I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition
1993/94:251 om förmynderskapslagstiftningen jämte två motioner.
Den ena motionen, som väckts med anledning av propositionen, rör
frågan om förvaltningen av försäkringsbelopp som tillfaller en
omyndig. I den andra motionen, som väckts under den allmänna
motionstiden 1993/94, tas upp frågor om förvaltning av omyndigs
värdehandlingar och ställföreträdares skyldighet att ge in en
förteckning till överförmyndaren över egendom som tillfallit den
omyndige.
I propositionen lämnas ingående förslag om ändrade regler
beträffande förmyndares, förvaltares och gode mäns förvaltning
av egendom samt tillsynen över sådan förvaltning. Syftet med
förslagen är att modernisera reglerna på området och anpassa
dessa till dagens situation. Reformen innebär en avreglering
utan att berättigade skyddsintressen sätts åt sidan. Förslagen
bygger också på principen att domstolarna skall handlägga enbart
sådana frågor som verkligen kräver domstolsprövning. De
förmynderskapsärenden som är av övervägande förvaltningsnatur
bör sålunda handläggas av förvaltningsmyndigheter och inte av
domstolar.
Med tillämpning av dessa principer föreslås i propositionen
att de särskilda reglerna om redovisning och kontroll av
förmyndares förvaltning skall inskränkas väsentligt beträffande
föräldrars förvaltning av barns egendom. Som huvudregel skall
gälla att överförmyndarens kontroll av föräldraförvaltningar
skall vara inriktad på fall där värdet på barnets tillgångar
överstiger åtta gånger basbeloppet enligt lagen om allmän
försäkring. För förordnade förmyndare, gode män och förvaltare
skall i huvudsak nuvarande regler gälla. Vid sidan av att
egendom kan överlämnas till särskild förvaltning öppnas enligt
förslaget en möjlighet att ställa förvaltningen av viss egendom
under kontroll. Sådan särskild överförmyndarkontroll skall gälla
för egendom som har tillfallit en underårig genom gåva, arv,
testamente eller förmånstagarförordnande vid försäkring, om det
har föreskrivits i ett gåvovillkor, ett testamentsförordnande
eller ett förmånstagarförordnande.
Förmynderskap, godmanskap och förvaltarskap skall enligt
förslaget inte längre skrivas in vid domstol. Tingsrätterna
föreslås dock ha kvar ärenden som rör förordnande och
entledigande av förmyndare. Domstolarna skall vidare behålla
uppgiften att besluta om anordnande, omprövning och upphörande
av förvaltarskap och godmanskap enligt 11 kap. 4 §
föräldrabalken. Frågorna om förordnande och entledigande av
förvaltare och sådan god man föreslås flyttade från domstolarna
till överförmyndarna. Behörigheten att fatta beslut om
förordnande av god man enligt 11 kap. 1--3 §§ föräldrabalken
skall enligt förslaget som huvudregel flyttas från tingsrätterna
till överförmyndarna. Överförmyndarens beslut skall kunna
överklagas till tingsrätt.
Enligt propositionen skall vidare tillsynen över
överförmyndarna flyttas från tingsrätterna till länsstyrelserna.
Vårdnads- och förmynderskapsbegreppen föreslås i propositionen
renodlade. Om inte någon av ett barns föräldrar kan vara
vårdnadshavare skall vårdnaden anförtros åt en eller två
särskilt förordnade vårdnadshavare. De särskilt förordnade
vårdnadshavarna skall också därigenom bli förmyndare för barnet,
om inte särskilda skäl talar däremot.
De nya reglerna skall enligt förslaget träda i kraft den 1
juli 1995.
Utskottet tillstyrker propositionen med några smärre
lagtekniska justeringar samt avstyrker motionerna.
Propositionen
I proposition 1993/94:251 föreslår regeringen
(Justitiedepartementet) -- efter hörande av Lagrådet -- att
riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i föräldrabalken,
2. lag om ändring i ärvdabalken,
3. lag om ändring i rättegångsbalken,
4. lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och
förmynderskap,
5. lag om ändring i lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt,
6. lag om ändring i lagen (1921:159) med vissa bestämmelser om
förmynderskap för omyndig medlem av det kungliga huset,
7. lag om upphävande av lagen (1924:322) om vård av omyndigs
värdehandlingar,
8. lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av
domstolsärenden,
9. lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,
10. lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott,
11. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
12. lag om ändring i lagen (1984:1095) om förlängt
bidragsförskott för studerande,
13. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),
14. lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor,
15. lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och
verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om
överflyttning av barn,
16. lag om ändring i aktiekontolagen (1989:827),
17. lag om ändring i lagen (1990:773) om särskilt
pensionstillägg till folkpension för långvarig vård av sjukt
eller handikappat barn,
18. lag om ändring i lagen (1993:1323) om ändring i kyrkolagen
(1992:300).
Lagförslagen har intagits som bilaga 1 till betänkandet.
Motionerna
Motion väckt med anledning av proposition 1993/94:251
1994/95:L1 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
skärpt reglering beträffande bankspärr av försäkringsbelopp.
Motion väckt under den allmänna motionstiden 1993/94
1993/94:L410 av Carl Fredrik Graf (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om lagen om vård av omyndigs värdehandlingar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av beloppsgräns i samband med
arvsavstående.
Utskottet
Allmän bakgrund
Föräldrabalken (FB) skiljer mellan vårdnad och förmynderskap.
Den som har hand om vårdnaden har ett ansvar för barnets
personliga förhållanden och skall bl.a. se till att barnets
behov av omvårdnad, trygghet och en god fostran blir
tillgodosedda (6 kap. 2 § FB). Vårdnadshavaren företräder också
barnet i personliga angelägenheter (6 kap. 11--13 §§ FB). Hit
räknas bl.a. slutande av arbetsavtal. Förmyndaren å sin sida har
att sörja för den omyndiges person samt att förvalta den
omyndiges förmögenhet och företräda honom i andra angelägenheter
än de personliga (13 kap. 1 § FB).
Enligt huvudregeln i FB är föräldrar vårdnadshavare för sina
barn (6 kap. 2 §). Enligt 10 kap. 2 § FB är båda föräldrarna
gemensamt förmyndare för barn som står under deras vårdnad, de
är legala förmyndare. För barn som står under vårdnad av
endast den ene av sina föräldrar är denne ensam förmyndare.
Föräldrars ställning som förmyndare följer alltså utan särskilt
beslut av deras egenskap av vårdnadshavare. Om ingendera av ett
barns föräldrar är lämplig som vårdnadshavare eller om båda
föräldrarna har avlidit, skall en eller flera förmyndare
förordnas särskilt (6 kap. 7--9 §§ FB). Förmyndaren blir då
också vårdnadshavare för barnet.
Även en vuxen person kan behöva bistånd med att förvalta sin
egendom, bevaka sin rätt m.m. I 11 kap. FB finns bestämmelser om
att rätten i olika situationer skall förordna en god man för
att företräda personer som av skilda anledningar inte i full
utsträckning kan representera sig själva. Sålunda skall rätten,
om någon på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling,
försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver
hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja
för sin person, förordna god man för honom, om det behövs (11
kap. 4 §). Andra typer av godmanskap är mera begränsade och
avser ofta vissa speciella uppgifter, t.ex. att bevaka
bortovarandes eller okända arvingars eller testamentstagares
rätt vid utredningen av ett dödsbo (se bl.a. 11 kap. 1--3 §§).
En närmare redogörelse för godmanskapen lämnas i avsnittet
Behörigheten att fatta beslut i förmynderskapsärenden nedan.
Om någon, beträffande vilken det föreligger en sådan situation
som sägs i 11 kap. 4 § FB, är ur stånd att vårda sig eller sin
egendom, får rätten förordna förvaltare för honom eller
henne (11 kap. 7 § FB). Förvaltare får dock inte förordnas, om
det är tillräckligt att god man förordnas eller att den enskilde
på något annat mindre ingripande sätt får hjälp. Kännetecknande
för förvaltarskapet är att den för vilken förvaltare förordnas,
till skillnad från vad som gäller vid godmansförordnande,
förlorar sin rättshandlingsförmåga helt eller delvis och att
förvaltaren i motsvarande utsträckning får rätt att ingå
rättshandlingar för sin huvudmans räkning.
Tingsrätten beslutar enligt gällande regler om anordnande av
förvaltarskap och godmanskap samt förordnar och entledigar
förmyndare, förvaltare och gode män. Vissa förmynderskap samt
godmanskap och förvaltarskap skall skrivas in hos tingsrätten
(12 kap. 1 och 2 §§ FB). Beslut om inskrivning antecknas i den
s.k. förmynderskapsboken som förs kommunvis.
Såväl föräldrars som andra ställföreträdares förvaltning står
under tillsyn av överförmyndarna (se 17 kap. FB).
Överförmyndare väljs en för varje kommun (19 kap. 1 § FB).
Kommunerna kan dock besluta att i stället för överförmyndare
inrätta en överförmyndarnämnd. Överförmyndarna bestämmer i dag i
stor utsträckning hur de förvaltade medlen skall användas och
placeras. Föräldrar och andra ställföreträdare har vidare en
långtgående redovisningsskyldighet för förvaltningen gentemot
överförmyndaren.
Överförmyndarnas verksamhet står under tillsyn av
tingsrätterna (19 kap. 18 § FB). Tillsynen skall i första hand
ske genom årliga inspektioner.
Propositionens allmänna inriktning
I propositionen pekas på att de i dag gällande
förvaltningsreglerna på förmynderskapsområdet i huvudsak går
tillbaka på 1924 års förmynderskapslag. Regleringen kännetecknas
framför allt av en strävan att skapa trygghet för att den
omyndiges medel bevaras och ger en skälig avkastning. Enligt
propositionen är det uppenbart att lagstiftningen även i
fortsättningen bör bygga på den principen. Mot dagens regler kan
det dock anföras att de är mycket detaljerade och många av dem
dessutom svårtolkade. Regelsystemet speglar enligt propositionen
en äldre tids syn på ekonomiska förhållanden. Det kan, anförs
det, starkt ifrågasättas om det verkligen behövs en så
ingripande reglering som den nuvarande för att lagstiftningens
syfte skall tillgodoses.
I propositionen framhålls att de nuvarande reglerna i princip
inte gör skillnad mellan fall när det är den omyndiges föräldrar
som är förmyndare och den situationen att förmynderskapet utövas
av en särskilt förordnad förmyndare. Det kan därför ifrågasättas
om det inte bör gälla olika förvaltningsregler beroende på vem
som är förmyndare. I de flesta fall har föräldrar en naturlig
intressegemenskap med sina barn, vilken i regel inte har någon
motsvarighet när förmyndaren är särskilt förordnad. Det kan
också, anförs det vidare, på goda grunder ifrågasättas om det
nuvarande detaljerade systemet har en förankring hos det stora
flertalet föräldrar som har hand om sina barns egendom. Enligt
propositionen talar således övervägande skäl för att tiden är
mogen för en modernisering av reglerna om ställföreträdares
förvaltning av myndlingars egendom och särskilt med inriktning
på en minskad detaljstyrning vad gäller föräldrars förvaltning.
I propositionen pekas vidare på att lagstiftning som rör
domstolarnas verksamhet under senare år präglats av en strävan
att renodla verksamheten. Med det avses att domstolarna i
princip bör handlägga endast ärenden som verkligen kräver
domstolsprövning och syssla med endast sådana uppgifter som
faller inom ramen för vad som kan kallas rättskipning i egentlig
mening. I propositionen görs bedömningen att nämnda princip bör
gälla även på förmynderskapsområdet. De förmynderskapsärenden
som är av övervägande förvaltningsnatur bör sålunda handläggas
av förvaltningsmyndigheter.
I propositionen föreslås också att vårdnads- och
förmynderskapsbegreppen renodlas. Om ingen av ett barns
föräldrar kan vara vårdnadshavare, skall vårdnaden anförtros åt
en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. De särskilt
förordnade vårdnadshavarna skall också därigenom bli förmyndare
för barnet, om inte särskilda skäl talar mot det. På detta sätt
betonas enligt propositionen starkare att vårdnaden är det
primära.
Propositionen grundas på förslag som lämnats av
Förmynderskapsutredningen i betänkandet (SOU 1988:40) Föräldrar
som förmyndare. I betänkandet behandlas frågor om förvaltningen
av egendom som tillhör en underårig eller den som har god man
eller förvaltare. Vidare behandlas överförmyndarnas och
tingsrätternas verksamhet på förmynderskapsområdet. Frågor om
överförmyndarnas och tingsrätternas hantering av
förmynderskapsärenden behandlas även av Domstolsutredningen i
betänkandet (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet
Arbetsuppgifter och förfaranderegler. Även den utredningens
överväganden i nämnda hänseenden ligger till grund för förslagen
i förevarande proposition.
Egendomsförvaltningen
Gällande ordning i huvuddrag
Den som är förmyndare för ett barn, i regel föräldrarna,
ansvarar i denna egenskap i princip för förvaltningen av barnets
medel. Den omyndige råder dock i princip själv över sina
arbetsinkomster och över egendom som har tillfallit honom genom
gåva eller testamente med villkor att egendomen skall förvaltas
av den omyndige själv (9 kap. 3 och 4 §§ FB). Vidare kan den som
vill ge eller testamentera egendom till en omyndig eller sätta
in en omyndig som förmånstagare till försäkring förordna att
egendomen skall stå under särskild förvaltning av annan än
förmyndaren, utan bestämmanderätt för denne (13 kap. 1 § andra
stycket FB).
Föräldrars, liksom förordnande förmyndares, gode män och
förvaltares förvaltning, är vidare underkastade en omfattande
samhällskontroll. Motsvarande kontroll gäller också
förordnade förmyndares, gode män och förvaltares förvaltning.
Gällande regelsystem innehåller t.ex. ingående bestämmelser om
hur omyndigas medel skall placeras. Reglerna härom finns i 15
kap. FB och i KK (1974:1048) om placering av omyndigs medel m.m.
Huvudprincipen är att pengar skall sättas in på räntebärande
konto hos bank. Efter insättningen är kontot i princip spärrat
på så sätt att pengarna får tas ut endast efter samtycke av
överförmyndaren. Undantag gäller dock beträffande medel som
behövs för den omyndiges underhåll eller för vården av hans
egendom. Sådana medel får sättas in på ospärrat konto.
Ställföreträdarna får också placera barnens tillgångar i
värdehandlingar. Vissa värdehandlingar får införskaffas utan
överförmyndarens samtycke, medan andra, t.ex. aktier, endast får
förvärvas efter att samtycke har lämnats. Om värdet av den
omyndiges -- eller den som företräds av en god man eller
förvaltare -- värdehandlingar uppgår till mer än två basbelopp,
skall handlingarna deponeras i bank och får inte tas därifrån
utan tillstånd av överförmyndaren. Bankernas skyldigheter
rörande förvaring och förvaltning av deponerade värdehandlingar
regleras i lagen (1924:322) om vård av omyndigs värdehandlingar.
Även andra åtgärder av förmyndarna kräver samtycke av
överförmyndaren. Bl.a. gäller det tagande av lån för den
omyndiges räkning och förfogande över fast egendom som den
omyndige äger.
Ställföreträdarna har också en långtgående
redovisningsskyldighet gentemot överförmyndaren (16 kap. 2 och 5
§§ FB). De skall sålunda i princip ge in förteckningar över
egendom som tillfaller den omyndige samt lämna årsräkningar med
en redogörelse för sin förvaltning.
Propositionens förslag
När det gäller föräldrars förvaltning av sina barns
egendom föreslås i propositionen att det område som skall
kontrolleras av överförmyndarna i princip avgränsas från det
okontrollerade området genom en beloppsgräns. Ett värde
motsvarande åtta gånger basbeloppet enligt lagen om allmän
försäkring (1962:381) föreslås därvid som lämpligt gränsvärde.
I propositionen föreslås vidare att den kontrollerade
förvaltningen bör upphöra först om tillgångarna sjunkit i värde
i så väsentlig grad att det med tillräcklig säkerhet kan slås
fast att värdenedgången inte endast är tillfällig. Förvaltningen
bör därför övergå till att vara fri, om värdet av egendomen
sjunker under hälften av beloppsgränsen för kontrollerad
förvaltning.
Att överförmyndarkontroll inträder innebär att föräldrarna
inom en månad efter det att värdet på en omyndigs tillgångar
överstigit nämnda gränsbelopp skall ge in en förteckning
över egendomen till överförmyndaren. Detsamma gäller om egendom
tillfallit en omyndig med villkor om att förvaltningen av den
skall stå under överförmyndarens kontroll (särskild
överförmyndarkontroll). Föräldrarna skall vidare, om egendomens
värde överstiger gränsbeloppet, lämna in en årsräkning över
förvaltningen till överförmyndaren. En sådan årsräkning skall
också alltid lämnas om barnen äger fast egendom.
De föreslagna reglerna om överförmyndarkontroll innebär vidare
att värdehandlingar, t.ex. aktier, i princip skall säljas så
snart det lämpligen kan ske, om det inte är till fördel för den
omyndige att en värdehandling behålls. Den omyndiges tillgångar
får dock utan överförmyndarens samtycke placeras i bl.a.
obligationer, skuldförbindelser utfärdade av
kreditmarknadsbolag, andelar i värdepappersfonder samt
allemanssparande. Förvärv av aktier kräver enligt förslaget
emellertid överförmyndarens samtycke. Beträffande
penningmedel innebär förslaget att medlen, om de inte behövs
för den underåriges löpande behov och inte heller placeras i
värdehandlingar eller på annat godkänt sätt, skall göras
räntebärande genom att sättas in på bank.
Vad gäller uttag av bankmedel föreslås huvudregeln bli att
föräldrar över huvud taget inte skall behöva samtycke härför av
överförmyndaren. Överförmyndaren skall emellertid ha kvar
möjligheten att vid behov föreskriva att penningmedel skall
placeras på spärrad räkning.
I propositionen föreslås vidare att strängare regler skall
vara kvar i fråga om vissa förvaltningsåtgärder och viss
egendom, oavsett värdet på den förvaltade egendomen. Sålunda
krävs enligt propositionen överförmyndarens samtycke för
överlåtelse av och inteckning i fast egendom samt upplåtelse av
nyttjanderätt till sådan egendom. Kravet på överförmyndarens
samtycke för skuldsättning av barnet skall också finnas kvar.
Någon förändring av det principiella förbudet för föräldrar att
ge bort sina barns egendom, såvida det inte är fråga om
sedvanliga gåvor som inte står i missförhållande till barnets
ekonomiska villkor, föreslås inte heller. Någon principiell
förändring föreslås inte heller beträffande en omyndigs
möjligheter att driva rörelse. Sålunda får föräldrar över huvud
taget inte låta en omyndig driva rörelse, om han eller hon är
under 16 år. Den som har fyllt 16 men inte 18 år skall dock
enligt förslaget få driva bokföringspliktig rörelse endast med
överförmyndarens samtycke.
I propositionen föreslås vidare att tvånget att deponera
värdehandlingar i bank skall upphöra och att lagen om vård av
omyndigs värdehandlingar upphävs.
Enligt propositionen skall belopp som tillfaller en underårig
på grund av arv eller testamente, av den som ombesörjer
utbetalningen från dödsboet sättas in på spärrat konto i bank,
om beloppet antingen är större än två basbelopp eller
tillkommer den omyndige med villkor om särskild
överförmyndarkontroll. Detta skall gälla även i fråga om
försäkringsbelopp som tillfaller den underårige eller
utbetalning som härrör från individuellt pensionssparande.
Utbetalaren skall genast underrätta förmyndaren och
överförmyndaren om utbetalningen.
I propositionen föreslås vidare att överförmyndaren, när det
av särskild anledning behövs för att trygga förvaltningen,
får bestämma bl.a. att reglerna om kontrollerad förvaltning helt
eller delvis skall tillämpas på en fri förvaltning, att
penningmedel skall sättas in på ett spärrat bankkonto som kräver
samtycke för alla uttag, att värdehandlingar skall förvaltas av
värdepappersinstitut eller att betalning till den underårige
skall sättas in på ett spärrat konto.
I propositionen föreslås också en möjlighet att överföra
egendom med villkor om överförmyndarkontroll. Ett sådant villkor
skall enligt förslaget kunna ges förutom vid gåva även i
testamente eller som villkor i förmånstagarförordnande vid
försäkring eller vid pensionssparande. För att undvika
sammanblandning med den kontroll som följer av FB:s huvudregel
föreslås den nu angivna kontrollen kallas särskild
överförmyndarkontroll.
När det gäller förvaltning som utövas av förordnade
förmyndare föreslås i propositionen att i stort sett samma
regler skall gälla som för de föräldraförvaltningar som avser
egendom till ett värde över gränsen på åtta basbelopp.
Vad sedan gäller gode män och förvaltare föreslås i
propositionen att de i förvaltningshänseende behandlas på samma
sätt som förordnade förmyndare. Det innebär inte någon ändring
av gällande rätt.
Motionerna
I motion 1994/95:L1 av Kenth Skårvik (fp), som väckts med
anledning av propositionen, anförs att föräldrar i princip bör
få sköta barnens ekonomi utan inblandning av överförmyndare.
Enligt motionären är dock en särreglering motiverad beträffande
försäkringsbelopp som tillfaller underårig. Propositionen
innebär att sådana belopp skall sättas in på spärrat konto, om
det gäller större belopp än två basbelopp. Motionären anser att
förslaget bör ändras så att alla försäkringsbelopp oavsett
storlek som tillfaller en omyndig obligatoriskt skall placeras
på spärrat konto i bank. En sådan reglering skulle enligt
motionären göra överförmyndarens roll mindre utsatt och
eliminera alla misstankar om godtycke vid spärrandet av
försäkringsbelopp endast i vissa fall. Detta skulle också,
anförs det vidare, på effektivast möjliga sätt skydda barnens
försäkringsbelopp från att förbrukas till annat än barnets
bästa. I motionen hemställs att vad som sålunda anförts ges
regeringen till känna.
Enligt motion 1993/94:L410 av Carl Fredrik Graf (m) om
förmynderskap och omyndigs värdehandlingar, vilken väckts
under den allmänna motionstiden 1994, finns detaljer i gällande
lagstiftning som det finns anledning att överväga. Till att
börja med anser motionären att vissa av en banks skyldigheter i
fråga om förvar och förvaltning enligt lagen om vård av omyndigs
värdehandlingar, bl.a. skyldigheten att varje år till
överförmyndaren översända vissa uppgifter rörande förvaltningen,
borde inskränkas till att gälla endast om tillgångarna
överstiger två gånger basbeloppet. Motionären yrkar att vad som
sålunda anförts bör ges regeringen till känna (yrkande 1).
Motionären tar också upp frågan om en förmyndares skyldighet att
till överförmyndaren inge förteckning över den egendom som
tillfaller en omyndig genom ett arvsavstående. Enligt motionen
bör en nedre beloppsgräns införas för en sådan skyldighet.
Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna vad som
sålunda anförts i motionen (yrkande 2).
Utskottets bedömning
Utskottet stöder propositionens huvudsyfte att förenkla
reglerna på förmynderskapsrättens område och anpassa dessa till
dagens förhållanden. Som framhålls i propositionen är det
särskilt angeläget att väsentligt inskränka kontrollreglerna
beträffande föräldrars förvaltningar av sina barns egendom. En
förenkling av regelsystemet beträffande föräldrars
förvaltning måste innebära att ett större antal förvaltarskap
primärt ställs utanför överförmyndarens direkta kontroll.
Härigenom får, som anförs i propositionen, överförmyndarna
möjlighet att koncentrera kontrollen på de förvaltarskap där
kontroll framstår som särskilt motiverad.
När det gäller frågan hur det kontrollerade området skall
avgränsas vill utskottet erinra om att Förmynderskapsutredningen
föreslog en avgränsning efter egendomens ursprung. Förslaget
innebar att föräldrarna i princip själva, utan inblandning från
överförmyndaren, skulle få förvalta egendom som barnet fått i
gåva medan kontrollen skulle kvarstå vid förvaltning av egendom
som barnet fått genom arv eller testamente eller som
förmånstagare till försäkring med anledning av dödsfall.
Utskottet delar de farhågor som uttalas i propositionen för de
tillämpningssvårigheter en sådan princip torde leda till, bl.a.
när det gäller att avgöra vilken egendom som omfattas av
kontroll. Som anförs i propositionen är en regel som utgår från
en värdegräns betydligt enklare att tillämpa för såväl föräldrar
som överförmyndare; värdet på den omyndiges tillgångar, oavsett
hur värdegränsen uppnås, avgör om överförmyndarkontrollen
inträder. Gränsvärdet får emellertid inte sättas för lågt så att
huvudsyftet med reformen, att avlasta de flesta
föräldraförvaltningar överförmyndarkontroll, urvattnas.
Utskottet anser att den nivå på gränsbeloppet som föreslagits i
propositionen är väl avvägd. Enligt utskottets mening finns det
skäl att anta att de sålunda angivna förutsättningarna för att
en generell kontroll av föräldrars förvaltningar skall bli
tillämplig bättre överensstämmer med vad föräldrar i allmänhet
uppfattar som ett motiverat intrång i deras privata sfär. Det i
sin tur torde bidra till att reglerna bättre än i dag efterlevs
i de fall kontroll från överförmyndaren inträder. Genom
avregleringen bör överförmyndarna också få bättre möjligheter
att kunna följa upp sina ärenden.
Det anförda innebär att utskottet tillstyrker den föreslagna
innebörden av en allmän överförmyndarkontroll beträffande
föräldrars förvaltning av sina barns egendom.
Som framgått av redogörelsen för propositionens förslag kan en
motsvarande kontroll åstadkommas genom villkor om särskild
överförmyndarkontroll i samband med gåva, i testamente eller i
förmånstagarförordnande. Utskottet tillstyrker denna möjlighet
för den som vill överföra egendom till en underårig att försäkra
sig om att egendomen kommer barnet till nytta.
Utskottet övergår härefter till propositionens förslag i fråga
om ställföreträdares egendomsförvaltning, vilka aktualiserats
genom motionerna i ärendet. Först behandlar utskottet därvid det
spörsmål som tas upp i motion 1994/95:L1 om direktinsättning av
försäkringsbelopp m.m. i bank.
Propositionen innebär bl.a. att försäkringsbelopp,
utbetalningar från pensionssparkonton samt utbetalningar från
dödsbon på grund av bodelning, arv eller testamente som
tillfaller en omyndig eller den som företräds av god man eller
förvaltare skall, om medlen är större än två basbelopp, sättas
in på ett spärrat konto. Vad särskilt gäller underårigas
situation kan det, som påpekas i propositionen, röra sig om
mycket stora belopp som skall betalas ut till barn när det
gäller såväl arv som försäkringsersättningar m.m. Ett barn
befinner sig ofta i en särskilt behövande situation när
ifrågavarande medel betalas ut, eftersom barnets försörjare kan
ha avlidit eller barnet skadats och behöver särskilt kostsam
vård eller hjälp i framtiden. Ett sätt att tillgodose barnets
behov av extra skydd i dessa situationer är, som anförs i
propositionen, att inte omedelbart lämna över förvaltningsrätten
över de utbetalade medlen till föräldern utan ge överförmyndaren
en möjlighet att överväga om situationen har förändrats på ett
sådant sätt att det finns anledning att ge särskilda
föreskrifter rörande förvaltningen av de medel som tillkommer
den underårige.
Utskottet har inte något att erinra mot en regel av föreslagen
innebörd och anser i likhet med propositionen att det inte finns
någon anledning att i sammanhanget behandla medel som tillfaller
den som har en förordnad förmyndare eller den som företräds av
en god man eller förvaltare på annat sätt. Utskottet delar
vidare propositionens bedömning att en undre värdegräns bör dras
så att inte systemet betungas i onödan. Den gräns på två gånger
basbeloppet, över vilken alla utbetalningar av nu avsett slag
skall sättas in på spärrat konto, är enligt utskottet lämplig.
Vad särskilt gäller underårigas skyddsintresse i sammanhanget
vill utskottet erinra om den möjlighet till särskild
överförmyndarkontroll som den som överför egendom av
ifrågavarande slag kan föreskriva enligt förslaget.
Det anförda innebär att utskottet tillstyrker propositionens
förslag till reglering av direktinsättning i bank av
försäkringsbelopp m.m. och avstyrker motion 1994/95:L1.
Vad sedan gäller frågan om förvar och förvaltning av
omyndigs värdehandlingar, som aktualiseras genom motion
1993/94:L410 yrkande 1, vill utskottet anföra följande.
Som anförs i propositionen har plikten att deponera omyndigs
värdehandlingar i bank nödvändiggjort en omfattande
lagreglering, dels i FB, dels i den särskilda lagen om vård av
omyndigs värdehandlingar, vilken gör hanteringen av värdepapper
tungrodd. Så som redovisas i propositionen har också systemet
med deponering av de fysiska värdehandlingarna alltmer förlorat
i betydelse till följd av utvecklingen mot att registrera aktier
och andra finansiella instrument i kontobaserade system.
Utskottet har mot bakgrund härav inte något att erinra mot att
de relativt ålderdomliga reglerna om krav på deponering hos bank
av värdehandlingar och om banks detaljerade skyldigheter
beträffande förvar och förvaltning av sådan egendom nu anpassas
till dagens förändrade värdepappersmarknad. De bestämmelser som
sålunda föreslås i FB i detta hänseende fyller enligt utskottets
mening väl reformens allmänna syfte att förenkla och modernisera
regelsystemet. De nya reglerna innebär att överförmyndaren skall
ha möjlighet att i enskilda fall ingripa med föreskrifter om att
den underåriges värdehandlingar skall förvaltas av bank eller
annat värdepappersinstitut. Om ett sådant beslut meddelas skall
förmyndarna träffa avtal med värdepappersinstitutet om att
värdehandlingarna skall förvaras och förvaltas där. Villkoren
härför skall godkännas av överförmyndaren. Beträffande sådana
rättigheter som är registrerade enligt aktiekontolagen
(1989:827) kan förmyndarna nöja sig med ett mindre omständligt
förfarande, nämligen att låta registrera på aktiekontot att
samtycke krävs för att förfoga över rättigheten. -- De förslag
till bestämmelser som nu redovisats har också sin motsvarighet i
propositionen beträffande förvaltning som handhas av förordnad
förmyndare, god man eller förvaltare.
Med hänvisning till det anförda anser utskottet att
motionsyrkandet får anses tillgodosett genom de förslag till
modernisering och förenkling av förvaltningen av omyndigas
värdehandlingar som nu föreslås. Motionsyrkandet bör således
inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.
I motion L410 behandlas dessutom frågan om att införa
en beloppsgräns för skyldigheten för förmyndare att ge in en
förteckning till överförmyndaren över den egendom som
tillfaller den omyndige genom avstående av arv (yrkande 2).
Som framgått innebär propositionen att föräldrar i princip
skall till överförmyndaren lämna en förteckning (samt en
årsräkning som avser förvaltningen) över sina barns egendom
först när värdet på barnets tillgångar genom arv, gåva,
värdestegring eller på något annat sätt kommit att överstiga
åtta gånger gällande basbelopp.
Utskottet har ovan uttalat sitt stöd för den förenkling av
regelsystemet beträffande föräldrars förvaltning som den angivna
inriktningen av en generell överförmyndarkontroll innebär.
Förslaget ligger enligt utskottet också i linje med motionärens
önskemål om vissa lättnader i redovisningsskyldigheten för
förmyndare. Motion L410 påkallar således inte heller i denna del
någon riksdagens vidare åtgärd.
Vad därefter särskilt gäller förvaltning genom förordnade
förmyndare, gode män och förvaltare är det, som uttalas i
propositionen, en rimlig ståndpunkt att ett större mått av
samhällskontroll är erforderligt beträffande de förvaltningar
som här är i fråga jämfört med föräldrars förvaltning i
allmänhet. Det synes därvid i enlighet med vad som förordas i
propositionen ändamålsenligt att låta i huvudsak samma mått av
kontroll gälla som för de föräldraförvaltningar som avser ett
högre värde på egendomen. Utskottet anser vidare att de
förenklingar och uppmjukningar av överförmyndarkontrollen som
föreslås även för förordnade förmyndares m.fl. förvaltningar är
behövliga. Inte minst gäller detta, som utskottet ovan berört,
de relativt otympliga och otidsenliga reglerna om deponering av
värdehandlingar i bank.
Utskottet vill avslutningsvis i detta avsnitt framhålla att
propositionen innebär en tämligen betydande förenkling av
regelsystemet beträffande föräldrars förvaltningar i allmänhet.
Det är väsentligt att en så pass genomgripande reform följs upp
och utvärderas relativt snart. Inte minst gäller detta frågan om
avregleringen leder till att lagstiftningens grundläggande syfte
att trygga de omyndigas egendom riskerar att komma i kläm.
Utskottet utgår från att regeringen ser till att en sådan
uppföljning och utvärdering av reformen kommer till stånd.
Med hänvisning till det anförda, och då utskottet inte har
något att erinra mot propositionens förslag beträffande
egendomsförvaltningen, tillstyrker utskottet propositionen i
denna del.
Behörigheten att fatta beslut i förmynderskapsärenden
Gällande ordning
Tingsrätterna handlägger i dag som första instans i princip
två grupper av ärenden på förmynderskapsområdet. Den ena gruppen
avser frågor om anordnande, omprövning eller upphörande av
godmanskap eller förvaltarskap. Vidare prövar tingsrätterna
frågor om förordnande eller entledigande av förmyndare, god man
eller förvaltare.
Om en förmyndare på grund av sjukdom eller av någon annan
orsak inte kan utöva förmynderskapet, skall rätten enligt 11
kap. 1 § FB förordna en god man som har till uppgift att i
förmyndarens ställe vårda den underåriges angelägenheter. En
god man skall också förordnas, om förmyndaren i ett ärende om
entledigande tillfälligt skilts från förmynderskapet i avvaktan
på ett slutligt beslut.
En förmyndare, förvaltare eller god man får inte företa
rättshandlingar för den underåriges eller huvudmannens räkning,
om ställföreträdaren eller hans make har ett eget intresse att
bevaka eller om ställföreträdaren samtidigt är ställföreträdare
för den med vilken den underårige eller huvudmannen skall ingå
rättshandlingen. I sådana fall skall rätten förordna en god man
att företräda den underårige eller huvudmannen (13 kap. 2 § och
11 kap. 2 § FB).
När ett dödsbo utreds, skall god man i vissa fall förordnas
för bortovarande känd eller okänd arvinge eller testamentstagare
som inte kan bevaka sin rätt eller förvalta sin lott i boet (11
kap. 3 § första stycket 1--3 FB). I 11 kap. 3 § första stycket
4--6 FB regleras bl.a. fall då god man skall förordnas för
blivande rättsägare när det är ovisst vem som skall bli ägare
till viss egendom eller då det i testamente föreskrivits att
egendom skall förvaltas av god man.
Rätten skall vidare, då någon för en familjerättslig talan mot
en person som det inte går att få tag i, förordna god man för
att bevaka den bortovarandes rätt i saken (18 kap. 1 §
äktenskapsbalken och 20 kap. 2 § första stycket FB).
I ett ärende om förordnande av förvaltare skall den som
ansökningen avser företrädas av en god man, om han inte skulle
förstå vad det är fråga om, eller om han skulle lida allvarlig
skada av att få del av ansökningen (20 kap. 2 § andra stycket
FB). Rätten förordnar god man i detta fall.
Enligt 11 kap. 4 § FB slutligen skall rätten, om någon på
grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling, försvagat
hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att
bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin
person, förordna god man för honom, om det behövs.
Propositionens förslag
I propositionen föreslås att tingsrätterna skall ha kvar
ärenden som rör förordnande och entledigande av förmyndare.
Vidare skall domstolarna enligt förslaget behålla uppgiften att
besluta om anordnande, omprövning och upphörande av
förvaltarskap liksom att besluta om anordnande, omprövning och
upphörande av sådant godmanskap som avses i 11 kap. 4 § FB.
Däremot föreslås i propositionen att ärenden om förordnande och
entledigande av förvaltare resp. av god man enligt 11 kap. 4 §
FB flyttas över från tingsrätterna till överförmyndarna.
Frågor om godmanskap enligt 11 kap. 1 § och 2 § FB föreslås
som huvudregel också flyttade från tingsrätterna till
överförmyndarna. Detsamma är förslaget beträffande beslut om god
man för bortavarande eller okända arvingar och testamentstagare
eller för blivande rättsägare m.fl. (11 kap. 3 § FB).
Slutligen skall enligt propositionen rätten även i framtiden
förordna god man i mål enligt äktenskapsbalken eller FB.
Utskottets bedömning
Utskottet delar uppfattningen att domstolarna i princip i
första instans endast skall syssla med sådana
förmynderskapsärenden som verkligen kräver domstolsprövning och
att frågor som mer är av förvaltningskaraktär kan lyftas bort
från tingsrätterna och handläggas av förvaltningsmyndighet.
Denna uppfattning ligger också i linje med den allmänna
inriktningen på den översyn av domstolarnas uppgifter och
arbetssätt, innefattande bl.a. arbetsfördelningen mellan
domstolar och förvaltningsmyndigheter, som nu pågår på grundval
av Domstolsutredningens betänkande i frågan (se SOU 1991:106)
Domstolarna inför 2000-talet Arbetsuppgifter och
förfaranderegler. Utskottet har inte något att erinra mot den
funktionsfördelning som med tillämpning av dessa principiella
utgångspunkter nu föreslås mellan tingsrätt och överförmyndare i
fråga om förmynderskapsärendena. Starka rationalitetsskäl talar
enligt utskottets mening för att de flesta ärenden på området
kan överflyttas från tingsrätterna till överförmyndarna. De
ärenden där rättssäkerhetsaspekterna gör sig tyngst gällande,
såsom ärenden om förordnande av förmyndare och anordnande av
förvaltarskap resp. godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB, bör
emellertid, som föreslås, ligga kvar på domstol i första
instans.
Det anförda innebär att utskottet tillstyrker regeringens
förslag beträffande överflyttning av flertalet
förmynderskapsärenden till överförmyndaren. Utskottet vill
samtidigt framhålla att propositionen i denna del -- i förening
med främst förslaget om överflyttande av tillsynsuppgiften till
överförmyndarna -- innebär att ett ökat ansvar läggs på
överförmyndarna. Även här vill utskottet understryka vikten av
att förändringarna följs upp och utvärderas relativt snart.
Utskottet vill också understryka betydelsen av att de
kompetenshöjande insatser som, med anledning av överförmyndarnas
utvidgade uppgifter, kan bli erforderliga kommer till stånd
redan under övergångstiden fram till det att reformen avses
träda i kraft, nämligen den 1 juli 1995.
Tillsyn över överförmyndarna
Gällande ordning
Enligt nuvarande bestämmelser utövar tingsrätten tillsyn över
överförmyndarnas verksamhet. Ett led i tillsynen är rättens
inspektion av överförmyndaren. Vid inspektionen skall rätten
granska dels förmynderskapsböcker och förteckningar över ärenden
som rör förmynderskap som inte är inskrivna, dels stickprovsvis
utvalda ärenden. Rättens roll som tillsynsmyndighet kommer
härutöver till uttryck bl.a. i bestämmelsen i 13 kap. 6 § FB om
skyldighet för förmyndare m.fl. att ge inte bara överförmyndaren
utan också rätten de upplysningar som infordras. Förutom den
rena tillsynsverksamheten förekommer också en relativt
omfattande rådgivning från tingsrätternas sida gentemot
överförmyndarna.
Propositionens förslag
I propositionen föreslås att tillsynen över överförmyndarna
skall flyttas från tingsrätterna till länsstyrelserna.
Utskottets bedömning
Utskottet delar propositionens bedömning att
tillsynsverksamheten är en uppgift av förvaltningskaraktär som
inte bör ligga på tingsrätterna. Som anförs i propositionen
finns det även andra principiella motiv som stöder denna
uppfattning. När det gäller val av förvaltningsmyndighet anser
utskottet i likhet med propositionen att flera starka skäl talar
för att länsstyrelserna i fortsättningen skall ha hand om denna
uppgift. I enlighet med vad utskottet ovan uttalat är det av
vikt att även den förändring som föreslås i förevarande
sammanhang angående tillsynsverksamheten följs upp och
utvärderas, och utskottet utgår från att så sker inom relativt
snar framtid. Med det anförda tillstyrker utskottet
propositionen i ifrågavarande del.
Övrigt
Utskottet har inte någon erinran mot de delar av propositionen
som inte berörts särskilt med undantag för några mindre
lagtekniska justeringar enligt följande.
Som en följd av att det i propositionen föreslås att rätten
skall behålla ärenden om anordnande (och omprövning och
upphörande) av förvaltarskap -- men däremot inte ärenden om
förordnande av förvaltare -- bör, vilket förbisetts i
propositionen, en ändring vidtas också i 20 kap. 2 § andra
stycket FB. Utskottet förordar att bestämmelsen erhåller den
lydelse som framgår av utskottets förslag i bilaga 2.
Utskottet har vidare uppmärksammat en felaktighet i
propositionen när det gäller ingressen till förslaget till lag
om ändring i FB. Beträffande 20 kap. FB avser ingressen enligt
sin föreslagna lydelse 2 a--4, 6 och 8 §§. Paragraferna 2 b och
2 c i detta kapitel skall emellertid inte omfattas av förslaget
till ändring i FB. Ingressen till detta förslag bör därför
erhålla den i bilaga 3 som utskottets förslag betecknade
lydelse.
Slutligen förordar utskottet en lagteknisk justering
beträffande propositionens förslag till lag om ändring i lagen
(1993:1323) om ändring i kyrkolagen (1992:300) (lagförslag 18).
Sistnämnda ändringslag träder i kraft den 1 januari 1995, medan
den i förevarande sammanhang aktuella ändringen avses träda i
kraft den 1 juli 1995. Förevarande ändring bör därför rätteligen
göras i kyrkolagen. Propositionens lagförslag nr 18 bör sålunda
avslås och riksdagen anta det av utskottet i bilaga 4 framlagda
förslaget till lag om ändring i kyrkolagen.
Hemställan
Utskottet hemställer
beträffande ny förmynderskapslagstiftning
att riksdagen
dels beslutar att 20 kap. 2 § föräldrabalken skall erhålla
ändrad lydelse i enlighet med Utskottets förslag i bilaga 2,
dels med avslag på motionerna 1993/94:L410 och 1994/95:L1
antar regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken
med den ändringen att ingressen skall ha i bilaga 3 som
Utskottets förslag betecknade lydelse,
dels antar regeringens förslag till
lag om ändring i ärvdabalken,
lag om ändring i rättegångsbalken,
lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap,
lag om ändring i lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt,
lag om ändring i lagen (1921:159) med vissa bestämmelser om
förmynderskap för omyndig medlem av det kungliga huset,
lag om upphävande av lagen (1924:322) om vård av omyndigs
värdehandlingar,
lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av
domstolsärenden,
lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,
lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott,
lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
lag om ändring i lagen (1984:1095) om förlängt bidragsförskott
för studerande,
lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),
lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor,
lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och
verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om
överflyttning av barn,
lag om ändring i aktiekontolagen (1989:827),
lag om ändring i lagen (1990:773) om särskilt pensionstillägg
till folkpension för långvarig vård av sjukt eller handikappat
barn,
dels med avslag på regeringens förslag till lag om ändring
i lagen (1993:1223) om ändring i kyrkolagen (1992:300) antar det
av utskottet i bilaga 4 framlagda förslaget till lag om ändring
i kyrkolagen (1992:300).
Stockholm den 15 november 1994
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson
(s), Bengt Kronblad (s), Per Stenmarck (m), Carin Lundberg (s),
Rune Berglund (s), Rolf Dahlberg (m), Karin Olsson (s), Eva
Arvidsson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s),
Tanja Linderborg (v), Sven-Erik Österberg (s), Stig Rindborg
(m), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c) och Göran R
Hedberg (m).
Propositionens lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken
Bilaga 1
2 Förslag till lag om ändring i ärvdabalken
3 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
4 Förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s.1) om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och
förmynderskap
5 Förslag till lag om ändring i lagen (1904:48 s.1) om
samäganderätt
6 Förslag till lag om ändring i lagen (1921:159) med vissa
bestämmelser om förmynderskap för omyndig medlem av det kungliga
huset
7 Förslag till lag om upphävande av lagen (1924:322) om vård
av omyndigs värdehandlingar
8 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:807) om
handläggning av domstolsärenden
9 Förslag till lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna
barnbidrag
10 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:143) om
bidragsförskott
11 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
12 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:1095) om
förlängt bidragsförskott för studerande
13 Förslag till lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617)
14 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:813) om
homosexuella sambor
15 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:14) om
erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden
m.m. och om överflyttning av barn
16 Förslag till lag om ändring i aktiekontolagen (1989:827)
17 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:773) om
särskilt pensionstillägg till folkpension för långvarig vård av
sjukt eller handikappat barn
18 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1323) om
ändring i kyrkolagen (1992:300)
Av utskottet framlagt förslag till ändrad lydelse av 20 kap.
2 § föräldrabalken
Bilaga 2
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
20 kap.
2 §
Vistas den, mot vilken talan enligt denna balk riktas, på
okänd ort, skall hans rätt i saken bevakas av god man enligt 11
kap. Detsamma gäller, om han vistas på känd ort utom riket men
stämningen eller andra handlingar i målet ej kan delges honom
eller han underlåter att ställa ombud för sig och särskilda skäl
föreligger att förordna god man.
I ett ärende om I ett ärende om anordnande
förordnande av av förvaltarskap eller
förvaltare eller utvidgning utvidgning av ett
av ett förvaltarskaps förvaltarskaps omfattning,
omfattning, där den där den enskilde
enskilde uppenbarligen inte uppenbarligen inte
förstår vad saken förstår vad saken
gäller eller skulle lida gäller eller skulle lida
skada av att få del av skada av att få del av
handlingarna i ärendet, handlingarna i ärendet,
skall rätten förordna en skall rätten förordna en
god man enligt 11 kap. att god man enligt 11 kap. att
företräda den enskilde i företräda den enskilde i
ärendet och bevaka hans ärendet och bevaka hans
eller hennes rätt. eller hennes rätt.
En god man som avses i första eller andra stycket skall
samråda med den för vilken han har förordnats, i den mån det kan
ske.
Av utskottet framlagt förslag till ändrad lydelse av
ingressen till regeringens förslag till lag om ändring i
föräldrabalken
Bilaga 3
Regeringens förslag Utskottets förslag
Härigenom föreskrivs i Härigenom föreskrivs i
fråga om fråga om
föräldrabalken2 dels att föräldrabalken2 dels att
10 kap. 12 §, 11 kap. 27 10 kap. 12 §, 11 kap. 27
§, 12 och 17 kap., 19 kap. §, 12 och 17 kap., 19 kap.
17 § samt 20 kap. 5 § 17 § samt 20 kap. 5 §
skall upphöra att gälla, skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 11 kap. 28 dels att nuvarande 11 kap. 28
§ och 19 kap. 18 § skall § och 19 kap. 18 § skall
betecknas 11 kap. 27 § betecknas 11 kap. 27 §
respektive 19 kap. 17 §, respektive 19 kap. 17 §,
dels att den nya 19 kap. 17 dels att den nya 19 kap. 17
§ skall ha följande § skall ha följande
lydelse, dels att 1 kap. 4 lydelse, dels att 1 kap. 4
§, 2 kap. 3, 7 och 9 §, 2 kap. 3, 7 och 9
§§, 3 kap. 5 §, 4 §§, 3 kap. 5 §, 4
kap. 5 a och 10 §§, 6 kap. 5 a och 10 §§, 6
kap. 2, 3, 7--10, 17 och 21 kap. 2, 3, 7--10, 17 och 21
§§, 7 kap. 2 §, 9 §§, 7 kap. 2 §, 9
kap. 1, 4 och 5 §§, 10 kap. 1, 4 och 5 §§, 10
kap. 3--7, 9, 11, 13 och 18 kap. 3--7, 9, 11, 13 och 18
§§, 11 kap. 1--4, 7, 8, §§, 11 kap. 1--4, 7, 8,
13--26 §§, 13--16 kap., 13--26 §§, 13--16 kap.,
19 kap. 5, 9, 10 och 14 19 kap. 5, 9, 10 och 14
§§, 20 kap. 2 a--4, 6 §§, 20 kap. 2, 2 a, 3,
och 8 §§, 21 kap. 8 § 4, 6 och 8 §§, 21 kap. 8
samt rubrikerna till 13--16 § samt rubrikerna till
kap. skall ha följande 13--16 kap. skall ha
lydelse, dels att det i balken följande lydelse, dels att
skall införas ett nytt det i balken skall införas
kapitel, 12 kap., samt fyra ett nytt kapitel, 12 kap.,
nya paragrafer, 6 kap. 10 a--c samt fyra nya paragrafer, 6
§§ och 11 kap. 3 a §, kap. 10 a--c §§ och 11
av följande lydelse. kap. 3 a §, av följande
lydelse. 2 Balken omtryckt
1990:1526.
Av utskottet framlagt förslag till lag om ändring i
kyrkolagen (1992:300)
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att 41 kap. 27 § kyrkolagen (1992:300)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
41 kap.
27 §1
Prästlönefonder och Regeringen får meddela
församlingskyrkors eller föreskrifter om hur
domkyrkors fastighetsfonder prästlönefonder och
skall göras församlingskyrkors eller
räntebärande på samma domkyrkors fastighetsfonder
sätt som föreskrivs om får placeras.
omyndigs medel.
Regeringen får meddela
föreskrifter om att
fondernas tillgångar får
placeras på något annat
sätt.
Av den avkastning som stiftens prästlönefonder samt
församlingskyrkors och domkyrkors fastighetsfonder har från
obligationer, bankmedel och andra fordringar samt aktier och
andelar i värdepappersfonder skall årligen avsättning ske till
kapitalet med ett belopp som svarar mot värdeminskningen på
grund av inflationen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
1 Senaste lydelse 1993:1323