I betänkandet behandlar utskottet tre motioner, väckta under
den allmänna motionstiden vid föregående riksmöte. En motion rör
lagstiftning om ideella föreningar, en rör lagstiftning om
franchising och i en tredje motion tas upp vissa frågor om
godtrosförvärv av lösöre.
Utskottet avstyrker bifall till motionerna.
Motionerna
1993/94:L218 av Ylva Annerstedt (fp) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till lagstiftning för de ideella
föreningarna.
1993/94:L901 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av en lagstiftning om
franchising samt tilläggsdirektiv till 1992 års
arbetsrättskommitté.
1993/94:L906 av Liisa Rulander (kds) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av en översyn av lagstiftningen om godtrosförvärv av
lösöre för att utröna möjligheterna till ett bättre skydd för
brottsoffren.
Utskottet
Ideella föreningar
En förening är, i likhet med bolaget, en personsammanslutning
vars uppgift kan sägas vara att genom sin verksamhet främja ett
för deltagarna gemensamt ändamål, ofta att åstadkomma vinst till
fördelning bland dessa. Föreningen är en juridisk person, dvs.
den har rättskapacitet i samma mening som fysiska personer och
den kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt
har en egen -- från medlemmarnas tillgångar avskild --
förmögenhet. En skillnad i förhållande till bolaget är att
föreningen typiskt sett är öppen på det sättet att
medlemsantalet kan växla utan att föreningens stadgar först
måste ändras.
Föreningarna delas i juridiskt hänseende in i ekonomiska
föreningar och ideella föreningar. De ekonomiska föreningarna
regleras i den sedan den 1 januari 1988 gällande lagen
(1987:667) om ekonomiska föreningar som ersatt 1951 års lag i
samma ämne. En ekonomisk förening skall enligt lagen
registreras. För registrering som ekonomisk förening fordras att
föreningen har till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska
intresse genom ekonomisk verksamhet i kooperativ form.
Om någon av de för en ekonomisk förening grundläggande
kännetecknen saknas, kan i stället en ideell förening föreligga.
De ideella föreningarna är inte lagreglerade och det saknas över
huvud taget rättsregler som är inriktade på dessa. En ideell
förenings verksamhet regleras därför i stället av föreningens
stadgar och genom de principer -- allmänna rättsgrundsatser --
som har utvecklats genom bl.a. domstolsavgöranden. För att en
ideell förening skall anses som en juridisk person och ha
rättskapacitet krävs det enligt dessa principer att det finns en
styrelse och att stadgar av viss fullständighet antagits.
I första hand är det självfallet föreningar som har ett
ideellt syfte som räknas som ideella föreningar. Därvidlag är
varje annat syfte än att främja medlemmarnas ekonomiska intresse
att anse som ideellt. Så länge en förenings syfte är ideellt,
betraktas föreningen alltid som en ideell förening, vilket
betyder att det inte finns något hinder mot att en ideell
förening bedriver näringsverksamhet för att befrämja det ideella
syftet. Även föreningar som har ett ekonomiskt syfte är ideella,
så länge de inte bedriver ekonomisk verksamhet. En ideell
förening får dock inte -- såsom de ekonomiska föreningarna --
både främja medlemmarnas ekonomiska intresse och bedriva
ekonomisk verksamhet.
I motion L218 av Ylva Annerstedt (fp) anförs att det är
märkligt att det saknas civilrättslig lagstiftning för de
ideella föreningarna eftersom flera av dem förvaltar betydande
tillgångar och har många medlemmar. Rättssäkerheten för
medlemmarna och skyddet för minoriteter skulle enligt motionären
stärkas betydligt om en civilrättslig lagstiftning kom till
stånd. Motionären yrkar därför att riksdagen hos regeringen
begär förslag till lagstiftning för de ideella föreningarna.
Utskottet kan konstatera att frågan om lagstiftning rörande de
ideella föreningarna sedan 1971 har prövats åtskilliga gånger av
riksdagen med anledning av motioner med samma syfte som den nu
aktuella. På förslag av lagutskottet har motionerna avslagits av
riksdagen (se senast bet. 1991/92:LU23). Som utskottet
framhållit då frågan tidigare har varit aktuell (se LU
1983/84:14) är frågan om en civilrättslig reglering av de
ideella föreningarnas förhållanden förenad med åtskilliga
svårigheter. Bl.a. är det med hänsyn till de väsentliga
skillnaderna mellan olika föreningars karaktär svårt att
åstadkomma regler som passar alla föreningar. Några
omständigheter har inte heller nu framkommit som tyder på att
avsaknaden av lagregler medfört några betydande olägenheter.
Till det sagda vill utskottet ånyo framhålla att de ideella
organisationerna måste ges ett betydande utrymme för att själva
besluta om sina angelägenheter och att man i lagstiftning därför
bara kan ge grundläggande bestämmelser beträffande föreningarnas
verksamhet och deras förhållande till sina medlemmar. Vissa
sådana regler har utbildats i rättspraxis. När det gäller de i
motionen upptagna spörsmålen om medlemmens förhållande till
föreningen vill utskottet erinra om att tvister mellan en
förening och medlemmarna kan prövas av allmän domstol. I de fall
föreningens stadgar innehåller bestämmelser som är oskäliga mot
medlemmarna kan bestämmelserna jämkas eller ogiltigförklaras av
domstol. I sammanhanget finns också skäl att erinra om att de
ideella föreningarna i stor utsträckning kan tillämpa
bestämmelserna i lagen om ekonomiska föreningar samt att
åtskilliga lagbestämmelser som gäller för de olika
associationsrättsliga verksamhetsformerna är tillämpliga också
på ideella föreningar. Exempelvis är en ideell förening som
driver näringsverksamhet bokföringspliktig liksom andra
näringsidkare.
De skäl som nu har återgivits har vid ett flertal tillfällen
lett utskottet till uppfattningen att det saknas skäl för en
lagstiftning beträffande de ideella föreningarna. Någon
anledning att nu inta en annan ståndpunkt i frågan föreligger
inte. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motion L218.
Franchising
Franchising är en form av samverkan mellan två näringsidkare,
franchisegivaren och franchisetagaren. Den förstnämnde upplåter
genom ett franchiseavtal åt en eller flera franchisetagare
rätten att mot ersättning sälja varor eller tjänster under visst
namn och ett visst kännetecken som tillhandahålls av
franchisetagaren. Franchising utmärks av ett gemensamt
uppträdande utåt från franchisegivarens och hans
franchisetagares sida. Franchisetagarens verksamhet bedrivs dock
i eget namn och för egen räkning. Villkoren för verksamheten
regleras vanligen genom ett standardavtal mellan parterna. Det
finns ingen svensk lagstiftning om franchising.
Svenska Franchiseföreningen är en ideell sammanslutning med
uppgift att sprida kunskap om franchising och att verka för att
franchising bedrivs på ett klanderfritt sätt. Föreningen, som
har såväl franchisegivare som franchisetagare som medlemmar, har
utarbetat etiska regler för franchising. Nämnden fullgör sin
uppgift genom uttalanden och den utgörs av ordförande, vice
ordförande och ytterligare fyra ledamöter. Ordföranden och vice
ordföranden skall vara jurister med erkänd kompetens, fristående
från huvudmannen men med kännedom om franchising. De övriga
ledamöterna skall hämtas från föreningens medlemsföretag, två
från givare- och två från tagaresidan. Samtliga ledamöter utses
av huvudmannen. Nämnden kan ta upp ett ärende efter
framställning från myndighet, företag, organisation eller
enskild person som har ett berättigat intresse av frågan.
Nämnden kan också ta upp ett ärende på eget initiativ.
Med anledning av ett riksdagsbeslut om att regeringen borde
utreda de frågor och problem av juridisk natur som kan
aktualiseras i samband med franchising (bet. NU 1983/84:3)
tillsattes 1984 Franchiseutredningen med uppdrag att utreda
frågor om franchising. Utredningen presenterade ett förslag till
lag om franchising. Lagförslaget innehöll en definition av vad
som avses med franchising samt vidare bestämmelser om bl.a.
uppsägningstidens längd, informationsskyldighet i förhållande
till tredje man och förhandlingsskyldighet för franchisegivaren.
Regeringen har hösten 1991 beslutat lägga utredningen till
handlingarna.
I motion L901 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s)
framhålls att det är en allvarlig olägenhet att företagsformen
franchising inte är lagreglerad. Enligt motionärerna är nämligen
de avtal som träffas mellan franchisegivare och franchisetagare
oftast ensidigt utformade till franchisetagarnas nackdel.
Franchiseföreningen, som har såväl franchisetagare som
franchisegivare som medlemmar, har enligt motionärerna givits
den sammansättningen för att förhindra förhandlingar med
Franchisetagarnas Riksorganisation (FRO), som är den enda
organisation som tillvaratar franchisetagarnas intressen
gentemot franchisegivarna när det gäller villkor i avtalen
mellan parterna samt fackliga och sociala frågor i övrigt. En
lagstiftning om franchising behövs som skydd för den ofta mycket
utsatta grupp av småföretagare som franchisetagarna utgör.
Därtill kommer att franchisetagarna i förenings- och
förhandlingshänseende måste likställas med s.k. jämställda
uppdragstagare. Den frågan bör utredas. Någon ny utredning när
det gäller reglerna om franchising behövs inte. Den lagstiftning
som krävs bör bygga på förslagen i Franchiseutredningens
betänkande.
Utskottet kan konstatera att frågan om lagstiftning om
franchising senast behandlades av riksdagen våren 1993 (se bet.
1992/93:LU34). Frågan blev dessförinnan, hösten 1992, föremål
för en utförlig behandling i det av riksdagen godkända
betänkandet 1992/93:LU2. Utskottet, som därvid ansåg att någon
lagstiftning om franchising inte borde införas, erinrade om att
en relativt noggrant reglerad självsanerande verksamhet
uppkommit med inslag av bl.a. uppföranderegler och förekomsten
av en etisk nämnd med uppgift att verka för god affärssed på
området. Några olägenheter till följd av denna ordning syntes
inte ha framkommit. Utskottet konstaterade vidare att regeringen
inte funnit skäl att lägga fram förslag om franchising på
grundval av Franchiseutredningens betänkande. Utskottet fann för
sin del inte skäl till annan bedömning av behovet av
lagstiftning på området. Enligt utskottets mening borde
emellertid utvecklingen följas uppmärksamt, och inte minst borde
förhållandena utomlands studeras närmare. Utskottet framhöll
också att som utgångspunkt måste gälla att frågan skall hanteras
i Sverige på ett sätt som står i överensstämmelse med den
internationella utvecklingen. Skulle mot den bakgrunden
förhållandena påkalla lagstiftningsåtgärder får regeringen på
nytt överväga behovet av sådana åtgärder och eventuellt
förelägga riksdagen förslag i ämnet.
Utskottet kan konstatera att inget europeiskt land har infört
särreglering om franchising. Inom UNIDROIT, ett internationellt
institut med uppgift att verka för harmonisering av
privaträtten, har en arbetsgrupp nyligen påbörjat studier av
frågor som har samband med franchising. Arbetsgruppens uppgift
är att lämna förslag om hur institutets vidare agerande på
området bör läggas upp. Även inom Europarådet har frågan om
franchising tagits upp men enligt vad utskottet har erfarit
kommer man att avvakta resultatet av det arbete som nu bedrivs
inom UNIDROIT.
Utskottet vidhåller sin tidigare redovisade uppfattning och
anser således att någon lagstiftning om franchising nu inte bör
införas. Utskottet avstyrker därmed bifall till motion L901.
Godtrosförvärv
Regler om godtrosförvärv finns i lagen (1986:796) om
godtrosförvärv av lösöre, vilken trädde i kraft den 1 januari
1987. Bestämmelserna innefattar i huvudsak en kodifiering av de
rättsregler på området som utbildats i rättspraxis. Lagen
innebär emellertid också en skärpning och precisering av de krav
som ställs på en förvärvare av lösöre för att denne skall anses
vara i god tro. Sålunda skall enligt 3 § en förvärvare anses ha
varit i god tro endast om det är sannolikt att egendomens
beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och
omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha
insett att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.
Regeln, som kom till bl.a. i syfte att motverka handeln med
stöldgods, kan sägas innebära att, om situationen vid
köpetillfället på något sätt avviker från vad som kan anses
normalt, krav ställs på särskild försiktighet hos förvärvaren.
Godtroskravet innebär en långtgående skyldighet att vid
förvärvet iaktta aktsamhet beträffande överlåtarens rätt att
förfoga över egendomen. Bedömningen av om förvärvaren har varit
tillräckligt aktsam skall göras i två led. Först skall
förvärvaren göra sannolikt att vissa omständigheter förelåg,
dvs. hur det gick till vid förvärvet. Därefter skall man bedöma
om dessa omständigheter är sådana att förvärvaren kan anses ha
uppfyllt kraven på aktsamhet vid förvärvet. Aktsamhetskraven
skall anpassas efter egendomens beskaffenhet, de förhållanden
under vilka egendomen bjöds ut och omständigheterna i övrigt.
Kraven på aktsamhet för ett giltigt godtrosförvärv ställs
högre än de krav som avgör om en förvärvare av egendomen gjort
sig skyldig till häleri. Den straffrättsliga och den
civilrättsliga bedömningen skall sålunda göras efter olika
måttstockar. Detta kan få till följd att åtalet mot en
förvärvare för häleri lämnas utan bifall men att förvärvaren
ändå inte skall anses ha gjort ett civilrättsligt giltigt
godtrosförvärv.
Lagen om godtrosförvärv av lösöre innehåller också regler om
att den som på grund av någon annans godtrosförvärv har förlorat
äganderätten till viss egendom har rätt att få denna tillbaka
mot lösen. Den som vill lösa till sig egendomen skall kräva
tillbaka den från innehavaren inom tre månader från det att han
fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes innehav (4 §).
Lösenbeloppet skall motsvara innehavarens kostnader för
förvärvet av egendomen och dess förbättring. Vidare skall hänsyn
tas till förändringar i penningvärdet. Beloppet behöver dock
aldrig överstiga sakens värde i den allmänna handeln (5 §).
Rätten till lösen torde ha störst betydelse när det gäller
personliga föremål med värden utöver de rent ekonomiska,
museiföremål och annat, där en utgiven försäkringsersättning
inte medger ersättningsköp.
Regeringen har den 26 augusti 1993 beslutat tillkalla en
särskild utredare för att se över lagen om godtrosförvärv av
lösöre. Enligt direktiven (dir. 1993:102) är utredarens
huvuduppgift att utvärdera tillämpningen av lagen såvitt gäller
godtrosförvärv av stöldgods och att utreda om reglerna bör
ändras i syfte att motverka handeln med stöldgods. I uppdraget
ingår bl.a. att överväga en ordning med omvänd bevisbörda,
enligt vilken det skulle ankomma på förvärvaren att styrka sin
goda tro för att få behålla egendomen. Utredningsuppdraget skall
redovisas före utgången av år 1994.
Bestämmelserna om godtrosförvärv av lösöre kritiseras i motion
L906 av Liisa Rulander (kds). Motionären anser att
bestämmelserna inte hindrar handeln med stöldgods utan snarare
skyddar en lögnaktig tjuv på brottsoffrets bekostnad. Hon begär
därför en översyn av lagstiftningen.
Frågan om en översyn av lagen om godtrosförvärv av lösöre har
behandlats av riksdagen vid ett flertal tillfällen med anledning
av motioner, senast hösten 1993 (se bet. 1993/94:LU2). Som
utskottet redan då kunde konstatera var syftet med
motionsyrkandena tillgodosett genom den beslutade -- och numera
pågående -- utredningen. Av samma skäl bör inte heller motion
L906 föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ideella föreningar
att riksdagen avslår motion 1993/94:L218,
2. beträffande franchising
att riksdagen avslår motion 1993/94:L901,
3. beträffande godtrosförvärv
att riksdagen avslår motion 1993/94:L906.
Stockholm den 15 november 1994
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson
(s), Bengt Kronblad (s), Per Stenmarck (m), Carin Lundberg (s),
Rune Berglund (s), Rolf Dahlberg (m), Karin Olsson (s), Eva
Arvidsson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s),
Tanja Linderborg (v), Sven-Erik Österberg (s), Stig Rindborg
(m), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c) och Göran R
Hedberg (m).