Lagutskottets betänkande
1994/95:LU28

Ändrade regler om ersättningsansvaret för oljeskador till sjöss


Innehåll

1994/95
LU28

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet proposition 1994/95:169 om
ändrade regler om ersättningsansvaret för oljeskador till sjöss
jämte en motion som väckts med anledning av propositionen.
I propositionen förslås att Sverige skall ansluta sig till
1992 års ändringsprotokoll till 1969 års internationella
konvention om ansvarighet för skada orsakad av förorening genom
olja och till 1992 års ändringsprotokoll till 1971 års
internationella konvention om upprättandet av en internationell
fond för ersättning av skada orsakad av förorening genom olja.
Propositionen innehåller förslag till den lagstiftning som krävs
för anslutningen till tilläggsprotokollen.
Lagförslagen innebär bl.a. att de ersättningsbelopp som
fartygsägare och Internationella oljeskadefonden skall betala
vid oljeskador höjs så att ca 1,5 miljarder kronor kommer att
kunna disponeras för att ersätta skador som orsakats av
oljeutsläpp från ett fartyg. Tillämpningsområdet utvidgas så att
även oljeskador orsakade av tankfartyg som går i barlast och av
s.k. kombinationsfartyg som transporterar olja skall ersättas
och ersättningsansvaret skall omfatta oljeskador som har
uppkommit inte bara som nu på Sveriges land- och sjöterritorium
utan också i Sveriges ekonomiska zon.
Enligt förslaget skall reglerna om fartygsägarnas ansvarighet
för oljeskador inte längre finnas i en särskild lag utan i
stället föras in i sjölagen (1994:1009). Lagstiftningen föreslås
träda i kraft den dag regeringen bestämmer.
I motionen yrkas att riksdagen skall ge regeringen till känna
att Sverige bör verka för skärpta sanktionsmöjligheter mot dem
som pumpar ut oljeavfall i havet.
Utskottet tillstyrker bifall till propositionen och avstyrker
bifall till motionen.

Propositionen

I proposition 1994/95:169 föreslår regeringen
(Justitiedepartementet) att riksdagen
dels godkänner 1992 års ändringsprotokoll till 1969 års
internationella konvention om ansvarighet för skada orsakad av
förorening genom olja,
dels godkänner 1992 års ändringsprotokoll till 1971 års
internationella konvention om upprättandet av en internationell
fond för ersättning av skada orsakad av förorening genom olja,
dels ock godkänner att regeringen får säga upp 1969 års
internationella konvention om ansvarighet för skada orsakad av
förorening genom olja och 1971 års internationella konvention om
upprättandet av en internationell fond för ersättning av skada
orsakad av förorening genom olja senast i enlighet med
bestämmelserna i artikel 31 i 1992 års ändringsprotokoll till
1971 års internationella konvention om upprättandet av en
internationell fond för ersättning av skada orsakad av
förorening genom olja.
I propositionen föreslår regeringen vidare -- efter hörande av
Lagrådet -- att
riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i sjölagen (1994:1009),
2. lag om ändring i lagen (1973:1199) om ersättning från den
internationella oljeskadefonden,
3. lag om ändring i lagen (1975:1083) om uppgiftsskyldighet
rörande mottagande av olja ,
4. lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och
privilegier i vissa fall,
5. lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg,
6. lag om ändring i mönstringslagen (1983:929),
7. lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (1988:49).
Lagförslagen har intagits som bilaga till betänkandet.

Motionen

1994/95:L30 av Dan Ericsson m.fl. (kds) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige, inom FN:s konvention om
ansvarighet för skada orsakad av förorening genom olja, verkar
för skärpta sanktionsmöjligheter mot dem som med berått mod
pumpar oljeavfall ut i havet.

Utskottet

I Sverige regleras rätten till ersättning för skador som
orsakats av oljeutsläpp från tankfartyg i lagen (1973:1198) om
ansvarighet för oljeskada till sjöss och i lagen (1973:1199) om
ersättning från den internationella oljeskadefonden. Lagarna
bygger på bestämmelserna i två internationella konventioner. Den
ena är 1969 års internationella konvention om ansvarighet för
skada orsakad av förorening genom olja
(ansvarighetskonventionen). Den andra är 1972 års
internationella konvention om upprättande av en internationell
fond för ersättning av skada orsakad av förorening genom olja
(fondkonventionen). Till ansvarighetskonventionen, som trädde i
kraft 1975, är över 80 stater anslutna och till
fondkonventionen, som trädde i kraft 1978, är 64 stater
anslutna.
Ansvarighetskonventionen gäller för skador som orsakats av
tankfartyg och som uppkommer på en konventionsstats territorium,
inklusive dess territorialvatten. Den täcker även kostnader som
har vidtagits i syfte att minska skadeverkningarna av
oljeutsläpp, dvs. förebyggande åtgärder, dock endast i de fall
olja har läckt ut.
Skadeståndsansvaret för oljeskador ligger hos fartygsägaren
och är strikt. Ägaren är alltså ansvarig även om han varken har
förfarit uppsåtligt eller varit vårdslös. Fartygsägaren har
enligt ansvarighetskonventionen rätt att begränsa sin
ansvarighet till ett belopp som motsvarar 133 särskilda
dragningsrätter (SDR) per ton av fartygets dräktighet.
Ansvarigheten kan dock inte i något fall överstiga 14 miljoner
SDR. Detta senare belopp motsvarar ca 154 miljoner kronor.
Beräkningsenheten SDR -- som är Internationella valutafondens
beräkningsenhet -- infördes i ansvarighetskonventionen genom ett
ändringsprotokoll till ansvarighetskonventionen som antogs år
1976. Om fartygsägaren har orsakat skadan uppsåtligen eller
genom vårdslöshet har han dock inte någon rätt att begränsa sitt
ansvar.
Fartygsägarens ansvarighet skall vara täckt av en försäkring
eller av en säkerhet av annat slag när fartyget transporterar
mer än 2 000 ton olja som last. Den stat där fartyget är
registrerat är skyldig att se till att försäkringsplikten
uppfylls. Konventionsstaterna har åtagit sig att inte ta emot
utländska fartyg i sina hamnar, om inte försäkring finns för
ansvarigheten enligt konventionen. Detta gäller även i fråga om
fartyg från stater som inte har tillträtt konventionen.
Genom fondkonventionen har den internationella oljeskadefonden
för ersättning av skador som orsakats av förorening genom olja
upprättats. Fondkonventionen är avsedd att komplettera
ägaransvaret enligt ansvarighetsskonventionen. Stater som inte
är anslutna till ansvarighetskonventionen kan därför inte
tillträda fondkonventionen. Den som inte har kunnat få
ersättning eller full ersättning från fartygsägaren för en skada
orsakad av oljeutsläpp är under vissa förutsättningar berättigad
till ersättning från fonden, bl.a. om skadorna överstiger det
begränsningsbelopp som gäller för fartygsägarens  ansvarighet
enligt ansvarighetskonventionen. Fonden är i praktiken inte
ansvarig för skador som har orsakats av icke identifierade
fartyg.
Också fondens ansvar är begränsat. Det sammanlagda belopp som
kan betalas i ersättning för en och samma olycka enligt
ansvarighets- och fondkonventionen får inte överstiga 60
miljoner SDR. Detta motsvarar ca 660 miljoner kronor.
Den internationella oljeskadefonden finansieras genom avgifter
som läggs på sjötransporterad råolja och tjock eldningsolja.
Avgift till fonden skall betalas av var och en -- fysisk eller
juridisk person -- som i en fondstat under ett kalenderår har
tagit emot mer än 150 000 ton olja. Avgifter till fonden utgår
i form av grundavgifter och årsavgifter. Grundavgiften är en
engångsavgift som skall betalas av varje avgiftsskyldig i staten
i samband med att staten tillträder  fondkonventionen.
Årsavgifterna, vilka till helt övervägande del utgör fondens
inkomster, betalas till fonden med hänsyn till fondens behov av
medel under löpande kalenderår.
Ansvarighetskonventionens materiella bestämmelser är
införlivade med svensk rätt genom lagen (1973:1198) om
ansvarighet för oljeskada till sjöss (oljeskadelagen).
Verkställighetsföreskrifter till oljeskadelagen finns i
förordningen (1975:150) med verkställighetsföreskrifter till
lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss.
Oljeskadelagen överensstämmer med ansvarighetskonventionens
bestämmelser, bortsett från att den i vissa avseenden har givits
ett vidare tillämpningsområde än konventionen.
Fondkonventionen har införlivats med svensk rätt genom att
artiklarna 1--13 i den konventionen enligt lagen (1973:1199) om
ersättning från den internationella oljeskadefonden (fondlagen)
skall gälla som svensk rätt.
Inom Förenta Nationernas sjöfartsorganisation, International
Maritime Organisation (IMO), inleddes år 1982 arbetet på en
revision av ansvarighetskonventionen och fondkonventionen. Som
ett resultat av det arbetet antogs år 1984 ändringsprotokoll
till de båda konventionerna. Ändringsprotokollen kom emellertid
inte att träda i kraft, främst beroende på svårigheterna att
uppfylla ikraftträdandebestämmelsen till fondkonventionen. På
inbjudan av IMO hölls därför under 1992 en internationell
konferens för att anta nya ändringsprotokoll till ansvarighets-
resp. fondkonventionen och vid konferensen antogs nya sådana.
Dessa är 1992 års ändringsprotokoll till 1969 års
internationella konvention om ansvarighet för skada orsakad av
förorening genom olja samt 1992 års ändringsprotokoll till 1971
års internationella konvention om upprättandet av en
internationell fond för ersättning av skada orsakad av
förorening genom olja.
Genom 1992 års ändringsprotokoll till ansvarighetskonventionen
och till fondkonventionen införs bl.a. nya begränsningsbelopp
som skall gälla för fartygsägarna och för 1992 års
internationella oljeskadefond. Ändringarna innebär ett ansvar
för fartygsägaren på 3 miljoner SDR för fartyg med en dräktighet
upp till 5 000 ton och med 420 SDR per ton av fartygets
dräktighet därutöver. Det sammanlagda beloppet får dock inte
överstiga 59,7 miljoner SDR. För fondkonventionen innebär
ändringen att det införs ett system som verkar i två skeden. I
det första skedet kommer fondens ansvar att uppgå till 135
miljoner SDR. När den mängd olja som sammanlagt har tagits emot
i tre konventionsstater överstiger 600 miljoner ton per år höjs
ansvaret för fonden till 200 miljoner SDR.
Ändringsprotokollen innehåller vidare ett system som skall
göra det möjligt att ändra gränserna för begränsningsbeloppen i
framtiden på ett smidigare sätt än genom ett traditionellt
ändringsförfarande av konventioner.
Enligt ändringsprotokollen blir ansvars- och
ersättningssystemet tillämpligt även på tankfartyg som går i
barlast och på kombinationsfartyg när de transporterar olja och
under resorna som följer på en oljetransport, om det inte kan
visas att inga oljerester finns kvar ombord efter
oljetransporten. Dessa ändringar torde få särskild betydelse när
det gäller fartyg som till sjöss "rensar" sina tankar från
oljerester. Dessa fartyg kommer att omfattas av ansvarighets-
och ersättningssystemet och det blir därmed, om skadan
överstiger fartygsägarens ansvarsbegränsning, möjligt att få
ersättning från oljeskadefonden för skadan.
Skadebegreppet preciseras i ändringsprotokollen genom att det
anges som "skada genom förorening". Därmed kan ersättning utgå
bl.a. för den försämring av miljön som en skada orsakat, under
förutsättning att ersättningen är begränsad till -- förutom
utebliven vinst -- rimliga åtgärder för att återställa miljön.
Det geografiska tillämpningsområdet för konventionerna
utvidgas så att det omfattar inte bara en stats territorium,
inbegripet dess territorialhav, utan också statens ekonomiska
zon. Det betyder att skador genom förorening som inträffat
utanför en stats territorialvatten men inom ett område som inte
sträcker sig längre än 200 nautiska mil utanför detta kan
ersättas. För att ändringen skall bli tillämplig för en stat
måste den dock ha inrättat en exklusiv ekonomisk zon runt sin
kust eller ha beslutat om att  ett motsvarande område skall
finnas inom vilket de nya reglerna skall tillämpas.
Genom ändringsprotokollet till fondkonventionen har intagits
en regel om rätt till begränsning i skyldigheten att betala
avgift till 1992 års oljeskadefond för dem som i ett land tar
emot sjötransporterad olja. Regeln innebär att ett lands
oljemottagare inte skall behöva svara för med än 27,5 % av
oljeskadefondens behov av årsavgifter. Innebär landets
mottagande av olja att denna andel överskrids, skall övriga
staters avgiftsskyldiga oljemottagare till lika delar svara för
den överskjutande delen.
Trots att 1992 års protokoll kallas ändringsprotokoll till
1969 års ansvarighetskonvention resp. 1971 års fondkonvention är
det fråga om två helt nya konventioner som reglerar ersättning
för oljeskador orsakade av fartyg. Avsikten är att en stat under
en övergångstid skall kunna tillhöra både det ansvars- och
ersättningssystem som skapats genom de ursprungliga
konventionerna och det ansvars- och ersättningssystem som
skapats genom ändringsprotokollen (de nya  konventionerna).
Fördelen med detta anses vara att 1992 års ansvars- och
ersättningssystem kan träda i kraft förhållandevis snabbt och
utan att det vid något tillfälle uppstår någon lucka i
ansvarstäckningen.
I propositionen föreslår regeringen att Sverige skall ansluta
sig till 1992 års internationella ansvars- och ersättningssystem
för oljeskador men därvid välja att stå kvar i 1969/1971 års
ansvars- och ersättningssystem till dess att skyldigheten att
säga upp det systemet inträder och systemet därefter upphör att
gälla. Enligt förslaget skall bestämmelserna i 1992 års
ansvarighetskonvention transformeras till svensk rätt och tas in
i sjölagen (1994:1009), medan 1992 års fondkonvention skall
inkorporeras med svensk rätt.
Utskottet, som med tillfredsställelse kan konstatera att de
internationella ersättningssystemen vid oljeskador nu förstärks
både vad gäller belopp och ansvarighetens omfattning,
tillstyrker bifall till propositionen.
I motion L30 av Dan Ericsson m.fl. (kds) begärs ett
tillkännagivande om att Sverige bör verka för att FN:s
konvention om ansvarighet för skada orsakad av förorening genom
olja skall innehålla sanktionsmöjligheter mot dem som med berått
mod pumpar ut oljeavfall i havet. Motionärerna framhåller att
den fartygschef som vet att han kan drabbas av ett kännbart
fängelsestraff eller löper risk att mista sin rätt att för all
framtid föra befäl över ett fartyg inte kommer att beordra
maskinrengöring till havs.
Utskottet, som har förståelse för motionärernas synpunkter,
kan konstatera att syftet med de nu behandlade konventionerna är
att reglera det ekonomiska ansvaret för oljeskador som orsakats
av oljeutsläpp från fartyg. Det rent straffrättsliga ansvaret
berörs däremot inte alls. Det kan enligt utskottets uppfattning
ifrågasättas om det över huvud taget är lämpligt att ta upp den
typen av frågor inom ramen för ansvarighetskonventionen.
Utskottet utgår dock från att regeringen i lämpligt sammanhang
verkar i den riktning som motionärerna önskar. Med det sagda
avstyrker utskottet bifall till motion L30.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande godkännande av tilläggsprotokollen m.m.
att riksdagen med bifall till proposition 1994/95:169
dels godkänner 1992 års ändringsprotokoll till 1969 års
internationella konvention om ansvarighet för skada orsakad av
förorening genom olja,
dels godkänner 1992 års ändringsprotokoll till 1971 års
internationella konvention om upprättandet av en internationell
fond för ersättning av skada orsakad av föroreningar genom olja,
dels ock godkänner att regeringen får säga upp 1969 års
internationella konvention om ansvarighet för skada orsakad av
förorening genom olja och 1971 års internationella konvention om
upprättandet av en internationell fond för ersättning av skada
orsakad av förorening genom olja senast i enlighet med
bestämmelserna i artikel 31 i 1992 års ändringsprotokoll till
1971 års internationella konvention om upprättandet av en
internationell fond för ersättning av skada orsakad av
förorening genom olja,
2. beträffande lagförslagen
att riksdagen antar regeringens förslag till
dels lag om ändring i sjölagen (1994:1009),
dels lag om ändring i lagen (1973:1199) om ersättning från
den internationella oljeskadefonden,
dels lag om ändring i lagen (1975:1083) om
uppgiftsskyldighet rörande mottagande av olja,
dels lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och
privilegier i vissa fall,
dels lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg,
dels lag om ändring i mönstringslagen (1983:929),
dels ock lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (1988:49),
3. beträffande bättre sanktionsmöjligheter
att riksdagen avslår motion 1994/95:L30.
Stockholm den 9 maj 1995
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson
(s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s),
Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Birgit
Henriksson (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s),
Tanja Linderborg (v), Sven-Erik Österberg (s), Henrik S Järrel
(m), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c) och Eva Persson
Sellin (s).
Propositionens lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)

Bilaga

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1199) om
ersättning från den internationella oljeskadefonden
3 Förslag till lag om ändring i lagen (1975:1083) om
uppgiftsskyldighet rörande mottagande av olja
4 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:661) om
immunitet och privilegier i vissa fall
5 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder
mot vattenförorening från fartyg
6 Förslag till lag om ändring i mönstringslagen (1983:929)
7 Förslag till lag om ändring i fartygssäkerhetslagen
(1988:49)