som skall anges i
bouppteckningen kommer gäldenären i större utsträckning att
under ed tvingas betyga sina uppgifter. Det bör därvid nämnas
att edsplikten är sanktionerad genom straffbestämmelsen om mened
i 15 kap. 1 § brottsbalken samt att menedsbrottet i princip är
ett allvarligare brott än oredlighet mot borgenärer och därför
kan föranleda ett längre fängelsestraff.
Enligt utskottets mening torde i allmänhet ett angivande i
bouppteckningen av de uppgifter som nu diskuterats inte särskilt
tynga eller komplicera förvaltarens arbete. Den av utskottet
föreslagna regleringen beträffande konkursbouppteckningens
innehåll såvitt avser egendom utomlands torde väl tillgodose
syftet att förbättra skyddet för borgenärerna och främja
samhällets intresse att stävja förfaranden som innefattar
ekonomisk brottslighet.
Det anförda innebär att utskottet med anledning av
propositionen i förevarande del och motionerna L31 yrkande 1,
L317 yrkande 2 och Ju221 yrkande 9 föreslår den lydelse av 7
kap. 13 § KL som framgår av bilaga 2.
Utskottet vill i detta sammanhang slutligen framhålla att det
finns skäl som talar för att indelningen i domicil- och
särkonkurser bör slopas och att all egendom som tillhör en
gäldenär, oavsett var den finns, bör ingå i konkursboet. Som
påpekas i propositionen har denna fråga väckts i
Justitiedepartementet genom en skrivelse från Riksskatteverket.
Överväganden av detta slag måste emellertid samordnas på
internationell nivå. Här vill utskottet erinra om det arbete som
pågår med att tillskapa en konkurskonvention inom EU. Ett av de
grundläggande syftena med detta arbete är att underlätta
förfarandet vid konkurser som berör egendom i flera länder.
Utskottet utgår från att regeringen aktivt verkar för att
problemet skall få en snar lösning.
Försäljning av egendom i konkursen
Konkursboets egendom skall i princip av förvaltaren säljas så
snart det lämpligen kan ske. Bestämmelser om försäljning av
egendomen finns i 8 kap. KL. Försäljning av vanlig lös egendom
som inte sker genom fortsättande av gäldenärens rörelse skall
äga rum på auktion eller i annan ordning som förvaltaren finner
mest fördelaktig för att ta till vara borgenärernas intressen.
Om fast egendom finns i boet kan förvaltaren begära att den
säljs exekutivt, dvs. i den ordning som föreskrivs i 12 kap.
utsökningsbalken för utmätt fast egendom. Detta innebär en
försäljning på auktion eller under hand. Även beträffande fast
egendom får förvaltaren använda ett annat säljsätt om det är
fördelaktigare för boet. Konkurslagen innehåller inte några
särskilda regler för det fall att konkursgäldenären eller någon
honom närstående fysisk eller juridisk person står som köpare av
egendom som ingår i konkursen.
I den tidigare nämnda promemorian Ds 1994:96 Konkursgäldenären
föreslogs en ny reglering för det fall konkursförvaltaren säljer
konkursboets egendom till konkursgäldenären eller till honom
närstående fysisk eller juridisk person. Regleringen innebär att
försäljning i nämnda fall skall föregås av ett offentligt
anbudsförfarande. Syftet med förslaget är att förhindra de s.k.
bekvämlighetskonkurserna, som regelmässigt innebär att den förre
ägaren, till nackdel främst för de oprioriterade borgenärerna,
fortsätter att driva samma rörelse även efter en konkurs.
Enligt propositionen skulle en regel som den i promemorian
föreslagna inte få någon större praktisk betydelse. I de fall
ett offentligt anbudsförfarande innebär att bättre pris kan
erhållas förekommer det enligt regeringen redan i dag i inte
ringa utsträckning att sådant förfarande äger rum. I
sammanhanget måste också enligt regeringen beaktas den risk som
finns att regleringen tynger förfarandet och försvårar för
förvaltaren att snabbt avveckla boet. Vid en samlad bedömning
anser regeringen att promemorians förslag i denna del inte nu
bör genomföras.
I två motioner, som väckts med anledning av propositionen --
1994/95:L31 yrkande 2 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) och 1994/95:L32
av Per Rosengren m.fl. (v) -- yrkas att riksdagen beslutar
sådana regler som föreslås i promemorian om ett offentligt
anbudsförfarande i vissa fall av försäljning av konkursboets
egendom. Enligt motion L31 skulle en sådan reglering vara en
effektiv motåtgärd mot bekvämlighetskonkurserna. I motion L32
anförs som skäl att man därigenom skulle undvika att en gäldenär
eller honom närstående skall kunna köpa tillbaka egendom till
underpris, vilket medför att konkurrensen på jämnbördiga villkor
undergrävs. Ett förfarande av avsett slag skulle också enligt
sistnämnda motion innebära en garanti för allmänheten att
försäljning sker på ett tillbörligt sätt.
Utskottet vill erinra om att frågan om åtgärder mot s.k.
bekvämlighetskonkurser togs upp i den rapport "Företagande och
konkurrens på likvärdiga villkor" som en arbetsgrupp inom
regeringskansliet presenterade i november 1993. Rapporten
innefattade bl.a. överväganden om konkursförvaltningen. I
rapporten anfördes att konkursförvaltarens skyldighet enligt lag
att till bästa möjliga pris realisera konkursboets egendom ofta
sammanfaller med den före detta ägarens intresse att förvärva
samma egendom. Personliga borgensåtaganden eller avsikter att
driva rörelsen vidare leder inte sällan till att det är just den
förre ägaren som är villig att betala den största
köpeskillingen. Särskilt när det gäller mindre företag är det
enligt rapporten också ofta så att den som har bästa
förutsättningar att driva rörelsen vidare i praktiken är den
före detta ägaren. I många fall torde andra intresserade över
huvud taget inte finnas.
Enligt rapporten bör en förbättring av situationen kunna
åstadkommas genom en på lämpligt sätt utformad regeländring av
innebörd att konkursförvaltaren endast får överlåta egendom till
en före detta ägare eller någon denne närstående person via
offentlig auktion eller, i de fall där detta är en lämpligare
försäljningsform, efter anbudsförfarande. Härigenom skulle ett
riskmoment för den före detta ägaren tillkomma genom att en
konkurrent eller annan kan komma att bjuda ett högre pris
samtidigt som lagstiftaren på detta sätt markerar frågans
betydelse.
Utskottet vill för sin del framhålla att det är viktigt att
hindra att konkurrenssnedvridande effekter uppkommer till följd
av att marknadsmekanismerna inte får tillfälle att fullt ut göra
sig gällande vid försäljningar som sker till konkursgäldenären
eller någon honom närstående. Ett sätt att hindra detta är att
ge eventuella intressenter möjlighet att på något sätt få
kännedom om förestående försäljningar. Detta skulle kunna
åstadkommas om förvaltaren ålades att ge offentlighet åt en
kommande försäljning, vilket skulle kunna ske exempelvis i form
av ett offentligt anbudsförfarande. Enligt utskottets mening
skulle en lagändring med denna innebörd vara ett verksamt sätt
att beivra de missförhållanden med s.k. bekvämlighetskonkurser
som påtalats i olika sammanhang. Inte minst för att undvika
misstro från allmänheten mot konkursinstitutet framstår det som
angeläget med åtgärder mot detta missbruk.
Utskottet anser sålunda att konkursförvaltarens skyldigheter
skall preciseras för de fall han säljer boets egendom till
konkursgäldenären eller någon honom närstående fysisk eller
juridisk person. Innebörden härav är att sådan försäljning skall
föregås av ett offentligt anbudsförfarande. När det blir
aktuellt att sälja viss egendom till konkursgäldenären eller
någon honom närstående bör försäljningen kunna föregås av att
förvaltaren infordrar skriftliga eller muntliga anbud via
exempelvis en annons i en dagstidning. Som föreslås i
promemorian bör det finnas en möjlighet för förvaltaren att
avstå från ett sådant anbudsförfarande när särskilda skäl
föreligger. Sådana särskilda skäl kan vara att förvaltaren
bedömer att det saknas någon egentlig marknad för det som skall
säljas. Andra exempel är att det som skall säljas saknar större
värde i förhållande till konkursboets omfattning eller att en
försäljning brådskar av någon anledning. Den nya regleringen bör
lämpligen tas in som tillägg i bestämmelserna i KL om
försäljning av fast egendom och försäljning av lös egendom.
Utskottets ställningstagande innebär att motionerna L31
yrkande 2 och L32 tillstyrks.
Konkursregister
Utskottet behandlade frågan om ett centralt konkursregister
våren 1994 med anledning av ett motionsyrkande om inrättande av
ett sådant register (bet. 1993/94:LU20). Utskottet efterlyste i
betänkandet ett centralt register där uppgifter om
konkursförvaltare samt företrädare för olika juridiska personer
är samlade. Regeringen borde enligt utskottet verka för att ett
sådant register kommer till stånd och förelägga riksdagen
förslag till erforderliga lagstiftningsåtgärder. Utskottet
förordade att riksdagen, med bifall till motionsyrkandet, som
sin mening skulle ge regeringen till känna vad utskottet sålunda
anfört. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1993/94:228).
Som ovan framgått behandlas i propositionen frågan om en
samlad konkursregistrering. Regeringen föreslår sålunda att ett
register över fysiska personers och dödsbons konkurser skall
föras hos Patent- och registreringsverket (PRV). Vidare föreslår
regeringen att uppgift om konkursförvaltare och
tillsynsmyndighet i fysiska och juridiska personers konkurser
skall registreras hos PRV. Regeringen anser att därigenom kommer
en samlad konkursregistrering att finnas tillgänglig hos PRV.
Mot denna bakgrund föreslås inte nu att ett nytt fristående
centralt konkursregister skall inrättas.
När det gäller juridiska personers konkurser innebär
regeringens förslag den nyheten att det i aktiebolagslagen
(1975:1385), lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar resp.
handelsregisterlagen (1974:157) skall föreskrivas att tingsrätt
för registrering skall underrätta registreringsmyndigheten även
om vem som har utsetts till konkursförvaltare och vilken
tillsynsmyndighet som ansvarar för konkurstillsynen.
Som anförs i propositionen har numera samtliga berörda
myndigheter -- kronofogdemyndigheterna, polisen och
åklagarmyndigheterna -- möjlighet att via terminal få direkt
åtkomst till ifrågavarande uppgifter om juridiska personers
konkurser i PRV:s register. Mot denna bakgrund och med beaktande
av det föreslagna nya registret hos PRV för fysiska personers
och dödsbons konkurser delar utskottet regeringens bedömning att
en samlad, lätt åtkomlig konkursregistrering numera föreligger.
Riksdagens begäran i ämnet våren 1994 får därmed anses
tillgodosedd.
Som anförs i propositionen finns det emellertid anledning att
följa utvecklingen av hur åtkomstmöjligheterna till registren
kommer att användas i praktiken. Skulle det visa sig att dessa
möjligheter sammantaget med de förslag som läggs fram i
förevarande sammanhang inte är tillräckliga för att uppnå en
samlad och effektiv konkursregistrering kan det finnas anledning
för regeringen att återkomma i frågan.
Det anförda innebär att utskottet tillstyrker propositionen i
nu behandlad del.
Övriga frågor
De s.k. bekvämlighetskonkurserna behandlas även i motion
1994/95:L317 av Johnny Ahlqvist och Bengt Silfverstrand (s). I
motionen föreslås som en åtgärd att komma till rätta med dessa
och andra former av konkursmissbruk införandet av näringsförbud
i form av s.k. konkurskarantän. Åtgärden skulle innebära att
ett företag som gått i konkurs under viss tid inte får bedriva
näringsverksamhet. Regeringen bör lägga fram lagförslag om sådan
konkurskarantän (yrkande 1).
Utskottet vill framhålla att det s.k. automatiska
näringsförbudet som gäller under själva konkursen för en
gäldenär som är fysisk person inte träffar en juridisk person
som försatts i konkurs. En sådan juridisk person torde med
hänsyn till KL:s regler om bl.a. förlust av rådighet vara
förhindrad att under konkursen driva någon som helst egen
verksamhet. Det automatiska näringsförbudet skiljer sig från det
förbud som kan åläggas efter särskild prövning enligt lagen
(1986:436) om näringsförbud genom att det automatiska förbudet
gäller endast under konkursen.
Utskottet vill vidare erinra om att frågan om ett utvidgat
automatiskt näringsförbud -- "konkurskarantän" -- behandlats i
den ovannämnda rapporten Företagande och konkurrens på
likvärdiga villkor. I rapporten anfördes att ett sådant institut
är för ingripande och bygger på ett felaktigt synsätt.
Konkursinstitutet är ett naturligt och nödvändigt inslag i ett
marknadsekonomiskt system. Det helt övervägande antalet
konkurser torde, anfördes det i rapporten, också ha sin grund i
misslyckade affärsidéer, ändrade konjunkturer, förändrade
efterfrågemönster m.m. De insatser som görs måste enligt
rapporten vara riktade mot missbruk och brottslighet och inte
vara utformade så att de slumpmässigt eller generellt försvårar
för det fria företagandet eller ger det en negativ stämpel.
Mot bakgrund av det anförda är utskottet för sin del inte
berett att nu förorda ett införande av s.k. utvidgade
automatiska näringsförbud eller konkurskarantän. Utskottet vill
dock inte utesluta att spörsmålet kan komma att aktualiseras på
nytt i samband med andra överväganden på konkursområdet. Motion
L317 yrkande 1 avstyrks följaktligen. Utskottet vill i detta
sammanhang också erinra om sitt ovan gjorda ställningstagande
till förmån för ett offentligt anbudsförfarande vid försäljning
i konkurs, vilket är ägnat att motverka de s.k.
bekvämlighetskonkurserna.
Utskottet övergår härefter till att behandla frågan om
kungörelse av näringsförbud. I motion 1994/95:L316 av
Birgitta Carlsson (c) begärs ett tillkännagivande om en
möjlighet att kungöra näringsförbud (yrkande 2).
Utskottet vill först erinra om att riksdagen behandlade ett
motionsyrkande med samma innehåll våren 1994 (bet. 1993/94:LU20)
Utskottet delade motionärernas uppfattning att det behövs en
möjlighet att kungöra näringsförbud och ansåg att regeringen
snarast borde vidta erforderliga åtgärder härför. Vad utskottet
sålunda anfört gav riksdagen, med bifall till ifrågavarande
motionsyrkande, som sin mening regeringen till känna (rskr.
1993/94:228).
Frågan om kungörelse av näringsförbud har övervägts av den år
1994 tillsatta Näringsförbudsutredningen. Utredningen hade till
uppgift att utvärdera tillämpningen av lagen (1986:436) om
näringsförbud och ge förslag till de ändringar i regelsystemet
som bedöms nödvändiga för att lagen skall fungera effektivt samt
pröva om tillsynen över näringsförbud bör förändras. Utredningen
har presenterat resultatet av sitt arbete i betänkandet (SOU
1995:1) Ett renodlat näringsförbud.
Näringsförbudsutredningens betänkande remissbehandlas för
närvarande. I avvaktan på de fortsatta övervägandena i frågan om
kungörelse av näringsförbud bör riksdagen inte nu göra några
särskilda uttalanden i ämnet. Utskottet avstyrker därför motion
L316 yrkande 2.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande särkonkurser
att riksdagen med anledning av regeringens förslag i denna del
och motionerna 1994/95:L31 yrkande 1, 1994/95:L317 yrkande 2 och
1994/95:Ju221 yrkande 9 antar regeringens förslag till lag om
ändring i konkurslagen (1987:672) såvitt avser 7 kap. 13 § med
den ändringen att paragrafen erhåller i bilaga 2 som
Utskottets förslag betecknade lydelse,
2. beträffande försäljning av egendom i konkurs
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L31 yrkande 2
och 1994/95:L32
dels beslutar att 8 kap. 6 och 7 §§ konkurslagen
(1987:672) skall erhålla ändrad lydelse i enlighet med
Utskottets förslag i bilaga 3,
dels beslutar om sådan ändring av ingressen till
regeringens förslag till lag om ändring i konkurslagen
(1987:672) som föranleds härav,
3. beträffande lagförslagen i övrigt
att riksdagen antar regeringens förslag till
dels lag om ändring i handelsregisterlagen (1974:157),
dels lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),
dels lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska
föreningar,
dels lag om ändring i konkurslagen (1987:672), i den mån
förslaget inte omfattas av vad utskottet hemställt ovan,
dels lag om ändring i lagen (1993:574) om upphävande av
lagen (1978:28) om Försäkringsöverdomstolen,
4. beträffande konkurskarantän
att riksdagen avslår motion 1994/95:L317 yrkande 1,
5. beträffande kungörelse av näringsförbud
att riksdagen avslår motion 1994/95:L316 yrkande 2.
Utskottet hemställer att ärendet avgörs efter endast en
bordläggning.
Stockholm den 30 maj 1995
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson
(s), Bengt Kronblad (s), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s),
Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Birgit
Henriksson (m), Bengt Harding Olson (fp), Sven-Erik Österberg
(s), Henrik S Järrel (m), Yvonne Ruwaida (mp), Eva Persson
Sellin (s), Göran R Hedberg (m), Rigmor Ahlstedt (c) och Per
Rosengren (v).
Propositionens lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i handelsregisterlagen
(1974:157)
Bilaga 1
2 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385)
3 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:667) om
ekonomiska föreningar
4 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)
5 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:574) om
upphävande av lagen (1978:28) om Försäkringsöverdomstolen
Av utskottet föreslagen ändring av 7 kap. 13 § i regeringens
förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)
Bilaga 2
Regeringens förslag Utskottets förslag
7 kap.
13 §1
Förvaltaren skall Förvaltaren skall
upprätta en bouppteckning. upprätta en bouppteckning.
I denna skall boets I denna skall boets
tillgångar tas upp till tillgångar tas upp till
noggrant uppskattade noggrant uppskattade
värden. Om särskilda värden. Bouppteckningen
skäl föranleder det, skall vidare innehålla
skall bouppteckningen också uppgift om varje borgenärs
innehålla uppgift om namn och postadress.
egendom som inte ingår i
boet, på grund av att den Om det finns anledning, skall
finns utomlands. bouppteckningen också
Bouppteckningen skall vidare innehålla uppgift om
innehålla uppgift om varje egendom, som inte ingår i
borgenärs namn och boet på grund av att den
postadress. finns utomlands. Har
gäldenären uppgivit att
sådan egendom saknas skall
bouppteckningen innehålla
uppgift om detta.
I den utsträckning det behövs skall bouppteckningen också
innehålla en förteckning över dels räkenskapsmaterial, dels
andra handlingar som rör boet.
Bouppteckningen skall av förvaltaren ges in till rätten och
tillsynsmyndigheten så snart som möjligt och senast en vecka
före edgångssammanträdet.
Har en av gäldenären underskriven bouppteckning förut getts in
till rätten, behöver någon ny bouppteckning inte upprättas, om
förvaltaren anser att denna är tillförlitlig. I så fall skall
han snarast anmäla det till rätten och tillsynsmyndigheten.
Skall bevakningsförfarande äga rum och har någon bouppteckning
ännu inte getts in till rätten, skall förvaltaren så snart som
möjligt och senast en vecka från beslutet om
bevakningsförfarandet skicka en förteckning över borgenärerna
med uppgift om varje borgenärs postadress till rätten och
tillsynsmyndigheten. I ett bankaktiebolags, en sparbanks eller
en central föreningsbanks konkurs skall till bouppteckningen
eller borgenärsförteckningen bifogas uppgift om
insättningsborgenärerna och deras fordringsbelopp med upplupen
ränta. I ett livförsäkringsbolags konkurs skall på motsvarande
sätt bifogas uppgift om försäkringstagarna och deras fordringar.
1 Senaste lydelse 1989:1084.
Av utskottet framlagt förslag till ny lydelse av 8 kap.
6 och 7 §§ konkurslagen (1987:672)
Bilaga 3
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
8 kap.
6 §1
Om fast egendom finns i boet, Om fast egendom finns i boet,
får förvaltaren får förvaltaren
begära att den säljs begära att den säljs
exekutivt. Egendomen får exekutivt. Egendomen får
också säljas på annat också säljas på annat
sätt, om förvaltaren sätt, om förvaltaren
anser att det är anser att det är
fördelaktigare för boet. fördelaktigare för boet.
Om egendom säljs till
konkursgäldenären eller
någon denne sådan
närstående person som
anges i 4 kap. 3 § skall
försäljningen ha
föregåtts av ett
offentligt
anbudsförfarande, om
särskilda skäl inte
gör det obehövligt.
Har en exekutiv auktion hållits på fast egendom som hör till
boet utan att någon försäljning har kommit till stånd, behöver
förvaltaren inte vidta ytterligare åtgärder för egendomens
försäljning. Har någon exekutiv auktion inte ägt rum men finns
det anledning att anta att en sådan auktion inte kommer att leda
till försäljning, behöver förvaltaren inte vidta någon åtgärd
för att sälja egendomen, om samtycke till det har lämnats av de
borgenärer som i konkursen kan göra gällande fordringar som
skall utgå med särskild förmånsrätt ur egendomen.
Har en exekutiv auktion blivit utlyst på boets fasta egendom,
skall förvaltaren före bevakningssammanträdet avlämna den
behållning som under konkursen uppkommit av egendomen.
Behållning som inte avlämnas före bevakningssammanträdet skall,
om egendomen säljs, avlämnas före tillträdesdagen och i annat
fall innan utdelning sker i konkursen. Vid försäljning under
hand skall behållningen avlämnas före tillträdesdagen.
Förvaltaren skall även senast vid bevakningssammanträdet
anmäla arvode, andra kostnader och sådana fordringar som kan
göras gällande i konkursen och som bör beaktas vid försäljning
av egendomen. När förvaltaren gör en anmälan på en borgenärs
vägnar, skall han skriftligen underrätta denne om det.
r
1 Senaste lydelse 1994:446.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
7 §2
Försäljning av lös Försäljning av lös
egendom som inte sker genom egendom som inte sker genom
fortsättande av fortsättande av
gäldenärens rörelse gäldenärens rörelse
skall ske på auktion eller skall ske på auktion eller
på annat sätt efter vad på annat sätt efter vad
förvaltaren anser vara mest förvaltaren anser vara mest
fördelaktigt för boet. fördelaktigt för boet.
Om egendom säljs till
konkursgäldenären eller
någon denne sådan
närstående person som
anges i 4 kap. 3 § skall
försäljningen ha
föregåtts av ett
offentligt
anbudsförfarande, om
särskilda skäl inte
gör det obehövligt.
Lös egendom i vilken en borgenär har panträtt eller någon
annan särskild förmånsrätt får inte utan hans samtycke säljas på
annat sätt än på auktion, om hans rätt är beroende av
försäljningen. Även om samtycke inte lämnas, får egendomen
säljas på annat sätt än på auktion, om det är sannolikt att
högre pris uppnås därigenom och om tillsynsmyndigheten medger
det.
Samtycke enligt andra stycket krävs inte när förvaltaren genom
värdepappersinstitut säljer finansiella instrument, noterade vid
en svensk eller utländsk börs, en auktoriserad marknadsplats
eller någon annan reglerad marknad till gällande börs- eller
marknadspris eller när det är fråga om försäljning av lös
egendom genom fortsättande av gäldenärens rörelse.
Särskilda bestämmelser om överlåtelse av försäkringsbestånd
finns i 14 kap. 26 och 27 §§ försäkringsrörelselagen (1982:713).